Archive for the 'mat' Category

Vegetarian i Ryssland

Jag är vegetarian sedan tio år tillbaka, vilket ibland gör livet lite krångligare när jag är utomlands. Inte för att det inte går att hitta mat, men utbudet blir ofta rätt enformigt. På ryska kaféer finns allt som oftast vegetariska alternativ, som jag har ätit till leda. Det är Salat Vinegret (sallad på rödbetor, morötter, potatis, örter… och lite till), pannkakor eller piroger med svamp-, potatis- , eller grönlök-, eller kålfyllning. Svamp- eller ostsoppa står också ganska ofta på menyn.

Nu har jag förstås möjligheten att laga mat hemma. Och bönor och linser och grönsaker är absolut inte svårt att få tag på i Ryssland. Lite värre är det med sojaprodukter - det har jag inte hittat någonstans i Nizjnij Novgorod. Nu har jag tack och lov köpt med mig två påsar torkade sojabitar hem från St Petersburg så nu ska jag laga grytor! Några tips till andra vegetarianer som råkar hamna i Ryssland är annars att kika efter vita bönor i tomatsås på glasburk. Ryska märken, inte Heinz eller sådant skräp! Gott som tillbehör till mycket. En annan favorit är vareniki, den ukrainska varianten av pelmeni (små piroger som man kokar). Leta i frysdisken i vilken livsmedelsbutik som helst. Servera med smetana och gärna någon färsk sallad ( i bra livsmedelsbutiker finns också färdiggjorda färska sallader som man kan köpa i lösvikt).

I St Petersburg och Moskva finns förstås helt andra möjligheter. Förra helgen i St Petersburg fick jag möjlighet att återbesöka mitt gamla vegetariska favoritfik Trojtskij Most. Det är en billig, lätt indieninspirerad vegetarisk kafékedja som fanns redan när jag senast var i St Petersburg 2005. Finns på fem ställen i stan, kolla här: www.t-most.ru. En nyare bekanstap var Botanika, en dyrare variant, med mer påtagligt indieninspirerad meny. Kolla här: http://www.cafebotanika.ru.

Men även de vanliga ryska kafé- och restaurangkedjorna har oftast några vegetariska alternativ på menyn - standardgrejer som grekisk sallad eller mozzarellasmörgås. Inget man dör av upphetsning för, men åtminstone lite variation till det ryska standardutbudet. Av de stora ryska kedjorna är det dock bara Shokoladnitza som finns representerat i Nizjnij Novgorod.

Sirniki med morötter

Saker som man kan ägna sig åt när man tycker att det är lite för kallt för att vistas utomhus längre stunder är till exempel matlagning. Jag tycker om ganska många rätter ur det ryska köket och vill lära mig laga dem själv, så jag inte behöver åka ända till Ryssland varje gång jag blir sugen på till exempel sirniki. Sirniki är typ som små plättar gjorda av tvorog. Tvorog i sin tur är en slags grynig färskost och översätts med kvarg på svenska. Men tvorog är betydligt mindre vattnigt än keso och grynigare än kesella. Förmodligen får man leta i ryska delikatessbutiker för att hitta rätt sort. Sirniki serveras med smetana, också det en rysk specialprodukt. Om man blandar gräddfil och crème fraiche kommer man nog rätt nära.

Jag testade att göra mina sirniki med morötter, för att få en matigare variant. Jag tror man kan blanda i lite vad man känner för, även om de vanligtvis är helt naturella.

Här är receptet:
400 g tvorog
4-6 morötter
1 msk smör eller margarin
1 msk mannagryn
2 msk vetemjöl
2 msk socker
1 ägg
salt efter smak

Gör så här:
Skala och riv morötterna och stek långsamt i smöret, tills de är mjuka. Tillsätt mannagrynen och låt stå på plattan på svag värme ca 5 minuter till. Blanda tvorog, mjöl, socker, ägg och salt i en bunke. Tillsätt morotsmassan. Eventuellt kan man köra allt i en matberedare, för att få en slätare smet. Det gjorde dock inte jag eftersom jag inte har någon matberedare att tillgå och det gick bra ändå. Smeten räcker till cirka 10 sirniki. Gör dem till små plättar (tänk potatisbullar), panera i vetemjöl och stek på låg värme tills de är genomvarma och har fin yta. Klart! Servera som sagt med smetana.

Shoppingrunda på centrala marknaden

Första veckan tillbaka på universitetet har minst sagt varit en mjukstart. Vår lärare i rysk grammatik, litteraturhistoria och vetenskaplig ryska har varit sjuk hela veckan, vilket inneburit att vi varit lediga nästan varje dag. Istället för att ägna tiden åt något vettigt har jag tyvärr mest varit hemma och grubblat över vad i hela fridens namn jag valt att plugga just här (istället för, till exempel, i Moskva…). Efter fyra månader har Nizjnij Novgorod helt enkelt slutat att vara exotiskt.

För att ändå försöka erövra lite nya marker har jag åtminstone tagit ett par turer till centrala marknaden. Jag har varit där en gång tidigare, i september, men då tyckte jag mest att försäljarna var jobbiga som inte lät en vara i fred. Nu tyckte jag precis tvärt om! Alla var jättetrevliga, frågade var jag kom ifrån (jo, jag antar att det hörs direkt på min accent att jag inte är ryss precis…), log och fyllde på mina påsar med några extragram nötter, torkad frukt eller sallad. Jag kom därifrån med ett halvt kilo valnötter, nästan lika mycket torkade aprikoser, färska sallader, lavash, och två georgiska chatjapuris. Chatjapuri är en sorts ostbröd, som jag trodde jag förätit mig på för en livstid under de sex veckor jag var i Georgien 2006, men som jag verkligen letat efter sedan jag kom hit. De jag hittat här är inte alls lika goda som den äkta varan, men får duga så länge.

I anslutning till matmarknaden finns även en utomhusmarknad. Där kan man köpa pälsmössor, strumpor, kastruller, tekannor, vattenkranar, begagnade reservdelar till allt möjligt, kattungar, hundvalpar med mera med mera. Kattungarna låter jag bli att titta på, för att inte få för mig att köpa allihop… Centrala marknaden ligger fem minuters promenad från järnvägsstationen och den toppmoderna shoppinggallerian Respublika. Området är ett av mina favoritställen i Nizjnij. Det är ruffigt, men livligt. Och här finns massor med små söta gamla trähus, som jag hoppas i framtiden kommer restaureras och inte rivas. Och så finns ju järnvägsstationen. Utropen om avgående och inkommande tåg, som ljuder över hela området, påminner om att det när som helst går att ta sig härifrån…

Godis!

För att brutalt byta ämne till något betydligt mindre seriöst - jag har nog aldrig ätit så mycket godis som de dryga tre månader jag varit i Ryssland. Första tiden mest som tröst, sedan för att helt enkelt är svårt att undvika. Det finns sådana mängder i alla livsmedelsbutiker! Och de är inslagna i så fina papper! Och varje gång man går på besök hos någon har dessutom värden eller värdinnan en låda med praliner i en låda på bordet.

Det finns en lokal chokladfabrik här i Nizjnij, i stadsdelen Sormova. Deras praliner är dock alldeles för söta för mig och ofta lite torra i konsistensen. Mina favoriter finns att köpa i livsmedelsbutiken Magnit. Allra bäst är den som heter Trjufel originalnij. Hur man köper godis är också lite speciellt. Varje pralinsort läggs i en påse för sig, sedan måste man väga dem, ungefär som när man köper frukt. Tyvärr inte lika hälsosamt, så jag kanske borde oroa mig för kommande tandläkarräkningar. Men när godisarna är så vackert inslagna måste man väl testa alla för att ta reda på vad som gömmer sig innanför det glänsande pappret, eller?

Hallon och huskurer

Ibland undrar jag om det finns något folk som tar en förkylning på sådant allvar som ryssarna. Det är i alla fall ingen brist på omsorg och medömkan om det är så illa att du råkat bli sjuk. När jag först yppar något om att jag blivit förkyld hämtar M genast den stora korgen med husapoteket och börjar räcka över diverse preparat och goda råd. Jag har med tiden fått ett lite mer avslappnat förhållande till ryska läkemedel, men jag minns när jag första gången blev sjuk här. Då fick jag också diverse mystiska preparat som jag nogsamt kollade upp på internet. Det ena visade sig innehålla ko-blod och det andra en verksam substans som är totalförbjuden i Sverige pga farliga biverkningar. Förskräckt gömde jag tabletterna men låtsades att jag tog dem för att inte förnärma mina värdar. Av detta lärde jag mig ett: googla inte ingredienser.

Nåväl när vi betat oss igenom medicinkorgen kommer vi fram till det viktigaste: har du någon hallonsylt? I Ryssland behöver nämligen inte medicin smaka eld och sura galoscher, det bästa botemedlet mot förkylning (allt?) är alltså hallon. Och M inser bekymrat att de inte har någon hallonsylt. Det kanske går lika bra med lingon föreslår hon? De har lingonsylt, men lingon är ju inte hallon. Omsorgerna slutar dock inte med mina värdar: innan dagen är slut har jag artigt avböjt två erbjudanden från bekanta att frakta hemkokt hallonsylt över hela stan till mig. En av dem var så oroat angelägen så jag kände mig tvungen att försäkra att jag redan hade en stor burk hallonsylt. Lögn naturligtvis, men det jag minst av allt ville just då var att någon skulle komma på besök så att jag måste försöka vara trevlig på ryska. Dessutom har jag lite svårt att tro på hallonets magiska egenskaper. Hallonsylt är inte medicin, det är sylt. För att alla skulle lugna sig lite köpte jag dock ett paket hallonte i butiken på hörnet.

Vart jag än gått den senaste veckan har varje hostning utlöst en ström av goda råd och den bekymrade frågan ”det drar väl inte på dig?”. Det farligaste som finns i Ryssland, ja kanske i hela världen, är nämligen drag. Och förkyld blir du om du blivit kall, så enkelt är det och sen kan läkarvetenskapen prata bäst de vill om virus. Om du har blivit nedkyld finns det dock en räddning: det är att snabbt dricka lite vodka. Men om du inte gör det på en gång är det meningslöst, och har du redan blivit sjuk så kan du glömma vodkan. Då är det hallon som gäller. Min rysklärare berättade om hur det i hennes barndomshem fanns två läkemedel: antibiotika och hallonsylt. Och trots att hon var allergisk mot jordgubbar lät hennes mamma henne bara smaka av den goda hallonsylten om hon var sjuk.

Fast några av huskurerna innehöll faktiskt inte hallon, jag blev t.ex. enträget rekommenderad följande mot hostan: att dricka varm mjölk med soda och smör. Där har vi något som lär smaka eld och sura galoscher! Jag kan dock tacksamt konstatera att hostan gått tillbaka utan att jag behövde ta till denna häxbryggd. I övrigt har dock förkylningen gjort comeback, men jag tror nog att det står en burk av mammas hallonsylt och väntar på mig i kylskåpet i Norrköping!

Kärt återseende

Jag undrar om inte det här är en av huvudanledningarna till att jag återvände till Ryssland. Sirok (pl sirki) - består av sötad ostmassa i chokladöverdrag (och innehåller förmodligen en hel del annat som det kanske är bäst att inte fundera så mycket på). De är väldigt mastiga och vid sista tuggan finns risk för en lättare känsla av illamående, men fram till dess… mums. I Stockholm finns de bland annat att få tag på i den ryska delikatessbutiken på St Eriksgatan 99.

Dille på dill II

För att anslå ett något lättsammare tonfall så gjordes jag härförleden uppmärksam på en artikel som handlar den ryska kärleken till dill, något som jag har berört tidigare. Även tillfälliga besökare i Ryssland noterar snabbt att ryssar har dille på dill. Inte mindre än 1,6 kg per person glufsar de i sig tydligen, vilket ska vara nog för att fylla en normalstor resväska. Den siffran är baserad på försäljning och inkluderar inte den, förmodligen myckna, dill som odlas i köksträdgårdar över landet.

Tro nu inte att dillanvändandet begränsar sig till traditionellt ryska rätter, nej den måltids finns inte som inte förhöjs av några stjälkar dill tycks vissa ryska kockar resonera. Och detta verkar ha fått det att brista för den brittiske journalisten Shaun Walker som startat ett korståg mot dillen. Han har lyckats rekrytera ett växande antal i kampen mot dillen, en rörelsens mer profilerade företrädare är Miriam Elder (också hon journalist) som är med-administratör av facebook-gruppen "dillwatch". Gruppen är ägnad åt "inappropriate sightings of dill" och har som långsiktigt mål "the reclassification of dill from herb to weed." Rörelsen har alltså sitt ursprung i "expats", västerlänningar boende i Ryssland som väl inte har den immunitet ett högt intag sedan barnsben skulle kunna ge ("we have no export market" som damen från dillodlingsföretaget förklarar i artikeln), men att döma av namnen på gruppmedlemmarna har den även lockat till sig en del infödingar.

Gruppen är sluten och man måste begära medlemskap. Som i andra militanta rörelser tolereras inte oliktänkande: ett enda dillvänligt ord och du blir utkastad!  Mötet med det ryska köket har fått tidigare moderater att radikaliseras: "I remember a time when dill on salmon was ok, but that seems like a different life" säger Shaun Walker. Som den infiltratör jag är bestämmer jag mig för att hålla en låg profil, inte läge att avslöja att man gillar dillchips direkt. Men trots att rörelsen verkar växa så tror jag att dess 243 medlemmar väger lätt mot cirka 140 miljoner dillätande ryssar.