Archive for the 'Ryssland' Category

Biofilm om Politkovskaja + föredrag av Mi

 

Ett litet steg i demokratisk riktning

I fyra år har Dmitrij Medvedev talat vackert om demokrati. Det har varit mycket väsen om ingenting. I praktiken har premiärminister Vladimir Putin fortsatt att styra med hård hand i kulisserna.
När Dmitrij Medvedev nu har en månad kvar av sin presidentperiod tar han till slut ett litet steg i demokratisk riktning. Det blir möjligt att starta nya partier.

Fri registrering av nya partier var ett viktigt krav under vinterns protester, och 85 nya partier, från nationalister och monarkister till pirater och ölälskare har redan anmält sig hos justitieministeriet.

Continue reading ‘Ett litet steg i demokratisk riktning’

Blommor dygnet runt

Runt det centrala torget Plosjtjad Gorkova i Nizjnij Novgorod finns inte mindre än tre dygnet runt-öppna blomsterbutiker. Jag tror att det är fler än antalet dygnet runt-öppna apotek. På ulitsa Belinskovo finns en blomstermarknad som också sägs vara igång dygnet runt. Och i området där jag bor finns också blommor till försäljning 24 timmar om dygnet. Att ryssar (framförallt ryska kvinnor) gillar blommor har jag fått höra mer än en gång. Men dygnet runt, verkligen? Varför är blomsteraffärerna öppna, när kollektivtrafiken mer eller mindre slutar gå vid halv elva-tiden? Är det någon som kan förklara för mig varför man skulle vilja köpa eller få blommor klockan fyra på natten?

Jag har försökt få svar på frågan hos vänner och bekanta. Det vanligaste svaret är att män köper blommor för att be om ursäkt. Kanske har de varit otrogna och köper blommor på vägen hem för att stilla sitt dåliga samvete… Vilket förstås verkar otroligt genomskinligt. Och finns det verkligen så många otrogna ryska män att man kan bygga en hel affärsverksamhet på bara dem som kunder?

Nackskotten i Vitryssland

Idag skriver jag om avrättningarna i Vitryssland i Blekinge Läns Tidning och böjer mitt huvud inför de dödsdömdas familjer.

Falsk, falskare, falskast?

Trots att den stora protestvågen i Ryssland verkar vara över för den här gången fortsätter Kremls propagandamaskin sitt angrepp på proteströrelsen - ett tydligt tecken på att makthavarna tar de senaste månadernas händelser på största allvar. Frågan är bara om den grova smutskastningskampanjen verkligen fungerar. Principen verkar i alla fall vara samma som hos Goebbels: “Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning.”

Continue reading ‘Falsk, falskare, falskast?’

Luften har gått ur ryska proteströrelsen

Det uppenbart förfalskade parlamentsvalet den 4 december var startskottet för en proteströrelse vars like Ryssland inte sett sedan Sovjetunionens sönderfall för tjugo år sedan. Det inte lika förfalskade presidentvalet för en vecka sedan ser ut att markera slutet för stora gatuprotester. Ångan har tagit slut och när valet är över saknar proteströrelsen tydliga gemensamma mål.

Förvirringen var tydlig när rörelsen för rättvisa val i går lördag samlades till det som skulle bli den första stora demonstrationen efter presidentvalet.

Continue reading ‘Luften har gått ur ryska proteströrelsen’

Moskva tror inte på tårar

I måndags, dagen efter det ryska presidentvalet, stod jag mitt bland Putin-motståndarna på Pusjkin-torget i centrala Moskva. Mötet hade i förväg godkänts av myndigheterna, men flera av deltagarna ville inte lämna platsen när mötet avslutats och försökte bland annat tåga längs gatan Tverskaja. Efteråt greps bland annat den kände bloggaren Navalnij, en av ledarna för Solidarnost, Ilja Jasjin, och ledaren för organisationen ”Vänsterfront”, Sergej Udaltsov. Det totala antalet gripna uppgick till 250 personer, enligt polisen som även räknat in gripanden som skedde vid en icke sanktionerad aktion på Lubjanka-torget. De gripna har släppts, men riskerar ändå upp till två års fängelse.

Jag hann tyvärr inte vara på plats när gripandena skedde, eftersom jag hade ett tåg att passa, men jag hörde bland annat Udaltsov avsluta sitt tal med att oväntat säga att han inte tänkte lämna torget förrän Putin lämnar.

Jag noterade att tonen under mötet var rätt aggressiv, till skillnad mot tidigare demonstrationer. Det märktes inte minst under Boris Nemtsovs tal. Även slagorden och texten på plakaten var ganska elaka. Bland klassiska slagord som ”Putin är en tjuv” och ”Tjuvar ska sitta i fängelse” syntes flera deltagare hålla plakat med texten ”Moskva tror inte på tårar”, med tydlig hänvisning till dagen innan då Putin till synes fällde glädjetårar (?) under mötet med sina anhängare utanför Kreml. Det är för övrigt också titeln på en känd sovjetisk film.

Enligt polisen närvarade 14 000 personer under demonstrationen. Arrangörerna själva uppskattade antalet deltagare till omkring 20 000 - färre än de själva räknat med, som Vladimir Ryzjkov skrev på sin Facebook-sida kort efter mötet. Av allt att döma har jag känslan att demonstrationsviljan verkar ha nått sitt klimax och om inte arrangörerna kommer på några nya grepp för att hålla den vid liv så är risken överhängande att människors vilja delta i kommande demonstrationer avtar. Redan har arrangörerna börjat planera för nästa demonstration på lördag den 10 mars. Vi får se om arrangörerna lyckas blåsa nytt liv i elden eller om glöden slocknar.

Mer på temat:

http://www.lenta.ru/articles/2020/03/06/pushka/
http://lenta.ru/articles/2020/03/06/fontan/

http://www.gazeta.ru/politics/elections2011/2020/03/06_a_4029321.shtml 

Provokatörer på hotellet

Det ryska presidentvalet bjöd på en hel del överaskningar och ett par bisarra upplevelser.

Jag sitter i hotellets foajé i Moskva. Det är måndag kväll. Dagens demonstrationer är slut. Både de Putinvänliga och de Putinkritiska. Plötsligt sveper en man förbi med en stor vit flagga. På flaggan står det Javlinskij.
- Ha, Vasja har tagit en trofe, hojtar nån från den grupp dit flaggan är på väg.
Javlinskij är den liberala presidentkandidat som inte fick ställa upp i valet. Myndigheterna stoppade hans kandidatur då det fanns en risk för att proteströrelsen kunde enas kring honom. Men varför är flaggan en trofé?
Flaggan stannar hos ett dussintal män som står och väntar i foajen. De ser inte ut som Javlinskijanhängare. Alla är klädda i samma intetsägande stil. Mörkbruna eller svarta jackor med mörka jeans. Männen är i 30, 40-årsåldern och alla har kort hår.
Jag såg dem redan första morgonen på hotellet. En stor grupp som ockuperade morgonmålets stående bord. De var tydligen alla hungriga, eller så förberedde de sig för en lång och ansträngande arbetsdag.
Nu på kvällen står de och väntar på sin buss. För de är inte härifrån. Det här är inga Moskvabor. Vid deras fötter står inga kappsäckar, istället har de idrottsväskor. En man med slips kommer fram och meddelar nåt. Männen plockar upp sina saker och börjar röra sig mot utgången. Plötsligt ser jag att på golvet ligger en drös vita band. Samma band som delas ut på anti-putin demonstrationerna och som symboliserar kampen för Ärliga val. Först nu börjar jag fatta vem jag har delat hotell med. Så jag följer efter dem ut till källarvåningen. Där står en buss och väntar. Den är helvit utan några tecken på vem som äger den. Så jag tittar på registernumret. Där står region 31. Alltså är bussen från regionen Belgorod, 600 km söder om Moskva.
Den här gruppen är provokatörer som nån anlitade för att störa de regimkritiska demonstrationerna. Det här var tydligen en del av den grupp som började skandera «Putin Putin» på det möte som oppositionen arrangerade i Moskva i måndags. Men nu är de borta. Åtminstone tillfälligt.
Den här valkampanjen handlade allt om stordemonstrationerna. Vladimir Putin är landets populäraste politiker och skulle vinna vilket ärligt val som helst. Måhända först i den andra omgången. Men han blev tagen på säng av det stora missnöjet efter dumavalet. Och hans enda reaktion på kritiken var att svara med samma mynt. Kampanjens stora överraskning var därför de putinvänliga demonstrationer som arrangerades runt om i landet. Och lika överraskande var sättet på hur de här mötena arrangerades. Stormöten dit statsanställda bussas iväg för att med milt våld bilda en tillräckligt stor publik som gör sig bra på teve. Putin har hela tiden varnat för en orange revolution enligt Ukrainas mönster vintern 2004. Samtidigt kopierar han själv, lustigt nog, de ukrainska myndigheternas recept att hantera folkliga demonstrationer. Men att anlita provokatörer verkar nog vara rysk know how av nån ängslig tjänsteman i maktens korridorer.
De här stora putinvänliga demonstrationerna hade flera syften. Ett var att se till att den förkrossande segern med 64 procent ser legitim ut. För det gör den i allmänhetens ögon ifall man kan få till stånd ett par, tre möten med 100 tusen i publiken. Andra menar att demonstrationernas syfte var att övertyga Putin själv om att han har ett starkt stöd av ryssarna. Nåt som hänger ihop med att Putin, precis som alla andra av Rysslands härskare genom tiderna, avskärmas från den så kallade verkligheten ju längre de regerar. Ett tredje syfte var att peka ut för Putin var exakt han har sina anhängare: inte bland liberala i städerna, utan hos statsanställda i provinsen. På det här sättet kan demonstrationerna användas av vissa ministrar för att påverka Putins politk i konservativ riktning.
Nu är valet är över och alla landets vita bussar står parkerade i hemmadepåerna. Nu börjar den interna maktkampen bakom Kremls murar. Det finns de rådgivare som anser att Putin bör fortsätta liberalisera och modernisera landets politiska system. Andra talar för att han med hård hand nu bör kväsa oppositionen en gång för alla.
Och de vita bussarna håller nog sina motorer varma inne i garagen. När Putin talade på torget i Moskva på valkvällen var han inte särskilt försonlig gentemot oppositionen. Han kallade sina kritiker för provokatörer och förrädare som vill söndra och förstöra Ryssland. Och ifall det inte finns några riktiga provokatörer där ute i det verkliga samhället får man väl skapa eller anlita några. Och vita bussar att hyra finns det alltid gott om.

Prochorov på frammarsch

Frågan om Prochorovs förhållande till Putin får man väl säga är helt klarlagt vid det här laget. Om detta har vi skrivit dagens ledare i BLT. Framför allt uppgifterna, att Putin ringde Prochorov i söndags kväll för att önska honom lycka till i hans framtida karriär, och att Prochorov efter valet träffat både Putin och oppositionen.

En del av källorna utgörs av Russia Today’s uppgifter. Bland annat denna artikel: Prochorov could be Putin 2.0 Och denna: Vote not fair!Loosers react to election results.

Mer om CIS i BLT här.

UPPDATERING 8/3: Ja, se där. Inget nytt under solen.

Min artikel om Putin och hans ledarstil

Så här i ryska valtider vill jag passa på att länka till den artikel - Populism, putinism och popularitet - Ett motsägelsefullt samtida ryskt ledarskap - som jag 2010 publicerade i tidskriften Fronesis - Kampen om folket.
Artikeln finns i fulltext som pdf här.

Ärligheten börjar inte på valdagen

I ett svagt ögonblick hade jag gått med på att ge en kort kommentar till ryska statsradion när resultatet i presidentvalet börjar klarna. Det hade jag redan glömt när det ringde från ett Moskvanummer i går kväll. Journalisten presenterade sig och frågade hur det kan komma sig att oppositionen hävdar att Putin inte skulle ha vunnit utan fusk när han uppenbarligen har ett mycket starkt stöd, framför allt utanför storstäderna. Jag mumlade något osammanhängande om det monopol Putinsidan haft i stats-tv och att alla inte fick ställa upp.

Continue reading ‘Ärligheten börjar inte på valdagen’

Strategiska realiteter – Del 4, Sveriges säkerhetspolitiska situation i förhållande till Ryssland

I tidigare delar av ”Strategiska Realiteter” har avhandlats den ryska statens ekonomiska situation, Rysslands strategi för Arktisområdet och den ryska nationella säkerhetsstrategin och militärdoktrinen. Det här inlägget kommer att avhandla hur innehållet i de tidigare inläggen påverkar den svenska säkerhetspolitiska situationen.

En aspekt som gärna framhålls på WW är att vi i Sverige inte har lyxen av att välja vårt geografiska läge. Utifrån det geografiska läget följer sedan vilken säkerhetspolitisk situation man har att förhålla sig till.

Som omtalades i del 1 och del 2 ses utvinning av råvaruresurser i Arktis, framförallt olja och gas, som den enda acceptabla lösningen för att bibehålla rysk ekonomisk tillväxt och för att ha en möjlighet att trygga det framtida ryska samhället. Av den anledningen kan man miljöminister Lena Eks uttalande i Ekots lördagsintervju som en smula naivt (se även Försvar och Säkerhet). Ett stopp för råvaruutvinning i Arktis skulle inom ett drygt decennium innebära den ryska statens undergång och dessförinnan Vladimir Putins. Så gott som hela den ryska ekonomiska återhämtningen som genomförts under 00-talet är spårbar till just energiexporten och många är de som omtalar att en hel del av dessa pengar hamnat i händerna på den styrande eliten. Den kände Putinmotståndaren Alexander Navalny, i väst ofta framställd som liberal men i själva verket rysk nationalist, drar paralleller mellan Putin och Gaddafis hanterande av oljerikedomar.

För svensk del innebär den ryska ekonomin ett säkerhetspolitiskt bekymmer. Stora delar av den ryska olje- och gasexporten går genom Östersjön och den förstnämnda därmed även genom Öresund. Följaktligen är det därmed också en icke-oansenlig del av den ryska bruttonationalprodukten som passerar förbi med påföljande ryskt intresse. Under konstruktionen av Nord Stream uttalades till exempel från ryskt håll att huvuduppgiften för Östersjöflottan framöver skulle vara skydd av energitransporterna.

Då Arktisregionen utgör en av Rysslands högsta prioriteringar stöps delar av de ryska väpnade styrkorna om för att bättre kunna verka i detta operationsområde. Som tidigare omtalat byggs de nya Mistralfartygen med en högre isklassning för att kunna verka i arktiska vatten och sedan i somras pågår arbetet med att upprätta minst två arktiska armébrigader med särskild utrustning och utbildning. Det har också skett en ökad resursprioritering av de förband och baser som tillhör den arktiska operationsriktningen, främst Norra Flottan och Östersjönflottan som har sina huvuduppgifter i Arktisområdet, men även armé- och flygvapenförband i västra militärområdet. Det är med andra ord en omfattande upprustning och förmågeåtertagning som sker i det svenska närområdet.

Ett annat stort orosmoment är de baltiska staterna med deras stora andelar rysk befolkning. De baltiska staterna är sedan 2004 NATO-medlemmar, vilket är ett stort irritationsmoment för många ryssar. Som omtalat i det förra inlägget ses NATOs utvidgning som en av de största militära farorna för Ryssland och många ryssar ser det som ett stort svek att NATO trots löften under tidiga 90-talet om motsatsen, tog in före detta sovjetiska satellitstater som medlemmar. För NATO innebär också de baltiska staterna visst huvudbry eftersom de är allt annat än lättförsvarade med sina gränser mot Ryssland. Efter Georgienkriget höjdes starka röster i Baltikum för att fast krigsplanläggning för att försvara de baltiska staterna och Polen skulle tas fram, vilket också skedde.

Det stora orosmolnet för Baltikum är att en operation liknande Georgienkriget genomförs för att återinförliva de baltiska staterna med Ryssland. Spänningen har tidvis ökat, bland annat vid den estniska statyincidenten då Estland utsattes för omfattande cyberangrepp. Vid en eventuellt mer omfattande spänningshöjning i Baltikum kommer NATOs högsta prioritet vara att förstärka de baltiska staterna. En sådan förstärkning kommer till stor del av behöva ske sjövägen. Motsvarande prioritet för rysk sida kommer att vara den motsatta – att hindra tilltransporter sjövägen. Ett nyckelområde för bägge parter, i syfte att hindra påverkan respektive att kunna påverka, kommer att vara Gotland då kustrobotar och strategiskt luftvärn grupperade på ön effektivt kommer att hindra den andra sidans möjligheter att operera. Sådana robotsystem stänger effektivt södra Östersjön för all oönskad trafik på vattnet och i luften. I och med det militära vakuum som det svenska försvarsbeslutet 2004 efterlämnade, har varken NATO eller Ryssland vid en djupare kris råd att låta motparten få den överlägsenhet som besittandet av Gotland medför.

Räckvidd för luftvärnssystem S-400 med räckvidd 240 km grupperat i Visby. Motsvarande räckvidd erhålls även med kustrobot Yakhont/Moskit. S-400 finns även med en robot med 400 km  räckvidd. Den varianten är för närvarande under gruppering i Kaliningrad. 

En trovärdig och permanent svensk militär närvaro på Gotland skulle därmed medföra en viss avspänningseffekt, samtidigt som en tillförsel av svenska förband i ett skymningsläge skulle riskera att få motsatt effekt. Situationen kompliceras ytterligare av den svenska solidaritetsförklaringen till grannländerna, där ett sätt att lämna stöd till Baltikum skulle kunna vara att upplåta flygbaser i Sverige för NATO. Att detta är politiskt känsligt visades inte minst under förra årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens då just ett scenario med ökad spänning i Baltikum spelades upp och ingen svensk politiker visade sig vara villig att göra några utfästelser om stöd. I vissa fall talades det till och med om att hindra svenskt flyg från att basera på Gotland för att inte provocera Ryssland. Detta är annars något som sker rutinmässigt. För Sverige att återgå till den tidigare (offentliga) linjen med neutralitet i en kris i Baltikum blir svårt.

Eftersom den arktiska operationsriktningen även är fundamental för Rysslands strategiska kärnvapenubåtsflotta, fortsätter Barentsområdet och därmed nordligaste Sverige, Finland och Norge, att ha samma stora betydelse som under det kalla kriget. Detta har fått som konsekvens att framförallt Norge, men även Finland förstärker sin militära förmåga i de nordliga delarna av länderna. Vid en ökad spänning i Arktis i kamp om de råvaruresurser som finns där kommer även nordligaste Sverige att beröras trots av vi saknar anspråk i Arktis.

Som nämnts ses NATOs utvidgning som ett hot i Ryssland. De baltiska staternas anslutning var illa nog, men Ryssland var inte i position att påverka detta. Däremot satte Georgienkriget stopp för Ukrainas och Georgiens önskemål om att ansluta sig till NATO. Såväl ett svenskt som finskt NATO-medlemskap har många gånger diskuterats och i bägge länder finns det tecken på att man kommer allt närmare att ansöka om medlemskap. Opinionen är dock fortfarande starkt negativ. En stor anledning till att Sverige inte ansökte om ett medlemskap tidigt under det kalla kriget var att ett sådant förfarande kunde ha tvingat Sovjetunionen att knyta Finland ännu närmare till sig. I praktiken var dock Sverige redan NATO-medlem, vilket bl a Mikael Holmström ingående beskriver i sin bok Den Dolda Alliansen. Ett svenskt eller finskt NATO-medlemskap idag skulle höja spänningen mellan Sverige och Ryssland då det inte skulle se med blida ögon i det Ryssland som känner sig inringat.

Sveriges relation till Ryssland är inte okomplicerad. Den svenska utrikespolitiska linjen är av tradition offentligt mycket försiktig gentemot Ryssland, samtidigt som till exempel det bistånd som lämnas till Ryssland ges för att stödja ökad demokrati i landet. I samband med vinterns ryska parlamentsval framställdes i detta rysk tv som att Sverige understödde samhällsomstörtande verksamhet i maskopi med USA, vilket påvisades med dokument från svenska ambassaden i Moskva. Ser man till det nu högaktuella valet, finns det anledning att bekymra sig över hur det går till och den ryska situationen i allmänhet. Läsare av Dagens Nyheter har kunnat ta del av utdrag ur den ryska journalisten Masha Gessens bok Mannen utan ansikte om Vladimir Putins väg till makten och utövande av densamma. Det är minsta sagt skrämmande läsning om korruption och politiska mord. I regeringens utrikespolitiska deklaration från i år tas Vitryssland och Ukraina upp som två länder där de demokratiska principerna, mänskliga rättigheter och rättstatens principer kränks. Ryssland däremot nämns i mycket mildare ordalag och det är sannolikt inte av en slump. Det svenska manöverutrymmet är starkt begränsat.

Den ryska militära rustningen är oroande. Den som hävdar att det idag finns ett ryskt invasionshot mot Sverige är lätt att avfärda. Vad som däremot oroar är samma sak som alltid när det gäller militär förmåga och hotbilder. En hotbild byggs såväl av förmåga som av avsikt. Förmågan tar mycket lång tid att skaffa sig, vilket återspeglas i t ex den svenska omorganisationen av försvaret som antas vara klar 2019, den svenska upprustningen vid andra världkrigets utbrott – klar ett drygt decennium efter krigsslutet eller den pågående ryska återupprustningen som ska vara klar 2020. Finns däremot grundförmågan, kan en politisk avsikt snabbt ändras varvid ett reellt hot uppstår. Att vid ett sådant tillfälle som grannland påbörja en egen förmågeuppbyggnad eller förstärkning kan snarast uppfattas om en provokation.

Även om militära maktmedel som tur är sällan används utgör de ändå en viktig hävstång på politisk nivå och diplomati. Det land som saknar en egen tillräcklig militär förmåga blir påverkbart för påtryckningar. Utrikesrelationer saknar tyvärr mycket av den hövlighet och reglering som vi är vana vid från det nationella samhället. De konventioner och avtal som styr relationer länder emellan är alltför lätta att tolka till egen fördel. När USA sänder förstärker sin närvaro med hangarfartyg i Persiska Viken är det en signal till Iran, en hävstång i diplomatiska förhandlingar. På samma sätt är det en signal till Norge när Ryssland låter sitt hangarfartyg Admiral Kuznetsov operera mitt i Norges största oljefält, Troll varvid transporter och arbete där störs. De stora ryska övningarna Ladoga och Zapad i det svenska närområdet 2009 ansågs tillräckligt för att en egen svensk beredskapsövning samtidigt skulle genomföras på Gotland med så gott som samtliga tillgängliga förband. Medan den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen i allmänhet har utvecklats till att omfatta bredare hotbilder och framförallt tidigt stävja interna konflikter, har man i Ryssland under senare år snarast vridit tillbaka den säkerhetspolitiska klockan till 1930-talet. Orsaken är svår att fastställa, men med en styrande elit hämtad ur säkerhetstjänsten och huvudsakligen fostrad under sovjetåren och därtill präglad av historien med andra världskrigets enorma lidande, är det lätt att spela på det yttre hotet för att förstärka sin egen position alternativt uppfatta omvärlden som ett reellt expansionistiskt hot.

Utgången av dagens ryska val är inte på något sätt oviss. Den närmaste konkurrenten till Putin är kommunistpartiets Zjuganov med sina ca 15 % av rösterna. Den i media framlyfta regimkritikern och nationalisten Alexander Navalnyj deltar inte ens i valet. De liberala krafterna minimala så även om valfusk inte skulle förekomma så är det tveksamt om det skulle kunna bli någon annan vinnare än Putin. Frågan är om Putin under sin nya mandatperiod kommer att lyckas hålla ekonomin på den nivå av utveckling som han lovat under valkampanjen. Det finns de som har svårt att se att den ekonomiska utvecklingen i Ryssland kommer att mäkta med att infria vallöftena, såväl när det gäller den militära upprustningen om 5000 miljarder kr till 2020 som på andra områden. Rysslands enda ekonomiska plan är dock den gällande – råvaruutvinningen, och inkomsterna av den berör i hög grad Sverige då en mycket stor del av oljan och gasen ska passera genom Östersjön. Även om vi helst skulle önska något annat så utgör såväl Gotland som Öresund och Övre Norrland viktiga områden i de större sammanhangen och kräver därmed ett svenskt ansvarstagande.

Svd, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SR, 2, 3, 4, 5, 6, Exp, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SVT, 2, 3, 4, 5, 6, GP, HD, 

Förutsägbart val, mindre förutsägbar framtid

Imorgon går alltså ryssarna till val igen och valresultatet kommer inte att förvåna någon. De jag känner tillhör knappast Vladimir Putins främsta supportrar (som är pensionärer, militärer, statligt anställda, bor i småstäder eller på landsbygd och så vidare), men vem man ska rösta på i stället är knappast ett lätt beslut. De jag har frågat har sagt att de inte bestämt sig ännu. Om man kollar in valaffischer på stan finns följande (brist på) politiska budskap att ta ställning till: Vladimir Putins egna affischer meddelar att ”Er röst behövs för seger!”. Den halvgalne nationalisten Vladimir Zjirinovskij (som jag inte förstår varför någon tar på allvar överhuvudtaget) kör på skrämselpropaganda: ”Zjirinovskij - annars blir det värre”. Kommunistledaren Gennadij Ziuganov är fantasilösast av alla och uppmanar bara att ”Rösta på Ziuganov den 4 mars”. Omtvistade oligarken Michail Prochorov har kanske trots allt de bästa valaffischerna, där han faktiskt talar om vad han vill, nämligen ”Styra, inte härska”. Några valaffischer från kandidaten Sergeij Mironov, från partiet Rättvisa Ryssland (som brukar kallas för låtsasoppositionellt), har jag inte sett överhuvudtaget. Den liberala kandidaten Grigorij Javlinskijs kanditatur blev stoppad.

Demokratirörelsen verkar hursomhelst fortsätta. Vår samhällskunskapslärare talade om Rysslands framtida utmaningar och nämnde övergången från en ekonomi baserad på råvaruutvinning till högteknologisk industri, samt att försvara och utveckla demokratin som de två viktigaste uppgifterna. Och här och här skriver DN om den nyvakna oppositionen och Moskvabor som köar för att få vara valobservatörer - Rysslands nya folkrörelse. Frivilliga valobservatörer är inte bara ett Moskvafenomen. Fast Alla (ja, Alla är ett ryskt kvinnonamn) och hennes kompis som ska valövervaka i Nizjnij Novgorod i organisationen Golos regi var besvikna över att ”bara” 80 personer hade anmält sig. ”Det är det enklaste man som enskild medborgare kan göra för att se till att vi får fria och rättvisa val”, tyckte Allas kompis. Jag har blivit lovad rapport av dem vid senare tillfälle.

Radio Liberty rapporterar också en massa intressant om Ryssland. Det här halvtimmeslånga radioinslaget handlar om de två olika Ryssland som existerar. I slutet nämner de faktiskt också att den internetuppkopplade, självsäkra och kreativa medelklassen inte bara är ett Moskvafenomen utan finns även i bland annat Nizjnij Novgorod, fast i mindre skala. För att förstå lite mer om vilka det är som åsyftas när man talar om det moderna Ryssland kan man även läsa här: Ksenia Sobchak Strikes Again. Ksenia Sobchak beskrevs i en annan artikel, som jag inte hittar, som Rysslands svar på Paris Hilton. Här skriver man att hon växt upp och blivit en seriös, politiskt medveten huvudaktör bland Rysslands medieelit och att hon är typisk för de som nu tar plats på Moskvas gator.

Val överallt

I bokhandeln Bukvojed (ungefär: Bokstavsslukaren) vid Upprorstorget står jag vid hyllan för administrativ rätt - letar efter vallagen. En tjej och en kille i tjugoårsåldern står också och bläddrar bland de små häftena med lagar.
Till slut säger tjejen till mig:
”Vi letar nog efter samma sak…”
”Vallagen?”
”Ja, den verkar vara slut…”
Hennes pojkvän konstaterar att de får ladda ner den och ta med den i datorn.
”Har du hittat något annat som kan vara bra att ha?” frågar hon och pekar på packen med böcker jag håller i. Jag svarar:
”Njae… Konstitutionen…”. Jag pekar på var den står.
”Åh, det var bra, det skall jag också ta en.” Hon plockar ner en från hyllan, sedan ringer hennes telefon och hon kommer överens med en kompis om var de skall träffas imorgon klockan halv sju, så att de inte missar beseglingen av urnorna.

Falska förfalskningar förfalskas

Rubriken låter helknasig, men det kommer en förklaring, jag lovar. Den är precis så konstig som man kan tro.

Egentligen borde det inte finnas något behov av omfattande fusk under söndagens presidentval i Ryssland. Visserligen finns det stort missnöje med Vladimir Putins styre framför allt bland den välutbildade medelklassen i Moskva och S:t Petersburg, och det storskaliga fusket under parlamentsvalet i december ledde till de största demonstrationerna i Ryssland sedan Sovjetunionens sammanbrott. Men under sina år vid makten har Putin sett till att förinta all möjlighet till reell politisk konkurrens. Följaktligen borde han inte ha några problem med att vinna valet utan manipulationer under själva valdagen.

Ändå tyder mycket på att vi även denna gång får se en hel del konstigheter. Kanske går det helt enkelt inte längre att stoppa förfalskningarna, när man i åratal indoktrinerat byråkrater på mellannivå i att det viktigaste är bra röstsiffror för rätt kandidat, inte hur man uppnår resultatet.

Continue reading ‘Falska förfalskningar förfalskas’

Putins stödtrupper laddar inför söndag

På universitetet här i Petrozavodsk har det delats ut lappar som lockar studenter med en ”gratis resa till Moskva den 4 och 5 december”. Enligt informationen på den tillhörande Vkontakte-sidan (en rysk motsvarighet till Facebook) avgår bussen på lördag klockan 16 och anländer till Moskva på söndag (valdagen) klockan 10. De frivilliga deltagarna bjuds då på frukost, efter vilken de får några timmars fri tid att promenera på Moskvas gator innan det är dags att ansluta till demonstrationen till stöd för Putin utanför Kreml klockan 16.30. Där, låter arrangören Sergej förstå i annonsen, kommer även Putin att närvara i egen hög person. Klockan 23.00 kör bussen tillbaka och deltagarna är åter i Petrozavodsk efter lunch dagen därpå.

Allt sedan parlamentsvalet i december har ju oppositionella grupper i det här landet anordnat flera massdemonstrationer för att protestera mot valfusk och kräva omval. Kreml-trogna organisationer och organisationer som stödjer Vladimir Putins kandidatur till presidentposten har tagit efter oppositionsgrupperna och anordnar motdemonstrationer. Det är välkänt att studenter och andra människor från provinserna bussas in till Moskva för att delta i stödmanifestationerna. Det för att visa upp stora folkmassor till stöd för Putin på tv-nyheterna.

Jag talade för en tid sedan med några unga studentskor på universitetet i Petrozavodsk. De var väldigt upprymda över att de snart kanske skulle åka till Moskva. Gratis dessutom. Själva arrangemanget brydde de sig inte så mycket om, däremot skulle det vara trevligt att komma till Moskva och shoppa. Den inställningen är troligen rätt vanlig bland de som deltar i stödmanifestationerna, även om man lätt glömmer bort att det även finns många ryssar som helhjärtat stödjer Putin och menar att han verkligen är den bästa mannen att leda Ryssland. Faktum är att Putin har ett stort stöd och det råder ingen tvekan om att han kommer att vinna på söndag. Ingen av de andra kandidaterna kommer ens i närheten av hans popularitet. Och det är inte så konstigt. För ärligt talat: Zjirinovskij är en pajas som gapar och skriker, Sjuganov är före detta stalinist (ingen vill på allvar tillbaka dit igen), Prochorov är oligark och såna ses med stor misstro i det här landet sen 90-talet, och inget vet överhuvudtaget vem Mironov är (ledaren för Rättvisa Ryssland, ett parti som står Kreml nära. Det kanske är som läraren i svenska på en skola i Sankt Petersburg uttryckte det när jag frågade henne vem hon skulle rösta på: ”Putin förstås! Vem annars? Zjuganov? Tack så mycket…”

Själv tar jag tåget till Moskva (och betalar biljetten själv). Det lär bli intressant. Klockan 19 på måndag planerar oppositionen en stor demonstration. Myndigheterna har gett klartecken för en manifestation på Pusjkinskaja i centrum, men många tänkbara deltagare har meddelat att de tänker gå till Lubjanka-torget, alldeles i närheten av Kreml, trots att det inte getts något tillstånd att demonstrera där.

Säker sex med Vladimir Putin

Hon vill göra det för första gången.

Så heter Vladimir Putins senaste serie av valfilmer som sprids på nätet.

Filmerna är inspelade på något som liknar en läkarmottagning.

– Framför allt måste man tänka på att det ska vara säkert. Speciellt första gången, säger läkaren i en av filmerna.

– Men kanske behöver jag inte… det där? frågar kvinnan, och skruvar sig besvärat.

- Jodå, säger läkaren, och stämplar en blankett.

Så fortsätter han:

– Det är helt rätt att du vill göra det av kärlek. Du har valt rätt.

Läkaren sneglar på ett porträtt av Vladimir Putin.

– Med honom blir det helt säkert, säger han, till tonerna av en romantisk låt.

Valfilmerna med sexanspelningar passar väl in i den machoimage som Vladimir Putin har odlat i många år.

I tv-rutan rider han gärna med bar överkropp eller styr flygplan som släcker skogsbränder. Den kände kvinnokarlen Berlusconi var hans bästa kompis bland de styrande i Europa, och när Israels våldtäktsanklagade president Moshe Katsav var på besök i Kreml för några år sedan kunde Putin inte dölja sin förtjusning:

– Vilken kille! Våldtog tio kvinnor! Vi är alla avundsjuka, sade han när han trodde att ingen journalist hörde på.

Det är osäkert hur många förstagångsväljare filmerna lyckas locka till vallokalerna, men det finns andra knep man kan ta till för att valresultatet ska bli rätt.

Sydsvenskan 2020-02-29

Mer på temat:

  • Filmen på Youtube
  • Kampanjsajten “Första gången”
  • Putin som omslagskille med pistol

Putins parti vinner alltid

När resultatet blev fel tog valnämndens ordförande pappren och flydde ut genom fönstret mitt i natten. Nästa dag var siffrorna rätt och Enade Ryssland valvinnare.

Marija Gavrilova har svårt att hålla sig för skratt när hon berättar hur valfusket gick till i vallokal 81 i centrala Moskva, där hon var observatör under ryska parlamentsvalet i december.

– Vi fick syn på en kvinna som satt i ett rum med en hög valsedlar och kryssade i. När vi frågade vad hon sysslade med sade hon att hon spelade kort.

Marija Gavrilova tillkallade polis, men kvinnan stoppade de ifyllda valsedlarna i sin handväska och lyckades fly med bevismaterialet.

Continue reading ‘Putins parti vinner alltid’

Rysk talkoanda

Häromkvällen satt jag på ett bokkafé i centrala S:t Petersburg och lyssnade till två unga politiska aktivister. Daniil Klubov är en studerande som ligger bakom den största och viktigaste politiska gruppen på sociala medier. Aleksandra Krylenkova är en företagare som koordinerar stadens valövervakare.
Vi var inte så många som hade lockats till det lilla bokkafét. Men å andra sidan var det söndag kväll. Det hade arrangerats två stora protestmöten både lördag och söndag. Folk var trötta på politik och samhällsengemang. De sista blinierna lockade väl mer denna Försoningssöndag sista dagen före den stora fastan.
Daniil Klubov berättade om hur upprörd han blev efter valfusket i dumavalet i december. Genast på valkvällen ville han diskutera fusket på nätet, men hittade inga grupper på de sociala medierna. Därför grundade han en egen. Redan på natten kom gruppen överens om att följande dag gå ut och demonstrera. Omkring tre tusen dök upp.
Gruppen fick fler och fler medlemmar. I dagens läge har gruppen ”För ärliga val” över tio tusen medlemmar.
Nästa demonstration arrangerade man den 18 december. Den här gången tillsammans med några politiska partier. Det blev ännu en protestaktion innan gruppen splittrades. Några kunde inte tåla att nationalister fick delta i mötena, andra vägrade samarbeta med gay-rörelsen. Så därför arrangerades också två olika gatudemonstrationer förra helgen här i S:t Petersburg. På lördagen marscherade olika grupperingar, inklusiva nationalisterna. På söndagen gick de politiska partierna ut på gatan. Sammanlagt nästan 15 tusen.
Men numera pågår även andra politiska trender i det ryska samhället. Trender som är minst lika viktiga som demonstrationerna. Kanske viktigare. Trender som överlever både valkampanjer och valfusk. Strömningar som i bästa fall kan föda fram nya politiker.
Daniil Klubov berättade stolt om hur hans grupp nu har utvecklats till en konkret verksamhet ”off-line”. Redan i december beslöt gruppen att man vill övervaka presidentvalet. Man beslöt börja utbilda valövervakare, vanliga medborgare som har rätt att närvara i vallokalen och kontrollera att rösträkningen går rätt till. Man beslöt organisera det hela på lokalnivå med grupper i varje stadsdel. Och man lyckades samla ihop hela tre tusen femhundra deltagare.
Och det är precis såna här projekt som det ryska samhället behöver. Initiativ som grundas underifrån på lokalnivå. Projekt som på riktigt kommer att väcka det slumrande medborgarsamhället. Inte pompösa direktiv från Kreml i Moskva.
Och det var en uppenbart förvånad och lycklig Aleksandra Krylenkova som berättade om hur folk nu har upptäckt både sina grannar och sin egen närmiljö. Hur folk nu har öppnat ögonen för den lokala politiken. Vem är det som egentligen ansvarar för den gamla hissen i mitt höghus?
Och Daniil Klubov påpekade att det råder en massiv talkoanda ute i samhället för tillfället. Det finns en stor vilja bland folk att hjälpa till med nåt konkret. Helt gratis. Och allt detta tack vare sociala medier.

Strategiska Realiteter – Del 3

I inläggsseriens första del diskuterades den ryska ekonomin och de problem dess bristande diversifiering innebär. I del 2 avhandlades det som man i Ryssland ser som landets enda räddning, nämligen en exploatering av de naturresurser som finns i Arktis. I den ryska nationella säkerhetsstrategin från 2009 är just råvaruexporten listad som ett strategiskt område.

Utöver den ryska strategin för Arktis är det andra intressanta överordnade strategidokumenten den ovan nämnda nationella säkerhetsstrategin och ryska federationens militärdoktrin anno 2010.

Den nationella säkerhetsstrategin liknar mer de säkerhetspolitiska strategier man stöter på i västländer där en bredare bild än bara den militära tecknas avseende samhällsutveckling. Stor tyngd läggs dock i säkerhetsstrategin på att kampen om energiresurser världen över, inte minst i Arktis, kommer att utgöra ett centrum i den internationella politiken. Säkerhetsstrategin är bred och genomarbetad och tar till exempel upp flera av de hot som före detta s-ledaren Håkan Juholt uppmärksammade i sitt tal under Folk & Försvars Rikskonferens i år. Det är dock tveksamt om man i en liknande deklaration i ett västland skulle finna skrivelser som att den nationella säkerherheten säkerställs på kulturområdet bland annat genom inrättandet av ett system för ”andlig och patriotisk fostran”.

En genomgripande vilja som tecknas i den nationella säkerhetsstrategin är att Ryssland fortsatt ska ses som en stormakt och framstående internationell aktör. USA och Ryssland ska betraktas som jämbördiga partners på det globala planet. Just denna aspekt framhålls ofta av rysslandsanalytiker. Ryssland betraktar sig fortfarande som en supermakt och vill bli behandlad som en sådan.

De rent militära hoten som omnämns i den nationella säkerhetsstrategin utvecklas vidare i militärdoktrinen, vilken antogs 2010. Avseende vad som utgör problemområden för Ryssland delar militärdoktrinen upp dessa i externa och interna militära faror och militära hot. De yttre militära farorna anses vara hela elva stycken. Dessa är intressanta att jämföra med valfritt västerländskt lands, NATO:s eller EU:s säkerhetspolitiska strategier. De sistnämnda lägger mycket stor vikt vid spridning av massförstörelsevapen, internationell terorrism, cyberhot, miljöförstöring och andra mer asymmetriska hot. I militärdoktrinen finner man först på sjätte plats en gemensam nämnare med de västliga dokumenten, nämligen massförstörelsevapen och på åttonde plats internationell terrorism. Större fara
or utgör nämligen, i fallande ordning:
a) NATO och en utvidgning av organisationen
b) destabilisering i regioner och länder vilket undergräver den strategiska stabiliteten
c) framgruppering av andra nationers och organisationers militära förband till stater och farvatten som gränsar till ryska
d) uppbyggnad av robotförsvar, vilket undergräver den globala strategiska balansen sam
e) militarisering av rymden och utbyggnad av icke-nukleära precisionsvapen.

Efter spridning av f) massförstörelsevapen återfinner man
g) brytande av internationella avtal och icke följande av avtal om nedrustning
h) bruk av militärt våld i områden som gränsar till Ryssland i strid med FN-stadgan och andra internationella avtal
i) förekomst och upptrappning av väpnade konflikter i området som gränsar till Ryssland.
På sista plats kommer sedan j) internationell terrorism och k) etniska problem och internationella väpnade radikala grupper.

De inre militära farorna anses vara a) försök till ändring av konstitutionen, b) kränkning av Rysslands suveränitet, enighet och territoriella integritet och c) störning av funktionen hos viktiga civila och militära myndigheter samt informationsinfrastrukturen.

De fem militära hoten anses vara a) kraftig försämring av de internationella relationerna och skapande av förutsättningar för användande av militärt våld, b) störningar av landets statliga och militära ledningssystem och funktionen hos kärnvapenstyrkorna, robotvarningsanläggningar, andra kärnvapenanläggningar och andra viktiga funktioner, c) upprättande och utbildning av olagliga väpnade grupper i Rysslands närhet, d) provocerande militära övningar i områden som gränsar till Ryssland och Rysslands närområde, e) beredskapshöjningar och mobilisering av militära förband i närområdet.

Det är med andra ord en hel rad ”faror” och ”hot” som listas. I såväl den nationella säkerhetsstrategin som doktrinen tas NATO och organisationens utvidgning på flera ställen upp som problem för Ryssland. NATO omnämns inte uttryckligen under hot, men såväl USA som NATO kan anas utgöra vissa av hoten, men under omskrivning.

Intressant är att se att trots den ryska federationens omfattande problem med terrorism i framförallt de kaukasiska delrepublikerna och som ibland ger utslag i form av attentat i Moskva och andra storstäder, nämns inte terrorismen bland de största hoten. Ändå sker terrorbekämpningen i mycket hög grad med reguljära militära förband och utgör oftast kontext för stora försvarsmaktsövningar. Det utgör inte ens en intern fara utan en extern sådan. I Sverige och många västländer omnämns Fjärran Östern, dvs Kina som det allvarligaste hotet enligt ryskt bedömande. Märkligt nog går det vare sig igen i militärdoktrinen eller andra dokument. Istället är det de gamla vanliga misstänkta som utgör fokus – NATO och USA (omskrivet till vissa eller andra stater).

Den mest utstickande passusen i militärdoktrinen är den angående kärnvapen, där Ryssland förbehåller sig rätten att använda kärnvapen, inte bara som i andra kärnvapenländer då det egna landet blir anfallet med massförstörelsevapen, utan även om anfall skulle ske mot Ryssland med konventionella vapen. Orsaken till detta står förmodligen att finna i en egen osäkerhet avseende den egna konventionella militära förmågan. De vapensystem landet förfogar över och den taktik de väpnade styrkorna sedan decennier byggt sitt uppträdande kring är desamma som västerländska länder slagit i åtskilliga konflikter under de senaste två decennierna. Detta är en anledning till de ryska ansträngningarna att helt reformera de väpnade styrkorna. Framförallt har man noterat framgångarna för västerländska konventionella precisionsbekämpningssystem som kunnat användas för att slå ut mål av höga värden. På det här området ligger Ryssland fortfarande långt efter även om satellitpositioneringssystemet GLONASS och Iskanderrobotsystemet är sätt att hämta in efterläget. Fruktan för konventionella precisionsbekämpningssystem är även tydlig i militärdoktrinen, där de rankas på femte plats tillsammans med en militarisering av rymden.

Med Georgienkriget i färskt minne kan även ordalydelsen i doktrinen om de väpnade styrkornas huvuduppgifter och närmare bestämt skyddet av ryska medborgare i utlandet, väcka viss oro inte minst för de stater som tidigare utgjorde sovjetrepubliker. I Estland och Lettland är till exempel ca en fjärdedel av befolkningen ryssar.

Alla de tre nämnda strategiska dokumenten genomsyrar och styr den ryska materielanskaffning och inriktningen av de väpnade styrkorna. Ryssland har, som förmodligen bekant, påbörjat en massiv upprustning av de väpnade styrkorna. Under 2010-talet kommer motsvarande drygt 4000 miljarder kr att investeras i de väpnade styrkorna för modernisering av dessa och ett vallöfte från Putin inför presidentvalet talar om en ökning till 5000 miljarder kr istället. Detta kommer att innebära en kraftig modernisering av armén som samtidigt organiseras i brigader istället för tidigare divisioner. För Marinens del kommer ett antal nya hangarfartyg att anskaffas liksom ubåtar och inte minst de omtalade Mistral. Precis som en stor del av arméns materiel är dessa resultatet av den inhemska försvarsindustrins långa utvecklings- och konstruktionstider. Istället anskaffas nu materiel från Frankrike, Italien och Israel. De största skillnaderna mellan franska Mistral och de två nya ryska franskbyggda och efterföljande ryskbyggda, är beväpningen och isklassningen. I rysk version utökas beväpningen såväl avseende luftförsvar som ubåtsjakt. Anpassningen till uppträdande i Arktis är också direkt spårbar till den ryska marindoktrinen från 2001 som nämner Arktis som ett viktigt operationsområde med långsiktiga mål.

I somras tillkännagavs inrättandet av två arktiska armébrigader. Dessa kommer att modelleras efter bland annat svensk förebild och den hittills beskrivna materiellistan påminner rätt mycket om en viss mekaniserad Norrlandbrigad. För det ryska flygvapnet innebär materielomsättningen framförallt ersättning av Mig-29 och Su-27 med Su-35 och PAK-FA, samt Su-24 med Su-34. Det hittills starkt påkostade luftvärnet är ämne för ytterligare satsningar i syfte att öka förmågan att bekämpa mål på extremt långa avstånd och skydd mot ballistiska robotar. I enlighet med doktrinen sker också en omfattande satsning på modernisering och ersättning av äldre kärnvapenrobotar, inte minst de ubåtsbaserade. Inom den militära sektorn har man tidigare haft stora problem såväl med bemanning som med teknik och korruption. Krafttag tas nu för att komma till rätta med detta, där Georgienkriget i mångt och mycket även var en ögonöppnare för behovet av ökad materielförnyelse samt samövning och omorganisation av försvarsgrenarna. Avseende korruptionen meddelades förra året att ca 20 % av försvarsbudgeten försvinner till följd av korruption och Putin jämställer detta med förräderi och det nu måste bli ett slut på myglandet.

Orsaken till brådskan i upprustningen av de väpnade styrkorna är omdiskuterad. Klart är i alla fall att man anser sig ha så pass bråttom att det inte är aktuellt att lägga alla ordar på den inhemska försvarsindustrin som dras med långa leveranstider och tekniska problem. Typexemplet på detta är de ryska Mistralfartygen där man valt den franska lösningen istället för att ta fram en egen inhemsk konstruktion. En förklaring till brådskan kan vara just de arktiska operationsriktningen. Datumet för slutmålet för upprustningen överenstämmer förhållandevis väl med den period då fastlandsresurserna av kolväten behöver kompletteras med nya källor. Som beskrivet i del 1 av denna inläggsserie, utgör exploateringen av de arktiska råvaruresurserna det framtida fundamentet för den ryska ekonomin och därmed samhällsutvecklingen. Vad denna intresseriktning innebär för svensk del blir ämnet för en kommande inläggsdel.

Det brukar påpekas i svenska försvars- och säkerhetspolitisk debatt att den ryska upprustningen sker från en mycket låg nivå. Det faktumet har varit gällande i flera år och lågpunkten är sedan många år nu passerad. Tangentens riktning är tydlig liksom överensstämmelsen med de av presidenten fastställda doktrinerna. Hur långt man slutligen når och mäktar med återstår att se. Frågan är om utgången av presidentvalet egentligen spelar någon roll i det här avseendet.

För den som är Rysslandsintresserad rekommenderas helgens nummer av Dagens Nyheter som haft ett mycket stort Rysslandsfokus inför nästa helgs val. Wolodarskis ledare från idag är skrämmande läsning om den omfattande samhällskorruptionen, liksom SvD:s porträtt av Putin.