Archive for the 'Georgien' Category

Georgierna ondskefulla bestar i ny rysk storfilm

I kväll (tisdag) har jag varit på bio och sett den nya ryska storfilmen ”Vozmovo avgusta” (Åttone augusti) som handlar om det en vecka långa kriget mellan Ryssland och Georgien 2008, i regionen Sydossetien som officiellt är en del av Georgien men som med stöd av Ryssland utropat sig självständigt. I väst talas det mycket om att det ”aggressiva, stora Ryssland gick till angrepp mot det lilla Georgien” och från ryskt håll vill man betona att det var Georgien som först gick till angrepp mot Sydossetien. I själva verket är bakgrunden till den upptrappade konflikten flera provokationer från båda sidor, som följde på att Nato deklarerat att de före detta Sovjetrepublikerna Georgien och Ukraina har möjlighet att i framtiden bli medlemmar i försvarspakten.

Hur som helst, i den här filmen betonas förstås den ryska versionen. Absolut inte ett dugg förvånande. De georgiska soldaterna utmålas som onda och omänskliga bestar som lemlästar och dödar. De ryska militärerna, däremot, är fredsbevarande hjältar. Grundstoryn är ganska enkel: Ksenja, en modern Moskva-kvinna, planerar att åka till den ryska semesterorten Sotji tillsammans med sin nyfunne kärlek. För att kunna åka skickar hon sin lille son, Artem, till pappan som är militär och stationerad Kaukausien, där det för tillfället är lugnt och tryggt. Men det visar sig att den nya kärleken inte är vad den utgav sig för att vara och dessutom larmas det om en förestående konflikt i Sydossetien. Ksenja bestämmer sig då för att strunta i Sotji och ger sig iväg för att hämta hem sin son och rädda honom undan kriget.

Bilden av georgierna som omänskliga förstärks av att vi genom hela filmen får följa kriget genom barnets, Artems, ögon. De georgiska soldaternas pansarvagnar och kulor blir i hans värld till ett slags gigantiska ”Transformers-robotar” som dödar allt i sin väg. De ryska, vänligt sinnade soldaterna - och hans egen mamma - blir genom lille Artems ögon till genomgoda varelser av typen ”Avatarer” (för er som sett den filmen). En personlig tolkning av budskapet: ”Moder Ryssland åker till kriget för att rädda sina söner (ryssarna och de sydossetier som har ryskt medborgarskap)”.

Filmen har finansierats av den ryska staten med motsvarande ungefär 55 miljoner kronor (250 miljoner rubel, enligt ryska Wikipedia) och jag tror inte att det är en slump att den släpps nu precis innan presidentvalet. Just nu är det viktigare än någonsin för makthavarna att betona vikten av en ”stark nation med en stark ledare”.

Men trots att det är mycket tydligt vilket huvudbudskapet är så utmålas georgierna inte som helt igenom ondskefulla. Det är visserligen en marginell del av filmen, men ändå: I en slutscen får Ksenja hjälp av en georgisk soldat. Alltså av ”fienden”. Man kan fundera på om något liknande vore möjligt i en amerikansk krigsfilm?

Se trailer (på ryska förstås):



Shoppingrunda på centrala marknaden

Första veckan tillbaka på universitetet har minst sagt varit en mjukstart. Vår lärare i rysk grammatik, litteraturhistoria och vetenskaplig ryska har varit sjuk hela veckan, vilket inneburit att vi varit lediga nästan varje dag. Istället för att ägna tiden åt något vettigt har jag tyvärr mest varit hemma och grubblat över vad i hela fridens namn jag valt att plugga just här (istället för, till exempel, i Moskva…). Efter fyra månader har Nizjnij Novgorod helt enkelt slutat att vara exotiskt.

För att ändå försöka erövra lite nya marker har jag åtminstone tagit ett par turer till centrala marknaden. Jag har varit där en gång tidigare, i september, men då tyckte jag mest att försäljarna var jobbiga som inte lät en vara i fred. Nu tyckte jag precis tvärt om! Alla var jättetrevliga, frågade var jag kom ifrån (jo, jag antar att det hörs direkt på min accent att jag inte är ryss precis…), log och fyllde på mina påsar med några extragram nötter, torkad frukt eller sallad. Jag kom därifrån med ett halvt kilo valnötter, nästan lika mycket torkade aprikoser, färska sallader, lavash, och två georgiska chatjapuris. Chatjapuri är en sorts ostbröd, som jag trodde jag förätit mig på för en livstid under de sex veckor jag var i Georgien 2006, men som jag verkligen letat efter sedan jag kom hit. De jag hittat här är inte alls lika goda som den äkta varan, men får duga så länge.

I anslutning till matmarknaden finns även en utomhusmarknad. Där kan man köpa pälsmössor, strumpor, kastruller, tekannor, vattenkranar, begagnade reservdelar till allt möjligt, kattungar, hundvalpar med mera med mera. Kattungarna låter jag bli att titta på, för att inte få för mig att köpa allihop… Centrala marknaden ligger fem minuters promenad från järnvägsstationen och den toppmoderna shoppinggallerian Respublika. Området är ett av mina favoritställen i Nizjnij. Det är ruffigt, men livligt. Och här finns massor med små söta gamla trähus, som jag hoppas i framtiden kommer restaureras och inte rivas. Och så finns ju järnvägsstationen. Utropen om avgående och inkommande tåg, som ljuder över hela området, påminner om att det när som helst går att ta sig härifrån…

Tre år sedan Georgienkriget

Som vi minns fick inte OS-invigningen i Beijing den 8 augusti 2008 riktigt den odelade uppmärksamhet arrangörerna hoppats på. I stället utbröt natten till den 8:e en attack mot ställningar runt sydossetiska Tschinval(i), som efter bara fem dagar hade lett till georgiska arméns nederlag och ryska trupper långt inne på Georgiens territorium.

"230 år med Ryssland". Redan 2005 syntes ryska flaggor i Tschinval, men knappast några georgiska. (Foto H Hallgren)

I Tschinval (Tschinvali på georgiska) genomförde man i natt ett högtidlighållande av de omkomna och för att hedra försvararna av staden med start kl 23.35, samma tid som attackerna skall ha startat. I närvaro av president Eduard Kokojty spelade en symfoniorkester Schuberts ofullbordade, böner bads, upplysta ballonger släpptes mot skyn. Det hela verkar ha avhållits i en atmosfär av ilska mot Georgien och sorg över förlusterna blandad med tacksamhet mot Ryssland och en förhoppning om fortsatt fred.

I Georgien finns också många som har anledning att sörja idag. Hundratusentals flyktingar från detta och de tidigare krigen om Sydossetien och Abchazien bär alla på historier, vars sorgliga slut heller inte lindras av någon känsla av seger.

Lagom till detta sände radiostationen Echo Moskvy tillsammans med georgiska PIK TV en intervju med president Medvedev, där reportrar av ryskt och georgiskt ursprung (en av dem är f ö sondotter till Eduard Sjevardnadze) fick ställa frågor, nästan enbart med kriget och relationerna mellan Ryssland och Georgien som tema. PIK TV är efterföljaren till Pervyj Kavkazskij, en kanal som startades för att ge ryskspråkiga tittare en alternativ bild av Georgien och Kaukasus till den som ges i ryska mer eller mindre statligt kontrollerade media. Den timslånga intervjun finns i sin helhet här och i engelsk transkribering på Kremls hemsida.

Det är inga stora överraskningar som levereras, men intervjun är ändå sevärd för den ger till slut antagligen en ganska god bild av Medvedevs version av hur det hela gick till och av hans tyvärr oresonliga icke-relation med Georgiens president Saakasjvili. Intressant är också hans inställning att USA indirekt uppmuntrade Saakasjvili att återta Sydossetien med våld.

För den intresserade kom International Crisis Group också ut med en läsvärd rapport i dagarna, Georgia-Russia: Learn to live like neighbours, som sammanfattar en del av det som hänt sedan 2008 och det spända läget.

Idag är ännu en svart dag på världens börser och trots att många aspekter av konflikten kvarstår uppmärksammas inte treårsminnet särdeles i svenska media. Claes Arvidsson på SvD:s ledarsida är ett undantag. Han hänvisar till en rapport av Johanna Popjanevski på CACI/ISDP, som har skrivit mycket om Georgienkriget tidigare. Hans slutsats är att vi bör vara hårda mot Ryssland, vars ”ockupation” av georgiskt territorium ”saknar legal grund” - tyvärr står realpolitiken i vägen och Ryssland har tagits till nåder.

Minnesmärke i Tbilisi över de stupade i 1990-talets krig i Sydossetien och Abchazien. (Foto H Hallgren)

Den artikel Arvidsson refererar till tar också upp fallet med Kosovo, där vi de senaste dagarna påmints om att allt fortfarande inte är frid och fröjd (SvD). Länge hävdade Ryssland att man inte ville erkänna Kosovo med hänvisning till internationell rätt och hänvisade explicit till Abchazien och Sydossetien. Västliga länder med USA i spetsen ansträngde sig för att få Kosovo att framstå som ett specialfall som inte skulle kunna fungera som prejudicerande exempel, men hur man än vänder på det blir de långa argumenten för varför det är tillåtet att åsidosätta Serbiens territoriella integritet bara ett bevis på att principerna om territoriell integritet kontra självbestämmande nu inte längre är glasklara (om de någonsin var det).

När Ryssland sedan i kölvattnet av kriget till slut ändå erkände de båda republikerna som självständiga spelade man själv bort det rättsliga argumentet. Det efterföljderna efter Kosovo gjorde, och det tar Popjanevski också upp, var att lägga åt sidan en princip som varit enkel och tydlig och förvandla den till en argumentationsfråga, d v s  politik.

Och det är också därför man numera alltid kan misstänka att det ligger politik bakom så snart någon alltför självsäkert hävdar att Ryssland bara skred in till försvar för mänskliga rättigheter för att förhindra etnisk rensning på osseter, eller också - som Arvidsson - tycker man skall ”kalla saken vid dess rätta namn: rysk ockupation” och, igen, dammar av Carl Bildts spontana och överilade analogi om Hitlers annektering av Sudetlandet.

IbarBridgeMitrovica

Bron över Ibar i Mitrovica, Kosovo, delar staden i en albansk och en serbisk del (Foto H Hallgren)

Det är inget fel med att driva en politisk agenda - bakom den står ofta goda ideal. Och mycket kunde säkert vara annorlunda om Europa bara kunde enas om att tala med Ryssland utifrån något annat än ”realpolitik”. Man bör däremot inte hävda att man har det redan tidigare diskutabla ”legala” stödet med sig. Så enkelt är det inte längre.

Det behöver dock inte vara dåligt. Nya tider kräver nya synsätt. Och tyvärr är det nog så att det nu finns vissa konflikter i Europa och dess närområde som aldrig kommer att kunna lösas så länge man försöker utse en entydig, rättmätig segrare.

 

Tårgas mot protesterande i Tbilisi

Protester i Tbilisi mot den sittande presidenten Micheil Saakasjvili  har slagits ner av av regimen med tårgas och kravallutrustad polis. En polisman uppges ha blivit överkörd.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/targas-mot-demonstranter-i-tbilisi_6196341.svd

Vilda georgier levde rövare på toppmötet i Lissabon

Under toppmötet i veckan hyrde den georgiska delegationen in hela 80 prostituerade för att koppla av och ha lite skoj, rapporterar portugisiska dagstidningen Correio da Manha. De hade inkvarterat sig på ett av de allra lyxigaste hotellen i Lissabon,Tiara Park Hotel, samma hotell som Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Där anordnade de efter NATO-mötets slut i sina sviter [...]

Filmer väcker krigen till liv i Kaukasus

Den första spelfilmen om kriget i Nagorno-Karabach 1988-94 som spelats in på plats har just färdigställts, rapporterar Kavkazskij uzel. Kriget som krävde omkring 30.000 dödsoffer slutade med att Karabach-armeniska styrkor drev ut Azerbajdzjans trupper ur området och utropade  Republiken Nagorno-Karabach (NKR). Något fredsavtal har det ännu inte blivit.

Filmen heter Huset som sköt och baseras på en kort historia av Asjot Beglarian. Själva filmen är bara 20 minuter lång, men väntas vara den första i en filmcykel baserad på verkliga händelser. Historien berättar om en händelse som skall ha inträffat 1992, då en by i Martakert-regionen i nordöstra Karabach kom under attack och befolkningen tar till flykten för sina liv. Kvar blir en 82-årig gubbe som vägrar lämna sitt födelsehus och i stället försvarar sig tappert mot anstormningen, tills huset sätts i brand och han slukas av lågorna. Filmen stöttas av NKR:s försvarsministerium och kan knappast förväntas visa en opartisk bild av kriget, men det verkar som om filmskaparna har vissa konstnärliga ambitioner.

Som vi har nämnt här tidigare håller Renny Harlin på med en filminspelning av Georgienkriget 2008 med Andy Garcia i huvudrollen som Saakasjvili och det har även gjorts flera ryskproducerade filmer om kriget, både i actionformat och i mer dokumentär stil. Filmen War 080808. The art of betrayal som finns i engelsk, spansk och tysk version är ett försök att övertyga omvärlden om att president Saakasjvili borde ställas inför krigsrätt för attacken mot Sydossetien. RT/Russia Today, det engelskspråkiga ryska TV-nätverket (som nyligen gjorde sig känt för sina kontroversiella reklamaffischer runt om i Storbritannien) producerade en film, De ensamma mödrarnas stad (Gorod odinokich materej) om dagarna då Tschinvali attackerades av georgiska styrkor.

Den kände serbiske regissören Emir Kusturica (Zigenarnas tid, Svart katt, vit katt m fl) hade också planer på att göra en film ur osseternas perspektiv, men avstod sedan från den idén. Han har dock tidigare sagt sig inspireras av den ryska traditionen och fick i fjol ta emot ett pris för att ha bidragit till den ortodoxa enheten av Moskvas patriark Kirill.

Andrej Nekrasov 2007

En av de mest omtalade filmerna om Georgienkriget är dokumentären Rysklektioner, en film av Andrej Nekrasov, som tidigare arbetat med den store Tarkovskij i hans sista film Offret, den som spelades in i Sverige med Erland Josephson i huvudrollen. Nekrasov har gjort sig känd för att behandla i Ryssland minst sagt kontroversiella ämnen, som Tjetjenien och morden på Aleksandr Litvinenko och Anna Politkovskaja. I Georgien var entusiasmen förstås stor över Rysklektioner och Nekrasov utnämndes till årets person i Georgien nu vid nyår.

En film med en helt annan budget och konstnärlig ambitionsnivå visades förra veckan för ett litet sällskap i vardera St Petersburg, Moskva och tjetjenska Groznyj. Temat är dock inte mindre kontroversiellt. Filmen, Aldy. Utan preskriptionstid (Aldy. Bez sroka davnosti), uppmärksammar en händelse som inträffade för tio år sedan, den 5 februari 2000, under det Andra Tjetjenienkriget. Efter flygbombningar och en massiv markinvasion hade de ryska trupperna snart tagit kontroll över de låglänta nordliga delarna av Tjetjenien och etablerat sig på kullarna utanför Groznyj i början av december 1999. Efter två månader av belägring och angreppsförsök intogs staden i början av februari, men inte förrän erövringen hade kostat hundratals liv på båda sidor och Groznyj var raserat till grunden.

Det var efter det förorten Novye Aldy intogs först av reguljära styrkor och sedan av federala eftertrupper. Man har beräknat att 50-60 människor, varav många äldre, dödades tämligen urskillningslöst under den andra vågen i vad som brukade kallas en zatjistka (uppstädning eller rensning). Utredningar kom sedan fram till att det hela utfördes av trupper från OMON, inrikesministeriets specialstyrkor, från St Petersburg och Rjazan. Efter det vidtog en kampanj som stämplade utredningens resultat som förtal. Ingen har åtalats för händelserna.

I’m not against the police; I’m just afraid of them. Alfred Hitchcock

Det var därför på initiativ av lokala petersburgbor som man arrangerade filmvisningen och man har också initierat återkommande projekt för att visa invånarna i Aldy en ”god och fredlig” sida av Petersburg. Man har bland annat skänkt böcker till skolan i Aldy och anordnat resor till Petersburg för att försöka läka såren. En av de som deltog i filmen var Natalja Estemirova, människorättsaktivisten som kidnappades utanför sitt hem i Groznyj i somras och hittades samma dag skjuten i huvudet och bröstet.

Om OMON var närvarande på filmvisningen framgår det inte vad de tyckte.

Georgienkriget och Europas ökade osäkerhet

Igår hade ISDP i Stockholm besök av den amerikanske europakännaren Ronald D Asmus, som leder Transatlantic Center and Strategic Planning vid Tyska Marshallfonden. Han var under Clintoneran en av huvudarkitekterna bakom NATO:s östutvidgning och är en ledande specialist på transatlantiska säkerhetsfrågor. Temat var Georgienkriget 2008 - dess upptakt och följder och inte minst hur det påverkade, och fortsätter att påverka, säkerhetssituationen i Europa. Idag släpps hans nya bok på samma tema, A little war that shook the world: Georgia, Russia, and the future of the West.

Själva krigets förlopp, upptakt och frågan om skuldbördan har tidigare utretts ganska noggrant. Den första boken på ämnet var The guns of August 2008, en samlingsvolym editerad av Svante Cornell, som driver ISDP och med bidrag av bl a oppositionelle ryske försvarsanalytikern Pavel Felgenhauer och Andrei Illarionov, f d ekonomisk rådgivare till Putin. Den får uppfattas som ett försök att visa att Ryssland sedan länge planerade en invasion, medan EastView press sedan släppte en artikelsamling på engelska (Countdown to war in Georgia) för att sprida den ryska synen på saken. Den bästa utredningen av de omedelbara orsakerna till själva kriget står dock EU:s rapport från i höstas för (se tidigare inlägg).

Asmus’ främsta bidrag är framför allt att han granskar ”Västs” (NATO, OSSE, USA, EU) handlande före och efter kriget. Här har han genom att själv ha varit aktiv i samtal med framför allt europeiska och georgiska företrädare och med insyn i den amerikanska administrationens handlande en del intressant att tillägga.

För det första påpekar han att Georgien alltsedan första Sydossetienkriget 1991-92, då den fredsbevarande Joint Control Commission (JCC) etablerades, fastnat i ett asymmetriskt förhandlingsläge (parterna var Georgien, Sydossetien, Ryssland och Nordossetien) och att Väst inte pressade Ryssland angående Georgiens krav på att ersätta Nordossetiens representation med EU, OSSE och den nyupprättade georgiskstödda sydossetiska exilregeringen. Ryssland kunde obehindrat utnyttja sin vetorätt i FN och OSSE. Resultatet blev att Georgien ensidigt lämnade JCC i mars 2008.

Vidare argumenterar han för att man inte hade någon plan för konsekvenserna av erkännandet av Kosovos självständighet. Ryssland hade tydligt signalerat att man skulle komma att se det som en modell för lösning av låsta konflikter i det forna Sovjet. Antagligen förlitade man sig på att man skulle lyckas med att visa att Kosovo var ett kvalitativt särfall. Dessutom hade man tidigare räknat med att Ryssland inte skulle utnyttja argumentet på grund av sitt eget separatistproblem i Tjetjenien. Men vid den tidpunkten hade ryska och proryska krafter hjälpligt pacificerat Tjetjenien och argumenten om Kosovos särstatus blev inte övertygande, accentuerat av att alla EU- och NATO-länder fortfarande inte erkänt självständigheten.

En annan avgörande vändning blev NATO-toppmötet i Bukarest i april 2008 knappt tre månader efter Kosovos självständighetsförklaring, där Georgien och Ukraina trots tidigare spekulationer och tidvis tydliga intentioner från främst USA inte inbjöds till den s k Membership Action Plan (MAP). Diskrepansen mellan de långtgående utfästelserna i tidigare uttalanden och avsaknaden av verklig handlingsplan kom att tolkas av Ryssland som att NATO:s utvidgningsplaner lagts på is och som en inre oenighet.

Med tanke på att Ryssland upprepade gånger signalerat sina intentioner att återetablera en inflytelsesfär i sitt närområde och Georgien ständigt hänvisade till ryska provokationer går det att argumentera för att beredskapen borde varit större i Väst under våren och sommaren 2008. Parterna hade vid det här laget i ord och handling rört sig så långt ifrån varandra att det nog var mycket svårt att återupprätta verklig dialog, men även i detta läge påpekar Asmus att man i USA helt enkelt inte hade tillgång till tillförlitlig underrättelseinformation. Dessutom undvek de europeiska och amerikanska ledarna att kommunicera skarpa klargöranden gentemot Moskva på den information de hade. Man valde att inte inse allvaret. Enligt Asmus var Rysslands krigsmål georgiskt regimskifte, något man i Vita huset insåg först efter två och ett halvt dygns stridigheter och först då skärptes tonläget snabbt.

Men vad värre är, de stora frågor som aktualiserades genom kriget är fortfarande obesvarade. Det är inte bara det att Abchazien och Sydossetien har hamnat i en internationellt odefinierad situation och att Georgiens väg till integration i västliga säkerhetsstrukturer inom erkända gränser har omöjliggjorts. Handlingsförlamningen tyder delvis på oenighet inom NATO och EU med avseende på förhållandet till Ryssland, något som bland annat blir tydligt i frågan om Europas energiförsörjning. Men det är också ett symptom på att man inte ens teoretiskt har en bild av hur man skall vidareutveckla eller ersätta den ordning som utarbetades efter Parisöverenskommelserna 1990 för det nya Europa och principerna för OSSE.

I förhållandet till Ryssland har man dock länge varit fast i ett önsketänkande, grundat på Jeltsinerans närmande till Väst, ett närmande som nog dock till stor del hade sin förklaring i en desorientering och avsaknad av politisk linje i Ryssland (där man kanske hyste förväntningar om att den bipolära ordningen skulle ersättas av en multipolär, i stället för med ett från Rysslands synvinkel hegemoniskt fortlevande NATO). Ryssland är enligt Asmus fast i ett tänkande baserat på ”inflytelsesfärer” till skillnad från den västliga demokratiska modellens principer om varje nations rätt att fritt välja väg (han sammanfattade sina tankar kort i Washington Post nyligen). Tyvärr följer det naturligt om man accepterar det  resonemanget att Ryssland måste se NATO:s utvidgning som just en utökning av Västs (USA:s) ”inflytelsesfär”.

Ryssland har ju den senaste tiden upprepat att det behövs en ny transatlantisk säkerhetsstruktur, något som oftast kategoriskt avvisas i Bryssel och Washington. Kommande numret av rysksponsrade International Affairs har bland annat en artikel på ämnet. Hur mycket av konkreta förslag dessa utspel innehåller kan diskuteras (i en annan artikel), men de gör klart en sak; att det är viktigt för Ryssland - ibland genom åkallan av CSTO och SCO - att se sig själv som jämbördig motpart till NATO.

Förutom att Parisprinciperna skulle förhindra uppkomsten av inflytelsesfärer i Europa har alltså OSSE:s principer om gränsers okränkbarhet nu åsidosatts. Säkerheten för de länder som befinner sig i EU:s och NATO:s och Rysslands gemensamma gränsland har inte ökat. Asmus erkänner också att förhoppningen om en gemensam plan för Ukrainas och Georgiens anslutning till NATO inte längre är realistisk.

Europa behöver ett nytt paradigm för säkerheten, som på något sätt lyckas närma de motstridiga synsätten för att i slutänden sätta upp konkreta regelverk. Det kommer antagligen att krävas efterträdare till 1990-talets dokument som avslutade Kalla kriget och det i sin tur kräver samarbetsvilja. Det kommer inte att bli lätt, särskilt så länge det inte finns en aktiv diskussion om alternativen.

Försiktigheten är i och för sig förståelig. Risken att hamna i ett svårhanterligt moras om man börjar ifrågasätta principer som gränsers okränkbarhet och staters rätt till utrikespolitiskt självbestämmande är uppenbar. Men frågan borde stå högt på agendan i Washington, Bryssel och i Moskva. Annars är risken inte obetydlig att Europa ganska snart ställs inför nya obehagliga säkerhetspolitiska faits accomplis.

Abchaziens presidentval – en ingrediens i statsbyggandet

Abchazien, en av Georgiens två utbrytarrepubliker, höll i helgen presidentval och återvalde sittande presidenten Sergej Bagapsj för en ny femårsperiod redan i första omgången.

Den lilla subtropiska svartahavsrepubliken, under sovjettiden ett populärt rekreationsområde, utropade ensidigt sin självständighet från Georgien 1992. Efter detta utbröt ett blodigt krig, som varade ungefär ett år och resulterade i att hundratusentals människor fördrevs från sina hem, de flesta etniska georgier, som sedan kom att utgöra en stor flyktingpopulation i Georgien. Sedan 1993 har abchaziska styrkor haft kontroll över hela den forna sovjetiska autonoma republiken förutom Övre Kodoridalen i öster, som hölls av georgier fram till Georgienkriget 2008.

Det var dock först efter fjolårets krig som Ryssland som första land erkände Abchaziens, och Sydossetiens, självständighet. Hittills har endast Nicaragua och Venezuela följt exemplet (den lilla stillahavsrepubliken Nauru annonserade också i helgen att man övertalats i utbyte mot ryskt bistånd).

Abchaziska republikens status gör att valet inte erkänns som legitimt i större delen av världen och de enda officiella valövervakarna på plats kom från Ryssland och Venezuela (Sverige som ordförande i EU betecknade idag valet som ogiltigt). En talesperson för Georgiens president Saakasjvili dömde redan tidigare ut valet som en ”omoralisk komedi”, där Kreml styr landet som ett ”ockuperat territorium”. Idag uttalade sig Temur Jakobasjvili, som sedan ifjol innehar posten som ”reintegrationsminister” - alltså en form av chefsförhandlare för regeringen gentemot Abchazien och Sydossetien - och sade att Moskva hade valt den ”bekvämaste” kandidaten, men att han trots allt hoppades att relationen med Bagapsj skulle bli någotsånär ”bekväm” även för Georgien.

För närvarande finns dock inte mycket dialog mellan de abchaziska och georgiska regeringarna förutom vad gäller praktiska saker som som gränsbevakning. Abchazien har slutgiltigt valt sida, formell självständighet som dock är helt avhängig Ryssland både vad gäller ekonomi - ca 90% av handeln är med Ryssland - och försvar av territoriet. Georgien har länge hävdat att ryssarna i själva verket aldrig lämnat den stora sovjetiska flygbasen Bombora nära Gudauta (Gwdowtha på abchaziska), men nu när Moskva och Suchumi (abchaz Suchum) har  bilaterala relationer blir den officiellt återupprättad. Det finns dessutom planer på en permanent bas i Kodoridalen samt en flottbas i Otjamtjire (Otjamtjyra), en ort som ligger nära stilleståndslinjen mot Georgien och varifrån ryska svartahavsflottan skulle kunna utöva kontroll också över georgiska farvatten. Järnvägen, flygplatserna och gränsposteringarna kontrolleras också av Ryssland.

Abchaziens starka beroende av Ryssland föranledde t ex Radio Free Europe att kalla presidentvalet ”ett val om ingenting” och klart är att ingen av kandidaterna förespråkade något annat än fortsatt fördjupade relationer med Ryssland - det vore politiskt självmord (och kanske värre än så). Det finns en betydande grupp etniska georgier som bor kvar eller har återvänt till Abchazien (kanske 45000, men etnisk fördelning har länge varit en av de stora tvistefrågorna och siffrorna är osäkra) - men av dessa har uppskattningsvis bara en fjärdedel abchaziskt pass och sålunda rätt att rösta. De många abchazier som de senaste åren erbjudits ryska pass har däremot inga problem - dubbelt medborgarskap tillåts endast med Ryssland.

Faktum är att frågan om georgiernas medborgarskap på senare tid varit en av de viktigaste inrikespolitiska tvistefrågorna, men inför presidentvalet var den försvunnen från debatten. Alltså finns för de flesta röstberättigade abchazier inte återförening med Georgien på agendan och valet verkar i mycket ha handlat om förtroende och stabilitet. Bagapsj har setts på valaffischerna tillsammans med premiärminister Putin, som idag gratulerade till segern.

Det finns dock klara tecken på att Rysslands stora inflytande och påverkan på Abchaziens självbestämmande kommer att få större betydelse i den abchaziska debatten framöver. Främste utmanare var Raul Chadzjimba, en annan veteran och f d KGB-officer, som mycket knappt förlorade förra presidentvalet mot Bagapsj. Chadzjimba stöddes då öppet av Moskva, vilket antogs ha setts som alltför stor rysk inblandning i landets affärer och kan ha bidragit till förlusten. Chadzjimba gick sedan med på att agera vicepresident under Bagapsj, men bröt med denne tidigare i år och blev oppositionens huvudkandidat. Enligt de officiella resultaten fick han dock bara 15% mot 59% för Bagapsj.

Oppositionen har protesterat över både valoegentligheter och kraftigt propagandaövertag för sittande presidenten under valkampanjen, men det är inte troligt att det kommer att utbryta några omfattande protester. För många abchazier är nog det viktigaste att slutligen försöka övertyga omvärlden om att Abchazien är en fungerande stat, även om det hittills inte är många andra än Ryssland som låter sig övertygas.

Omfattande korruption i Centralasien och Kaukasus – men trenden varierar

Transparency International (TI) publicerade nyligen sin årliga rapport om korruptionsläget i världens länder. Det s k corruption perception index (CPI) mäter korruptionsnivån inom offentlig verksamhet och baseras på en kombination av ett antal olika oberoende opinionsundersökningar i varje land. Med korruption menar man allt ”missbruk av offentlig makt för privat gagn” och man strävar efter att inkludera både administrativa och politiska aspekter (t ex hur effektiva de styrandes åtgärder mot korruption upplevs). Nästan alla världens länder är med i undersökningen och även om det är vanskligt med jämförelser kan man dra en del slutsatser, inte minst vad gäller trenden i varje enskilt land.

Här ges en överblick av resultaten för Kaukasus och Centralasien. Det som anges är årets placering och antalet poäng med förra årets värden inom parentes. Sverige är på tredje plats med 9,4 poäng av 10 möjliga.

KAUKASUS

De tre sydkaukasiska republikerna har den starka presidentmakten gemensam, men de ekonomiska förutsättningarna och politiken för att skapa förtroende för det offentliga samhället varierar kraftigt.

Som hastigast kan noteras att Rysslands resultat 2,2 placerar landet på plats 146, efter alla de sydkaukasiska republikerna. Resultatet är endast en mycket knapp förbättring jämfört med fjolårets och president Medvedevs kampanj mot korruption verkar hittills ha haft marginella effekter. Rysslands nordkaukasiska republiker är på många sätt extra problemfyllda med en stark koppling mellan korruption och politiskt betingat våld, något som Medvedev också erkänner, senast i sitt årliga tal till federala församlingen (parlamentet).

Georgien 66/4,1 (67/3,9). Det är helt entydigt att mycket positivt har hänt vad gäller förtroendet för myndigheterna och korruptionsnivån i vardagslivet sedan Rosenrevolutionen. År 2003 hade Georgien ett index på 1,8 och låg på samma nivå som Azerbajdzjan och Tadzjikistan. Dessutom går det alltså uppåt även i år trots fjolårets krig. TI påpekar dock något som ofta framhålls i utländska media - även om t ex den reformerade poliskåren har gjort att man i stort sett blivit av med ”vardagsmutor” finns en misstro vad gäller korruption på högsta nivå, inte minst inom domstolsväsendet.

Azerbajdzjan 143/2,3 (158/1,9). Det låga resultatet till trots, trenden är tydligt positiv i år för Azerbajdzjan. TI hänvisar till president Alievs nya fokus på korruption, men som en regeringskälla påpekar för EurasiaNet, mycket av detta annonserades i juli i år och vilken verklig effekt detta har, om någon, återstår att se. Däremot har regeringen den senaste tiden prioriterat att förbättra affärsklimatet (Världsbanken utnämnde landet till världsledande inom reformer 2008) och åtgärderna har nog haft effekt åtminstone inom vissa delar av samhället.

Armenien 120/2,7 (109/2,9). Armenien försämrar sitt resultat för andra året i rad och TI hänvisar till inkonsekventa åtgärder från regeringens sida och den starka kontrollen den politiska och ekonomiska eliten utövar över affärslivet, domstolar och media. Armenien har drabbats hårt av den ekonomiska krisen och tvingats till lån och bidrag från Väst och Ryssland. I ett tal härom dagen gjorde premiärminister Tigran Sargsian ett utspel om vikten av fortsatta reformer av ekonomin. Om krisen i slutänden kan komma att visa sig få positiva effekter för korruptionsnivån i Armenien får vi utvärdera i nästa års CPI.

CENTRALASIEN

Vi kan konstatera att Afghanistans resultat på 1,3 underträffas endast av Somalia, men hur man mäter korruptionsnivån, eller ens definierar offentlig verksamhet, i ett land med så splittrad statsmakt kan diskuteras. De fem centralasiatiska före detta sovjetrepublikerna har länge, trots mycket varierande ekonomiska förutsättningar och politik, hört till de mer korrupta i världen. Kazakstan står ut och än mer så i årets undersökning. För de övriga länderna kan inga större skillnader märkas.

Kazakstan 120/2,7 (145/2,2). Nästa år står Kazakstan värd för OSSE och TI hävdar att uppmärksamheten inför ordförandeskapet har bidragit till landets kraftigt förbättrade resultat, liksom regeringens program för att förbättra investeringsklimatet. Det är dock tveklöst så att korruptionen har blivit praxis på högsta nivå, framför allt i styrningen av landets inkomstströmmar. Det spekuleras också om att en del fall med hög profil, som korruptionsanklagelserna mot ett antal f d ministrar och höga politiker tidigare i år, snarare är uttryck för politisk falangism än verkliga reformintentioner. TI noterar att korruptionen trots allt fortfarande är omfattande, med de största problemen inom rättssystemet, polisen, tullväsendet, äganderätten och inom byggsektorn.

Tadzjikistan 158/2,0 (151/2,0). President Emomali Rahmon har konsoliderat sin makt under senare tid, men också försökt introducera förbättringar för investeringsklimatet. 1 juli antogs t ex en lag som bl a har som mål att förenkla företagsregistrering och komma förbi mellanhänder. Trots att landet i fjol placerade sig som ett av de tio mest reformvänliga enligt Världsbanken är ekonomin starkt beroende av bidrag och stora nyckelinvesteringar, som är under direkt kontroll av den politiska och ekonomiska eliten. Förutom detta har man, liksom på andra håll i Centralasien, fortfarande en utbredd ”vardagskorruption” i alla samhällsskikt (se t ex FN:s informationsprogram för Tadzjikistan).

Kirgizistan 162/1,9 (166/1,8). Kirgizistan var det första (och hittills enda) centralasiatiska land som gick med i WTO och genomförde då stora reformer, framför allt av ekonomin. Resultaten har dock inte matchat ambitionerna och korruptionsproblemet är omfattande. Det är dock också en återkommande fråga för regeringen och president Bakijev annonserade nyligen ett nytt initiativ för att strömlinjeforma administrationen. Men i samma andetag innebär det också ytterligare stärkande av presidentmakten och de eventuella resultaten är svåra att förutse.

Turkmenistan 168/1,8 (166/1,8). Inte mycket har synbart förändrats efter det att president Berdymuchamedov kom till makten. Alla aspekter av ekonomin är starkt statskontrollerade och enligt Heritage Foundations ekonomiska frihetsindex är landet ett av de minst fria med allomfattande korruption.

Uzbekistan 174/1,7 (166/1,8). Endast sex länder i världen är mindre fria från korruption än Uzbekistan enligt TI. Trenden har varit negativ under det senaste årtiondet (jfr resultatet 2,7 från 2001).  Även om det har kommit trevande signaler om ett närmande mellan landet och EU/USA och uttalanden från president Karimov om behovet av ekonomiska reformer, behåller de styrande stark kontroll över antikorruptionsinitiativen (se t ex EurasiaNet i april). Med åtgärder som att tvinga läkare att sy ihop fickorna på sina rockar för att inte kunna ta emot mutor är det inte mycket som talar för en omedelbar förbättring av situationen.

Störsändare planeras i Abchazien

Kontrollstation för störsändare i östra Polen.Det var Michail Gorbatjev som stängde av störsändarna i Sovjetunionen den 30 november 2020. Nu tänker den georgiska utbrytarrepubliken Abchazien vrida tillbaka tiden och börja störa utländska radiosändningar igen.

Den amerikanskfinansierade radiostationen Radio Free Europe - Radio Liberty (ryska redaktionen heter Radio Svoboda) planerar att påbörja speciella sändningar för utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien. Sändningarna ska förberedas av radiostationens journalister i Ryssland och Georgien samt av medarbetare i utbrytarrepublikerna, meddelade RFE/RL. De ryskspråkiga programmens uttalade syfte är att bygga broar mellan parterna i konflikten.

Sådana broar vill inte utbrytarrepublikerna höra talas om. Sydossetien är mån om sin ”informationssäkerhet” och tänker inte tillåta att RFE/RL sänder program till Sydossetien ”utan tillstånd”, meddelade Sydossetiens massmedieminister Irina Gaglojeva.

I Abchazien gick chefen för republikens massmedieadministration Kristian Bzjania längre och förklarade att radiostationens signal kommer att störas, eftersom RFE/RL planerar att sända ”olagligt”. Samtidigt sade han att Abchazien är ett öppet land som aldrig har motverkat utländska massmedier att verka på landets territorium - hur det nu ska gå ihop med det andra han sade.

Det är ännu oklart hur det dagliga entimmeslånga programmet med namnet Echo Kavkaza (Kaukasiens eko) ska distribueras till Abchazien och Sydossetien, där få lyssnare har tillgång till internet. Möjligen kommer programmen att sändas från Georgien.

Mer på temat:

  • RFE/RL Launching Russian-Language Show to South Ossetia & Abkhazia
  • Эхо Москвы - ”Радио Свобода – Свободная Европа” намерено через месяц начать вещание в Южной Осетии и Абхазии
  • Кавказский Узел - Абхазские власти неоднозначно относятся к планам Радио «Свобода» вещать в Абхазии
  • Кавказский Узел - «Радио Свобода» начнет вещать на Абхазию и Южную Осетию
  • Så här kunde det låta

EU:s rapport om Georgienkriget: ”They have all failed”

Åtskilligt försenad har nu den oberoende internationella rapporten om augustikriget 2008 som startade i Sydossetien offentliggjorts, sponsrad av EU och utförd på uppdrag av Europeiska Rådet (Independent International Fact-Finding Mission on the Conflict in Georgia; IIFFMCG på sedvanlig elegant euro-akronymiska). Den drygt tusensidiga rapporten finns för nedladdning. Sedan arbetets start den 2 december i fjol har man med hjälp av ett antal experter företagit ett trettiotal resor, genomfört intervjuer och insamlat material. Målet var att belysa alla relevanta aspekter så noggrant och opartiskt det är möjligt. Man poängterar dock att man inte är en tribunal och att man endast kan närma sig en lösning genom att parterna uppnår en gemensam syn på vad som egentligen hände.

Några huvuddrag i slutsatserna:

- De öppna fientligheterna inleddes i och med Georgiens omfattande militära operation mot sydossetiska Tschinvali med omnejd natten till den 8 augusti. Denna attack var inte förenlig med internationell rätt.

- Man har inte kunnat belägga att en storskalig rysk truppförflyttning till Sydossetien hade skett före 8 augusti. Med anledning av det var de georgiska anfallen mot de ryska fredsbevarande styrkorna i Sydossetien samma natt inte heller de berättigade.

- De ryska styrkornas våldsanvändning indelar man i två faser. Den första, i försvar av de fredsbevarande trupperna, anses berättigad. Den andra, då ryska styrkor snart trängde in på georgiskt territorium utanför Sydossetien och Abchazien, kan inte anses ”ens avlägset förenlig” med hotet mot de fredsbevarande styrkorna.

”In a matter of a very few days, the pattern of legitimate and illegitimate military action had thus turned around between the two main actors Georgia and Russia.”

- Ryssland har använt två huvudargument för att motivera sitt ingripande. Dels hävdade man rätten till humanitär intervention, med hänvisning till ”folkmord” på ossetier. Slutsatsen är dock att man inte kunde finna att folkmord hade begåtts eller planerats och att den rättsliga grunden för ett sådant ingripande ändå är omtvistad (däremot fann man indicier för etnisk rensning av georgiska byar från ossetiskt håll).

- Den andra bevekelsegrunden är försvaret av ryska medborgare utomlands, något som finns inskrivet i den ryska konstitutionens artikel §61:2. Under internationell rätt däremot är principen inte allmänt accepterad och dessutom låg fokus inte på evakuering av medborgare. I det här sammanhanget påpekar man också att Rysslands utdelning av medborgarskap till stora delar av Abchaziens och Sydossetiens befolkning inte kan anses vara laglig.

I rapporten är man dock noga med att betona att man inte skall tillmäta själva krigshändelserna alltför stor vikt, utan gå till botten med hur respektive lands officiella handlande i stället för att söka lösningar alltför ofta lade grunden till försämrade relationer och på så sätt möjliggjorde upptakten till konflikten.

Det finns flera viktiga läxor som rör hur den spända situationen hanterats. En av dem är hur de fredsbevarande styrkor som sattes in efter det tidiga 1990-talets krig i Sydossetien och Abchazien antingen blev politiserade eller förlorade inflytande till förmån för utomstående direktintressen. På så sätt rörde sig parterna längre och längre ifrån samförstånd.

Inte minst är det ett misslyckande för det internationella samfundet, som inte lyckades se det allvarliga i situationen eller enas om en aktionsplan. Kanske har man heller inte möjligheterna för närvarande, när de inflytelserika aktörerna är splittrade i sitt förhållande till Ryssland och när man dessutom kan ha anses hamnat i ett rättsligt limbo i och med det partiella erkännandet av Kosovo; åtminstone finns goda möjligheter att se det så för den som önskar. I fallen Sydossetien och Abchazien har ju principerna om territoriell integritet kontra självbestämmande ställts på sin spets.

Slutsatsen av rapporten är att det inte går att utmäta en entydig skuldbörda.

”They have all failed, and it should be their responsibility to make good for it.”

Men naturligtvis vill man inte heller komma fram till en skyldig part. Allt som skrivs kan och kommer att användas som ammunition i vidare förhandlingar, eller som argument för att aldrig sätta sig vid förhandlingsbordet.

Man behöver inte läsa den så, men det verkar finnas en lätt underton av sorg över rapportens slutsatser. Kanske över det att man trots allt mänskligt lidande kriget medförde och med alla fakta på bordet inte kan komma med entydiga goda råd eller ens se en trovärdig anledning till att händelserna från ifjol inte skall kunna upprepas.

”The threat and use of force have now returned to European politics”

medger man motvilligt och kanske något uppgivet.

Venezuela erkänner Abchazien och Sydossetien

Venezuela erkänner Abchazien och Sydossetien. Det meddelade president Hugo Chavez i dag i Moskva. Förutom Ryssland har bara Nicaraguas president Daniel Ortega tidigare erkänt de georgiska utbrytarrepublikerna. Ortegas erkännande har inte godkänts av Nicaraguas parlament. [BBC] [Политком.ру]

Georgien tog en tanker, Ryssland tar oljefälten

Den turkiska oljetankern Buket fördes till Poti.Den ryska säkerhetstjänsten FSB:s gränstrupper går inom kort in i Abchazien för att i samarbete med Abchaziens egna myndigheter skydda internationell fartygstrafik till abchaziska hamnar. Det meddelade Jevgenij Intjin, vice chef för FSB:s gränstrupper, fredagen den 28 augusti.

Anledningen är att den georgiska flottan på senare tid trappat upp sin verksamhet mot fartyg som trafikerar abchaziska hamnar utan tillstånd från Tbilisi. Ett turkiskt tankfartyg som under längre tid regelbundet levererat bränsle till utbrytarregionen stoppades förra veckan av georgisk militär som tvingade fartyget att i stället för Abchazien anlöpa den georgiskkontrollerade hamnen Poti några mil söder om Abchaziens gräns.

Continue reading ‘Georgien tog en tanker, Ryssland tar oljefälten’

USA och den ”delikata triangeln”

Somliga experter menar att maktspråk från USA och EU är det enda Ryssland förstår. Men kan man bygga hållbara relationer på det? Och vad leder det till i längden? Öppen och frank dialog är en sak, maktspråk är något helt annat.

USA har en avgjort delikat balansgång att gå, det är uppenbart efter de senaste veckornas besök i Ryssland, Ukraina och Georgien, det som man skulle kunna kalla den ”delikata triangeln”.

Samtidigt uttrycker prominenta ledare från Centraleuropa oro för att Nato håller på att tappa stinget. Detta skriver jag om i BLT idag.

Tack Mi Lennhag, för ditt inlägg om Gazeta Wyborcza!

Rysslandskoll

I sitt radioprogram i kanalen Echo Moskvy riskar den ryska journalisten Yulia Latunina för ett nytt Georgienkrig. Framförallt framhåller hon paradoxen att Ryssland å det kraftigast vill få bort FN och OSSE från området (vilket man nu som bekant lyckats med) samtidigt som den ryska regeringen i allt högre grad påstår att Georgien förbereder ett nytt krig. Om nu Ryssland hyser rädsla för ett nytt krig och säger sig vilja verka för freden, borde det ligga i landets högsta intresse att det finns internationella observatörer i området som kan hjälpa till att observera händelseutvecklingen och bidra till stabiliteten. Moscow Times har en klart läsvärd och tänkvärd artikel om det hela (även skildrat på Rysk Mosaik).

Författaren, journalisten och Rysslandskännaren Lars Gyllenhaal har dessutom fått den första av två artiklar om Ryssland, Sverige och de nya spänningarna i Barentsområdet publicerad. Också denna mycket läsvärd och tänkvärd. Även om det inte längre kommer att vara Fuldagapet som blir huvudskådeplatsen för en eventuell konflikt mellan NATO och Sovjet/Ryssland, har inte norra Sveriges strategiska värde minskat överhuvudtaget. Förutom i svensk försvarspolitik…

FN, en blek säkerhetsgarant

Idag visade det sig återigen hur tandlöst FN är genom sin struktur där de fem segrarmakterna från andra världskriget har vetorätt i säkerhetsrådet.

Ryssland använde idag sitt veto mot en förlängning av FN:s samt OSSE:s observationsuppdrag i Georgien och Abkhazien. Det ligger ju som bekant i högst grad i Ryssland intresse att det är så lite insyn som möjligt i Georgien. Enligt Ryssland är det Västs fel att det inte blir någon förlängning.

På samma sätt använde Kina sitt veto som straff mot Makedonien under 90-talet, då Makedonien erkänt Taiwan. Som tur var spred sig aldrig Balkankrigen till Makedonien.

Här finns en ordentlig läxa för Sverige att lära. Som nation där hotbilden innefattar en av vetorättsinnehavarna i säkerhetsrådet, kan man inte förlita sig på FN-hjälp i händelse av en kris eller konflikt. Man måste söka säkerhetssamarbeten och säkerhetsgarantier på annat håll.

Ett nordiskt samarbete i alla ära, men det är än så länge mer än ihåligt, inte minst Sveriges ”garantier” att man inte skulle stå passiv om ett av våra grannländer blir indraget i en konflikt. Även om man står fast vid garantin är frågan vad den ska backas upp med? De få militära förband vi har kvar täcker inte ens vår egen nation och hur ska man då kunna avsätta resurser till andra delar av Norden? Norden är inte större än att det är en samlad stridsteater där avstånden gör att en konflikt snabbt kan spridas över ytan.

EU har heller inte visat sig vara något starkt kort i säkerhetsfrågan. Historiskt har EU en rad misslyckanden i ryggsäcken, inte minst Balkan, Rwanda och Georgien. Ju större organisationen har blivit, desto spretigare har viljorna blivit. Nu verkar det dock som om man lyckats bättre med Tchad och Somalia.

NATO är ännu så länge den enda organisation som har någon form av trovärdighet, men den är som bekant än så länge tabu. Förhoppningsvis är detta på väg att förändras. Till skillnad från vad stora delar av befolkningen tror (inte så märkligt med tanke på de senaste 60 årens indoktrinering), är NATO en organisation där medlemmar förbinder sig att försvara varandra, inte föra krig i andra världsdelar. När det gäller allt annat än att försvara sig och andra medlemmar är det för varje stat att besluta vad man vill göra. Faktum är att FN på denna punkt är hårdare än NATO. Här är kanske det mest intressanta med NATO. Som medlem kan man vara med och påverka vad organisationen ska göra och hur. Är man som Sverige idag inte medlem, men deltar i operationer ledda av NATO, är det bara att tacka och bocka och göra som de andra säger utan något större inflytande.

Sverige måste börja ta sin och andras säkerhet på allvar. Frågan från Folk och Försvar i Sälen 2005 till ÖB Håkan Syrén är lika aktuell som alltid: ”Är det möjligt att planera en försvarsmakt som i krig är beroende av hjälp utifrån, utan att ha uttryckliga säkerhetsgarantier?” Våra grannar runt omkring oss har alla ett klart svar på den frågan. Det hade ÖB också. Trots att svaret blev detsamma har ändå inget hänt på 4 år förutom att Försvarsmakten är än mer beroende av hjälp utifrån.

Wargames

Jag tänkte passa på att slå ett slag för en gammal artikel på Newsmill: Så invaderade cybersoldaterna Georgien.

Svenska Försvaret och hela landet är uselt rustat för ett nationellt försvar. Det erkänner idag alla makthavare, såväl försvarsminister som ÖB. Bo Pellnäs hade som bekant en mycket bra debattartikel härom dagen i SvD och idag kunde man läsa ÖB uttala sig om den i SvD: ”Jag håller med Pellnäs [om att Sverige behöver en ny försvarsdoktin, sex brigader och ett Östersjökommando], men vi har inte budget att göra det.”

En sak jag definitivt anser att landet behöver är ett ”cyberkommando”. Hela den moderna världen är idag fullständigt beroende av datorer. Slutar våra datorer att fungera, kan vi inte längre betala våra räkningar, använda internet, börsen kraschar, ja det går inte ens att handla i affären eftersom alla betalsystem numera är datorberoende. Förr talade man om det stora hotet som EMP, som skulle slå ut datorsystemen. Det är fortfarande ett hot och apparatur med sådan effekt ryms i en väska. Det finns t o m utrustningar för polisbilar med riktad EMP som slår ut bilar vid biljakter.

En trend i världen som vi sett som blivit värre och värre, men som inte fått den uppmärksamhet vi borde ägna den, med påföjande åtgärder, är cyberattacker. Först ut var nog egentligen USA som lär ha planterat ett virus i irakiska luftförsvarsdatorer. Det är dock obekräftat. Vad som är bekräftat är däremot hur Ryssland agerade mot Estland under kontroverserna rörande statyn och även hur Ryssland agerade i cyberrymden mot Georgien i höstas. Därutöver kan vi lägga krig mellan Israel och Hizbollah och Hamas.

Det här är en asymmetrisk krigföring med små insatser och oerhört stora vinster. Här skulle vi inte bara behöva en försvarsförmåga utan även satsa på en offensiv förmåga. Kompetensen finns därute i landet. Det gäller bara att ta tillvara på den. Det senaste exemplet i raden är hacket av Original Gangsters. Upphovsmännen till hacket borde definitivt rekryteras till ett cyberkommando. Ett cyberkommando lär också ha extremt kort mobiliseringstid och kostnaden minimal…

Cyber-attack operations near