Archive for the 'Resminnen' Category

Shoppingrunda på centrala marknaden

Första veckan tillbaka på universitetet har minst sagt varit en mjukstart. Vår lärare i rysk grammatik, litteraturhistoria och vetenskaplig ryska har varit sjuk hela veckan, vilket inneburit att vi varit lediga nästan varje dag. Istället för att ägna tiden åt något vettigt har jag tyvärr mest varit hemma och grubblat över vad i hela fridens namn jag valt att plugga just här (istället för, till exempel, i Moskva…). Efter fyra månader har Nizjnij Novgorod helt enkelt slutat att vara exotiskt.

För att ändå försöka erövra lite nya marker har jag åtminstone tagit ett par turer till centrala marknaden. Jag har varit där en gång tidigare, i september, men då tyckte jag mest att försäljarna var jobbiga som inte lät en vara i fred. Nu tyckte jag precis tvärt om! Alla var jättetrevliga, frågade var jag kom ifrån (jo, jag antar att det hörs direkt på min accent att jag inte är ryss precis…), log och fyllde på mina påsar med några extragram nötter, torkad frukt eller sallad. Jag kom därifrån med ett halvt kilo valnötter, nästan lika mycket torkade aprikoser, färska sallader, lavash, och två georgiska chatjapuris. Chatjapuri är en sorts ostbröd, som jag trodde jag förätit mig på för en livstid under de sex veckor jag var i Georgien 2006, men som jag verkligen letat efter sedan jag kom hit. De jag hittat här är inte alls lika goda som den äkta varan, men får duga så länge.

I anslutning till matmarknaden finns även en utomhusmarknad. Där kan man köpa pälsmössor, strumpor, kastruller, tekannor, vattenkranar, begagnade reservdelar till allt möjligt, kattungar, hundvalpar med mera med mera. Kattungarna låter jag bli att titta på, för att inte få för mig att köpa allihop… Centrala marknaden ligger fem minuters promenad från järnvägsstationen och den toppmoderna shoppinggallerian Respublika. Området är ett av mina favoritställen i Nizjnij. Det är ruffigt, men livligt. Och här finns massor med små söta gamla trähus, som jag hoppas i framtiden kommer restaureras och inte rivas. Och så finns ju järnvägsstationen. Utropen om avgående och inkommande tåg, som ljuder över hela området, påminner om att det när som helst går att ta sig härifrån…

Nostalgi 2: resfeber

Det är i början av januari 2004. Jag är en reseovan och nervös 22-åring på väg till Lettland för att besöka Maija, som jag brevväxlat med i tio år men aldrig träffat förut. I bussen till färjeterminalen nojar jag som en galning över att ha glömt något. Jag är säker på att jag kommer tappa mitt pass eller att det ska vara något fel på det, och kontrollerar säkert 20 gånger att det ligger där det ska. Helt övertygad är jag inte förrän jag väl är ombord på färjan.
Jag äter medhavda baguetter med ägg och majonäs, läser lite, går till sist och lägger mig. När vi kommit ut ur Stockholms skärgård börjar båten gunga. Det är vinter, som sagt, och Östersjön har inga som helst planer på att frakta mig till Riga sådär lite lugnt och stillsamt. Sjögång och dåliga nerver är en sällsynt dålig kombination. Det har nog aldrig varit mer synd om mig.
Någon gång framåt fyratiden på morgonen lyckas jag ta mig upp till informationsdisken på övre däck. Otroligt ynklig är jag, i vinterkängor och hjälpligt rengjord pyjamas i konstsiden. Jag ber om sjösjukepiller och får ett. Sedan lyckas jag somna och sover ganska gott de få timmar som är kvar av resan.
Jag återger historien för Maija när vi ses. Det är svårt att minnas de exakta orden så här långt i efterhand, men jag har för mig att hon frågar hur det känns nu. Jag svarar att jag åtminstone inte är nervös längre - jag är alldeles för utmattad. Och vad som än händer så blir det knappast värre än natten jag precis upplevt. Nu är det lite mer som, att ja…
“… come what may?” fyller Maija i.
Jag håller med. Come what may.