Selektivt minne i Moskva

Molotov-Ribbentroppakten skrivs under i Kreml den 23 augusti 1939.

Molotov-Ribbentroppakten skrivs under i Kreml den 23 augusti 1939.

I dag, den 22 juni, har det gått 75 år sedan det stora fosterländska kriget började. Dessförinnan var det inte mycket som hände – annat än att det naiva väst som vanligt vägrade att lyssna på Sovjetunionens kloka ledning och sätta stopp för fascismen. Så lät det när Vladimir Putin i dag talade inför ryska parlamentets sista plenarsammanträde inför höstens val.

Putin inledde sitt tal med att påminna om hur Nazitysklands trupper den 22 juni ”svekfullt” angrep Sovjetunionen, och att nazisterna då redan hade förslavat flera länder i Europa. Han nämnde dock inte att detta hade skett med Sovjetunionens goda minne, och att angreppet var ”svekfullt” just därför att Nazityskland därmed bröt Molotov-Ribbentropavtalet mellan Sovjetunionen och Nazityskland om delningen av Östeuropa.

Avtalet (som rätteligen bör kallas för Hitler-Stalinpakten) nämndes inte alls av Vladimir Putin. Efter en tyst minut klandrade han, sin vana trogen, i stället Västeuropa – som inte hade gjort tillräckligt för att stoppa nazisterna:

На прямые предложения Советского Союза – нашей страны – о совместных действиях, о коллективной обороне следовал либо прямой отказ, либо эти предложения просто забалтывались. Руководство некоторых западных стран предпочло политику сдерживания Советского Союза, стремилось поставить его в условия международной изоляции.

Entydiga förslag från Sovjetunionen – vårt land – om gemensamma åtgärder, om kollektivt försvar, följdes antingen av entydig vägran, eller så pratade man helt enkelt bort dessa förslag. De styrande i några västliga länder föredrog uppdämningspolitik gentemot Sovjetunionen och försökte ställa landet inför internationell isolering.

Visst är det sant att andra länder kunde och borde ha försökt sätta stopp för Hitler långt tidigare än de faktiskt gjorde – men faktum är att Storbritannien och Frankrike var i krig med Tyskland sedan september 1939, medan Sovjetunionen tillsammans med Nazityskland delade upp Polen, ockuperade Baltikum och fortsatte att leverera råvaror till Tyskland ända till det ”svekfulla” angreppet den 22 juni 1941.

Försöket att ockupera Finland lyckades däremot inte, men vinterkriget bidrog rimligtvis till den ”internationella isolering” som Putin nu klagar på, på samma sätt som annekteringen av Krim lett till Rysslands isolering efter 2014.

Putins och hela det officiella Rysslands selektiva minne har dock sållat bort allt det obekväma. Den städade versionen av andra världskrigets händelser används nu som ett argument för att väst borde lägga alla ”ideologiska skillnader och geopolitiska spel” åt sidan och förenas med Ryssland i kampen mot internationell terrorism. Väst vänder dock återigen dovörat till, klagar Putin:

Но пока мы вновь, как это было и накануне Второй мировой войны, не видим положительной ответной реакции. Наоборот: НАТО усиливает свою агрессивную риторику и свои агрессивные действия уже вблизи наших границ. В этих условиях мы обязаны уделять особое внимание решению задач, связанных с повышением обороноспособности нашей страны.

Men än så länge ser vi återigen, precis som inför andra världskriget, ingen motreaktion. Tvärtom: Nato utökar sin aggressiva retorik och sina aggressiva handlingar, nu redan nära våra gränser. Under dessa omständigheter måste vi ge speciell uppmärksamhet till att lösa uppgifter som syftar till att höja vårt lands försvarsförmåga.

Det är också intressant i sammanhanget att Putin i sitt tal sätter likhetstecken mellan ”Sovjetunionen” och ”vårt land”. Det ryska selektiva minnet har helt sållat bort att det faktiskt var Ukraina och Vitryssland som drabbades hårdast av kriget – om det inte är så att dessa länder helt enkelt ska ses som en del av ”vårt land”.

Skärmavbild 2016-06-22 kl. 16.08.33Förra veckan högtidlighöll de tre baltiska länderna minnet av den stora sovjetiska deportation som ägde rum bara några dagar innan Tyskland inledde operation Barbarossa. Dessförinnan hade ju Sovjetunionen enligt Stalin-Hitlerpakten ockuperat Estland, Lettland och Litauen, avsatt de lagliga regeringarna, annekterat de tre självständiga länderna och inlett en total sovjetisering.

Enligt den officiella sovjetiska historieskrivningen inträffade dock denna sovjetisk ockupation av Baltikum aldrig – i stället hade de tre länderna frivilligt och i demokratisk ordning anslutit sig till framtidslandet Sovjet. 1980-talets glasnost lyckades i viss mån bota den kollektiva minnesförlusten, men också på den punkten är nu vi tillbaka vid tiden före perestrojka, åtminstone i officiell rysk historieskrivning.

Så här sade ryska utrikesministeriets officiella talesperson Maria Zacharova i april:

Наша позиция в этом вопросе хорошо известна: мы не приемлем, как сами утверждения об оккупации прибалтийских государств Советским Союзом, так и связанные с этим абсурдные, абсолютно ничего не имеющие под собой — ни правовые, ни исторические основания – [заявления], которые составляют суть претензий в адрес России, в том числе и материального свойства.

Vår inställning i den här frågan är väl känd: vi accepterar varken påståenden om att Sovjetunionen skulle ha ockuperat de baltiska länderna eller till detta knutna absurda [uttalanden], absolut grundlösa, såväl i juridisk som i historisk mening, som används för att rikta anspråk, däribland materiella sådana, mot Ryssland.

På samma sätt som de baltiska länderna aldrig ockuperades av Sovjetunionen har inte heller Ryssland ockuperat Krim. Däremot har Krim efter en legitim process blivit en del av den ryska rättsstaten, något som Putin tackade parlamentsledamöterna för:

При этом все фракции проявили такую сплочённость, которой могут по праву гордиться ваши избиратели. Вы в кратчайшие сроки приняли более 120 законов, которые минимизировали проблемы вхождения Крыма и Севастополя в Россию. Помогли людям пройти через сложности переходного периода, почувствовать, что они у себя дома, что их права надёжно защищены, что для них открыты новые возможности.

I samband med detta uppvisade alla fraktioner en enighet som era väljare med rätta kan vara stolta över. Under en mycket kort tidsrymd röstade ni igenom över 120 lagar som minimerade problemen vid Krims och Sevastopols integrering i Ryssland. Ni hjälpe människorna att klara övergångsperiodens komplikationer, att känna att de nu är hemma, att deras rättigheter är trovärdigt skyddade och att de har fått nya möjligheter.

Enigheten har Putin nästan rätt om – det var en enda parlamentsledamot som vågade sig på att inte rösta för annekteringen av Krim: Dmitrij Gudkov, som också har begärt ett klargörande av varför ryska soldater krigar i östra Ukraina. Men en sådan störig person lär inte sitta kvar i parlamentet efter höstens val. Då är det bara det aggressiva Natos vapenskrammel som stör friden i Ryssland.

Mer på temat:

Putins ”kock” kopplas till attacker mot oppositionella

Jevgenij Prigozjin är en rysk miljardär och företagare som äger flera restauranger i Sankt Petersburg. Han brukar kallar för ”Putins kock”, bland annat för att han öppnade en restaurang i regeringsbyggnaden Vita Huset i Moskva när Putin var premiärminister. Den ryska tidningen Novaja gazeta har också tidigare skrivit om att Prigozjin finansierar den så kallade ”trollfabriken” i Sankt Petersburg (som blivit ökänd sedan det avslöjats att hundratals anställda avlönas för att skriva positiva kommentarer om den ryska regimen på nätet och smutskasta Putins kritiker) och nättidningen Fontanka har rapporterat om att hans företagsimperium vunnit lukrativa kontrakt, bland annat inom den ryska försvarsmakten.

Nu tar rapporteringen om denne Prigozjin ytterligare en vändning. BBC:s ryska redaktion skriver nämligen att miljardären kan kopplas till attacker mot oppositionella i Sankt Petersburg.

På hemsidan whoiswhos.me, där fotografier  och namn på framtida offer publicerats, har BBC upptäckt en identisk text som tidigare använts på hemsidorna wikiblogger.ru, wikibloger.org och wikibloger.com. TV-kanalen skriver att korrespondens som läckts av hackernätverket Anonymous International visar att de sajterna har kopplingar till personer som står Prigozjin nära. BBC har försökt få en kommentar av Prigozjin, men han har inte svarat (han brukar inte ha för vana att prata med journalister).

Samtidigt skriver den Petersburgs-baserade nättidningen Fontanka att åtminstone en av deras journalister förföljs av personer med koppling till den ovan nämnda ”trollfabriken” i Sankt Petersburg. Tidigare i juni publicerade Fontanka en artikel, skriven av sajtens journalist Denis Korotkov, där folk ur Prigozjins personliga säkerhetstjänst kopplas ihop med ett ryskt militärt företag (Vanger) som enligt sajten även förekommit under den ryska operationen i Syrien. Bara timmar efter att artikeln publicerats tog en användare på det sociala nätverket Vkontakte kontakt med flera av sajtens journalister och ställde personliga frågor om Korotkov. Fontanka har spårat användaren, som kallar sig ”Kriv Vetka” och redaktionen har upptäckt att ip-adressen är registrerad på det företag som står bakom trollfabriken.

Fontanka skriver också att de känner till åtminstone tre personer i Sankt Petersburg som råkat illa ut i år efter att fått sina namn publicerade hemsidan Whoiswhos.me (som nu ligger nere). Sajten bildades i november 2005 och ägs av Whois Privacy Corp, vars ägare är okänd.

Som jag skrev först i det här inlägget har det skrivits mycket om Jevgenij Prigozjin i ryska, oberoende medier. Personligen är han – föga förvånande – inte överförtjust över det. Nyligen blev det känt att han utnyttjat en ny lag om rätten att ”bli glömd” på internet och lämnat in 15 stämningar mot den ryska söktjänsten Jandex där han kräver att företaget raderar artiklar där han omnämns. Men, som nyhetssajten Meduza skriver, har Jandex hittills vägrat radera artiklarna med motiveringen att Prigozjin inte presenterat några bevis för att något som publicerats varit osant.

Källor:
Кто стоит за петербургскими ”мстителями”
Адская кухня
Evgeny Prigozhin’s right to be forgotten

 

Oligarkernas stöld av staten Moldova

Det var en gång…

Förresten, innan jag fortsätter vill jag påpeka att den här sagolika historien om hur oligarker blåste väljarna och stal motsvarande tio miljarder kronor är alldeles sann. Alla personer som nämns vid namn finns på riktigt. Det gör också landet Moldova som är stort som Jämtland och ligger inklämt mellan Rumänien och Ukraina. Många moldovier talar rumänska och en del ukrainska. Eftersom landet dessutom ligger i skärningspunkten mellan Centraleuropas och Balkans kulturer och historia lever här också andra folk. Det som de har gemensamt är att de brukat jorden sida vid sida och gör sitt eget vin.

Vinet har en officiell helgdag i Moldova. Då bjuds allmänheten att testa de senaste årgångsvinerna. (foto:Torgny Hinnemo)

Vinet har en officiell helgdag i Moldova. Då bjuds allmänheten att testa de senaste årgångsvinerna. (foto:Torgny Hinnemo)

Som sin storhetstid räknar moldovierna andra hälften av 1400-talet då furstendömet styrdes av Stefan den store. Några årtionden efter hans död blev landet en vasall under det ottomanska imperiet men fortsatte att sköta sina inre angelägenheter. På 1800-talet tog dock Ryssland kontroll över den östra halvan medan den västra slog sig samman med ett par andra rumänsktalande furstendömen och bildade dagens Rumänien. Dit anslöts även den östra delen mellan första och andra världskrigen innan den åter erövrades av Ryssland som nu bytt namn till Sovjetunionen. Det erövrade territoriet fick status som en egen sovjetrepublik men blev en suverän stat när Sovjetunionen upplöstes för ett kvartssekel sedan. Landet kallar sig fortfarande för Moldova.

Men låt oss återvända till den aktuella bankskandalen.

Sedan mer än ett halvår hålls miljardären och förre premiärministern Vlad Filat fängslad av sin främste rival. (foto: Torgny Hinnemo)

Sedan mer än ett halvår hålls miljardären och förre premiärministern Vlad Filat fängslad av sin främste rival. (foto: Torgny Hinnemo)

När det 1994 för första gången hölls parlamentsval i den pånyttfödda staten röstade invånarna efter hjärtat. Mer än hälften lade sin röst för det nya agrarpartiet eftersom många ägde eller arbetade inom jordbruk och livsmedelsföretag. En dryg fjärdedel röstade socialistiskt och resten på liberaler eller kristdemokrater. De följande årens ekonomiska utveckling ledde till fattigdom och arbetslöshet men för det klandrar många internationella experter IMF som de anser vilseledde Moldovas politiker. Hur som helst röstade moldovierna på helt andra partier vid nästa val. Största oppositionsparti blev det nya kommunistpartiet. Det berodde till stor del på att det leddes av Vladimir Voronin. Som republikens inrikesminister under de sista turbulenta åren av Sovjetstyre hade han gjort sig populär genom att ogärna ta till våld.

2001 gick landet till val för tredje gången. Då hade korruptionen inom de flesta partier blivit så uppenbar att en majoritet av väljarna lade sitt öde i händerna på Voronin. Problemet var bara att antalet erfarna kommunister inte räckte till för att besätta alla nyckelposter. Därför fick många av dem som tidigare kontrollerat rikets affärer och gjort dem till sina egna sitta kvar. Så småningom stod det klart att även Voronins familj hade skott sig.

I nästa försök att bli av med korruptionen röstade väljarna 2009 fram en ny regeringskoalition. Den bestod av tre partier som hade honnörsord som ”liberal” och ”demokrat” i sina namn. De sade sig vara EU-vänliga och moldovierna hoppades att EU skulle få dem att bry sig mer om landets och mindre om sina egna affärer än företrädarna.

Filat_Facebook

Nu blev det inte riktigt så. Två av regeringspartierna kontrollerades av miljardärerna Vlad Plahotniuc och Vlad Filat. De delade upp statsapparaten mellan sina respektive nätverk. Dessa började dock använda ministerierna för att bekämpa varandras affärsimperier. I motsats till Ukrainas nyligen avsatte ledare Janukovitj har de satsat på samarbete med EU men för den skull har de inte klippt sina affärsband med Ryssland.

Hösten 2014 genomförde en grupp oligarker en närmast ofattbar kupp. Närmare 15 procent av landets BNP försvann ur landet till obskyra konton. Som huvudansvarig utpekades oligarken Ilan Shor som var styrelseordförande i en av de banker som försnillade pengarna.

En märklig detalj var att tre av de inblandade bankerna hade den välkända brittiska firman Grant Thornton som revisorer. Efter skandalen bytte Grant Thorntons Moldovachef Stéphane Christophe Bridé jobb och blev ekonomiminister. (Hans uppdrag för Grant Thornton övertogs av hans fru.)

Vlad Plahotniuc

Vlad Plahotniuc

Låt oss här göra en liten utvikning. I mars 2015 undrade världen varför Rysslands president Vladimir Putin var borta från offentligheten i elva dagar. När han till slut visade upp sig var det tillsammans med Kirgizistans president Almazbek Atambayev som kom på besök till S:t Petersburg. Men Atambayev kom inte i ett eget plan och flög inte direkt. Han hämtades i Kirgizistans huvudstad Bisjkek av ett plan som ägdes av den man som kontrollerade taxfreeförsäljningen på Bisjkeks flygplats. Den mannen var Ilan Sjor. Planet tog Atambayev till Moldova där han träffade Vlad Plahotniuc innan han fortsatte till Putin.

Men åter till vår historia. Den 6 maj förra året sattes Sjor sent omsider i husarrest. Han släpptes dock efter tio dagar sedan han pekat ut Filat som huvudansvarig för korruptionen i landet . Snabbt lät Sjor (som företräder ett Rysslandsvänligt parti) sig väljas till borgmästare i staden Orheul – han lät snygga upp en del av gatubeläggningen vilket uppskattades av väljarna. Ämbetet ger ett visst skydd mot åtal. I stället har Filat varit placerad i häkte sedan mitten av november förra året. Många inklusive EU:s ambassadör i Moldova har offentligt frågat varför domstolsförhandlingarna om Filat hålls bakom stängda dörrar.

De Rysslandsvänliga Socialisterna (överst) har stöd bland väljarna medan det tills nyligen mäktiga nationella kommunistpartiet inte längre är att räkna med. (foto: Torgny Hinnemo)

De Rysslandsvänliga Socialisterna (överst) har stöd bland väljarna medan det tills nyligen mäktiga nationella kommunistpartiet inte längre är att räkna med. (foto: Torgny Hinnemo)

Moldovierna är sedan långt tidigare övertygade om att mycket är skumt med Filats affärer men bland annat hemlighetsmakeriet i domstolarna får dem att tro att Plahotniuc är minst lika insyltad. Rättsväsendet tillföll nämligen hans parti när minister- och generaldirektörsposterna fördelades. Väljarnas dom är klar: Enligt de senaste opinionsundersökningarna skulle högst ett av de tre nuvarande regeringspartierna ta sig över sexprocentsgränsen om det hölls parlamentsval i dag. (Den nuvarande premiärministern Pavel Filip och hans regering svors faktiskt in mitt i natten av rädsla för protester.) Populärast är i stället Socialisterna (ett Rysslandsvänligt parti som brutit sig loss från kommunisterna) med 16 procent, två EU-vänliga partier med bas i civilsamhället med 14 respektive 12 procent samt ett Rysslandsvänligt populistparti med 10 procent.

Populär är också Renato Usatii som leder ett ickesocialistiskt Rysslandsvänligt parti (foto: Torgny Hinnemo)

Populär är också Renato Usatii som leder ett ickesocialistiskt Rysslandsvänligt parti (foto: Torgny Hinnemo)

Den impopulära regeringen vill naturligtvis inte ha något förtida parlamentsval.  EU är uttalat kritiskt till de nuvarande makthavarna men befarar kaos om det hålls parlamentsval i dag. Plahotniuc som inte är uppskattad av vare sig väljarna eller EU reste i sin nöd i våras till USA och kunde i triumf visa upp att han blev mottagen av biträdande statssekreteraren Victoria Nuland trots att han inte är en officiell företrädare för Moldova. Uppenbarligen vill inte USA riskera en parlamentarisk situation som får Plahotniuc att söka ryskt beskydd för sitt affärsimperium.

Hur som helst blir det val i höst men inte av ett nytt parlament. Fram till år 2001 hade Moldova liksom många andra forna Sovjetrepubliker en direktvald president. Många tyckte att en sådan behövdes som motvikt till de splittrade parlamenten som hade svårt att enas om en handfast politik. Sen ändrades lagen i Moldova så att parlamentet själv fick utse statschefen med kvalificerad majoritet. På så sätt blev Vladimir Voronin president  i åtta år men efter att hans kommunistparti förlorat regeringsmakten lyckades parlamentet inte enas om någon ny kandidat. Sen dess skulle Moldova, om man följt lagen, behövt upplösa parlamentet och genomföra nyval två gånger om året tills man lyckats få folkförsamlingen att enas om en statschef. I stället har frågan lösts genom en kombination av fantasi och kohandel. Men när den nuvarande presidentens mandat löpte ut i vår var det inte möjligt för den försvagade regeringen att fortsätta med provisoriska lösningar.

Europeiska utvecklingsbanken (EBRD) beslöt nyligen att försöka stabilisera Victoria Bank som var inblandad i skandalen genom att utöka sin ägarandel till 27.5 procent.

Europeiska utvecklingsbanken (EBRD) beslöt nyligen att försöka stabilisera Victoria Bank som var inblandad i skandalen genom att utöka sin ägarandel till 27.5 procent.

I stället grep konstitutionsdomstolen in. En lag som inte går att upprätthålla strider mot konstitutionen, förkunnade den. Därmed gäller den gamla lagen igen och den 30 november är det dags för moldovierna att första gången på 20 år välja sin statschef. Populäraste kandidater just nu är socialisternas partiledare och Maia Sandu, en ekonom som varit utbildningsminister i några år. När Filats parti förra året nominerade henne som premiärminister satte hon som villkor att nationalbankschefen och riksåklagaren skulle få sparken. Hon fick inte sin vilja igenom men blev i gengäld en av landets populäraste politiker. Men mycket kan hända fram till oktober.

En faktor som komplicerar bilden ytterligare är att när Moldova blev självständigt 1992 utropade sig regionen Transnistrien, som omfattar en tiondel av Moldovas yta, sig i sin tur som självständig från Moldova. Transnistrien orienterar sig mot Ryssland. Men om hur det komplicerar det politiska spelet finns inte plats att berätta här.

Afanasiev och Solosjenko flögs hem till Ukraina

Solosjenko och Afanasiev möttes på tisdagen av den ukrainske presidenten Pjotr Porosjenko.

Solosjenko och Afanasiev möttes på tisdagen av Ukrainas president Pjotr Porosjenko.

Gennadij Afanasiev, dömd för att ha ingått in påstådd terrorgrupp på Krim, och Jurij Solosjenko, dömd för spioneri, fick i veckan återvända hem till Ukraina efter att ha benådats av Rysslands president Vladimir Putin.

De frigivna möttes i tisdags på Kievs flygplats av Ukrainas president Porosjenko och av ambulans. 26-årige Afanasiev har sedan länge ett illa infekterat sår, medan 74-årige Solosjenko är cancersjuk och har genomlidit en hjärtinfarkt. De hade dömts till sju respektive sex års fängelse i mål som som mot bakgrund av den rysk-ukrainska konflikten betraktats som politiskt styrda.

Frisläppandet var ett resultat av samma förhandlingar som hade fått den ukrainska helikopterpiloten Nadezjda Savtjenko frigiven. Som motprestation har Ukrainas president benådat två ryska GRU-soldater samt två proryska journalister från Odessa som ska ha varit inblandade i försök att bryta ut den delen av landet ur Ukraina.

Enligt Putins presstalesman Dmitrij Peskov förs även förhandlingar om att släppa den terrordömde ukrainske regissören Oleg Sentsov ur ryskt fängelse. Sentsov dömdes förra året till tjugo års fängelse, baserat bland annat på ett vittnesmål från Gennadij Afanasiev som hade framtvingats under tortyr – och som denne sedan tog tillbaka inför domstol.

Källor: RBK, Novaja Gazeta

”Hejar Ni överhuvudtaget på Ryssland?!”

 

Det mesta gick fel när sportkommentatorn  Vladimir Stognijenko medverkade i ett diskussionsprogram på tv-kanalen Ryssland 1 i går den 15 juni efter matchen Ryssland-Slovakien.

Först uttalade programledaren Boris Kortjevnikov den kände sportkommentatorns namn fel. Sedan rättade Stognijenko programledaren när denne sade att det var engelska fans som hoppat över till den ryska sidan på läktaren i Marseille.

”Det var faktiskt tvärtom”, sade Stognijenko och fortsatte med att säga det var de ryska fansen som hoppade över till den engelska sidan.

Programledaren försökte kontra med att de engelska fansen, enligt hans information, köpt biljetter i den ryska zonen. Den kända modellen och fotbollshustrun Maria Pogrebnjak, som satt i publiken ilskande dock till ordentligt på Stognijenkos ord.

”Hejar Ni överhuvudtaget på Ryssland?! Er inställning gör att Ni tycks vara emot oss alla! Så stödjer man inte laget!”, sade hon och fick applåder.

Stognijenko stod dock på sig.

”Jag stödjer vårt lag mer än någon annan, men om det finns ett problem så måste man tala om det!”, svarade han.

Fotbollshustrun bad senare om ursäkt för sitt utbrott.

”Maria Pogrebnjak sökte i går rätt på mina kontaktuppgifter, bad om ursäkt och la sen upp ursäkten på sociala medier. Nu drar jag till Toulouse, italienarna och svenskarna väntar”, skriver Stognijenko på Twitter.

img_3410-1

Efter lång tids häktning blir Pavlenskijs straff böter

Pavlenskij framför den brinnande porten.

Pavlenskij framför den brinnande porten.

500 000 rubel i böter, motsvarande sjuttio tusen kronor, blev konstnären Pjotr Pavlenskijs straff för att han tände eld på porten till säkerhetstjänstens högkvarter Lubjanka. Han slipper fängelse men har i väntan på domen hunnit tillbringa sju månader i häkte.

Domen föll i dag onsdag i Mesjtjanskijräjongens domstol i Moskva. Pavlenskij sattes omedelbart på fri fot. Förutom de dryga böterna måste han betala nästan lika mycket till, 481000 rubel, i ersättning för den förstörda porten. Detta var den summa säkerhetstjänsten FSB hade krävt.

Pavlenskij befanns skyldig till förstörande av kulturarvet. Detta motiverades med att FSB:s sovjetiska föregångare KGB och NKVD på sin tid hade hållit framstående kulturpersonligheter fångna i just Lubjankas häkte. Att den förstörda porten hade bytts ut 2008 spelade ingen roll.

Pavlenskij, känd för sina provokativa performanceaktioner, har själv hela tiden krävt att i stället få bli dömd för terroristbrott. Åklagaren hade å sin sida begärt ett högre bötesbelopp, 1,5 miljoner rubel, men domstolen minskade beloppet med hänsyn till den långa häktningstiden.

Det var natten till 9 november 2015 som Pjotr Pavlenskij hällde bensin över säkerhetstjänstens port och tände på. Aktionen, som han kallade ”Hotet”, utfördes i solidaritet med den ukrainske regissören Oleg Sentsov och andra som då hade dömts till långa fängelsestraff i ett manipulerat terroristbrottsmål.

Pavlenskij anklagades först för vandalism med hatmotiv men brottsrubriceringen ändrades senare till förstörande av kulturarvet.

Källa: Radio Svoboda

Mochnatkin får nästan ett år extra för förolämpning

Sergej Mochnatkin.

62-årige Sergej Mochnatkin avtjänar sitt andra fängelsestraff efter demonstrationer där han anklagats för våld mot poliser. Han är utvald för stöd inom Michail Chodorkovskijs program för politiska fångar.

Sergej Mochnatkin, som avtjänar fyra och ett halvt års fängelse efter en demonstration 2013, får sitt straff förlängt med elva månader. Detta för att han ska ha förolämpat en fångvakt.

Det var i stadsdomstolen i Kotlas i Archangelsklänet – där Mochnatkin avtjänar sitt straff – som domen föll. Han avtjänar nu sitt andra fängelsestraff efter att under demonstrationer har anklagats för våld mot poliser, något som bestridits av vittnen. Det första fängelsestraffet förkortades då Mochnatkin – trots att han aldrig erkänt sig skyldig – benådades av den dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev, en unik händelse. Även denna gång betraktas han av många som politisk fånge.

Som Fokus Ryssland rapporterade var det inför en fångtransport till rättegången i Kotlas som Mochnatkin 4 mars misshandlades grovt av fångvakter, då han inte ville låta sig transporteras utan erforderliga dokument. Fängelseläkare ska senare ha konstaterat allvarliga skador på hans ryggrad men inte erkänt någon koppling till misshandeln. Den händelsen innebär i stället att Mochnatkin nu kan ha ytterligare ett åtal att vänta, för ordervägran.

Mochnatkins försvarare Vladimir Stepanov menar alltjämt att han borde läggas in på sjukhus för ryggskadorna. Hittills har han bara fått sprutor mot smärtan.

Källa: kasparov.ru

Sentsovs överklagan fick avslag i Högsta domstolen

Oleg Sentsov.

Oleg Sentsov.

Den ukrainske filmregissören Oleg Sentsov – som i augusti förra året dömdes till 20 års fängelse för terroristbrott – får avslag på sin överklagan till Rysslands Högsta domstol. Beslutet fattades av domstolen 1 juni.

Sentsov sitter fängslad för påstådd förberedelse av terroristbrott på Krim. Han hade vid gripandet tagit aktiv ställning för Majdanrevolutionen och mot Rysslands ockupation av Krim. Bevisen mot honom bedömdes av många vara fabricerade och domen möttes av protester från utlandet, inklusive berömda filmskapare som Wim Wenders, Andrzej Wajda och Aki Kaurismäki. Den ryska människorättsorganisationen Memorial betraktar honom som politisk fånge.

Sentsov har, tillsammans med sina fängelsedömda påstådda medbrottslingar Aleksandr Koltjenko, Gennadij Afanasiev och Jurij Solosjenko, också ansökt om att få avtjäna sina straff i hemlandet Ukraina. En sådan begäran har även framställts av det ukrainska justitieministeriet. Men något beslut har ännu inte fattats.

Att Ukraina i så fall skulle hålla dem fortsatt inlåsta förefaller inte sannolikt. Kanske skulle en sådan lösning i praktiken snarare fungera som en fångutväxling, likt den där ukrainska helikopterpiloten Nadezjda Savtjenko nyligen byttes ut mot två ryska soldater som fångats under striderna i östra Ukraina.

Källa: RAPSI

Kunskap är lika viktig som vårt försvar

Som gammal tidningsjournalist snabbläser jag sen många år ett par tidningar till morgonkaffet. I artiklar om länder som Frankrike, Tyskland, Polen, Ungern, Grekland och till och med Egypten känner jag igen mig även när det var ett tag sen de förekom i spalterna. De innehåller namn på politiker eller partier som jag läst om tidigare. Namnen fungerar som krokar för minnet där jag kan sortera informationen. På en hänger allt jag läst om partiet Syriza och på en annan om Pasok. Så skapas en minnestråd, om än diffus, genom historien som styr min förståelse av det som händer i dag.

SvTnyheter_24062014Ukraina är en av Europas största stater. Landet ligger lika nära oss som Ungern och närmre än Grekland och Egypten. Bara två gånger har svenska medier gett oss något därifrån att hänga upp på våra minneskrokar. Det hände när den orangea revolutionen redan nått sin kulmen i slutet av 2004. Det hände när protester bröt ut på Majdan igen i slutet av 2013 men den här gången har bevakningen pågått sedan dess. Fast vi har inte läst om Ukrainas historia i skolan. Därför har det tagit tid för många i omvärlden att se en linje och förstå logiken i det som händer i Ukraina nu och Rysslands roll.

Inte sällan har vår brist på kunskap om långsiktiga processer ersatts av en from förhoppning om att kriget i Donbass handlar om en tillfällig fnurra på tråden. Några dagar av minskad militär aktivitet har tolkats som att Vladimir Putin nått en gräns och varit beredd att börja förhandla om en solid fred.

De av oss som på våra minneskrokar hänger upp information från ett större urval av källor än svenska medier har ett annat perspektiv. Det som händer nu ligger i linje med uttalanden och handlingar som ligger flera år bakåt i tiden. Putin har tagit pauser och återkommit med nya grepp. Men han har inte ändrat sig.

Låt mig ta ett exempel. Hösten 2007 reste jag till staden Vologda 40 mil norr om Moskva. Där besökte jag liksom jag gjort i några andra städer en lokaltidning för att ta reda på vad människor i nordvästra Ryssland får läsa om Sverige i dag. Jag fick bläddra i tidningen Krasnyj Severs arkiv och fick en trevlig pratstund med redaktionen. Den passade på att intervjua mig. Jag svarade på frågor om hur jag tyckte att livet i Ryssland förändrats efter Sovjets upplösning. Men när jag senare läste artikeln och kom till slutet av den hoppade jag till. Där stod det så här:

”Torgny Hinnemo höll med om att de forna Sovjetrepublikerna för närvarande har stora svårigheter som främst beror på att vissa “oberoende” stater (Georgien, Ukraina) har hamnat under inflytande av kretsar på andra sidan jordklotet som är allt annat än vänskapligt sinnade till Ryssland.”

Jag blev arg och kontaktade reportern. Jag påpekade att jag aldrig sagt så, att vårt samtal inte ens hade handlat om det här ämnet. Jag krävde att passusen skulle raderas i nätupplagan. Reportern bad om ursäkt och lovade återkomma. Det gjorde han en vecka senare.

Krasnyj_Sever_29112007

Artikeln i Krasnyj Sever 29 november 2007

Tyvärr, sa han då, hade Krasnyj Sever liksom många andra lokaltidningar sin webbplats på en server som ägdes av ett dotterbolag till den statliga nyhetsbyrån Tass. Där hade man bestämt att det skulle stå som det gjorde.

Det förfalskade citatet ligger kvar på webben än i dag.

Den här episoden påminner oss om att de styrande i Ryssland redan 2007 använde sig av desinformation för att ge det ryska samhället uppfattningen att västvärlden försökte hetsa upp Georgien och Ukraina mot Ryssland och dra dem in i sin sfär. Året efter inträffade ett kort krig mellan Ryssland och Georgien och sedan dess kontrollerar ryska trupper de georgiska regionerna Abchazien och Sydossetien.

Nu har Ryssland bakom en fasad av separatister startat och hållit liv i ett krig i östligaste Ukraina i två år. När Ryssland medverkade till ett avtal om eldupphör i september 2014 (Minsk I) hade enligt FN omkring 3 000 människor förlorat livet. När ett nytt avtal (Minsk II) trädde i kraft i februari 2015 hade antalet offer fördubblats till omkring 6000. Under det dryga år som gått sen dess har FN registrerat ytterligare 4 000 döda. Skillnader mellan krig och fred är en chimär.

Om Ryssland redan för nio år sen hade ambitionen att stärka greppet om Georgien och Ukraina så är manipulationen av medier av ännu äldre datum. Ett kapitel i min bok Berättelser från ett land som inte finns heter ”Bilden som vi trodde var Putin”. Där visar jag på att Vladimir Putins kampanjstab redan under den första presidentvalskampanjen år 2000 och hans första fyra år som president skapade en fiktiv bild av honom. Tillrättalagda pressbilder och beordrade kameravinklar i TV, en webbplats med utvald biografisk information och till och med en sajt som riktade sig till barn ersatte genuina möten med och utfrågningar i pressen.

Till manipulationen bidrog villigt en vid krets av kungamakare. Innehållet i Putins politik har däremot från början till stor del varit hans egen. Han har haft en idé, prövat sig fram, ibland tagit en paus men aldrig retirerat.

Därför är det i dag naturligt att rannsaka minnet för att påminna oss om vilka ämnen som Putin har fört på tal tidigare utöver Georgien och Ukraina. Ett av hans mest citerade uttalanden härrör från ett tal till nationen 2005: ”Först och främst bör erkännas att Sovjetunionens sammanbrott var århundradets största geopolitiska katastrof.” Han beklagade alltså det gamla ryska imperiets sammanbrott på samma sätt som delar av etablissemangen i Storbritannien och Frankrike hade gjort när de förlorade sina kolonier några årtionden tidigare. ”Kollapsens smitta har nått också själva Ryssland”, fortsatte han. Med andra ord hade sammanbrottet enligt Putin gått för långt. Flera andra exempel har visat att Putin har velat återställa den respekt (i betydelsen att man böjer sig för Ryssland som regional stormakt) som imperiet gav.

Västra Kazakstan erövrades av Ryssland på 1730-talet när landets regioner låg i fejd med varandra. En del kazaker fruktar att samma sak ska hända igen när landets starke man, den 76-årige Nursultan Nazarbajev, lämnar presidentposten. (foto: Torgny Hinnemo)

Västra Kazakstan erövrades av Ryssland på 1730-talet när landets regioner låg i fejd med varandra. En del kazaker fruktar att samma sak ska hända igen när landets starke man, den 76-årige Nursultan Nazarbajev, lämnar presidentposten. (foto: Torgny Hinnemo)

I samband med annekteringen av Krim 2014 införde Ryssland tillfälligt en lag som gav Putin rätt att sätta in trupper för att skydda etniska ryssar i grannstaterna. Lagen var avsedd att skrämma ukrainarna från att göra motstånd på Krim. Men i sin allmänna formulering väckte den oro också i Lettland och Kazakstan. Liksom Krim hade Lettland och norra Kazakstan erövrats av Ryssland på 1700-talet och det var då den första stora inflyttningen av ryssar ägde rum. Oron i Lettland har resulterat i höjd Natoberedskap och en aktiv försvarsdebatt i Sverige. I Kazakstan har oron kommit till uttryck i bland annat protester mot att talmannen i en rysk delrepublik sagt att östra Kazakstan bör tillhöra Ryssland samt ryska trevare att införa en gemensam valuta.

Troligt är att den kazakiske presidenten Nazarbajevs hårda tag mot sin egen opposition under den senaste tiden också delvis hör samman med oron för Ryssland. Kazakstan är en av världens till ytan största stater men de drygt 17 miljoner människor som bor där har traditionellt levt i landets utkanter med en stor ödemark i mitten. Splittringen mellan regionerna underlättade den ryska erövringen under 1700- och 1800-talen. Den i dag 76-årige Nazarbajev har setts som den främsta garantin mot de regionala klanernas kamp om ekonomiskt inflytande som fortfarande pågår under ytan. Därför oroas många kazaker över ryska utspel med sikte på kontroll efter det kommande generationsskiftet på presidentposten.

Försvaret är bara en dimension i ett lands säkerhetspolitik. Kunskap är en annan. Att förstå Ryssland är viktigt för oss. Rysk politik påverkas av relationer med alla dess grannar. Kunskap ger oss inte bara möjlighet att snabbt uppfatta förändringar i säkerhetsläget. Den ger oss också möjlighet att bättre utveckla fredstida relationer. Vi måste lära oss att se det forna ryska imperiets historia med annat än bara ryska ögon.

Dessutom förtjänar våra korrespondenter, som gör ett bra jobb, ett bättre stöd från sina redaktioner. Under 2014 hände märkligt ofta att korrespondenternas rapportering ställdes mot officiella ryska förnekanden eller mot en romantiserad bild av den ryska historien. En rutinerad redaktör hade som alternativ kunnat söka med Google efter observationer från fältet av kända och tillförlitliga källor, inklusive ryska. I dag när större delen av vårt samhälle har hunnit ikapp verkligheten är det dags att sätta sig ner och fundera över vad vi kan göra åt både skolans läroplaner och vår mediebevakning.

Polisen söker ännu fler Bolotnajademonstranter

Maksim Panfilov grips 6 maj 2012.

Maksim Panfilov grips 6 maj 2012.

Fyra år efteråt söker ryska myndigheter fortfarande efter deltagare i demonstrationen på Bolotnajatorget. Detta har framgått under polisförhören med Maksim Panfilov.

Utredare från polisens center för extremism ska under förhören ha visat Panfilov fotografier av olika personer – deltagare i Bolotnajademonstrationen – och frågat om han är bekant med dessa och i så fall hur. Panfilov har enligt uppgift från hans advokat vägrat att svara på frågorna.

Enligt en polisrapport som argumenterar för fortsatt häktning av Panfilov eftersöks alltjämt ”några tiotal” personer från demonstrationen.

Som Fokus Ryssland rapporterade i april greps Panfilov då i hemstaden Astrachan och fördes till häkte i Moskva. Han anklagas för att ha slitit hjälmen av en polis under det påstådda upploppet på Moskvas Bolotnajatorg för fyra år sedan, 6 maj 2012. Manifestationen, som var kulmen på en lång tids protester i samband med parlamentsvalet i slutet av 2011 och Putins återkomst på presidentposten våren 2012, har hittills lett till brottsanklagelser mot ett trettiotal demonstranter. Många av dem har fått kännbara fängelsestraff.

Panfilov själv bötfälldes i samband med demonstrationen men har alltså först nu blivit föremål för en brottsutredning.

Människorättsförsvarare i och utanför Ryssland anser att något upplopp aldrig ägde rum och att anklagelserna bygger på falska vittnesmål från polisen. Bolotnajaprocesserna är ett av många skäl till att den svenska riksdagens utrikesutskott nyligen röstade för ökade anslag till ryska människorättsorganisationer.

Källa: Rus Sidjasjtjaja