Frivilliga självförsvarsstyrkor

Svenska frivilliga har förstört en sovjetisk stridsvagn längs vägen Kemijärvi-Märkäjärvi under Vinterkriget
Den 30 november 1939 anfölls Finland av Sovjetunionen sedan Finland nekat till de territoriella eftergifter som Sovjetunionen krävt. Sedan 3 månader rasade i Europa det som skulle bli det andra världskriget sedan först Tyskland och därefter Sovjetunionen anfallit och annekterat var sin del av Polen i enlighet med den pakt man tecknat i slutet av augusti. Sovjetunionen hade därefter fortsatt med att annektera Estland, Lettland och Litauen på motsvarande sätt som användes på Krim förra året. De baltiska staterna ockuperades och ”folkomröstningar” genomfördes med resultaten att de tre staterna önskade bli upptagna i Sovjetunionen. Något som självfallet beviljades.

Om Molotov-Ribbentroppakten var en rejäl kalldusch för Sverige och dess illa rustade krigsmakt, så var Vinterkriget att strö salt i såren. Det svenska försvaret var i ett mycket dåligt skick sedan det ödesdigra försvarsbeslutet 1925. Under 30-talet hade viss upprustning påbörjats, men resultaten kom ideligen att försenas av krav på nya utredning från olika politiska partier. Följden blev ett omodernt och illa övat svenskt försvar vid krigsutbrottet 1939, där mobiliseringen var ett stort kaos.

Inte heller krigsplanläggningen hade hängt med utan stommen i krigsplanläggningen var från 1927, med viss revidering från 30-talet. De två krigsfall som förberetts var mot ett sovjetiskt anfall genom Finland, respektive ett anfall från någon av västmakterna i väster. Någon krigsplanläggning mot Tyskland existerade inte. När så Vinterkriget bröt ut fann sig Sverige stående med önskemål från Finland att verkställa det gemensamma försvar av Åland som förberetts så att den finska armén kunde koncentreras i öster. Regeringen vägrade och utrikesminister Sandler avgick i protest. En ambivalens infann sig också huruvida Sverige skulle förklara sig neutralt eller gå med i kriget på finsk sida. Beslutet blev att avvakta och se hur Danmark och Norge gjorde. Från Norge kom snabbt beskedet att man inte tänkte förklara sig neutralt. Sverige höll fortsatt inne med neutralitetsförklaringen.

Försvarsstabschefen (ÖB om några dagar efter som ÖB då inte fanns i fredstid) vill genomföra Ålandsplanen enligt den krigsplanläggning som fanns samt omedelbart mobilisera två fördelningar för att gruppera i Tornedalen om Röda Armén snabbt skulle bryta igenom norra Finland. Regeringen ville bara gå med på en fördelning, då farhågan fanns att det kunde verka aggressivt och därtill ansåg vissa statsråd det farligt att ha för många soldater som var sysslolösa. Från Finland kom nya propåer om materiellt stöd och även militärt. Den avgående utrikesministern som förespråkat detta meddelade statsministern att han själv kunde meddela den finska regeringen att hans löfte från tidigare under hösten om Åland inte skulle bli av.

Stödet för Finland var starkt hos den svenska befolkningen och inte minst Högerpartiet. Den socialdemokratiska regeringen kände sig till slut tvungen att gå med på ett stöd till Finland med pengar, materiel och en statligt sanktionerad frivilligkår (redan från krigsutbrottet hade frivilliga satt upp ett värvningskontor i Stockholm). Vid Lucia kunden en samlingsregering bildas och besluten fattas. Samtidigt började rapporter komma från svenska förband i norr att det kunde röra sig om dagar innan sovjetiska trupper nådde Torne älv om inte de trängda finska förbanden höll stånd. ÖB fick till slut mobilisera ytterligare en fördelning.

Något senare meddelade Finland att man nu sökt stöd hos Storbritannien och Frankrike, vilket dessa ställt sig positiva till. Det tog skruv i Stockholm där regeringen plötsligt insåg att man nu var hotad från tre håll. Sovjet i öster, Tyskland i söder och Storbritannien i nordväst, där farhågan var stark att en transitering av brittisk förband till Finland genom Sverige samtidigt skulle medföra en ockupation av malmfälten. Det skulle i sin tur tvinga Tyskland att anfall Sverige för att åter öppna upp malmtransporterna. De noter som togs emot från Storbritannien och Frankrike vid jul gjorde dock att regeringen kunde dra en lättnadens suck. Det ställdes inga krav på transitering utan endast uppmaningar till ökad svenskt stöd till den finska kampen, vilket ytterligare ökade incitamenten för ett svenskt agerande. Sverige måste hållas utanför kriget!

Den svenska hjälpen till Finland kom att bli mycket omfattande och insättandet av den svenska frivilligkåren i norra Finland avlastade de hårt trängda finska förbanden och fick den sovjetiska anfallskraften att avta. Ser man till siffror så medgav den svenska regeringen till slut att totalt 12000 värnpliktiga och 660 officerare skulle få delta i kriget i Finland, temporärt avskedade från Krigsmakten. Avseende materiel överfördes mycket stora delar av det den illa rustade svenska Krigsmakten förfogade över vintern 1940, däribland:
– En tredjedel av alla jaktflygplan (12/36)
– En dryg fjärdedel av artilleriet (144/544 pjäser)
– Nästan hälften av luftvärnet (100/244 pjäser)
– Två tredjedelar av pansarvärnet (92/145 pjäser)
– 347/1800 kulsprutor
– 135 000 gevär
– 51 miljoner(!) patroner

Regeringen gav till en början noggranna förhållningsregler för att försvåra för Sovjetunion att anmärka på det omfattande svenska stödet till Finland. De första 4000 man som skulle utgöra frivilligkåren skulle utrustas med en helt ny uniformsmodell som ännu inte tagit i bruk av Krigsmakten. Från all materiel, framförallt flygplanen skulle svenska beteckningar tas bort. Det visade sig dock till slut att Sovjetunionen hade svårt att anmärka på det svenska deltagande. Sovjetunionen ansåg sig nämligen inte som en part överhuvudtaget utan att man deltog i en intern finsk konflikt bistod den ”lagliga” finska regeringen i den karelska semesterorten Terijoki.

Så gick det alltså till med det svenska deltagandet i Vinterkriget, där det svenska stödet inte på det minsta sätt var försumbart även om det satt långt inne och anlände sent. Sverige klarade sig dock undan kriget och Finland klarade sig förhållandevis lindrigt undan i freden i mars 1940 jämfört med de ursprungliga krav som ställts.

Med ovanstående i åtanke återstår två frågor:

– Var de svenskar som slogs i frivilligkåren svenska soldater utsända för att genomföra svensk säkerhetspolitik?

– Om ja, vad säger då det om de ryska soldater som ”under tjänstledighet” strider i östra Ukraina med materiel ur ryska armén och övermålade markeringar?

BPM-97 alternativt Dozor-N pansarterrängbil i Lugansk. Enda brukare: Ryssland. Video. Se även Bellingcat för fler bilder


Tid 0:20. Grad-K raketartillerisystem infört i ryska armén 2012 framrycker efter eldgivning. Fotografen tar upp kameran lite för tidigt.


Inlägget om Vinterkriget bygger på följande böcker: Neutralitetens uppgång och fall (Ove Bring), Per-Albin och kriget (Alf W. Johansson), Sveriges militära beredskap 1939-45 (Wangel), Solidaritet på prov (Erik Carlquist), Det kringrända Sverige (Gunnar Hägglöf), Politiska anteckningar september 1939-mars 1943 (K.G. Westman), Spelaren Christian Günther (Henrik Arnstad), Den bräckliga barriären – Finland i svensk säkerhetspolitik 1948-1962 (Olof Kronvall), Finlands sak (Alf Johansson), Mellan Hitler och Stalin (W.M. Carlgren).

Memorial undgick likvidering i domstol

Europarådets generalsekreterare Thorbjörn Jagland ringde i höstas upp den ryske justitieministern och bad honom göra allt han kunde för att skona Memorial.

Europarådets generalsekreterare Thorbjörn Jagland ringde i höstas upp den ryske justitieministern och bad honom göra allt han kunde för att skona Memorial.

Efter att ha skjutits upp i två månader återupptogs i dag processen mot Memorial i Rysslands Högsta domstol – som genast friade organisationen.

Som Fokus Ryssland tidigare rapporterat var det den allryska delen av Memorial – alltså det förbund för lokala organisationer som förutom aktuella människorättsfrågor även ägnar sig åt att vårda minnet av den sovjetiska repressionens offer – som justitieministeriet hade begärt likviderat i Högsta domstolen. Därutöver finnes ett människorättscenter som också heter Memorial men som inte har berörts av den här processen. (Det har i stället stämplats som ”utländsk agent”.)

Justitieministeriet hade en lång rad anmärkningar på förbundets stadgar, som både Memorial och en lång rad andra organisationer betraktade som orimliga. Inte desto mindre genomförde Memorial i november en konferens där man ändrade stadgarna och i samband med detta var justitieministeriet villigt att ge organisationen ett uppskov. I dag var det så dags för processen att starta igen. Domstolen avslog då begäran om tvångsstängning och justitieministeriet sa i en presskommentar att Memorial nu är fria att fortsätta sin verksamhet i enlighet med de nya stadgarna.

Bland dem som höjt sina röster till Memorials försvar återfinns Europarådets generalsekreterare Thorbjörn Jagland och Rysslands egen ombudsman för mänskliga rättigheter Ella Pamfilova.

I en kommentar på sin hemsida välkomnar Memorial domstolens utslag, och tackar för allt stöd, men påminner samtidigt om att dess systerorganisation alltjämt är indragen i en kamp med justitieministeriet.

Källa: RAPSI, Memorial

Gästinlägg: Behovet av fungerande folkrätt

Igår skrev jag ett kortare inlägg för att uppmärksamma de grova folkrättsliga övergreppen mot ukrainska krigsfångar och framförallt den aktiva roll som ryska media tar i detta (film tillgänglig i förra inlägget). Glädjande nog har saken även uppmärksammats av Sveriges Radio och även Radio Free Europe/Radio Liberty. RFE/RL tar även upp en annan incident som jag inte ville uttala mig om eftersom det är mer oklart av materialet exakt vad som har hänt där. Det man däremot kan säga är att fångarna tillhandahålls inte den vård de skyndsamt har rätt till utan förödmjukas istället. Se reportaget på egen risk.

Nedan följer ett gästinlägg av signaturen Security Sanity i samma ämne.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––

Behovet av fungerande folkrätt

Dagen jag skriver detta inlägg högtidlighålls 70-årsdagen av befrielsen av Auschwitz-Birkenau, koncentrations- och förintelselägret som kommit att bli en av de starkaste symbolerna för ett av världshistoriens största övergrepp på mänskligheten.

De som överlevde förintelsen och som fortfarande finns med oss har alltsedan kriget tog slut gång på gång försökt inpränta budskapet ”aldrig igen” för oss som inte erfor detta den hårda vägen. ”Aldrig igen” tycks även de allra flesta av världens länder stämt in i när Genévekonventionerna kom till 1949, i vart fall när det gäller mellanstatliga aggresionshandlingar. Vad gäller interna angelägenheter har istället den så kallade non-interventionsprincipen vunnit stark auktoritet, vilket innebär att varje land måste reda ut sina egna interna problem, vilket av suveräna nationer ibland har ansetts angenämt eftersom andra stater inte kommit och lagt näsan i blöt när den egna befolkningen mördats av de styrande. Denna princip har på senare tid luckrats upp något genom så kallad responsibility to protect, men kan inte på något vis sägas utgöra den härskande folkrättsliga principen, vilket vi kan se uppenbart i en rad konfliktzoner.

Den traditionella synen inom folkrätten, och den absolut härskande meningen, är att Genévekonventionerna är tillämpliga i mellanstatliga krig, och vissa betydligt färre regelverk tillämpas i icke-internationella väpnade konflikter, just eftersom hoten efter andra världskrigen främst ansågs komma utifrån.

Det videoklipp som Wiseman länkade till till i sitt inlägg den 26 januari visar på ett tydligt sätt hur fullkomligt vidriga krigsbrott begås i det öppna utan att detta ifrågasätts i tillräcklig grad av de västmedier som bevakar konflikten. Ryska medier spelar krigsförbrytarna i händerna i ett välregisserat propagandespel där Ukrainska soldater skändas och blir därmed medgärningsmän. Likaså visar videoklippet på den minimala konsekvensrisk den som bryter mot folkrättsliga regler tar, trots bred publik spridning av brottet och att brottet i sig är tydligt utan en egentlig problematik kring att identifiera tillämpliga folkrättsliga regelverk.

Detta inlägg tar avstamp i den tredje Genévekonventionens artikel 13:

”Krigsfångar skola städse behandlas med humanitet. Varje otillåten handling eller underlåtenhet från den kvarhållande maktens sida, som medför krigsfångens död eller allvarligt äventyrar krigsfångens hälsa, är förbjuden och skall anses såsom svår överträdelse av denna konvention. I synnerhet må krigsfånge icke underkastas fysisk stympning eller vetenskapligt eller medicinskt experiment av vad slag det vara må, annat än om detta rättfärdigas av läkarbehandling av fången och företages i hans eget intresse. Krigsfångar skola vidare städse skyddas särskilt mot våldshandlingar eller hot, förolämpningar och allmänhetens nyfikenhet. Repressalieåtgärder gentemot dem äro förbjudna.”

Artikeln är närmast i sin helhet tillämpbar på videoklippet, med undantag för det som sägs om medicinska experiment. Rörande medicinska experiment tog för övrigt artikel 13 ursprungligen bland annat sikte på att förhindra alternativt sanktionera de typer av medicinska övergrepp som gjordes av nazistisk medicinsk personal där Josef Mengele eller ”dödsängeln” gjort sig till en föga smickrande symbol.

Grundtanken skulle vara ”aldrig igen”. I varje fall inte när det kommer till mellanstatliga konflikter.

Båda sidor, men tveklöst främst den ryska, spelar på denna villfarelse kring att Genévekonventionerna inte skulle vara tillämpbara närmast i sin helhet i icke-internationella väpnade konflikter. Och media spelar tyvärr villigt med som synes i det länkade klippet.

Det stämmer inte att Genévekonventionerna som togs fram för mellanstatliga konflikter inte måste respekteras fullt ut i Ukraina, oavsett om man som de flesta i Sverige anser att konflikten är internationell till sin karaktär, eller om man anammar det ryska offficiella synsättet att konflikten är icke-internationell.

Folkrätten utgörs av två ”ben”, varav det ena utgörs av det traktaträttsliga och det andra av det som benämns allmän folkrätt eller sedvanerätt.

Traktaträtt tillkommer genom överenskommelser mellan folkrättsliga subjekt som undertecknar dessa i form av avtal, eller traktat. Långt ifrån all folkrätt utgörs dock av sådana kodifierade regelverk. I själva verket utgörs lejonparten av folkrätten av sedvanerätt som inte går att slå upp i en lagbok.

Förenklat kan det sägas att en sedvanerättsligt bindande regel tillkommer på ett paradoxalt vis, och utgörs av statspraxis i kombination med en rättsövertygelse. Alltså måste en part tro sig vara bunden av en regel (som inte behöver vara det) och handla som om denna vore bunden för att sedvanerätt ska uppstå.

2005 genomförde internationella röda korset en mycket omfattande sedvanerättsstudie som både tog sikte på vilka regler som måste anses sedvanerättsligt bindande (dock publicerades ingen uttömmande lista), och slog fast en metod för att identifiera nyuppkommen sedvanerätt. Artikel 13 diskuterades ingående och fastslogs gälla fullt ut med samma rättstyngd både under icke-internationella och internationella väpnade konflikter. Det duger alltså inte för männen i klippet att göra som de gör eftersom de själva inte tror sig vara bundna eftersom dessa regler redan skapats genom andras övertygelse och handlande.

Vad som visas i klippet utgör således krigsbrott oavsett om man tillämpar Genévekonventionerna på ett traditionellt ”mellanstatligt” vis, tillämpar det magrare tilläggsprotokoll två, artikel 7, eller Genévekonventionerna såsom sedvanerättsligt gällande i icke-internationella väpnade konflikter.

Den stora problematiken utgörs av att sedvanerätt är svårare att sanktionera, eftersom bestämmelserna inte alltid står att finna i var förbands folkrättsmanualer. Likväl gäller de och skall respekteras och om detta inte görs så skall handlingarna sanktioneras. Det är hög tid för världssamfundet att finna en duglig sanktionsmekanism som tar sikte på lagföring av enskilda som bryter mot sedvanerättsliga regleringar i syfte att förhindra att de krigsövergrepp som återigen sker i Europa. Det är uppenbart att folkrättsbrott begås i ett många gånger förvirrat töcken kring vilka folkrättsliga rättsregler som egentligen gäller.

Kodifiera mer bindande sedvanerätt och lagför de som bryter mot denna mer effektivt.

Det är ingen dålig, eller orealistisk, önskan för att hedra minnet av alla de miljoner som till oss yngre 70 år senare fortfarande basunerar ut ”aldrig igen” så slipper vi själva göra det om ett antal år enbart med den skillnaden att vår konflikt startades av små gröna män.

Security Sanity

Nordiska ministerrådet försöker rädda sitt eget skinn

nordenNordiska ministerrådets kontor i Ryssland sattes häromveckan upp på myndigheternas lista över ”utländska agenter”. Och hur reagerade organisationen – som alltså är de nordiska regeringarnas officiella samarbetsorgan – på detta absurda tilltag? Jo, man har bestämt sig för att ”ligga lågt” och lägga all verksamhet på is i väntan på att man förhoppningsvis kan övertala de ryska myndigheterna att ändra sitt beslut. Så här säger Kari Kahiluoto, ansvarig för organisationen på Finlands utrikesdepartement:

– Alla förstår att vår nya status som agent är orimlig. I väntan på att förhandlingar i Moskva leder till en omvärdering av vår status lönar det sig inte att skrida till motåtgärder. En lösning nås inte på en dag eller en vecka. Nu gäller det därför att anpassa verksamheten till rysk lag och hoppas på en förhandlingslösning.

Ur ett strikt egoistiskt perspektiv är det kanske smart att inte protestera, utan bara försöka rädda sitt eget skinn genom att utnyttja sina diplomatiska kanaler. Därmed sviker man dock samtidigt alla de ryska organisationer som drabbats av en lagstiftning som står i strid med såväl Europakonventionen och FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter som FN:s deklaration om människorättsförsvarare. Det är lagen i sig som är orimlig, inte det faktum att Nordiska ministerrådet nu omfattats av den. Kahiluotos uttalande ger istället snarare intryck av att han ser den som en normal företeelse, så länge den bara drabbar ryska människorättsorganisationer.

De ryska organisationer som stämplats som ”utländska agenter” försöker alltjämt fullfölja sin verksamhet. Flera av dem har tagit öppen strid mot myndigheterna för sin rätt att ta emot utländsk finansiering – några har också vänt sig till Europadomstolen, som med all sannolikhet kommer att ge dem rätt i slutänden. Organisationernas medarbetare tar dock stora personliga risker under tiden, i värsta fall kan de dömas till fängelse. Ändå trotsar alltså många dessa risker, för att de vägrar ge upp kampen för demokrati och mänskliga rättigheter.

För Nordiska ministerrådet är risksituationen helt annorlunda, det handlar på sin höjd om gnissel i relationerna mellan respektive länders utrikesdepartement. Är det någon som borde bråka och protestera högljutt så är det därför just denna organisation.

Det vore intressant att höra hur man på svenska UD tänker kring detta. Hittills har inga offentliga kommentarer getts därifrån.

”Journalismen”, oberoendet och folkrätten

Följande videoklipp är inte så trevligt att titta på eftersom det involverar övergrepp på hjälplösa personer. 

I denna video misshandlas och förnedras tillfångatagna ukrainska soldater och paraderas sedan inför civilbefolkningen där dessa ges möjlighet att fortsätta slå dem. Deltar i videon och paraderandet gör också ledaren för ”Folkrepubliken Donetsk”, Alexander Zachartjenko, som dagen efter det inspelade beordrar att inga ukrainska fångar längre ska tas som hämnd för de döda i beskjutningen av en buss i Donetsk.

Det är illa nog att ”krigets banditer” ignorerar folkrätten och begår dessa övergrepp. Det som är allvarligare och något man måste reagera mot, oavsett om man tycker att den ena sidan är värre än den andra i konflikten, är att ryska nationella tv-kanaler deltar i förnedringen och sedan använder materialet i ”nyhetsreportage”. 

Ryssland säger sig stå utanför konflikten i östra Ukraina och borde då agera därefter. Likaså torde det ligga i den journalistiska etikens grund att inte göra sig till brottsling enligt Génèvekonventionernas skydd för krigsfångar och personer som ”upphört att delta i fientligheterna” eller ”på annat sätt berövats sin frihet” (III:e Génèvekonventionen alternativt Tilläggsprotokoll II till Génèvekonventionerna beroende på om man anser att det pågår en mellan-statlig eller intern väpnad konflikt i Ukraina).

Det man får se i filmklipppet är att jämföra med hur Saddam Husseins tv-kanaler filmade och ”intervjuade” misshandlade allierade krigsfångar under Gulfkriget. Det är oerhört svårt att tänka sig att SVT eller TV4 någonsin skulle få för sig att börja ställa frågor till fångar som nyss misshandlats, men det är just det som tre av de ryska tv-kanalerna gör i detta filmklipp.

Antimajdan

Vad begreppet Majdan står för har väl de flesta vid det här laget en uppfattning om. Ordet, som från Östeuropa till Indien betyder torg, blev förra året synonymt med gatuprotesterna och omvälvningen i Ukraina. Människor som hade tröttnat på auktoritära och genomkorrupta ledare samlades och lyckades – kanske inte med helt konstitutionella medel, men ändå med den moraliska rätten på sin sida – att byta ut dessa mot ett nytt och sannolikt bättre styre. Att det skedde till priset av hundratalet människoliv, att Ukraina fick en del av sitt territorium kapat och en annan del av det nedsänkt i krig, kastar en mörk skugga över det som hänt men ändrar det inte. Tio år efter sin bortspelade orangea revolution är Ukraina återigen en kraft för förändring i den postsovjetiska världen.

Men självklart finns motkrafter.

I förra veckan i Moskva presenterades till exempel en rörelse som kallar sig Antimajdan. Ordförande är politikern och veteranledaren Dmitrij Sablin, och till den inre kretsen hör MMA-mästarinnan Julia Berezikova, ledaren för MC-gänget Nattvargarna Aleksandr ”Kirurgen” Zaldostanov och skådespelaren Michail Poretjenkov – som för inte så länge sedan filmades när han personligen avlossade en kulsprutesalva mot flygplatsen i Donetsk. Förutom veteraner, MC-knuttar och idrottsmän lär fotfolket även bestå av kosacker. Rörelsen påminner om högerextrema och våldsamma grupper som redan under 90-talet på vissa håll i Ryssland verkade i symbios med lokala makthavare, snarare än om den någorlunda välkammade ungdomsorganisationen Nasji som ju kom till i liknande syfte efter den orangea revolutionen men som nu är borta.

Antimajdans representanter säger visserligen att de inte tänker ta till våld mot någon. De tänker bara dyka upp vid oppositionens icke tillståndsgivna demonstrationer, och genom massiv närvaro – hittills är de tusen medlemmar men de tänker bli minst tio tusen – avskräcka regimfienderna från alla revolutionära planer. Vid premiären i förra veckan (ett mindre protestmöte för Navalnyj) tycks man dock ha haft svårt att hålla nävarna i styr. Kanske är detta något man ska lära ut vid de träningsläger som rörelsen planerar att hålla.

Vad ska man säga om en rörelse som Antimajdan? Det är förstås inte normalt att medborgargarden (kanske paramilitära grupper är en bättre benämning) åtar sig att hålla ordning vid demonstrationer. Detta är ju en uppgift som åligger polisen. För det andra vore det under normala omständigheter underligt att ge tillstånd åt motdemonstrationer som inte bara syftar till att uttrycka en annan mening än dem man demonstrerar mot, utan att faktiskt även inkräkta på myndigheternas våldsmonopol. Men att Antimajdan skulle nekas tillstånd till sina motdemonstrationer framöver verkar inte troligt.

Vidare var det någon som kommenterade Aleksandr Zaldostanov och Nattvargarnas malplacerade roll i den ryska offentligheten. Normalt är ju den här sortens MC-gäng förknippade med en outlawromantik, där man står utanför det etablerade samhället med dess lagar och normer. Zaldostanov och hans bajkery, som de kallas även på ryska, fungerar i stället som stödtrupp till myndigheterna och han är personlig vän med presidenten. Huruvida detta egentligen säger så mycket om Nattvargarna är oklart men utan tvivel kastar det ett inte alltför smickrande ljus över Putin och hans regim.

Protest mot alltmer aktivt tillämpad agentlag

Foto: Frontline Defenders

Foto: Frontline Defenders

Styrkommittén inom EU-Russia Civil Society Forum, där Östgruppen är medlem, har gjort ett uttalande där man uppmanar den ryska regimen att avskaffa den beryktade lagen om ”utländska agenter” och istället inleda en konstruktiv dialog med landets oberoende civilsamhälle.

I uttalandet redogörs för de senaste två månadernas utveckling, där mer än ett dussin organisationer lagts till på myndigheternas lista över ”agentorganisationer”, däribland den mycket ansedda människorättsorganisationen Kommittén mot tortyr som fick sitt kontor i den tjetjenska huvudstaden Groznyj nedbränt efter att delrepublikens ledare Ramzan Kadyrov grundlöst anklagat organisationens ledare för att ha varit delaktig i ett terrordåd.

Särskilt anmärkningsvärt – och skamligt – finner man det faktum att nu också det anrika Sacharovcentret stämplats som utländsk agent:

The appearance of the name of Academician Andrei Sakharov – even obliquely – on the list of ”foreign agents” is a shame for the state. Andrei Sakharov, an outstanding Soviet dissident and a Nobel Peace Prize Laureate has played an invaluable role in the establishment of a free and democratic country. It is deplorable that twenty-five years after his death the organisation, founded to commemorate and continue his legacy of civil rights and the preservation of memory of resistance to Soviet oppression, has been blacklisted as a ”foreign agent”.

Hela uttalandet från EU-Russia Civil Society Forum kan läsas här:

Statement of the Steering Committee: ”Russian Government Should Repeal the “Foreign Agents” Law and Restart a Dialogue with Independent Russian NGOs”

 

Duman röstade för lag om oönskade organisationer

Dmitrij Gudkov stod för den enda invändningen.

Dmitrij Gudkov var ensam om att invända, och menade att lagen skadar investeringsklimatet. Dess uppenbara måltavla är dock utländskt demokratibistånd.

I går tisdag röstade den ryska duman för lagförslaget om ”oönskade” organisationer. Ingen röstade emot, bara två ledamöter lade ned sina röster.

Den politiske vilden Dmitrij Gudkov (utesluten ur partiet Rättvisa Ryssland) var ensam om att ifrågasatta lagen. Han menade att den försämrar investeringsklimatet. Ordföranden i det utskott som berett förslaget svarade att det inte alls riktar sig mot kommersiella företag. Både denne och andra ledamöter underströk dock lagens betydelse som ett svar på västliga sanktioner mot ryska företag.

–Vi ville inte göra så här, sa kommunistpartiets Tamara Pletneva, men vi gör det som svar på hur man beter sig mot oss.

Lagförslagets upphovsman Aleksandr Tarnavskij (Rättvisa Ryssland) resonerade likadant. Han menade också att organisationerna som kan komma att förbjudas arbetar på uppdrag från sina länders underrättelsetjänster, att de tycker illa om Ryssland eller ”vill köpa upp Ryssland billigt”. I sitt anförande hänvisade han till Montesquieus maktdelningslära, apropå att de oönskade organisationerna skulle väljas ut av inte mindre än tre myndigheter tillsammans (FSB, Utrikesministeriet och Riksåklagaren). Han citerade även antika latinska fraser.

Som Fokus Ryssland rapporterade i förra veckan riskerar lagen att bli ett hårdhänt verktyg mot internationellt demokratibistånd till Ryssland.

Källa: RBK

Ryssland kan stoppa oönskade biståndsgivare

Aleksandr Tarnavskij.

Aleksandr Tarnavskij, Rättvisa Ryssland.

Den ryska duman är på väg att anta en lag mot vad man kallar ”oönskade” utländska organisationer, och detta med överraskande hastighet. Lagen kan bli ett hårt slag mot det redan ansatta demokratibiståndet.

Förslaget lades fram 27 november av dumaledamoten Aleksandr Tarnavskij, från partiet Rättvisa Ryssland, men var inte planerat att behandlas denna vår. I tisdags dök det plötsligt upp på dagordningen för ett utskottsmöte på onsdagen. Där rekommenderades duman att anta lagen redan nu på tisdag 20 januari.

Vad lagförslaget går ut på är att förbjuda utländska och internationella organisationer vars verksamhet bedöms hota Rysslands försvarsförmåga eller säkerhet, författning och samhällsordning, eller befolkningens hälsa och moral. Anställda i organisationer som bryter mot verksamhetsförbudet riskerar kännbara straff – från böter till åtta års frihetsberövande.

Det ska också bli förbjudet att ta emot pengar eller egendom från sådana organisationer, med böter som straff.

Lagen framställs som en försvarsåtgärd i ”den geopolitiska kampen”, och är uppenbart avsedd att blockera en så kallad färgrevolution i Ryssland. Den kan alltså ses som en upptrappning av kampen mot demokratibistånd och ett komplement till den två år gamla lagen om ”utländska agenter”. Medan denna riktar sig direkt mot de ryska organisationer som tar emot stöd från utlandet – och som i någon mening är politiska – tycks man nu vara beredd att slå till än hårdare mot dem genom att också sätta fokus på deras utländska finansiärer.

Källa: RBK (1), (2)