Ryssland blockerade FN-tribunal om MH17 – lögnerna fortsätter

MH17: videos show missile launcher in vicinity of neighbouring townsRyssland lade som väntat in sitt veto vid kvällens omröstning i FN:s säkerhetsråd och blockerade därmed inrättandet av en FN-tribunal för att döma de skyldiga till nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet Flight MH17. 11 länder röstade för en tribunal och tre stycken – Angola, Venezuela och Kina – lade ner sin röster.

Ryssland har hela tiden varit emot en tribunal i FN:s regi. Rysslands president har tidigare sagt att han anser att en tribunal vore ”kontraprodukivt” och ”för tidigt” och så sent som idag repeterade han sin syn på saken i ett telefonsamtal med Hollands premiärminister Mark Rutte.

Enligt den resolution om en tribunal – som tidningen Kommersant har läst – var det enda målet med en tribunal att ställa de skyldiga för nedskjutningen av planet till svars. Så blir det nu inte. Ryssland gjorde som de lovade och blockerade resolutionen.

Ryssland försvarar sig med att de befarar att en FN-domstol inte skulle vara opartisk utan politisk och bara döma de som i förväg pekats ut av Washington. De hävdar också att de kommer att samarbeta fullt ut med en oberoende utredning, men saken är den att den ryska propagandan gör allt för att misskreditera den utredning som nu leds från Nederländerna. Den är ”inte tillräckligt transparent” heter det. Men säg den brottsutredning som är transparent?

Den 16 juli kunde CNN, efter att ha fått ta del av ett utkast av haveriutredarnas slutgiltiga rapport, berätta att utredningen pekar mot att planet sköts ned från ett område som kontrollerades av separatister. 

Ukraina och USA har hela tiden hävdat att det var proryska separatister som sköt ner MH17 med en luftvärnsmissil som levererats från Ryssland. Trots att det finns mängder av seriösa bevis för den teorin – se rapporter från Bellingcat och Novaja gazeta – förnekar separatisterna och Ryssland all inblandning.

Samtidigt har Ryssland föreslagit egna teorier, kanske för att lägga ut dimridåer för att det ska bli svårare  att se vad som är sanning och vad som är lögn. Ryssland har också ertappats att fara med direkt osanning. Här skriver Eliot Higgins från Bellingcat, som gjort en djuplodande granskning bland annat om Buk-missilens väg till Ukraina –  ingående om de allra första lögnerna.

Det har inte heller saknats konspirationsteorier om flygplanskatastrofen. En av de mer vidriga – som bland annat förts fram av den fd separatistledaren i Donetsk Igor Girkin – handlar om att en del av liken ombord på planet ”inte var färska” och att människorna alltså ska ha varit döda sedan tidigare.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att separatisterna skröt om att ha skjutit ner ett plan kort efter att det inträffat. På ett Vkontakte-konto som kopplas till Girkin skröts om att man skjutit ner ett ukrainskt militärtransportplan. Posten raderades dock så snart det gick upp för separatisterna att det inte riktigt förhöll sig på det sättet.

Värt att notera är också att den ryska tv-kanalen Life news i en av mycket tidig rapport slog fast att separatisterna vunnit ”en ny seger” efter att ha skjutit ner transportplanet. Denna sändning ligger på Youtube för alla att se.

Så sent som idag – som av en händelse samma dag som FN:s säkerhetsråd skulle rösta om en tribunal – lanserades ytterligare en fantasieggande teori. Av just Life News, som allmänt anses ha goda kontakter med FSB. I inslaget föreslår en ”oberoende expert” att planet sprängdes från insidan av en bomb och att en påstådd inspelning ska finnas med en pilot som sett allt. Vidare påstås att de ryska ”experterna” köpt inspelningen av den ukrainska säkerhetstjänsten för 250.000 dollar.

Dock bör påminnas om att – som Kyiv post skriver – den ”oberoende experten” i Life news inslag haft svårt att hålla sig konsekvent. Förra sommaren påstod han för Komsomolskaja Pravda att planet som lyfte från Amsterdam inte var samma som sedan kraschade i östra Ukraina utan det andra malaysian Airlines-planet som försvann flera månader tidigare. Nu föreslår alltså samme gynnare att det var en bomb som orsakade katastrofen.

En annan teori som förts fram idag av rysk media är att det var en CIA-agent, som jobbade undercover som journalist på BBC, som ledde operationen med att skjuta ner planet. Här skriver Eliot Higgins mer om det. Intressant läsning.

Haverikommissionens preliminära rapport slog bara fast att planet träffats av ”ett stort antal höghastighetsföremål” utifrån och tog inte ställning i skuldfrågan. I höst kommer den slutgiltiga rapporten, eller rättare sagt handlar det om två rapporter – en om orsaken till katastrofen och en brottsutredning för att slå fast vilka som är skyldiga.  Tills utredarna är klara lär den ryska propagandan – och de ryska nättrollen – spinna vidare. Vilken blir nästa teori?

Facebooks regnbågs-emojis under lupp i Ryssland

hbtqsmileys2

De regnbågsfärgade emojis som Facebooks användare sedan en tid tillbaka kan skicka till varandra är just nu under lupp i Ryssland. Den ryska tillsynsmyndigheten Roskomnadzor har bett den Putinvänliga ungdomsorganisationen ”Det unga gardet” att utreda om symbolerna bryter mot den ryska lag som förbjuder ”homosexuell propaganda”.

Bakgrunden är att Ldpr-politikern Michail Martjenko från Brjansk vänt sig till tillsynsmyndigheten efter att ha blivit upprörd över att ”smileys med gay-symboler” dyker upp på sociala medier, skriver tidningen Izvestia.

Myndighetens svar blev alltså att bolla över frågan till ”Det unga gardet”, som låtit hälsa att de ännu inte hunnit få en skriftlig begäran men är ”beredda att ta itu med situationen”.

2013 infördes en kontroversiell lag i Ryssland som förbjuder ”propaganda” om ”icke-traditionella sexuella relationer” riktad till minderåriga.

Depardieu förbjuds resa till Ukraina

Den franska skådespelaren Gerard Depardieu har förklarats persona non grata i Ukraina. Han har satts upp på en lista över personer som förbjuds att resa in i Ukraina under de närmaste fem åren. 

Listan består av 500 kulturpersonligheter från olika länder som uttalat sig emot Ukrainas territoriella integritet, skriver den ukrainska sajten Apostrof med hänvisning till säkerhetstjänsten. 

Den 22 juni lämnade Ukrainas vice premiärminister Vjatjeslav Kirilenko över listan till säkerhetstjänsten för granskning och nu har den alltså godkänts. I olika medier har det tidigare förekommit uppgifter om att Depardieus filmer kommer att förbjudas att visas i Ukraina, men så är inte fallet, försäkrar Kirilenko. 

Depardieu förklarade att han avsåg att lämna Frankrike och bli rysk medborgare i samband med att landet planerade att höja förmögenhetsskatten, ett förslag som senare drogs tillbaka. Rysslands president Vladimir Putin gav personligen Depardieu ett ryskt pass. 

Separatisterna påstod att vapen ur Battlefield 3 var amerikanskt

Det skulle föreställa bevis för amerikanska vapen används av den ukrainska sidan i kriget mot de proryska separatisterna. I onsdags höll separatisterna i ”Folkrepubliken Luhansk” en presskonferens där de påstod sig ha hittat en amerikansk luftvärnsrobot (Stinger) när de letade igenom den förstörda flygplatsen i Luhansk.

Problemet var bara att vapnet var märkt TRACKING RAINER, precis som i det populära spelet Battlefield 3. En äkta Stinger är märkt TRACKING TRAINER, vilket spelbloggaren Anton Logvinov var först med att uppmärksamma. Logvinov uppmärksammade också några andra konstigheter som skiljer spelkopian från originalet.

Det är inte den första bluffen som avslöjats i det propagandakrig som pågår i skuggan av kriget i Ukraina. I våras kunde BBC avslöja att rapporteringen om att en 10-årig flicka dödats av den ukrainska arméns granateld var ett påhitt, något som journalisten fick de ryska reportrarna att erkänna.

Novaja gazeta varnas för andra gången på ett år

ng

Tidningen Novaja gazeta har fått sin andra varning av den ryska tillsynsmyndigheten Roskomnadzor. Det innebär att myndigheten har lagstöd för att vända sig till domstol med ett krav om att få tidningen stängd.

Det som väckt myndighetens uppmärksamhet är att Novaja gazeta publicerat ett stycke ur en bok, som en av tidningens journalister skrivit. Boken har inte publicerats ännu, men redan nominerats till titeln ”Nationell Bästsäljare 2015″.

Nu råkar det emellertid vara som så att författaren använt ett fult ord i texten. Det går inte för sig, menar Roskomnadzor och tilldelar Novaja gazeta en varning för ”obscent språkbruk”.

Det aktuella ordet är ”распиздяйство” – som på svenska skulle kunna översättas till ungefär ”fitteri”. 

Här ska tydliggöras att redaktionen, givetvis väl medveten om reglerna, censurerat det aktuella ordet genom att ta bort ett par bokstäver och ersätta dem med punkter.

Det hjälpte inte. En talesperson för Roskomnadzor menade att ordet visst gick att läsa.

Roskomnadzor är en rysk myndighet med tillsynsansvar över massmedier; en censurmyndighet om man så vill.

Novaja gazeta är en utmärkt tidning med orädda journalister som ofta kommer med avslöjanden som ogillas av makthavarna i Ryssland. Det var också på Novaja gazeta som journalisten Anna Politkovskaja jobbade, tills hon mördades 2006.

Det här är den andra varningen som Novaja gazeta får inom loppet av ett år.

Förra gången Novaja gazeta fick en varning var den 10 oktober i fjol. Då handlade det om en text med titeln ”Om vi inte är Väst – vilka är vi då?”. Roskomnadzor såg tecken på ”extremism” i texten och varnade tidningen.

Den här gången är varningen mildare. Den gäller som redan nämnts obscent språkbruk.

Novaja gazetas chefredaktör tänker försöka överklaga beslutet eftersom tidningen anser att orsaken till varningen är konstruerad. 

Men formellt sett har Roskomnadzor nu lagstöd för att vända sig till domstol med en begäran om att tidningen ska stängas.

Frågan är om så sker. En talesperson för myndigheten har i ett uttalande sagt att ”vi ska använda den här rätten klokt”, att ”överträdelsen inte varit systematisk” och att det ”gått lång tid” sedan förra gången.

Det är möjligen betryggande.

Men om Novaja gazeta verkligen stängs beror nog i slutändan på vad den ryska ledningen vill.

Ensidig ekonomi gynnar Kreml

Putin vastaa pakotteisiin_800För makthavarna i Kreml är Rysslands ekonomiska beroende av oljeexport inte nödvändigtvis av ondo, om den förda politiken inte i första hand syftar till att öka folkets välstånd. Eftersom företagen i Ryssland är mer beroende av makthavarnas godtycke än av yttervärldens välvilja har ekonomiska sanktioner ingen effekt på kort sikt, skriver Vesa Ahoniemi i ett gästinlägg. Original på finska här.

Med tanke på Rysslands krympande och allt mer introverta ekonomi framstår Vladimir Putins aggressiva utrikespolitik i Ukraina som irrationell. Sanktionerna, nedgången i oljepriset samt ett antal strukturella svagheter har sammantaget lett till den nuvarande krisen i Rysslands ekonomi, en kris som många ser som det tydligaste tecknet på behovet av reformer och modernisering. Ryssland måste alltså modernisera, diversifiera, och bara en irrationell statsledning skulle vägra att göra detta.

I samma anda har det hävdats att inte ens Ryssland längre kan genomföra utrikespolitik i 1800-talets stil utan paralyserande konsekvenser, eftersom 2000-talets värld är så inbördes beroende att man inte kan uppnå bestående fördelar genom användning av militär makt – som redogörelsen Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2012 slog fast.

Utvecklingen efter kalla kriget ger en hel del stöd för dessa påståenden. I det här perspektivet är dock Rysslands agerande i Ukraina ett besvärligt undantag. Agerandet kan förklaras med utrikespolitisk irrationalitet, som i akademisk litteratur har klassificerats som identitetspolitik, inrikespolitisk maktkamp eller till och med som känslomässigt agerande.

I dessa förklaringsmodeller blir ekonomin ett oskyldigt offer för Kremls geopolitiska maktambitioner och därmed en mindre viktig faktor när krisen ska analyseras.

Den här texten uppmanar läsaren att fråga sig själv: om målsättningen hade varit att sätta ihop en nationalekonomi som kan klara främmande makters sanktioner, världsomfattande ekonomiska kriser samt hålla inrikespolitikens trådar hårt i den styrande elitens händer, vad skulle det då vara för slags ekonomi?

Med andra ord, skulle den ideala ekonomiska modellen för att uppfylla dessa kriterier vara ett system som är brett integrerat i världsmarknaden, ett system vars fundament består av en stor mängd företag med hög produktivitet samt en ökning i levnadsstandarden som de skapar för den växande medelklassen?

Eller skulle din idealmodell snarare bygga på export av en eller två råvaror som efterfrågas i hela världen, vars likviditet är garanterad, där priselasticiteten på efterfrågesidan är begränsad och där landet redan har en betydande relativ fördel på grund av sin historia?

Om det sistnämnda låter rationellt, skulle du då dela ut utvinningstillstånden för dessa råvaror på öppna auktioner till högstbjudande – eller skulle du kvotera ut dem i utbyte mot politiskt stöd och samtidigt göra det klart att äganderätten är villkorad och avhängig av fortsatt politiskt stöd?

Läsaren förstår min grundtanke. Den ryska ekonomin har givetvis inte byggts på ovanstående sätt. Ett faktum är dock att den i sin nuvarande form påminner mycket om en idealmodell som var och en skulle bygga utifrån Kremls (imaginära men sannolika) kriterier. Att förstå detta gör Kremls agerande något lättare att förstå.

En tratt i den sibiriska tundran

Betydelsen av olje- och gasexporten för den ryska ekonomin är en välkänd omständighet. Inkomsterna från dessa står för ungefär hälften av inkomsterna i den federala budgeten och ungefär 70 procent av alla exportinkomster. Nominellt står energisektorn för 20 procent av landets bruttonationalprodukt.

Dessa siffror underskattar dock djupet i Rysslands beroende av olja och gas. I verkligheten är dessa två råvaror så nära Aristoteles ”orörlige rörare” som det inom ekonomin är möjligt.

Det är mycket beklagligt att finskan inte har någon bra motsvarighet för termen ”rent” [här på svenska: ”extraprofit”]. Kort definierat innebär ordet arbetsfri vinst. Ordet ”arbetsfri” används, eftersom vinsten från olja och gas bygger på att det kostar betydligt mindre att leverera en enhet från jordskorpan till köparen än vad världsmarknadspriset på en enhet är.
Många länder har inkomster som faller i kategorin ”rent” samt mekanismer som används för att fördela dessa. En del av mekanismerna är transparenta, som i Norge och USA; andra är genomkorrupta och instabila, som i Nigeria.

De som har bekantat sig med ”resursförbannelsen” samt dess teoretiskt mere sofistikerade och epimiriskt mer robusta kusin ”holländska sjukan” vet, att nationella ekonomier som är beroende av råvaruexport tenderar att bli allt mer ensidiga, vilket i sin tur ytterligare förvärrar beroendet. I Rysslands ekonomi kan vi se anledningen till denna process – resursberoende – men inte så mycket av de förväntade följderna.

Enligt Cliffort Gaddy och Barry Ickes är detta resultatet av det system som i Ryssland används för att fördela ”rent”. Enligt dem beskrivs den ryska ekonomin bäst som en uppochnervänd tratt. Från det smala hålet rinner olje- och gaspengarna ner till andra delar av ekonomin.

Den öppna delen av tratten är extremt stor och innehåller exempelvis en stor produktionssektor, som inte är konkurrenskraftig på världsmarknaden men som sysselsätter närmare 15 procent av den ryska arbetskraften. (Råvaruproduktionen, som inte ingår i den siffran, sysselsätter ungefär 2 procent.) Gaddy och Ickes har kommit fram till modellen genom att studera framför allt det som inte framgår av officiella nyckeltal.

Sex vägar, samma mål

Gaddy och Ickes delar upp fördelningen av extraprofiter i sex olika fack – formella och informella vinster, formella och informella skatter, överkostnader samt prissubventioner.

Formella vinster ansamlas hos energibolagens aktieägare – i huvudsak alltså hos staten, och deras storlek kan lätt kontrolleras i statistiken. Informella vinster å sin sida finner sin väg till medlemmar i den inre krets som därmed görs delaktiga i och bundna till företagets agerande men också till det bredare fördelningssystemet av extraprofiter.

Detta ingår i det ”sistema” som beskrivs av Alena Ledeneva, praxis med anor i sovjettiden som gör det möjligt att utöva makt och ombesörja ärenden utanför de formella institutionerna. Eftersom varje rubel som på detta sätt utdelas till medlemmar i den inre kretsen är borträknad från aktieägarnas (potentiella) utdelningar och värdet av innehavet, leder praxisen till att de ryska energiföretagens tilldragningskraft som placeringsobjekt minskar.

Ett sätt att titta på den här utsugningens verkan är att jämföra Gazproms marknadsvärde med andra jätteföretag. År 2014 drog Gazprom in ungefär lika mycket pengar som Apple (ungefär 50 miljarder dollar), men den sistnämndas värde på marknaden var 13 gånger högre. En förhastad analytiker skulle anse alla ryska börsbolag inom energisektorn grovt undervärderade.

Men miljarderna försvinner också till mycket annat än den inre kretsens fickor. På pappret är beskattningen av olja och gas i Ryssland hård – om världsmarknadspriset är 50 dollar per fat tar ryska staten in ungefär 34 dollar för varje fat olja som exporteras.

Med informella skatter menar Gaddy och Ickes två sorters utgifter. Det kan vara formellt frivilliga men i praktiken obligatoriska projekt med vars hjälp företagen förbättrar sin image exempelvis genom att bygga en idrottshall – eller traditionella mutor, med vars hjälp man i Ryssland får ordning på sina miljö- och andra tillstånd. Enligt en undersökning ökade penningmängden som användes till korruption i Ryssland under åren 2001-2005 fyra gånger snabbare än den federala budgeten.

Förutom de ovannämnda sätten kanaliseras olje- och gaspengar till andra delar av ekonomin också genom överkostnaden. Priserna på de största entreprenaderna är i allmänhet offentliga uppgifter, vilket gör att dessa extraprofiters storlek är lättare att bedöma.
I genomsnitt kostar det tre gånger mer att bygga en kilometer gasledning i Ryssland än i Europa. En ledning som nyligen byggdes i närheten av Sotji kostade mer per kilometer än Nord Stream som byggdes på botten av Östersjön. I det sistnämnda projektet använde man västliga entreprenörer.

Genom överkostnader fördelas extraprofiterna från energin till nästan alla sektorer av ekonomin. Detta är möjligt enbart om industristrukturen är centraliserad och anbudsförfarandet ogenomskinligt. Båda förutsättningarna finns i Ryssland.
Bland Gazproms favoritentreprenörer finns exempelvis Arkadij Rotenbergs olika företag – under förra året fick de beställningar till ett värde av två miljarder dollar från gasmonopolen. Under ågren 2008-2012 sålde Rotenbergs olika företag tjänster enbart till Gazprom till ett värde av ungefär 18 miljarder dollar enligt dagens kurs.

Gazprom använder årligen 40 miljarder dollar till kapitalutgifter. En fransk investeringsbank har räknat att trots den enorma infrastruktur som finns i Gazproms ägo borde konstnaderna för dess underhåll bara uppgå till hälften av detta – alltså om entreprenaderna öppnades för schysst konkurrens.

Även subventionerade priser kan räknas till extraprofiter. Vinnarna är konsumenterna i Ryssland och OSS-länderna, de betalar mindre än världsmarknadspriset för sin olja och klart mindre än exempelvis västeuropéerna för sin gas.
Pengarnas riktning bort från staten, mot slutanvändaren, skiljer subventionerna från andra former av övervinster som behandlats här, men alla förenas de av vad man uppnår genom dem – ett informellt och komplicerat inkomstfördelningssystem som är motståndskraftigt mot förändringar.

Systemet påminner förvånansvärt mycket om det som sovjetekonomin grundade sig på, speciellt efter 1970-talet. Den största skillnaden är att exempelvis överkostnaderna i planekonomin formaliserades genom prisreglering. Nästan vilken som helst produkt var enligt den officiella prissättningen mer värdefull än de råvaror den var tillverkad av, exempelvis olja eller gas. Anledningen var ideologisk – sovjetekonomin var stolt över sin tillverkningsindustri, inte över sina råvaror.

I dagens Ryssland har prisregleringen ersatts av överpriser som betalas till medlemmar i en inre krets, av subventioner och informella betalningar. Men resultatet är detsamma – inkomsterna från försäljning av råvaror upprätthåller ett enormt nätverk av ekonomiska aktörer som under andra förhållanden inte skulle klara sig.

Inget är gratis

De västliga rådgivare som sysslade med de postsovjetiska staterna var anhängare av privatisering så fort som möjligt, med nästan vilka medel som helst. Det teoretiska fundamentet för deras argument var Coases teorem, enligt vilken marknaden av sig själv ordnar sig på det mest effektiva sättet, om man bara respekterar äganderätten och låter marknadens aktörer fritt organisera sig.
Även min definition av extraprofiter är bunden till Coases teorem – extraprofiterna är enorma jämfört med det effektiva tillståndet som enligt teorin så småningen borde uppstå genom att äganderätten är skyddad.

Men äganderätten rotade sig inte i den ryska rättspraxisen. Den ersattes av extraprofiter.

Enligt Gaddy och Ickes köper ledande affärsmän som deltar i fördelningen av extraprofiter framför allt skydd för sin äganderätt. Kreml å sin sida får en lydig ekonomisk elit, som håller sina konflikter och opinioner borta från offentligheten. På detta sätt fungerar flödet av extraprofiter även som maktens blodomlopp.

Till slut uppstår ett system som är relativt stabilt men framför allt motståndskraftigt mot yttre tryck. När de viktigaste affärsmännens ekonomiska ställning är beroende av deras lojalitet till systemet är tröskeln till offentligt uppror hög. Om inte annorstädes så kan motsättningar vid behov förlikas i president Putins arbetsrum.

Starkare än sitt rykte

Systemets fundament – inkomster från export av råvaror – kan i en utomstående betraktares ögon se skört ut. Men om vi återgår till textens ursprungliga utgångspunkt, alltså Rysslands ekonomiska system som en garant för utrikespolitisk rörelseutrymme, så är det inte så dåligt alls.

Enligt modellen som Gaddy och Ickes utvecklat kan man uppskatta totalsumman av överprofiter samt vilka faktorer som påverkar den.
Under åren 1999-2011 motsvarade denna totalsumma i genomsnitt 33 procent av bruttonationalprodukten. Den absolut viktigaste delfaktorn i summan är oljepriset. Exempelvis skulle en fördubbling av produktionskostnaderna bara sänka totalsumman av överprofiter med 8 procent. Därför är det inte heller någon tillfällighet att Sovjetunionens fall föregicks av ett ras i oljepriset.

Vad beror då oljepriset på? Skulle det påverkas av att Ryssland är en ansvarsfull medlem av det internationella samfundet, en del av globala värdekedjor, en innovativ ekonomi som lockar till sig internationellt kapital och kunnande? Nej – västländer eller alla länder kontrollerar inte oljepriset och kan bara påverka det indirekt.

Det är ironiskt att det senaste raset i oljepriset i tid nära sammanföll med införandet av sanktioner, men de som känner oljemarknaden behöver inte söka förklaringar i konspirationer. Prisfallet var givetvis inte heller en slump, men från Kremls synpunkt kan dess tidpunkt mest ses som otur.

Sanktionernas begränsningar

De sanktioner som infördes mot Ryssland 2014 försöker träffa de delar av olje- och gassektorn som är mest beroende av samverkan med väst. Dit hör de största finansieringsoperationerna samt de mest förfinade borrningsteknikerna, som behövs exempelvis till projekt på arktiska sjöområden.

Realistiskt är det dock så, att Rysslands roll på världens olje- och gasmarknad är så stor att handeln i sig inte kan stoppas, inte heller kan man påverka den nuvarande produktionsnivån.

Experterna anser samstämmigt att sanktionerna på längre sikt kommer att minska oljeproduktionen, när nya investeringar blir svårare eller omöjliga. Dessutom har sanktionerna och framför allt ”motsanktionerna” förvärrat Rysslands allmänna ekonomiska tillstånd. Ändå, om syftet är att påverka incentiv, alltså ändra den ryska statsledningens agarande, är effekten av de medel som man har använt långt ifrån garanterad.

Långsiktiga investeringar betyder helt enkelt inte samma sak i den ryska affärskulturen som man i väst vant sig vid – gång efter annan har undersökningar kommit fram till att den mest avvikande draget i den ryska affärskulturen, och framför allt inom energisektorn, är ryssarnas låga intresse för långsiktiga mål.

Nuet är viktigare i en omgivning där äganderätten är skör. Och nuet kan inte sanktionerna nå.

Dräng, inte herre

Som den här texten har försökt visa är det inte i Kremls intressen att försöka ändra på strukturen av den ryska ekonomin. Ryssland är inte – som man brukade säga på 1990-talet – en transitionell ekonomi, utan en stabil före detta stormakt som lever av export av kolväten och som styrs genom informell praxis.

Institutionerna i landet är svaga, men inte meningslösa – den högsta makten befinner sig både officiellt och inofficiellt inom Kremls murar. På femton år har inte en enda klan, gruppering eller oligark fått centralmakten att backa, trots att det ständigt sker förändringar på lägre nivåer.

Av den ryska politiska eliten är det bara en fåtal som har en djupare förståelse för marknadsekonomins mekanismer. Ändå bör man inte från kriget i Ukraina eller för den delen annat agerande dra slutsatsen att Kreml skulle vara likgiltigt inför landets ekonomiska tillstånd.

Klart är däremot, att det i stället för kvartalsekonomi eller ökat ömsesidigt beroende är suveränitet, självbestämmanderätt och förhärligande av självförsörjningsförmågan som styr Kremls ekonomiska tänkande. Det är också för bristen av dessa egenskaper som andra kritiseras – senast Finland, efter att man stoppat inresa av ryska företrädare som skrivits in på EU:s sanktionslista.

Nästa gång du läser nyheter om den försvagade ryska ekonomin och landets utrikespolitik och ekonomiska politik som uppenbarligen är helt likgiltig inför detta, är det en bra idé att minnas en rysk författares råd: när du tror att du mött en logisk kontradiktion, ta en titt på dina premisser.

Vesa Ahoniemi
Översättning: Kalle Kniivilä

Originaltexten på finska publicerades den 8 juli 2015 på webbplatsen politiikasta.fi under titeln Venäjän talouden yksipuolisuus on Kremlille vahvuus. Vesa Ahoniemi är doktorand i Rysslands- och Östeuropaforskning vid Oxford University. Han har tidigare arbetat vid Finlands bank, finska försvarsministeriet och vid brittiska ambassaden i Helsingfors.

Källor:

Boycko, Maxim, Shleifer, Andrei and Vishny Robert W. Privatising Russia. The MIT Press, 1997.
Buiter, Willem H., ”From Predation to Accumulation? The Second Transition Decade in Russia”, Economics of Transition, 8:3 (2000), pp. 603–622.
Gaddy Clifford G. & Ickes, Barry W., ”Russia’s dependence on resources”teoksessa Alexeev, Michael & Weber, Shlomo (eds.). The Oxford Handbook of the Russian Economy. Oxford University Press, 2013.
Gaddy, Clifford G. & Ickes, Barry W., Russia after the Global Financial Crisis”, Eurasian Geography and Economics, 51:3 (2010), pp. 281–311.
Henderson, James & Ferguson, Alastair. International Partnership in Russia: Conclusions from the Oil and Gas Industry. Palgrave Macmillan, 2014.
Hill, Fiona & Gaddy, Clifford G. Mr. Putin: Operative in the Kremlin. 1st edition. Brookings Institution Press, 2013.
Ledeneva, Alena V. Can Russia Modernise? Sistema, Power Networks and Informal Governance. Cambridge University Press, 2013.
Sakwa, Richard. “The Crisis of Russian Democracy: The Dual State, Factionalism and the Medvedev Succession”. Cambridge University Press, 2011.

Den farliga neutralitetsmyten

Inom samhälls- och beteendevetenskaperna talar man ofta om att det är ”arv och miljö” som de två huvudsakliga faktorer som formar en människa och dess handlande. Oavsett om man vill framhålla arvet eller miljön som faktorn med kraftigast inflytande, så handlar bägge om historia.

Inte heller inom säkerhetspolitiken går det att komma ifrån historiens inflytande på de beslut som fattas idag för att möta eventuella framtida händelseutvecklingar. För svensk del är historien av stor vikt när det gäller ett NATO-medlemskap. Ett av de vanligaste argumenten hos nej-sidan är just det historiska. Sverige har ”en 200-årig historia av alliansfrihet” framhålls det t.ex. i Almedals-seminariet En utförsäljning av alliansfriheten? och i en artikel på Aftonbladets kultursida framhåller Thage G Peterson att hotet att bli indraget i ett storkrig mellan NATO och Warzawapakten motades framgångsrikt genom ”en fast och konsekvent neutralitetspolitik och ett starkt försvar”.

Är det så att det finns en reell grund att stå på i historien avseende svensk neutralitet och alliansfrihet, finns det också den största anledning att överväga denna linje även för framtiden. I den identitetsfråga som ett svenskt NATO-medlemskap utvecklat sig till, spelar det dock mindre roll hur vi i Sverige uppfattar oss själva jämfört med hur vi uppfattas av omgivningen och framförallt då av den presumtiva motståndaren – förr Sovjetunionen och sedan några år, Ryssland. Även där väger de historiska erfarenheterna in i högsta grad. Det är bara att ta en titt på det årliga firandet av segerdagen den 9 maj för att förstå historiens vikt i såväl Sovjetunionen som dagens Ryssland, samt hur mycket av de sovjetiska historiska erfarenheterna som av naturliga skäl lever vidare idag.

Det blir därmed fundamentalt för NATO-frågan respektive neutralitetspolitiken hur det svenska säkerhetspolitiska agerandet uppfattats i Sovjetunionen och Ryssland hur de historiska erfarenheterna sett ut avseende den svenska politiken. Man kan konstatera att det finns inga anledningar för Ryssland  idag och Sovjetunionen igår att tvivla på var Sverige hör hemma säkerhetspolitiskt och vilken substans som funnits i den offentliga svenska retoriken om alliansfrihet och neutralitet.

Till att börja med kan nämnas Krimkriget 1853-56 där Sverige upplät Fårösund som framskjuten marinbas åt de brittiska och franska flottorna som skar av de ryska handelvägarna genom Östersjön och anföll ryska kustbefästningar i Finland, inte minst på Åland och sedan Sveaborg (Helsingfors). Sverige var även på väg in i Krimkriget mot Ryssland, men endast under förutsättning om Österrike också gick på den brittisk-franska sidan. Då liksom idag, var Östersjön den huvudsakliga handelsvägen för Ryssland.

Under första världskriget höll Sverige en starkare neutral linje utan avsteg, medan under andra världskriget, kunde Sverige hålla sig utanför kriget endast genom upprepade avsteg från neutraliteten åt bägge håll i kombination med tur. Enda gången Sverige inte förklarade sig neutralt var vid det sovjetiska angreppet mot Finland. Sverige förklarade sig då icke-krigförande och bistod istället Finland med en omfattande materiell och monetär hjälp, och bidrog med stridande på ett sätt snarlikt hur Ryssland agerat i östra Ukraina. Sverige böjde sig därmed åt än det ena, än det andra hållet beroende på vilken kraft som var starkast.

Därefter följer det svenska agerandet under det kalla kriget, där den offentliga linjen kan sammanfattas som alliansfrihet syftande till neutralitet, medan det reella agerandet i själva verket var omfattande förberedelser för samarbete med USA och övriga medlemmar av NATO i händelse av krig. Om detta påminner Robert Dalsjö mycket bra i fredagens SvD. Inte minst att Sovjetunionen hade full insyn i detta genom det spionage som Stig Wennerström och Stig Bergling ägnade sig åt (förmodligen även andra), varvid stora delar av det svenska ledningssystemet och ledningsorganisationen röjdes. På de sovjetiska militära akademierna utmålades också de Sverige som ett NATO-land och i igenkänningsmanualerna för främmande stridskrafter likaså.

Vilka erfarenheter drog då Sovjetunionen av historien? Att någon svensk neutralitet inte var något annat än prat men att de reella handlingarna såg annorlunda ut. Utåt kunde Sovjetunionen upprätthålla linjen att acceptera den svenska neutralitetspolitiken och långsiktigt också tjäna på att göra så, då detta faktiskt var något som kunde användas mot Sverige och försvaga såväl svenska som västliga försvarsförberedelser. Genom en offentlig retorik som vädjade till den svenska neutralitetsmyten och odlade densamma, kunde Sovjetunionen underminera det svenska folkets stöd för en eventuell framtida situation där Sverige skulle behöva militärt stöd utifrån. Ju längre tiden gick, desto känsligare blev också skillnaden mellan retorik och handling för den socialdemokratiska partiledningen.

I början fanns starka realpolitiska skäl att inte gå med i NATO, t.ex. att risken Sovjetunionen omedelbart skulle flytta fram sina positioner i Finland och därmed komma närmare västerut, vilket varken skulle gynna Sverige eller NATO. Med tiden blev sedan den uttalade alliansfrihets- och neutralitetspolitiken till en sanning för de som befann sig längre från socialdemokratins innersta krets och de som växte in i rörelsen. Med tiden blev också möjligheterna allt mindre att förklara de egentliga förhållandena. Dels hade det fått förödande inrikespolitiska konsekvenser och det hade även riskerat att tippa den säkerhetspolitiska balansgången i Norden under det kalla kriget. När så Sovjetunionen och Warzawapakten fallit var frågan inte längre intressant utan det fanns en möjlighet att lägga allt bakom sig och slippa denna surdeg. Världen skulle utvecklas åt ett annat håll och den tidigare skillnaden mellan retorik och handling i svensk säkerhetspolitik skulle inte längre vara relevant, utan svensk politik skulle kunna börja om på ett nytt blad, fritt från tidigare låsningar. 2015 står det dock tydligt att världsutvecklingen blivit en helt annan och att försvarsallianser är åter en faktor i säkerhetspolitiken, liksom neutralitetsmyter.

Finns det idag några anledningar för Ryssland att tro att Sverige någonsin skulle förhålla sig neutralt eller åtminstone inte stötta NATO i händelse av en framtida konflikt? Inte de minsta. Sverige har inte varit neutralt och har sedan medlemskapet i EU inte ens möjlighet att vara det. Det allt djupare samarbetet med NATO med början i Partnerskap för Fred (som Ryssland också är medlem av), liksom många och täta samövningar med enskilda NATO-länder säger också sitt. Lissabonfördragets artikel 42 om kollektivt självförsvar, liksom den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen till grannländerna sopar också undan de sista av alla tvivel om vilken sida Sverige skulle välja i händelse av en konflikt i norra Europa.

Ur ett historiskt perspektiv framstår den svenska neutraliteten som en myt för omvärlden, men den är samtidigt ytterst tacksam att odla för den som i krigstid gynnas av svagare svenska försvarsförberedelser.

Bulvan ska rädda rysk kärnkraft i Finland

Turerna kring det planerade ryska kärnkraftsbygget i Finland blir allt konstigare. Nu är det ett litet, okänt solkraftsbolag i Kroatien med ryska kopplingar som ska rädda den ”inhemska” delen av projektets finansiering.

Navalnyj och Jasjin ersätts för olagligt gripande 2011

Ilja Jasjin.

Ilja Jasjin, en av ledarna i partiet RPR-Parnas.

Gripandet av Aleksej Navalnyj och Ilja Jasjin i december 2011 kostar nu den ryska staten 52 000 euro. Detta efter att Europadomstolen tvingat den att kompensera de två oppositionspolitikerna.

Det var 5 december 2011 som Navalnyj och Jasjin tillsammans med några tusen andra gick ut för att protestera mot fusket i det parlamentsval som hade ägt rum dagen innan. De protesterande hade fått tillstånd för ett massmöte men inte för det demonstrationståg som därefter avtågade från platsen. Polisen grep in och förde bort omkring trehundra människor, däribland de två politikerna som dömdes till 15 dagars arrest. I december förra året fann Europadomstolen för mänskliga rättigheter att Ryssland därmed kränkt deras rätt till mötesfrihet, till rättvis rättegång, till frihet och säkerhet samt till försvar i domstol.

Dessutom ansåg domstolen att villkoren i häktet var att jämställa med tortyr. Den ålade därför Ryssland att kompensera Navalnyj och Jasjin med 26 000 euro vardera. Ryssland lämnade in en överklagan men denna avslogs i april. Nu uppger sig det ryska justitieministeriet ha betalat ut pengarna till Navalnyj och Jasjin.

Källa: Meduza, RIA Novosti

Mi i TT-artikel (DN, SvD, DI m.fl) om dödsfall/mord inom Ukrainas opposition (4/5)

Jag intervjuades av TT i maj om den våg av dödsfall/mord som ägt rum inom Ukrainas opposition.

Artikeln skrevs av TT, och publicerades av DN, SvD, DI, GP, Metro, Aftonbladet samt en rad andra tidningar i Sverige och Finland. Intervjuades gjorde även Henrik Hallgren och Jakob Hedenskog (FOI). 

Artiklen går att läsa t.ex. här i DN: ”Våg av dödsfall i Ukraina-oppisitionen”. 

Mina pratminus: 

– Jag misstänker att flera av dessa dödsfall inte är självmord. Det skulle inte vara första gången som mord maskeras som självmord i Östeuropa, säger Mi Lennhag, som är doktorand i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Ukraina är enligt Mi Lennhag Europas mest korrupta land, och hon har i sin egen forskning visat att det är lätt att muta sig fri från åtal.

– Rättssystemet i Ukraina är både väldigt svagt och korrupt. Även om man ur vårt perspektiv kan tycka att grunden till en fungerande demokrati är en oberoende rättsstat, så kan det vara svårt att uppnå när Ukraina nästan gått i konkurs, säger hon.