Kvinnan i trådbussen

I morse åkte jag trådbuss till jobbet. Det är betydligt bekvämare att åka trådbuss än metro, för då kan man sitta och läsa hela vägen och behöver inte byta linje. Att byta metrolinje i rusningstid i Moskva rekommenderar jag enbart för den som har starka nerver. (Jag är tvungen att göra det ibland. Det är bara att bita ihop och vaggas med i den kompakta folkskocken tills man har vaggats ända ned till perrongen, tränga sig in i en vagn, stå inklämd mellan kraftiga farbröder och välklädda sekreterare på ett strategiskt ställe inte alltför långt från utgången, boxa sig ut och därefter vaggas med folkmassan upp i dagsljuset igen. Mörbultad och svettig kan man sedan inleda arbetsdagen.)

Trådbussens problem är att den är långsam, vilket inte enbart beror på trafikstockningar. Det beror också på att hållplatserna dyker upp med några hundra meters mellanrum, vilket jag inte borde klaga på därför att det är ett sätt att underlätta tillvaron för alla babusjkor som åker buss och inte kan gå långa sträckor. (Klientelet i trådbussar domineras av pensionärer som inte klarar av den fysiskt påfrestande metron.) Något måste dock ha gått snett i planeringen eftersom bussar med samma ruttnummer ofta kör med näsan i aktern på varandra. Det innebär också att när bussarna ska stanna vid hållplatserna tar det evigheter. Först måste man nämligen vänta på att framförliggande buss ska släppa av sina passagerare.

På min rutt har någon fiffig trafikplanerare placerat ändhållplatsen precis efter en korsning med väldigt dåligt drag. Oavsett trafiksituationen får vi passagerare vänta i upp till tio minuter där varje dag, eftersom trafikljusets intervall bara släpper igenom högst två bilar i taget. (Needless to say är bussarna på det här stället väldigt många.) Vissa busschaufförer visar förbarmande och släpper ut passagerarna mitt på gatan, trots att det är förbjudet. Andra vägrar och har oss att vänta i en kvart eller mer trots att hållplatsen ligger på femtio meters avstånd.

I dag vägrade chauffören öppna dörren. En hårt sminkad, cirka femtioårig kvinna med färgat hår bad honom öppna dörrarna. Han vägrade. Jag ställde mig bakom kvinnan i en uppfordrande liten kö. Efter några minuter sade kvinnan på nytt med isande stämma:

- Kan ni vara så SNÄLL och öppna dörrarna?

Dörrarna flög upp. Alla strömmade ut. Jag fångade kvinnas blick och sade tack.

Hon log. Ett fårat leende i samförstånd.

Årsdagen av Majdan – och en genomgång av min analys från november 2013

Idag, 21:e november, är det exakt ett år sedan protesterna på Majdan i Kiev startade. Den 27:e november 2013 skrev jag på Sydsvenskans ‘Aktuella frågor’ om vad som pågick i Kiev och Ukraina. Jag fick rätt omfattande kritik för min analys. Bland annat skrev jag:

”Folk demonstrerar just nu inte för Julia Tymosjenko. De demonstrerar inte enbart för ett visst EU-avtal – utan även emot maktlöshet, politiska spel och bristande lyhördhet.” 

Jag fick kritik i Sverige för att jag inte ”förstod” att folk i Ukraina ju protesterade främst kring just det där EU-avtalet. Nu, ett år senare, är det ytterst få som kritiserar den analysen. Jag har också fått många kommentarer, exempelvis från ukrainare som hört mig på Sveriges Radios sändningar på ryska, som tackat mig för korrekta analyser av det som pågår i Ukraina. Människor i Donetsk har hört av sig och varit tacksamma över att inte utmålas enbart i svart-vita ordalag.

I debattartikeln i Sydsvenskan skrev jag även, vilket torde ha varit aktuellt ända sedan dess:

”Ukrainas inrikespolitik på hög nivå framstår för många icke-ukrainare som lätt kaotisk, med en ständig rotation och återanvändning av tidigare presidenter, premiärministrar, oppositionsledare, borgmästare och oljeförmögna affärsmän.

Jag tror att politiken ofta framstår så även för ukrainarna.”

Jag skrev även:

”Däremot är den fängslade tidigare premiärministern Julia Tymosjenko snarare en bifigur i sammanhanget.”

Nej, Julia blev ingen front-gestalt, mer än de dagar direkt efter att hon släppts ur fängelset och talade på torgen i Kiev. Vid presidentvalet fick hon mycket låga siffror.

Jag hävdade också:

”Poliskår, rättsväsende och politiker ses bland många ukrainare som korrupta, och folk har därför vid flera val röstat för oppositionen.

Ukrainsk politik präglas av kortsiktighet, och av en uppgivenhet inför det politiska. Men man bör minnas att de politiska intriger på hög nivå som EU-politiker ser som viktiga för Ukraina inte alltid är de frågor som ukrainare framhåller.”

Året som har gått har nog visat just detta – att ukrainare har lyft frågor om korruption och ett icke rättssäkert rättsväsende till en av de största frågorna på agendan. Och det är idag inte heller EU som är den stora frågan i Ukraina, utan betydligt mer akuta frågor om ekonomi, politik, och krig. 

Slutligen, på tal om de år 2013 ännu framtida ryska ”motreaktionerna”, samt EU:s kommande sanktioner mot Ryssland och möjliga lättnader gentemot Ukraina, skrev jag även:

”Men ett associeringsavtal med EU hade troligen inneburit ryska reaktioner och ekonomiska förluster för Ukraina på kort sikt. Detta har EU nog inte fullt ut förstått och varit villigt att ’kompensera’ för, exempelvis genom konkreta garantier. Nu står Ukraina inför en kall vinter, då Rysslands makt över gasberoendet är stor.” 

Det är tyvärr också sant ännu idag, även om jag givetvis rationellt inser att EU på många sätt inte kunnat agera annorlunda i somliga av åtgärderna när det gällt Ukraina-krisen.

Och även nu väntar en kall vinter med rysk gasbereonde och Putin vid makten – igen.

Det är ibland intressant att gå tillbaka och läsa hur man analyserade en händelse, alldeles precis när något nytt startat. Hela min debatt-artikel finns här på Sydsvenskan

Verdt å lese — østeuropeisk barndom anno 2014

Dina Roll-Hansen, Kampen om barndommen, Periskop, 19. november. Dina Roll-Hansen jobber i NORLA og er en av de i Norge som har aller best kjennskap til russisk samtidslitteratur og bokmarked. I denne artikkelen viser hun hvordan ulike oppfatninger om barnelitteraturen står mot hverandre i det postsovjetiske Russland, og hvor omfattende konsekvenser de politiske endringene i Putins tredje […]

Ingen väg in från kylan för ”utländska agenter”

Rysslands ombudsman för mänskliga rättigheter, Ella Pamfilova, beklagar att lagen inte ger incitament att söka inhems finansiering.

Rysslands ombudsman för mänskliga rättigheter, Ella Pamfilova, beklagar att lagen inte ger incitament att söka inhemsk finansiering.

Sankt Petersburgs soldatmödrar har fått nej på sin begäran om att strykas i registret över utländska agenter, eftersom lagen inte medger att någon lämnar registret. Detta framgår av ett skriftligt svar organisationen i förra veckan fick från justitieministeriet.

Det var i augusti som de lokala soldatmödrarna infördes i ministeriets register över utländska agenter, alltså sådana organisationer som tar emot utländskt bistånd och bedriver politisk verksamhet. Registreringen sammanföll med att soldatmödrarna uppmärksammade sårade och dödade soldater som av allt att döma hade deltagit i kriget i Ukraina.

Redan i början av september begärde soldatmödrarna att få strykas ur agentregistret eftersom det utländska stödet då hade upphört. I stället finansierades man nu med ett bidrag från presidentadministrationen. Men i förra veckans svar från justitieministeriet konstateras alltså att lagen saknar mekanism för utträde ur agentregistret.

Problemet uppmärksammades redan i juni av landets ombudsman för mänskliga rättigheter Ella Pamfilova. Hon beklagade hur den permanenta agentstämpeln inte bara slår mot människorättsorganisationerna utan samtidigt även fråntar dem alla incitament att övergå till inhemsk finansiering.

En annan organisation som vill strykas ur registret är Golos. Men dess registrering motiverades – som Fokus Ryssland tidigare rapporterat – med ett domstolsbeslut som senare ogiltigförklarades. Nu väntar Golos på att justitieministeriet ska erkänna även själva registreringen som ett misstag.

Källor: Finam.info (1), (2), Sankt Petersburgs soldatmödrar

Protest mot dödsskjutning hos polis i norra Dagestan

Omring fyrahundra personer deltog i lördagens protestmöte. 217 av dem skrev under ett upprop till Dagestans och Rysslands presidenter.

Omring fyrahundra personer deltog i lördagens protestmöte. 217 av dem skrev under ett upprop till Dagestans och Rysslands presidenter.

22-årige byggnadsarbetaren Eradil Asanovs död på en polisstation i Dagestan väcker misstro. På lördagen hölls ännu ett protestmöte, sex veckor efter dödsfallet.

Det var måndagen 6 oktober som Asanov kallades till polisstationen i Nogajskräjongen i norra Dagestan. Enligt uppgift lurades han dit under förespegling att det fanns arbete åt honom – men blev i stället förhörd om mordet på en ung kvinna.

Om vad som sedan hände går uppgifterna isär. Enligt den officiella versionen gick Asanov till anfall med kniv och blev då skjuten i axeln och bröstet. Enligt andra uppgifter blev han skjuten i huvudet – något som ska ha dokumenterats med fotografi av hans familj innan de begravde honom. En anonym poliskälla säger också till nyhetssajten Kavkazskij Uzel att han omöjligen kan ha haft kniv på sig eftersom han blev visiterad innan förhöret och det dessutom står en metalldetaktor vid ingången till polisstationen.

Poliskällan uppger att stationen vid den här tiden hade besök av en grupp utredare från regionhuvudstaden Machatjkala som anlänt för att öka uppklarningsprocenten. Han ansluter sig till den version som går ut på att poliserna försökt skrämma Eradil Asanov att erkänna mordet. Sannolikt avfyrades skottet i misstag.

Sedan dess pågår förundersökning om tjänstefel mot en överstelöjtnant vid polisen. Hur denna bedrivs är dock oklart och i fredags sägs den misstänkte ha uteblivit från en häktningsförhandling. Släktingar till Asanov och andra missnöjda – däribland jurister, politiker och andra som engagerat sig i fallet – vill att de formella misstankarna även ska innefatta mord och kräver att president Putin samt Dagestans överhuvud Ramazan Abdulatipov ska engagera sig i utredningen.

Källa: Kavkazskij Uzel (1), (2), (3), (4)

Om att få ”slippa” utföra arbetsuppgifter

Idag skriver jag ett inlägg om något helt annat än Östeuropa. 

På tal om att låta barnmorskor och förlossningsläkare få ”slippa” utföra eller rådgiva kring aborter och preventivmedel (om detta är emot deras tro eller övertygelse) tycker jag såhär:

  • Strider det mot ens starka personliga övertygelser att delta i aborter, får man välja ett annat yrke än förlossningsläkare eller barnmorska.
  • Är man politiskt övertygad om att det är fel att sätta betyg i grundskolan, så får man låta bli att bli lärare, eller sätta betyg i alla fall och driva sina politiska åsikter i annat forum.
  • Domare vid svenska domstolar bör döma enligt lagen, även om de tycker att den har sina brister.
  • Poliser i tjänst bör förhindra nakotikabrott, även om de personligen är för en legalisering av den aktuella drogen.
  • Tycker man att det borde vara slöjförbud i grundskolan, så får man som lärare låta bli att kommentera detta inför elever med slöja, till dess att lagen eventuellt är ändrad.
  • Riksdagsledamöter ska betala den relativt höga lagstadgade skatt de får på sina relativt höga riksdagsarvoden, även om de är för platt skatt.
  • Läkare ska operera även döende mördare, eftersom läkareden talar om att rädda liv.
  • Psykologer bör inte döma sina patienter för exempelvis begångna grova brott de är fällda för, utan i stället följa arbetsbeskrivningen och försöka hjälpa.
  • Advokater bör inte sluta representera en klient hur som helst, för att klienten begått ett fruktansvärt brott som man inte kan stå ut med att tänka på.
  • Poliser och åklagare ska inte lägga ner förundersökningar för att de personligen tycker att brottet är motiverat utifrån egna rättesnören kring moral, eller för att de tycker synd om den misstänkte.
  • Jag som universitetslärare ska följa den av institutionsstyrelsen bestämda läroplanen för en kurs, även om jag personligen skulle tycka att det finns viktigare kursböcker att studera. Och jag ska sätta betyg utifrån betygskriterierna, även om jag personligen skulle ha invändningar mot dessa.

Listan kan göras lång. Och för övrigt tror jag de flesta i sina yrkesutövanden ganska ofta gör saker de personligen skulle vilja slippa, eller som de utifrån egna politiska eller religiösa åsikter skulle vilja göra annorlunda. Detta ska man inte alltid tvingas tiga om – vi lever i en demokrati och vi har yttrande- och tryckfrihet – men man bör inte låta det drabba enskilda och utsatta individer som man möter i sin yrkesutövning som t.ex. polis, läkare, lärare, åklagare, riksdagsledamot, försvarsadvokat, barnmorska eller psykolog.

Vem ska i annat fall bestämma vilka frågor som får ”undantas”? Vem ska säga att ”en etisk aspekt som handlar om livs början och slut” är viktigare än, eller inte jämförbar med, de andra exemplen? Nej, har man svårt med arbetsuppgifterna som ingår i det arbete man i fallen ovan valt att utbilda sig till (undantaget riksdagsledamöter som ju inte avkrävs en examen), så får man ta ansvaret och göra något annat. Med de examina som nämns ovan har man troligen heller inte så svårt att finna ett annat kvalificerat arbete. Eller så får man ta ett helt annat kneg, som så många andra i Sverige.

Läget förvärras för Echo Moskvy

Skärmavbild 2014-11-15 kl. 12.36.31Den mångåriga chefredaktören på Rysslands bästa nyhetsstation Echo Moskvy kan få sparken på fredag. Det framgår av kallelsen till en extrainsatt styrelseomröstning som skickades ut en vecka i förväg, den 14 november.

Det finns tre punkter på den korta dagordningen:

1. Om radiokanalen Echo Moskvys chefredaktör.

2. Om radiokanalen Echo Moskvys redaktion.

3. Om radiokanalen Echo Moskvys sändningsformat.

Det ser onekligen illavarslande ut, speciellt med tanke på att styrelseordföranden Michail Lesin, som även skickat ut kallelsen, tidigare sagt att det skulle vara enkelt att göra om Echo Moskvy till musikradio. Visserligen sade han på fredagskvällen till tv-kanalen Dozjd att Echo Moskvys sändningsformat inte behöver förändras – men av någon anledning har frågan ändå lagts på dagordningen.

Det är också uppenbart att någon i styrelsen, som domineras av representanter för statsägda Gazprom-media, ville få ut informationen om den extrainsatta omröstningen: kallelsen gick bara till styrelsemedlemmarna, men nyheten läcktes snabbt till affärstidningen Vedomosti. Echos chefredaktör Aleksej Venediktov hade givetvis själv fått kallelsen, eftersom han är styrelseledamot, men Echo Moskvy publicerade nyheten först efter Vedomosti.

Formellt handlar konflikten om en journalist som Venediktov vägrar att avskeda trots krav från Lesin, men det är ganska uppenbart att detta bara är ett svepskäl för att komma åt radiostationen, vars alltför oberoende redaktionella linje allt mer sticker ut i det i övrigt ganska likritade medielandskapet.

De mörka molnen började hopa sig över stationen redan kring årsskiftet, med byte av verkställande direktör och lång väntan på att styrelsen skulle skriva under ett nytt kontrakt med Venediktov som chefredaktör.

Även den nya lagen som förbjuder utländskt ägande över 20% i mediebolag påverkar Echo Moskvy. Det statliga Gazprom-media äger 66% av aktierna, men 33% tillhör ett utländskt bolag, där tv-bolaget NTV:s gamla ägare, oligarken Vladimir Gusinskij, är delägare. Den andra delägaren är Aleksej Venediktov själv. Med sina 33% av aktierna kan de blockera ändringar i bolagsordningen som skulle kunna försvaga chefredaktörens ställning.

Vladimir Putin skrev under lagen som begränsar utländskt ägande av mediebolag den 15 oktober. De nya begränsningarna ska dock träda i kraft först från början av 2016, så den nya lagen borde inte ha någon betydelse i den akuta situationen.

I slutet av oktober fick Echo Moskvy en officiell varning för ”rättfärdigande av krigsbrott” från tillsynsorganet Roskomnadzor. En intressant krumelur i spelet är att den absurda varningen enligt Echo Moskvys verkställande direktör Jekaterina Pavlova är helt korrekt. Därför tillåter hon inte att bolagets egna jurister anlitas för att bestrida varningen som hotar stationens fortsatta existens.

Pavlova, som tillsattes så sent som i februari, och som då ersatte Echo Moskvys mångårige verkställande direktör Jurij Fedutinov, ska lämna sitt uppdrag redan i december, oklart varför.

Chefredaktören Aleksej Venediktov själv förväntar att han får sparken på fredag. Möjligen försöker Gazprom-media dessutom ändra bolagsordningen så att redaktionen inte längre själv får välja den nya chefredaktören. Ett sådant ändringsförslag borde dock kunna stoppas av minoritetsägarna. Vad som händer med Echo Moskvy efter fredagens omröstningar kommer att ha långtgående konsekvenser för hela medielandskapet i Ryssland.

Mer på temat:

Verdt å lese — ukrainsk samtidslitteratur

Tania Malyarchuk, The Demon of Hunger, World literature today, November 2011. I dagens Dag og Tid anbefaler jeg tre favoritter blant ukrainske samtidsforfattere. Tania Malyarchuk er en av dem. Hun er foreløpig ikke tilgjengelig på norsk, men denne korte fortellingen i engelsk oversettelse kan gi et lite innblikk i hennes evne til å skrive fram levende […]