Kan agentlagen göras rimligare?

Jelena Topoleva-Soldunova

Jelena Topoleva-Soldunova, ordförande i människorättsrådets kommission för civilsamhällesorganisationer, är en av dem som står bakom förslaget att mildra agentlagen.

Medlemmar i presidentens Råd för mänskliga rättigheter och experter från Allryska medborgarforumet vill reformera lagstiftningen om ”utländska agenter”, alltså organisationer som tar emot utländskt bistånd och vars verksamhet betraktas som politisk. De menar att lagstiftningen förfelat sitt syfte: att motverka utländskt inflytande över rysk politik. I stället försvårar den för civilsamhället att fungera. En brist i lagstiftningen som ofta kritiserats även förut är den godtyckliga tolkningen av begreppet ”politisk verksamhet”. En annan brist – som framkom nyligen då den ryske miljardären Dmitrij Zimins vetenskapsfond agentstämplades – är att även helt ryska organisationer kan betraktas som utlandssponsrade fastän det i praktiken bara handlar om ryska pengar som förvaras på utländska bankkonton.

Bland förslagen finns att i stället för ”utländsk agent” använda uttrycket ”organisation som mottager utländsk finansiering”. Dessutom vill man inrätta ett särskilt statligt program där ryska organisationer och utländska finansiärer kan samverka utan att riskera att drabbas av lagen, genom att justitieministeriet i förväg fastställer att verksamheten i fråga inte är politisk. Det handlar alltså om att biståndet skulle ackrediteras hos ministeriet.

Jelena Topoleva-Soldunova, ordförande i människorättsrådets kommision för civilsamhällesorganisationer, är en av dem som står bakom förslaget. Hon har även tidigare uttryckt oro över agentlagstiftningens konsekvenser.

De första reaktionerna på reformförslagen är dock ganska negativa. Ordföranden i dumans utskott för icke-statliga och religiösa organisationer, Jaroslav Nilov, avfärdar i bästa god-dag-yxskaft-anda idén om ackreditering med att det redan finns tillräckligt med kontrollinstanser. Samtidigt håller han med om att begreppet ”politisk verksamhet” behöver definieras tydligare. Dumaledamoten Aleksandr Sidjakin, en av dem som för tre år sedan föreslog agentlagen, tycker att reformidéerna förstör det man åstadkommit med den.

Viktigare än Nilovs och Sidjakins inställning är förstås president Vladimir Putins. I veckan framträdde han inför Samhällskammaren – ett officiellt forum för samverkan med civilsamhället – och konstaterade då att agentlagstiftningen även drabbat ”absolut lojala, proryska organisationer som finns till för att hjälpa människor”. Den behövde därför ”korrigeras”.  Samtidigt menade han också att det var helt rätt att införa begreppet utländsk agent. En rimlig prognos utifrån vad Putin och Nilov säger är att kriterierna för vad som betraktas som ”politisk verksamhet” snart kommer att definieras tydligare. Samtidigt är det svårt att tro annat än att lagen även fortsatt används mot organisationer som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter. Detta är ju dess egentliga syfte. Det utländska inflytande över rysk politik som även enligt de välmenande reformivrarna skulle behöva begränsas är däremot minst sagt svårt att urskilja.

Ursäkta, men vi är inte du med varandra

Det här med kommunikation är någonting ytterst mångbottnat. Alldeles särskilt när man a) inte talar sitt modersmål och b) talar sitt modersmål med någon som har ett annat modersmål.

Vad den sistnämnda varianten beträffar har jag för länge sedan lärt mig att man aldrig ska:

1) Falla den andra i talet och avsluta meningar.

2) Tro att man är artig om man byter språk.

3) Tro att man på något sätt är hjälpsam om man försöker anpassa sitt eget språk till vad man tror ska bli mer begripligt. (Däremot kan man anstränga sig att tala tydligt, vilket inte är samma sak som att tala till ett barn.)

Om någon undrar hur jag har lärt mig allt detta så beror det på att jag oftast är i andra ändan av kommunikationen.

I Ryssland niar man varandra. Det känns helt naturligt och inte ett dugg uppstyltat, trots att jag nästan aldrig gör det i mitt hemland. Olika språk och kulturer har olika koder, man kan efter en tid känna sig hemma i båda.

Sist jag åkte tåg mellan Moskva och Helsingfors hade jag en mycket trevlig konduktör. Det enda märkliga med honom var att han duade mig. Först trodde jag det var ett misstag. Men nej. Han duade mig konsekvent. Det gör man inte i Ryssland – två vuxna personer som inte känner varandra säger alltid ni. Allt annat är direkt oartigt.

Vissa män över femtio anser dock att yngre kvinnor inte behöver nias. Det är inte speciellt vanligt – det ska understrykas att ryska män i allmänhet riktiga gentlemän mot kvinnor. Men jag råkar ut för det omotiverade duandet ibland och då är det nästan alltid något äldre män som gör det. Ett slags slentrianmässig sexism, ett sätt att tala om för någon att denna är en liten flicka. Eftersom jag nästa år ska fylla fyrtio börjar jag bli lite trött på det.

Till sist sade jag till konduktören: Ursäkta, men vi är inte du med varandra.

Han hoppade till. Visst, sade han.

Efter tio minuter kom han tillbaka till min hytt.

– Ähum… jag ville bara ber om ursäkt för att jag duade Er.

– Det är okej.

– Jag är ingen grobian. Det är bara så att jag har märkt att finländare förstår ryska bättre om man duar.

– Jaha. Men det faktiskt är så att när vi läser ryska får vi lära oss att man ska nia. Själv bor jag i Moskva sedan flera år tillbaka och jag är van vid att nia.

– Absolut. Saken är klar.

Konduktören var som sagt mycket trevlig. När han kom in med kaffe följande morgon ville han för säkerhets skull släta över det skedda en gång till.

– Det är tjugo grader i Moskva. Det skulle löna sig för Er att ta av Er jeansen och sätta på Er shorts. Visa Era vackra ben.

Konduktören ville faktiskt vara snäll. Han kunde inte rå för att det blev lite fel.

När jag skulle kliva ut ur vagnen stod han i givakt i sin ståtliga konduktörsmössa och räckte mig chevalereskt handen. Jag tog den, gick ut i den varma Moskvamorgonen och lyckades hålla mig för skratt tills han inte längre kunde höra mig.

Putin vill inte släppa iväg ryska skolbarn

"Att Ryssland skulle vara isolerat är skitprat", sa ambassadör Tatarintsev till DN.

”Att Ryssland skulle vara isolerat är skitprat”, menade ambassadör Tatarintsev i DN.

I Dagens Nyheter förra veckan beklagade sig Rysslands ambassadör i Sverige, Viktor Tatarintsev, över kyligt bemötande. Trots löften om dialog från utrikesminister Margot Wallström talar man inte med varandra menade han. Sverige har i stället – med Wallströms företrädare Carl Bildt i spetsen – drivit på EU:s ”östliga partnerskap” för att knuffa ut Ryssland ur Östeuropa. Att Ryssland skulle vara isolerat förnekar dock Tatarintsev, trots sanktionerna och motsanktionerna efter den ukrainska konflikten.

– Att Ryssland skulle vara isolerat är skitprat, säger han i DN-intervjun. På kort tid har Finlands president besökt Moskva, Putin har varit i Italien, och snart kommer Greklands premiärminister.

Struntprat eller inte, det beror förstås på vad man jämför med. Ryssland är inte lika isolerat som vissa stater, men har en milt uttryckt problematisk relation åtminstone med västvärlden. I huvudsak går det inte att lasta någon annan än den ryska ledningen för detta. Oavsett om den drivs av en strävan att återupprätta stormaktsrollen – eller bara vill skylla på yttre fiender för att underlätta intern kontroll och repression – så bygger den ständigt upp nya barriärer mot omvärlden. Det senaste exemplet på detta är Federationsrådets – alltså det ryska parlamentets överhus – initiativ att upprätta en ”patriotisk stopplista” över utländska organisationer som motverkar ryska intressen.

Mot bakgrund av den nya lagen om ”oönskade” utländska organisationer som nyligen antogs, och nu är på väg att börja tillämpas, framstår Federationsrådets initiativ som en smula förvirrat. Men kanske är tanken att deras patriotiska stopplista ska ha en lägre tröskel än justitieministeriets nya register över oönskade, som åtminstone formellt kräver att organisationerna ska utgöra ett hot mot Rysslands säkerhet.

Oavsett detaljerna faller initiativet väl in i den politiska konjunkturen.

Det är en konjunktur som även president Putin fortsätter att vidmakthålla. I dagarna talade han inför Kremls vetenskapsråd och varnade då för utländska stipendiefonder som lägger beslag på begåvade ryska barn. Detta efter att Vetenskapsakademins ordförande Vladimir Fortov presenterat den något mer rimliga problembeskrivningen att alltför många av Rysslands forskare arbetar i utlandet. Putin menade att det inte dög att sätta in motåtgärder på universiteten utan att man måste börja redan i skolan.

Kanske tänkte han på det steg som togs redan i höstas då Ryssland efter 23 års deltagande drog sig ur det amerikanska stipendieprogrammet Future Leaders Exchange (FLEX), som lät ryska tonåringar bo i amerikanska familjer och studera i amerikanska skolor. Den direkta orsaken till att Ryssland drog sig ur ska ha varit att en av ynglingarna förklarade sig vara homosexuell och vägrade återvända hem. Detta bekräftades av den ryske barnombudsmannen som också nämnde att minst 15 ryska barn blivit kvar i USA efter att ha deltagit i olika skolutbytesprogram. 15 barn av tiotusentals framstår inte som någon överväldigande ”brain-drain”, men kanske är det inte heller där skon egentligen klämmer. Ryska barn som får se andra samhällen riskerar också att komma hem med värderingar som inte passar Kremls linje.

Det hade kanske till och med gjort ambassadör Tatarintsev gott att komma ut i världen litet tidigare i livet.

Kritiserade högermöte, dömdes för nazikors

kkk

Klabukovs uppdatering på Facebook, där han kritiserar det högerextrema mötet.

Domstolen i Izjevsks Industriräjong förklarade i veckan den politiske aktivisten Timofej Klabukov skyldig till spridande av nazistpropaganda och dömde honom att böta tusen rubel (ca 170 kronor). Anledningen var hans kritik av ett högerextremt möte i Sankt Petersburg i mars.

Klabukov är aktiv i partiet Fäderneslandet, som leds av antikorruptionskämpen Aleksej Navalnyj och betraktas som en av de ledande ryska oppositionskrafterna. Det högerextrema möte han kritiserade var arrangerat av partiet Fäderneslandet (Rodina). Kritiken, som Klabukov formulerade i en uppdatering på Facebook, löd:

”Nu har de nått botten. Fäderneslandet har släppt in nazisterna i Leningrad. 22 mars genomförde ‘Ryska nationella kulturcentret – folkhemmet’ under ledning av ledamoten i Fäderneslandets styrelse Andrej Petrov ett ‘Ryskt konservativt forum’. Foton från de deltagande utländska organisationernas aktioner.”

De bifogade fotona, där nämnda organisationers symboler syns, vändes alltså i domstolen mot Klabukov.

Ryssland har på senare tid byggt broar till Europas högerextrema krafter. Evenemanget ”Ryskt konservativt forum” uppmärksammades även i Sverige, varifrån två ledande nynazistiska organisationer deltog: Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen.

Källor: Mediazona, Sveriges Radio

Två organisationer slapp ur kritiserat agentregister

Alina Tjuburova, ordförand i det karelska ungdomsförbundet Nuori Karjala som på fredagen inkluderades i agentregistret. Nouri Karjala tänker överklaga beslutet.

Alina Tjuburova, ordförande i det karelska ungdomsförbundet Nuori Karjala som på fredagen inkluderades i agentregistret.

I fredags strök justitieministeriet för första gången organisationer ur det kritiserade registret över ”utländska agenter”. Registret fortsätter dock att växa och omfattar nu 70 organisationer.

Kostromas center för samhällsinitiativ och det oberoende forskningscentret GRANI i Perm blev de första två organisationerna som slapp ut ur agentregistret, alltså justitieministeriets lista över enskilda organisationer stämplade som ”utländska agenter”. De två var bland de första att ansöka om utträde enligt det lagtillägg som Putin lät införa tidigare i år.

Friskrivandet kommer efter att justitieministeriets regionala avdelningar granskat de två organisationerna. Genom finansinspektionen har konstaterats att de inte mottagit något utländskt stöd på minst ett år.

Inrikesministeriet och säkerhetstjänsten FSB har låtit meddela att de under samma tid inte heller ägnat sig åt ”politisk verksamhet”.

Kostromacentrets juridiske företrädare Ramil Achmetgaliev säger att beslutet öppnar vägen för fler organisationer att lämna registret. Alldeles enkelt är det dock inte. De inhemska finansieringsmöjligheterna är betydligt mindre än vad utländska biståndsgivare erbjuder och att i förväg veta vad som av myndigheterna kan bedömas som politisk verksamhet är vanskligt. Kostromacentret frös till exempel helt sitt arbete under tiden för granskningen, berättar han för tidningen Kommersant.

På fredagen beslöt justitieministeriet även att registrera tre nya organisationer, bland annat ett ungdomsförbund i Karelen. Agentregistret innehåller därmed 70 organisationer varav fyra dock lades ned i maj.

Källa: Kommersant

Putin spolar inte Haagtribunalen

Putin och därmed Ryssland erkänner inte Internationella skiljedomstolen i Haag. Det var budskapet i ett TT-telegram som under midsommardagen valsade runt i svenska massmedier, från Aftonbladet och Svenska Dagbladet till Sveriges Radio. Men det stämmer inte riktigt.

Informationsoperationer i all sin enkelhet

Vid frukosten i morse höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag läste Dagens Nyheters intervju med Rysslands ambassadör i Sverige, Viktor Tatarintsev. Tatarintsev får svara på sju relativt enkla frågor och lägga ut sin och Kremls syn i svaren utan några uppföljande och fördjupande frågor. Sådana hade man nämligen kunnat ställa en uppsjö av.

Det är bara att gratulera till en väl genomförd informationsoperation.* Just denna form av intervjuer och publicitet är sådant många arkitekter bakom informationsoperationer bara kan drömma om att uppnå. Här ges publicitet i landets största dagstidning och i en form av meningsutbyte som har karaktären av högsta legitimitet. Det är precis den här effekten företag vill uppnå när de köper egna tidningsbilagor i de stora tidningarna och utformar dessa i samma form som huvudtidningen, men med en smal text längst upp i sidhuvudet att ”Detta är en annonsbilaga”.

Hade det här varit för ett år sedan hade jag själv ägnat någon timme åt att skriva ett dekonstruerande blogginlägg kring ambassadörsintervjun och inte minst de frågor som inte ställdes. Nu är dock läget så att idag slipper jag det. Tidningen Hela Hälsinglands utmärkte ledarskribent Patrik Oksanen har redan löst uppgiften och jag rekommenderar verkligen att man läser vad han skriver – och för den delen det mesta som han har skrivit tidigare.

*Innan man drar för stora växlar på att Dagens Nyheter skulle bistå Ryssland med att genomföra informationsoperationer, bör man fördjupa sig i just vad informationsoperationer är och den uppsjö av sätt de kan genomföras på

14 månaders fängelse för tysk flagga i Kaliningrad

Huliganism med hatmotiv riktat mot social grupp, löd anklagelsen. I detta fall andra världskrigets veteraner som företräddes av en lokal organisation i domstolen.

Huliganism med hatmotiv riktat mot social grupp, löd anklagelsen. Den drabbade gruppen sägs vara andra världskrigets veteraner.

På onsdagen föll domen mot de tre aktivister som hissade Tysklands flagga över säkerhetstjänstens garage i Kaliningrad. Samtliga dömdes till fängelse men släpptes direkt, då de redan avtjänat strafftiden i häktet.

Det var tidigt på morgonen 11 mars förra året som de tre – Michail Feldman, Oleg Savvin och moskvabon Dmitrij Fonarjov – reste Tysklands flagga över den regionala FSB-avdelningens garage. I Feldmans ryggsäck ska även 365 gram av sprängmedlet hexogen ha återfunnits. I går onsdag dömdes de till 14 månaders fängelse vardera. Åklagaren hade yrkat på längre straff.

Deras brott rubriceras som huliganism med hatmotiv samt i Feldmans fall innehav av sprängmedel. Hatmotivet sägs ha varit riktat mot Stora fosterländska krigets veteraner, alltså de som kämpade mot Tyskland i andra världskriget. Som drabbad målsägare framträdde lokalavdelningen av ett förbund för krigs-, arbets-, militär- och polisveteraner.

Feldmans advokat menar att hexogenet placerades i ryggsäcken efter att denna tagits ifrån honom vid gripandet. Som bevismaterial figurerade till en början bara flaggan. Några spår av hexogenet har inte heller återfunnits i ryggsäcken, på Feldmans händer eller i hans bostad. Åklagaren hävdar att sprängmedlet låg i en plastpåse som tyvärr kom bort innan man hann ta fingeravtryck på den.

Aktivisterna nekar å sin sida inte till att ha hängt den tyska flaggan på FSB-garaget, men förnekar att de skulle ha gjort det utifrån ett hatmotiv. Aktionen var i stället en protest mot den då pågående annekteringen av Krim.

Källa: Rosbalt, Rus2Web

Hemulen i Tula och andra berättelser

När man jobbar som journalist i Ryssland råkar man då och då ut för överrockar. Det finns många olika slags överrockar. Vissa är nitiska och beskäftiga, andra lata och ointresserade. Den sistnämnda sorten kan man till nöds klara av, den förstnämnda är en plåga. Speciellt om de dessutom tror sig veta vad vårt jobb går ut på.

Jag råkade nyligen ut för den förstnämnda sorten på en reportageresa till Tula tillsammans med frilansfotografen Oksana Jusjko. Vi håller på med ett reportage om den ryska hälsovårdsreformen och skulle följa ett ambulansteam under en eftermiddag. I Tula möttes vi av en överrock från stadens presstjänst som började med att tala om att hon vet vad kameramän älskar att filma: när ambulansen kör iväg och när den återvänder till stationen. Stillfotografen Oksana nickade artigt.

Överrocken bedyrade att hon låter oss arbeta fritt. ”Vi har ingenting att dölja.” Fint, sade jag, då blir det bäst att ni inte följer med i ambulansen. Det blir bättre intervjuer när ni inte är med.

Nej, det gick verkligen inte för sig.  Överrocken äntrade ambulansen och höll därefter oupphörligen låda om totala oväsentligheter med hög, genomträngande stämma.

Till saken hör att den här typen av reportage kräver mycket småprat för att skapa tillit. Det förutsätter att man får vara ifred och inte har en talträng hemul i släptåg. (En hemul är en person som saknar fantasi och lider av svår enkelspårighet.)

Jag var rasande. Överrocken undrade förvånad varför stämningen är så spänd? Oksana, en betydligt större diplomat än jag, viskade till mig att jag ska försöka se mindre arg ut. Nu gällde det att klara av överrocken på ett smart sätt.  

När hemulen från Tula förstörde Oksanas bilder genom att vägra hålla sig i bakgrunden samt lade sig i mina intervjuer exploderade emellertid både Oksana och jag i tur och ordning. En något stukad hemul lovade därefter att hålla mun. Vi lyckades ställvis bli av med henne då vi blev insläppta hos patienter som ambulansteamet besökte. De hade inte ett enda akut fall den dagen, mest äldre personer med diabetes eller hjärtproblem som kände sig dåliga. (Samtliga hade fått kalla handen av vilken finländsk larmcentral som helst.)

Det finns andra typer av överrockar som inte är beskäftiga utan aggressiva och hotfulla. Under ett besök på Rosatoms kärnkraftverk i Novovoronezj för några veckor sedan hade vi inte en utan ett flertal vakter klistrade på oss. De tvingade först alla fotografer och kameramän att stå på exakt samma ställe och fota ur exakt samma vinkel. Sedan var de ändå inte nöjda utan beordade flera kameramän att förstöra en del av materialet de hade filmat. En journalist från France 24 (som själv filmar sina inslag) gick med på vakternas krav en första gång. När de för andra gången krävde att hon skulle ta bort bilder vägrade hon blankt – hon ansåg att nu fick det räcka.

Säkerhetstjänsten FSB kallades in. Otrevliga män i kostymer försökte hota henne till underkastelse. Hon stod på sig och sade att hon hade följt alla regler. Vilket hon hade fullständigt rätt i. Efter tjafs och förseningar släpptes vi iväg.

Jag kan tala om för er att hotfulla FSB-män i polyesterkostymer alla gånger är att föredra framför Tula-hemuler. Hoftulla FSB-män är enbart intresserade av att lyda order. De bryr sig inte om att försöka vara trevliga. Hemuler däremot styrs av sin medfödda enfald och dessutom en kvävande övertygelse om sin fullkomliga rättfärdighet. Det, mina vänner, är faktiskt mer irriterande än cynism.

Putins besked: det värsta är över

Foto: Kremlin.ru

Foto: Kremlin.ru

Det är lätt att göra sig löjlig över Vladimir Putins årliga direktsända telefonväkteri, där landsfadern denna gång fick en hel miljon frågor att välja emellan.”Borde ni inte låta klona er, herr president, för det finns ju ingen annan som kan få pli på byråkraterna?” undrade någon. En kvinna berättade att hennes väninna väldigt gärna ville få en hund i födelsedagspresent, men väninnans man Boris, en yrkesmilitär, vägrade. Fast om överbefälhavaren Putin säger ett ord så kan ju inte en militär sätta sig emot?

Nej, Putin tänker inte låta klona sig, på den punkten var han bestämd. Hunden var en besvärligare fråga. Att ge order är inte rätt sätt, menade presidenten.

– Då skulle Boris ha goda grunder att säga: ”Hör du, se till ditt eget hus först”, förklarade Vladimir Putin.

Men om frun säger till Boris att hon klarar sig utan hund, att hon gör som mannen vill, då får hon nog minst en hund, kanske till och med en elefant, speciellt om hon säger detta vid rätt tillfälle och på rätt ställe, resonerade Putin i programmet som direktsändes i tre nationella tv-kanaler och sågs av över åtta miljoner ryssar.
Putin fick också en fråga om han inte borde bada rysk bastu med andra världsledare i stället för att ha rundabordssamtal. Som svar berättade Putin hur hans bastu en gång fattade eld när han badade med Tysklands tidigare förbundskansler Gerhard Schröder.

I ett auktoritärt samhälle är den store ledarens telefonväkteri inte bara underhållning på hög nivå. När yttrandefrihet och politisk återkoppling saknas är heta linjen ett viktigt instrument när landets högsta ledning vill få en uppfattning om stämningarna i landet och vilka problem som kräver deras omedelbara uppmärksamhet.

Det direktsända tv-programmet är en helt och hållet regisserad föreställning, men inför sändningen har en stor stab av medarbetare gått igenom materialet. Syftet är inte bara att samla information, utan också att skapa intrycket att presidenten verkligen bryr sig om vanliga människors bekymmer och gör sitt bästa för att avhjälpa dem. För att behålla någon sorts verklighetsförankring måste sammansättningen av de en miljon frågorna på något sätt tillåtas påverka programmets inriktning.

Därför är det intressant att jämföra Putins telefonväkteri i år med sändningen den 17 april förra året, en månad efter annekteringen av Krimhalvön.

Den gången inleddes programmet med information om att tusentals människor hade ringt med det enda budskapet att de ville tacka Vladimir Putin för Krims återförening med fosterlandet. Hela programmet präglades av den patriotiska hysteri som då rådde i Ryssland. Höjdpunkten var de direktsända inslagen från Krim.

I år handlade den första halvtimmen i stället helt och hållet om landets ekonomi. Det tog en hel timme innan något utrikespolitiskt ämne nämndes, och Rysslands stora stolthet, Krim, togs upp först efter 3 timmar och 40 minuter, då det bara var en kvart kvar av programmet.

Prioriteringen är rimligtvis en följd av att den patriotiska yran avtagit något och att många nu på allvar oroas av den svaga ryska ekonomin vars problem de kan märka direkt i sina plånböcker. Det allmänna budskapet från Putin var att det värsta är över, att allt snart återigen blir bättre, och att presidenten själv gör allt för att vanligt folk inte ska drabbas för hårt.

För några månader sedan verkade den ryska ekonomin vara på väg mot en total kollaps. Rubelkursen störtdök i kapp med världsmarknadspriset på olja, Rysslands viktigaste exportprodukt. Men nu verkar oljepriset ha stabiliserat sig, visserligen på en relativt låg nivå, och rubeln har återhämtat sig en bra bit.

En av frågeställarna var den före detta finansministern Aleksej Kudrin som talade om nödvändigheten av ekonomiska reformer. Vladimir Putin använde tillfället för att förklara att det förutom hjärna även behövs hjärta när den ekonomiska politiken utformas, och att man måste ta hänsyn till hur vanligt folk påverkas av sparåtgärder. Gör man inte det så förlorar makthavarna folkets förtroende, precis som hände på 1990-talet, tillade han.

Därmed lyckades Putin återigen utmåla sig som den gode landsfadern som försvarar vanligt folk mot de elaka ekonomerna och byråkraterna – och samtidigt än en gång påminna om 1990-talets kaos som han räddade landet ifrån.

Efter förra årets imperiefrossa handlar budskapet nu om någon sorts återgång till ett normaltillstånd. Men det är ett nytt normaltillstånd. Det mesta tyder visserligen på att man för tillfället inte planerar några nya stora militära offensiver, utan kan nöja sig med den pyrande konflikten i östra Ukraina. Förhållandet mellan Ryssland och väst är ändå förstört för en lång tid framöver.

Enligt den ryska, något svårbegripliga logiken var det väst som agerade aggressivt i Ukraina. Den upptrappade statliga propagandan om den fientliga omringningen av Ryssland i kombination med den något stabilare ekonomin hjälper då att upprätthålla stödet för presidenten – samtidigt som hårdare repressiva åtgärder håller den splittrade oppositionen i schack.

Om det relativt låga oljepriset består är det därför troligt att vi åtminstone fram till presidentvalet 2018 har att göra med ett stagnerande, isolerat Ryssland som använder en mycket stor del av sin budget till försvarsutgifter. Det finns helt enkelt inget realistiskt alternativ till det hierarkiska system som Vladimir Putin byggt upp under sina 15 år vid makten. I stället för att protestera tystnar eller emigrerar de missnöjda.

Även presidenten själv är fånge i den ordning han skapat. Systemet bygger på att lojalitet köps för pengar. Att rucka på det skulle leda till att hela korthuset rasade, på samma sätt som när Michail Gorbatjov på 1980-talet försökte reformera sovjetsystemet. En sådan katastrof skulle inte gagna någon i Rysslands nu styrande elit, som därför sitter stilla i båten. Men om pengarna tar slut kan lojaliteten också göra det.

Artikeln är publicerad i Vårt försvar 2/2015

Mer på temat