Sovjets barnbarn visar frustration

När de forna Sovjetmedborgarna vaknade på nyårsdagen 1992 hade mycket förändrats. Var och en av de femton tidigare delstaterna hade fått en egen röst i FN och andra internationella organisationer. Ryssland släppte de flesta priser fria och det fick genomslag också i de andra staterna på ett sätt som förändrade människornas liv för alltid.

XXX

Det sätt som landets egna myndigheter behandlar medborgarna på utgör ett direkt hot mot landet anser många ukrainare. I några forna Sovjetrepubliker kan de här motsättningarna resultera i social oro.

Men trots att upplösningen av Sovjetunionen innebar ett systemskifte från en toppstyrd planekonomi till något annat var mycket sig likt. I fem länder, däribland Ukraina, hade folket utsett den siste sovjetiske kommunistpartichefen till den nya suveräna statens förste president. I parlamenten var kontinuiteten ännu tydligare. De ledamöter som valts in i delstatsparlamenten 1990, flertalet på kommunistpartiets listor, fortsatte i de flesta fall att arbeta två-tre år innan de första valen hölls i de suveräna staterna.

Säkert var många av dessa parlamentariker positiva till förändringar. En del hade inte ens trott på kommunistpartiets ideologi – de hade gått med bara därför att det var en förutsättning för att göra karriär. Till nästa val hade de flesta gått över till något av de nya partierna. Men även om kommunistpartiet var borta fortsatte eliterna av gammal vana att göra upp utanför parlamenten när de så fann för gott.

Ett exempel är Leonid Kutjma som 1994 blev det självständiga Ukrainas andre president. Han hade under sin tid som parlamentsledamot framförallt fört de sovjetiska företagsledarnas talan. När tidigare statliga företag privatiserades under hans ämbetstid fick hans kollegor handla till vänskapspris. Så uppstod det oligarkstyre som det ukrainska samhället har brottats med sen dess. Utvecklingen i de flesta andra forna Sovjetrepubliker har varit variationer på samma tema.

Det var i första hand den misskötta ekonomin som fick Sovjet att kollapsa. När opinionsinstituten frågade invånarna vilken stat i världen de ville att deras egen skulle likna svarade de flesta, till och med borta i Centralasien, Västtyskland. De hade ju sett de välfyllda tyska butikshyllorna som fick visas upp i statlig TV när censuren lättade i slutet av 1980-talet. Men utan en konsumentmakt som kunde balansera eliterna blev det inget nytt tyskt under även om en del fick det bättre.

Hälften av invånarna i de tidigare Sovjetrepublikerna har inget minne av den tid då kommunistpartiet styrde imperiet från Kreml i Moskva (foto: Torgny Hinnemo)

Hälften av invånarna i de tidigare Sovjetrepublikerna har inget minne av den tid då kommunistpartiet styrde imperiet från Kreml i Moskva (foto: Torgny Hinnemo)

De som är gamla nog att minnas Sovjetunionen ser tillståndet i dagens postsovjetiska stater som en etapp på en krokig väg bort från Sovjetsamhället. Men numera består minst hälften av invånarna av människor som var högst 16 år eller ännu inte födda när Sovjetunionen upplöstes. I Centralasien utgör de två tredjedelar eller mer. Förtrycket hade dock lättat redan innan de kommit upp i tonåren och den här åldersgruppen saknar egna erfarenheter av kommunistpartiets styre. Den postsovjetiska generationen utgör i dag också hälften eller mer av den arbetsföra befolkningen i nio av de forna Sovjetrepublikerna.

Den här generationen frågar sig inte när omställningen från Sovjetsamhället kommer att vara klar. Utgångspunkt för deras politiska tänkande är den värld de ser omkring sig i dag.

Ukraina är en av de forna Sovjetrepubliker där människornas syn på samhället har följts upp genom återkommande attitydundersökningar. Vem eller vad utgör det största hotet mot Ukraina? var en fråga som det välrenommerade Razumkovcentret hann ställa fyra gånger under en sexårsperiod innan kriget med Ryssland bröt ut 2014. Det var en öppen fråga, d.v.s. att respondenterna inte fick färdiga förslag att välja mellan utan måste tänka ut svaren själva. Som det värsta hotet utpekades statens tjänstemän. De skrämde fler ukrainare än landets interna motsättningar och terrorister från när och fjärran. Svaren speglar ett utbrett missnöje med den postsovjetiska elit som försummat reformer när de skött sina egna affärer.

Samma misstro finns i alla de nya staterna men i några är spänningen mellan elit och medborgare brutalare. Där har demonstranter och aktivister genom åren försvarat sitt eget våld mot poliser med att de ser statsmakten som en fiende.

Två höga polischefer har tagits som gisslan i Armenien för att få Jirair Sefilian (bilden) frigiven (foto: Serouj https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7933981)

Två höga polischefer har tagits som gisslan i Armenien för att få Jirair Sefilian (bilden) frigiven (foto: Serouj https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7933981)

Problemet har aktualiserats under den gångna veckan i Kazakstans största stad Almaty där sex personer, de flesta poliser, sköts ihjäl den 18 juli. Händelsen utlöste panik och alla tunnelbaneresenärer i Almaty visiterades och några TV-stationer ställde in sina sändningar. Samtidigt håller just nu ett dussintal beväpnade män i Armenien en vice rikspolischef och ytterligare en polischef som gisslan sedan de den 17 juli sköt ihjäl en polis i den byggnad där de uppehöll sig.

I Kazakstan visade sig den 26-årige gärningsmannen vara straffad tidigare och blev enligt hustrun intresserad av islam i fängelset. Under förhöret sa han att han velat hämnas på domare och åklagare. Presidenten och säkerhetstjänsten beskriver honom som en terrorist medan polisen talar om honom som en smågangster. Det som oroar det kazakstanska samhället är att incidenten följer efter en betydligt större väpnad konfrontation förra månaden men också att rättsorganen godtyckligt framställer politisk opposition som kriminell verksamhet. Det har skapat osäkerhet både om risken för terrorism och vilka av dem som pekas ut av de styrande som verkligen är terrorister.

I Armenien har det pågående dramat fått ännu större proportioner. De som håller gisslan i huvudstaden Jerevan kräver presidentens avgång och att deras egen ledare, Jirair Sefilian, ska släppas ur häktet. Den 49-årige Sefilian är född i Libanon där han skaffade sig sin första militära erfarenhet. Efter att ha flyttat till Armenien utmärkte han sig som en av de officerare som 1992 ledde erövringen av staden Shusha under kriget med Azerbajdzjan om Höga Karabach.

Shusha, som för 24 år sen erövrades av armeniska styrkor under ledning av bl a Jirair Sefilian ligger till stor del fortarande i ruiner (foto: Torgny Hinnemo)

Shusha, som för 24 år sen erövrades av armeniska styrkor under ledning av bl a Jirair Sefilian ligger till stor del fortfarande i ruiner (foto: Torgny Hinnemo)

Därefter har han blivit en stridbar politiker. Namnet på hans rörelse Konstitutiva parlamentet är i linje med hans idé att städa ut de nuvarande oligarkkontrollerade politikerna och börja om från början. När Sefilian greps för tio år sedan hävdade människorättsaktivister att politiska skäl låg bakom men han dömdes mot sitt nekande för illegalt vapeninnehav. 2012 klandrade Europadomstolen Armenien för att ha hållit Sefilian i förvar utan laglig grund efter att ha utsatt honom för telefonavlyssning. Nu sitter han sedan en månad åter häktad anklagad för innehav av illegala vapen.

Även om de flesta armenier förfasas över mordet på en polis delar många Sefilians misstro mot den politiska eliten. Liksom i Ukraina förknippas den med korruption och misskötsel av den ekonomiska politiken. När kriget i Höga Karabach, som gått på sparlåga i ett kvartssekel, blossade upp på nytt i april gav det upphov till ytterligare nya spänningar. Ihärdiga rykten har gjort gällande att presidenten och regeringen är beredda att tillmötesgå de internationella medlarna. Deras bud är att Armenien ska lämna tillbaka territorier som varit befolkade av azerier till Azerbajdzjan. I utbyte skulle exempelvis en fredsbevarande styrka garantera säkerheten för armenierna i Karabach. Det finns ett utbrett stöd i landet för Sefilians linje att Armenien med Karabach att säga nej till medlarnas bud. Därför har under de senaste dagarna ett par tusen demonstranter uttryckt sitt stöd för Sefilian strax intill den byggnad där polismördarna håller sin gisslan. Flera tiotal människor har skadats i konfrontationerna.

Myndigheternas dilemma att är att ingen har glömt det övervåld som tidigare riktats mot demonstranter i Jerevan. Exempelvis dog tio personer i samband med protester mot valfusk 2008. Ett felsteg från myndigheternas sida nu kan få förödande konsekvenser.

Den nya värld som uppstått i det forna ryska kolonialväldet efter Sovjetunionens upplösning består till stor del av sköra stater. De överlevande eliterna försökte stöpa om det gamla samhället, fortfarande med sig själva i centrum. I Ukraina blev beväpnade nationalister tungan på vågen när president Janukovitj behandlade den fridsamma majoriteten av Sovjetunionens  barnbarn just som barn. Den framtid de drömmer om hänger på om nästa arvskifte kan genomföras utan våld.

Även om vår kunskap om terrorism är begränsad tycks forskarna vara ense om några faktorer som föder terror. Upplevd eller verklig orättvisa är en sån. En miljö där det finns acceptans för våld är en annan. De aktuella händelserna i Kazakstan och Armenien är exempel på när dessa villkor är uppfyllda. Det oroande är att de inträffar i länder där det råder misstänksamhet mot de politiska eliterna och informationen till medborgarna. När både lagöverträdarna och ordningsmakten uppfattas som våldsverkare minskar medborgarnas möjligheter att välja bort våldet. Risken är uppenbar att en gnista någonstans kan tända en brand.

På kort sikt begränsar det Armeniens möjlighet att gå in i reella förhandlingar om fred i Karabachkriget.

 

 

 

Ryska tjänstemän stängs av efter Wadas rapport

Personer som pekas ut av antidopingorganisationen Wada som ”direkta utförare” i den ryska dopningsskandalen kommer att tillfälligt stängas av från sina tjänster. Det meddelar Rysslands president Vladimir Putin.

Efter att rapporten presenterades har flera röster höjts för att den ryska idrottsministern Vitalij Mutko ska avgå.
”Jag anser att Vitalij Mutko ska avgå”, twittrade till exempel Emilia Slavbunova, som företräder det liberala partiet Jabloko i Karelen, efter att rapporten presenterats.

Men så ser det inte ut att bli. Till Interfax säger Putins pressekretare att Mutko inte nämns i rapporten som ”direkt utförare”.

Det hindrar  däremot inte ryska twittrare från att skämta om att även Putin själv borde lämna sin post.
”Rysslands president har lovat att tillfälligt stänga av tjänstemän som är delaktiga i dopingskandalen och stängde tillfälligt av sig själv”, twittrar till exempel satirkontot @Sandy_mustache.

En av de som drabbas av Putins order är däremot vice idrottsministern Jurij Nagornych. Premiärminister Medvedev har stängt av honom från hans tjänst i väntan på att Rysslands egen utredning är klar, säger Medvedevs pressekreterare Natalja Timakova till Interfax.

Några andra ryska reaktioner:

”Alla deras bevis – Rodtjenkov, en psyksjuk med ett läkarintyg”, twittrar statsvetaren Aleksej Muchin, som ofta medverkar i rysk stats-tv.

”Det behövs fakta, men detta är bara ogrundade antaganden. Naturligtvis, rök finns inte utan eld, men förutom ord finns ingenting i rapporten!”, skriver Moskva-baserade twittraren @semak515.

”De paranoidas rapport”, skriver den statliga informationsbyrån Ria som rubrik till en artikel där ordföranden för den ryska idrottsfederationen, Michail Mamiasjvili, lägger ut texten om rapporten:
”Det är nån sorts medeltida inställning. Inkvisition i ordets omedelbara betydelse. Vilka är de här människorna? Vem har valt dem? Vem har gett dem befogenheter? Vilket ansvar bär de i slutändan? Jag tvivlar inte på att deras uppgift är att så motstånd, misstro, ondska, helt ogrundat. Och var? I en av de renaste och heligaste av människans yttringar. Jag tror att de inte kommer att lyckas, trots alla ansträngningar. Det sunda förnuftet kommer att segra.”

”Det är helt enkelt absurt att göra sådana uttalanden baserat på information från herr Rodtjenkov. Vi har aldrig hållit på med någon sådan verksamhet. Jag har inte umgåtts med Rodtjenkov de senaste fem åren. Och vill inte umgås med honom heller. (…) Han kan säga precis vad som helst. VM 2013 var rent, inte befläckat av något”,  säger Valentin Balachnitjev, fd chef för den all-ryska friidrottsfederationen.

”Allt är dumheter, det vet ni ju – att till och med FSB skulle ha sysslat med det. Man vet ju att vårt land hela livet blir demoniserat i den svåra postsovjetiska historien, och det existerar sovjetiska stereotyper att KGB kontrollerar allt. Men så är det inte alls”, säger den trefaldige olympiske mästaren Alexander Karelin till Ria.

Putin själv spekulerar i att USA haft ett finger med i spelet när det gäller att författa den för Ryssland så nedslående rapporten.
”Häromdagen skyndade sig den amerikanska antidopingagenturen (USADA), tillsammans med några motsvarande strukturer i andra länder, att uppmana till att stänga av hela det ryska laget från att delta i OS i Rio de Janeiro. Vad ligger bakom denna brådska: ett försök att skapa en viss informationsbakgrund, att idka påtryckning? Man får intrycket av att USADA:s experter åtminstone haft tillgång till den opublicerade rapporten, och kanske själva även har gett den dess ton och innehåll. I sådana fall dikterar en nations nationella struktur ännu en gång sin vilja på hela det idrottsliga världssamfundet”, säger Putin.

 

 

 

War on the Rocks

Many of my international friends and colleagues have asked that I start writing this blog in English instead of Swedish. I have replied that since my primary audience is Swedish, the blog will continue to be in Swedish, unless a specific topic calls for the use of English.

Some weeks ago I was honored to be asked by Ryan Evans, founder and editor of War on the Rocks, to write an article for the blog about security policy in the Nordic region. Today the article, which discusses Sweden’s and Finland’s relations to NATO and Russia, was published.

As the workload I have faced over the last year slowly diminishes, I have good hope of giving Wiseman’s Wisdoms a revitalization with a couple of new posts within the coming weeks.

Statsledare i kris föraktar toastädning

KazakingrDet händer att politiker bokstavligen talar skit. I Centralasien gör man det om närstående länder som kan erbjuda något det egna landet saknar.

Sommaren 2013 återgav statstelevisionen i Uzbekistan ett tal som president Karimov höll under en resa ute i landet: “Det finns mycket få lata människor i Uzbekistan numera”, sa Karimov. “Med lata menar jag såna som far till Moskva och sopar gator och torg. Man känner sig äcklad av att uzbeker ger sig dit för en bit bröd.”

Kvinnor städar överallt i Centralasien men auktoritära politiker känner sig förödmjukade om d städar åt andra. (foto: Torgny Hinnemo)

Kvinnor städar överallt i Centralasien men auktoritära politiker känner sig förödmjukade om de städar åt andra. (foto: Torgny Hinnemo)

Under många år har ett par miljoner uzbeker försörjt sig på de jobb de kunnat få i Ryssland eftersom det inte funnits arbeten i deras eget land. Det har retat Karimov. Hans ekonomiska politik har bevarat mycket av den sovjetiska planekonomin men han vill framstå som ett geni som vänt den gamla kolonialmakten Ryssland ryggen.

Senast var det cellisten Arystanbek Muhamediuly, numera kulturminister i Kazakstan, som uttalade sig föraktfullt om att städa i Ryssland. Han gjorde det i maj vid en litterär diskussion inför publik i Kazakstans största stad Almaty. Han fick en fråga om den världsberömde författaren Tjingiz Ajtmatov från grannlandet Kirgizistan.

“När jag flyger till Moskva och andra städer är det mycket trist (att se) att offentliga toaletter där städas av unga flickor, våra grannar. Det berör naturligtvis ens känslor som människa. Hur kan de försörja sig så i sin vackra ungdom – städa en offentlig toalett? Naturligtvis, när det saknas arbete och perspektiv har många kirgizer tvingats ge sig av.” Muhamediuly menade att den store Ajtmatov i sina böcker från Sovjetperioden försökt varna sitt folk för en politik som skulle leda till just detta förfall.

Kirgizistans president Atambajev reagerade surt mot grannladets kulturminister: Det är bättre att vara städerska än en korrumperad minister (klicka på bilden för att se uttalandet på Youtube)

Kirgizistans president Atambajev reagerade surt mot grannlandets kulturminister: “Det är bättre att vara städerska än en tjuvaktig minister” (klicka på bilden för att se uttalandet på Youtube)

Reaktionen blev hård. Kirgizistans utrikesministerium kallade upp den kazakstanske ambassadören. Det har blivit en ovana bland statliga medier i Kazakstan att framställa Kirgizistan i dålig dager, menade utrikesministeriet. Försök från hög kazakisk nivå att bortförklara kulturministerns uttalande väckte bara ännu mer ilska. Kirgizistans president Almazbek Atambajev framträdde i TV och berättade att han själv haft många enkla arbeten under studenttiden och sa att det är bättre att vara städerska än en tjuvaktig minister.

Käbblet är av gammalt datum. I oktober 1991 satt jag i Bisjkek och lyssnade på Askar Akajevs presskonferens dagen innan han valdes till det suveräna Kirgizistans förste president. Kirgizerna har alltid varit demokrater, sa han. De andra centralasiatiska folken har inte varit det.

Till skillnad från våra grannar är vi demokrater, hävdade Kirgizistans förste president Akajev (foto: Torgny Hinnemo)

Till skillnad från våra grannar är vi demokrater, hävdade Kirgizistans förste president Akajev (foto: Torgny Hinnemo)

Naturligtvis retade uttalandet kazaker och andra. Men kazakiska ledare har också oroats av den uppkäftighet som utmärker det kirgiziska samhället på gott och ont och att dess två första presidenter 2005 respektive 2010 flydde landet undan rasande folkmassor. Så sent som den dag jag skriver detta höll den kazakstanska säkerhetstjänsten KNB en presskonferens där man anklagade den proryske affärsmannen Tohtar Tuleshov för att ha specialstuderat dessa två händelser i Kirgizistan för att själv kunna genomföra en statskupp i Kazakstan.

Kazakstan är en av världens till ytan största stater. Landet har under våren skakats av en serie protester mot en reform av jordabalken som skulle ha trätt i kraft vid halvårsskiftet. Meningen var att en areal dubbelt så stor som Sveriges samlade jordbruksmark skulle tas i bruk genom privatisering bland kazakstanska medborgare eller arrenderas ut till utlänningar i 25 år. (För närvarande kan utlänningar arrendera i högst tio år.) Men många kazaker anade oråd. Dels fruktade man att landet skulle invaderas av kinesiska arrendatorer som skulle bosätta sig permanent i Kazakstan. Dels misstänkte man att enbart förmögna kazaker skulle få ta del i privatiseringen. Fattiga kazakers jakt på ett eget hus med täppa har orsakat kontroverser förr. För tio år sen slog exempelvis polisen till mot en illegal bosättning nära Almaty. När ordningsmakten hunnit riva hälften av ett hundratal hus gick invånarna plötsligt till motangrepp. Ett 20-tal poliser fick föras till sjukhus, tre togs som gisslan och en polisman brändes till döds.

Myndigheterna var därför påtagligt nervösa när protestmöten runtom i landet samlade hundratals, i några fall ett tusental, personer. Särskilt många straffades med böter eller ett par veckor i fängelse i staden Aktobe i nordväst, nära gränsen till Ryssland. Nyligen beslöt Kazakstans president Nursultan Nazarbajev att skjuta introduktionen av lagen ett halvår framåt i tiden för att hinna lugna känslorna.

Kazakstan är en av världens till ytan största stater. I den kuppanklagade Tuleshovs hemstad Shymkent i söder säljer resebyåerna pilgrimsresor till Mecka... (foto: Torgny Hinnemo)

Kazakstan är en av världens till ytan största stater. I den kuppanklagade Tuleshovs hemstad Shymkent i söder säljer resebyråerna pilgrimsresor till Mecka… (foto: Torgny Hinnemo)

I början av juni chockades Aktobe när ett 30-tal beväpnade män först rånade två vapenaffärer och sen forcerade porten till en militärbas med en minibuss. Uppgifterna om hur många människor som dödades i eldstrider pendlar mellan 20 och 30. Myndigheterna säger att det rörde sig om en religiös terrorgrupp och påminner om att en självmordsbombare uppträdde just här för fem år sen. Men Kazakstans många skeptiker undrar om det här är en tillrättalagd version och om det i själva verket finns ett samband med tillslagen mot dem som protesterat mot jordreformen.

Tohtar Tuleshov är VD för ett stort bryggeri i Kazakstans tredje största stad, Shymkent, som ligger i den södra delen av landet. Efter att han gripits tillsammans med tre andra män i januari uppgav polisen att man hittat vapen och han anklagades för att ha organiserat narkotikahandel i stor skala. Häromdagen uppgav riksåklagaren att Tuleshov skulle ha finansierat protestmöten mot jordreformen under den tid han suttit i häkte. “Han kom fram till det var enklast att göra detta i västra Kazakstan”, sa en talesman för säkerhetstjänsten vid måndagens presskonferens och syftade på tidigare oroligheter där, bland annat massakern i Zhanaozen för fem år sen. Och på måndagen påstods alltså att Tuleshov tillsammans med ett par före detta officerare skulle ha förberett en kupp. Tillsammans med honom ställs ytterligare ett 25-tal personer inför rätta.

... medan städerna i norr präglas av rysk arkitektur inklusive de ortodoxa kyrkobyggnaderna. (foto: Torgny Hinnemo)

… medan städerna i norr präglas av rysk arkitektur inklusive de ortodoxa kyrkobyggnaderna. (foto: Torgny Hinnemo)

Nu grubblar det kazakstanska samhället över vad som är sant och inte sant i den här historien. Ingen tror på att Tuleshov kan ligga bakom de protester mot jordreformen som förekommit över hela landet. Om han har något med skjutandet i Aktobe att göra – vilket inte är säkert – handlade det knappast om religiös terrorism utan om en uppgörelse i den kriminella världen.

En delikat detalj är att Tuleshov under åren 2013-15 ledde verksamheten i Kazakstan för det ryska Centrum för analys av terroristhot som framförallt följer utvecklingen i Centralasien och Sydkaukasien. Till uppdraget hörde att ingå i ett expertråd knutet till ett av utskotten i den ryska statsduman.

President Nazarbajev fyllde 76 år härom dagen. Många inklusive han själv undrar vad som kommer att hända landet den dag han inte längre förmår styra det. Eftersom mitten av det gigantiska Kazakstan består av ödemark har de omgivande regionerna traditionellt dragit åt olika håll. Tuleshovs Shymkent påminner i religiöst avseende om Uzbekistan och här arbetar många uzbeker svart i stället för att sopa Moskvas gator. Många, uppenbarligen inklusive Nazarbajev själv, anar ryska intriger med kazaker som har regionala ambitioner och att detta kan bli en plattform för ökat ryskt inflytande när Nazarbajev lämnat scenen.

Ett akut bekymmer är att Ryssland nu med hänvisning till den gemensamma tullunionen satt stopp för transit av varor från Ukraina till Kazakstan. Ändå har Kazakstans ledare ingen önskan att bryta med Ryssland på det sätt som Ukraina gjort. Ryssland ligger där det ligger och Kazakstan tar det säkerhetspolitiska samarbetet för givet. Turkiets premiärminister har också sagt offentligt att Kazakstan har hjälpt till att reparera relationen mellan Ryssland och Turkiet.

Men Kazakstans kulturminister trycker alltså hellre på att hans land inte är ett av dem som tar hand om den ryska byken.

Hundratals ryska och ukrainska kvinnor berättar om sexuella övergrepp

Skärmavbild 2016-07-09 kl. 19.41.04Hundratals kvinnor i Ukraina och Ryssland har i veckan på sociala medier skrivit mycket personliga berättelser om hur de utsatts för misshandel, sexuella trakasserier och våldtäkter. Initiativet togs av en ung kvinna i Ukraina, vid namn Nastja Melnitjenko. I tisdags skrev hon ett inlägg på sin privata Facebook-sida, ett inlägg som blivit viralt:

Skärmavbild 2016-07-09 kl. 23.56.17

”Jag vill att vi kvinnor i dag börjar tala om det våld som de flesta av oss har varit med om. Det är inte vi som bär skulden utan det är ALLTID våldtäktsmannen”.

Hon fortsatte med att räkna upp några tillfällen ur sitt eget liv då hon utsatts för våld och övergrepp.

”Jag är inte rädd för att tala. Och jag känner ingen skuld”, skrev hon taggade sitt inlägg med #янебоюсьсказати (#ImNotAfraidToSayIt).

Sedan inlägget skrevs har det delats hundratals gånger. Andra ukrainska kvinnor började dela med sig av sina erfarenheter och uppmaningen spreds så småningom även till Ryssland under hashtaggen #янебоюсьсказать. Många skrev att det var första gången de överhuvudtaget berättat om våldet och övergreppen för någon annan.

Sexuella övergrepp och våld i nära relationer är tabubelagda frågor som man normalt inte brukar tala öppet om varken i Ryssland eller Ukraina. Att hundratals kvinnor nu (och även en del män) valt att gå ut offentligt på sociala medier måste därför ses som väldigt unikt.

En som reagerat på alla berättelser är 41-åriga Jekaterina Romanovskaja, på nätet känd som Katya Kermlin (eftersom hon är en av personerna bakom ett satirkonto på Twitter med namnet @KermlinRussia):

Skärmavbild 2016-07-10 kl. 00.02.44

”Plötsligt var mitt Facebook-flöde fullt av mina vänners morbida minnen, både mäns och kvinnors. Korta, enkelt skrivna berättelser, raka fakta nästan utan vare sig reflektion eller analys: han sa att han ville kyssa mig; han frågade om jag brukade titta på porr; han tog tag om mina bröst; han klämde på mitt könsorgan under kjolen; han bad mig att inte berätta för mina föräldrar; han slog mig hårt och tryckte upp mig mot väggen…”

För några veckor sedan berättade Romanovskaja om hur hon för 16 år sedan själv blev brutalt knivhuggen av en man bara för att hon inte hade haft tid att stanna och prata med honom. Den senaste tiden har hon varit aktuell i media eftersom hon startat en crowdfunding-kampanj för att få pengar till att lansera en ”smart” ring med en knapp som kvinnor kan trycka på om de skulle känna sig hotade. Tanken är att ringen vid en nödsituation ska skicka ut uppgifter om var kvinnan befinner sig så att polis eller bekanta kan ingripa.

Skärmavbild 2016-07-09 kl. 21.42.24

En del av de som kommenterat i de sociala mediaflödena delar inte med sig av några egna erfarenheter av övergrepp. Däremot uttrycker de sitt stöd till de som valt att göra det.

Jag gråter nästan av historierna. Det är inte bara skrämmande och motbjudande, det slår sönder liv. Jag förstår vad den känner som genomlevt något sånt”, skriver en användare som kallar sig Kirill.

Ett par gånger har jag klarat mig undan att bli våldtagen av tillfälligheter, av slumpen. Men så många gånger har jag gråtit för att jag inte kunnat svara eller ingripa mot trakasserier”, skriver Darja.

Men även om reaktionerna  varit övervägande positiva finns också en och annan som tycker att kvinnan får ”skylla sig själv”. Bloggaren Anton Nossik har skrivit ett inlägg där han visserligen säger sig ha medkänsla ”med alla som fallit offer sexuellt våld”, men samtidigt skriver han att ”i vår jämställda tid har kvinnor inte färre möjligheter  än män att tvinga sig till relationer”. Och den ryska nyhetssajten Life har publicerat en artikel där en ”sexolog” menar att många historier kan vara påhittade eftersom ”många flickor fantiserar om våldtäkt” och därför inte bör spridas online eftersom det skulle kunna ‘”tända potentiella våldtäktsmän”.

Putin fick det han ville i Finland

Putin och Niinistö i Gullranda. Foto: Juhani Kandell/Republikens presidents kansli

Putin och Niinistö i Gullranda.
Foto: Juhani Kandell/Republikens presidents kansli

Vladimir Putins besök i Finland har väckt viss kritik i Sverige, eftersom EU efter annekteringen av Krim i februari 2014 beslutade att EU-länderna inte längre skulle hålla regelbundna bilaterala toppmöten med Ryssland. Just av den anledningen är inbjudan till president Sauli Niinistös sommarresidens Gullranda viktig för Vladimir Putin – han kan använda besöket i Finland för att visa att Ryssland inte är isolerat.

Detta var hans viktigaste mål, och det har han uppnått redan genom att besöka ett EU-land. Besöket i Finland är förresten långt ifrån hans första resa till ett EU-land efter annekteringen av Krim. Redan i juni 2014, bara några månader efter annekteringen, lyckades han med konststycket att göra ett officiellt besök till Österrike för att skriva under ett avtal om en gasledning. Bara för en knapp vecka sedan besökte han Grekland och publicerade en lång artikel i den grekiska tidningen Ekathimerini.

Helst skulle Putin också vilja visa att EU är splittrat, och det är ju inte speciellt svårt med tanke på den senaste utvecklingen.Ju fler enskilda samtal Putin kan föra med ledare för enskilda EU-länder, desto lättare blir det för honom att visa på sprickor i fasaden. I frågan om Ukrainasanktionerna kan Ryssland se Finland som en av de svaga länkarna i EU-koalitionen, med tanke på den påverkan sanktionerna har på Finlands ekonomi.

Under presskonferensen i Gullranda antydde Putin också att han gärna ville ha frågor om Brexit, och när handelssanktionerna nämndes sade han att Finland i denna fråga skulle kunna få goda råd ”från London”. På den punkten fick han dock omedelbart svart på tal av Niinistö, som sade att Finland här inte är i behov av råd utifrån.

Inför mötet hade Niinistö varit mycket tydlig med att Finlands hållning i fråga om sanktionerna eller fördömandet av annekteringen av Krim inte är något som kan diskuteras. Samtidigt är de ryska motsanktionerna som stoppar import av livsmedel från EU-länder mycket betungande för Finlands ekonomi, finska företag ha stora investeringar i Ryssland och Finland har en 150 mil lång landgräns mot Ryssland.

Därför är det begripligt att Niinistö har velat ha en fortsatt dialog med den stora grannen i öst, och Niinistö har träffat Putin flera gånger sedan annekteringen av Krim. Senast besökte han Putin i Moskva i mars, och enligt det diplomatiska protokollet hade det varit svårt att låta bli att bjuda in Putin på återbesök, speciellt om en sådan önskan uttryckts från ryskt håll. Förståelsen för detta har varit stor i Finland från höger till vänster, och demonstrationen mot Putins besök samlade bara ett tjugotal deltagare.

Putin uppnådde alltså sitt huvudsyfte redan genom att kunna visa upp sig inför pressen tillsammans med ett europeisk statsöverhuvud. Sin vana trogen använde han tillfället till att klaga på det aggressiva Nato som närmar sig det fredliga Rysslands gränser och de onda västmakterna som organiserade statskuppen i Ukraina.

I sin iver att visa Rysslands fredliga avsikter gjorde han ett ovanligt märkligt uttalande:

Напомню вам, что Россия приняла решение и реализовала его: мы от финско-российской границы отвели наши войска на расстояние 1500 километров. И ничего до сих пор не поменяли, так оно и есть. А на наших границах в Прибалтике войска НАТО увеличиваются. И что нам делать?

Jag vill påminna att Ryssland har fattat ett beslut och genomfört det: vi har dragit våra militära styrkor på 1.500 kilometers avstånd från finsk-ryska gränsen. Och vi har inte ändrat på något hittills, så är det fortfarande. Men på våra gränser i Baltikum utökas Natos militära styrkor. Och vad ska vi göra?

Man har försökt förklara uttalandet på olika sätt, men inget fungerar. Putin kanske menade att finsk-ryska gränsen är 1.500 km långt, och att Ryssland inte har några styrkor nära gränsen? Men det har Ryssland. Och även den välvilliga tolkningen faller på att Putin upprepade sitt uttalande med andra ord som gör det helt tydligt att han avsåg avstånd från finsk-ryska gränsen och inget annat:

Я уже сказал, мы приняли решение и реализовали его: отвели от границ Финляндии все наши Вооружённые Силы на глубину 1500 километров.

Jag har redan sagt att vi fattade ett beslut och genomförde det: drog våra Väpnade Styrkor från Finlands gränser till ett djup av 1.500 kilometer.

suomi ruotsi norja venäjä viro latvia liettua puola joukko-osastoDjup alltså, inte bredd. Det skulle i praktiken innebära att de ryska väpnade styrkorna nu stod någonstans bakom Uralbergen medan inte bara Sankt Petersburg utan även Moskva var försvarslösa. Avståndet från finska gränsen till Moskva är mindre än 800 kilometer.

Ungefär lika trovärdigt som påståendet om tillbakadragandet av de ryska styrkorna från Moskva är Putins ”statistik” som visar att Nato-flyg flyger över Östersjön med avstängda transpondrar dubbelt så ofta som ryskt militärflyg. Någon öppet tillgänglig statistik finns för övrigt inte, vilket innebär att Putin kan påstå vad som helst i frågan.

Transpondrar är alltså små radiosändare som finns ombord alla civila flygplan i internationell trafik och på de flesta västliga militärflyg. När sändaren är påslagen meddelar den planets position för att underlätta flygledningen.

De flesta Nato-länders militärflyg använder dessa transpondrar rutinmässigt medan huvuddelen av ryska militärflygplan (med undantag för transportflyg) inte ens har den typen av transpondrar som syns i civila flygledningens radarsystem. Putins ”statistik” verkar mest utgå från det ryska grundaxiomet: Nato är alltid, om inte sju, så åtminstone två resor värre än Ryssland.

Niinistös förslag om att transpondrar alltid ska vara påslagna vid flygning över Östersjöregionen var i alla fall den mest konkreta förtroendeskapande åtgärden som fördes fram under de två presidenternas presskonferens. Putin sade att han ställer sig bakom förslaget och kommer att ta upp det med Nato efter Natos toppmöte som äger rum i Warszawa nästa vecka.

Foto: Matti Porre/Republikens Presidents kansli

Foto: Matti Porre/Republikens Presidents kansli

Inför Nato-toppmötet passar det förstås bra för Putin att låta försonlig. Toppmötet ska ju fatta det formella beslutet om att placera fler Nato-styrkor i Baltikum och Polen. När beslutet väl är fattat blir det nog annat ljud i skällan från Moskva. Att installera några nya transpondrar på hundratals ryska militärplan bara för att vara Niinistö till lags blir det nog knappast fråga om, i stället hittar man förmodligen på någon ny kreativ förklaring till varför det även i denna fråga är Nato som är boven.

Men i Finland fick Putin alltså det viktigaste han ville: han kunde bevisa att Ryssland inte alls är internationellt isolerat.

Människorättsförsvarare riskerar fängelse

valentinaValentina Tjerevatenko som leder organisationen Dons Kvinnor meddelades på Midsommarafton om att hon kommer ställas inför rätta för grovt brott mot agentlagstiftningen. Hon anklagas för att inte ha följt de föreskrifter som åläggs utländska agenter.

Redan i mitten på maj förhördes Valentina av den ryska utredningskommittén och fick då veta att hon misstänktes för att medvetet ha valt att inte skicka in de dokument som krävdes för att registreras som utländsk agent. Myndigheterna menar att hon i illvilja skapade en ny organisation med liknande namn för att Dons Kvinnor skulle kunna undkomma lagstiftningen. Det är första gången en rysk människorättsorgnisation dras inför rätta enligt lagen som instiftades år 2012. Om Valentina befinns skyldig så riskerar hon upp till två års fängelse.

Dons Kvinnor bedriver bland annat utbildningsprogram i mänskliga rättigheter och fredsbyggande och erbjuder även humanitär hjälp till flyktingar och andra behövande runt om i Norra Kaukasus.

 

Källa: Human Rights Watch

 

Rysk mosaik läggs ner

När samlingsbloggen Rysk mosaik startades sommaren 2007 såg internetvärlden annorlunda ut än i dag. Sociala medier hade bara börjat bli populära, Facebook var ganska nytt för de flesta, och många följde fortfarande bloggar genom RSS-läsare.

Nu sprids blogginlägg för det mesta just genom sociala medier, och behovet av statiska samlingsbloggar av den här typen är inte speciellt stort, vilket man också ser i besökssiffrorna.

Det kräver visserligen ingen större arbetsinsats att hålla samlingsbloggen i gång – men webbadressen och serverplatsen kostar ändå några hundra kronor varje år. Därför lägger vi ner när nuvarande abonnemangsperiod tar slut den 25 juli 2016.

De enskilda bloggar vars inlägg samlats på Rysk mosaik finns givetvis kvar och påverkas inte på något sätt. Det lättaste sättet att även fortsättningsvis kunna läsa dessa och andra blogg på ett och samma ställe är att använda Feedly eller en liknande tjänst. Passa på att prenumerera på dina favoritbloggar medan de fortfarande finns samlade här.

Om någon är intresserad av att ta över Rysk mosaik finns det möjlighet att göra det någon vecka till. Kontakta i så fall bloggadministratören.

Oligarkernas stöld av staten Moldova

Det var en gång…

Förresten, innan jag fortsätter vill jag påpeka att den här sagolika historien om hur oligarker blåste väljarna och stal motsvarande tio miljarder kronor är alldeles sann. Alla personer som nämns vid namn finns på riktigt. Det gör också landet Moldova som är stort som Jämtland och ligger inklämt mellan Rumänien och Ukraina. Många moldovier talar rumänska och en del ukrainska. Eftersom landet dessutom ligger i skärningspunkten mellan Centraleuropas och Balkans kulturer och historia lever här också andra folk. Det som de har gemensamt är att de brukat jorden sida vid sida och gör sitt eget vin.

Vinet har en officiell helgdag i Moldova. Då bjuds allmänheten att testa de senaste årgångsvinerna. (foto:Torgny Hinnemo)

Vinet har en officiell helgdag i Moldova. Då bjuds allmänheten att testa de senaste årgångsvinerna. (foto:Torgny Hinnemo)

Som sin storhetstid räknar moldovierna andra hälften av 1400-talet då furstendömet styrdes av Stefan den store. Några årtionden efter hans död blev landet en vasall under det ottomanska imperiet men fortsatte att sköta sina inre angelägenheter. På 1800-talet tog dock Ryssland kontroll över den östra halvan medan den västra slog sig samman med ett par andra rumänsktalande furstendömen och bildade dagens Rumänien. Dit anslöts även den östra delen mellan första och andra världskrigen innan den åter erövrades av Ryssland som nu bytt namn till Sovjetunionen. Det erövrade territoriet fick status som en egen sovjetrepublik men blev en suverän stat när Sovjetunionen upplöstes för ett kvartssekel sedan. Landet kallar sig fortfarande för Moldova.

Men låt oss återvända till den aktuella bankskandalen.

Sedan mer än ett halvår hålls miljardären och förre premiärministern Vlad Filat fängslad av sin främste rival. (foto: Torgny Hinnemo)

På måndagen dömdes miljardären och förre premiärministern Vlad Filat till nio års fängelse och förlust av egendom. Rättegången kritiseras för att ha hållits bakom stängda dörrar. (foto: Torgny Hinnemo)

När det 1994 för första gången hölls parlamentsval i den pånyttfödda staten röstade invånarna efter hjärtat. Mer än hälften lade sin röst för det nya agrarpartiet eftersom många ägde eller arbetade inom jordbruk och livsmedelsföretag. En dryg fjärdedel röstade socialistiskt och resten på liberaler eller kristdemokrater. De följande årens ekonomiska utveckling ledde till fattigdom och arbetslöshet men för det klandrar många internationella experter IMF som de anser vilseledde Moldovas politiker. Hur som helst röstade moldovierna på helt andra partier vid nästa val. Största oppositionsparti blev det nya kommunistpartiet. Det berodde till stor del på att det leddes av Vladimir Voronin. Som republikens inrikesminister under de sista turbulenta åren av Sovjetstyre hade han gjort sig populär genom att ogärna ta till våld.

2001 gick landet till val för tredje gången. Då hade korruptionen inom de flesta partier blivit så uppenbar att en majoritet av väljarna lade sitt öde i händerna på Voronin. Problemet var bara att antalet erfarna kommunister inte räckte till för att besätta alla nyckelposter. Därför fick många av dem som tidigare kontrollerat rikets affärer och gjort dem till sina egna sitta kvar. Så småningom stod det klart att även Voronins familj hade skott sig.

I nästa försök att bli av med korruptionen röstade väljarna 2009 fram en ny regeringskoalition. Den bestod av tre partier som hade honnörsord som ”liberal” och ”demokrat” i sina namn. De sade sig vara EU-vänliga och moldovierna hoppades att EU skulle få dem att bry sig mer om landets och mindre om sina egna affärer än företrädarna.

Filat_Facebook

Nu blev det inte riktigt så. Två av regeringspartierna kontrollerades av miljardärerna Vlad Plahotniuc och Vlad Filat. De delade upp statsapparaten mellan sina respektive nätverk. Dessa började dock använda ministerierna för att bekämpa varandras affärsimperier. I motsats till Ukrainas nyligen avsatte ledare Janukovitj har de satsat på samarbete med EU men för den skull har de inte klippt sina affärsband med Ryssland.

Hösten 2014 genomförde en grupp oligarker en närmast ofattbar kupp. Närmare 15 procent av landets BNP försvann ur landet till obskyra konton. Som huvudansvarig utpekades oligarken Ilan Shor som var styrelseordförande i en av de banker som försnillade pengarna.

En märklig detalj var att tre av de inblandade bankerna hade den välkända brittiska firman Grant Thornton som revisorer. Efter skandalen bytte Grant Thorntons Moldovachef Stéphane Christophe Bridé jobb och blev ekonomiminister. (Hans uppdrag för Grant Thornton övertogs av hans fru.)

Vlad Plahotniuc

Vlad Plahotniuc

Låt oss här göra en liten utvikning. I mars 2015 undrade världen varför Rysslands president Vladimir Putin var borta från offentligheten i elva dagar. När han till slut visade upp sig var det tillsammans med Kirgizistans president Almazbek Atambayev som kom på besök till S:t Petersburg. Men Atambayev kom inte i ett eget plan och flög inte direkt. Han hämtades i Kirgizistans huvudstad Bisjkek av ett plan som ägdes av den man som kontrollerade taxfreeförsäljningen på Bisjkeks flygplats. Den mannen var Ilan Sjor. Planet tog Atambayev till Moldova där han träffade Vlad Plahotniuc innan han fortsatte till Putin.

Men åter till vår historia. Den 6 maj förra året sattes Sjor sent omsider i husarrest. Han släpptes dock efter tio dagar sedan han pekat ut Filat som huvudansvarig för korruptionen i landet . Snabbt lät Sjor (som företräder ett Rysslandsvänligt parti) sig väljas till borgmästare i staden Orheul – han lät snygga upp en del av gatubeläggningen vilket uppskattades av väljarna. I stället häktades Filat i mitten av november förra året och dömdes den 27 juni till nio års fängelse. Tre dagar innan domen föll häktades dock Shor på nytt. Många inklusive EU:s ambassadör i Moldova har offentligt frågat varför domstolsförhandlingarna om Filat hålls bakom stängda dörrar.

De Rysslandsvänliga Socialisterna (överst) har stöd bland väljarna medan det tills nyligen mäktiga nationella kommunistpartiet inte längre är att räkna med. (foto: Torgny Hinnemo)

De Rysslandsvänliga Socialisterna (överst) har stöd bland väljarna medan det tills nyligen mäktiga nationella kommunistpartiet inte längre är att räkna med. (foto: Torgny Hinnemo)

Moldovierna är sedan långt tidigare övertygade om att mycket är skumt med Filats affärer men bland annat hemlighetsmakeriet i domstolarna får dem att tro att Plahotniuc är minst lika insyltad. Rättsväsendet tillföll nämligen hans parti när minister- och generaldirektörsposterna fördelades. Väljarnas dom är klar: Enligt de senaste opinionsundersökningarna skulle högst ett av de tre nuvarande regeringspartierna ta sig över sexprocentsgränsen om det hölls parlamentsval i dag. (Den nuvarande premiärministern Pavel Filip och hans regering svors faktiskt in mitt i natten av rädsla för protester.) Populärast är i stället Socialisterna (ett Rysslandsvänligt parti som brutit sig loss från kommunisterna) med 16 procent, två EU-vänliga partier med bas i civilsamhället med 14 respektive 12 procent samt ett Rysslandsvänligt populistparti med 10 procent.

Populär är också Renato Usatii som leder ett ickesocialistiskt Rysslandsvänligt parti (foto: Torgny Hinnemo)

Populär är också Renato Usatii som leder ett ickesocialistiskt Rysslandsvänligt parti (foto: Torgny Hinnemo)

Den impopulära regeringen vill naturligtvis inte ha något förtida parlamentsval.  EU är uttalat kritiskt till de nuvarande makthavarna men befarar kaos om det hålls parlamentsval i dag. Plahotniuc som inte är uppskattad av vare sig väljarna eller EU reste i sin nöd i våras till USA och kunde i triumf visa upp att han blev mottagen av biträdande statssekreteraren Victoria Nuland trots att han inte är en officiell företrädare för Moldova. Uppenbarligen vill inte USA riskera en parlamentarisk situation som får Plahotniuc att söka ryskt beskydd för sitt affärsimperium.

Hur som helst blir det val i höst men inte av ett nytt parlament. Fram till år 2001 hade Moldova liksom många andra forna Sovjetrepubliker en direktvald president. Många tyckte att en sådan behövdes som motvikt till de splittrade parlamenten som hade svårt att enas om en handfast politik. Sen ändrades lagen i Moldova så att parlamentet själv fick utse statschefen med kvalificerad majoritet. På så sätt blev Vladimir Voronin president  i åtta år men efter att hans kommunistparti förlorat regeringsmakten lyckades parlamentet inte enas om någon ny kandidat. Sen dess skulle Moldova, om man följt lagen, behövt upplösa parlamentet och genomföra nyval två gånger om året tills man lyckats få folkförsamlingen att enas om en statschef. I stället har frågan lösts genom en kombination av fantasi och kohandel. Men när den nuvarande presidentens mandat löpte ut i vår var det inte möjligt för den försvagade regeringen att fortsätta med provisoriska lösningar.

Europeiska utvecklingsbanken (EBRD) beslöt nyligen att försöka stabilisera Victoria Bank som var inblandad i skandalen genom att utöka sin ägarandel till 27.5 procent.

Europeiska utvecklingsbanken (EBRD) beslöt nyligen att försöka stabilisera Victoria Bank som var inblandad i skandalen genom att utöka sin ägarandel till 27.5 procent.

I stället grep konstitutionsdomstolen in. En lag som inte går att upprätthålla strider mot konstitutionen, förkunnade den. Därmed gäller den gamla lagen igen och den 30 november är det dags för moldovierna att första gången på 20 år välja sin statschef. Populäraste kandidater just nu är socialisternas partiledare och Maia Sandu, en ekonom som varit utbildningsminister i några år. När Filats parti förra året nominerade henne som premiärminister satte hon som villkor att nationalbankschefen och riksåklagaren skulle få sparken. Hon fick inte sin vilja igenom men blev i gengäld en av landets populäraste politiker. Men mycket kan hända fram till oktober.

En faktor som komplicerar bilden ytterligare är att när Moldova blev självständigt 1992 utropade sig regionen Transnistrien, som omfattar en tiondel av Moldovas yta, sig i sin tur som självständig från Moldova. Transnistrien orienterar sig mot Ryssland. Men om hur det komplicerar det politiska spelet finns inte plats att berätta här.

Ryskt valförtryck i Brexits skugga

Medan resten av världen använde fredagen till att försöka förstå vad det brittiska folkomröstningsresultatet betyder eller till att fira midsommar passade de ryska makthavarna på att dra åt skruvarna ytterligare några varv. Parlamentet klubbade nya extremistlagar och den sista liberale guvernören låstes in.

Alla mobilsamtal i Ryssland ska nu spelas in av teleoperatörerna och sparas i ett halvår. Kravet är tekniskt omöjligt att uppfylla, eftersom det inte finns någonstans att bevara så mycket data, menar teleoperatörerna. Ändå klubbades det igenom utan diskussion av ryska statsduman.

Den allomfattande telefonavlyssningen är bara en liten del i lagpaketet som det ryska parlamentets underhus godkände under midsommaraftonen. Paketet har döpts efter en av upphovsmännen, den ultrakonservativa dumaledamoten Irina Jarovaja.

Några av de mest odiösa paragraferna hade visserligen strukits när lagförslagen lades fram – exempelvis paragrafen som skulle ha lett till indraget medborgarskap för ryssar som arbetar åt internationella organisationer utan den ryska regeringens uttryckliga medgivande.

De antagna lagarna stipulerar dock bland annat att alla internettjänster som krypterar meddelanden måste se till att polisen och säkerhetstjänsten vid begäran får tillgång till innehållet i dessa. Hur detta skulle kunna vara möjligt är oklart.

Till och med den amerikanske CIA-avhopparen Edward Snowden, som för det mesta hållit tyst om nätövervakningen i Ryssland, gick i helgen ut på Twitter och protesterade mot det nya lagpaketet:

Lagpaketet, vars syfte sägs vara att förhindra terrorism, fjörbjuder också missionärsverksamhet utan tillstånd. ”Uppvigling till oroligheter” kan straffas med fem till tio år i fängelse. Det redan luddiga begreppet ”extremism” utvidgas ytterligare, straffmyndighetsåldern för ”extremistbrott” sänks till 14 år och hårda straff införs för barn och vuxna som inte anger misstänkta extremister till polisen.

Innan de nya ”antiterrorlagarna” träder i kraft måste de godkännas av parlamentets överhus, federationsrådet, samt skrivas under av president Vladimir Putin, vilket väntas ske inom kort.

Lagpaketet är en del av förberedelserna inför det tidigarelagda parlamentsvalet den 18 september – det omfattande fusket i samband med förra parlamentsvalet i december 2011 ledde till stora protester med krav på demokratiska reformer, och makthavarna gör allt för att undvika en liknande utveckling i år.

Guvernören Nikita Belych med de påstådda mutpengarna. Foto: sledcom.ru

Guvernören Nikita Belych med de påstådda mutpengarna. Foto: sledcom.ru

Också gripandet av Rysslands enda ”liberala” guvernör Nikita Belych i fredags är ett klart tecken på att valkampanjen nu är i gång. Belych var en gång ledare för oppositionspartiet SPS, men hoppade av under hösten 2008 och tog sedan emot posten som guvernör i Kirovregionen.

Den gången manövrerade Kreml bort honom samtidigt som det en gång betydelsefulla högerliberala partiet SPS slutgiltigt raserades. Nu får makthavarna i Kreml nytta av Belych en gång till, när han paraderas framför tv-kamerorna i handfängsel som ett levande exempel på korrupta liberaler politiker och som bevis på att de styrande verkligen tar kampen mot korruptionen på allvar.

Belych greps i Moskva på fredagskvällen efter att han enligt uppgift mottagit en påse som innehöll en flaska vin och 150.000 euro i märkta sedlar. Pengarna ska ha varit en tredje delbetalning av en muta på sammanlagt 400.000 euro. Enligt förundersökningsledaren som uttalade sig under häktningsprocessen ska Belych ha medgivit att han tagit emot pengarna men förnekat att det skulle handla om en muta.

Oavsett om det verkligen handlar om en muta eller om brottet är iscensatt är det uppenbart att tidpunkten för gripandet är vald med tanke på valkampanjen. Nu kan ”den korrupta liberala guvernören” användas som ”bevis” på att den liberala oppositionen bara är ute efter pengar. Samtidig kan hans kopplingar till ledande oppositionspolitiker användas i smutskastningskampanjer.

Redan för några månader sedan slogs förresten ett nytt rekord i smutskastning, när smygfilmade sexscener med en ledande oppositionspolitiker, den före detta premiärministern Michail Kasianov, och hans älskarinna, på bästa sändningstid visades i den populära, rikstäckande tv-kanalen NTV. Skandalen ledde till att oppositionens planer på valsamarbete raserades, vilket i och för sig alltid brukar inträffa.

Men nu är valkampanjen alltså i gång på riktigt, med en guvernör bakom galler och nya lagar med ännu hårdare straff för att avskräcka alla som till äventyrs hade tänkt demonstrera mot valfusk. Fast denna gång har makthavarna bytt ut centrala valkommissionens ordförande och utlovat ett ärligt val, så det kommer inte att finnas någon anledning att protestera.

Dessutom har myndigheterna passat på att ändra reglerna för valövervakning så att övervakarna långt i förväg måste anmäla vilka vallokaler de tänker närvara i. Därför kommer de säkert inte att hitta något fuffens.

Uppdatering den 7 juli 2016: Lagpaketet om total övervakning godkändes av federationsrådet den 29 juni och skrevs under av Vladimir Putin den 7 juli. På Kremls hemsida publiceras Putins uppdrag till regeringen och säkerhetstjänsten FSB i samband med att lagen nu trätt i kraft. Uppdragen går bland annat ut på att FSB senast den 20 juli, alltså inom 13 dagar, ska ta fram rutiner för ”certifiering” av krypteringstjänster och överlämnande av krypteringsnycklar till berörda myndigheter. Regeringen ska bland annat utreda kostnad och tidsplan för tillverkning av inhemsk utrustning för lagring och bearbetning av inspelat ljud från telefonsamtal. Utredningen ska vara klar senast den 1 september.

Mer på temat