De säger att de är farliga men vi tvättar dem!

Nu när det åter börjar bli dags att ge sig ut på svampturer i skogen kommer jag att tänka på en jättestor korg fylld av svamp som jag helst inte skulle ha ätit.

Jag har några gånger varit på besök i den förbjudna zonen kring det havererade kärnkraftverket i Tjernobyl. Det finns ett område på en radie av trettio kilometer kring kraftverket som är stängt. Det anses vara så allvarligt förorenat av radioaktiv strålning att man ska undvika att röra sig där.

Trots det har många av de människor som efter olyckan evakuerades därifrån helt enkelt bara flyttat tillbaka. Ingen har gett dem lov att bo där men de har heller inte bett om lov. Många känner att de har sitt hem och sina rötter här och hellre lever med radioaktiviteten än i en mera hälsosam men främmande miljö.

Vid ett av mina besök träffade jag två äldre kvinnor som bar en jättekorg fylld med svamp mellan sig. De var glada och nöjda, både tack vare den fina svampskörden och den goda vodkan de hade haft med sig i matsäcken.

Jag satte mig ned med kvinnorna vid ett bord på en gårdsplan och medan de rensade svamp pratade vi om deras liv. De tyckte båda att pratet om radioaktiv strålning var rena struntet.

- Titta er omkring, se hur allting växer här! Vi har så frodiga trädgårdsland och kan varje höst skicka inläggningar och sylt till våra barn inne i stan.

Jag frågade om kvinnorna ofta lagade mat av svamp. Mig bekymrade den frågan eftersom jag har fått lära mig att just svamp lätt tar upp strålning och därför inte är bra. De svarade att de älskade svamp och åt sådan i någon form nästan varje dag så länge konserverna räckte. Jag undrade om ingen hade varnat dem.

- Ja, de säger att det är farligt men vi tvättar dem! Ni kan aldrig ana hur goda svamparna i våra skogar är. Och vi får så stora skördar då här bor så få.

På sommaren ska man läsa. Helst bara läsa.

Hej kära läsare,

Jag är just nu på semester, dessförinnan hoppade jag in fyra veckor på SvD:s redaktion i Stockholm. Därav min långa paus i bloggandet. Jag får ibland feedback av läsare som anser att jag bloggar för sällan och jag förstår kritiken, men när det är sommar och semestertider anser jag faktiskt att vi alla är betjänta av att tillbringa mindre tid vid datorn och mer tid med romaner. Alla med någon som helst ambition att vara en tänkande människor borde läsa skönlitteratur på sitt modersmål, ens femton minuter varje kväll, och alldeles särskilt under sommaren.

Själv har jag under de senaste sju-åtta åren läst minst en rysk klassiker per sommar. (Som ni vet är de inte få. Jag räknar med att ha kommit igenom sextio procent när jag blir pensionerad.) Några av de senaste är Mästaren och Margarita, Oblomov, Bröderna Karamazov, Krig och fred, Hadji-Murat, Stilla flyter Don och Taras Bulba.

Av dem skulle jag främst rekommendera Hadji-Murat, en vacker liten roman av Lev Tolstoj, och Oblomov av Ivan Gontjarov som är otroligt underhållande i sin absurditet. Stilla flyter Don och Taras Bulba var de överlägset sämsta verken. De liknar närmast splatter-orgier, i all synnerhet Taras Bulba – slagsmål i gyttjan, våldtäkter, avrättningar, hämnd och hat utan att man någonsin fattar poängen med det hela. Det är obegripligt hur en sådan strålande författare som Gogol någonsin kunde ha skrivit en så dålig bok som Taras Bulba. Däremot rekommenderar jag alla hans andra verk, speciellt novellerna som Kappan eller de som handlar om den fiktiva ukrainska staden Mirgorod. (Finns i Gogols novellsamling med samma namn.) I dem kommer Gogols människokännedom till sin rätt och resultatet är att man gråter och skrattar från början till slut.

Stilla flyter Don läste jag en sommar då jag var höggravid. Målet var att komma igenom alla fyra band innan barnet föddes. Det var väldigt bra att vara starkt motiverad eftersom jag inte fick mycket ut av själva verket. När barnet var fött läste jag Krig och fred medan jag ammade och det var en av mina stora läsupplevelser. En gång råkade visserligen det stackars barnet få tegelstenen i huvudet men för övrigt rekommenderar jag alla ammande mammor att utnyttja allt sittande till att läsa böcker som man aldrig hinner läsa annars. Jag hoppas att någon kreativ person snart börjar tillverka och saluföra ställningar som man kan rigga upp böckerna i medan man ammar.

Just nu funderar jag på vilken klassiker det blir i sommar. Jag hade egentligen bespetsats mig på Tolv stolar av Ilja Ilf och Jevgenij Petrov. Mina ryska vänner skäller jämt på mig för att jag fortfarande inte har läst den. Men Döda själar av Gogol har jag bara sett på teater och den SKA man ha läst om man vill fatta något om Ryssland. Samtidigt har en kollega precis talat om för mig att Vita gardet av Bulgakov ska vara mycket läsvärd. Så jag får se vad det blir. Rapport följer.

Jag är i Ukraina nu (juli/augusti)

Jag är i Ukraina nu, och nås på följande sätt: 

  • Mobil (svensk): 0709-509323. (Skicka helst sms, eller ring.)
  • Skype: ‘milennhag’
  • Twitter: @Lennhag
  • E-mail: mi@lennhag.com

Jag är här i jobb och genomför intervjuer om korruption, ekonomi och politik. Jag kan ha tid för vissa medie-uppdrag under tiden här. Jag kan inte alltid svara i telefon, men sms:a eller maila mig.

Binda ris åt egen rygg

 Under måndagen genomförde den ryska generalstaben en offentlig presentation där man redovisade den ryska sidan av händelseförloppet kring haveriet med Malaysian Airlines MH17. Av förklarliga skäl är den helt annorlunda än den version som är förhärskande i västliga media och de versioner som framhållits av dels Ukraina och dels USA där de två sistnämnda utpekar ett ryskt luftvärnsrobotsystem som orsaken till nedskjutningen.
Den presentation som genomfördes var högst intressant, anser jag eftersom den sade väldigt mycket mellan raderna och att man genomförde både en och annan pokerbluff gentemot media. Den första delen koncentrerades kring en visualisering av de flygplan som var i rörelse över sydöstra Ukraina vid haveritillfället. Visualiseringen koncentrerades kring spekulationer att ett okänt flygplan, sannolikt en ukrainsk Su-25 hade skjutit ner MH17, varvid resten av presentationen lades på att påvisa just denna möjlighet.
Vad gäller det absurda i att en Su-25 skulle ha skjutit ned en Boeing 777 på 10 300 m höjd har jag lagt alldeles för mycket tid i att diskutera detta i en av kommentarstrådarna till ett tidigare inlägg. Istället kommer detta inlägg att avhandla kärnan i den andra halvan av presentationen i form av den radarbild som presenteras som stöd för påståendena om att ukrainskt flyg skulle ha skjutit ned MH17. Här undrar jag verkligen om inte den ryske generalstaben binder ris åt egen rygg i och med offentliggörandet av denna presentation. Från minut 20 i nedanstående film börjar det intressanta.
Det som visas är den korrelerade radarbilden där målspåren i form av olika flygplan presenteras. Korrelation har gjorts mellan tre ryska radarstationer enligt talarrösten. Därtill har korrelation gjort mellan primärradar och sekundärradar (en sekundärradar visar bara transpondersvar). Bredvid målspåren anges den information operatören bedömer intressant. För vissa målspår i filmen är det transponderkod, höjd och fart. I vissa fall annat eller inget alls. Vid ca minut 20 inleds MH17 haveriförlopp och man kan se hur målspåret snabbt förlorar fart och samtidigt ändrar kurs. Detta är typiskt för ett flygplan som blir nedskjutet eller på annat sätt fått sina grundläggande flygegenskaper påverkade.
Strax efter detta pekar den ryska generalstaben på att ytterligare ett eko uppträder i närheten av MH17. Ett eko som har lägre fart, 200 km/h omtalas, och som heller inte avger ett transpondersvar. Detta eko uppger man sig ha följt i upp till fyra minuter innan det försvann och säger då att det cirklade över haveriplatsen. Avsaknaden av transpondersvar anser man bero på att det är ett ukrainskt militärt flygplan som flyger utan transponder för att det inte vill synas (jämför hur ryska militära flygplan uppträder i Östersjön numera, vilket bl.a. föranlett en nära kollision med ett SAS-flygplan)
Det nya ekot presenteras dock ej med data i form av höjd och fart för åskådarna. Ingen klocka presenteras heller som kan påvisa hur snabbt förloppet, vilket är grundläggande för radaruppspelningar just för att en åskådare ska kunna bedöma ett händelseförlopps utveckling (det är möjligt att klocka presenteras utanför det område Rossija24 filmar).
Min analys utifrån mina yrkeskunskaper är följande:
Det som presenteras är helt enkelt MH17 som störtar. I samband med det som förorsakar haveriet, sannolikt en träff av tyngre luftvärnsrobot, har flygplanet sönderdelats rejält i luften i åtminstone två större delar. Vid sönderdelningen startas automatiskt ett nytt målspår på den sekundära flygplankroppsdelen, vilket överensstämmer väl med den låga farten hos det nya målspåret. Radarbilden uppvisar sedan samma karakteristika som en radar som utsätts för remsfällning och med dålig undertryckning av dessa då radarn sedan under någon minut kvarhåller oroliga ekon i området. Jag bedömer dessa som varande vrakdelar från MH17 som hänger kvar i luften likt remsor efter att flygplanet sönderdelats. Betänk här att det är en lång färdväg till marken från drygt 10 km höjd. Det statiska läget för det kvardröjande ekot uppvisar dessutom ett uppträdande som ett flygplan inte skulle klara av. 
Slutsats: den ryska radarbildspresentation för MH17 uppvisar normalbeteendet för ett flygplan som sönderdelats i luften – inte att det skulle finnas ett annat flygplan kvar i området.
Att framställa detta förlopp såsom presenterat är en djärv pokerbluff av den ryska generalstaben, där man förlitar sig på att bländverk och teknik kan förleda journalister och därmed opinionen. För mig framstår det dock som närmast amatörmässigt såväl i val av orsak till haveriet som hur detta motiveras.
Den kommande haveriutredningen får påvisa hur korrekt min analys är – om nu haveriutredningen någonsin kan fullföljas.

Söderns drottning – Mannerheims vän

Hon levde mellan åren 1811 och 1907 och Carl Gustaf Mannerheim på ritt genom Centralasien hade tur. Han hann lära känna henne bara lite före hennes död. Han hann också ta ett foto av henne. Ett foto som i dag går från hand till hand runtom i Kirgizistan.

Kurmanjan Datka kallades kvinnan som under fjorton år var erkänd ledare för det som i dag är staten Kirgizistan. Hon förlorade sin makt då Ryssland annekterade området.

Kurmanjan föddes i en rik familj i staden Osj. Hon var stark och egensinnig redan som ung och vägrade gifta sig med den man som familjen hade utsett åt henne. Istället föll hon för en annan, som då var ledare för området. Då han mördades tog hon över makten.

När Mannerheim var ute på sitt spionageuppdrag vid gränsen mellan Ryssland och Kina kom han till staden Osj och blev där presenterad för Kurmanjan Datka.

Efter att Kirgizistan hade blivit självständigt på nytt då Sovjetunionen hade upplösts var det dags att fundera på en egen valuta för landet. Man valde något som heter som.

En finländsk man som hade bekanta inom viktiga kulturkretsar i Kirgizistan skickade i det skedet en kopia på Mannerheims gamla fotografi till sina vänner och då föddes tanken på att använda den bilden på en av landets nya sedlar.

I dag pryds femtio som-sedeln av Kurmanjan Datkas bild. Den finns i två grafiska varianter, en nyare med en förenklad bild och en äldre som är mera troget fotot som den blivande marskalken tog.

Vård, skola, omsorg – igen

Ursprungligen var avsikten att skriva det här inlägget tidigare i veckan men den tragiska nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 kom emellan och gjorde även att denna nyhet helt drunknade i mediaflödet.
I torsdags meddelades från Moskva att den ryska statsbudgeten för åren 2015-2017 nu lagts fast och man kan av detta konstatera att den massiva ryska upprustningen både fortsätter och accelererar, trots alla förhoppningar om motsatsen och trots att ekonomin börjat stagnera.
För ganska jämnt två år sedan skrev jag ett inläggmotsvarande det du nu läser, men utifrån den budget som då offentliggjorts. Då handlade det om att försvarsbudgeten för 2013-2015 fastställts. I denna budget ökades de ryska försvarsutgifterna med 25,8 % jämfört med 2012, vilket kompenserades med att man sänkte utgifterna för hälsovård, utbildning, kultur, socialpolitik och nationalekonomi. Detta var långt innan Ukrainakrisen och innan de händelser i Östersjön som innebar en ögonöppnare för många vad avser den ryska militära upprustningen. Fortfarande vid den här tiden kommenterade många bedömare i Sverige de ryska upprustningsplanerna som orealistiska och något Ryssland aldrig skulle kunna ha råd med.
Problemet man ofta omedvetet försätter sig i är att man utgår ifrån sin egen kulturella förförståelse och drar slutsatsen att andra agerar utifrån samma logik som man själv. För oss svenskar ter det sig helt ologiskt att agera på det sätt som den ryska regeringen gör och genomföra detta enorma upprustningsprogram. Man vill då hitta förklaringar som passar bättre in i den egna bilden, till exempel att det är något som främst är riktat åt ett annat håll, t.ex. Kina. ”Ryssland rustar från en låg nivå”, hette det när företrädare för regeringspartierna pratade försvarspolitik i Almedalen samma sommar som det förra inlägget skrev, och de ryska fartygen i Östersjöflottan omtalades av försvarsberedningens ordförande som rostiga skrothögar. Det var en sanning 15 år tidigare, men knappast 2012.

I torsdags kom dock ytterligare bekräftelser på att den ryska upprustningen fortsätter, helt enligt plan trots att den ryska ekonomin går knackigt. Det handlar helt enkelt om prioriteringar och trots att det för oss svenskar förefaller helt ologiskt, precis lika ologiskt som att idag få för sig att flytta gränser i Europa med militärmakt, så väljer Putin att fortsätta prioritera den militära upprustningen. Inte i den takt som ekonomin medger som i fallet med den svenska försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009, utan i den takt man tidigare bestämt.
Budgeten för perioden 2015-2017 som nu offentliggjorts innebär att de ryska försvarsutgifterna ökar ytterligare och det ordentligt. 2017 ska de ryska försvarsutgifterna utgöra 25 % av den ryska statsbudgeten, att jämföra dagens andel på 17,9 % (som jämförelse kan nämnas att den svenska försvarsbudgeten utgör 5,0 % av statsbudgeten för 2014). Hur ska då president Putin och premiärminister Medvedev finansiera denna ökning? Helt riktigt. Genom ytterligare reduktioner av de sociala utgifterna. Det bådar helt enkelt inte gott för det ryska samhällets utveckling på längre sikt, men likväl väljer man denna väg.
En lärdom det är hög tid att dra är att det Ryssland i doktriner och reformer sagt sig vilja åstadkomma har man också sett till att förverkliga – trots all skepsis i västvärlden och i Sverige. Det är därför hög tid att fundera över vad man föresatt sig inom andra områden.
Den övergripande frågan är fortsatt: till vad syftar den ryska upprustningen? Vad har man så bråttom till?
Se gärna inläggsserien ”Strategiska Realiteter” från 2012 om bl.a. 2010 års ryska militärdoktrin och 2008 års strategi för Arktis. Vissa delar i inläggen har tyvärr besannats sedan de skrevs.
Det ska även understrykas att det alltid råder oklarheter vad som ingår i ryska försvarsekonomiska siffror. Exempelvis brukar den ryska försvarsbudgeten som andel av BNP redovisas exklusive inrikesministeriet trupper, gränstrupperna och andra paramilitära delar, vilket då adderar ytterligare ca 1 % av BNP.

Om den ryska försvarsbudgeten 2015-2017:

Lukasjenkas ukrainske hodepine

I skyggen av urolighetene i nabolandet Ukraina feirer Aljaksandr Lukasjenka denne sommeren tjue år som Hviterusslands president. Europeisk paria I dag, 20. juli er det 20 år siden Aljaksandr Lukasjenka ble innsatt som Hviterusslands president. Med 80% av stemmene i andre valgomgang utklasset outsider-kandidaten sittende statsminister Vjatsjeslaw Kjebitsj. Lukasjenka hadde skaffet seg popularitet som uredd leder […]