Ytterligare ett hårt slag mot rysk demokratirörelse

gosduma

Ryska duman har antagit en ny lag om ”oönskade” organisationer

Även om den nya ryska lagen om oönskade utländska organisationer primärt är inriktad på utländska aktörer, finns en uppenbar risk att den i själva verket kommer att slå hårdast mot det inhemska civilsamhället i Ryssland. Regimens syfte är sannolikt att strypa såväl finansieringsmöjligheter som internationella kontakter för den ryska demokratirörelsen. Desto viktigare är det att den demokratiskt sinnade omvärlden står upp för internationell rätt och reagerar mot den ökade repressionen.

I tisdags antog det ryska parlamentets underhus – duman – slutgiltigt en ny lag om ”oönskade organisationer”. På onsdagen godkände överhuset densamma och nu återstår endast för president Putin att skriva under för att lagen ska träda i kraft, något som bara lär vara en formsak.

Några smärre förändringar har gjorts i förhållande till det ursprungsförslag som antogs i en första omröstning i duman redan i januari. Men precis som då präglas lagtexten av otydliga formuleringar, öppna för godtyckliga tolkningar av ryska myndigheter.

De som primärt berörs av lagen är utländska eller internationella icke-statliga organisationer som anses ”hota Rysslands försvarsförmåga eller säkerhet, författning och samhällsordning”. Vilka kriterier som ska användas för att bedöma detta framgår inte, och konkreta fall kommer inte att bli föremål för några rättsprocesser. De avgörs i stället direkt av landets riksåklagare, i samråd med utrikesdepartementet. Och någon motivering till besluten behöver inte ges.

En organisation som stämplas som oönskad blir i praktiken helt blockerad från att verka i Ryssland, varvid dess medarbetare också kan beläggas med inreseförbud. All verksamhet förbjuds, inklusive informationsspridning via såväl massmedier som internet. Och banker och andra finansiella institutioner får inte genomföra transaktioner där den aktuella organisationen är inblandad. Dessutom är lagen formulerad så vagt att i princip allt samröre med en oönskad organisation kan leda till bestraffning.

De sista två punkterna ovan innebär att lagen också drabbar det ryska civilsamhället. Och i själva verket är det sannolikt där den egentliga måltavlan för lagen står att finna. Tanja Loksjina på USA-baserade Human Rights Watchs kontor i Moskva är inne på denna linje i en intervju för Deutsche Welle:

Tanya Lokshina: Immediately journalists started asking us questions along the lines of: ”Is this about Human Rights Watch? Do you think you people are the undesirables?” We strongly believe this draft law is not about us, it’s not about HRW or Amnesty International. We are certainly unhappy about this law, it’s not good news for us at all, but the primary targets here are Russian civil society groups and Russian activists. The government doesn’t need a new law in order to shut down HRW or any other human rights groups here in Russia. Under the existing legislation that can be done in one day by the minister of justice without warning. What makes this particular law special is that it actually provides for liability for Russian nationals who cooperate with these undesirable organizations.

Deutsche Welle: How could local activists in Russia potentially be affected?

Tanya Lokshina: The draft law says that a foreign NGO can be recognized as undesirable and banned by the authorities, and then if Russian individuals or Russian organizations maintain ties or continue to be involved with the ”undesirables,” then they could be punished by hefty fines, or in case of repeat offending, there is actually criminal prosecution and several years in jail. It’s about cutting them off from international organizations. It’s about cutting them off from their global partners. It’s about exacerbating their isolation.

Communicating with representatives of organizations recognized as undesirable, participating in joint events with such organizations in a foreign country, providing information to them, having contact with them, disseminating their materials; reports, news releases, including online – all those things could potentially be recognized as involvement with undesirable organizations.

Det återstår förstås att se hur lagen kommer att tillämpas, men det råder knappast någon tvekan om att pressen på den ryska demokratirörelsen nu hårdnar ytterligare. Lagen om oönskade organisationer är i många avseenden en logisk fortsättning på den uppmärksammade så kallade agentlagen, som i praktiken stämplar medlemmar i organisationer med politisk verksamhet och utländsk finansiering som spioner.

Agentlagen har i första hand använts mot ryska människorättsförsvarare, i syfte att smutskasta dem och försämra deras möjlighet till utländsk finansiering – helt i strid med internationell rätt, som tvärtom garanterar rätten att ta emot medel, inklusive från utlandet, till just människorättsarbete.

I och med den nya lagen kan det bli ännu svårare att ta emot utländsk finansiering. Och dessutom riskerar alltså de ryska människorättsförsvararna att isoleras från viktiga kontakter med omvärlden.

Också lagen om oönskade organisationer strider förstås mot internationell rätt, och bör föranleda skarp kritik och konkreta åtgärder från exempelvis Sverige och EU. Det finns ett uppenbart samband mellan repressionen inne i Ryssland och den ryska regimens ignorans av folkrätten på den internationella arenan. Det är därför också viktigt att de inhemska människorättsbrotten uppmärksammas inom ramen för exempelvis EU:s Rysslandspolitik, något som tyvärr sker i alltför liten utsträckning idag.

Sparkcykeljäveln

För någon månad sedan förde jag ett fasligt liv om min nya sparkcykel i den här bloggen. Jag påstod att det var en av mina bästa investering någonsin och det vidhåller jag fortfarande.

Dock kan jag tala om att det lönar sig att köpa ett litet dyrare märke på en gång. Min första sparkcykel började skramla och bära sig märkligt åt efter några veckor. En god vän som är kameraman och mycket praktisk plockade isär den och konstaterade omedelbart att det var ett söndagsexemplar jag hade fått.

– Lämna den tillbaka till butiken. Livsfarlig grej, sade han och viftade med en tunn liten spik som var det enda som höll ihop styrstången med resten av konstruktionen.

Sedan monterade han ihop den igen. Jag lovade åka till butiken med åbäket, men jag har ju bråttom jämnt. Under tiden fortsatte jag att använda samma sparkcykel, trots att den skramlade värre för var dag som gick.

En vacker dag då jag bar den nerför trappan ramlade framhjulet av helt apropå. Jag åkte till butiken med eländet. Försäljaren konstaterade bara ”brak”, det vill säga förfalskning, sade att den hör hemma på sophögen och gav mig pengarna tillbaka. Jag försökte påpeka att han hade sålt en livsfarlig tingest till mig, att jag kunde ha stått på huvudet i en nedförsbacke om hjulet hade råkat falla av just då. Han förstod inte vad jag bråkade om. ”Det förekommer alltid förfalskningar.”

Några veckor senare köpte jag en ny sparkcykel i samma affär (Sportsmaster heter den). Jag talade om för försäljaren att jag inte ville vara med om samma sak en gång till. För säkerhets skull upprepade jag det några gånger. Han himlade med ögonen åt den påstridiga bruden. Nu ska ni få ett fullgott exemplar, lovade han.

Samma eftermiddag gick det inte längre att svänga på styrstången. Den hade fastnat i en riktning. Jag åkte tillbaka till samma butik och frågade försäljaren om det verkligen är omöjligt för Sportsmaster att sälja mig en enda fungerande sparkcykel. Han tittade upp från tennisracketen som han höll på att sätta snören i och svarade:

– Ja. Det finns aldrig några garantier. Men om jag var ni skulle jag åka till Decathlon. Deras sparkcyklar är bättre än våra.

Jag fick pengarna tillbaka för andra gången och tackade för den senkomna uppriktigheten.

I morse åkte jag till Decathlon, en fransk kedja, och köpte min tredje sparkcykel. Den är betydligt tyngre än de båda första men känns väldigt smidig. Tillverkad i Kina precis som de båda andra.

Jag vågar inte hoppas på bättre tur med den. En för- och eftermiddag har den åtminstone hållit. Men nu ska jag åka hem så vi får hålla tummarna att den inte tappar ett hjul.

Nordiska ministerrådet stämplat som agent igen

sfsfsf

Efter 20 års närvaro ställde Nordiska ministerrådet i mars in alla aktiviteter i Ryssland.

På onsdagen infördes Nordiska ministerrådets informationskontor i Kaliningrad i det ryska justitieministeriets register över ”utländska agenter”. Det är andra gången detta drabbar organisationen.

Redan 20 januari fördes rådets kontor i Sankt Petersburg in i agentregistret. Kommentarerna från ministerrådet var då försiktiga, bland annat sa en ansvarig finländsk diplomat att ”alla förstår att vår nya status som agent är orimlig”.

I Östgruppens nyutkomna rapport om agentlagstiftningen konstateras dock att det amerikanska register som ibland uppges som förlaga till det ryska också, naturligt nog, inriktar sig just på uppenbara företrädare för utländska intressen. Vad som utmärker det ryska registret är i stället inriktningen på inhemska organisationer som – med större eller mindre utländsk uppbackning – arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter.

Huruvida Kaliningradkontorets nya agentstatus får någon praktisk konsekvens är oklart. I mars meddelade Nordiska ministerrådet att man just på grund av agentstämpeln stänger samtliga ryska filialer. Förutom Sankt Petersburg och Kaliningrad har sådana även funnits i Murmansk, Archangelsk och Petrozavodsk.

Det ryska agentregistret innehåller nu 62 organisationer.

Källor: Ryska justitieministerietHufvudstadsbladetNorden.org

Stöd till offer för rysk antigaylag

östgruppen tupilak

Gemensamt brev från Östgruppen och Tupilak

Under ett HBTQ-seminarium tisdagen den 5:e maj arrangerat av Östgruppen och Tupilak gavs deltagarna möjlighet att underteckna ett brev till stöd för den ryska journalisten Jelena Klimova som står anklagad för homosexuell propaganda mot minderåriga.  Jelena Klimova är grundare till sajten Children 404. I brevet som riktas till Rysslands ambassad och Rysslands riksåklagare uppmanar vi bland annat till att tillse att Jelena Klimova inte ska utsättas för förföljelse och att hennes sajt inte ska utsättas för påtryckningar från myndigheternas sida.

Brevet i sin helhet kan du läsa här:

UPPMANING

Målet mot Jelena Klimova, som i lägre instans befunnits skyldig till ”propaganda för icketraditionella sexuella förbindelser riktad till minderåriga”, har den 25 mars av Dzerzjinskij-tingsrätten i Nizjnij Tagil återvisats för ny prövning.

I sin överklagan har Jelena Klimova begärt att domslutet från den lägre instansen ska upphävas, med hänvisning till att hennes hemsida inte innehåller någon ”propaganda” varför hon heller inte har kunnat bryta mot den lag som förbjuder ”propaganda för icketraditionella sexuella förbindelser riktad till minderåriga”. Jelena Klimova har lagt fram ett flertal handlingar, däribland ett utlåtande från en expert med ackreditering från Roskomnadzor (Federala tjänsten för tillsyn av kommunikationer, informationsteknologi och massmedia). Expertens utlåtande styrker hennes utsaga och fastslår att ingen propaganda förekommer på föreningen Children-404:s hemsida. Vidare har Jelena Klimova framfört klagomål gällande ett flertal processfel under den första domstols­förhandlingen. Domarna i Dzerzjinskij-tingsrätten har tagit klagomålet i beaktande och har beslutat att målet ska återvisas till den lägre instansen för vidare prövning.

Samtidigt har Oktiabrskij-tingsrätten i Sankt Petersburg den 25 mars, utan allmänhetens insyn, fattat beslut om att blockera gruppen Children-404 på den sociala nätverkssidan VKontakte. Begäran om att gruppen skulle blockeras utfärdades av åklagarmyndigheten i Sankt Petersburg.

 Utifrån det ovanstående:

  • välkomnar vi utslaget från Dzerzjinskij-tingsrätten i Nizjnij Tagil;
  • uppmanar vi åklagarmyndigheten i Nizjnij Tagil att tillse att Jelena Klimova inte längre ska utsättas för förföljelse på grund av sitt projekt Children-404;
  • uppmanar vi åklagarmyndigheten i Sankt Petersburg att upphöra med sina attacker riktade mot projektet Children-404;
  • uppmanar vi den Ryska Federationens generalåklagarmyndighet att tillse att Jelena Klimova inte längre ska utsättas för förföljelse på grund av sitt projekt Children-404 samt att projektet Children-404 inte ska utsättas för påtryckningar från de ryska åklagarmyndigheternas sida.

I Kiev blommar kastanjeträden och gaspriserna skjuter i höjden

Förra veckan besökte jag Kiev och åt bland annat lunch med ukrainska parlamentets talman, Oksana Syroid. Jag hittade henne i ett enormt arbetsrum i parlamentet med ett omfångsrikt skrivbord, stoppade läderfåtöljer och Ukrainas statsvapen på väggen. Ett typiskt arbetsrum för postsovjetiska ledare – med vissa skillnader.

– När jag flyttade in hit bad jag om att få en bokhylla. De sade att jag var den första som någonsin hade beställt en sådan möbel, konstaterade hon.

I bokhyllan hittade jag böcker i statskunskap – till exempel ”Political order in changing societies” av Samuel Huntington och ”Political science – State of the Discipline” av Katznelson &Milner. Syroid har också hängt upp modern ukrainsk konst på väggarna, bland annat en tavla av Vlada Ralko som är en av Ukrainas kända konstnärer.

I samma arbetsrum jobbade tidigare Viktor Medvetjuk, som nu leder den pro-ryska organisationen ”Ukrainas val” och är god vän med Vladimir Putin. Putin är gudfar åt Medvetjuks barn. Nu har alltså samma rum övertagits av det ukrainska parlamentets första kvinnliga talman, som har skrivit sin magistersavhandling i juridik för Ottawa university i Kanada och tidigare jobbade för den Sorosfinansierade NGO-organistaionen Ukrainian Legal Foundation. Det är en intressant illustration av hur den politiska makten har förflyttats i Ukraina. (Även om det inte betyder att alla som sitter på höga positioner i Ukraina har samma bakgrund som Syroid eller att de alla är lika kompetenta som hon när det gäller lagstiftning.)

Vi åt lunch i parlamentets matsal, grönsakssoppa och panerad gös. Vi diskuterade om de nya antikommunistlagarna (som ni får läsa mer om i Hbl och SvD). Syroid ansåg att kritiken som har luftats mot dem i Europa bygger på missförstånd. Men hon medgav att lagen är illa genomarbetad och antagen i all hast. Det är över huvud taget ett problem med det ukrainska parlamentet – lagar antas ofta alldeles för snabbt och utan ordentlig debatt. Ukraina är visserligen i sig ett land där det förekommer väldigt mycket debatt. Problemet är att den inte sällan går ut på att folk dänger varandra i huvudet med symboler istället för att försöka komma fram till gemensamma beslut.

I Kiev blommade kastanjeträden. Det var roligt att vara tillbaka, trots oron som bland annat min taxichaufför luftade om chockhöjda el- och gaspriser. De slår särskilt hårt åt pensionärer vars pension ofta är i ungefär samma storleksordning som de nya gas- och elräkningarna. Att el och gas inte längre subventioneras är en del av den smärtsamma EU-anpassningen, något som jag hoppas få skriva mer om nästa gång jag åker till Ukraina.

Nedan ett foto på mig och parlamentets vice talman Oksana Syroid.

 

oksana o jag liten

Lagen om ”oönskade” nära fullbordan

Dumaledamoten Aleksandr Tarnavskij, från partiet Rättvisa Ryssland, är initiativtagare till lagen om "oönskade" organisationer. Han betraktar arbete för mänskliga rättigheter som fientlig subversion.

Dumaledamoten Aleksandr Tarnavskij, från partiet Rättvisa Ryssland, är initiativtagare till lagen om ”oönskade” organisationer. Han betraktar arbete för mänskliga rättigheter som fientlig subversion.

Förslaget att stämpla vissa utländska organisationer som ”oönskade” – som i januari fick nästan enhälligt stöd i duman – rapporteras nu ha genomgått ytterligare bearbetning. Enligt tidningen Kommersants källor har den delvis mildrats. Det straffrättsliga ansvar en person kan uppbära för att ha verkat för en ”oönskad” organisation – tidigare har det talats om upp till åtta års fängelse! – verkar bara kunna bli aktuellt om man först fällts två gånger i administrativ ordning, vilket möjligen tar den mest drakoniska udden av det hotet. Det verkar också som om det administrativa bötesstraffet för att ta emot pengar från den oönskade organisationen kan strykas ur lagförslaget.

På det stora hela verkar dock förändringarna mest vara av teknisk karaktär, och syfta till att att göra lagen effektivare. Till exempel har man lagt till bestämmelser om blockerade bankkonton. Sannolikt har man också gjort det lättare att stämpla organisationer som oönskade genom att ta bort en av de tre parter som tillsammans måste fatta beslutet, nämligen säkerhetstjänsten FSB – så att det nu bara är åklagarmyndigheten och utrikesministeriet som behöver komma överens. Att den ”oönskade” organisationen kanske slipper hamna på listan över extremister och terrorister är sannolikt inte heller till stor hjälp för den. Liksom tidigare kommer den ju att förbjudas att verka i Ryssland, och dess medarbetare att beläggas med inreseförbud.

Vissa organisationer kan möjligen andas ut. Medan det tidigare varit tal om oönskade ”utländska och internationella” organisationer, sägs man nu ha smalnat av fokus till bara de ”utländska”. Vad det betyder i praktiken kan man dock undra. Som exempel på en internationell organisation nämner Kommersant Internationella Röda korset, men likt många andra organisationer av det slaget har ju denna nationella dotterorganisationer i exempelvis Sverige. Och även om lagen, enligt vad som tidigare rapporterats, formellt riktar sig mot dem som ”hotar Rysslands försvarsförmåga eller säkerhet, författning och samhällsordning, eller befolkningens hälsa och moral”, handlar den i praktiken om biståndsgivare som verkar för demokrati och mänskliga rättigheter.

Exakt vilka som drabbas går förstås inte att förutspå. Men i farozonen ligger rimligen de som redan omnämns som sponsorer i justitieministeriets register över de ryska organisationer som stämplats som ”utländska agenter”. Där återfinns till exempel svenska SIDA, Nordiska ministerrådet och många andra organisationer.

Medial normalisering av propaganda kring segerdagen

Det var med viss förvåning jag igår tog del av svenska medias rapportering från det ryska firandet av segerdagen. I den svenska rapporteringen lyste nämligen problematiseringen och perspektiven på företeelsen med sin frånvaro. Istället återgav huvuddelen av svenska media närmast plikttroget det budskap Moskva vill få fram: Det var Sovjetunionen som besegrade Tyskland till priset av oerhörda uppoffringar, att Ryssland nu verkar för en ny världsordning och att det nya Ryssland är en militär maktfaktor att räkna med. En bild som t.ex. TV4 förmedlar utan kommentarer (samtidigt som man i sina kommentarer kring den kinesiska närvaron helt missar de mycket omfattande samarbetsavtal som dagen innan undertecknades mellan länderna – något som är väl värt ett eget blogginlägg senare).

Vapenstilleståndet i Europa trädde i kraft den 8 maj 1945 kl 2301 då de tyska styrkorna lade ner sina vapen. I Sovjetunionen hade klockan redan passerat midnatt, varvid den 9 maj blev dagen man högtidlighöll i Sovjetunionen och numera högtidlighåller i Ryssland och de övriga f.d. Sovjetrepublikerna. Men där andra länder nöjer sig med att minnas de stupade och krigets offer och gör detta genom uppvisning av veteranmateriel, går segerdagen i Ryssland liksom i Sovjetunionen lika mycket ut på att uppvisa makt och användas som ett redskap för avskräckning. En central del i förmedlingen utgörs av tv-kanalen RT där journalisterna på den tydligaste av brittisk engelska förmedlar det ryska perspektivet och den ryska historieskrivningen, iklädda St Georgsbandet och talandes om ”våra förfäder” i ”det stora patriotiska kriget”, för att i nästa stund tala beundrande om den nya ryska militära makten. Lyssnar man bara på språket, går tankarna närmast till Sky News eller BBC, men det är också syftet.

De senaste veckorna har nyhetsrapporteringen varit full av ryska krokodiltårar över att ingen av de västerländska världsledarna avsåg att närvara vid gårdagens firande. En rapportering som upprepats i svenska media, så även igår och som bidrar till hur svenska media omedvetet nu gör sitt i normaliseringen av den ryska propagandan. Ingen journalist frågar sig varför inte Putin kommer till London eller Paris den 8 maj för att högtidlighålla segerdagen där. När Sovjetunionen drogs in i kriget mot nazismen, hade Storbritannien och Frankrike redan bekämpat densamma i två år och tagit aktiv ställning mot den. Nu förväntar sig Putin att ledarna i dessa länder ska komma till Moskva så att de kan visas upp och stödja den ryska historieskrivningen, som alltmer blir en återgång till den sovjetiska. I den svenska rapporteringen igår ifrågasattes inte heller denna historieskildring som nu åter förmedlas. Ingen påpekar faktumet att Stalin under andra världskriget två tidigare år var allierad med Hitler och att dessa delat Europa mellan sig, varvid Stalin erhöll rätten till östra Polen, Baltikum och Finland. Det är heller inte det andra världskrigets slut som firas såsom svenska media påstår, utan just slutet på ”det stora patriotiska kriget”, utspelat mellan den 22 juni 1941 och den 9 maj 1945.

Ingen journalist problematiserar heller varför just de sovjetiska förlustsiffrorna var så enormt höga jämfört med andra länder. Dagens officiella ryska historieskrivning har reviderat ner sifforna till 8,7 miljoner stupade soldater, mot 5 miljoner för Tyskland (på alla fronter). Den tidigare sovjetiska historieskrivningen talade om väl över 15 miljoner stupade och det gör även annan forskning (se t.ex. Journal of Slavic Military Studies vol 9, nr 2, 1996). En orsak till de oerhörda förlustsifforna var 30-talets grymma utrensningar, som inom Röda Armén innebar att kanske så många som drygt 7 % av alla officerare avrättades, företrädesvis högre chefer och högre officerare. Det ledningsvakuum som detta medförde i Röda Armén bidrog självfallet till de höga förlustsiffrorna. Media nämner heller inte hur de sovjetiska soldaterna sågs som kanonmat, där människoliv lätt kunde offras, hur sovjetiska soldater i början sändes i strid utan vapen, för att om de överlevde, plocka vapen från stupade. Ej heller Stalins order om att skjuta retirerande och att det inte fanns några sovjetiska krigsfångar, bara förrädare vars familjer skulle arresteras. Ingen nämner heller hur krigsfångar som återkom från Tyskland efter kriget sändes till Gulag liksom befolkning som hamnat på områden ockuperade av Tyskland. Vissa blev kvar i lägren ända till 1955, när de släpptes i den allmänna amnestin under Chrustjovs avstalinisering av Sovjetunionen. Det sovjetiska föraktet för den egna sidans människoliv under kriget saknar närmast historiskt motstycke. De umbäranden Sovjetunionen fick utstå i de allierades gemensamma besegrande av nazismen ska inte förringas, men man ska heller inte glömma det egna ansvaret till att förlusterna blev så höga, eller landets ursprungliga ställningstagande i andra värlskriget.

Idag gäller det för Kreml att åter exploatera Sovjetunionens kamp mot nazismen till fullo för att stärka den ryska självkänslan, nationalismen och för att fokusera befolkningen på ett yttre hot. I sina tal i samband med firandet manade president Putin åter till kamp mot nazismen i världen, vilket återmatas genom media då det är ett budskap många vill ta till sig. Ingen problematisering erbjuds dock kring budskapet och det faktum att de nynazistiska rörelserna i Europa erhåller stöd från just Ryssland. För bara några veckor sedan bjöd det ryska partiet Rodina (vars tidigare partiledare numera är förste vicepremiärminister för rustningsfrågor) in Europas extremhöger och nazistpartier till möte i St Petersburg. Från Sverige deltog Svenskarnas parti. Ett möte där det fåtal motdemonstranter som fanns, snabbt togs om hand av rysk polis. Ur rysk synvinkel är den europeiska högerextremismen nämligen dubbelt tacksam. Man kan både utmåla den som något att försvara sig mot (som nazismen i Putins tal), men framförallt eftersom den bidrar till att söndra EU och därmed öka de ryska möjligheterna till inflytande.

Där det förlorande Tyskland sedan länge gått vidare, vänder sig Ryssland återigen till nationalismen och fornstora dagar för nationens sammanhållning. Tyvärr med bidrag även från svenska media, där den mest nyanserade bilden faktiskt förmedlades av Aftonbladet TV, trots att tidningens kultursida anslutit sig till den sovjetiska versionen av andra världskriget. Vi står nu mitt inne i en ny tid av säkerhetspolitisk osäkerhet där Ryssland gör sitt yttersta för att positionera sig och där informationsvapnet spelar en avgörande roll. Den normaliseringen av propagandan som vi kunnat bevittna de senaste dagarna är precis vad man vill uppnå. Det krävs framledes betydligt mer av reflektion från svenska journalister kring det budskap som Kreml pumpar ut.

Tvetydigt om MR i första årsrapport från Pamfilova

Ella Pamfilova.

Ella Pamfilova var ordförande i presidentens människorättsråd 2004-10. I mars förra året utsågs hon av parlamentet till ombudsman för mänskliga rättigheter.

Rysslands officiella ombudsman för mänskliga rättigheter, Ella Pamfilova, publicerade på onsdagen sin första årsrapport. Den vittnar om ett tvetydigt förhållningssätt.

Pamfilova, som inte sällan tar ställning för Rysslands regimkritiker mot staten, har icke desto mindre en bakgrund inom systemet. Med ett förflutet som sovjetisk ingenjör var hon under 1990-talet socialtjänstminister och parlamentsledamot. Hon hade tidigare varit ordförande i presidentens människorättsråd då hon i mars förra året utsågs av det ryska parlamentet till Vladimir Lukins efterträdare som ombudsman för mänskliga rättigheter.

På senare tid har hon utmärkt sig som kritiker av den så kallade agentlagen som orättvist drabbat delar av civilsamhället. I sin första årsrapport tar hon även upp problem som gripanden av demonstranter, oegentligheter i val, och möjlig tvångstjänstgöring i den ukrainska konflikten. Men hon säger samtidigt att det senare inte kan bekräftas, och ger stöd till den ryska linjen i Ukrainafrågan genom att hävda att världssamfundet blundar för ukrainska krigsbrott. Hon skriver också att 45 procent av ryssarna anser att människorättssituationen förbättrats på senare år, medan bara 14 procent tycker tvärtom. Dessutom menar hon att civila och politiska rättigheter inte är lika viktiga för vanliga människor som materiell välfärd.

Människorättsadvokaten Pavel Tjikov konstaterar att Pamfilova inte blundar för kontroversiella frågor. Samtidigt anser han att hon förlitar sig mer på andras uppgifter än vad företrädaren Lukin gjorde och efterlyser mer självständigt juridiskt arbete från hennes sida.

Källa: Article20

Agentregistret fortsätter att växa

De gamla fångbarackerna i Perm-36.

De gamla fångbarackerna i Perm-36. Fånglägret är det enda ur Stalintidens Gulag som bevarats.

Justitieministeriets register över ”utländska agenter”, alltså organisationer som tar emot utländskt bistånd och ägnar sig åt politisk verksamhet, fortsätter att växa: i dagsläget omfattar det 58 organisationer. Åtta av dem lades till i april. Dessa är minnescentret för politisk repression ”Perm-36″, ett kvinnoförbund i Kaliningrad, en stödfond för undersökande journalistik, organisationen ”Medborgarhjälp” som bistår flyktingar, en konsumentförening i Novosibirsk, miljöorganisationen ”Hoppets planet” i uralstaden Oziorsk (där man tar hand om kärnavfall), den ryska avdelningen av antikorruptionsorganisationen Transparency International, samt miljöorganisationen ”Ekologika” i Rostov.

Det handlar alltså om verksamheter som i varje vettig betraktares öga torde framstå som nyttiga för det ryska samhället. Att just Perm-36 – det enda av stalintidens gulagläger som finns bevarat – stämplas som utländsk agent rymmer förstås en särskild ironi, med tanke på hur liknande anklagelser präglade den repression som centret finns till för att påminna om. Annars är ju de senaste åtta organisationerna av i stort sett samma slag som de tidigare femtio. Allt som andas demokrati döms i praktiken ut som utländsk subversion.

Samtidigt börjar de agentstämplade organisationerna nu använda sig av den möjlighet till utträde ur registret som Putin nyligen lät införa. Hittills har fyra av dem ansökt om avregistrering. Första organisation att slippa ur registret kan bli det oberoende forskningscentret GRANI, även det baserat i Perm, som väntar svar senast i slutet av juni. Andra som står i tur är Kostromas centrum för samhällsinitiativ, Ungdomscentret för konsultation och utbildning i Volgograd, samt Rörelsen för mänskliga rättigheter. Såvitt framkommer i en artikel ur Vedomosti baserar de sina ansökningar på att de under minst ett års tid inte tagit emot något utländskt stöd. Alternativet, att under lika lång tid avstå från ”politisk” verksamhet, är sannolikt meningslöst med tanke på hur godtyckligt begreppet tolkas.

Det ska bli intressant att se hur det går med ansökningarna. Allrahelst skulle man önska att samtliga agentorganisationer – de som inte hunnit ge upp och lägga ned sin verksamhet – ansökte om och beviljades utträde, varpå Ryssland antingen avvecklar hela agentlagstiftningen eller låter den falla i glömska. Men något sådant skulle förstås vara mycket förvånande.

sdfsf

I går presenterades Östgruppens nya rapport om agentlagen och den ryska föreningsfriheten. Intresserad? Hör av dig.

Navalnyjs politiska parti stoppades i regionerna

Aleksej Navalnyj vid rundabordssamtal med andra oppositionskrafter.

Aleksej Navalnyj i liberalt rundabordssamtal. Bredvid RPR-Parnas ledare Michail Kasianov.

Det oppositionella Framstegspartiet har – efter problem med lokala myndigheter – fått sin registrering upphävd. Ledaren Aleksej Navalnyj säger att partiet tänker överklaga beslutet ända till Europadomstolen.

Partiet gick tidigare under namnet Folkalliansen och möttes då av flera avslag på sin ansökan om registrering. Efter att antikorruptionsaktivisten Navalnyj hade deltagit i 2013 års borgmästarval i Moskva, valdes han till ny ledare och partiet bytte namn till Framstegspartiet. I februari 2014 registrerades så äntligen det ombildade partiet av justitieministeriet.

Enligt den ryska lagen om politiska partier skulle det därefter inom sex månader registrera partiavdelningar hos ministeriets filialer i minst hälften (43) av landets regioner. I många regioner vägrades dock Framstegspartiet detta. Medan partiaktivisterna överklagade de lokala besluten fick man uppskov, men nu är kampen över på alla håll utom i Leningradlänet och ministeriet konstaterar att partiet inte lyckats leva upp till kravet på regional förankring. Därför likviderades det i förra veckan.

Detta torde kanske inte komma som en överraskning. I ett absurt rättsfall dömdes Aleksej Navalnyj och hans bror i december till 3,5 års fängelse för bedrägeri, den förre dock bara villkorligt. Hans parti ingick nyligen en allians med RPR-Parnas – vars ena partiledare Boris Nemtsov mördades i slutet av februari. Alliansen har fått stöd av flera oregistrerade liberala partier och av ex-oligarken Michail Chodorkovskij som efter ett decennium i fängelse nu lever i exil. Tillsammans hoppas man kunna kraftsamla inför regionalvalen i september i år och parlamentsvalen i december 2016.

Källa: Newsru.com (1), (2)