Ett krig i Europa

Larmet ska inte utlösas 
Situationen i östra Ukraina fortsätter sin nedåtgående spiral och de ryska maktansträngningarna har kraftigt intensifierats de senaste två veckorna, sedan ukrainska regeringsstyrkor sommaren haft stora framgångar. Ryssland med president Putin vid rodret har ansträngt sig hårt för att utnyttja det västerländska politiska systemet och kulturen på bästa sätt. EU, NATO och USA är kraftigt efter i beslutscykeln och begränsas av svårigheter att enas kring en handlingslinje samt att inte vilja acceptera situationen för vad den är. Den ryska desinformationen där man över tiden jobbar med dubbla budskap, fokuserar mot just dessa områden. Typiska exempel är de ständiga motstridiga budskapen från ryska politiker och makthavare, och inte minst hur man den senaste veckan väljer att trappa upp offensiven samtidigt som toppmötet i Minsk ska påbörjas? Det ska förefalla orimligt att ett land som kallar till toppmöte samtidigt väljer att trappa upp sitt militära maktutövande.
Vad gäller de militära insatserna har man varit mycket noggrann med att inte utlösa den i väst efter invasionen av Krim höjda larmberedskapen för militära aktioner. När den västerländska kritiken blivit tillräckligt stark mot ryska truppsammandragningar längs den ukrainska gränsen, har man helt sonika dragit tillbaka de förband man förnekat funnits där och lite senare upprepat proceduren igen. På detta sätt har man framkallat något av en ”Peter och vargen”-effekt av den västliga retoriken. Under våren tillfördes därför östra Ukraina endast frivillig personal och utan tyngre materiel. Under början av sommaren fördes de första tre stridsvagnarna över gränsen, vilket visade att detta inte var tillräckligt för att utlösa några starkare reaktioner i väst, då det hette att rebellerna tagit över stridsvagnar från ukrainska förråd. Under sommaren fortsatte så tillförseln av tyngre materiel i allt större skala, men i så pass låg grad att det inte utlöste några kraftigare reaktioner i en västvärld som inte ville inse situationen. Ett mycket smart tillvägagångssätt som jag och Oscar Jonsson analyserat i tidigare inlägg under sommaren.
Det enda bakslaget har varit nedskjutningen av Malaysian Airways MH17, som innebar att fokus i för hög grad kom att vändas mot situationen i östra Ukraina. En fokus som annars låg på situationerna i Gaza, Syrien och Ebolautbrottet i västra Afrika. Här kunde ukrainska armén utnyttja situationen till att intensifiera sin offensiv och ta tillbaka stora landområden då det blev tillfälligt avbrott i de ryska förstärkningarna. Samtidigt lyckades den ryska propagandaapparaten till stor del diskreditera den information som pekade ut Ryssland som ansvarigt för nedskjutningen. Den ukrainska offensiven öppnade dock dörren för en möjlighet att spela ut kortet om en förestående humanitär katastrof i östra Ukraina, med möjligheten att ryska fredsbevarande styrkor skulle kunna avhjälpa detta. Förslaget vann dock inget stöd i FN:s Säkerhetsråd.

Konvoj 

Istället lanserade Ryssland en ”humanitär” hjälpkonvoj till östra Ukraina. Av förståeliga skäl motsatte sig Ukraina detta, men gick så småningom med på att släppa in hjälpen om denna lastades om till andra fordon innan gränspassage och eskorterades av Röda Korset. Inspektionen av de ryska lastbilarna visade att många var närmast tomma så när på några få mjölsäckar. Ryssland valde också att köra in konvojen i Ukraina utan bistånd av Röda Korset och på en helt annan plats än den som motvilligt godkänts av Ukraina. Här börjar egentligen det intressanta.
Efter att hjälpkonvojen korsat gränsen satte den kurs på industristaden Lugansk i östra Ukraina, vilken Ryssland utpekat som i stor nöd. I bl.a. Lugansk lastades lastbilarna återigen av utan internationell övervakning, men återvände inte direkt och definitivt inte tomma. Istället påbörjades en extraktion av delar av den för Rysslandkritiska ukrainska krigsindustrin. Under den tid som den ryska konvojen spenderade i östra Ukraina lastades maskineri, delar och produkter från bl.a. en fabrik i Donetsk som tillverkar radar- och telekrigssystem, en fabrik som tillverkar delar till några av de ryska kärnvapenrobotsystemen samt den fabrik som är den enda i f d Sovjetunionen som tillverkar turbinblad till flygmotorer och därtill andra kritiska komponenter till flygmotorer. Dessa industrier är arv från det gamla Sovjetunionen efter vars upplösning industrier kommit att ligga i olika länder, varvid Ryssland till stora delar varit tvunget att importera krigsmateriel till sin upprustning. Konstigt nog höll Ukraina igång exporten av krigsmateriel till Ryssland ända till juni då president Poroshenko beordrade att den skulle avbrytas. President Putin yttrade tidigare under våren att Ryssland inom ett år skulle ha ersatt bortfallet av krigsmaterielimport med egen produktionen. Ett uttalande som förkastades av internationella bedömare. Det var nog dock få som då gissade sig till att plundring skulle vara ett led i detta. Återigen var det en mycket skickligt genomförd operation, genomförd framför näsan på såväl den ukrainska regeringen som resten av världen. I veckor hade Ryssland berättat om denna hjälpkonvoj man vill genomföra till stöd för de nödlidande och hur de hemska ukrainarna försökte förhindra det. Ett snilledrag som innebar vinst för Ryssland på alla plan. Ukraina tvingades rätta sig efter den ryska viljan och man kunde därtill genomföra uthämtningen av krigsmateriel/industri. Inte omöjligt en av världens skickligast genomförda operationer, väl i klass med Glomar Explorer. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov utlovade under början av veckan också att en ny ”hjälpkonvoj” snart ska skickas.
Satellitbild av ryska lastbilar ur hjälpkonvojen i anslutning till ukrainsk krigsmaterielfabrik
En andra front 
I helgen kom rapporter om stora ryska trupprörelser över gränsen in på ukrainskt territorium och för första gången tillfångatogs under förra veckan personal från ryska reguljära förband. Samtidigt upptäcktes också gravar i Ukraina för soldater från det ryska elitförbandet 76. luftlandsättningsdivisionen i Pskov (en gång i tiden tillmätt så stort värde att svensk beredskap justerades utefter var divisionschefen befann sig). Veckan innan hade också brittiska journalister rapporterat egna observationer om reguljära ryska mekaniserade förband som korsade gränsen in i Ukraina. Under början av denna vecka kom ytterligare rapporter om att stora förband korsat gränsen och att hårda strider stod längs kusten till Azovska sjön, varvid det blev uppenbart att Ryssland öppnat en ny front i kriget.
Denna andra front i söder längs Azovska sjön bedömer jag ha som mål att öppna en landkorridor från Ryssland till Krim. Krim är sedan annekteringen en rysk logistisk huvudvärk då området ej är självförsörjande på el, vatten och livsmedel. Även här har Ryssland offentliggjort en plan bl.a. byggandet av en bro över Kerch-sundet. Detta är dock ett projekt som beräknas ta minst 5 år. Tills dess är försörjningen av Krim mycket osäker och egentligen beroende av ukrainsk välvilja. Sålunda lär det stå högt upp på den ryska agendan att trygga Krims försörjning.

Ryska ekonomiska och industriella intressen i Ukraina
I förrgår kom uppgifter om att ett hemligt möte mellan USA och Ryssland hade hållits i Finland under sommaren för att diskutera en lösning på Ukraina-krisen (även bekräftat från finska myndigheter). Bland de krav som Ryssland lagt fram återfinns också just tryggandet av det ukrainsk-ryska försvarsindustrisamarbetet och försörjningstrygghet för Krim. Jag bedömer också dessa som två av de övergripande strategiska målen med de ryska operationerna i östra Ukraina, liksom att hålla Ukraina utanför NATO (återfinns indirekt i kraven som framfördes i Finland). Bidragande mål är även tryggande av rysk basering i sydvästlig operationsriktning, stärkande av nationell självkänsla och ett försvagande av EU. Troligast bedömer jag är att Ryssland nu fortsätter de militära operationerna längs med Azovska sjöns nordkust med tillägg av ytterligare viss geografisk massa som senare vid ett förhandlingsbord kan lämnas tillbaka medan man behåller en korridor, eventuellt i form av en frusen konflikt med ”ryska fredsbevarare” på marken. Farligast vore fortsatta operationer västerut för att upprätta Novorossija, men det folkliga stödet i Ukraina för något sådant är lågt, varvid det skulle binda stora ryska styrkor för att upprätthålla detta. Besvärande är dock att president Putin i natt talade i termer av Novorossija, vilket han inte gjort förut. För ukrainsk del är frågan när och om man ska utlysa allmän mobilisering. En sådan skulle drabba den redan mycket hårt ansträngda ukrainska ekonomin, vilket sannolikt bidragit till att ett sådant beslut aldrig fattats, trots många förespråkare.
Man ska vidare bära i åtanke att den ukrainska operationen i sig endast är en delmålsättning för Ryssland i ett längre perspektiv (Rekommenderar läsning av min inläggsserie Strategiska Realiteter 1-4 från 2012).
Oviljan att acceptera situationen
Putin har haft initiativet hela vägen sedan invasionen av Krim i början av mars och inte tappat det för ett ögonblick. Inte ens i samband med MH17. Man kan därtill konstatera att de västliga sanktionerna inte ger någon effekt. De hårdare sanktioner som effektuerades efter MH17 var man redan förberedd på i Ryssland och kunde snabbt tillämpa egna motsanktioner som vid första anblicken tedde sig som riktade mot den egna befolkningen. I själva verket har dessa matimportsanktioner visat sig effektiva i att splittra viljan i EU, då man i Ryssland helt korrekt analyserat att EU:s jordbrukspolitik, med en överproduktion som kräver avsättning i andra länder, är en av unionens stora svagheter. Sverige är visserligen inte direkt drabbat av sanktionerna, men kommer att drabbas indirekt när andra europeiska jordbruksvaror nu ska avsättas till låga priser inom unionen. Redan nu protesterar bönder i södra Europa mot de sanktioner mot Ryssland som orsakat motsanktioner, vilka i sin tur gör att böndernas inkomster är i fara. Den västerländska oviljan att tillämpa hårdare sanktioner bevisar återigen att det handelsutbyte som liberal säkerhetspolitik utpekat som krigsavhållande, snarast istället visat sig vara ett hinder för effektiva sanktioner mot en aktör som väljer att inte spela enligt den västerländska regelboken.
Statsminister Fredrik Reinfeldt hör till dem som fortsatt greppar efter det sista halmstrået genom att under eftermiddagen i radio säga att situationen nu är så nära krig man kan komma. För de flesta står det dock fullständigt klart att det nu utspelas ett krig mellan Ryssland och Ukraina och att förlusterna på bägge sidor är kraftigt stigande. ”Premiärministern” i ”Folkrepubliken Donetsk” meddelade idag att hans styrkor har stöd av 3000 ryska soldater. De ryska soldatmödrarna, en intresseorganisation skapad ur Tjetjenienkrigets fasor för ryska soldater, beräknar att Ryssland har ca 15 000 man insatta i Ukraina. Av dessa beräknar man att ca 400 nu har stupat, sårats eller saknas – bara ur de ryska förband som tagit från sydvästra Ryssland. De ryska militära operationerna i Ukraina har nu också tagit sig in i vissa ryska media, bl.a. tv-kanalen Dozdj (regn) som kartlagt ryska soldatgravar, samt tidningen Vedomosti som på ledarplats kräver svar om vilka militära operationer Ryssland just nu genomför i Ukraina.
Hemma i Sverige sker nu över tiden en viss tillnyktring bland svenska politiker som börjat förstå att Europaåterigen går en dyster framtid till mötes. Flera partier börjar nu tala om att återinföraen värnplikt, men att vidta den för stunden absolut viktigaste åtgärden – att omedelbart tillföra Försvarsmakten pengar för att öva, är det ingen som vågar sig på. Den enda ljuspunkten är regeringens beslut om att underteckna ett värdlandsavtal med NATO, men detta måste sedan tröskas igenom Riksdagen där bl.a. Vänsterpartiet lovat motsätta sig avtalet. Hade regeringen agerat tidigare, hade ett riksdagsbeslut redan kunnat vara färdigt innan valet, istället för att man nu ska riskera att Socialdemokraterna ska behöva göra upp frågan med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Vad vi än tycker om utvecklingen just nu bör det påminnas om att Försvarsmakten enligt försvarsbeslutet 2009 behöver upp till 6 månaders förvarning för att höja sin beredskap. Hade regeringen beslutat om höjd beredskap vid invasionen av Krim hade Försvarsmakten kunnat ha den intagen till på måndag. Man kan inte annat än beklaga att det var det systemet som beställdes, men så var det också billigare än reell förmåga. Frågan är dock vilken signal som ska vara tillräckligt kraftig för att föranleda en beredskapshöjning, men samtidigt tillräckligt ofarlig för att ge 6 månader tills operationer i svenskt närområde påbörjas?
Likaså bör man också ställa sig från hur en insatsorganisation beställd 2009 ur en numerär och grundorganisation för endast internationella insatser beställd 2004 och därtill inte fullt bemannad och utrustad förrän på 2020-talet (om finansiering tillförs), kan vara fortsatt operativt relevant i ett Europa som nu upplever ett mellanstatligt krig, där angriparen dessutom är ett av våra grannländer.

Som en påminnelse om vårt geografiska läge, vill jag påpeka att det från Stockholm är närmare till Kiev än till Bryssel.

Soldatmödrarna åter en faktor att räkna med?

Rapporter om dödade och tillfångatagna ryska soldater i Ukraina går stick i stäv med den ryska regimens påstående att inga ryska trupper deltar i konflikten. Igår meddelade organisationen Soldatmödrarna att man sammanställt en lista över 400 skadade eller dödade soldater från Ryssland.

Det blir allt svårare för Putin att med trovärdigheten i behåll hävda att inga ryska soldater är involverade i striderna i östra Ukraina. För några dagar sedan avslöjades att stupade fallskärmssoldater från Pskov hade begravts i hemlighet. Strax därpå visade ukrainska myndigheter upp tio ryska soldater som uppges ha tillfångatagits två mil från gränsen till Ryssland. Från Kreml har man försökt förklara den senare händelsen med att ett förband som patrullerade gränsen hade åkt vilse.

På onsdagen kom så den anmärkningsvärda uppgiften från Rysslands Soldatmödrakommitté om att man med hjälp av anonyma militärkällor upprättat en lista över 400 ryska soldater som skadats eller dödats, sannolikt i Ukraina. Samtidigt rapporterar Soldatmödrarnas lokalorganisation i Sankt Petersburg att ett hundratal skadade soldater förts till ett av stadens sjukhus.

Vid en presskonferens i Saratov häromdagen framträdde också modern till en rysk fallskärmssoldat, Ilja Maksimov, som tjänstgjorde i den 76:e divisionen i Pskov. Deras tidigare dagliga kontakt via sms och telefon avbröts plötsligt i mitten av augusti. Maksimovs anhöriga fruktar nu att han tillfångatagits, skadats eller dödats i strid i Ukraina:

- Om Ilja gjort sig skyldig till något mot Ukraina och dess medborgare ber jag om förlåtelse. Han är yrkessoldat och följer regelverket. Om han finns hos er är jag beredd att komma och hämta honom. Förlåt honom och förlåt mig, sa Maksimovs mor Ljubov Maksimova på den aktuella presskonferensen.

Maksimovas ord väcker associationer till det första Tjetjenienkriget (1994-1996). Då gjorde sig Soldatmödrarna kända internationellt för sina handgripliga protester mot den ryska krigföringen. De uppmärksammade hur värnpliktiga i hemlighet skickades till fronten. De åkte också ner till krigsområdet och uppsökte militärernas förläggningar för att där plocka hem sina söner framför näsan på befälhavare som inte visste hur de skulle hantera situationen. Soldatmödrarna åtnjöt en stark moralisk auktoritet som fick stor opinionsbildande betydelse.

Under det andra Tjetjenienkriget spelade Soldatmödrarna en mindre roll, mycket på grund av att regimen via kontroll över massmedierna lyckades skapa ett folkligt stöd för vad man benämnde som en antiterroristoperation. Organisationen har dock fortsatt arbeta för värnpliktigas rättigheter, ett nog så viktigt område i ljuset av den utbredda pennalism som förekommit på ryska regementen.

Frågan är om Soldatmödrarna nu åter kan bli en viktig faktor att räkna med. Å ena sidan har deras möjligheter att påverka opinionen minskat drastiskt i takt med att regimens kontroll över civilsamhället och massmedierna skärpts. Å andra sidan kan upprepade rapporter om dödade ryska soldater i förlängningen leda till att allmänhetens förtroende och stöd för Putins agerande i Ukraina undergrävs. Att ge politisk uppbackning till de proryska separatisterna i Ukraina är en sak. Att riskera egna soldaters liv något helt annat.

Tidsmaskinen tar oss till 1982

Skärmavbild 2014-08-27 kl. 14.42.32Den som tittar på rysk statlig tv har troligen missat att ett tiotal ryska militärer nyss tagits till fånga djupt inne på ukrainskt territorium. Med viss möda hittar jag ett kort nyhetstelegram på nyhetsprogrammet Vestis webbplats. Rubriken är ”Ryska soldater gick vilse vid gränsen mot Ukraina”.

Inte heller får vi veta något om de ryska soldater som i hemlighet begravts i Pskov. Däremot ägnar Vesti mycket uppmärksamhet åt ukrainska soldater som uppges ha överlämnat sig till rebellerna i östra Ukraina. Och framför allt satsas det mycket krut på att peka ut ryska landsförrädare som inte tillräckligt entusiastiskt stödjer rebellerna i Ukraina.

Den viktigaste måltavlan för smutskastningen har de senaste dagarna varit superkändisen Andrej Makarevitj, vars band Masjina vremeni (”Tidsmaskinen”) verkligen gör skäl för namnet – i tre årtionden har det hängt kvar som ett av Sovjetunionens och sedan Rysslands populäraste rockgrupper. Och inte utan orsak – låtar som Давайте делать паузы в словах, Костер, Вагонный спор och Не стоит прогибаться под изменчивый мир är riktiga mästerverk av rysk rocklyrik.

Den sistnämnda låtens titel skulle kunna översättas som ”Man ska inte böja sig efter den föränderliga världen”.

Makarevitj fick veta hut i rutan för att han inte böjer sig tillräckligt djupt redan i mars, när han i Moskva gick med i demonstrationen mot krig i Ukraina som samlade tiotusentals deltagare. Direkt efter marschen höll han dessutom på att bli attackerad av två välklädda män i 50-årsåldern som såg fredsmärket med ett blågult band på hans jacka.

”En Banderafitta!” skrek männen, och sprang fram till honom.

Irina Prochorova och Andrej Makarevitj på fredsmarschen.

Irina Prochorova och Andrej Makarevitj på fredsmarschen.

När de kände igen honom – som alla i Ryssland gör – blev de förvirrade, och han lyckades komma förbi dem. Bakom ryggen hörde han:

”Andrjucha! En jude som sålt sig till Bandera!”

Makarevitj har aldrig varit någon frontfigur för oppositionen, även om han under sovjettiden utsattes för smutskastning för sina inte tillräckligt sovjetentusiastiska texter och förbjöds att spela i Moskva. När Dmitrij Medvedev valdes till president 2008 spelade han på Medvedevs segerfest på Röda torget. I en intervju med Radio Svoboda sade han då att han stödjer Medvedev – och Putin. Men han var långt ifrån den ende som då hoppades att valet av Medvedev skulle vara en början på en mer öppen och liberal tid.

Det är uppenbart att han, som många andra, blivit besviken.

Sitt deltagande i fredsmarschen förklarade Makarevitj med att han inte en morgon vill vakna i ett land som är i krig. Nu är Ryssland i krig, även om myndigheterna inte vill medge det, och fienden är Ukraina. Och Makarevitj är en femtekolonnare, eftersom han inte bara är motståndare till kriget, utan dessutom inte ens accepterar annekteringen av Krim.

Det värsta var ändå att han tog emot en inbjudan från en frivilligorganisation i östra Ukraina och spelade för flyktingbarn där. Det ledde till en sällan skådad smutskastningskampanj i statliga medier. Parlamentsledamöter krävde att han skulle fråntas alla sina statliga utmärkelser och menade att hans resa till Ukraina hade varit som att spela för nazister på ockuperat område under andra världskriget.

Så här säger parlamentsledamoten Jevgenij Fjororov till tidningen Izvestija:

Андрей Макаревич давно сотрудничает с фашистами. Этот выбор он сделал достаточно давно, еще когда перешел на сторону врагов Российской Федерации.

Andrej Makarevitj har länge samarbetat med fascisterna. Det här valet gjorde han för ganska länge sedan, redan när han övergick till Ryska Federationens fienders sida.

Ett långt smutskastningsinslag i den stora nyhetssändningen Vesti på söndagskvällen räckte inte. Makarevitj fick dessutom huvudrollen i smutskastningsfilmen ”Juntans 13 vänner” som gick i kanalen NTV samma kväll på bästa sändningstid. ”Straffexpeditionssoldaterna applåderade sin idol”, deklamerar uppläsaren, medan ”smygfilmade”, otydliga bilder från konserten för flyktingbarn i Ukraina blandas med bilder på explosioner, döda kroppar och artillerield.

"Juntans 13 fiender" på NTV

”Juntans 13 fiender” på NTV

Förutom Makarevitj är det bland andra författaren Dmitrij Bykov, satirikern Viktor Sjenderovitj och sångerskan Diana Arbenina som i filmen stämplas som ”juntans vänner”. Och ”juntan” är alltså det vi brukar kalla för Ukrainas regering. Filmens anonyma författare har inte bara svårt med att hålla sig till fakta, de verkar inte ens klara lågstadiematte. Trots namnet är det bara åtta ”vänner” som nämns i filmen. De andra tilltänkta kanske hade högt beskydd, eller sparades till ett annat tillfälle.

Man skulle kunna tycka att de som styr smutskastningskampanjen skjuter sig i foten genom att angripa en så känd och populär person som Andrej Makarevitj. Men vid närmare eftertanke är det lätt att följa logiken. En bortskjuten tå eller två är inget pris om man med hjälp av smutskastningen lyckas övertyga andra populära personer att inte offentligt ta ställning mot kriget i Ukraina.

Trots all propaganda är det nämligen bara 5 procent av ryssarna som vill skicka in armén för att stödja rebellerna i Ukraina. Ändå är det precis vad den ryska statsledningen gör. Och precis som i början av Afghanistankriget försöker ledningen i Kreml föra krig i smyg och hemlighålla att ryska soldater kommer hem i likkistor.

Det var också under Afghanistankriget som Andrej Makarevitj förra gången utsattes för en smutskastningskampanj. Den 11 april 1982 publicerade tidningen Komsomolskaja Pravda, då en av världens största, en extremt kritisk artikel om Masjina vremeni. Artikeln sågs allmänt som en signal för vidare åtgärder och i förlängningen nedläggning av Masjina vremeni.

Den gången blev det inte så – redaktionen på Komsomolskaja Pravda, ungkommunisternas tidning, fick säckvis med läsarbrev med budskapet ”rör inte Masjina vremeni”. Det sammanlagda antalet brev till stöd för Masjina vremeni anges som 250 000, vilket troligen bidrog till att man lät Makarevitj hållas. Han var ju trots allt inte något direkt hot för systemet, problemet med honom var att han inte var en tillräckligt enögd anhängare. Precis som nu.

Denna gång verkar en liknande reaktion utebli. Den liberala allmänheten tar sig för pannan och pratar om propagandaapparatens nya bottennapp, men ingen tror längre att det går att påverka något.

Mer på temat

Rysslands hemliga krig i Ukraina

Skärmavbild 2014-08-26 kl. 17.46.56Det känns tungt att titta på de korta, filmade förhören med ryska krigsfångar som ukrainska myndigheter publicerade den 25 augusti. Yrkessoldaterna är ändå relativt samlade, men den 19-årige rekryten verkar ha nära till tårar när han på videon hälsar hem till mamma, pappa, mormor och sin flickvän.

– Vi körde i en kolonn, inte längs vägen, utan över fält. Jag såg inte ens när vi gick över gränsen, förklarar han.

Så säger han att kolonnen körde vilse, och att han på riktigt förstod vart han hamnat först när han såg pansarfordon med ukrainska flaggor.

– Men ni visste att ni skulle till Ukraina? frågar förhörsledaren.

– Ja, det visste vi.

Sedan läser förhörsledaren upp valda stycken från 19-åringens sida på det ryska sociala nätverket Vkontakte där han skryter om att han snart ska i väg till kriget och lära majdan-anhängarna en läxa.

Killen ser besvärad ut.

– Jag skäms för det där. Jag ville väl kaxa mig.

Givetvis borde även de ukrainska myndigheterna skämmas. Det är inte bara omoraliskt att tvinga fångar att framträda framför en videokamera, det kan dessutom vara ett brott mot tredje Genèvekonventionen om kringsfångar.

Men det är precis där skon klämmer. Är de verkligen krigsfångar? Pågår det alltså ett krig mellan Ryssland och Ukraina? Och i så fall sedan när?

I flera månader har de ukrainska myndigheterna hävdat att separatisternas ”folkrepubliker” får omfattande militärt stöd från Ryssland. När den ukrainska armén tvingade rebellerna att dra sig tillbaka från gränsen sydost om Donetsk rapporterades det snart om artilleribeskjutning mot de ukrainska styrkorna från den ryska sidan av gränsen.

Utländska journalister på båda sidor av gränsen har rapporterat om kolonner av ryska militärfordon som kör över gränsen på obevakade ställen, och nyligen offentliggjorde Nato underrättelseuppgifter om ryskt artilleri som förflyttats in på ukrainskt territorium och där fortsatt beskjutningen av ukrainska positioner.

Men Ryssland har konsekvent avvisat alla anklagelser som desinformation och propaganda – ända tills videoförhören med de tillfångatagna ryska militärerna offentliggjordes. Nu uppger det ryska försvarsministeriet i stället att militärkolonnen som skulle bevaka gränsen råkade köra fel och därför hamnade ett par mil in på ukrainskt område, där det pågick strider. Det var förmodligen också ett misstag att de först råkade måla över beteckningarna på fordonen.

Enligt de ryska myndigheterna är Ryssland absolut inte i krig med Ukraina. Därför kan inte heller några ryska soldater ha stupat i Ukraina. Och därför angriper banditer ryska oboeroende journalister vid en begravningsplats i Pskov, när journalisterna försöker undersöka varför ett antal unga militärer från stadens garnison plötsligt avlidit och begravts där.

De avlidnas berättelser om den förestående utflykten till Ukraina försvinner från sociala nätverk och släktingars telefoner stängs av. Det cirkulerar uppgifter om att de stupades familjer får en penningkompensation om de lovar att hålla tyst.

Ryssland är alltså inte i krig, och det kan därför inte heller finnas några krigsfångar. Men Rysslands högsta ledning tänker inte heller tillåta att den ukrainska regeringen slår ner det väpnade upproret i öster. Därför blir de ryska deltagandet allt mer öppet.

Samtidigt vill en överväldigande majoritet av det ryska folket inte att ryska soldater ska skickas in för att dödas i Ukraina. En fullskalig rysk invasion skulle också bli för kostsam för Ryssland rent ekonomiskt. Därför borde en sådan vara otänkbar. Men även den ryska annekteringen av Krim var otänkbar tills den inträffade.

Mer på temat:

Någon borde möta er

Klockan var halv ett på natten och jag steg ut från flygplatsterminalen i Minsk och tänkte ta en taxi till mitt hotell. Men det fanns inga taxibilar där ute. Då jag hade letat en stund utan resultat vände jag mig till två män som stod vid ingången och pratade.

- Behöver ni en taxi, frågade en av dem. Det är ju synd om er, någon borde möta er.

Mannen plockade fram sin telefon och ringde till någon.

- Jag ringde en bekant chaufför. Han lurar er inte. Jag själv ska möta min syster som har varit på semester i Turkiet, annars skulle jag köra er. Ska ni besöka någon?

Jag svarade att jag var här på arbetsresa och skulle rapportera från mötet mellan presidenterna Putin och Porosjenko. Jag tror att jag försökte se lite mallig ut.

Mannen skrattade så hans lilla kulmage hoppade.

- Här möts bovar och banditer och ni kommer flygande från utlandet för att rapportera om det! De dukar upp allt så snyggt som om det vore ett nystädat sjukhus och så gör ni fina reportage!

Mannen skrattade och upprepade gång på gång för sig själv ordet journalist.

Medan jag väntade på taxin och han på sin syster pratade vi om hur det är att leva i Vitryssland. Han sa att det är lugnt och bra men att han inte har några strålande framtidsutsikter. Det bästa med Vitryssland är att vi har god kvalitet på maten, vi har inte korruption och man blir inte överfallen på gatan om man går ut på natten, sa mannen.

- Ni fryser, kom så sätter vi oss i min bil. Jag startar motorn så det blir varmt!

Där satt jag och min nye vän Ilja och småpratade i en bil som surrade på tomgång. Klockan var ett på natten och äntligen kom min taxi.

- Se till att hon får en kvittens och hon ska betala högst 350 000 rubel, sa Ilja till min chaufför. Farväl korrespondenten, sa han till mig och sedan skrattade han igen så det bara bubblade.

Minskas motsättningarna i Minsk?

Här packar jag lite persedlar för att i morgon kväll åka till Minsk. Det kom lite plötsligt, jag var ju där så sent som i maj och hade inte trott att jag skulle resa tillbaka så snabbt.

Hoppet om ett slut på kriget i Ukraina ligger där och viftar på svansen i ett hörn av min själ

Det säger sig självt att min resa hänger ihop med det möte på hög nivå som ska ske där på tisdag. Presidenterna Vladimir Putin och Petro Porosjenko ska träffas och får sällskap av högdjur från EU. Och temat är självskrivet: krisen i Ukraina och kriget i sydöstra Ukraina.

Inför ett möte av det här slaget vill man gärna ha höga förväntningar. Hoppet om ett slut på kriget i Ukraina ligger där och viftar på svansen i ett hörn av min själ även om jag ocksål vet att mötet lika väl kan sluta med att läget i värsta fall förvärras.

Vad som än kommer ut av mötet är det bra att det hålls. Utan direktkontakt mellan presidenterna i Ukraina och Ryssland kan inget bli bättre. Nu hoppas jag att herrarna presidenter har sitt bästa förnuft till hands och också användet det.

För Vitrysslands president Lukasjenko är det en stor sak att just hans huvudstad valdes som mötesplats. Vitrysslands diktatoriska statsskick har ju sällan fått beröm. Nu visade det sig att Lukasjenkos balansgång mellan sympatier för Ryssland och för Ukraina gav utdelning.

Jag kan inte låta bli att spekulera lite kring mötesplatsen:

Efter att president Sauli Niinistö träffade Putin och Porosjenko ringde han upp Kazachstans president Nursultan Nazarbaev. Jag undrar om han då frågade Nazarbaev om han ville stå värd för det kommande mötet. Och om han gjorde det, tackade Nazarbaev i såfall nej på grund av planerna på gemensamma fredsbevarare eller av ekonomiska skäl?
Nu hoppas jag på att få se modiga män i Minsk minska motsättningarna.

Ukrainsk ”spindelman” tar på sig flagg-kupp

Foto: Mustang-Wanted.com

Foto: Mustang-Wanted.com

En känd ukrainsk extremsportare – eller ”spindelman” om man så vill – erkänner nu att det är han som ligger bakom den spektakulära ”flagg-kuppen” i Moskva, då en ukrainsk flagga placerades högst upp på en av Moskvas sju Stalinskrapor, vars topp-stjärna också målades delvis blå för att symbolisera den ukrainska flaggans färger.

På sin Facebook-sida har Grigorij – eller ”Mustang Wanted” som han kallar sig – lagt ut en selfie som visar hur han står högst upp på den delvis ommålade stjärnan. Han skriver att han utförde det hela ”i en anda av sant patriotiska känslor” och att han nu känner sig tvungen att erkänna sig skyldig. Inte helt utan ironi, ska tilläggas:

…för att få till stånd en frigivning av de oskyldiga ryska medborgare, som har alla chanser att falla offer för det välkänt rättvisa ryska domtolsväsendet.

Han skriver vidare att det tog honom hela natten att utföra det han beskriver som en ”art-performance” och att han var klar runt kl 6 på morgonen. De fyra som nu riskerar sju års fängelse för huliganism ska han inte ha synt till på taket vid den tiden och han hävdar att han inte känner dem.

Grigorij avslutar sin text med att förklara sig villig att överlämna sig till det ryska rättsväsendet i utbyte mot att den ukrainska soldaten Nadezjda Savtjenko friges. Savtjenko togs till fånga av pro-ryska separatister i somras och har sedan dess suttit i ryskt förvar.

Tala högt om de politiska fångarna i Ryssland!

politiska fångar

Vågar Bildt tala högt om de politiska fångarna i Ryssland?

Den ryska människorättsorganisationen Memorial har publicerat en ny lista över politiska fångar i Ryssland. Efter den senaste uppdateringen uppgår antalet till 45 personer.

Bland de politiska fångarna återfinns den kände bloggaren och regimkritikern Aleksej Navalnyj, miljöaktivisten Jevgenij Vitisjko samt flera av dem som dömts inom ramen för det så kallade Bolotnaja-fallet. För varje person som inkluderats på listan ges en konkret motivering till varför vederbörande – i enlighet med internationellt överenskomna kriterier – betraktas som politisk fånge.

Listan visar mycket konkret att förekomsten av politiska fångar är ett obestridligt faktum i dagens Ryssland. Det bör också få konsekvenser för Sveriges Rysslandspolitik.

Utrikesminister Carl Bildt har hittills varit väldigt försiktig med kritik mot förföljelsen av oliktänkande inne i Ryssland. Men denna bör fördömas med samma kraft som Vladimir Putins agerande i Ukraina. Och Bildt bör offentligt kräva att den ryska regimen omedelbart släpper samtliga politiska fångar fria. På så sätt kan han också tydligt visa sitt ställningstagande för de krafter som vill se ett demokratiskt Ryssland.

Hårdare brottsrubricering för ”flagg-kuppen”

De personer som misstänks för att ha satt fast en ukrainsk flagga på toppen av en av Stalinskraporna i centrala Moskva, och målat stjärnan delvis blå, riskerar nu att dömas till maximalt sju års fängelse. Moskvapolisen har nämligen ändrat brottsrubriceringen till ”hulliganism”, ett brott med sju års fängelse i straffskalan, skriver Interfax.

Som jag skrev i går ägde det hela rum tidigt i går morse och strax efteråt grep polisen fyra personer för ”vanärande av hög byggnad”. Brottsrubriceringen blev då ”vandalism”, ett brott som kan ge max tre års fängelse.

Som statliga tv-kanalen Russia today rapporterat tog sig i går en annan grupp personer upp på en annan hög byggnad i Moskva och placerade en rysk flagga på toppen. Det hela dokumenterades och las ut på instagram. Jag kan dock inte se att den händelsen fått något rättsligt efterspel. Rätta mig gärna om jag har fel.

Unikt GULAG-museum hotat

perm-36

Fånglägermuseet Perm 36

Nätverket EU-Russia Civil Society Forum, där Östgruppen är medlem, publicerade härom veckan ett öppet brev där ansvariga myndigheter i Perm uppmanas att bevara fånglägermuseet Perm 36.

Museet – som är ett unikt minnesmärke med intakta interiörer från fångbaracker, isoleringsceller och andra byggnader från tiden då lägret användes inom det beryktade GULAG-systemet (det byggdes 1942) – hotas nu av nedläggning.

”Perm 36” invigdes 1996 i form av ett samarbetsprojekt mellan lokala myndigheter och människorättsorganisationen Memorials Permavdelning. Drivande bakom dess tillkomst var historikern Viktor Sjmyrnov och hans fru Tatiana Kursina, som sedan också fungerade som chefer för museet.

Tidigare i år beslutade dock myndigheterna att dela upp museet i två olika enheter. Dels en offentligt styrd institution med ansvar för byggnader och infrastruktur, dels en ideell organisation, ANO, som hade hand om själva utställningsmaterialet, seminariearrangemang och andra utbildningsinsatser. Kursina utsågs till chef för myndighetsdelen, medan Sjmyrnov fick leda ANO.

Strax därpå meddelade dock kulturdepartementets lokalavdelning i Perm att den offentliga finansieringen av museet skulle stoppas. Tatiana Kursina avskedades som chef och ersattes av en tjänsteman från nämnda lokalavdelning. Samtidigt meddelades att inga evenemang i fortsättningen skulle få genomföras utan skriftligt tillstånd från myndigheterna.

Under sommaren har delar av museet förstörts, bland annat har fånglägrets port rivits. Myndigheterna har också meddelat att man har för avsikt att förändra utställningens fokus, så att den inte bara handlar om GULAG.

Den belarusiske dissidenten Michas Kukabaka, som själv släpptes från lägret i Perm 1988 efter många års fångenskap, är inte förvånad över utvecklingen. I en kommentar konstaterar han att nedläggningen av museet Perm 36 är ett naturligt led i den nuvarande ryska regimens försök att ”skriva om historien” och framställa Sovjettiden i en bättre dager.