Lycka är en egen lucka på Migrationsverket

Jag har ansökt om nytt visum. Det är alltid lite nervöst. Inte för att det är särskilt svårt att samla ihop alla dokument som behövs, det är bara det att det tar en förskräcklig tid och dessutom är en mycket exakt vetenskap.

Först ansöker man om att förnya sin ackreditering hos ryska utrikesministeriet. Ett brev från redaktionen, fotografier samt kopior av pass och övriga dokument lämnas in. Brevet ska vara riktad till chefen för pressavdelningen och skrivet på gedigen byråkratryska. Jag anser mig kunna ryska relativt bra, men riktig byråkratryska är faktiskt ett helt eget språk (på samma sätt som byråkratfranska).

Brevet som lämnas in har jag skrivit stommen till, därefter är det bearbetat av ett proffs. Jag talar nu inte om att rätta stavfel utan om att få till den rätta språkdräkten. Google translate kan ni glömma. (Jag anser över huvud taget att Google translate borde förbjudas men det återkommer jag till en annan gång.)

Om man redan har ackreditering brukar det ta ungefär en vecka att få en ny. Samtidigt får man ett brev där ryska utrikesministeriet rekommenderar Migrationsverket att förlänga ens visum. Utrustad med brevet, fotografier och nya kopior av pass, registrering och visum tar man metron till Migrationsverket där man fyller i en lång och omständlig blankett som ska skrivas under på flera ställen.

Vi utländska korrespondenter har en egen lucka på Migrationsverket och behöver därför oftast inte köa så länge. Det är inte rättvist men jag ber till gud att det aldrig ska ändras.

Kvinnorna bakom luckan har goda röstresurser, vilket är praktiskt eftersom de sitter bakom en tjock glasvägg. De är barska, accepterar inget nonsens och vill ha in alla dokument i en viss ordning. Jag lyder dem blint.

Varje gång jag fyller i den långa, omständliga blanketten för min dotter och mig svettas jag vid tanken på att göra något grundligt fel och tvingas göra om alltihop. Än så länge har det aldrig hänt. De frågor jag inte förstår låter jag blir att svara på. (Tro mig – formuleringarna är inte alltid enkla och glasklara.) Sedan lämnar jag in blanketten varpå kvinnan bakom luckan blixtsnabbt läser igenom den, strängt talar om för mig vad som fattas och langar tillbaka papperet.

Till saken hör att jag med åren har börjat uppskatta de här kvinnorna. De må vara vresiga, men de är effektiva och erfarna. Dessutom är det underhållande att höra dem svara på kunder som försöker ställa sig in hos dem.

– Natasja! Det är första gången jag ser er blond. Tidigare har jag bara sett er som brunett, sade en gubbe som kom för att lämna in handlingar. Av hans apparation att döma jobbar han som chaufför åt en utländsk korrespondent.

Den fjäskande tonen i rösten fick mig att le. Det gjorde emellertid inte Natasja.

– Brunett! Jag har varit blond så länge ni har sett mig här! Ni har definitivt aldrig sett mig med mörkt hår, klippte hon av med en röst av stål.

Jag fyllde i resten medan jag kvävde ett fniss. Sköt in det genom luckan. Natasja läste, placerade dokumenten i en prydlig hög. 

– Ni får visumen på måndag. Nästa!

Universitet i Tjeljabinsk sparkar ”utländsk agent”

Ekologiprofessor Lichatjov oroas över miljöprotester.

Ekologiprofessor Lichatjov oroas över miljöprotester.

Ekologen Andrej Talevlin som leder miljöorganisationen För naturen (”Za prirodu”) får inte längre undervisa vid Tjeljabinsk statliga universitet. Bakgrunden är att organisationen i mars registrerades som ”utländsk agent”.

Ekologifakultetens dekan, professor Sergej Lichatjov, säger sig inte ha något emot Talevlin som person – men ser ett stort problem i miljöorganisationer som kämpar mot vad han menar är påhittade problem och tjänar pengar på det. Talevlins organisation har tagit emot bidrag från norska Naturvernforbundet.

Lichatjov menar att miljörörelsen förvrider huvudet på studenterna och hävdar att dessa själva har krävt att få slippa undervisas av Talevlin. Beslutet att göra sig av med honom har fattats i samråd med juridikfakulteten, eftersom Talevlin anses sprida en felaktig syn på rysk lagstiftning.

– Alla vet att den här personen håller på med antipatriotiska saker, säger Lichatjov. Så länge jag arbetar på ekologifakulteten kommer våra ekologistudenter inte mer att delta i protestverksamhet.

Även Talevlins meningsfrände Oleg Magazov har fått avsluta sitt undervisningsuppdrag på ekologifakulteten – eftersom också han drog in studenterna i demonstrationer mot myndigheterna, förklarar professor Lichatjov.

Källa: freepressa.ru

Missnöjda föräldrar varnas för extremism i Karelen

I Velikaja Guba är sommarlovet över.

I Velikaja Guba är sommarlovet över.

Missnöjda föräldrar i Medvezjegorskräjongen varnades för att hålla egna föräldramöten, och fick veta att dessa skulle betraktas som en extremistisk handling. På två orter hindrades de av lokala tjänstemän och polis att genomföra sina möten i offentliga lokaler.

Bakgrunden är räjongens sätt att implementera Karelens regionalt beslutade ”optimisering” av skolväsendet. Skolor läggs ned och olika årskurser ska undervisas tillsammans. Flera lärare uppges nu söka annat arbete eftersom de inte tror att det är möjligt att hålla olika lektioner samtidigt.

Det var i byn Lambasrutjej och Velikaja Guba som de missnöjda föräldrarnas möten stötte på patrull. I båda fallen genomfördes de ändå på privat egendom och föräldrarna beslutade att inte skicka sina barn till skolan i dag 1 september då det ryska läsåret börjar. De kräver att deras skolor undantas från optimiseringsprogrammet. Samma krav har de redan tidigare ställt skriftligen både till lokala och federala myndigheter, utan resultat.

Föräldrarna tror att de lokala tjänstemännens halsstarriga motstånd kan ha att göra med det tevesända allryska föräldramöte som genomfördes i torsdags. Där kunde man från hela landet ringa in frågor och synpunkter till utbildningsministern Dmitrij Livanov.

Källa: Takie Dela

Chodorkovskij ger pengar till politiska fångar

Bloggaren och aktivisten Maria Baronova samordnar projektet för Chodorkovskijs fond Open Russia.

Bloggaren och aktivisten Maria Baronova samordnar projektet för Chodorkovskijs stiftelse Open Russia.

Michail Chodorkovskij ska tillsammans med Aleksej Navalnyj börja hjälpa politiska fångar med pengabidrag. I en första omgång ska 22 personer få hundratusen rubel var.

Bidragen motsvarar cirka 14 000 svenska kronor. Vad pengarna ska användas till är helt upp till mottagarna, men besöksresor för anhöriga till avlägsna fängelser är ett exempel på de behov man ser.

Bland mottagarna märks flera dömda i den så kallade Bolotnajaprocessen, ekologen Jevgenij Vitisjko, aktivisten i rörelsen Det andra Ryssland Taisija Osipova, antifascisten Aleksej Sutuga, de terrordömda Oleg Sentsov och Aleksandr Koltjenko, Aleksej Navalnyjs bror Oleg Navalnyj, journalisten Sergej Reznik, Sergej Mochnatkin och en ukrainska piloten Nadezjda Savtjenko samt Andrej Pivovarov från partiet Parnas.

Ex-oligarken Chodorkovskij, som själv satt i fängelse i tio år men släpptes häromåret och numera lever i exil, flaggade för projektet för snart ett år sedan. Tiden har gått åt till att forma ett expertråd och att välja ut mottagarna. Projektsamordnaren Maria Baronova säger att de senare måste omfatta vad hon kallar europeiska värderingar och dessutom vara beredda att ta emot pengarna öppet.

– Alla olagliga handlingar som begås av rättsväsendet är möjliga bara under fullständig tystnad, säger hon i en intervju med tidningen Novaja Gazeta. Vårt mål är att hjälpa de som inte vill ha tystnad.

Expertrådet som bestämmer vilka som ska få pengabidragen består av 24 människorättsförsvarare, advokater och journalister.

Källa: Article20

Sanning är inte vad du tror

Skärmavbild 2015-08-29 kl. 19.07.47Lita gärna men kolla först. Det är ett ovanligt gott råd från Ronald Reagan som vi alltför ofta glömmer bort när vi hör det vi så gärna vill höra. Det fick jag själv erfara i morse när jag öppnade tidningen.

”Garagehyror höjs med 300 procent” hade jag själv skrivit i en rubrik, för det var vad en av de missnöjda hyresgästerna hade sagt till mig. Först när jag öppnade tidningen slog det mig att en trefaldig hyreshöjning inte alls är samma sak som en höjning med 300 procent. Då var det för sent att dunka huvudet i frukostmackan.

När något låter för bra för att vara sant är det ofta det. Man ska alltid vara noga med källkritik, men speciellt uppmärksam ska man vara när en svajig källa verkar bekräfta något som man själv gärna vill tro.

Sedan den 24 augusti har jag förgäves försökt skjuta ner envisa rykten på Twitter om att en helt okänd rysk webbsida på något sätt skulle ha fått reda på och publicerat Rysslands verkliga förlustsiffror i kriget i östra Ukraina: 2.000 döda och 3.200 skadade. Ryktena har sitt ursprung på ukrainska webbplatser som hänvisar till några meningar som publicerats på en rysk webbplats och sedan försvunnit:

Всего, по состоянию на 1 февраля 2015 года, уже выплачена денежная компенсация для более 2000 семей погибших военных и для 3200 военнослужащих, получивших тяжелые ранения и признанных инвалидами.

Sammanlagt har det fram till den 1 februari 2015 redan betalats ut en penningkompensation till över 2000 familjer till stupade militärer och till 3200 militärer som fått svåra skador och registrerats som handikappade.

Det framgår inte vad källan till informationen är eller vem som skrivit artikeln. Inte heller framgår det vem som står bakom webbplatsen. Domänen är registrerad av en privatperson. Sajten kallar sig för Delovaja zjizn (”Affärsliv”) och innehåller intetsägande texter samt en massa störande reklam. Någon känd tidning med namnet Delovaja zjizn existerar inte. För att stärka trovärdigheten i påståendet kallade ukrainska sajter ändå Delovaja zjizn för ”en populär rysk tidning”.

Efter att påståendet snurrat runt några varv på sociala medier och spridits av kända personer som USA:s förre Moskvaambassadör Michael McFaul var det en etablerad sanning.

Redan den 25 augusti publicerade Forbes en ”opinionsartikel” under titeln Russia Inadvertently Posts Its Casualties In Ukraine: 2,000 Deaths, 3,200 Disabled. Artikelförfattaren Paul Roderick Gregory slår fast att ”ryska censorer snabbt strök uppgifterna”. Hur han vet detta berättar han inte. Det är ju en ”opinionsartikel”.

Dagen därpå refererade brittiska The Independent ”opinionsartikeln” under titeln Russia ‘accidentally reveals’ number of its soldiers killed in eastern Ukraine, drog långtgående slutsatser av de ”läckta” siffrorna, och avslutade artikeln med en mening om att tidningen vänt sig till Kreml för en kommentar.

Även Carl Bildt gick därefter på minan och twittrade ut siffrorna från The Independent som ett etablerat faktum – trots att källan fortfarande är en suspekt rysk webbplats som ingen tidigare hört talas om och som inte hänvisar till någon källa för uppgiften.

Den 28 augusti publicerade den ryske journalisten Ruslan Levijev en grundlig undersökning som visar det jag hela tiden misstänkt – Delovaja zjizn är inte någon seriös nyhetssajt och det finns absolut ingen anledning att tro att siffrorna som publicerats där stämmer. Senare samma dag publicerade han även en engelsk översättning av sin artikel.

Varför var det då så många som lät sig luras?

Främst därför att det var många som väldigt gärna ville tro på uppgifterna som passade bra i den i väst dominerande berättelsen. Men också därför att siffrorna på ett skickligt sätt hade bäddats in som detaljer i en text som såg ut att vara en neutral redogörelse för ryska försvarsministeriets utgifter – och framför allt eftersom stycket med siffrorna sedan hade strukits från artikeln, vilket kunde bevisas med länkar till Googles webcache som var och en kunde kontrollera.

Men det är här hunden ligger begraven. En uppgift blir inte mer trovärdig bara därför att den har strukits från en artikel, så länge vi inte vet vem som har strukit den och varför. Man måste fortfarande göra en grundläggande källkritisk bedömning – även om man väldigt gärna vill tro på uppgiften.

Nu gjorde många inte det, vilket ledde till att det ryska propagandaspråkröret Russia Today fick ett utmärkt tillfälle att göra sig löjlig över de inkompetenta västliga journalisterna som sprider grundlösa propagandapåståenden. För en gångs skull har Russia Today helt rätt.

Mer på temat

Järnvägarna är Rysslands största mjölkko

Den ryske statsvetaren Vladimir Gelman skriver i tidskriften Post-Soviet Affairs om hur Rysslands ledare hämningslöst mjölkar det på resurser och sällan får något bra gjort, under rubriken ”The vicious circle of post-Soviet neopatrimonialism in Russia”. Just detta slags rofferi, ”rent-seeking” på akademisk engelska, är enligt Gelman det överordnade målet för offentlig maktutövning på alla nivåer i dagens Ryssland. Det kanske tydligaste exemplet på detta är landets största arbetsgivare, järnvägarna. Gelman kallar dem ”Russia’s greatest rent machine”, i en lekfull anspelning på Boney M’s gamla hit om Rasputin, som de kallar ”Russia’s greatest love machine”.

På ytan liknade bildandet av dagens stora järnvägsbolag en moderniseringsreform. Det gamla sovjetiska järnvägsministeriet, skapat av Stalin på 1930-talet, ombildades 2003 till bolaget Ryska Järnvägar (RZjD). Enligt en inte helt ovanlig privatiseringsmodell skiljde man sedan den lönsamma godstrafiken från den olönsamma passagerartrafiken. Exempelvis pendeltågen lades därför i dotterbolag till Ryska Järnvägar och dessas förluster skulle täckas av skattebetalarna. Problemet var att Ryska Järnvägar tog ut allt högre avgifter  från pendeltågsoperatörerna. 2011 avhändade sig staten den kostnaden till regionerna, som inte hade mycket att sätta emot det mäktiga storbolaget. Efter ännu en avgiftshöjning i januari 2015 blev konsekvensen att många regioner meddelade att de skulle lägga ned en stor del av pendeltågstrafiken.

Jakunin med dåvarande presidenten Medvedev 2008.

Jakunin med dåvarande presidenten Medvedev 2008.

Det folkliga missnöjet blev dock så stort att Putin såg sig tvungen att gripa in, och återigen låta staten ta över en del av kostnaderna. Ryska Järnvägar fortfar dock att mjölka pengar ur systemet och dess chef, Vladimir Jakunin som är känd för sin lyxkonsumtion och sitt enorma residens utanför Moskva, räknas föga förvånande till Putins inre krets (han var med i det gamla sommarstugekooperativet ”Ozero”). Exakt hur mjölkningen går till framkommer inte i Gelmans text, mer än att han hänvisar till ett upplägg med en mängd offshorebolag som den oppositionelle antikorruptionskämpen Aleksej Navalnyj kartlagt.

Jakunin uppmärksammades för övrigt också i SVT-programmet Uppdrag Gransknings skildring av korruptionen kring Vinter-OS i Sotji.

Någon alldeles vanlig mutkolv är han dock inte, åtminstone inte om man får tro honom själv. Han driver ett institut för global dialog som har gett ut en antologi med världens skarpaste tänkare dit händelsevis även han själv räknas, han har gedigna akademiska meriter – bland annat en gästprofessur vid Handelshögskolan i Stockholm – och han höll i våras en beryktad föreläsning vid Sankt Petersburgs universitet om hur USA sprider konsumism och pengadyrkan över världen.

Ja, litet komiskt blir det ibland.

Gelman vänder sig emot uppfattningen att sakernas tillstånd är ett oundvikligt resultat av Rysslands historiska arv. I Afrikanska länder förklaras gärna liknande vanstyre bero  på kolonialismen, i Ryssland är det däremot landets egen historia som får skulden – från den tidiga tsartidens brist på privat ägande och godtyckliga envåldshärskare till sovjetkommunismen. Fallet RZjD kan dock svårligen förklaras med hur det gick till i det gamla sovjetiska järnvägsministeriet, som under Stalin och framåt knappast åtnjöt den autonomi Jakunin och hans kumpaner i dag gör. Snarare handlar det om att Putins maktklick mycket målmedvetet gjort RZjD och landet till vad det i dag är.

Gelmans artikel innehåller även en del annat intressant, även om han tyvärr är ganska uppgiven. Kanske återkommer vi till den här på bloggen.

Som nyttigast är man när man inte själv förstår

I förra veckan höll det ryska mc-gänget Nattvargarna (Notjnije Volki) sin årliga ”Bike-show”. I år, liksom förra året, hölls showen i Sevastopol på det annekterade Krim. Dessa shower har genom åren alltid varit mycket påkostade och med ett starkt ryskt (till och med sovjetiskt) patriotiskt tema, där samarbetet med den ryska staten och militären är mycket omfattande. Exempelvis brukar man nyttja ryska örlogsfartyg som både rekvisita, fasader och för att köra i land motorcyklar och andra fordon.

Nattvargarna är inte vilket mc-gäng som helst. Som andra mc-gäng håller de på sin beskärda del av brottslighet, men de har också kommit att stå president Putin mycket nära. Gängets ledare, Alexander Zoldostanov, även känd som ”kirurgen”, har blivit en personlig vän till president Putin och dyker regelbundet upp på Putins tv-sända frågestunder. 2011 anlände Putin personligen till det årets ”Bike-show” på motorcykel.

Kirurgen och Putin vid ett evenemang i Volgograd 2013. Foto kremlin.ru via Wikimedia Commons

I förra veckan blev det allmänt känt i Sverige att det svenska hårdrocksbandet Sabaton spelat under årets upplaga av ”Bike-show”. Sabaton är ett mycket populärt svenskt hårdrocksband med många historiska och militära inslag i sina texter. Bandet är också mycket populärt bland Försvarsmaktens personal och 2008 förärades den svenska insatsen i Tchad en egen låt. Sabaton anser inte att det finns något kontroversiellt i detta utan att det var som vilken spelning som helst för deras fans och med ett tema (årets tema var 70 år sedan Sovjetunionens seger över Nazityskland) som passade deras profil. Man anser sig överhuvudtaget inte ha något med politiken att göra.

Under den gångna veckan har jag fört en av tidsmässiga skäl sporadisk diskussion på Twitter med Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman, som är av åsikten att Sabaton inte kan och inte ska ta några politiska hänsyn då musiken står över sådant. Det är en åsikt som jag inte fullt ut håller med om, särskilt inte i detta fall. Diskussionen ledde förmodligen senare fram till denna ledarkrönika av Cwejman.

Jag tror varken Sabaton eller Cwejman har förstått vare sig vilka Nattvargarna är eller deras roll i den ryska informationskrigföringen, i det här fallet främst avsedd gentemot den ryska befolkningen. Nattvargarna har under alla år tagit på sig en roll för att stärka den ryska patriotismen och är sedan flera år också samordnade med den ryska statens egna ansträngningar på området – därav de täta banden med militären och president Putin, samt att deras shower direktsänds i tv. Den som sett en av dessa shower inser omedelbart att detta skådespel, närmast i klass med en OS-invigning när det gäller resurser och koreografi, inte är något Nattvargarna betalat för och ordnat själva. Även om det varit tydligt i tidigare shower, så gick detta faktum inte att blunda för i förra årets upplaga och då särskilt inte heller gruppens roll i informationskrigföringen.

I förra årets ”Bike-Show” som visas ovan, var temat Majdan och den ryska interventionen i Ukraina. Showen börjar med att visa ett fredligt samhälle där barn och kvinnor leker där lugnet avbryts av flyglarm. Det visas sedan hur något gror under ytan i form av den ukrainska nazismen. Nazisterna börjar sedan marschera i form av ett hakkors samtidigt som publiken får höra rösterna av Hitler, Obama och Merkel. I rekvisitan i bakgrunden ser vi det amerikanska riksvapnet på händerna som styr de nazistiska marionetterna samt pyramiden, det allseende ögat och dollartecknet från dollarsedlarna. Därefter utbryter strider mellan ”stackars” obeväpnade kravallpoliser och nazister, samt lynchningar. Något senare får man se hur ”ukrainska frihetskämpar” i östra Ukraina tar över stridsfordon från regeringen och påbörjar ”befrielsen”. Efter halvtimmeslång glorifiering av den ryska sidan i Ukraina, dessutom väl tajmad att sammanfalla med den reguljära ryska arméns offensiv i östra Ukraina som vände kriget, övergår sedan showen till uppvisning av motorcyklar m.m. genom att dessa anländer genom stävportarna på ett landstigningsfartyg.

Detta är alltså kontexten för den typen av evenemang som Sabaton valt att delta i och det bakomliggande syftet med dessa. Adam Cwejman frågade mig om det med mitt resonemang inte var så att ”band som spelade i DDR på stora kulturevenemang, deltog de i propagandasatsningar?” Visst kan man tolka det så, men det är ändå en stor skillnad mellan det Sabaton deltagit i och exempelvis Metallicas spelning i Moskva under veckan. Sabaton har valt att delta i ett evenemang med en klart olämplig kontext, anordnad av intressen som för ett informationskrig inte bara mot den egna befolkningen utan även mot Sverige och övriga Västvärlden, samt på en annekterad plats där Sverige och EU har sanktioner (om än inte inom kultursektorn). Emedan Metallica kan stå rakryggade och säga att man spelade på sina egna villkor för sina fans, har Sabaton medvetet eller omedvetet låtit sig utnyttjas såväl av den ryska propagandamaskinen som i informationskrigföringen. Har man gjort detta omedvetet och fortfarande inte förstår vad det är man gjort, ja då finns det ett rätt passande sovjetiskt uttryck för detta.

Det går inte att komma undan med att säga att ”jag/vi bryr oss inte om politik”. Det är nämligen så för vissa av oss i samhället att politiken bryr sig om oss och vill använda oss som redskap för att uppfylla mål som inte alltid är så behjärtansvärda. Förstår man inte det, så blir naturligtvis effekten ännu bättre.

DTSR P4

Allt går att lösa med regler och elektriska vinschar

Det går knappt att röra sig i Moskvas centrum just nu på grund av alla vägarbeten. Överallt grävs det upp gatstenar och nya trottoarer anläggs. Till saken hör att nya trottoarer byggdes på exakt samma ställe för några år sedan. Det är svårt att inte tänka på vad den före detta Kreml-kardinalen Gleb Pavlovskij sade när jag intervjuade honom förra veckan, nämligen att vägarbeten i Moskva inte är vägarbeten. Det är projekt som regelbundet startas av höga tjänstemän för att de ska kunna driva in kickbacks av byggföretag.

(Här är intervjun: http://hbl.fi/nyheter/2015-08-24/767575/glad-over-att-kreml-sparkade-mig-i-tid).

bild (29)Jag tillhör dem som vägrar vara cyniska på precis vartenda plan när det gäller Ryssland. Men när det gäller stora byggprojekt – vägar, hus, fotbollsstadion – så är det tyvärr ett faktum att de nästan aldrig genomförs här utan att stora mängder pengar försvinner ner i statligt och kommunalt anställdas fickor. Det är en av anledningarna till att OS i Sotji blev så dyrt.

 

Trots detta kände jag en stor tillfredsställelse över att se cykelvägar byggas. Det ska sägas på en gång att de främst har symbolisk betydelse.bild (31) Cykelvägarna är alldeles för få för att det i praktiken ska vara möjligt att tryggt ta sig fram på cykel i Moskva, det existerar inget sammanhängande nät av dem. Men att de åtminstone byggs på några ställen är ett litet framsteg som gör mig på gott humör. Att få ner konsumtionen av fossila bränslen är en kamp i stenhård motvind i Ryssland där bilen fortfarande är en av de viktigaste statussymbolerna. Men någonstans måste man börja.

I Moskva kan man även hyra cyklar i cykelställ som har placerats ut lite varstans i staden. Jag har inte testat dem, främst av säkerhetsskäl. Jag vill inte cykla i en stad som saknar cykelvägar på de flesta ställen och där bilister inte alls är vana vid cyklister. Min sparkcykel som jag kan använda på trottoarerna och ta med i metron är ett bättre alternativ än så länge. Vi får se hur det utvecklar sig.

bild (30)

 

 

 

 

 

Jag får ofta frågan varför jag inte köper bil. Folk som precis som jag är omgivna av metro, bussar, spårvagnar och trådbussar ställer mig denna fråga. Det är ett mysterium. Moskvas kommunaltrafik är alldeles utmärkt och väldigt förmånlig, men  fortfarande anser många att det är en prestigefråga att inte behöva använda sig av den.

Samma personer är fortfarande överraskade över de nya parkeringsreglerna som innebär att man inte längre lämna sin bil var man vill! (En mänsklig rättighet.) De vinschar bort den! Just det, säger jag och myser. Allt går att lösa med regler och elektriska vinschar.

Ukrainske regissören Sentsov dömd till 20 års fängelse

sentsov rättegång

Oleg Sentsov

Idag dömdes den ukrainske filmregissören Oleg Sentsov i en rysk domstol till 20 års fängelse. Oberoende bedömare betraktar rättsprocessen mot honom som politiskt motiverad. Ikväll hålls protestmanifestationer mot domen, bland annat i Stockholm, utanför Rysslands ambassad.

Oleg Sentsov – som fick ett internationellt genombrott med filmen Gamer 2012 – stöttade aktivt Majdanprotesterna i Kiev och tog också tydligt ställning mot den ryska annekteringen av Krim, där han själv för övrigt är född. I maj 2014 grep den ryska säkerhetstjänsten honom på Krim tillsammans med tre andra ukrainska medborgare. De gripna anklagades för ”förberedelse av terroristbrott”.

Sentsov har nekat till alla anklagelser. Hans advokater har slagit larm om att han utsatts för tortyr under rättsprocessens gång. Och åklagarens huvudvittne har tagit tillbaka sitt tidigare vittnesmål mot Sentsov med förklaringen att det var falskt och avgetts under tortyr.

En lång rad framstående filmare i och utanför Ryssland har upprörts av rättsfallet och vid upprepade tillfällen protesterat mot detsamma. För en vecka sedan publicerade till exempel Europeiska filmakademien ett protestbrev, underskrivet av bland andra Wim Wenders, Andrzej Wajda och Aki Kaurismäki.

I sin slutplädering inför domstolen konstaterade Oleg Sentsov att den ryska propagandan visserligen var effektiv men att det alltjämt finns en stor grupp ryska medborgare som mycket väl förstår hur saker och ting egentligen förhåller sig, och som han uppmanade att inte låta sig skrämmas av regimen.

Ikväll arrangeras ett flertal manifestationer runt om i Europa till stöd för Oleg Sentsov och den medåtalade Aleksandr Koltjenko, som dömdes till tio års fängelse. En av demonstrationerna genomförs i Stockholm, utanför Rysslands ambassad på Gjörwellsgatan 31, klockan 18.00. Mer information finns här:

Free Crimean Political Prisoners! Solidarity Action in Stockholm!

Från Oleg Sentsovs slutplädering

De förbjudna skulpturerna och jakten på bagageförvaring

Nyligen gick jag och tittade på utställningen ”Skulpturerna vi inte ser” i Manegen i Moskva. Den består av avantgardistiska konstverk som hade varit förbjudna under Sovjettiden. För en vecka sedan klampade rysk-ortodoxa extremister in på utställningen och förstörde två arbeten av Vadim Sidur, arbeten som enligt dem var en förolämpning mot troende.

Jag anlände till Manegen på min sparkcykel och blev inte insläppt. Man fick inte lämna sparkcykeln i garderoben och inte ta den med sig på utställningen. (Det sistnämnda förstår jag efter att skadegörelsen skedde.) Jag gick till bagageförvaringen för Kremlmuseet som ligger alldeles intill med min snyggt hopvikta sparkcykel i handen. Kvinnan i luckan skrek åt mig att det bara är barn som åker sparkcykel och att hon verkligen inte tänker ta in en sparkcykel för vuxna till förvaring.

Jag hittade ingen annan bagageförvaring i närheten. Jag funderade. Sedan gick jag till lyxhotellet Hotell National som ligger mitt emot Manegetorget, hängde upp min jacka i kaféet i lobbyn och lämnade sparkcykeln invid klädhängaren, beställde en espresso som smakade utmärkt, betalade och gick på utställningen.

Den var strålande. Jag rekommenderar envar som kommer till Moskva att gå och titta på denna utställning med humoristiska, frivola, tragiska, mångtydiga skulpturer av både Vadim Sidur och andra. Där finns verk som beskriver Babij Jar (nazisternas massmord på judar utanför Kiev 1941), Jesus som klättrar nerför korset, lägerfångar, fabriksarbetare. Vissa verk får en att tiga, andra att le. Somliga är frivola på ett avväpnande sätt. Jag fnissade flera gånger högt och fick stränga blickar av tanterna som bevakade statyerna. De hade också ovanligt många säkerhetsmän på plats – av förekommer anledning.

På två tomma piedestaler hade personalen tejpat röda lappar där det stod: ”På grund av orättfärdigt beteende har verket skadats. Vi ber om ursäkt.” Här hade alltså den rysk-ortodoxa extremisten som kallar sig Enteo farit fram.

Det mest oroväckande i sammanhanget är inte dessa glödande rättroende i sig. Utan att de känner ett outtalat stöd från Kreml som utnyttjar den konservativ-religiösa vågen för sina egna syften. Det är ingen slump att extremisternas ledare, Dmitrij Tsorionov (som kallar sig Enteo) motiverade skadegörelsen med att utställningen bryter mot Ryska federationens lagar.

Trots detta lämnade jag utställningen lätt till sinnes över konstens kraft. Därefter promenerade jag till Hotell National, hämtade min jacka och min sparkcykel och tog metron hem.

Nedan några bilder av Vadim Sidurs arbeten.

bild (25)bild (24)

bild (23)