Tjetjenien och mordet på Boris Nemtsov

Foto: Ilja Varlamov

Foto: Ilja Varlamov

Det har nu gått två månader sedan Boris Nemtsov dödades i centrala Moskva. Då skrev jag att det var den statliga hatpropagandan som gjorde mordet möjligt. Det anser jag fortfarande, men nu vet vi aningen mer om vad som kan ha legat bakom dådet och vem som eventuellt höll i pistolen. Det finns en tydlig koppling till den tjetjenska ledningen.

Mordet ägde rum den 27 februari vid halvtolvtiden på natten, på en bro över Moskvafloden, när Boris Nemtsov i sällskap med sin flickvän Anna Duritskaja var på väg hem från en restaurang i varuhuset GUM vid Röda torget. En inspelning från en övervakningskamera tycks visa att det förutom mördaren finns ytterligare personer i närheten, möjligen personal från säkerhetstjänsten som kan ha haft Nemtsov under övervakning.

Det framstår dock som mycket osannolikt att mordet skulle ha genomförts av säkerhetstjänsten. Däremot är det möjligt att säkerhetstjänsten kände till att Nemtsov även skuggades av andra, och även mordplanerna kan ha varit kända på förhand. En möjlighet som nämnts av många ryska bedömare är att mordet begicks av tjetjener med kopplingar till Tjetjeniens ledare Ramzan Kadyrov, och att säkerhetstjänsten lät mordet ske för att därefter kunna komma åt Kadyrov.

Både säkerhetstjänsten FSB och det ryska inrikesministeriet är sedan länge i konflikt med Kadyrov som styr Tjetjenien som en enväldig härskare. Han begränsar hårt både den ryska federala säkerhetstjänsten FSB och den federala polisen (som styrs av inrikesministeriet i Moskva) agerande på republikens territorium.

Kadyrovs starka ställning i Tjetjenien är resultatet av en oskriven överenskommelse mellan honom och president Putin: så länge Kadyrov i ord förklarar sig lojal mot den ryska centralmakten och ser till att hålla rebellerna i schack får han använda vilka medel han vill på sitt eget område. Det har han också gjort. Tjetjenien är nu i praktiken en oberoende stat inom Ryska federationens gränser – men ryska statsbudgeten står för fiolerna.

I utbyte mot lojalitetsförklaringar till Putin har Kadyrov fått tillgång till nästan oändliga resurser för återuppbyggnad av Groznyj – och för personlig konsumtion. När han en gång fick frågan om var alla pengarna kommer ifrån skrattade han bara och sade:

– Allah ger. Jag vet inte varifrån de kommer, någonstans ifrån dyker det upp pengar.

Men om det skulle visa sig att Kadyrov har överskridit sina befogenheter – att han inte bara fängslat, torterat och låtit döda sina motståndare i Tjetjenien, utan att han också står bakom ett uppmärksammat politikermord i centrala Moskva, bara ett stenkast från Kreml, då skulle det bli nödvändigt för centralmakten att vidta åtgärder mot honom, går resonemanget. Alltså skulle det vara i säkerhetstjänstens intressen om ett sådant mord skulle kunna kopplas till den tjetjenska ledningen.

Vad som än ligger bakom så dök ett tjetjenskt spår upp väldigt snabbt. Den 7 mars meddelade säkerhetstjänsten FSB:s chef Aleksandr Bortnikov att två misstänkta för mordet hade gripits. Den huvudmisstänkte var en tjetjen, Zaur Dadajev, och han uppgavs ha erkänt att det var han som sköt Boris Nemtsov. Som motiv uppgavs att Boris Nemtsov hade uttalat sig respektlöst om islam i samband med terrordådet mot tidningen Charlie Hebdo.

Dadajev försökte senare ta tillbaka sitt erkännande och sade att han bara hade erkänt för att rädda en vän och eftersom han hade torterats. Han berättade att han i tre dygn hade hållits fastkedjad i en källare med en säck över huvudet, och att han hade torterats med elchocker.

Det påstådda motivet verkar något märkligt, dels därför att Dadajev kämpat mot islamistiska rebeller i Tjetnenien, men framför allt därför att samma bil som användes vid mordtillfället redan i höstas syntes i närheten av Boris Nemtsovs bostad. Då kände ingen till vad Nemtsov långt senare skulle säga om Charlie Hebdo.

Ramzan Kadyrov talar på stadion i Groznyj. Skärmbild från LifeNews.

Ramzan Kadyrov talar på stadion i Groznyj. Skärmbild från LifeNews.

Oavsett vad som var det verkliga motivet är det möjligt att det faktiskt var Zaur Dadajev som höll i pistolen. Det intressanta i sammanhanget är dock att Dadajev inte är vem som helst. Fram till en kort tid före mordet var han ställföreträdande befälhavare för en bataljon av ryska inrikesministeriets specialtrupper i Tjetjenien. En bataljon som inte lyder under inrikesministeriets centrala ledning, utan under Ramzan Kadyrov, och som därför oftast inte kallas för inrikesministeriets specialtrupper, utan för ”kadyrovtsy”, Kadyrovs folk. Det är helt enkelt Ramzan Kadyrovs privatarmé som bekostas av ryska statsbudgeten. En annan misstänkt, Beslan Sjabanov, som uppgavs ha sprängt sig till döds vid ett försök till gripande i Tjetjenien, tjänstgjorde i samma bataljon.

Efter gripandet förklarade Ramzan Kadyrov att Zaur Dadajev är en sann patriot och en av de tappraste kämparna i bataljonen. Enligt Kadyrov skulle Dadajev aldrig ha kunnat göra sig skyldig till ett brott mot Ryssland. Men som alla muslimer var även han skakad av ”Charlie Hebdos gärningar” och kommentarer till stöd för karikatyristerna, tillade Kadyrov sedan.

– Hur som helst, om domstolen bekräftar Dadajevs skuld, har han gjort sig skyldig till ett allvarligt brott. Men jag vill än en gång påpeka att han inte hade kunnat göra något mot Ryssland, som han under många år hade riskerat sitt eget liv för, skrev Kadyrov på Instagram den 8 mars.

Den 9 mars meddelades det att Vladimir Putin hade tilldelat Ramzan Kadyrov en medalj. Beslutet sågs allmänt som tecken på att Kadyrov inte hade hamnat i onåd trots de kopplingar mellan mordet på Boris Nemtsov och Tjetjenien som hade dykt upp.

Ungefär samtidigt började många undra vart Vladimir Putin själv egentligen hade tagit vägen. Den senaste gången han sågs offentligt var den 6 mars, och han ställde in sitt planerade besök till Kazakstan som skulle ha ägt rum den 12-13 mars. Först den 16 mars dök han åter upp framför tv-kamerorna. Samma dag tilldelades Kadyrov ännu en medalj, denna gång av de Moskvatrogna makthavarna på Krim.

Vad som hände under de tio dagarna vet vi inte, och det är möjligt att presidenten helt enkelt var förkyld – det skulle man aldrig berätta offentligt, eftersom varje tecken på att presidenten är en vanlig dödlig människa skulle kunna tolkas som ett svaghetstecken. Men det är också möjligt att han använde tiden för att styra undan en allvarlig konflikt mellan säkerhetstjänsten FSB och Ramzan Kadyrov.

Konflikten är dock olöslig, eftersom Ramzan Kadyrov inte vill tillåta federala säkerhetsstyrkor att operera obehindrat i Tjetjenien, medan FSB och inrikesministeriet inte kan acceptera att det finns en republik som formellt ingår i Ryska federationen men i praktiken är utom räckhåll för säkerhetsorganen. Under sitt årliga telefonväkteri fick Vladimir Putin två gånger frågan om varför säkerhetstjänsten eller polisen inte har kunnat gripa eller förhöra ett annat befäl i Kadyrovs privatarmé, Ruslan Geremejev, som misstänks för delaktighet i mordet på Nemtsov. Putin svarade inte.

Kadyrovs trupper på stadion i Groznyj. Skärmbild från LifeNews.

Kadyrovs trupper på stadion i Groznyj. Skärmbild från LifeNews.

Geremejev, som höll sig undan i Tjetjenien, förmodas nu ha lämnat Ryssland. Det är långt ifrån första gången som misstänkta brottslingar lyckats hålla sig undan federala myndigheter i Tjetjenien. Och nu, efter en incident den 19 april, då poliser från grannregionen Stavropol och federala polismyndigheten gjorde ett ingripande i Tjetjeniens huvudstad Groznyj som ledde till att en misstänkt brottsling sköts ihjäl, har Kadyrov offentligt meddelat att inga federala brottsbekämpande myndigheter tillåts operera i Tjetjenien utan hans personliga tillstånd. Om det ändå skulle hända får tjetjenska styrkor öppna verkanseld mot inkräktarna, sade han under ett möte med lokala myndighetspersoner.

Uttalandet visar att Kadyrov knappast känner sig underlägsen i maktkampen mot de federala myndigheterna, snarare tvärtom. I helgens storfilm om Putins 15 år vid makten (Medvedev är bortglömd) fick Ramzan Kadyrov en viktig roll. Han framträdde i sin låtsasuniform med stjärna och halvmåne på bröstet och svor åter trohet till Putin – och bara Putin.

Putin å sin sida vill säkert gärna ha Kadyrovs 20.000 man starka privatarmé på sin sida. Det är också väl känt att tjetjenska styrkor har utnyttjats i striderna östra Ukraina – och Kadyrov har gjort klart att hans armé är beredd att slåss för Putin var som helst i världen.

Så här sade Ramzan Kadyrov i slutet av december 2014 i sitt tal inför sina egna väpnade styrkor som han samlat på stadion i Groznyj:

Пришло время сделать свой осознанный выбор, и мы говорим на весь мир, что являемся боевой пехотой Владимира Путина и, если поступит приказ, мы на деле докажем, что так это и есть. 15 лет Владимир Путин помогает нашему народу. Теперь мы с вами, а нас десятки тысяч прошедших специальную подготовку, просим национального лидера России считать нас добровольным спецотрядом верховного главнокомандующего.

Det har blivit tid att göra ett medvetet val, och vi säger till hela världen, att vi är Vladimir Putins stridande infanteri, och om vi får ordern så visar vi i praktiken att det är så. I 15 år har Vladimir Putin hjälpt vårt folk. Vi är tiotusentals som genomgått specialutbildning, och nu ber vi Rysslands nationella ledare att betrakta oss som överbefälhavarens specialtrupper.

Vi vet fortfarande inte varför Boris Nemtsov dödades, även om vi kan misstänka att gärningsmannen trodde sig göra en tjänst åt överbefälhavaren Vladimir Putin – Nemtsov hade ju under lång tid utmålats som landsförrädare i de statliga massmedierna. Däremot vet vi att det med allra största sannolikhet finns en koppling till Tjetjenien, och att Tjetjeniens ledare Ramzan Kadyrov har hjälpt minst en av de misstänkta att hålla sig undan.

Mer på temat:

Valövervakare i Samara kan förklaras galen

Ljudmila Kuzmina.

Ljudmila Kuzmina, ordförande för Golos organisation i Samara.

En av Rysslands ledande valövervakare, Ljudmila Kuzmina i Samara, har länge varit inbegripen i en strid om stora skattekrav på hennes organisation. Nu riskerar hon att förklaras galen av myndigheterna.

Golos är Rysslands främsta nätverk för oberoende valövervakning. I oktober förra året rapporterade Fokus Ryssland om den skattesmäll nätverkets organisation i Samara utsattes för, med krav på 3,2 miljoner rubel (då över 600000 kronor). Kraven handlade om retroaktiv skatt på flera års bidrag från amerikanska USAID. De överklagades i flera instanser och ordföranden Ljudmila Kuzmina sa då att hon kände sig som huvudpersonen i Kafkas roman Processen.

I februari i år genomfördes husrannsakningar i organisationens lokaler och i Kuzminas bostad, där datorer och annan teknisk utrustning beslagtogs. Samtidigt fördes organisationen in i justitieministeriets register över utländska agenter, och bötfälldes i domstol för att inte ha anmält sig dit frivilligt. Sedan tidigare fanns redan Golos riksförbund och dess regionala organisation i Moskva i agentregistret.

Ljudmila Kuzmina är med anledning av skattekraven även själv föremål för brottsutredning. Hon menar att preskriptionstiden för anklagelserna mot henne runnit ut men utredningen förlängdes nyligen till 16 juni. Utredningskommittén har frusit hennes tillgångar (hennes lägenhet) och nu även beslutat att hon ska undergå psykiatrisk utvärdering. Dessutom kräver den att hon ska inkomma med karaktärsomdömen från politiska partier och andra hon haft att göra med i arbetet.

Ljudmila Kuzmina skriver på sin Facebooksida att utredarna ”för att krångla sig ur detta nu måste förklara mig galen”.

Källa: Grani.ru

Nya anklagelser mot professor i landsflykt

Professor Savva från Krasnodar i södra Ryssland.

Professor Savva från Krasnodar i södra Ryssland, nu på flykt undan fängelse och nya anklagelser.

Människorättsförsvararen och professorn Michail Savva som i februari rapporterades ha flytt Ryssland för att undgå fler fabricerade åtal, anklagas nu återigen för bedrägeri.

Enligt anklagelsen som offentliggjordes i dagarna ska Savva i samråd med andra ha försnillat minst 150000 rubel. Pengarna ingick i ett regionalt bidrag på 750000 rubel som 2012 utbetalades till kurser om socialt entreprenörskap. Flera föreläsningar påstås inte ha ägt rum. Därmed bekräftas också Michail Savvas farhåga att han hade fler anklagelser att vänta.

Som Fokus Ryssland tidigare berättat dömdes Savva för ett år sedan till tre års villkorligt fängelse, även då för bedrägeri. Anklagelserna mot honom handlade om två saker: dels skulle han ha försnillat ett regionalt bidrag om 300 000 rubel till sitt resurscenter för enskilda organisationer, dels skulle han ha fått betalt för universitetsföreläsningar som någon annan genomfört. Under utredningen hade han suttit häktad i sju månader.

Det var efter att han i vintras förhörts på nytt som Savva befarade att nya anklagelser var på gång. Han beslöt då att lämna landet, vilket ledde till att hans straff omvandlades från villkorligt till verkligt fängelse. Enligt uppgift söker han nu asyl i ett västland. Han har själv hävdat att hela fallet till en början var avsett att pressa honom till att vittna falskt mot andra i ett uppdiktat spionerimål.

Källa: Yugopolis

Desinformation från ryska ambassaden

Den ryska ambassadens officiella twitterkonto @RusEmbSwe spred tidigare för det mesta ganska harmlösa, oftast svenskspråkiga meddelanden om ambassadörens besök på olika orter och kommentarer om Rysslandsrelaterade artiklar i svenska massmedier, exempelvis så här:

På senare tid används kontot dock allt mer för att sprida rysk desinformation om händelserna i Ukraina, ofta på ryska. Den tilltänkta publiken är då rimligtvis ryssar som bor i Sverige. Senast hände det i dag, när Rysslands ambassad i Stockholm retweetade följande meddelande av Konstantin Dolgov, ryska utrikesdepartementets ”människorättsombud”:

Polsk ledamot i Europaparlamentet erkände att prickskyttarna på Majdan hade lärts upp i Polen, och inte alls i Ryssland. Sanningen banar väg för sig själv!

Det uppseendeväckande påståendet hänvisar till en intervju med den excentriske polske europaparlamentarikern och presidentkandidaten Janusz Korwin-Mikke. I intervjun, som publicerades på den stora internetportalen Wirtualna Polska, säger Korwin-Mikke följande:

Siedzę sobie w Parlamencie Europejskim obok pana Urmasa Paetza, ministra spraw zagranicznych Estonii, który przyznał w rozmowie z panią baronową Katarzyną Ashton of Upholland, że to nasi ludzie strzelali na Majdanie, a nie ludzie pana Janukowycza, czy pana Putina. Szkoleni u nas, w krajach Zachodu.

I Europaparlamentet sitter jag intill Urmas Paetz, Estlands utrikesminister, som i ett samtal med baronessan Catherine Ashton av Upholland erkände att det var vårt folk som sköt på Majdan, inte Janukovytjs eller Putins folk. De hade tränats hos oss i Väst.

Det stämmer att Urmas Paet (inte Paetz) är Estlands före detta utrikesminister och att han nu sitter i Europaparlamentet. Men det är också det enda som stämmer.

Under en presskonferens i Moskva den 4 mars 2014 hävdade Vladimir Putin att det mycket väl kan ha varit ett av de ukrainska oppositionspartierna som stod bakom dödsskjutningarna i Kiev. ”Ta en titt på detta material. De finns i öppna källor”, sade han till en journalist som inte förstod vad han pratade om.

Dagen efter presskonferensen läckte någon ut ett avlyssnat telefonsamtal mellan Estlands utrikesminister Urmas Paet och EU:s ”utrikesminister” Catherine Ashton. Ryska statsstyrda medier började slå på stortrumman: nu står det klart att det var oppositionen som sköt på sina egna i Kiev, det framgår av ett hemligt telefonsamtal mellan EU-höjdare. Det ryska budskapet fick snabbt genomslag även i relativt seriösa massmedier i andra länder.

Sanningen är dock att Paet inte sagt något av det Janusz Korwin-Mikke hävdar, och att hela telefonsamtalets bevisvärde i sammanhanget är lika med noll, vilket jag också skrev när det begav sig.

Men det förhindrar inte att telefonsamtalet, som troligen avlyssnades och spreds av ryska säkerhetstjänsten, titt som tätt lyfts fram som bevis för än det ena än det andra. Inför valet i Finland nämndes det av den centerpartistiske veteranpolitikern Paavo Väyrynen som vill ”normalisera” relationerna med Ryssland, och nu används telefonsamtalet alltså av en marginell polsk politiker som för övrigt även tycker att kvinnors rösträtt är meningslös eftersom de flesta kvinnor ändå inte intresserar sig för politik.

Det nya är den totala rundgången i propagandan. Nu använder alltså ryska utrikesdepartementets talesmän en polsk politikers förvirrade referat av ett irrelevant telefonsamtal som troligen avlyssnats och spridits av en annan rysk statlig myndighet för att bevisa att den ryska statliga propagandan är ”sanning som banar väg för sig själv”.

Det är oklart om ryska utrikesdepartementets twittrande propagandister verkligen inte har koll på vilken källa Janusz Korwin-Mikke hänvisar till, eller om de bara är övertygade om att hela världen redan glömt propagandacirkusen kring det avlyssnade telefonsamtalet våren 2014.

Klart är däremot att ryska utrikesdepartementets representanter inte har några som helst belägg för sina påståenden om ”polska prickskyttar” på Majdan. Hade de haft det hade de inte behövt återvinna gamla, värdelösa ”bevis”.

Klart är också att källkritik är viktigare än någonsin.

Mer på temat

Det bortglömda skyddet mot hotet från Ryssland

panelen

Sveriges demokratistöd till Ryssland aktualiserades för en gångs skull i den säkerhetspolitiska debatten.

När den så kallade Panelen i söndagens Godmorgon världen i Sveriges radio diskuterade den nya försvarsuppgörelsens brister och förtjänster, lyfte Lisa Pelling från Dagens Arena ett perspektiv som alltför ofta glöms bort i den svenska säkerhetspolitiska diskussionen. Hon konstaterade att det finns andra insatser än rent militära som kan spela en viktig roll för svenska säkerhetsintressen, och talade därvid om vikten av att ge stöd till en demokratisk utveckling i Ryssland. Pelling sade bland annat följande:

Det nya greppet som krävs är att titta på vad det finns för andra slags insatser som Sverige kan göra för att försvara det som vi är överens om ska försvaras: demokratiska värderingar och respekt för mänskliga rättigheter. Finns det andra insatser som är mer kostnadseffektiva, till exempel på plats i Ryssland? Vad har Margot Wallström för budget att röra sig med när hon ska förverkliga en feministisk utrikespolitik? Tror vi inte att den skulle kunna vara kraftfullare om den kunde åtföljas av en kraftfull biståndspolitik?

Pelling satte fingret på ett märkligt fenomen. För medan höjningen av försvarsanslaget diskuteras i termer av miljardbelopp, så är demokratistödet till Ryssland sedan länge begränsat till några tiotal miljoner, vilket av regeringen förklaras med begränsat budgetutrymme. Och ändå är det alltså i stor utsträckning samma säkerhetsintresse som främjas av de båda anslagen.

För ett tag sedan argumenterade Robert Hårdh och Joanna Kurosz från Civil Rights Defenders för samma sak i en artikel på Expressens debattsida och påpekade att ”Rysslands agerande på den internationella arenan i dag är en logisk fortsättning på den antidemokratiska utveckling som vi har bevittnat i Ryssland sedan sekelskiftet, där makthavarna steg för steg har beskurit medborgarnas rättigheter”. Hårdh och Kurosz fortsatte med följande kloka konstaterande:

Så länge Rysslands makthavare inte respekterar sina egna medborgares mänskliga rättigheter finns ingen garanti för att de kommer att respektera våra. Därför är det inte bara vår skyldighet som medmänniskor, utan det ligger också i vårt egenintresse, att stödja de modiga ryska människorättsförsvarare som arbetar för att Ryssland ska bli en rättsstat.

Direkt vilseledande var för övrigt den kommentar som en annan av paneldeltagarna – Mats Johansson – gav till Pellings resonemang. Han hävdade att det tidigare stödet till Ryssland lades ner för att det inte längre gick att få in pengar till landet. Men sanningen är att biståndet ströps redan för tio år sedan – genom gemensamma insatser av Alliansregeringen och dess socialdemokratiska företrädare – med hänvisning till att Ryssland blivit rikt och därför inte längre ansågs behöva något bistånd. 100 miljoner kronor årligen skars ner till 13 miljoner (för att sedan efter stark kritik höjas till 38 miljoner). Sverige svek helt enkelt den ryska demokratirörelsen när stödet var som mest angeläget. För Putin använde förstås inte sina olje- och gasmiljarder till att finansiera demokratiseringsåtgärder i Ryssland. Istället fortsatte han på den inslagna vägen med allt större inskränkningar av de mänskliga rättigheterna, en utveckling som har accelererat sedan hans återkomst till presidentposten 2012.

Vladimir Putin har förvisso också vidtagit åtgärder för att försvåra mottagandet av utlandsbistånd, men det innebär inte att det är omöjligt att finansiera de demokratifrämjande insatser som behövs mer än kanske någonsin förut i Ryssland. Mycket kan göras om bara den politiska viljan finns. Och det är definitivt inte förutsättningarna att hitta lämpliga ändamål för demokratistödet, såväl inom som utanför landet, som sätter gränserna i detta sammanhang.

Margot Wallström har tagit upp frågan kring demokratistödet till Ryssland vid ett flertal tillfällen sedan hon tillträdde som utrikesminister. Hon har konstaterat att det var ett ”oklokt” beslut att minska stödet. Den logiska följden borde vara att hon själv ser till att återställa det till åtminstone tidigare nivå på 100 miljoner kronor om året. Och med mer resurser än så skulle ett väl utformat demokratistöd naturligtvis kunna bli ett ännu viktigare medel för att förebygga ett framtida säkerhetshot mot Sverige.

Brandsprutor är förstås bra att ha, men visst är det väl ännu bättre om man kan bidra till att det inte börjar brinna överhuvudtaget?

Marsch för fred och frihet stoppades i Moskva

Aleksandr Ryklin med plakat: "Ockupationen av Ukraina – förräderi mot Ryssland"

Aleksandr Ryklin med plakat, ”Ockupationen av Ukraina är ett förräderi mot Ryssland”.

I dag söndag hade den ryska oppositionen ansökt om tillstånd för en demonstration i centrala Moskva, med 30 000 deltagare. Men de lokala myndigheterna sa nej.

Aktivisten och publicisten Aleksandr Ryklin är övertygad om att beslutet inte fattades av staden, utan av presidentadministrationen. Han menar också att det aldrig går att förutsäga om en demonstration ska få tillstånd eller inte.

– I veckan avrapporterade presidenten inför folket (I den årliga frågestunden på teve, red. anm.). Vi har något slags eskalering i Donbass. Och då bestämde de tydligen att det inte är läge för oppositionella uppträden i Moskva.

Så sent som 1 mars samlade ett tillståndsgivet sorgetåg för den då nyss mördade oppositionsledaren Boris Nemtsov uppskattningsvis över 50 000 människor, den största demonstrationen på flera år. Men att upprepa något liknande gick alltså inte.

I stället för den inställda marschen genomfördes nu ett tjugotal enmansdemonstrationer, som formellt inte kräver tillstånd. Flera av deltagarna greps ändå av polis, men släpptes sedan. Omkring tvåhundra människor dök också upp för att lägga blommor på platsen där Nemtsov mördades.

På torsdagen rapporterades även att två regionala representanter för Nemtsovs parti RPR-Parnas hade gripits och förhörts vid sin ankomst till Moskvas flygplats.

Källor: Svoboda.org (1), (2), (3), (4)

Svensk Stalinthriller stoppad

Child 44 är delvis inspirerad av det verkliga fallet med Andrej Tjikatilo – som under åren 1978-90 mördade minst 52 kvinnor och barn – men den fiktiva berättelsen utspelar sig flera fyrtio år tidigare.

Child 44 är delvis inspirerad av det verkliga fallet med Andrej Tjikatilo, som under åren 1978-90 mördade minst 52 kvinnor och barn. Den fiktiva berättelsen utspelar sig fyrtio år tidigare.

Rysslands kulturminister Vladimir Medinskij stoppar en ny svensk film från att visas på ryska biografer. Eller, ja, noga räknat är det väl en klassisk Hollywoodthriller. Som dessutom handlar om Sovjetunionen. Men den präglas åtminstone av några av Sveriges i dag största filmnamn: regissören Daniel Espinosa och skådespelarna Noomi Rapace och Joel Kinnaman. Bakom filmen Child 44 ligger förstås också boken med samma namn av den brittiske författaren Tom Rob Smith.

Att Rysslands kulturminister säger nej är kanske inte så förvånande. Inte efter de ryska diskussionerna kring den dystopiska samtidsskildringen Leviatan, som nu går på svenska biografer (åtminstone i Stockholm), eller efter vinterns (avbrutna) planer på att förbjuda filmer som skadade nationell sammanhållning. Eller förbudet mot svordomar i konst som infördes förra året. Inte heller inför det stora 70-årsfirandet av segern i andra världskriget, då det knappast passar sig att ge en negativ bild av Sovjetunionen under Stalin.

Den som råkar ha läst Child 44 vet att spänningen och intrigen helt bygger på Stalintidens förtryck. Från 1930-talets påtvingade ukrainska massvält till den unge MGB-officeren Leo Davidovs skoningslösa jakt på dissidenter i det tidiga 1950-talet utspelar sig en kuslig deckargåta, där barn över hela Sovjetunionen faller offer för en seriemördare – vars existens dock inte får erkännas. Snart blir det Davidov själv som i en uppgörelse med sina egna synder tar sig an det omöjliga uppdraget. Tom Rob Smith kramar varje spänningsskapande möjlighet ur det totalitära samhällets misstänksamhet och paranoia, och resultatet är en verkligt tät thrillerhistoria. (Ljudboksversionen rekommenderas, även om uttalet av ryska namn kanske inte är så bra.)

Minister Medinskijs ingrepp är alltså inte överraskande, men man kan ändå undra om han har rätt när han säger att Child 44 porträtterar ryssar som ”moraliskt defekta undermänniskor”. Åtminstone i boken tvingas nämligen Leo Davidov och hans hustru Raisa till slut att förlita sig på de vanliga människornas rättrådighet. Mindre smickrande är väl i så fall det alldeles verkliga klagomål som i veckan inkom till kulturministern från en teaterensemble i Pskov. Skådespelarna klagar över att behöva vara med i en pjäs om ett samhälle styrd av en ”dvärgtsar”. Detta stämmer inte alls med deras egna politiska övertygelser, säger de. Liknande politisk inställsamhet kom förresten till uttryck hos filmdistributionsbolaget, som – efter kulturministeriets stoppande av Child 44 – förklarade sig mycket nöjda!

Child 44 har svensk biopremiär 1 maj.

Ministeriet gräver allt djupare efter agenter

Tidskriften

Organisationens tidskrift Resursbesparande jordbruk.

Justitieministeriets register över ”utländska agenter” fortsätter att växa, och nu tycks en jordbruksorganisation stå på tur. Fallet väcker både förvåning och kritik.

Nationella rörelsen för hållbart jordbruk, baserad i Samara, har efter inspektion av justitieministeriets regionala avdelning befunnits bryta mot lagstiftningen om utländska agenter. Enligt lagen ska organisationer som finansieras från utlandet och bedriver politisk verksamhet själva anmäla sig till ministeriets agentregister. Detta har man inte gjort, och ska nu dras inför domstol där man riskerar dryga böter och tvångsanslutning till registret.

Organisationen bildades 2003 med stöd från jordbruksministeriet och ett antal lantbrukshögskolor. Den politiska verksamheten består enligt justitieministeriets tjänstemän i en artikel i dess tidskrift, Resursbesparande jordbruk, där ordföranden inom ramen för en ”modern agrarteknisk politik” efterlyste bättre lagstiftning mot korruption. Som utländsk finansiering räknas tyska bidrag på 40 000 rubel (7500 kronor), betalningen för en reklamartikel från en österrikisk firma på 936 euro, samt avgiften för en prenumeration till Kazakstan på 1200 rubel.

Kritik hörs från flera håll. Ordföranden i handels- och industrikammarens lantbrukskommitté, Viktor Semjonov, framhåller att bevarande av flora och fauna är undantaget från agentlagstiftningen. Ordföranden i presidentens människorättsråd, Jurij Fedotov, konstaterar att tjänstemännen ibland tolkar lagens luddiga definition av ”politisk verksamhet” för brett.

Under mars och april har tio organisationer lagts till i justitieministeriets agentregister, som nu omfattar 52 sådana. De flesta arbetar på olika sätt med demokratifrågor.

Källor: Rosbalt, Zasekin.ru, organisationens hemsida, agentregistret

 

Vet du vem Irina Rodnina är?

Irina Rodnina sitter i statsduman för maktpartiet Enade Ryssland. Men hur blev hon känd från början?

Irina Rodnina sitter i statsduman för maktpartiet Enade Ryssland. Men hur blev hon känd från början?

En av de idéer för integration av utlänningar som länge valsat runt i den svenska offentlighetens periferi är ju språktest för medborgarskap. Kanske är det en bra idé. Men i Ryssland rapporteras man nu ha gått flera steg längre och infört inte bara språk- utan även kunskapstest, dessutom inte bara för medborgarskap utan för arbets- eller uppehållstillstånd. En vokabulär på 950 ryska ord ska man ha, från 1 juli kommer det att öka till 1250 ord för uppehållstillståndet.

Kunskapstestet omfattar bland annat följande frågor. Klarar du dem? (Rätt svar kommer i slutet.)

1. Under vilket århundrade anslöts Krim till Katarina den Storas Ryssland?
2. Vilket var det avgörande slaget i Stora fosterländska kriget?
3. Vad kallades Sovjetunionens politik att slå ihop jordbrukshushåll i kolchoser?
4. Vilken republik anslöts 2014 till Ryssland?
5. Är Irina Rodnina känd som författare, idrottskvinna eller skådespelerska?

Frågorna kommer från en ny uppdaterad version av testet, som blev obligatoriskt vid årsskiftet och hittills har gjorts av 440 000 utlänningar. Arbetstillstånd kräver 60 procent rätta svar och uppehållstillstånd 75 procent. Även invånare i de ukrainska, rysktstyrda separatistrepublikerna Luhansk och Donetsk räknas som utlänningar men de får rabatt på testavgiften.

Det här testet är nog ingen bra idé. Visst kan det vara roligt med frågesporter, men kanske inte om ett arbets- eller uppehållstillstånd står på spel. En mer allvarlig invändning är förstås att det ryska samhället i dag behöver vända sig utåt och inte fortsätta att sluta sig inåt. Så som man exempelvis i dagarna gjorde vid Jekaterinburgs historiska museum, när man inställde en redan färdighängd fotoutställning med amerikanska och brittiska bilder från Andra världskriget. Sannolikt ville man inför firandet av Segerdagen 9 maj inte påminna om att andra länder också var med på ett hörn när Nazi-Tyskland besegrades.

Nåja, här är de rätta svaren:

1. 1700-talet
2. Slaget om Stalingrad
3. Kollektivisering
4. Krim
5. Idrottskvinna (konståkerska)

Bommade du Rodnina har du ju ändå en chans till uppehållstillstånd.

Översättning av ryska utrikesministeriets uttalande

På läsarnas begäran publicerar jag en översättning på ryska utrikesministeriets uttalande angående de nordiska försvarsministrarnas gemensamma artikel i Aftenposten om fördjupat försvarssamarbete. Uttalandet lades ut på ryska utrikesministeriets hemsidor i dag. Nedan först min översättning, därefter den ryska texten samt länken.

För att skapa en mer naturligt svensk språkdräkt valde jag att översätta så att jag ibland delade upp en lång mening i två kortare.

 

Ryska utrikesministeriets svar på de nordiska ministrarnas artikel i Aftenposten

Naturligtvis har den gemensamma artikel som Danmarks, Norges, Finlands och Sveriges försvarsministrar samt Islands utrikesminister har låtit publicera i norska Aftenposten väckt uppmärksamhet. I artikeln talar man om nordeuropeiskt samarbete inom försvar och säkerhet. Varje stat har utan vidare suverän rätt att fatta egna beslut i dessa frågor. Men i motsats till förr har det nordeuropeiska försvarssamarbetet nu riktat sig mot Ryssland, vilket kan undergräva det konstruktiva samarbete som vi har arbetat upp i Nordeuropa under flera tiotals år. Särskild oro väcker den allt starkare tendensen hos Sverige och Finland att närma sig militäralliansen Nato, trots att de officiellt inte ingår i krigsallianser.

Istället för en öppen och konstruktiv dialog, med målet att finna gemensamma lösningar för att stärka säkerheten i norra Europa och på hela kontinenten, inklusive en lösning på den inre ukrainska konflikten, tvingar man på invånarna i de nordiska länderna ett öppet konfrontativt förfaringssätt.

12.4 2015

 

http://www.mid.ru/brp_4.nsf/newsline/793508C5DF9E548D43257E25003B0C16

Комментарий МИД России в связи со статьей министров стран Северной Европы в газете «Афтенпостен»
696-12-04-2015

Разумеется, обратили внимание на совместную статью министров обороны Дании, Норвегии, Финляндии, Швеции и Министра иностранных дел Исландии, опубликованную на днях в норвежской газете «Афтенпостен», в которой речь идет о североевропейском взаимодействии в области обороны и безопасности. Решение вопросов в этой сфере, безусловно, – суверенное право каждого государства. Но в отличие от прошлых лет североевропейское оборонное сотрудничество стало позиционироваться как направленное против России, что способно подорвать накопленный за последние десятилетия позитив конструктивного взаимодействия на Севере. В этом контексте особую озабоченность вызывает также усилившаяся тенденция сближения с военным блоком НАТО Финляндии и Швеции, официально придерживающихся политики неучастия в военных союзах.

Вместо открытого и конструктивного диалога, направленного на поиск совместных решений в области укрепления безопасности на Севере Европы и на континенте в целом, включая урегулирование внутриукраинского конфликта, общественному мнению жителей Северных стран навязываются откровенно конфронтационные подходы.