Polis grep Volkswagens arbetare i Kaluga

Volkswagens fabrik i Kaluga.

Volkswagens fabrik i Kaluga.

Poliserna som kom in på fackmötet sa att de var på jakt efter rånare – men tog sedan med arbetarna till stationen. Kanske ville de på det viset avstyra en strejk vid Volkswagens fabrik.

Volkswagenfabriken i Kaluga avslutar 150 tidsbegränsade anställningar och går ned till fyra dagars arbetsvecka. När medlemmarna i Arbetarföreningens lokala fackklubb då samlades till möte dök polisen upp. Enligt fackledaren Dmitrij Trudovoj påstod de att ett rån hade ägt rum utanför mötesbyggnaden och grep tjugo arbetare. På polisstationen förhördes dessa sedan av medarbetare från centret mot extremism.

Polisens presstalesman Svetlana Somova uppger att bara tolv personer greps, och att orsaken var att de saknade identitetshandlingar. När det framkom att en av dem var ditrest fackrepresentant tillkallades ”självklart” extremistpoliserna.

Nedskärningarna på Volkswagenfabriken äger rum mot bakgrund av den ekonomiska krisen och minskad rysk efterfrågan på bilar. På Fords fabrik i Vsevolozjsk utanför Sankt Petersburg – som nu också gör sig av med anställda – pågår en strejk för bättre uppsägningsavtal. Arbetarna erbjuds sju månadslöner men kräver arton.

Källa: Article20

Oviljan att förstå omvärldsutvecklingen

Ett av besöksmålen den gångna veckan
Det finns en otrevlig tendens av säkerhetspolitiska komplikationer när jag lämnar Sverige. Den gångna veckan har spenderats i fotspåren av den allierade landstigningen i Italien och knappt hade gränsen passerats förrän Ryssland drog igång en massiv beredskapsövning i det västra militärområdet. Förra gången var det den s.k. ryska adventen, gången dessförinnan massakern på Maidan och innan dess övningen Zapad 2013.

Skämt åsido så har den gångna veckan bjudit på en rad säkerhetspolitiska orosmoln. Det första var den massiva beredskapsövning president Putin beordrade direkt vid sin återkomst till civilisationen. Övningen kulminerade under fredagen och bör orsaka oro i Sverige. På mycket kort varsel och utan förvarning inleddes en övning som snabbt växte från drygt 30 000 man till 80 000 man och omfattade såväl den norra flottan på Kolahalvön som Östersjönflottan och 220 flygplan i Sveriges närområde.

Det sistnämnda kan jämföras med övningen Arctic Challenge Exercise 2015 (en flygövning som hålls varannat år i Norge, Sverige eller Finland) som hittills kallats årets största flygövning med drygt 100 deltagande flygplan. Den ryska beredskapsövningen ska också jämföras med den norska övningen Joint Viking i Finnmark för två veckor sedan, vilken väckte irritation i ryska medier som ett stort hot mot Ryssland. Den övningen omfattade 5000 man och var den första sedan kalla kriget så långt nordöst ut. Det påminner onekligen om hur höstens svenska ubåtsjakt i Stockholms skärsgård utmålades som ett hot mot hela Östersjöområdets ekonomiska utveckling.

Retoriken mot Sverige har dock varit nedtonad de gångna veckorna, även efter Säpo:s årsrapport där man meddelar att var tredje rysk diplomat i Sverige sysslar med underrättelsetjänst. Spionaget inriktas mot militärteknologi och under underrättelser för stöd av militära operationer, vilket i klartext innebär krigsförberedelser. Istället har retoriken vänts mot Finland, där folk under firandet av årsdagen av Krims annektering skrek slagord om att ta tillbaka Finland. I slutet av veckan talade sedan Nikolaj Patrushev, sekreterare i det ryska säkerhetsrådet, fd chef FSB, om en ökande revanschism i Finland för att ta tillbaka Karelen (som landet förlorade till Sovjetunionen under andra världskriget). Det starkaste uttalandet kom dock från den ryske ambassadören i Danmark som hotade landet med att bli mål för kärnvapen om man fortsätter linjen att integrera avancerade luftförsvarssensorer på de nya danska fregatterna. Dessa skulle i så fall kunna användas i ett gemensamt robotförsvar i NATO.

Uttalandet från den ryske ambassadören är något som får utrikesminister Margot Wallströms hantering Saudi-Arabien att framstå som oerhört smidig. Det råder inga större tvivel om att såväl Danmark som övriga NATO-länder redan är mål för ryska kärnvapen, men så är även Sverige vare sig vi är medlemmar i NATO eller inte. Kärnvapen är en integrerad del av den ryska militära doktrinen och används där man så finner lämpligt. I den uppmärksammade ryska ”dokumentären” om Krims annektering som sändes förra söndagen, berättar Putin att han var beredd att säkra ockupationen av Krim med kärnvapen. Den ryska militärdoktrinen föreskriver egentligen att kärnvapen kan användas i försvar även mot konventionella vapen, men här ser vi alltså hur man är beredd att hota med kärnvapen även för att uppnå offensiva mål. Då ska man bära i åtanke att Ryssland bl.a. under Ryska påsken genomförde simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, liksom övningen Zapad 2009 som avslutades med simulerade kärnvapenangrepp mot Baltikum och Warzawa.

Under veckans ryska beredskapsövning frambaserades stridsflyg, men även Iskanderrobotar till Kaliningrad, samtidigt som ett amerikanskt luftvärnsrobotförband omgrupperades till Polen. Ett löfte sedan tidigare från USA till Polen. Den kraftiga ryska verkamheten, långt utanför proportion mot den verksamhet som genomförs av NATO-länder är mycket bekymrande. Den verksamhet som nu genomfördes är typfallet för hur en uppladdning skulle se ut inför ett anfall mot Baltikum särskilt då Ryssland väljer att genomföra verksamheten utan de förhandsmeddelanden som varit centrala för avspänningen sedan slutet av kalla kriget. Chefen för de amerikanska arméstridskrafterna i Europa varnade i början av mars just för att Ryssland skulle kunna utnyttja ett angrepp mot Baltikum för att försöka splittra NATO. Här är den amerikanska närvaron i Baltikum det bästa sättet att avskräcka från detta, då ett ryskt angrepp in i Baltikum, öppet eller dolt, skulle innebära att USA dras in redan från starten. Sista stycket i detta pressmeddelande från ryska UD är också ett intressant sätt att kommunicera – det ska framstå som att för Ryssland är det öppna kriget inte långt borta.

För svensk del lär vi få vår del av den ryska propagandasleven kommande veckor och senare under våren när först de svensk-finsk-amerikanska flygövningarna drar igång över Bottenhavet och senare i maj när flygövningen Arctic Challenge Exercise 2015 (ACE) börjar. ACE är en övning som genomförs vartannat år sedan 2013 och ersätter föregångaren Nordic Air Meet på det sättet att den både är större och nyttjar luftrum och basering i både Sverige, Finland och Norge. Med sina 100 flygplan från 8 länder blir den ungefär hälften så stor som den ryska beredskapsövningen. Ryssland har sedan tidigare reagerat starkt på övningar av det här slaget och lär så fortsätta. Veckan efter ACE drar sedan marinövningen Baltops 2015 igång. Ryssland har tidigare alltid deltagit i denna övning, men gör inte så sedan något år. Förra året genomförde Ryssland istället en egen beredskapsövning parallellt med Baltops, vilket föranledde en kraftig intensfiering i den militära verksamheten i Östersjön och för den svenska incidentberedskapen. Inte osannolikt kommer antalet observationer av främmande undervattensverksamhet att stiga i anslutning till dessa perioder.

Det finns de som inte vill kalla den nuvarande situationen ett nytt kallt krig. Inte osannolikt är det för att det skulle innebära att hela den säkerhetspolitik som förts under det gångna dryga decenniet varit helt felaktiga. Enligt min mening råder det inga tvivel om att det är ett nytt kallt krig vi just nu ser. Det är inte samma kalla krig som tidigare, men ett nytt kallt krig är vad det är. Där det gamla kalla kriget under sitt slutskede (vilket är det folk minns) var någorlunda förutsägbart i form av väl etablerade intressesfärer, är dagens situation mer jämförbar med decennierna efter andra världkriget. Skillnaden är också att vi nu har ett krig i östra Europa med en mycket skör vapenvila och att det nyttjas en retorik från rysk sida som inte går att jämföra med det kalla krigets slutskede. Då fanns väl implementerade funktioner och avtal för att understödja avspänning och undvika missförstånd, vilket det inte gör idag, särskilt inte då Ryssland lämnat CFE-avtalet och kringgår Wiendokumentet.

Våra grannländer hotas med kärnvapen, det genomförs simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, det genomförs krigsförberedelser mot Sverige och vår territoriella integritet kränks gång efter annan även djupt in på svenskt vatten. Likväl kretsar försvarspolitiken fortsatt kring vårens försvarsbeslut, där regeringens bud är en bråkdel av det Försvarsmakten satt som en skamgräns för bibehålla nuvarande förmågor. Att nå nivån för försvarsbeslutet 2009, taget utifrån hur världen såg ut då, och innan Sveriges närområde kom att bli det primära området för friktionerna mellan Ryssland och EU/NATO, kommer det aldrig bli tal om. Medan omvärldsläget forsätter utför gör så även den svenska försvarsförmågan i brist på finansiering och politisk förståelse. Av allianspartierna är det endast Folkpartiet som valt en finansieringsnivå som skulle motsvara en ökning av försvarsförmågan, men ”decemberöverenskommelsen” kommer med all sannolikhet att innebära att regeringens förslag blir det som antas. 

Bristen på förståelse för vad som händer i vår nära omvärld eller snarare viljan att ta in detta, forsätter att vara densamma i svensk politik. 

Läs gärna min krönika i dagens Expressen om hur Putins handlingsfrihet är på väg att minska och att landets problem inte försvinner bara för att Putin skulle göra det.

Vad vet du om mänskliga rättigheter i Ryssland?

För andra året i rad genomför Östgruppen en enkätundersökning, eller frågesport om man så vill, på temat mänskliga rättigheter i Ryssland. Vår förhoppning är förstås att se om informationsarbetet i denna och andra kanaler sprider kunskap om ämnet.

För att se frågorna – klicka här!

Vi tackar var och en som ägnar några minuter åt att svara på enkäten.

Vad vet du om MR i Ryssland?

För andra året i rad genomför Östgruppen en enkätundersökning, eller frågesport om man så vill, på temat mänskliga rättigheter i Ryssland. Vår förhoppning är förstås att se om informationsarbetet i denna och andra kanaler sprider kunskap om om ämnet. Vi tackar var och en som ägnar några minuter åt att svara på frågorna.

De finns här:

https://sv.surveymonkey.com/s/ostgruppen2015

Svetlana Aleksijevitj generaliserar och överdriver om Ryssland

svetlana aleksijevitj

Svetlana Aleksijevitj

Det finns onekligen läsvärda inslag i den belarusiska författaren Svetlana Aleksijevitjs beskrivning av Ryssland i GP nyligen. Hon skildrar den regimdrivna förändring som ägt rum i landet under det senaste året, där skickligt utformad propaganda hos många ryssar frammanat en total och okritisk lojalitet med Vladimir Putin. Hon rapporterar om ett nytt samhällsklimat där oliktänkande ständigt misstänkliggörs och ansätts, inte minst genom att i massiva och statligt styrda smutskastningskampanjer målas ut som ”folkfiender och nationalförrädare ”. Mordet på oppositionsledaren Boris Nemtsov kan därvid ses som ett yttersta resultat av ovan nämnda förändring, oavsett om Putin personligen beordrade det eller inte, menar Aleksijevitj.

Men även om texten i vissa avseenden ger en bra bild av den obehagliga utvecklingen, så förmedlar den samtidigt en vulgärt stereotyp föreställning om att ryssar till sin natur skulle vara krigiska. Och helt i onödan – det är illa nog som det är – överdrivs dessutom flera av de negativa och oroväckande företeelser som kan noteras i Ryssland idag.

Aleksijevitj återkommer flera gånger i sin text till tanken om en inneboende krigiskhet i den ryska mentaliteten. Hon gör det genom att mellan artikelns mer faktabetonade avsnitt regelbundet foga in generaliserande påståenden:

”Ryssarna har nästan ständigt levt i krig – för staten, och aldrig för sin egen skull. De har ett speciellt förhållande till döden.”

”Det är ett krigiskt land, med en krigisk psykologi…”

”Kriget är vår livsmiljö. Den enda värld där vi känner oss hemma, och som vi klarar av.”

Dessa tankar må äga sin relevans för vissa ryssar, men att presentera dem som ett karaktärsdrag för hela den ryska nationen är såväl vilseledande som i viss mån oförskämt, det senare mot alla de ryssar som under hård press engagerar sig mot just krigshets och den skeva patriotism som regimen intensivt uppmuntrar.

Det är begripligt att Aleksijevitj känner stark oro över utvecklingen i Ryssland. Men det finns ingen anledning att överdriva de existerande problemen ytterligare. En saklig beskrivning av situationen är tillräckligt upprörande och illavarslande.

Ett exempel: Aleksijevitj berättar – helt sanningsenligt – om sjubarnsmamman Svetlana Davydova som av sina grannar anmäldes till säkerhetstjänsten som misstänkt spion, om den ökända lag som stämplar många ideella organisationer som ”utländska agenter” och om en av Kreml regisserad massdemonstration riktad mot dem som motsätter sig Putins Ukrainaaggression.

Gott så. Men att sedan utropa, med hänvisning till dessa företeelser: ”Vad är detta – om inte ett inbördeskrig?” är milt uttryckt en kraftig överdrift. Förfärligt, ja visst, men något inbördeskrig är det trots allt inte fråga om.

Och så fortsätter hon:

”I statsduman pågår en seriös diskussion om att införa förbud mot att inneha dollar och mot att studera främmande språk, eftersom unga människor ger sig iväg utomlands… Snart blir det riskabelt att prata med utlänningar. En ny lag förbjuder utfärdandet av körkort till homosexuella och transpersoner.”

I varje påstående ovan finns förvisso ett korn av sanning, men den samlade bild som de ger upphov till genom Aleksijevitjs sätt att formulera sig är ändå måttligt överensstämmande med den verkliga situationen i Ryssland. Det dollarförbud som en dumaledamot från Vladimir Zjirinovskijs parti har lanserat är knappast föremål för seriös diskussion, inte heller det utspel mot främmande språk som en annan ledamot gjorde härförleden. Förutsägelsen om stundande risker för den som pratar med utlänningar är relevant i förhållande till dem som är aktiva inom demokratirörelsen (vilket förstås är upprörande i sig), något allmänt förbud mot internationella kontakter är dock inte aktuellt. Körkortsfrågan – som gällde transpersoner men inte homosexuella – handlar egentligen om en planerad tillämpning av världshälsoorganisationen WHO:s kritiserade kategorisering av psykiska störningar.

Som extra krydda på den apokalyptiska anrättningen meddelar Aleksijevitj också i svepande ordalag hur riskfyllt det är att i Ryssland interagera via sociala medier: ”För en selfie blir man avskedad, några likes kan leda till husrannsakan…”. Det har kanske förekommit och är i så fall förkastligt och värt att uppmärksamma, men det är inte någon allmänt förekommande praxis på det sätt som Aleksijevitj antyder.

Varför bör man då fästa så stor vikt vid vad just Svetlana Aleksijevitj skriver? Det publiceras ju otaliga texter – av högst skiftande kvalitet – om Ryssland i svenska medier, särskilt i dessa tider då Putins agerande i Ukraina återuppväckt den svenska allmänhetens intresse för landet.

Men Aleksijevitj har likväl en speciell position, inte minst i förhållande till sin internationella läsekrets. Hon har en moralisk auktoritet som få i egenskap av förföljd regimkritisk författare. Och hon uppfattas generellt som en sanningssägare i frågor som rör utvecklingen i före detta Sovjetunionen, bland annat tack vare de fantastiska reportage hon skämt bort oss med genom åren, där hon på ett fascinerande sätt trängt in i ”den röda människans” psyke med syftet att göra detta begripligt för sig själv och för andra.

Svetlana Aleksijevitj har alltså viss tyngd även i det svenska offentliga samtalet om Ryssland. Det framgår också av det mottagande som hennes artikel fått i sociala medier: Många delningar via Twitter och Facebook av personer med inflytande över svensk kulturdebatt, gärna med vidhängande kommentarer av typen ”bra och viktig läsning”. Det finns därför anledning att anta att många läsare (uppenbarligen reservationslöst) tar till sig innehållet i artikeln, vilket är olyckligt med tanke på dess omfattande brister.

Nu är förstås Aleksijevitjs litterära stil väldigt speciell, något som kanske till viss del också påverkar hennes sätt att formulera sig i tidningsartikeln. I sitt mångåriga bokprojekt om människor i Sovjetunionen och dess efterföljarländer kombinerar hon ju journalistens och den skönlitterära författarens perspektiv, vilket resulterar i texter som får läsaren att leva sig in i de verkliga människoöden hon valt att skildra. Tillsammans bildar de en sammanhängande väv som också säger något om berörda tidsperioders kollektiva medvetande. Men denna väv bygger likväl på enskilda individers upplevda och konkreta erfarenheter.

Den aktuella artikeln i GP är i ett viktigt avseende annorlunda konstruerad, då Aleksijevitj där själv uttryckligen generaliserar om Ryssland och hela det ryska folket. I vissa fall har hon nog fog för sina slutsatser, men i andra saknar dessa helt grund. Och man kan alltså ifrågasätta relevansen i flera av de enskilda företeelser som hon hänvisar till.

Situationen i Ryssland är alarmerande på många vis, men vår förståelse för vad som pågår i landet främjas inte av grundlösa generaliseringar och överdrifter. Svetlana Aleksijevitj är i sina bästa stunder en mycket god källa till insikt om hur människor i Öst tänker och resonerar. Kanske är det också därför hennes senaste text blir en sådan stor besvikelse.

Spekulationer om Putin, Kreml & Rysslands framtid

Jag tror måndagen blir avgörande i Ryssland. Jag tror faktiskt att vi före onsdag och Krim-”firandet” vet vad som egentligen håller på att hända i Kreml. Måndagens möten (med bl. a. Kirgizistans president) blir extra svåra för Putin att ställa in utan bra förklaringar. Årsdagar är dessutom mycket viktiga i Ryssland, och årsdagen av annekteringen av Krim lär inte passera obemärkt. Just nu byggs en stor scen vid Röda torget i Moskva. Troligen inför årsdagen av just ”införlivandet” av Krim – men spekulationerna om att det är en scen för att annonsera ett maktskifte är ändå igång i sociala medier. 

Men samtidigt tänker man rätt: herregud, hur blir Ryssland då? Ja, det kan behövas ett maktskifte – men initierat från Kreml? Och vem tar över? Kanske blir det snarare värre – dessutom med en ledare som inte ens har lika starkt folkligt stöd. Eller så följer ett Tjetjenien version 3, eller någon likartad och blodigt strid.

Om Medvedev tar över, om ens tillfälligt för att försöka ”följa” konstitutionen om en president ”avgår”, så kan det vara ett sätt att försöka rädda den ryska ekonomin, och faktiskt att kunna dra sig ur Ukraina utan att förlora ansiktet – som det oundvikligen skulle se ut, så länge Putin sitter vid makten. 

Ryktena om vad Putin gör är många. Sociala medier bjuder på de mest underhållande spekulationerna. Har Putin blivit far igen, men en viss ung gymnast (Kabajeva)? Har han plastikopererats (igen)? Har han skadat ryggen, fått influensa, eller dött av en botox-överdos?

Somliga har också antytt att detta bara är ett pr-spel, av typen ”vi låter helt enkelt Putin ’försvinna’, så bevisar vi hur viktig han är”. Ja, för hela världen spekulerar ju. Tidningar publicerar huvudnyheter om Putins ”försvinnande”. Sådana skådespel har vi sett ledare uppvisa även förut, utan att de var det minsta försvunna.

I somliga ukrainska sociala medier visas foton – från dagens begravning av Putin. Även riktiga gravstenar visas upp, gärna med Putin avbildad som halvt Putin, halvt Hitler. Givetvis skändas redan även dessa gravstenar.

Putin har egentligen uteblivit från flera sammanhang senaste tiden: han ställde in en resa till Kazakstan, flyttade fram inplanerade möten med representanter för Sydossetien i Moskva, och han deltog inte i det viktiga, årliga mötet med ledningen för säkerhetstjänsten FSB.

Sanningen är ändå att Putin varit ifrågasatt en tid, inom maktens korridorer i Ryssland. Hans politik har fört med sig allt mer kännbara politiska och främst ekonomiska konsekvenser. Hur mycket detta eventuellt än stärkt den ryska självbilden, så är det kostsamt.

För nästan ett år sedan skrev jag en krönika i Sydsvenskan med rubriken ”Putin kan ha blivit fånge i sitt Ukrainaspel”. Jag fick de följande dagarna många frågor om hur jag tänkte kring framtiden i Ryssland, och kring min spekulation att Putin faktiskt kanske hade givit sig in ett spel som slutligen kommer få honom på fall. Kanske vet vi innan veckan är över – både om Putin har fallit, och varför.

Här följer min krönika, från den 9:e april 2014 (finns även här på Sydsvenskan):

Mina spekulationer om kommande oroligheter även i östra Ukraina blev tyvärr verklighet. Beslutet att avvakta med den planerade forskningsresan till bland annat Donetsk och Charkiv var riktigt. Inte för att det skulle vara för farligt att resa dit nu, utan för att få ukrainare skulle ha tid och möjlighet att fokusera på mina frågor om korruption, samtidigt som demonstranter intar säkerhetshögkvarter och offentliga byggnader.

Nyligen skämtade jag ihop med några andra Östeuropaforskare: kanske ska jag skyndsamt samla ihop resterande forskningsmaterial innan det är ”för sent” (det vill säga innan områdena jag ska besöka blivit ryska)? Jag måste ligga steget före ryska fronten!

Det scenariot bör ses som ett icke politiskt korrekt skämt, eller hellre som en illustration av frustrationen många Östeuropaexperter känt inför hur ”konfliktens” händelseförlopp har varit ovanligt snabbt och svårt att förutspå – till och med Carl Bildt har beklagat att han gissade fel.

I helgen hade flera europeiska nyhetsportaler två nyheter intill varandra på webben. Den ena fastslog att EU:s ledare trodde att konflikten nu lugnat sig – äntligen! Den andra visade bilder av stormade byggnader i Donetsk. Tillsammans framstod det som ett omedvetet raljerande kring EU:s bristande förmåga att analysera och förutsäga.

Samtidigt skapar världens medier nu huvudrubriker utifrån relativt små proryska demonstrationer, givet städernas storlek. Charkiv och Donetsk är stora som Stockholm, men belägna i östra Ukraina. Och nog arrangeras det frekvent demonstrationer i Stockholm som lockar några tusen deltagare, utan att omvärlden bryr sig. Just nu är det nämligen på Östfronten alltid något nytt i medierna. Givetvis ska Ukraina uppmärksammas, men djupare analyser vore önskvärda.

Jag undrar främst hur några tusen tämligen oorganiserade demonstranter kan inta regionala myndighetsbyggnader i en miljonstad. Det blir orimligt om man ersätter med Stockholm och Riksdagshuset, eller Säpo:s högkvarter.

Den ryska medierapporteringen från Donetsk antyder förhandsinformation. Men låt säga att Östukrainas demonstranter inte är beordrade och betalda från Moskva, utan är självorganiserade ukrainska medborgare. Då står vi inför en kittlande tanke – att Putin slutligen blivit fånge i sitt eget Ukrainaspel. Hans utrikesminister har avsagt sig planer på militärt ingripande i Ukraina, från FN och EU kommer fördömanden samtidigt som Nato rustar och står redo. Och så återkommer en ”vädjan om hjälp” från ryskspråkiga i Ukraina.

Säger Putin nej framstår han som svag inför en under vintern alltmer positiv hemmaopinion. Säger han ja anar han de militära och ekonomiska följderna.

Men ”söndra och härska” är ju även det en gammal militärstrategi. Och Putin lyckas fortfarande: omvärlden publicerar rubriker om ett splittrat Ukraina, medan många ukrainare försöker förmedla bilden av ökad enighet.

Politiskt spel kring mordanklagade tjetjener

Kadyrov

Ramzan Kadyrov. I helgen tilldelades han en orden av president Putin.

I helgen greps fem tjetjener – och ytterligare en sades ha sprängt sig själv när han skulle gripas – misstänkta för mordet på oppositionspolitikern Boris Nemtsov. Nu spekuleras det om en maktstrid mellan Tjetjeniens ledare Ramzan Kadyrov och säkerhetstjänsten FSB.

De gripna uppges ha mördat Boris Nemtsov på grund av hans påstått antimuslimska uttalanden efter terrordådet mot tidningen Charlie Hebdo i januari. Detta är även en förklaring som Ramzan Kadyrov förde fram i helgen, då han beskrev huvudgärningsmannen Zaur Dadajev som patriot. Dadajev ingick till alldeles nyligen i den Kadyrovtrogna tjetjenska polisbataljonen Sever.

Men i media har samtidigt uppgifter läckt ut om att männen började skugga Nemtsov redan i höstas, alltså innan Charlie Hebdo-händelserna. Det spekuleras nu i att FSB genom läckan vill knyta mordet till Kadyrov, vars allt starkare grepp om Tjetjenien gett säkerhetstjänsten en undanskymd roll i regionen.

Många är samtidigt skeptiska till att Charlie Hebdo-händelserna skulle kunna vara ett motiv till mordet, eftersom Boris Nemtsovs kommentarer i den frågan var tämligen moderata och svårligen kan beskrivas som islamfientliga. Men huruvida Kadyrov i så fall ligger bakom, och om han då gjorde det på uppdrag av president Putin – som han är känd för att vara obrottsligt lojal emot – är alltjämt öppna frågor. Zaur Dadajev och de andra gripna nekar till att ha begått mordet.

Källa: Moscow Times

Putins stöd fortsatt högt enligt ny Levadamätning

Kommunistledaren Ziuganov skulle få 5 procent av rösterna om det vore val i dag. Foto: Bogomolov

Kommunistledaren Ziuganov skulle få 5 procent av rösterna om det vore val i dag. Foto: Bogomolov

En mätning från det oberoende Levadacentret gjord i februari – innan mordet på oppositionspolitikern Boris Nemtsov – visade att president Vladimir Putins opinionsstöd fortsätter att vara mycket högt.

86 procent av ryssarna säger sig godkänna Putins arbete. Detta är nära den historiska toppnotering på 88 procent som nåddes i oktober förra året.

Ett annat sätt att mäta ger möjligen inte riktigt lika imponerande resultat: om det vore val i dag säger 55 procent att de skulle rösta på Putin. Bara 1 procent säger sig dock vara redo att rösta för den i dagsläget populäraste oppositionspolitikern, Aleksej Navalnyj. Kommunistpartiets långvarige ledare Gennadij Ziuganov skulle enligt mätningen få 5 procent av rösterna.

För ett drygt år sedan, i januari 2014, sade bara 29 procent att de skulle rösta på Putin i ett val. Efter annekteringen av Krim steg siffran snabbt och låg i april på 49 procent. Därefter, under den ukrainska konfliktens chauvinistiska propagandakampanj, har stödet alltså fortsatt att vara högt.

Källa: Moscow Times

Nemtsovs vän: ”Nödvändigt hitta beställarna”

Chefen för den ryska federala säkerhetstjänsten FSB, Aleksandr Bortnikov, har i rysk tv meddelat att två personer gripits misstänkta för mordet på oppositionspolitikern Boris Nemtsov. Bortnikov offentliggjorde även namnen på de två männen och förklarade att de är från Kaukasus. Den ryska tv-kanalen Life News, som anses ha nära kontakter med den ryska säkerhetstjänsten, publicerade snabbt uppgifter om att FSB fortfarande jagar ytterligare fyra personer som ska ha ”möjliggjort” mordet.

Att FSB ”hittat” några nordkaukaser är förstås inget överraskande. Personer från Tjetjenien brukar dyka upp i ryska mordutredningar när framstående personer mördats. Boris Nemtsovs nära vän och partikollega Ilja Jasjin tar emot nyheten som många andra, med avvaktan, Så skriver han på Facebook:

Сложно судить, реальные это исполнители или следствие пустили по ложному следу. Никаких существенных деталей пока нет, кроме общих комментариев ФСБ. В то же время Бортников заявил, что у силовиков есть исчерпывающие доказательства их вины, включая записи камер наблюдения с места убийства, где четко видны лица задержанных. Будем добиваться, чтобы эти доказательства были обнародованы. ФСБ должно убедительно и публично доказать, что задержанные действительно причастны к преступлению.

Det är svårt att avgöra om det här är de verkliga utförarna eller om utredarna har förts på fel spår. Ännu finns inga betydande detaljer utom FSB:s allmänt hållna kommentarer. Samtidigt meddelade Bortnikov att myndigheterna har omfattande bevis på att de är skyldiga, inklusive filmer från övervakningskameror från mordplatsen där de misstänktas ansikten syns tydligt. Vi ska se till att dessa bevis offentliggörs. FSB måste på ett övertygande sätt bevisa offentligt att de gripna verkligen delaktiga i brottet.

Han fortsätter:

Ключевая задача: установление и задержание заказчиков. Нередко в подобных резонансных делах все сводится лишь к задержанию исполнителей, что позволяет властям получить красивую картинку на ТВ. Но если заказчики сумеют избежать ответственности, практика политических убийств, несомненно, продолжится.

Если следствие действительно заинтересовано в установлении заказчиков, то обязано проверить на причастность к этому преступлению всех высокопоставленных чиновников, которых критиковал Немцов в последние годы. Всех — включая президента России.

Huvuduppgiften är att finna och gripa beställarna, I liknande uppmärksammade mål reduceras allt inte sällan till att gripa utförarna, vilket får myndigheterna att se bra ut i tv. Men om beställarna lyckas hålla sig undan ansvar kommer de politiska morden utan tvekan att fortsätta.

Om utredarna verkligen är intresserade av att finna beställarna måste man också kontrollera om någon av alla de höga tjänstemän som kritiserats av Nemtsov under de senaste åren är delaktiga till  brottet – inklusive Rysslands president.