Verdt å lese — valg i Ukraina

David Marples, Preparing for new parliamentary elections in Ukraine, Current politics in Ukraine, 14. september 2014. Til helga er det parlamentsvalg i Ukraina. Til tross for at det har vært sagt og skrevet ekstremt mye om dette store landet i Øst-Europa det siste året, så er det langt mellom de gode artiklene om ukrainsk partipolitikk. Marples […]

Ett mycket allvarligt tecken

ITAR-TASS ”förstasida” 141024 kl 10.00

Klockan 10 på torsdagen ska Försvarsmakten hålla en presskonferens om den nu avbrutna operationen i Stockholms skärgård. Det tyder på att man antingen inte kunnat påvisa främmande undervattensverksamhet i området eller att man bedömer att den/det som stått för undervattensverksamheten har lämnat området. Förhoppningsvis berättar man lite mer om de indikationer man haft både i denna operation och framförallt de som konteramiral Grenstad i helgen nämnde hade pågått i flera år. Det ska även bli intressant att se om man bekräftar de uppgifter som Expressen publicerade i natt om bottenspår.

Ett mycket allvarligt tecken i sammanhanget är den presskommuniké som i morse släpptes av det ryska försvarsministeriet (engelsk version något omskrivet via TASS). Det heter att Sverige genom sin underrättelseoperation i skärgården hotar den ekonomiska utvecklingen i Östersjön. Det intressanta är att det inte är Försvarsmakten eller regeringen som pekas ut, utan explicit Försvarsdepartmentet. Det har knappast gått det ryska försvarsdepartmentet förbi att det är Försvarsmakten som myndighet som initierar en operation av detta slag, eller att Försvarsdepartementet och försvarsministern hållit en låg profil under den operativa delen. Här ser man snarare möjligheten att måla ut försvarsministern och Försvarsdepartementet som är den del av regeringen som är mest realpolitisk och därför mest av ett bekymmer för Ryssland, förmodligen med förhoppningen att övriga regeringen och opinionen i Sverige ska reagera.

Talet om hot mot den ekonomiska utvecklingen är en mycket allvarlig retorik som man absolut inte ska vifta bort betydelsen av.

Ryssland har två stora intressen i Östersjön och Östersjöområdet. Det ena är att en mycket stor del av Rysslands BNP passerar genom Östersjön, antingen på köl eller på havsbottnen (Nordstream). Som illustration kan nämnas att Öresund idag klassas som en lika betydelsefull handelspassageområde som Suezkanalen. Hotas dessa flöden kommer Rysslands ekonomi att få det mycket svårt till dess ekonomin i högre grad diversifierats mot Kina. Det andra intresset som även går in i det första är att hålla NATO ifrån sig. Det var av goda skäl som NATO i våras genomförde sin marina förstärkningsoperation av Baltikum med endast minsvepare eftersom dessa ingalunda kan sägas utgöra ett offensivt hot mot Ryssland eller de ekonomiska flödena. I den ryska säkerhetsdoktrinen är NATO och en expansion av organisationen högt upp på listan över nationella hot och faror. Ett icke-acceptabelt faktum för Ryssland vore t.ex. om USA lät segla in Aegis-jagare med förmåga mot ballistiska robotar i Östersjön, även om dessa från den grupperingen inte skulle kunna hota de ryska interkontinentala ballistiska kärnvapenrobotarna som är riktade mot USA, utan endast robotar med mål i Norden och norra Europa, uppskjutna från västligaste Ryssland.

Av dessa skäl är det därför två starka strategiska intressen för Ryssland som står på spel i Östersjön.

Perspektivet på att Sverige utgör ett hot mot den ekonomiska utvecklingen i Östersjön är också intressant. Sverige har genomfört en operation med ca 200 personer och ett antal fartyg. Inga svenska myndigheter har pekat ut Ryssland som ansvarig, utan det har endast gjorts av SvD. Detta anser Ryssland vara ett hot mot den ekonomiska utvecklingen och säkerheten i Östersjön. Att Ryssland 2013 genomförde en mycket stor övning i området med 70 000 personer och en uppsjö av fartyg, flygplan och stridsfordon, ska tydligen inte ses som ett bekymmer.
Värt att notera är också att ryska försvarsdepartementet följer receptet med förlöjligande då man i sin tv-kanal jämför chanserna för att lyckas i sökandet med möjligheterna för Fille och Rulle att fånga Karlsson på taket (Se gärna min artikel i Expressen om desinformation och informationskrigföring!). I sin kommentar till att Försvarsmakten nu avbryter operationen, tar det ryska försvarsdepartementet återigen upp sin utsaga att det skulle kunna vara en Nederländsk ubåt, medan denna i själva verket spenderat helgen förtöjd väl synligt i Tallinn (korrigerat från Riga). En liten del sanning, ett förvrängt budskap och en del anpassning till skuld, obehag eller andra lämpliga känslor hos mottagaren. Ett klassiskt recept.

Inte helt oväntat hugger svenska media direkt på detta utan vidare kommentarer än att vidarebefordra den ryska kommunikén, här i DN via TT. Mission accomplished. Något förvånande har dock TT utelämnat delen om Sverige som hot mot den ekonomiska utvecklingen i Östersjön.

Den genomförda underrättelseoperationen har varit lärorik och intressant på många sätt. Det lär bli mer sökande efter främmande undervattensverksamhet framöver.

DN:s ”förstasida” 141024 09.50

Ryssland hävdar digital suveränitet inför FN

Nikolaj Nikiforov.

Nikolaj Nikiforov, minister för kommunikation och massmedier.

Vid Internationella telekommunikationsunionens (FN-organet ITU:s) möte i dagarna efterlyste Rysslands kommunikations- och massmedieminister Nikolaj Nikiforov nya regler för internet. Stater måste ges möjlighet att försvara sig mot informationsattacker, menade han.

Det är inte första gången Ryssland försöker få gehör för konceptet ”digital suveränitet”. Ett liknande förslag till ITU får två år sedan fick stöd från Kina, Iran, Sudan, Saudiarabien, Algeriet och Bahrain, men västländerna var kategoriskt emot och förslaget gick inte igenom.

Som Fokus Ryssland nyligen rapporterat vill Moskva i ett nödläge kunna stänga ute världens internet. Man har också beslutat att all lagring av ryska persondata i framtiden måste ske på ryska servrar.

En majoritet av den ryska befolkningen, 54 procent, håller i princip med om att internet har tillräckligt farliga sidor för att motivera censur. Detta enligt en opinionsundersökning nyligen gjord av Levadacentret. Men betydligt färre, 15 procent, ställer i praktiken upp på att begränsa tillgången till det globala internet. 37 procent var emot en sådan idé och resten brydde sig inte.

Källor: Moscow Times 1, 2

”Det tar många år att bli kvitt imperiedrömmen”

Irina Prochorova_800Nästan alla i Ryssland stödjer annekteringen av Krim. Inte Irina Prochorova. Därför var hon tvungen att hoppa av som ledare för sitt liberala oppositionsparti.

Inför presidentvalet 2012 vägrade Vladimir Putin som vanligt att ställa upp i tv-debatter. Det var under hans värdighet – och dessutom skulle han ju kunna förlora. Därför skickade han fram sina representanter.

Den högerliberala motkandidaten Michail Prochorov, en stenrik finansman, ville inte vara sämre. Han skickade fram sin syster, litteraturvetaren och förlagschefen Irina Prochorova. Hennes lugna logik och skrämmande skarpa faktakunskap gjorde henne ögonblickligen till en rikskändis.

Hon sopade mattan med Putins företrädare och hade säkert gjort samma sak med Putin själv om han hade vågat ställa upp.

”Det är ju henne vi ska ha som president” var det många som sade efter tv-debatten.

Året därpå valdes hon till sin brors efterträdare som ledare för det liberala oppositionspartiet Medborgarplattformen. Men i våras valde hon att avgå, eftersom majoriteten i partiledningen anslöt sig till regeringslinjen och stödde annekteringen av Krim.

– Jag vet att man måste acceptera kompromisser i politiken. Men detta är en grundbult. Den här historien med Krim leder till enorma negativa konsekvenser för hela landet.

Irina Prochorova tar emot på sitt kontor på förlaget NLO, bara några hundra meter från Pusjkintorget, där tiotusentals Moskvabor samlades i slutet av september för att demonstrera mot kriget i Ukraina.

– Jag träffade nästan alla mina kurskamrater från universitetet där, skrattar hon.

Den stora majoriteten stödjer ändå regeringens politik i Ukraina. Anledningen är att landet fortfarande, 23 år efter Sovjetimperiets fall, lider av ett imperiesyndrom, säger Irina Prochorova.

– Människorna har inte lyckats utveckla någon annan grund för sin identitet. Det är därför Krim fungerade som en trojansk häst, även demokratiskt sinnade människor blev entusiastiska över annekteringen.

Det handlar inte om något specifikt ryskt fenomen, påminner Irina Prochorova.

– Peter Englund har på väldigt bra sätt beskrivit hur det tog svenskarna nästan tvåhundra år att bli av med sitt imperiekomplex. För vilken som helst före detta stormakt handlar det om ett enormt trauma, och det tar många år att bli kvitt imperiedrömmen.

Ryssland var ändå på väg åt rätt håll på 1990-talet, när många uppfattade Sovjetunionens sönderfall som frigörelse från förtryck, en möjlighet att bygga ett nytt, bättre land. Men sedan kom Putin, säger Irina Prochorova.

– Han gjorde helt om och började prata om Sovjetunionens sönderfall som en enorm tragedi. Så har han hållit på i femton år och skapat den här känslan av nationell förnedring som inte fanns i början av 1990-talet.

Det senaste året har allt blivit mycket värre, propagandan har trappats upp enormt, och något utrymme för politisk verksamhet finns knappt längre, säger Irina Prochorova.

– Men jag har levt mer än hälften av mitt liv i Sovjetunionen, och jag minns hur folk även på sovjettiden lyckades ge uttryck för andra värderingar. Jag hoppas att vi kan fortsätta att göra det inom kulturen. Det finns ändå väldigt många människor som inte gillar det som händer i landet.

Sydsvenskan 2014-10-19

Mer på temat

Rysslands bästa affärstidning nästa offer för Kremls kontrollbehov

I förra veckan undertecknade Putin den nya lag som säger att utlänningar inte får äga mer än 20 procent av ryska massmediaföretag. Om detta publicerade Bloomberg en intressant men nedslående artikel. För även om lagen drabbar diverse magasin av typen Cosmopolitan – som man kanske kan både ha och mista – så menar vissa att den egentligen tillkommit för få tyst på en enda publikation: affärstidningen Vedomosti. Med en upplaga på 75000 är detta i ryska sammanhang ingen stor tidning men väl en viktig sådan. Känd för kvalitet och kritisk hållning har den trogna läsare inom den ryska eliten, och då avses inte i första hand en intellektuell elit utan snarare människor med positioner inom näringsliv och förvaltning.

Vedomosti har alltså, som en kommentator uttrycker det, ”precis den läsarkrets man behöver för att influera ett land”. Att ägarskapet varit en avgörande förutsättning för detta är inte att undra på: Vedomisti ägs till två tredjedelar av amerikanska Wall Street Journal och brittiska Financial Times. Just detta är också problemet. Vad som i första hand kan framstå som professionell och balanserad journalistik betraktas av Kreml kanske hellre som angloamerikansk informationskrigföring. Det synsättet gav Putin själv uttryck för häromveckan, ironiskt nog i samband med att tv-kanalen Russia Today invigde sina spanskspråkiga sändningar. Det ligger också bakom Kremls pågående försök att kontrollera internet.

Vad som nu händer med Vedomosti är oklart. En prognos är att tidningen så småningom hamnar inom statliga Gazproms mediakoncern, vilket ju var vad som hände med Kremlkritiska tv-kanalen NTV för 14 år sedan efter att ägaren och oligarken Gusinskij hade flytt landet.

1990-talets ryska massmedier var förstås långt ifrån det demokratiska fundament ett utvecklat samhälle behöver. De tjänade sina ägares intressen och publicerade vinklade eller lögnaktiga artiklar mot betalning, men sammantaget gav de ändå utrymme för en pluralism där även kritik mot makthavarna i Kreml rymdes. Det utrymmet krympte snabbt efter att Putin kom till makten vid millenieskiftet. Nu fortsätter det att krympa.

PS. Intressant nog är en annan minoritetsägare i Vedomosti den finska koncernen Sanoma, som förutom en del magasin även äger den engelskspråkiga dagstidningen Moscow Times – en viktig informationskanal för utländska läsare. Vad som ska ske med Sanomas publikationer i Ryssland är också oklart.

Informationskrigföringens roll i modern rysk krigföring

Ikväll skriver jag åter i Expressen och denna gång om hur Ryssland nyttjar desinformation och informationskrigföring som medel i sin krigföring. Förhoppningsvis väcker det lite tankar hos läsarna och det blir säkert en del höjda ögonbryn.

Tyvärr finns inga länkar i artikeln så nedan finns därför en youtubelänk till den motorcykelshow som nämns. Vill man se Krimmedaljen finns det snygga bilder här. Jag tar också upp min granskning av den ryska generalstabens version av nedskjutningen av MH17. Den återfinns här.

Skattesmäll mot Golos avdelning i Samara

Myndigheternas inspektioner mot Golos lokalavdelning resulterade i en imponerande mängd papper, och ett skattekrav som kan bli slutet för organisationen.

Myndigheternas inspektioner mot Golos lokalavdelning resulterade i en imponerande mängd papper och ett skattekrav som kan bli slutet för organisationen.

Skattemyndigheterna kräver 3,2 miljoner rubel – över sexhundratusen kronor – av valövervakningsorganisationen Golos lokalavdelning i Samara. Sedan kraven först framfördes i april har summan växt med en miljon rubel.

Pengarna är dels retroaktiv skatt på tre års utländska bidrag till organisationen och dels straffavgifter för att skatten inte betalats i tid. Golos lokalavdelning har till ingen nytta överklagat både de lokala och regionala skattemyndigheternas beslut och protesterar nu i skiljedomstol. Ljudmila Kuzmina, ledare för Golos i Samara, säger att hon känner sig som huvudpersonen i Kafkas roman Processen. Om pengarna drivs in tvingas organisationen att stänga.

Skattekravet är resultatet av en serie omfattande inspektioner – där förutom skattemyndigheten även åklagare och justitieministeriet deltog – som inleddes 2012. I kravets motivering står det att bidragsgivaren, amerikanska USAID, sedan förra året inte tillåts arbeta i Ryssland eftersom man inte verkar i ryska intressen – och därför gäller detsamma bidragen till Golos i Samara. Golos försöker hävda att man fått pengarna via sin huvudorganisation i Moskva och att alla erforderliga skatter redan betalats av den.

Fokus Ryssland har tidigare rapporterat om Golos problem med den nya lagen om så kallade utländska agenter (organisationer som tar emot stöd utifrån och vars verksamhet bedöms som politisk) samt om hur myndigheterna satte käppar i hjulen för deras övervakning av de omfattande lokalvalen förra månaden. Golos i Samara var en av de avdelningar vars observatörer stoppades från att komma in i vallokalerna.

En lokal oppositionspolitiker, Igor Jermolenko från partiet Jabloko, kommenterar det hela med att  medborgarrättsliga organisationer möts av särskilt hårt motstånd just ute i regionerna.

– Myndigheterna vill ställa sig in hos dem högre upp och går gärna till överdrift.

Källa: Radio Svoboda

Utan hundvalp tar jag till staven

Nu har jag köpt ett par gångstavar som går att skjuta ihop, helt enligt samma teknik som i ett teleskopmetspö. De får plats i resväskan och jag inbillar mig att de ska vara lika effektiva som en hundvalp när det gäller att göra flyktiga bekantskaper.

Stavarna här till mina förberedelser inför flytten till Kiev om en månad. Jag ska nämligen bo och jobba i Ukrainas huvudstad från november till maj, i ett halvt år.

Då jag för elva år sedan flyttade till Moskva köpte jag ett duntäcke. Det var fiffigt för ibland var det fasligt kallt hemma hos mig. Den här gången kommer jag inte att skicka iväg något flyttlass utan ska ta med mig det jag behöver i ett par väskor. Därför kommer inget skrymmande att åka med.

Stavarna och hundvalpen, hur hänger de ihop, undrar ni kanske? Jag kan ha fel, men jag tror att det är rätt ovanligt med stavgång i Kiev. Därför räknar jag med att folk kommer att tycka att det är lite lustigt och kanske fråga mig varför jag går så. Jag inte bara räknar med det, jag hoppas på det. Jag älskar nämligen den där flyktiga typen av kontakt, den då man byter några ord med en främling, ler eller skrattar tillsammans och sedan drar vidare.

Den som någonsin har rastat en hundvalp vet vad jag menar. Människor tycker att hundvalpar är söta och vill gärna leka lite med dem och tala några ord med hundens människa. Nu hoppas jag alltså att någon ska ha lust att prata lite med mina stavars ägare, sådär helt utan förpliktelser och i förbifarten.

Mina stavar är förstås också ett bevis på att jag tror att jag ska hinna ha litet ledig tid under mitt halvårs-korrespondetskap, hur det blir med den saken vet jag inte förrän jag är där och har satt igång med jobbet.

Innan jag flyttar ska jag också göra en annan sak: jag ska döpa om min blogg. Rysslandsbloggen fick den heta för ett år sedan då jag trodde att mina kommande arbetsresor nästan uteslutande skulle gå till Ryssland. Så gick det inte och nu funderar jag på ett nytt namn.

Du får gärna komma med förslag om du vill!

PS
Jag ska alltså jobba i Kiev som korrespondent för Yles finskspråkiga nyhetsredaktioner. Det betyder att jag väldigt sällan kommer att rapportera på svenska. Bloggen kommer jag emellertid att fortsätta med också under den här tiden.

Militär pennalism speglar ryskt samhälle

Försvarsminister Sergej Sjojga uppgav nyligen att pennalismtillbuden hade minskat med hela 30 procent på bara ett år.

Försvarsminister Sjojgu uppgav nyligen att pennalism-tillbuden minskat med 30 procent på bara ett år.

Nyligen föll domen i ett fall av den pennalism, dedovsjtjina, som den ryska armén gjort sig känd för: nio och ett halvt års fängelse blev straffet för den 21-åring som rånat och våldtagit en kamrat. Två andra som regelbundet deltog i misshandeln av den värnpliktige kamraten dömdes till tre respektive två och ett halvt års fängelse. Den drabbade själv, i pressen kallade Leonidov – han heter egentligen något annat – hängde sig efter våldtäkten. Tragedin inträffade i Tschinvali i Sydossetien i augusti förra året och förutom Leonov dog inom loppet av ett år ytterligare sex soldater vid samma militära enhet.

Pennalism och övergrepp mot värnpliktiga förekommer så klart även i andra länder. Också i demokratiska sådana. Men man kan ändå undra varför den tycks så djupt rotad i den ryska krigsmakten.

Historiskt har den, om man får tro vissa källor, sitt ursprung i det sena 1960-talet. Då var det underskott på unga män som kunde fylla den mångmiljonhövdade sovjetiska armén och därför beslöt politbyrån att låta värnplikten omfatta även dem med kriminell bakgrund. Den brutalitet och jargong som präglat sovjetiska fängelser fick därmed fäste även bland värnpliktiga. Men lika viktig var kanske en allmän normupplösning inom officerskåren. Ju längre bort i tiden man kom från andra världskriget, desto färre av officerarna såg en någorlunda sund moral bland soldaterna som en förutsättning för den egna överlevnaden i krigstid.

Parallellt drogs också militären in i den växande skuggekonomin där de värnpliktiga kunde utnyttjas som livegen arbetskraft. Enligt ett synsätt lade just den oreglerade skuggekonomin grunden för dedovsjtjinans informella hierarki.

Sådana förklaringar är förstås intressanta och värdefulla. Samtidigt går det inte att komma ifrån tanken på övergreppen inom den ryska armén som en spegel av det omgivande samhället. Varför skulle värnpliktigas mänskliga rättigheter värnas – och militären gå i bräschen för människovärdet – när den dominerande politiska trenden är ett öppet avståndstagande från själva konceptet mänskliga rättigheter?

Visserligen har den ryska krigsmakten under de senaste årens modernisering – om man törs lita på den allmänna uppfattningen och ledningens egna utsagor – lyckats minska pennalismen en hel del. Dels är en allt större del av soldaterna inte längre värnpliktiga utan yrkessoldater som man inte kan behandla hursomhelst. Dels kortades värnplikten för några år sedan från 18 till 12 månader (ännu längre tillbaka i tiden var den två eller tre år) och soldaterna har helt enkelt inte lika mycket tid att utveckla egna informella hierarkier. Förhoppningsvis motarbetar även de ryska officerarna sådana hierarkier mer aktivt i stället för att som tidigare förlita sig på dem.

Men att man inte nått hela vägen fram – och sannolikt inte förmår göra detta, så länge samhället ser ut som det gör – demonstrerar den kommentar som ovan nämnde Leonidovs mor möttes av på värnpliktskontoret:

”Du skulle inte ha gett bort din son till armén.”

”Jag gav inte bort honom”, säger hon till Novaja Gazeta. ”Han blev inkallad …”

Rysk press om Sverige: ”Jakten” på ryska ubåtar huvudnyhet i ryska Gazeta

  • Den ryska tidningen Gazera.ru har just nu en artikel om svenskarna och jakten på den misstänka/antagna/inbillade ryska ubåten som huvudnyhet.
  • Den pågående svenska försvarsoperationen beskrivs i en lätt lång artikel. Gazeta menar dessutom att det sedan i lördags råder ”panik” i svensk press.
  • Artikeln nämner Svenska Dagbladets nyhet (SvD avslöjar: Skadad rysk ubåt söks i skärgården”) om den pågående militära insatsen, där SvD angav en pålitlig källa kring noterade nödsamtal sända på en kanal som används av den ryska militären och som ska ha fångats upp och spelats in. Gazeta skriver att samtalet ska ha varit på ryska, och nämner den misstänkta radiomottagaren i Kaliningrad [vilket är hamnen där Rysslands Östersjöflotta baserar sina miniubåtar].
  • Gazeta skriver att svenska Försvarsmaktens informatör Erik Lagersten meddelat att Sverige inte kan avslöja detaljer i samband med den pågående verksamheten. Gazeta redogör ändå för informationen om att den pågående underrättelseverksamhet bedrivs med hjälp av optiska övervakningsanordningar samt fartyg med precisionssensorer. Tidningen skriver att sökverksamheten innefattar ungefär 200 personer i olika trupper, krigsfartyg och helikoptrar.
  • Gazeta skriver också om spänd väntan i Finland, och ett möte i Helsingfors för en vecka sedan då krav på förklaringar framfördes till Moskva kring incidenten då ryska krigsfartyg störde verksamhet som bedrevs på forskningsfartyget Aranda (inslag i Sveriges Radio här).
  • Ryska artikeln i Gazeta finns här under rubriken ”Шведам померещилась российская подлодка”.