Eurovision inleds med ryska gay-vigslar

I början av maj står Danmark värd för Eurovision Song Contest. Inför tävlingarna arrangerar Köpenhamn stad vigslar mellan flera homo- och heterosexuella par.

Mellan 20 och 30 homo- och heterosexuella par från hela världen har anmält att de vill gifta sig i samband med musiktävlingen. Först ut är tre ryska homosexuella par, för att fira att det är 25 år sedan det blev tillåtet för samkönade par att registrera partnerskap i Danmark.

- Vi vill slå ett slag för den mångfald och öppenhet som vi har i Danmark, och vi ser fram emot att viga alla de lyckliga paren, säger Flemming Otto som är ansvarig för arrangemanget till nyhetsbyrån Reuters.

Danmark legaliserade som första land i världen 1989 samkönade äktenskap. Sedan dess har det även blivit tillåtet för homosexuella att adoptera barn och gifta sig i kyrkan. I Ryssland är däremot inte äktenskap mellan två personer av samma kön tillåtet och HBTQ-personer utsätts ofta för trakasserier och hot. Många vittnar om att hotbilden har ökat sedan president Vladimir Putin i juni förra året godkände en lag som förbjuder att så kallad gay-propaganda sprids till minderåriga. Kort efter att lagen infördes förbjöds homosexuella par att adoptera utländska barn. Risken finns att ytterligare en anti-gaylag antas. Enligt ett lagförslag ska de sociala myndigheterna ges rätt att tvångsomhänderta barn till homosexuella, eftersom samkönade par konstant anses utsätta sina barn för otillåten homopropaganda. Lagen är inte tänkt att gälla familjer som redan existerar, men många gay-föräldrar känner ändå en stor oro för att fråntas sina barn. Många regnbågsfamiljer ser nu därför över möjligheterna att emigrera för att inte riskera att splittras.

Inför de olympiska spelen i Sotji i februari rapporterade medierna dagligen om situationen för HBTQ-personer i Ryssland och vi fick en inblick i hur det är att leva som homosexuell i Ryssland. Men efter OS har diskussionen om ryska HBTQ-personers livssituation tystnat.

De tre ryska gay-vigslarna i samband med Eurovision Song Contest i Köpenhamn i början av maj kan förhoppningsvis bidra till att ryska HBTQ-personers rättigheter kommer upp på dagordningen igen.

 

 

 

 

 

MR-undervisning kan stoppas

Foto: Frontline defenders

Foto: Frontline defenders

Frivilligorganisationer som anordnar undervisning om mänskliga rättigheter riskerar att stämplas som utländska agenter.

- Undervisningen i frivilligorganisationernas skolor måste jämställas med politisk verksamhet och organisationerna bör få status som utländska agenter. Under vissa omständigheter måste undervisningen helt stoppas, eftersom den motarbetar ryska intressen och skapar förutsättningar för att situationen i Ukraina upprepas i vårt land, säger Jevgenij Fjodorov, ledamot i statsduman för partiet ”Enade Ryssland”.

Ledamöterna i parlamentets underhus är för att frivilligorganisationer betraktas som utländska agenter om de bedriver undervisning om mänskliga rättigheter med hjälp av utländska medel. Enligt ledamöterna får inte eleverna någon grundläggande utbildning i mänskliga rättigheter – de informeras i stället om hur man motarbetar landets makthavare och den ryska staten.

Lev Ponomarjov, chef för rörelsen ”För mänskliga rättigheter”, anser att parlamentsledamöterna nu försöker avskaffa människorättsorganisationerna i landet. Ljudmila Aleksejeva, ordförande för Moskvas Helsingforsgrupp, är också kritisk till förslaget.

- Mänskliga rättigheter handlar inte om politik, utan om att försvara grundlagen. Vi har under många år anordnat både vinter- och sommarskolor om mänskliga rättigheter. I första hand förklarar vi vilka rättigheter människor har och i andra hand vilka lagar som finns som försvarar dessa rättigheter, säger hon.

Den regeringstrogna tidningen Izvestija har fått en förteckning över vilka ideella organisationer som ledamöterna i statsduman anser bör klassas som utländska agenter – där finns bland annat människorättsorganisationen Agoras juridiska skola och Skolan för unga människorättsförsvarare.

Enligt rysk lag räknas organisationer som sysslar med politisk verksamhet och samtidigt finansieras med utländska medel som utländska agenter. Av lagen framgår inte om undervisning i mänskliga rättigheter är att betrakta som politisk verksamhet.

 

Källa: Article 20

 

 

Jag insåg att jag saknade honom

I morgon ska president Vladimir Putin hålla sin årliga tv-show där han svarar på frågor i direktsändning på radio och tv. Det är ett enormt maskineri som byggs upp kring sändningen som är mycket populär.

Det strömmar in frågor på förhand, omkring två miljoner kom det i fjol. Sedan väljs en del frågor ut och vissa av dem som har skickat in en fråga får ställa den i direktsändning per telefon eller i bild.

Medan jag satt och tittade på en del av de tidigare sändningarna kom jag ihåg hur min tv-apparat gick sönder medan jag bodde i Ryssland. Det hände då jag jobbade på Finlands ambassad. Då var jag inte beroende av att titta på tv för att klara mitt jobb.

Jag beslöt mig för att inte köpa någon ny tv, jag följde dagshändelserna via radio och dator och tyckte att det gick hur bra som helst. Men efter ett par månader råkade jag i ett annat ärende gå in i en affär som sålde tekniska grunkor av olika slag. I affären stod en massa tv-apparater påknäppta och i alla syntes samma man: Vladimir Putin.

En våg av saknad kom över mig. Jag kom ihåg hur man varje kväll på nyheterna kunde se presidenten intervjua olika tjänstemän eller ministrar. Just det, presidenten i Ryssland intervjuar, han blir inte intervjuad.

Scenen brukade alltid vara den samma, presidenten och den han ställer till svars sitter bänkade mitt emot varandra vid ett skrivbord där det står en lampa med grön skärm. Presidenten frågar till exempel hur många eldsvådor som har släckts under året och den högste brandskyddsansvarige i landet kommer med statistik.

Utan detta kan man inte leva, insåg jag, och köpte prompt en ny tv-apparat.

För övrigt anser jag att en direktsändning där publiken får fråga ut landets statsöverhuvud är en förträfflig metod att göra politik mera intressant för en stor publik. Det programkonceptet skulle med fördel kunna förverkligas också i andra länder.

Tusentals demonstrerade för yttrandefrihet och oberoende medier

sanningsmarschUpp till 10 000 personer demonstrerade på söndagen i Moskva för yttrandefrihet och mot den ryska statstelevisionens bevakning av krisen i Ukraina.

Under protestmarschen, som gick under namnet Sanningsmarschen och hölls på Sacharov-avenyn i centrala Moskva, höll demonstranterna upp plakat till stöd för yttrandefriheten och ropade slagord mot krig.

Det finns flera exempel på hur kontrollen över ryska oberoende medier har hårdnat den senaste tiden. Samtidigt framställs den västvänliga regeringen i Ukraina som fascistisk i rysk statstelevision. Historieprofessorn Andrej Zubov talade till den samlade folkmassan och sade att regeringen, genom att ljuga för det ryska folket i tv-sändningarna, för landet mot avgrunden. Zubov förlorade jobbet vid Moskvas statliga institut för internationella relationer (MGIMO) i slutet av mars efter att i en debattartikel ha jämfört Rysslands annektering av Krim med Hitlers intåg i Österrike 1938. Se http://fokusryssland.se/2014/03/26/regimkritisk-historieprofessor-sparkas/

Den ryska regeringen förnekar alla anklagelser om censur och mediekontroll.

 

Källa: kasparov.ru, Radio Liberty

Ryska demokrater frånvarande i svensk debatt

Krisen i Ukraina har aktiverat den svenska diskussionen om Ryssland. Nästan alla som deltar i den tycks vara överens om att den ryska regimen agerat förkastligt och begått ett uppenbart brott mot folkrätten. Men när det gäller vad detta faktum bör få för konsekvenser för Sveriges och EU:s politik gentemot Ryssland går åsikterna isär. Man kan urskilja två dominerande åsiktsriktningar, båda med tunga och engagerade företrädare.

Ingen av dem verkar dock bry sig särskilt mycket om hur vi från omvärldens sida kan verka för att lösa ett av de mest grundläggande problemen i sammanhanget: den bristande demokratin inne i Ryssland. Sorgligt i sammanhanget är att Sveriges regering på senare år bidragit till att detta problem ytterligare förvärrats genom att skära ner sitt stöd till den ryska demokratirörelsen.

Representanter för den ena åsiktsriktningen i Rysslandsdebatten talar om behovet av att via diplomati och dialog nu försöka lugna ner känslorna för att undvika att Ukraina-krisen eskalerar ytterligare och leder till nya krigshandlingar. Den förre Moskvaambassadören Sven Hirdman uppmanar till exempel Sverige att ”återgå till sin gamla utrikespolitiska linje att verka för att dämpa, inte öka stormaktsmotsättningarna.”

Den andra – där bland annat riksdagsledamoten Mats Johansson (M) är drivande – präglas av krav på en kompromisslös attityd gentemot Ryssland. Paralleller dras med utvecklingen under 1930-talet, hotfulla scenarion om den ryska regimens fortsatta aggressionsambitioner målas upp och resonemanget landar i krav på upprustning av det svenska försvaret och/eller svensk anslutning till NATO.

Rysslandskännaren och professorn Stefan Hedlund menar i ett inlägg på SvD Brännpunkt att båda dessa linjer i sig är ”begripliga men ändock missledande – den förra av moraliska och den senare av praktiska skäl”.

Det är enkelt att hålla med Hedlund om att det knappast är moraliskt försvarbart att bedriva den eftergiftspolitik som försöken att kompromissa och komma överens med Putin oundvikligen innebär. Eller som han formulerar det: ”Varje gång vi avstår från att i handling försvara frihet och demokrati blir våra högtflygande paroller om dessa grundläggande värden allt mindre värda.”

Den andra linjen sågar Hedlund istället för att den av olika skäl är irrelevant när det gäller att lösa den aktuella krisen i Ukraina. Men en upprustning av det svenska försvaret saknar också relevans i förhållande till utvecklingen i Ryssland. Och det är i första hand genom att vända denna utveckling i demokratisk riktning som en tryggare säkerhetspolitisk situation kan skapas i vår närhet.

Svenska försvarsentusiaster beskriver ofta metaforiskt sin verksamhet som ett slags försäkring, uppenbarligen avsedd att utfalla när en skada har skett. Hur omfattande denna försäkring bör vara kan man förstås diskutera. Men viktigare än nivån på försäkringsbeloppet är de förebyggande åtgärder som kan vidtas för att undvika att skadan överhuvudtaget inträffar.

Här spelar den inhemska utvecklingen i Ryssland en avgörande roll. Och det finns faktiskt en rysk demokratirörelse som kan gå i spetsen för ett öppnare samhälle. Människorättsförsvarare, oberoende journalister, fria kulturutövare, fackligt aktiva, HBTQ-aktivister och demokratiskt sinnade politiker försöker under mycket svåra förhållanden stå emot landets auktoritära utveckling. De blir trakasserade och gripna, till och med fängslade. Och de är därför i stort behov av stöd från omvärlden.

Det svenska demokratistödet till dessa viktiga förändringsaktörer uppgick tidigare till ungefär 100 miljoner kronor årligen, nu ligger nivån istället på 37 miljoner kronor. Stödet skars ned just när det behövdes som mest, under en period då Vladimir Putin alltmer aktivt drog åt tumskruvarna för att kuva landets oliktänkande. Sverige lämnade helt enkelt de ryska demokraterna i sticket.

För ett knappt år sedan publicerade vi i Östgruppen en artikel i Sidas tidning Omvärlden, där vi uppmanade alliansregeringens partier att åter öka stödet till de demokratiska krafterna i Ryssland. Egentligen är de sannolikt överens om att detta vore önskvärt, men de lyckas inte förverkliga det då det råder oenighet i synen på hur bistånd bör definieras. Ett tekniskt problem som borde kunna övervinnas om bara den politiska viljan finns, kan man tycka.

Häromveckan uppmanade vi återigen Sveriges regering – denna gång tillsammans med flera andra organisationer i en artikel på DN Debatt – att i sin Rysslandspolitik ta tydligare ställning för demokrati och mänskliga rättigheter. Ett ökat demokratibistånd vore ett viktigt inslag i en sådan politik – av både moraliska och praktiska skäl.

Rysk propagandablunder – en person i tre olika roller

Paul Roderick Gregory skriver på Forbes om den ryska propagandaapparatens stora blunder häromdagen, när en och samma person, Andrej Petkov, förekom i tre olika TV-reportage och i vart och ett av dessa spelade olika roller.

I samtliga reportage intervjuas Petkov liggande på en sjukhussäng i den ukrainska staden Nikolajev. I den ryska förstakanalens nyhetsprogram Vesti presenteras han som en vanlig medborgare som blivit attackerad av nynazister och ultranationalister efter att han demonstrerat mot den nya ukrainska regeringen:

 

NTV är han istället tysk spion (av ukrainsk härkomst), verksam för en hemlig europeisk organisation. Han berättar att han lett en särskild grupp som stått emot såväl lokala demonstranter mot den nya ukrainska ledningen som aktivister från Högra sektorn, och skadats svårt efter att ha blivit skjuten i benet och näsan av de senare:

 

Slutligen förekommer han i NTS (Sevastopols oberoende television) i rollen som en framstående kirurg som begett sig till sin hemstad Nikolajev för att bidra med finansiering och organisatorisk kompetens till de lokala protesterna mot den ukrainska regeringen. Enligt denna version skadades han när han försökte hjälpa till med att ta hand om sårade demonstranter:

 

Gregory konstaterar träffande att man förstås skulle kunna skratta åt de påhittade historierna om Petkov, ifall inte den bakomliggande situationen vore så allvarlig:

Readers should not think that Petkov affair is an isolated incident. It is the norm rather than the exception. Viewers of Russian television are fed a daily diet of fabrications that show non-existent gun battles, savage beatings of innocent civilians, sinister forces proudly displaying Nazi regalia, and tearful residents of east and south Ukraine longing for annexation into Russia. Readers must understand that the Crimean Anschluss, accepted by many in the West, as a joyous, celebratory reunion was a cynical spectacle organized by Russian special forces, protest tourists, and local mafia thugs.

Som väl är finns det gott om ryssar som vägrar acceptera propagandan. På söndagen samlades till exempel drygt 10 000 personer till demonstrationen “Sanningens marsch” i Moskva, för att protestera just mot den falska Ukrainarapporteringen i rysk TV.

Några bekräftade uppdateringar/faktauppgifter om Ukraina

Några bekräftade uppdateringar/faktauppgifter om Ukraina/Ryssland (eftersom jag får många frågor):

[Uppdaterad 13 april 18:37] (d.v.s samma sak som jag gjorde, här i februari och här i januari)

  • Militär sattes under söndagen in i större omfattning i östra delarna av Ukraina.
  • President Turtjynov menar att det Ryssland nu ägnar sig åt är ”ett krig mot Ukraina”.
  • President Turtjynov har undertecknat ett dekret som ger amnesti för de proryska separatister som inte öppnar eld mot polisen.
  • Våldet och söndagens dödsoffer hotar fyrpartssamtalen som planerats hållas i Genève på torsdag mellan Ukraina, Ryssland, USA och EU. Ryssland har hotat med att ställa in Genève-samtalen om regeringen i Kiev använder våld mot ”invånare i sydöst som drivits till desperation”.
  • Söndag morgon varnade inrikesminister Avakov via sitt Facebook-konto för att Ukrainas regering sätter hårt mot hårt mot ”terroristerna”.
  • I flera öst-ukrainska städer befarar människor fullskaligt krig. Rapporter om att människor bunkrat mat har förekommit även tidigare, men situationen har intensifierats nu, och mataffärerna blir allt tommare.
  • Omvärlden börjar (äntligen) på allvar tala om vilka separatisterna i Östukraina egentligen är. Media vågar diskutera om eventuella kopplingar till Ryssland och Kreml.
  • Ukrainas regering anklagar separatisterna för att använda mänskliga sköldar. Civila dödsoffer rapporteras via t.ex. nyhetsbyrån Interfax.

Helgläsning Ukraina

Nu har jag spenderat ett tag i Sverige och inlägg på bloggen har det blivit färre av. Jag ska ta och åtgärda det snarast. Det finns främst en del att skriva om kring försvarspolitiska manövrerna i Sverige, men givetvis även … Läs mer

Ashton om utvecklingen i östra Ukraina

Dagens pressmeddelande/uttalande (”Statement by EU High Representative Catherine Ashton on the situation in Eastern Ukraine”) finns här: www.eeas.europa.eu/statements/docs/2014/140413_01_en.pdf

Bland annat meddelar Ashton att:

  • ”I reiterate the EU’s strong support for Ukraine’s unity, sovereignty and territorial integrity and call upon Russia to do so as well. To this end, the Russian Federation is urged to call back its troops from the Ukrainian border and to cease any further actions aimed at destabilising Ukraine.”
  • The EU commends the Ukrainian authorities for pursuing their law and order operations in a measured way, in order to establish the authority of the state.”