Archive for the 'Rysk kultur' Category

Flickor gillar rosa rosor, pojkar ljusblå

Jag tänkte fortsätta lite på temat blommor. Det verkar nämligen vara en outtömlig källa till material för ryska läromedelsförfattare. Likaså skillnader i manlig och kvinnlig psykologi och beteende. Man skulle kunna tycka att vi växt ifrån dessa simpla teman efter nästan ett års studier i ryska, men de dyker upp med jämna mellanrum i alla fall. I vilka sammanhang får man ge blommor, går det bra med vilka blommor som helst, hur många blommor ska det vara, vad betyder färger på blommor, vilka kulturella skillnader finns det i blomköpande- och fående, får kvinnor köpa blommor till män? Snark.

Någon gång alldeles i början av kursen fick jag frågan om jag föredrog rosa eller ljusblå rosor. ”Jag visste inte att det fanns ljusblå rosor…?” försökte jag förvånat få fram. Min lärare, som de två första månaderna trodde att jag var 20 och behandlade mig därefter, avbröt mig innan jag formulerat färdigt frågan och talade om för mig att ”du gillar väl rosa rosor, det gör alla flickor”. Ryska könsroller är under förändring, märker man om man tillbringar lite tid med yngre ryssar, men de är fortfarande så snäva att jag inte förstår hur någon kan andas i dem. Sedan barnsben får man lära sig att män måste kunna försvara kvinnor, annars är de inte riktiga män. Kommer man från ett land utan minnen av krig, och där förövrigt kvinnor även får göra värnplikt, framstår det som helt absurt. Försvara mot vadå?

För ett par dagar sedan hade vi en diskussionsövning där vi skulle ta ställning till ett antal påståenden om beteenden, och avgöra vilket av beteendena som var kvinnligt och manligt. Det ena påståendet var underligare än det andra, till exempel: ”Man och fru äter middag på restaurang. Vem av dem beställer något exotiskt och ovanligt och vem tar sin vanliga favoriträtt?” Jag har verkligen ingen aning om vilket svar som är rätt på en sådan fråga. Om våra könsroller någon gång i tiden har definierat vad vi tycker om för mat, måste de sedan länge vara upphävda, inte minst i Stockholms innerstad?

Otippat nog är det alltid de 20-åriga turkiska pojkarna i klassen som, under dylika diskussioner, brukar komma med invändningen att allt beror på personlighet och inte på kön. Så det kanske finns hopp om världen.

Blommor dygnet runt

Runt det centrala torget Plosjtjad Gorkova i Nizjnij Novgorod finns inte mindre än tre dygnet runt-öppna blomsterbutiker. Jag tror att det är fler än antalet dygnet runt-öppna apotek. På ulitsa Belinskovo finns en blomstermarknad som också sägs vara igång dygnet runt. Och i området där jag bor finns också blommor till försäljning 24 timmar om dygnet. Att ryssar (framförallt ryska kvinnor) gillar blommor har jag fått höra mer än en gång. Men dygnet runt, verkligen? Varför är blomsteraffärerna öppna, när kollektivtrafiken mer eller mindre slutar gå vid halv elva-tiden? Är det någon som kan förklara för mig varför man skulle vilja köpa eller få blommor klockan fyra på natten?

Jag har försökt få svar på frågan hos vänner och bekanta. Det vanligaste svaret är att män köper blommor för att be om ursäkt. Kanske har de varit otrogna och köper blommor på vägen hem för att stilla sitt dåliga samvete… Vilket förstås verkar otroligt genomskinligt. Och finns det verkligen så många otrogna ryska män att man kan bygga en hel affärsverksamhet på bara dem som kunder?

Storstadsluft

Ursäkta den långa bloggpausen. Jag tog nattåget till St Petersburg ett par dagar för att ladda själen med lite äkta storstadsluft inför min återstående tid i Nizjnij Novgorod. Jag tror inte St Petersburg behöver någon närmare presentation. För den som vill se något av det moderna kulturutbudet, och inte bara Hermitaget, Ryska museet och så vidare kan jag i alla fall rekommendera konstcentret Loft Project Etagi. Bra fotoutställningar, och bra fik. Med vegetarisk meny!

Samtidigt i Nizjnij Novgorod höll oppositionen demonstration mitt på huvudgatan Bolsjaja Pokrovskaja. Inte så lyckat den här gången, fler poliser än demonstranter. Aj aj. Här är en länk:

http://www.youtube.com/watch?v=gNByi8eTR4s&feature=share

Pannkaksveckan

Idag avslutades Maslenitsa (smörveckan)- den ryska motsvarigheten till svenska Fettisdagen, franska Mardi Gras och så vidare. Till skillnad från Fettisdagen varar dock Maslenitsa i en hel vecka och till skillnad från semlor så är det pannkakor som gäller. Maslenitsa firas sista veckan före fastan och är både en kristen och hednisk högtid. Enligt gammal slavisk mytologi är Maslenitsa en solfestival som firar slutet på vintern. Pannkakor är en symbol för solen, samt består av produkter man får inte får äta under fastan. Det gäller alltså att passa på innan.

Söndagen är den viktigaste och sista dagen under Maslenitsa. Universitetet ordnade en utflykt till Sjtjelkovskij Chutor, friluftsmuseet där jag även firade Gamla nyåret för en dryg månad sedan. Massor med folk, gratis pannkakor, små hantverksbodar, folksång- och folkdansuppträdanden stod på programmet. Vi åkte därifrån ganska tidigt eftersom de flesta frös och missade det viktigaste momentet: elden, där man bränner upp symbolen för Maslenitsa, nämligen fru Maslenitsa själv i form av en stor halmdocka. Men vid det här laget, när jag sitter hemma och skriver, så har hon nog brunnit upp. Och nu när solfestivalen därmed är över, vore det verkligen på sin plats om våren kunde komma.

Rysslands konsthantverkscentrum

Vår lärare är tillbaka sedan en vecka och har dränkt oss i läxor och lektioner. Hon är visst av det tävlingsinriktade slaget och verkar tycka att det är väldigt viktigt att vår grupp är den som ligger längst fram av alla. Själv skulle jag hellre, typ, äta ordentlig lunch och vara ledig på kvällarna…

Hursomhelst. Ett av de mer trevliga inslagen under veckans föreläsningsskörd, åtminstone enligt mig, var en extralektion om rysk konst (utan krav på hemarbete från vår sida). Temat var folkkonst, vilket Nizjnij Novgorods oblast (län) är extra rikt på. Jag har tidigare skrivit om den gamla hantverksstaden Gorodetz. Fick veta att dekorationerna runt fönster och dörrar på de vackra små trähusen kom till för att skydda mot onda krafter. Även i Nizjnij Novgorod finns många liknande hus, även om de inte är lika väl bevarade.

Även den mest berömda stilen av konsthantverk i Ryssland, chochloma, kommer från Nizjnij Novgorods län. Chochloma är träporslin oftast målat i svart, rött och guld och en väldigt vanlig souvenir. Fabriken där det tillverkas ligger norrut i länet och även den ett populärt turistmål. Vår föreläsare uppmanade oss dock att inte köpa med oss just chochloma hem som presenter, när det finns så mycket mer originellt hantverk. Enligt henne finns också en av få museibutiker över ryskt konsthantverk just i Nizjnij Novgorod. Det är en butik jag har varit i massor med gånger. Den ligger mitt på gågatan och jag brukar ofta ta en vända där inne om jag väntar på någon. Jag visste dock inte att den var näst intill unik, även om jag funderat på om det verkligen kommer så mycket turister till Nizjnij Novgorod att det är lönt att ha en så stor souvenirbutik. Efter dagens föreläsning fick jag alltså svaret. Nizjnij Novgorods län är helt enkelt ett hantverkscentrum - således en stor hantverksbutik. Här är en länk till butiken och lite mer infomation om hantverk från mina nuvarande trakter: http://en.promisly.ru/store

Varför fira nyår bara en gång…

… om man kan göra det två? I helgen som gick firade ryssarna även det gamla nyåret, “starij novij god”. Enligt den julianska kalendern, som gällde här fram till 1917, infaller jul och nyår 14 dagar senare än enligt den nuvarande, gregorianska. Ryska ortodoxa kyrkan följer fortfarande den gamla kalendern, vilket gör att den ryska julen här infaller 7 januari. Och även om vinterlovet tar slut i och med julen, så sägs det att det inte tar slut mentalt förrän även det gamla nyåret har firats. Många behåller till exempel sin nyårsgran (istället för julgran) fram tills dess.

Det finns inga direkta gemensamma traditioner för att fira det gamla nyåret, utan man får göra lite som man vill. Jag och min slovakiska kompis Marci hamnade på fest med några folkloreföreningar och har dansat folkdans så svetten runnit. Vi bjöds dessutom på traditionella sånger, ritualer, uppträdanden - de flesta av dem hämtade från Nizjnij Novgorods län. Firandet hölls två dagar i rad - på lördagen på Lingvistiska universitetet och på söndagen på ett friluftsmuseum i utkanten av Nizjnij Novgorod. Flickorna i mitten på bilden ovan sjunger sånger för att hedra olika helgon. Åskådarna lämnar godsaker i korgarna.

På måndag är det förresten kinesiskt nyår och i helgen är jag bjuden till studenthemmet av min före detta granne på ytterligare en nyårsfest. Den ska jag absolut gå på. Varför fira nyår bara två gånger, om man kan göra det tre?

Från Moskva – tillbaka till verkligheten

Ryssland håller på att återanpassa sig till vardagen efter tio dagars nyårslov. Men det var fortfarande ovanligt ödsligt på bussen i morse och vår geografilärare verkade helt deprimerad över att börja jobba. “Det kommer nya lov framåt våren”, tröstade hon oss (eller sig själv) med.

Själv har jag tillbringat större delen av lovet i Moskva, som inte riktigt levde upp till sitt rykte som stressigt, hektiskt och med ständiga trafikstockningar såhär mellan helgerna (den ryska julen infaller 7 januari). Bra för mig. De enda riktigt hektiska ställena var stadens museum, som hade gratis inträde under lovet. Så jag har roat mig med att besöka Gulagmuseet, Bulgakovs museum, en filial av museet för modern konst, Majakovskijmuseet och några till. Bäst var Fotomuseet, som jag dock besökte sist av alla, och där jag hade alldeles för lite tid på mig innan jag var tvungen att börja förbereda mig för resan tillbaka hit. Annars hade jag gärna dröjt kvar på Stanley Kubrick-utställningen (han var även fotograf) eller utställningen Rysslands historia i fotografier.

Jag har också kunnat notera att Moskvas hipsters inte på något sätt går att skilja från svenska sådana. Till och med det lilla skägget är på plats. Går man ut och tar en öl vet man plötsligt inte riktigt om man verkligen är på Gogol i Moskva eller på valfritt ställe på Hornstull i Stockholm.

Peredajte, pozjalujsta eller var snäll och skicka vidare

Nu när jag har flyttat måste jag åka buss varje dag till universitetet. Ibland tar det trettio minuter, ibland tar det en timma. En vanlig dag tar det fyrtio minuter. Tiden beror på övrig trafik, väder och vind. Jag går hemifrån strax före åtta och har hittills aldrig kommit för sent. Som tur är bor jag en hållplats bort från ändstationen för väldigt många busslinjer. Så om jag knatar några extra minuter på morgonen är jag nästan alltid garanterad sittplats. Sittplats på bussen i rusningstrafik = höjden av lyx i Nizjnij Novgorod. När bussen kommer fram till min vanliga busshållplats är den redan nästan alltid full. Några stationer till och passagerarna pressas ihop som sardiner. Så reser vi, på bron över floden Oka, uppför kullen till centrum och plosjtjad Gorkovo, där majoriteten går av. De knappa tio minuterna som är kvar till universitetet på Prospekt Gagarina går det att andas och röra på sig igen. Trafiken flyter också oftast bättre så fort vi kommit över bron.

Men det allra mest fascinerande med att åka buss i Ryssland är sättet man betalar på. I de stora bussarna finns det alltid en tant eller en farbror med särskild väst, väska och en stor rulle med biljetter. Man får leta upp, eller bli uppsökt av, honom eller henne och köpa sin biljett. I minibussarna, marsjrutkorna, betalar man oftast direkt till chauffören. I en överöverfylld marsjrutka krävs det att alla hjälps åt. Hamnar man längst bak får man helt enkelt ge sina pengar till passageraren framför, som i sin tur ger dem till passageraren framför. Till sist når de chauffören. Sedan vandrar växelpengar och  biljett samma väg tillbaka. Sitter man längst fram i bussen innebär det att man får jobba hela resan - alla pengar och biljetter kommer nämligen att passera personen närmast chauffören. Framförallt i rusningstrafik på morgonen är det ett hejdlöst skickande av pengar och biljetter fram och tillbaka. Men på något sätt är det ganska fint hur alla hjälps åt och håller koll så att rätt biljett och rätt växel hamnar hos rätt person. Hittills har det aldrig hänt att jag blivit utan biljett, och förvånansvärt ofta har jag även fått rätt summa pengar tillbaka.

Någon direkt tidtabell för när bussarna går finns inte. Och om den finns, så följs den inte. Men för en tid sedan fick jag reda på att det faktiskt finns en hemsida där man åtminstone kan söka på vilka busslinjer som tar en dit man vill. Fantastiskt! Jag trodde att man mer eller mindre var tvungen att memorera alla utantill. Här är den, för den som svävar i ovisshet, liksom jag gjorde tills alldeles nyligen: http://rusavtobus.ru/ Finns massa olika ryska städer!

Legenden om Kazankatten

Tillbringade helgen i Kazan med vänner från Slovakien och Tyskland. Otippat nog visade sig staden, huvudstad i den ryska delrepubliken Tatarstan, vara ett paradis för samlare av prydnadskatter. Som kylskåpsmagneter, som porslinsfigurer, som matrjoskor, som kuddar, på dekoration på handdukar… Katter överallt! Vi undrade förstås varför. Och som det brukar med legender verkar det finnas lite varianter. Den vi fick höra lyder ungefär som följer: Tsarinnan Elisabet av Ryssland åkte på besök hos kungen av Kazan och blev förundrad över att det inte fanns några möss i hans palats. När hon undrade vad som var hemligheten, fick hon svaret att han hade många katter. Hos Elisabet i Vinterpalatset fanns inga katter, så hon fick med sig några stycken hem. Sedan den dagen fanns det inga fler möss i Vinterpalatset. Och ryktet spred sig om de fantastiska katterna från Kazan…

En lite annorlunda, längre version av legenden finns här:  http://www.kzn.ru/page11236.htm

Födelsedag, festival och Jasnaja Poljana

Ok, det är nog bara att vänja sig vid att inget blir riktigt som man tänkt sig och att det inte är lönt att planera för mycket. Planerna kommer ändå att ändras i sista minuten.

Min födelsedag firades ytterst blygsamt, men med tanke på att jag bara bott här i två veckor så är jag nöjd att den firades alls. De flesta som jag bjudit in var i alla fall tvungna att jobba över och lämnade därmed återbud i sista minuten. Vi var till sist bara tre tappra som dök upp vid jazzbaren ”Jam Prestige” där vi skulle se en gratiskonsert (som annonserats på internet) och dricka vin. Jazzbaren var dock stängd och konserten inställd. Vi fick gå till ett annat ställe, ”Rok-bar”, där de spelade rysk rock och Beatlescovers. Helt okej det också i och för sig. Jag fick mat, vin och presenter. En chokladask, en novellsamling av författaren Sergej Dovlatov (som skriver väldigt lättläst) och en diktsamling av Sergej Jesenin (med motiveringen att han är bättre än nationalskalden Alexandr Pushkin). Böckerna är på ryska förstås, så nu har jag lite att göra.

Morgonen efter åkte jag på musikfestival med Olja, Kolja och Katja. En fullkomligt vansinnig idé eftersom det krävdes tio timmars bilfärd för att ta sig dit (och, följaktligen, tio timmar tillbaka). Detta avstånd anses relativt normalt i Ryssland, vad jag förstod det som. Efter fem timmar i bilen på vägen till konserten började jag få retsamma kommentarer om att jag visst inte var van vid långa resor.

Men jag ville se lite av Ryssland, och skaffa mig någon sorts känsla för alternativkulturen. Festivalen var en miniminiversion av en större konst- och musikfestival, Empty hills (Pystie holmi), som arrangeras i juni varje år. Idén bakom är att den ska vara ickekommersiell, helt arrangerad av volontärer, utan sponsorer och med gratis inträde. Eftersom inte heller musikerna får betalt är det generellt mindre, alternativa band som uppträder. I år ska den, enligt Kolja, lockat 70 000 besökare. Festivalen som var nu i helgen drog inte i närheten av så många besökare, knappt ett par tusen skulle jag gissa på. Jag kan summera det hela med att det var väldigt kallt, många konserter var inställda och vi tillbringade större delen av tiden där med att sitta vid elden och dricka te. Den konsert som fastnade mest, var med det ukrainska bandet Nemnoga Nervno.  Här är ett smakprov:


Eftersom det var så få konserter passade vi under lördagen på att göra ett besök på Leo Tolstojs gods Jasnaja Poljana, som låg ungefär en timma bort. Där föddes, dog och begravdes han och skrev både Anna Karenina och Krig och fred. Idag är godset och parken ett museum och minnesmonument över hans liv och verk och uppenbarligen ett populärt turistmål.

När jag kom tillbaka till studenthemmet på söndagskvällen hade Nadja flyttat till femte våningen och jag hade fått två nya rumskompisar.

”Tycker hon att jag är ful eller?”

Jag har inte varit i Ryssland i mer än en vecka förrän min rumskompis, Nadja från Elfenbenskusten, bestämt lägger två kataloger med skönhetsprodukter på mitt kombinerade mat- och arbetsbord. ”De här är till dig”, säger hon. Det visar sig att hon, vid sidan av studierna i internationella relationer, extrajobbar som direktförsäljare åt Oriflame.

Att nyblivna kvinnliga bekanta vill kränga smink till mig har jag aldrig varit med om i Sverige. Men när jag var i St Petersburg 2005 var jag med på ett sminkparty, mitt livs hittills enda. Också då var det genom min rumskompis. Hon hade en bekant som jobbade för Mary Kay, som fungerar på liknande sätt som Oriflame (som förövrigt är ett svenskt företag). När hon föreslog att vi skulle ha sminkparty tog jag först lite illa upp. Vadå, tycker hon att jag är ful? Eller okvinnlig och konstig som inte står framför spegeln och kladdar med krämer och mascara varje morgon? Varför i hela fridens namn föreslår hon annars att vi ska ha ett sminkparty? Men jag tror inte att det var så personligt menat. Hon ville nog mest hjälpa sin kompis. Och så vitt jag förstått det så är den här typen av direktförsäljning eller nätverksförsäljning betydligt mer populär i Ryssland än i Sverige.

Kompisen kom i alla fall till vårt studentrum. Hon gjorde en försiktig make up på mig, en lite mer vågad på min rumskompis. Mest för att vara snäll bestämde jag mig för att köpa den underlagskräm hon hade använt. Den täckte inte bara ojämnheter i hyn utan skulle även skydda mot föroreningar och St Petersburgs hårda vindar. Ett par dagar senare fick jag krämen i min ägo genom ett personligt möte med försäljerskan. Vi träffades på McDonalds mittemot metrostationen Vasilijostrovskaja. Krämen var fint paketerad i en påse med glansigt snöre. Och det är möjligt att det bara är inbillning - men jag tror att min hy, som blivit ganska finnig under tiden i St Petersburg, faktiskt blev lite finare.