Författararkiv: Tobias Ljungvall

Övervakning kartlagd

Det nyligen tvångsnedlagda advokatorganisationen Agora, specialiserad på fall som rör mänskliga rättigheter, har gjort en uppenbart intressant rapport om polisövervakning. Om denna skriver nyhetssajten Meduza. Rapportförfattarna har luskat reda på totalt 352 fall av övervakning från 2007 fram tills nu. Siffrorna är mycket ojämnt fördelade över tid. Hälften av dem härrör från 2014 och även under detta års första fem månader har man fått ihop hela 53 fall. Någon heltäckande statistik kan det ju av begripliga skäl knappast vara fråga om. Men åtminstone siffrorna från 2014 speglar enligt Agora förföljelsen av tatarerna på det då nyligen ockuperade Krim och speglar på så vis en tendens. Generellt kan man nog också utgå från att det blivit mer, eller snarare värre, över tid.

Övervakningsmetoderna sträcker sig från insamling av fingeravtryck och DNA-prov till telefonavlyssning, GPS-positionering, buggning och smygfilmning samt hackning av internetkonton. Det mesta, om än inte allt, är ju metoder som förekommer i polismyndigheters spanings- och utredningsarbete också i demokratiska länder. Men här har rapportförfattarna bara tagit upp fall som de menar inte har med utredande av verklig brottslighet att göra, fall som är politiskt motiverade.

Av särskilt intresse är kanske polisens sätt att följa resor och en särskild databas som används i det syftet. Databasens existens har förnekats av myndigheterna men slogs 2011 fast i en dom från Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Den sägs innehålla uppgifter om sex och ett halvt tusen personer, många är högerextremister men andra är bara regimkritiska aktivister. Genom databasen och reseövervakningen har man kunnat hindra dessa från att ta sig till platsen för viktiga politiska händelser, såsom toppmöten, där de hade kunnat göra ett alltför märkbart intryck. En som råkade ut för detta var Sergej Sjimovolos som i databasen sorterar under kategorin ”människorättsförsvarare” (!) och vars fall alltså var det som uppmärksammades av Europadomstolen.

En sådan händelse var också den i september 2014 då delegater från olika ursprungsbefolkningar hindrades att lämna Ryssland och delta i en FN-konferens. En delegat fick sitt pass sönderrivet av gränskontrollen, en annan stoppades tre gånger av trafikpolisen och överfölls vid ett av tillfällena av någon som försökte ta väskan med passet – utan att poliserna ingrep – medan en tredje fick sitt pass beslagtaget av män i rånarluvor. En fjärde missade planet eftersom man hällt klister över hennes ytterdörr.

En del av detta har förstås inslag som närmar sig det komiska, och jämfört med fleråriga fängelsestraff för bloggande eller för demonstrerande – eller för all del politiska mord – är den här sortens integritetsintrång kanske inte det värsta man kan råka ut för i Ryssland i dag. Men bilden som tonar fram är ändå av en statsapparat som inte följer några regler, varken andras eller sina egna. Det är nog så allvarligt.

 

Fängelsedomen mot Tiumentsev

Den femåriga fängelsedomen mot bloggaren Vadim Tiumentsev i sibiriska Tomsk – som vi i går rapporterade om på vår nyhetssida Fokus Ryssland – är det senaste uttrycket för en bekymmersam trend. De fällande domarna för ”extremism” blir allt fler. Om detta skriver Gazeta.ru med utgångspunkt i en expertrapport framtagen särskilt för tidningen.

Ett mått på detta är att antalet dömda enligt den ryska strafflagens paragraf 282 ökade från 137 personer år 2011 till 414 personer år 2015, alltså en tredubbling. Måttet är inte heltäckande, det finns även andra paragrafer i strafflagen och många – förmodligen betydligt fler – fälls i stället enligt paragrafer i den mildare administrativa lagen.

Inte heller hamnar alla som döms enligt strafflagen i fängelse, som bloggaren i Tomsk. Men tendensen är, som sagt, ändå tydlig och har helt säkert en avkylande effekt på den ryska samhällsdebatten – vilket sannolikt också är avsikten. Det ryska rättsväsendet är liksom många andra länders polis engagerad i så kallad pinnjakt, att lagföra så många brott som möjligt, och den politiska konjunkturen sedan Putins återkomst på presidentposten för fyra år sedan gör det tacksamt att rapportera just politiska brott.

Följden av denna nit är att litet vad som helst kan hamna i skottlinjen. I flera fall har ironiskt eller helt oavsiktligt spridande av naziliknande symboler fått konsekvenser för användare av sociala medier. Exempel på detta är användande av bilder från de självironiska ”Grammatik-nazisterna”, ett forum för pedantiska språkvårdare, eller när någon ville jämföra bilder av sitt bostadshus i nutid med hur det såg ut under nazistisk ockupation och den senare bilden råkade innehålla en svastika.

I någon utsträckning drabbar förstås den extremismrelaterade lagstiftningen sådant som även i vårt land skulle vara åtminstone besläktat med förbjudna yttranden, så som hets mot folkgrupp eller uppmaning till terrorbrott. Expertrapporten talar om ett par stora grupper bakom siffrorna ovan. Dit hör organiserade och icke-organiserade högerextremister samt islamister, de senare oftast medlemmar i Hizb-ut-Tahrir som är förbjudet i Ryssland men inte i Väst.

Men där finns också en fjärde grupp – Ukrainasympatisörerna. Dit torde man till exempel kunna räkna aktivisten Dmitrij Semjonov från det liberala oppositionspartiet PARNAS. Han fälldes absurt nog för att ha lagt upp en bild på den proryske tidigare rebellguvernören i Donetsk där denne var iklädd en förbjuden rysk nationalistorganisations uniform. Hit kan man möjligen också räkna Natalja Sjarina, föreståndare för ett ukrainskt bibliotek i Moskva, som sedan i höstas sitter i husarrest på grund av bibliotekets bokbestånd, och som nu dessutom anklagas för att ha betalat för sitt rättsliga försvar med bibliotekets pengar.

Symptomatiskt är också att den ökade tendensen nästan helt tycks handla om internet och sociala media, som ju inte i sig är en extremistisk miljö – utan snarare ett virtuellt vardagsrum för helt vanliga människor. Rättsväsendets ofta blinda godtycke i kombination med drakoniska domar som den mot Vadim Tiumentsev bidrar förstås inte heller till att Ryssland blir säkrare eller att samhällsdebatten blir mer hyfsad, utan snarare till att den senare kvävs. Tiumentsev betraktas, för övrigt, av ryska Memorial som politisk fånge.

Agentjakten vinner ny mark

Jakten på ”utländska agenter” tar sig alltmer bisarra uttryck. I går fann en domstol i staden Engels i Saratovlänet att den lokala organisationen Sotsium, som arbetar mot hivspridning bland narkomaner, var en sådan agent.

Som bekant har den ryska lagen två kriterier för att stämpla en organisation som utländsk agent: den ska ta emot bidrag från utlandet och den ska ägna sig åt politisk verksamhet. Med pengarna tycks det inte ha varit några större frågetecken. Sotsium ska tillsammans med 13 liknande organisationer ha finansierats av Europakommissionen, Globalfonden mot aids, och något som heter M.A.C. AIDS Fund. Bedömningen av Sotsiums verksamhet som politisk är dock mer uppseendeväckande.

En juridisk expert, som anlitats för domstolsförhandlingen, fann inte bara att Sotsiums enkätundersökningar bland stadens narkomaner var politiska. Han menade också att organisationens utdelning av sprutor och kondomer var ”en del av Västs hybridkrigföring mot Ryssland”. Det förra motiverade han med att flera av dem som är inblandade i enkätundersökningarna också sitter i kommunala nämnder, där de kan använda resultaten som underlag för beslut. Det senare förklarade han med att Väst genom sprut- och kondomutdelningen undergräver traditionella ryska värderingar för att därigenom kunna störta landets politiska ledare.

Sprututdelning har visserligen varit en kontroversiell fråga även i Sverige. Men om Väst nu skulle använda det i sin påstådda ”hybridkrigföring” kan man ju fråga sig varför det även tillämpas i många västländer. Man kan också undra hur det kommer sig att den offentliga ryska sjukvården stödjer Sotsiums verksamhet och samarbetar med organisationen.

Enligt människorättsadvokaten Pavel Tjikov har organisationer som arbetar mot hiv hittills klarat sig undan häxjakten på utländska agenter. 2014 genomförde en avdelning inom justitieministeriet en större runda inspektioner av sådana organisationer och kom fram till att deras verksamhet inte var politisk - något Tjikov i efterhand tolkar som ett aktivt stöd för dem. Men nu är det alltså slut på stödet. Justitieministeriet har ställt sig bakom den juridiske expertens bedömning.

Vem är Ove?

Oppositionsledaren och antikorruptionskämpen Aleksej Navalnyj benar på sin blogg ut de viktigaste ryska turerna kring Panamaläckorna, som nu får stort utrymme i världens media. Intressant är förstås hur Putin utnyttjat sin gamle vän, den berömde cellisten Sergej Roldugin, för att tvätta pengar genom offshorebolag. Intressant är också hur pengarna hamnat hos Roldugin, genom fiktiva affärer där han exempelvis beviljats lån och fått dem efterskänkta på en och samma dag. I övrigt nämns de vanliga figurerna och bolagen, inklusive statliga sådana, i sammanhanget. Där finns exempelvis unge Rotenberg som nyligen var på tapeten med vägavgiftsbolaget Platon, och förstås många andra.

Inget av detta är väl dock, tyvärr, särskilt överraskande.

Däremot finns det en detalj i blogginlägget som torde höja ett och annat svensk ögonbryn, nämligen något som kallas ”Ove Financial Corp.”. Detta är ett mystiskt bolag registrerat på Brittiska Jungfruöarna. Klickar man vidare till ICIJ – det internationella nätverk av grävande journalister som jobbat med Panamaläckorna – kan man där läsa om hur en del av de två miljarder dollar som kopplats till den ryska regimen passerade genom detta bolag. Så här står det:

On Feb. 10, 2011, an anonymous company in the British Virgin Islands named Sandalwood Continental Ltd. loaned $200 million to an equally shadowy firm based in Cyprus called Horwich Trading Ltd.

The following day, Sandalwood assigned the rights to collect payments on the loan — including interest — to Ove Financial Corp., a mysterious company in the British Virgin Islands.

For those rights, Ove paid $1.

But the money trail didn’t end there.

The same day, Ove reassigned its rights to collect on the loan to a Panama company called International Media Overseas.

It too paid $1.

In the space of 24 hours the loan had, on paper, traversed three countries, two banks and four companies, making the money all but untraceable in the process.

Ja, Ove Financial Corp. tycks här kanske ha haft en något begränsad roll. Men i ett reportage i brittiska The Guardian tillskrivs det större betydelse:

In 2014, after Russia seized Crimea, the White House imposed sanctions on leading members of Putin’s circle, including Kovalchuk, citing their close ties to “a senior official of the Russian Federation” – a euphemism for Putin himself. The Panama Papers reveal that the Putin group appeared to have become nervous for unclear reasons after October 2012. Sandalwood was closed down and its operations switched to another offshore entity registered in the BVI, called Ove Financial Corp.

One of the companies linked to Ove Financial Corp belonged to Mikhail Lesin, Putin’s media tsar and former press minister. Lesin founded the Kremlin’s propaganda TV channel Russia Today but later fell out of favour. He was mysteriously found dead last November in a Washington hotel room with blunt force injuries to the head.

Man kan undra hur det kommer sig att ett bolag kopplat till Kremlpengar och ihjälslagna exministrar är uppkallat med ett svenskt förnamn. För inte länge sedan kretsade ju uppgifterna om Putins privata förmögenhet kring oljehandelsföretaget Gunvor, frontat av svenske miljardären Torbjörn Törnqvist och döpt efter dennes mamma. Kanske vet han också vem Ove är?

Testa dig själv – snabbquizz om MR

För tredje året i rad genomför Östgruppen en liten enkätundersökning – eller frågesport om man så vill – på temat mänskliga rättigheter i Ryssland. Vår förhoppning är förstås att se om informationsarbetet i denna och andra kanaler sprider kunskap om om ämnet.

Vi tackar alla som ägnar några minuter åt att svara på frågorna!

Klicka här för att komma till dem

/Östgruppen

Tack och adjö, Pamfilova

PamfilovaEn inte alltför uppmärksammad händelse häromveckan var Ella Pamfilovas förtida avgång som Rysslands officiella ombudsman för mänskliga rättigheter. Pamfilova, som nu ska ta plats i centrala valkommissionen inför höstens val till duman, har gjort ett förhållandevis blekt intryck som ombudsman.

Två år hann Pamfilova inneha posten. För ett år sedan lade hon fram sin första årsrapport, som på vår nyhetssajt Fokus Ryssland då beskrevs som tvetydig. Även hennes andra och sista rapport, som lades fram strax innan hennes avgång, kan beskrivas på liknande vis. Exempelvis skyller hon polariseringen i samhället på båda sidor. Bland annat genom en uppenbar släng åt fängslade performanceaktivisten Pjotr Pavlenskijs ”konstprovokationer” som enligt Pamfilova är både vulgära och människofientliga. Även i sin kritik av den olycksaliga lagen om utländska agenter är Pamfilova påtagligt försiktig. Detta på så vis att hon inte ifrågasätter dess existens och syften, utan snarare att den drabbar sociala organisationer som även i regimens ögon borde vara harmlösa.

Sin skarpaste kritik mot människorättssituationen riktar följaktligen Pamfilova inte heller mot regimens avsiktliga inskränkningar av civila och politiska rättigheter, utan mot den sociala situationen och dess konsekvenser. Enligt Pamfilova var exempelvis över hälften av förra årets två miljoner dödsfall i Ryssland inte naturliga.

Sådant behöver förstås också lyftas fram, och Pamfilova har gjort en och annan god sak även för Rysslands demokratiska krafter. Efterträdaren, vem det nu blir, kan mycket väl visa sig sämre än hon.

Is i magen

Många, alltifrån inrikes- och kulturministern till ledande massmediaföreträdare, uttrycker nu djup oro över lördagkvällens DDOS-attack mot de svenska tidningskoncernerna Bonnier och Schibsted. Ministrarna bjuder också in till en diskussion om massmediernas IT-säkerhet och det kanske kan vara bra.

Samtidigt cirkulerar säkert en del outtalade tankar bland de närmast berörda.

Attacken ska ha genomförts via ett stort antal virusinfekterade ryska datorer, och det ligger förstås nära till hans att även den som ligger bakom står att söka åt det hållet. Dels har man väl i första ledet förmått en mängd ryska internetanvändare att klicka på infekterade länkar – vilket kanske inte är alldeles lätt för en utomstående aktör att åstadkomma – och dels ser det ut som en tanke att DDOS-attacken kom bara någon dag efter att Säpo varnat för rysk psykologisk krigföring. Jämförelser har också gjorts med DDOS-attacker mot Estland 2007, i samband med dramat kring bronssoldaten i Tallinn, och mot Georgien i samband med kriget 2008.

Det är som om Kreml ville bekräfta den hotbild Säpo hade målat upp.

Och detta för oss åter till förra veckans föredrag av Peter Pomerantsev. Där uppmanade han uttryckligen västvärlden att inte gå på detta slags hotfulla styrkedemonstrationer, för det är just vad Kreml eftersträvar. I stället underströk han behovet av vad han kallade assymetriska svar. Alltså, i klartext, litet mer is i magen när sådant här inträffar, i kombination med långsiktiga egna ansträngningar att påverka det ryska samhället i positiv riktning. Initiativ för stöd åt alternativa kultur- och informationskanaler – och åt dem som arbetar för mänskliga rättigheter – är på sikt mer verksamt än en tävling i att framstå som mest oroad.

Pomerantsev

De som på måndagskvällen såg Peter Pomerantsevs framträdande på Kulturhuset i Stockholm blev knappast besvikna. Det är sällan någon ger en så underhållande, och samtidigt tankeväckande, tolkning av den ryska samtiden. Allt utifrån perspektivet i hans till svenska nyligen översatta bok, Ingenting är sant och allting är möjligt.

Mottot är inte hans eget, utan den enligt Pomerantsev vägledande principen i Kremls propagandaansträngningar. Eller, som hans kollegor i den ryska mediebranschen uttrycker det, ”allt är pr”, och inget är på riktigt.

Den så kallade konservativa konsolidering som anses ha skett under Putins nuvarande mandatperiod är inte på riktigt. Dess ledande ideologer förespråkar familjevärderingar och moralisk resning men håller sig med tonåriga älskarinnor och förskingrar miljarder, bland dem som driver hetsen mot homosexuella finns flera homosexuella. Ideologierna träs på och av efter behov. Allt är i stort sett på låtsas.

Hyckleri och cynism finns förstås i alla länder, men har tagit sig groteska proportioner i Putins Ryssland – detta är Pomerantsevs budskap.

Han ser en psykologisk förklaring i den sena sovjettiden, då alla förväntades låtsas tro på kommunismen men ingen gjorde det, samt i 90-talets till demokrati förklädda gangstervälde, ja, i alla de tvära kast som har slagit undan tron på samhället och framtiden. Enligt Pomerantsev bottnar allt i den enskilde medborgarens resignation inför tillvaron. Åtminstone är det tack vare denna som det kan fortgå.

Under tiden vänder makthavarna ut och in på alla vedertagna värderingar. I de flesta länder bemödar sig politiker om att framstå som hedersamma medborgare, i Ryssland försöker de i stället efterlikna gangsters. Statstelevisionens presentatörer odlar medvetet en osympatisk image, inspirerad av litteraturens skurkar och troll, som för att övertyga allmänheten om att det är okej att vara en skitstövel. Det korrupta systemet är beroende av människornas falskhet och nedrighet.

Ibland anar man att Pomerantsev drar sitt media- och PR-perspektiv litet för långt. Kan det verkligen ha varit så att Putin plockades fram som Jeltsins ersättare för att han kunde personifiera Rysslands svar på James Bond, mästerspionen Stirlitz, ur den folkkära sovjetiska teveserien 17 ögonblick om våren? Nog vill man tro att det fanns tyngre vägande skäl än så, något slags solidare maktbas i säkerhetstjänsten som ju Putin var chef för innan han steg fram på den politiska scenen.

För något måste väl vara på riktigt? Eller?

Kiseljov
putinshades

 

Kadyrovs ”avgång”

Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov hotar att avgå. Ja, han har till och med sagt det två gånger senaste veckan. Kadyrovs järngrepp om den egna republiken är välkänt, men han känner nog att det blåser mer än vanligt kring honom på det federala planet. Detta beror förstås på hans egen framfart, inte minst mordet på Boris Nemtsov. En del hoppas säkert att Putin nu ställer sig bakom de federala myndigheter som för länge sedan fått nog av Kadyrov och äntligen sätter punkt för hans styre i Tjetjenien. Andra räds kanske vad som då kan hända, och tänker att han genom sitt tyranniska styre omöjliggjort ett fredligt överlämnande av makten till någon annan.

Men som framgår i en betraktelse av Dagens Nyheters korrespondent skickar Kadyrov nu ut dubbla budskap: parallellt med avgångshotet arrangerar han massmöten till stöd för sig själv. Hans syfte med båda tilltagen är säkert att demonstrera sin egen omistlighet.

Och även om han, mot förmodan, skulle lämna presidentposten, så lär han knappast ge upp makten över Tjetjenien. En spekulation går ut på att han byter presidentposten mot en religiös ledarroll vilket med tanke på att hans far var så kallad mufti, och att han själv satsat hårt på traditionell islam genom att exempelvis bygga Europas största moské i Groznyj, inte förefaller helt orimligt. I Kadyrovs tyranni är personlig lojalitet viktigare än formella institutioner, och han skulle nog kunna ta med sig den verkliga makten till en ny post. Till president kunde han låta utnämna någon av sina närmsta hejdukar, exempelvis Adam Delimchanov.

Ramzan Kadyrov mellan Delimchanov och Tjetjeniens nuvarande mufti.

Ingen oberoende observation i höstens val till duman

Inför parlamentsvalet i höst är Ryssland som bäst i färd med att krympa utrymmet för överraskningar, som kan vara obehagliga för den sittande regimen. Flera lagändringar behandlas nu i parlamentet, duman. Vissa är relativt harmlösa, som att fängelseinterner blir av med rösträtten och inte heller får delta i politiska val på andra sätt. Andra är litet lömskare. Till exempel kunde det ju ses som en demokratisk landvinning att göra det obligatoriskt för kandidater att delta i debatter – om det inte vore för att man samtidigt utesluter icke-kandidater från att ställa upp å sina partikamraters vägnar i sådana debatter, samtidigt som man också förbjuder användadet av deras bilder i agitationsmaterial. På så sätt blir det svårt för den populäre oppositionspolitikern och antikorruptionskämpen Aleksej Navalnyj att delta i valrörelsen, eftersom en villkorlig dom hindrar honom från att själv ställa upp.

En annan ändring, som redan är klubbad och undertecknad av president Putin, begränsar också antalet observatörer som kandidaterna får skicka till vallokalerna.

Mer allvarlig är dock den lagändring som lagts fram av dumaledamoten Dmitrij Vjatkin från partiet Enade Ryssland, och som inför obligatorisk ackreditering för journalister i vallokalerna.

Varför det, kan man fråga sig.

Jo, för att Rysslands ledande valövervakare, rörelsen Golos, då sannolikt inte kommer att kunna skicka några observatörer alls.

Ryska vallokaler har hittills stått öppna för två sorters observatörer: antingen sådana som representerar kandidaterna, eller just journalister. Något utrymme för oberoende observation är inte tänkt att finnas. Detta har Golos volontärer kringgått genom att formellt vara utskickade av rörelsens tidning Grazjdanskij Golos (Medborgarrösten) eller av andra media som samarbetar med Golos. Vjatkins föreslagna lagändring är tänkt att täppa till just den möjligheten. Han motiverar den uttryckligen med att Golos gjort påståenden om valfusk och då framställt sig som en oberoende röst, samtidigt som de finansieras från utlandet – vilket i hans ögon förstås är suspekt. Konkret går Vjatkins lagändring ut på att ackreditering bara ska ges till journalister som kan visa att de arbetat för det uppgivna massmediet i minst två månader. Att Golos inte har råd att betala flera månadslöner för en dags volontärarbete säger sig självt, så hur man ska lyckas prestera en övervakning av höstens val står just nu skrivet i stjärnorna.

I morgon ska förslaget behandlas i utskottet, och redan på fredag hoppas Vjatkin att det ska klubbas slutgiltigt av duman. Utskottsordföranden Vladimir Pligin förutspår inga hinder.