Troligen är det bara i Ryssland, som en doktorsavhandling i krigshistoria kan leda till tumult både på Internet och i åhörarsalen. När den ryske historikern Kirill Alexandrov den 1 mars lade fram sin avhandling om den sovjetiske generalen Andrej Vlasov och hans officerskår, fanns det inte en ledig plats på Vetenskapsakademiens Institut för historia i St Petersburg. Publiken, bestående av unga och gamla, professorer och studenter, stod och satt i långa köer ända ut i korridorerna.

- Något liknande har jag aldrig upplevt under de 40 år, som jag har arbetat här, säger institutets chef Nikolaj Smirnov.

Redan innan avhandlingen presenterades hade dess innehåll diskuterats och nagelfarits av högljudda kritiker. Nikolaj Smirnov berättar att han under flera veckor blivit utsatt för hotfulla telefonsamtal ”både uppifrån, nerifrån och från sidan” med varningar om vad som skulle hända om han släppte fram Alexandrovs avhandling. Och en av St Petersburgs politiker hotar att dra Alexandrovs avhandling inför rätta, för, som det står i brottsmålsparagrafen, ”offentliga uppmaningar till fritt utlopp för aggressiva krigshandlingar”.

- Jag har forskat om general Andrej Vlasov och hans armé i över 30 år, säger Kirill Alexandrov i ett mail till mig. Till en början, under perestrojkan, mötte jag inga som helst svårigheter. Tvärtom, folk var intresserade och nyfikna. Nu, de senaste åren, när det pågår försök att återupprätta Stalin, har min forskning plötsligt blivit kontroversiell. Det är ett bevis för att tidsandan har ändrats.

Vem var då denne general Vlasov och varför väcker han så starka känslor? Från att ha varit student vid ett prästseminarium gjorde Andrej Vlasov en helomvändning, som ledde till en kometkarriär inom den sovjetiska militären. I ledningen för den 20e armén spelade han en viktig roll vid försvaret av Moskva december 1941. Han dekorerades året därpå med sovjetiska statens näst högsta orden, Röda Fanan. Andrej Vlasov fick sedan uppdraget att försöka bryta igenom den tyska belägringen av Leningrad men den 2a stötarmén, som han ledde, omringades och förintades. Vlasov togs tillfånga sommaren 1942.

I fångenskapen inledde Vlasov ett samarbete med tyskarna. Han tilläts skapa en politisk rörelse KONR, ”Kommittén för befrielse av de ryska folken” och sätta upp en egen armé, ROA, ”Ryska befrielsearmén”. Någon stor militär betydelse fick aldrig dessa rörelser men anslutningen var betydande. Sovjetiska krigsfångar, både meniga och officerare sällade sig till sig till Vlasov i hans uppsåt att störta Stalin och den kommunistiska regimen. Inte mindre än 35 generaler och över 4 000 officerare stod bakom Vlasov. De allra flesta var krigsfångar.

- Jag anser att man kan betrakta detta som ett slags social och politisk protest mot Stalin och de oförrätter, som regimen utsatte folket för från första början och särskilt under 30-talet, säger Kirill Alexandrov.

Vlasov greps av de allierade i krigets slutskede och överlämnades till sovjetmakten. Han sändes till Moskva, där han och flera av hans närmaste män avrättades. Vlasov blev ett rött skynke för den sovjetiska regimen, han har gått till historien som förrädare och att nämna honom i andra termer än dessa, var länge närmast tabu.

- Fram till slutet av 1980-talet var det ingen inom den officiella historieforskningen, som ägnade sig åt Andrej Vlasov, berättar Kirill Alexandrov. Efter perestrojkan har däremot mängder av memoarer, biografier och artiklar publicerats om honom.

Alexandrovs doktorsavhandling är en undersökning av 185 officerare inom Vlasovs armé. Den är en analys av deras biografier och ett försök att svara på frågorna: vilka var de? varifrån kom de? varför ställde de sig bakom Vlasov? Alexandrov har forskat i amerikanska, tyska och ryska arkiv, ett mastodontarbete med enorma praktiska problem, som har pågått i 20 år. Alexandrov är en erfaren historiker och han har förhållit sig neutralt och vetenskapligt till sitt ämne, väl medveten om dess explosiva karaktär. Han har undvikit känslomässiga omdömen och de politiskt färgade stereotyper, som är gängse i diskussioner om Vlasov.  Alexandrov försöker inte återupprätta landsförrädaren men enbart genom att sätta in generalen och hans officerare i ett politiskt och socialt sammanhang ger Alexandrov detta närmast tabubelagda kapitel i rysk historia nya dimensioner.

Trots det – eller kanske på grund av detta - är Alexandrovs forskning idag kontroversiell och kritiken mot honom är starkt politiserad.

- De som försöker återupprätta Stalin och myten om Stalin kan idag känna sig helt lugna och trygga, skriver Alexandrov i sitt mail till mig. All forskning som betraktar Stalins politik ur ett kritiskt perspektiv framkallar numera negativa reaktioner. Det gäller särskilt den del av den historiska forskningen, som studerar vissa sovjetmedborgares samarbete med fienden under kriget.

Kirill Alexandrov kämpar för att rysk historieforskning skall vara oberoende och stå fri från både personligt tyckande och förhärskande politiska åsikter.

- Det får varken finnas ”förbjudna ämnen” eller försök att dölja obekväma sanningar, menar Kirill Alexandrov. Det är helt tydligt att kritikerna har försökt vinna politiska poäng genom att misstänkliggöra min forskning.

Alexandrovs avhandling godkändes i en sluten omröstning, något som är brukligt i den ryska akademiska världen. 17 röster lades för honom och 1 mot.

Men räcker det för en definitiv seger? Alexandrovs avhandling skall slutgiltigt godkännas i ytterligare en akademisk instans och ännu vet vi inte om åklagaren i St Petersburg kommer att väcka åtal mot honom.