Rysk mosaik

Nej, tyvärr, det funkade inte så bra att placera Körsbärsträdgården i 1996. Körsbärsträdgården utspelas ju i slutet av en epok, när en del vill se förändring och andra inte vill inse att de lever på respit. Det skulle kanske varit mer passande med 1986 – med sin glasnost och sin perestrojka. Det kaotiska och cyniska 90-talet är en annan tidsanda, så det var ett djärvt och gott försök, men de hade behövt ta i mer för att lyckas med det.

Det som var bra var dansen. Att ersätta Gajevs tal till skåpet och Lopachins ickefrieri med dans, det funkade. Men jag tyckte att det på vissa ställen kändes som om replikerna hasplades fram för att de skulle hinna dansa. Jag trodde aldrig jag skulle kräva något sådant av Dramaten, men de kunde varit lite mer teatrala! Var är konstpauserna nu när de behövs? När Ljubov Andrejevna berättar hur hennes son Grisja dog, något alla de närvarande i scenen redan vet, blir det bara konstigt att det skall verka som om hon säger det i förbifarten. Hon tänker ju högt, det är ju en kort monolog – hon borde nästan gå fram till scenkanten, ta den tid hon behöver och tala direkt till publiken!

Jag insåg hur svårspelad Körsbärsträdgården måste vara. Alla personerna har så många bottnar, och det är inte bara psykologiska bottnar, utan samhällssyn, moraluppfattning, livsfilosofi. Kanske är det för mycket begärt att allt ska komma med i en och samma uppsättning, kanske är det därför jag tycker att så mycket försvann? Extra svårt måste det ju vara när det har tagits ur sitt sammanhang och placerats i en annan tid. Särskilt den drömske och förnuftige studenten Petja blir svårbegriplig i 1990-talet. Förutom att böckerna blivit teveprogram och att orden business och demokrati användes, så hade inte mycket gjorts för att anpassa pjäsen till tiden. Jo, Dunjasja hade blivit lösaktigare, när hon och Lopachin vaknade i början av pjäsen så tror jag de hade legat med varandra, det kanske var en anpassning till tidsandan? Lite fantasilöst i så fall (och taskigt mot Lopachin, varför göra honom till en slusk, det var oförtjänt tycker jag.)

Vladimir Sorokin har skrivit att före nittonhundratalet är människorna i den ryska litteraturen ”vandrande idéer”, men under 1900-talet får de hud, kött, kroppsvätskor och kroppsliga behov (han specificerar de kroppsliga behoven, han är sån). I Körsbärsträdgården är karaktärerna vandrande idéer, det är egentligen inte deras inbördes relationer som är intressanta, utan deras olika relationer till det som omger dem. När det blir ett glapp, så faller det igenom. Så tyvärr, kombinationen av Tjechov, 1990-tal och försöket att hotta upp det med en gnutta mer kroppsvätskor föll inte mig på läppen. Men jag hade inte alls tråkigt, och det var dansen som gjorde det. Så det där jag skrev om att jag ger Dramaten en chans till – det kan nog hända att jag går dit igen

Lindrighuliganism: Körsbärsträdgården

SvD: Körsbärsträdgården

Jag har dött och återuppstått på twitter och är nu Amanda_Lovkvist.

I samma vända som jag börjar leta reda på folk jag vill följa så börjar jag inse att Twitter fyller det tomrum som jag upplevde 2006 när jag kom tillbaka till Sverige från Ryssland.

Så här menar jag: Min första erfarenhet av sociala medier var bloggplattformen Livejournal, det var år 2005. När jag kom tillbaka till Sverige 2006 och startade den här bloggen 2007 så blev jag besviken på att wordpress var så osocialt. Jag kunde ju se i statisktiken att folk läste och visst fick jag kommentarer ibland, men det var inte alls samma dialog! Typ alla hade ju ett bloggkonto på Livejournal, någonstans där man kunde svara, som på facebook. Men i den svenska bloggosfären var det mest osaliga andar som flög omkring.

Jag visste inte om det berodde på plattformen eller kulturskillnader mellan svenskar och ryssar.

Jag försökte i min enfald att få wordpress att funka som livejournal. Jag ville göra ett vänflöde och dela upp dem i grupper. ”Vaddå? Du kan ju göra RSS-flöden,” sa folk som inte förstod vad det var jag var ute efter. Men det gick så där.

Sedan kom facebook – men det var ju bara socialt och privat  och väldigt lite nyhetsmedia. Och så byggde det på ömsesidighet: man kunde inte följa intressanta personer som man inte kände. Och folk berättar mer om vad de gör än om vad de tänker. Inte jätteintressant.

Sedan kom Twitter. Då fylldes tomrummet. Nu kan man göra ett vänflöde, en lista på vilka man ”följer”. Man får en lista med en salig blandning av högt och lågt, politik, kuriositeter och ganska personligt. Det är liksom trångt, som på ett sommarlovskollo, man bor tätt inpå varandra och är hela sin person, inte bara en av sina funktioner eller kompetenser. Så var det ju i livejournal.ru redan 2005.

Och jag undrar vad som kom först – hade svenskar redan i början på 2000-talet varit beredda att vara så tätt inpå folk man knappt känner, om bara plattformen fått spinn? Eller låg ryssarna liksom före oss, var mer redo för den typen av digitalt umgänge. Kanske på grund av sina erfareneheter av kollektivboende?

Var det bara en tillfällighet att Livejournalplattformen inte slog genom i Sverige?