Archive for the 'Azerbajdzjan' Category

Nytt läge för gastillförsel till EU

Under den senaste tiden har ett par händelser bidragit till att förutsättningarna för Europas gasförsörjning kan hålla på att förändras.

I dagarna har det sett ut som om ett nytt gaskrig håller på att blåsa upp mellan Ukraina och Ryssland. I onsdags deklarerade Ukrainas energiminister Jurij Bojko på en presskonferens att Ukraina i år kommer att importera 27 miljarder kubikmeter (bcm) gas från Ryssland. Problemet är bara att svaret från ryska statsägda Gazproms ordförande Aleksej Miller blev: ”Gazprom är oroat. Den kontrakterade volymen är 52 bcm.” Enligt avtalen skall ändringar annonseras i god tid. Ukraina hävdar att man informerade Gazprom redan i maj om att importen skulle komma att bli betydligt lägre (2011 importerades ca 40 bcm från Ryssland) och Bojko uppmanar sina ryska partners att lösa eventuella problem på ett ”civiliserat sätt”.

Rysslands president kommenterade att man självklart kommer att lösa frågan ”civiliserat”, d v s genom förhandlingar. Men Ukraina har inget vidare utgångsläge. Även om ekonomin i fjol gick bättre än på flera år med uppskattningsvis runt 5% BNP-tillväxt, tack vare ökad export och goda skördar, ser 2012 osäkert ut, inte minst på grund av EU:s skuldkris. Det skall också ställas i relation till den tvåsiffriga nedgången under krisen 2009. I det läget har landet inte råd med extrakostnader i storleksordningen miljarder dollar. Det Ryssland är ute efter är att köpa in sig i kontrollen av det ukrainska gasledningsnätet, allra helst som i Vitryssland, där Gazprom i november tog över de resterande 50% i Beltransgaz. Men frågan är tabu för ukrainska politiker, även den nuvarande förmodat ryskvänlige Viktor Janukovytj, eftersom det skulle spela bort landets enda starka kort gentemot grannen, kontrollen över rysk gastransport till EU.

Bara veckor innan detta seglade upp har Turkiet på kort tid godkänt två avgörande kontrakt för gastransport. Det ena var den Transanatoliska (Trans Anadolu) gasledningen, som skall föra gas från gränsen mot Georgien i öster till den västra på Balkan och till städerna i västra Anatolien (som idag till stora delar måste försörjas med gas från Ryssland via Bulgarien och den s k Blue Stream över Svarta havet). Gasen kommer fr o m 2017 att flöda från det stora fältet Shah Deniz i Azerbajdzjan och det är också statsägda azeriska oljebolaget SOCAR som står som ägare till 80% i det nya konsortiet för Trans Anadolu (resten ägs av statliga turkiska bolagen TPAO och BOTAŞ). Avtalet får ses som ett genombrott för Azerbajdzjan, som får exportera till de europeiska marknaderna utan att gå via Ryssland, men också för Turkiet, som säkrar tillgång till sin interna gasförsörjning från det azeriska jättefältet.

Tänkta dragningar för Nabucco och South Stream (ill. Samuel Bailey)

Men hur blir det för EU, som också i många år har försökt säkra gas från Kaspiska havet utan att gå via Ryssland (och Iran)? Framför allt har man här slagit på trumman för den s k Nabucco-ledningen, som är tänkt för kaspisk och kanske irakisk gas och skall löpa via Azerbajdzjan, Turkiet och Balkan till Österrike. Problemet är att det har funnits konkurrerande projekt och olika viljor inom EU och även om de flesta transitländerna nu är med på planen är själva gasen inte säkrad, inte heller finansieringen. Därför kan man antingen se Trans Anadolu som en konkurrent som definitivt sänker de planerna - eller så kan den tvärtom komma att utgöra stommen i en kortare framtida variant av Nabucco som ansluter vid turkiska gränsen. Det scenariot är inte helt otänkbart, eftersom den gas som skall tas ut för Turkiets internbehov åtminstone till en början skulle tillåta också den planerade exporten till Europa. I vilket fall som helst har Turkiet skaffat sig en bra position som transitland - och i linje med EU:s önskan att förbigå Ryssland.

Därför var den andra överenskommelsen som slöts mellan Turkiet och Ryssland strax före nyår en aning förbryllande. Där gav man nämligen Ryssland ett efterlängtat klartecken att bygga South Stream (den måste löpa antingen genom Turkiets eller Ukrainas ekonomiska zon i Svarta havet), som brukar betraktas som en direkt konkurrent till Nabucco och vore ett sätt för Ryssland att föra gas direkt till Bulgarien och EU-marknaden. Vladimir Putin var nöjd över att Turkiet gett Ryssland en ”underbar julklapp”. Ingen förklaring har kommit från Ankara om vad man förväntar sig i utbyte, men det verkar inte vara den av Turkiet önskade ledningen för rysk olja från Svara havet till Medelhavet, som skulle kunna avlasta Bosporen från farlig tankertrafik.

Den 8 november vred Angela Merkel och Dmitrij Medvedev gemensamt på kranen vid öppningsceremonin för Nord Stream. När dess båda ledningar genom Östersjön är på plats senare i år kommer 55 bcm årligen att kunna flöda direkt från ryska Viborg till Tyskland och Västeuropa. South Stream i sin tur är beräknad för ca 63 bcm. Det ser alltså för tillfället ut som om Ryssland fått ett överläge i kampen om rutterna för EU-exporten.

Särskilt dåliga nyheter är allt detta för Ukraina. Landets gastransportsystem svarade före Nord Stream för ca 80% av den ryska gastillförseln till Europa och med ett godkännande av South Stream kommer det att bli allt svårare att undvika någon form av avtal med Ryssland, där Gazprom tillåts tillskansa sig kontroll över transportinfrastrukturen. Detta i ett läge då EU inte är berett att ge Ukraina sitt fulla stöd - associationsavtalet skall vara färdigförhandlat, men på grund av åtalet mot Julija Tymosjenko blev det ingen underskrift under EU-Ukraina-toppmötet i december.

Men det är också oklart vad Turkiets tanke är med att godkänna två i mångt och mycket motstridiga projekt nästan samtidigt. Det såg alltså först ut som om man skulle skaffa sig ett läge, där man kan bli en avgörande gaslänk till Europa och dessutom skapa förtroende i den stagnerade EU-medlemskapsprocessen, för att bara dagar senare potentiellt låta rysk gas passera förbi Turkiet. De eventuella eftergifter det spekuleras i att Ryssland skall ha givit - t ex just rätten att minska importkvoten på grund av sviktande behov - lär knappast uppväga de långsiktiga vinsterna av att vara EU:s södra gasventil.

Men - man måste komma ihåg att inget av projekten har påbörjats ännu. Det kan t ex tänkas att det ryska avtalet mest syftade till att öka pressen på Ukraina för att ta över dess gasinfrastruktur och på så sätt göra sig av med hela behovet av att bygga South Stream. Det är också möjligt (se också artikel på Eurasianet) att South Stream är tänkt att tänkt att komplettera med gas utöver den som redan går via Ukrainas nät och i så fall skulle Trans Anadolu (/Nabucco) fortfarande vara en möjlighet.

För EU beror det som sagt på hur stort inflytande Gazprom får totalt sett, men det är tänkbart att flera importmöjligheter nu öppnar sig. Till det skall läggas de nya tekniker som kan göra utvinning av skiffergas lönsam, något som slagit upp nya perspektiv för energiförsörjningen både i USA och delar av Europa de allra senaste åren. Särskilt Polen och en del av de andra centraleuropeiska EU-medlemmarna som idag är nästan helt beroende av Gazprom ser möjligheter i den här satsningen, även om det finns flera miljömässiga invändningar mot utvinningen. Men den efterlängtade diversifieringen i tillförseln kan alltså visa sig få viss hjälp även inifrån.

Det finns dock ingen konsensus inom EU om vilken strategi som är att föredra och den utopiska gemensamma energipolitiken, som skulle kunna göra att EU talade ett tydligare språk i fråga om det östliga grannskapet och Centralasien, lär ligga långt i framtiden även efter den senaste händelseutvecklingen.

 

Filmer väcker krigen till liv i Kaukasus

Den första spelfilmen om kriget i Nagorno-Karabach 1988-94 som spelats in på plats har just färdigställts, rapporterar Kavkazskij uzel. Kriget som krävde omkring 30.000 dödsoffer slutade med att Karabach-armeniska styrkor drev ut Azerbajdzjans trupper ur området och utropade  Republiken Nagorno-Karabach (NKR). Något fredsavtal har det ännu inte blivit.

Filmen heter Huset som sköt och baseras på en kort historia av Asjot Beglarian. Själva filmen är bara 20 minuter lång, men väntas vara den första i en filmcykel baserad på verkliga händelser. Historien berättar om en händelse som skall ha inträffat 1992, då en by i Martakert-regionen i nordöstra Karabach kom under attack och befolkningen tar till flykten för sina liv. Kvar blir en 82-årig gubbe som vägrar lämna sitt födelsehus och i stället försvarar sig tappert mot anstormningen, tills huset sätts i brand och han slukas av lågorna. Filmen stöttas av NKR:s försvarsministerium och kan knappast förväntas visa en opartisk bild av kriget, men det verkar som om filmskaparna har vissa konstnärliga ambitioner.

Som vi har nämnt här tidigare håller Renny Harlin på med en filminspelning av Georgienkriget 2008 med Andy Garcia i huvudrollen som Saakasjvili och det har även gjorts flera ryskproducerade filmer om kriget, både i actionformat och i mer dokumentär stil. Filmen War 080808. The art of betrayal som finns i engelsk, spansk och tysk version är ett försök att övertyga omvärlden om att president Saakasjvili borde ställas inför krigsrätt för attacken mot Sydossetien. RT/Russia Today, det engelskspråkiga ryska TV-nätverket (som nyligen gjorde sig känt för sina kontroversiella reklamaffischer runt om i Storbritannien) producerade en film, De ensamma mödrarnas stad (Gorod odinokich materej) om dagarna då Tschinvali attackerades av georgiska styrkor.

Den kände serbiske regissören Emir Kusturica (Zigenarnas tid, Svart katt, vit katt m fl) hade också planer på att göra en film ur osseternas perspektiv, men avstod sedan från den idén. Han har dock tidigare sagt sig inspireras av den ryska traditionen och fick i fjol ta emot ett pris för att ha bidragit till den ortodoxa enheten av Moskvas patriark Kirill.

Andrej Nekrasov 2007

En av de mest omtalade filmerna om Georgienkriget är dokumentären Rysklektioner, en film av Andrej Nekrasov, som tidigare arbetat med den store Tarkovskij i hans sista film Offret, den som spelades in i Sverige med Erland Josephson i huvudrollen. Nekrasov har gjort sig känd för att behandla i Ryssland minst sagt kontroversiella ämnen, som Tjetjenien och morden på Aleksandr Litvinenko och Anna Politkovskaja. I Georgien var entusiasmen förstås stor över Rysklektioner och Nekrasov utnämndes till årets person i Georgien nu vid nyår.

En film med en helt annan budget och konstnärlig ambitionsnivå visades förra veckan för ett litet sällskap i vardera St Petersburg, Moskva och tjetjenska Groznyj. Temat är dock inte mindre kontroversiellt. Filmen, Aldy. Utan preskriptionstid (Aldy. Bez sroka davnosti), uppmärksammar en händelse som inträffade för tio år sedan, den 5 februari 2000, under det Andra Tjetjenienkriget. Efter flygbombningar och en massiv markinvasion hade de ryska trupperna snart tagit kontroll över de låglänta nordliga delarna av Tjetjenien och etablerat sig på kullarna utanför Groznyj i början av december 1999. Efter två månader av belägring och angreppsförsök intogs staden i början av februari, men inte förrän erövringen hade kostat hundratals liv på båda sidor och Groznyj var raserat till grunden.

Det var efter det förorten Novye Aldy intogs först av reguljära styrkor och sedan av federala eftertrupper. Man har beräknat att 50-60 människor, varav många äldre, dödades tämligen urskillningslöst under den andra vågen i vad som brukade kallas en zatjistka (uppstädning eller rensning). Utredningar kom sedan fram till att det hela utfördes av trupper från OMON, inrikesministeriets specialstyrkor, från St Petersburg och Rjazan. Efter det vidtog en kampanj som stämplade utredningens resultat som förtal. Ingen har åtalats för händelserna.

I’m not against the police; I’m just afraid of them. Alfred Hitchcock

Det var därför på initiativ av lokala petersburgbor som man arrangerade filmvisningen och man har också initierat återkommande projekt för att visa invånarna i Aldy en ”god och fredlig” sida av Petersburg. Man har bland annat skänkt böcker till skolan i Aldy och anordnat resor till Petersburg för att försöka läka såren. En av de som deltog i filmen var Natalja Estemirova, människorättsaktivisten som kidnappades utanför sitt hem i Groznyj i somras och hittades samma dag skjuten i huvudet och bröstet.

Om OMON var närvarande på filmvisningen framgår det inte vad de tyckte.

Omfattande korruption i Centralasien och Kaukasus – men trenden varierar

Transparency International (TI) publicerade nyligen sin årliga rapport om korruptionsläget i världens länder. Det s k corruption perception index (CPI) mäter korruptionsnivån inom offentlig verksamhet och baseras på en kombination av ett antal olika oberoende opinionsundersökningar i varje land. Med korruption menar man allt ”missbruk av offentlig makt för privat gagn” och man strävar efter att inkludera både administrativa och politiska aspekter (t ex hur effektiva de styrandes åtgärder mot korruption upplevs). Nästan alla världens länder är med i undersökningen och även om det är vanskligt med jämförelser kan man dra en del slutsatser, inte minst vad gäller trenden i varje enskilt land.

Här ges en överblick av resultaten för Kaukasus och Centralasien. Det som anges är årets placering och antalet poäng med förra årets värden inom parentes. Sverige är på tredje plats med 9,4 poäng av 10 möjliga.

KAUKASUS

De tre sydkaukasiska republikerna har den starka presidentmakten gemensam, men de ekonomiska förutsättningarna och politiken för att skapa förtroende för det offentliga samhället varierar kraftigt.

Som hastigast kan noteras att Rysslands resultat 2,2 placerar landet på plats 146, efter alla de sydkaukasiska republikerna. Resultatet är endast en mycket knapp förbättring jämfört med fjolårets och president Medvedevs kampanj mot korruption verkar hittills ha haft marginella effekter. Rysslands nordkaukasiska republiker är på många sätt extra problemfyllda med en stark koppling mellan korruption och politiskt betingat våld, något som Medvedev också erkänner, senast i sitt årliga tal till federala församlingen (parlamentet).

Georgien 66/4,1 (67/3,9). Det är helt entydigt att mycket positivt har hänt vad gäller förtroendet för myndigheterna och korruptionsnivån i vardagslivet sedan Rosenrevolutionen. År 2003 hade Georgien ett index på 1,8 och låg på samma nivå som Azerbajdzjan och Tadzjikistan. Dessutom går det alltså uppåt även i år trots fjolårets krig. TI påpekar dock något som ofta framhålls i utländska media - även om t ex den reformerade poliskåren har gjort att man i stort sett blivit av med ”vardagsmutor” finns en misstro vad gäller korruption på högsta nivå, inte minst inom domstolsväsendet.

Azerbajdzjan 143/2,3 (158/1,9). Det låga resultatet till trots, trenden är tydligt positiv i år för Azerbajdzjan. TI hänvisar till president Alievs nya fokus på korruption, men som en regeringskälla påpekar för EurasiaNet, mycket av detta annonserades i juli i år och vilken verklig effekt detta har, om någon, återstår att se. Däremot har regeringen den senaste tiden prioriterat att förbättra affärsklimatet (Världsbanken utnämnde landet till världsledande inom reformer 2008) och åtgärderna har nog haft effekt åtminstone inom vissa delar av samhället.

Armenien 120/2,7 (109/2,9). Armenien försämrar sitt resultat för andra året i rad och TI hänvisar till inkonsekventa åtgärder från regeringens sida och den starka kontrollen den politiska och ekonomiska eliten utövar över affärslivet, domstolar och media. Armenien har drabbats hårt av den ekonomiska krisen och tvingats till lån och bidrag från Väst och Ryssland. I ett tal härom dagen gjorde premiärminister Tigran Sargsian ett utspel om vikten av fortsatta reformer av ekonomin. Om krisen i slutänden kan komma att visa sig få positiva effekter för korruptionsnivån i Armenien får vi utvärdera i nästa års CPI.

CENTRALASIEN

Vi kan konstatera att Afghanistans resultat på 1,3 underträffas endast av Somalia, men hur man mäter korruptionsnivån, eller ens definierar offentlig verksamhet, i ett land med så splittrad statsmakt kan diskuteras. De fem centralasiatiska före detta sovjetrepublikerna har länge, trots mycket varierande ekonomiska förutsättningar och politik, hört till de mer korrupta i världen. Kazakstan står ut och än mer så i årets undersökning. För de övriga länderna kan inga större skillnader märkas.

Kazakstan 120/2,7 (145/2,2). Nästa år står Kazakstan värd för OSSE och TI hävdar att uppmärksamheten inför ordförandeskapet har bidragit till landets kraftigt förbättrade resultat, liksom regeringens program för att förbättra investeringsklimatet. Det är dock tveklöst så att korruptionen har blivit praxis på högsta nivå, framför allt i styrningen av landets inkomstströmmar. Det spekuleras också om att en del fall med hög profil, som korruptionsanklagelserna mot ett antal f d ministrar och höga politiker tidigare i år, snarare är uttryck för politisk falangism än verkliga reformintentioner. TI noterar att korruptionen trots allt fortfarande är omfattande, med de största problemen inom rättssystemet, polisen, tullväsendet, äganderätten och inom byggsektorn.

Tadzjikistan 158/2,0 (151/2,0). President Emomali Rahmon har konsoliderat sin makt under senare tid, men också försökt introducera förbättringar för investeringsklimatet. 1 juli antogs t ex en lag som bl a har som mål att förenkla företagsregistrering och komma förbi mellanhänder. Trots att landet i fjol placerade sig som ett av de tio mest reformvänliga enligt Världsbanken är ekonomin starkt beroende av bidrag och stora nyckelinvesteringar, som är under direkt kontroll av den politiska och ekonomiska eliten. Förutom detta har man, liksom på andra håll i Centralasien, fortfarande en utbredd ”vardagskorruption” i alla samhällsskikt (se t ex FN:s informationsprogram för Tadzjikistan).

Kirgizistan 162/1,9 (166/1,8). Kirgizistan var det första (och hittills enda) centralasiatiska land som gick med i WTO och genomförde då stora reformer, framför allt av ekonomin. Resultaten har dock inte matchat ambitionerna och korruptionsproblemet är omfattande. Det är dock också en återkommande fråga för regeringen och president Bakijev annonserade nyligen ett nytt initiativ för att strömlinjeforma administrationen. Men i samma andetag innebär det också ytterligare stärkande av presidentmakten och de eventuella resultaten är svåra att förutse.

Turkmenistan 168/1,8 (166/1,8). Inte mycket har synbart förändrats efter det att president Berdymuchamedov kom till makten. Alla aspekter av ekonomin är starkt statskontrollerade och enligt Heritage Foundations ekonomiska frihetsindex är landet ett av de minst fria med allomfattande korruption.

Uzbekistan 174/1,7 (166/1,8). Endast sex länder i världen är mindre fria från korruption än Uzbekistan enligt TI. Trenden har varit negativ under det senaste årtiondet (jfr resultatet 2,7 från 2001).  Även om det har kommit trevande signaler om ett närmande mellan landet och EU/USA och uttalanden från president Karimov om behovet av ekonomiska reformer, behåller de styrande stark kontroll över antikorruptionsinitiativen (se t ex EurasiaNet i april). Med åtgärder som att tvinga läkare att sy ihop fickorna på sina rockar för att inte kunna ta emot mutor är det inte mycket som talar för en omedelbar förbättring av situationen.