Archive for the 'OSSE' Category

Väl vägda ord från OSSE

I slutet av förra veckan kom slutrapporten från OSSE:s valövervakare som observerade det ryska parlamentsvalet den 4 december, och nu har jag hunnit läsa igenom den.

Texten är byråkratiskt upplagd efter en en fast mall, mycket dipolomatiskt formulerad, och egentligen är det bara en sida som omedelbart handlar om det som hände just under valdagen. Den som läser noga kan ändå inte låta bli att dra slutsatsen att det förekommit omfattande valfusk.

Continue reading ‘Väl vägda ord från OSSE’

Positiva överraskningar uteblir på OSSE-möte

OSSE-toppmötet i Astana i Kazakstan går mot sitt slut (se DN, SvD) och det är i skrivande stund högst oklart om det blir något gemensamt uttalande efter mötet. Och om det blir så är några verkliga nyheter i form av överenskommelser knappast att vänta.

Att medlemsländerna möttes på stats- och regeringschefsnivå är visserligen i sig remarkabelt. Det har inte hänt sedan 1999 och sedan dess har givetvis mycket hänt i Europa och Centralasien. I och med Kazakstans ordförandeskap var det också första gången ett land från forna Sovjet hade den rollen (men nästa år när Litauen tar över kan man nästan kalla det en trend…).

I Kazakstan har president Nursultan Nazarbajev gjort stor sak av OSSE-ordförandeskapet och att få till mötet var tidigt ett av hans mål. I programskriften ”Ett nytt årtionde, nytt ekonomiskt uppsving, nya möjligheter för Kazakstan” från i januari sade han t ex

Kazakstans höga internationella anseende gjorde det möjligt för vårt land att bli ordförande för Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa. Det är en stor ära för oss. Ett alldeles särskilt stort ansvar är det att inneha ordförandeskapet i den svåraste tiden i mänsklighetens nuvarande historia.

Hur man har förvaltat  det ansvaret kan vi snart utvärdera i sin helhet. Det har redan riktats en hel del kritik mot att Kazakstan (medvetet och öppet) nedprioriterade det man brukar kalla OSSE:s tredje dimension, alltså i praktiken människorättsfrågor. Men även i kärnområdet säkerhetsfrågor kan man kanske undra, inte minst i ljuset av det som hände på andra sidan gränsen i Kirgizistan under året, med först en blodig revolution, följd av etniska kravaller i södra delen av landet, som krävde hundratals liv. Läget har dessutom knappast förbättrats sedan dess (se också DN:s pågående artikelserie om läget i Centralasien).

För att undvika fortsatt våld beslutade OSSE efter våldsutbrottet att skicka en polisstyrka till landet. Men förutom att det var tveksamt vad dessa 52 man egentligen kunde förväntas uträtta, utlöste det oväntat starka reaktioner i södra Kirgizistan, och kom att utnyttjas som slagträ mot utländsk inblandning. Poliserna kom aldrig på plats och resultatet blev ett fiasko i och med att regeringen i Bisjkek, som inledningsvis stödde idén, kom att framstå som splittrad och svag. Bara några dagar före toppmötet i Astana tog OSSE beslut om ett förändrat koncept, där man i stället långsiktigt skall bidra med hjälp till polisreform. Det nya förslaget verkar till stor del ha tagits fram från kirgizisk sida.

Redan när Kazakstan tog över ordförandeskapet framhöll man att man som OSS-land hade unika förutsättningar för att knyta upp de konflikter i det forna Sovjetområdet som fortfarande väntar på en lösning sedan det tidiga 1990-talet. Det gäller utbrytarrepublikerna Transnistrien (Moldova), Abchazien och Sydossetien (Georgien) och Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan).

Vad gäller Sydossetien och Abchazien komplicerades läget avsevärt när Ryssland ensidigt erkände deras självständighet efter kriget 2008. Här var det ingen som på allvar trodde på några framsteg och det synliggör en uppenbar svaghet hos OSSE som medlare - att vart och ett av de 56 medlemsländerna sitter inne med vetorätt.

Ändå ryktades det före mötet att Georgiens president Saakasjvili och Rysslands premiärminister Putin - som nu även personligen beter sig som olja och vatten - skulle komma att träffas vid sidan av mötet. Så blev det inte. Hillary Clinton anklagade Ryssland för att obstruera en OSSE-mission till Georgien efter kriget, president Medvedev anklagade Georgien för att ha använt oproportionerligt våld i kriget. Saakasjvili talade i sitt anförande om hur Ryssland hade brutit mot helsingforsprinciperna om grundläggande rättigheter (som ligger till grund för OSSE) och upprepade att de båda regionerna måste återförenas med Georgien. Något intressant var ändå den tydliga markering han gjorde i sitt tal om att Georgien enbart har rätt att värna sin integritet med våld inom de områden man kontrollerar. Någon form av olivkvist, om än spelad för gallerierna och i nödtvång.

Vad gäller Nagorno-Karabach fanns det mer spekulationer och förhoppningar om att man skulle kunna uppnå något konkret i Astana, som kan leda till att det över 15 år gamla dödläget kan brytas. Dessutom har OSSE här ett alldeles särskilt ansvar, eftersom man leder den s k Minsk-processen, en förhandlingsplan som EU-länderna, Ryssland och USA har enats om att använda som det internationella instrumentet i konflikten. Så har det varit i många år, men resultaten har hittills aldrig blivit något mer än avsiktsdeklarationer och kritiska röster säger att det i stället har blockerat nya initiativ.

Timingen är heller inte särskilt bra. Den officiella tonen mellan Armenien och Azerbajdzjan har varit uppskruvad på sistone, sedan tövädret mellan Armenien och Turkiet har frusit till och parterna har intagit sina invanda positioner. Azerbajdzjan har allt oftare på sistone tagit till öppna hot om att tålamodet snart är slut och att det är dags att ”befria” de ockuperade territorierna. Så lät det också när president Ilham Alijev talade inför OSSE. Det var en kompromisslös retorik, där han talade om Nagorno-Karabach som en ”historisk del av Azerbajdzjan”, om ”etnisk rensning” och barn som krigsoffer. Armeniens president Serzj Sargsian å sin sida var lika oförsonlig när han likaledes inledde med argumentet om etnisk rensning och hävdade att Azerbajdzjan har använt de 16 senaste årens förhandlingar som täckmantel för att bygga upp armén inför ett nytt ”militärt äventyr”. Han sade också rent ut att svaret på militär aggression måste bli att Armenien officiellt erkänner Nagorno-Karabach och investerar alla sina krafter i att försvara republiken.

Mötet har när det här skrivs ännu inte officiellt avslutats och Kazakstans utrikesminister Kanat Saudabajev försöker säkert in i det sista att få till en slutlig gemensam skrivelse. Men de viktiga deltagarna har redan begett sig hem och även om det blir någon form av urvattnad slutdeklaration är risken inte obefintlig att mötet i stället har resulterat i ytterligare frågetecken kring OSSE:s handlingskraft och relevans.

Nursultan Nazarbajev av Kazakstan och de omöjliga svärsönerna

Kazakstans president Nursultan Nazarbajev (2009)

Nursultan Nazarbajev är Kazakstans president sedan landet utropade självständighet från Sovjetunionen 1991. Med en kombination av inrikespolitisk hårdhet och utrikespolitisk känslighet har Nazarbajev nått en oomstridd maktposition i landet för sig och sin familj. Här tillåts ingen opposition från någon – inte ens svärsöner.

Låt mig börja med Nursultan själv. Han föddes den 6 juli 1940 i Tjemolgan i sydöstra Kazakstan nära den kirgiziska gränsen och blev partimedlem 1969 och gjorde sedan snabb karriär i det sovjetiska kommunistpartiet och var 1984 – 1989 ordförande i det kazakiska ministerrådet (regeringen). Han var det kazakiska kommunistpartiets siste generalsekreterare 1989 – 1991 och lät sig 1990 väljas till Kazakstans förste president.

De första åren efter självständigheten förde Nazarbajev en försiktig utrikespolitik betingad av den stora ryska minoriteten i Kazakstan om c:a 35 % . Ryssarna var vid denna tidpunkt bara obetydligt färre än kazakerna som utgjorde 39 % av befolkningen. Denna balans har under de senaste åren svängt till en stabil kazakisk majoritet på grund av höga kazakiska födelsetal och stor rysk utflyttning under 1990-talet. Nazarbajev fick också internationellt beröm för sin avveckling av de kärnvapen som Kazakstan ärvt från Sovjetunionen.

Under senare år har Nazarbajev stärkt sin maktställning ytterligare. Konstitutionen från 1995 ger presidenten och den verkställande makten en mycket stark ställning. 2007 gjordes dessutom ett tillägg till konstitutionen som garanterar att Nursultan, men bara han, har rätt att ställa upp i så många presidentval han önskar. Det senaste presidentvalet i december 2005 kritiserades av Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE).

Kazakstan har efter några svåra år under 90-talet utvecklats till Centralasiens rikaste land med betydande olje- och gastillgångar samt stora fyndigheter av metaller. Nazarbajev har fått en mer framträdande internationell profil som under 2010 kröns med ordförandeskapet i OSSE. Utrikespolitiskt har relationerna med Ryssland prioriterats och Kazakstan ingår sedan årsskiftet i en tullunion med Ryssland och Vitryssland. Förhållandet till Kina har utvecklats mycket snabbt de senaste åren och Kina är idag Kazakstans näst viktigaste handelspartner efter Ryssland. Kina är också en stor köpare av olja och gas från Kazakstan och nya olje- och gasledningar från Kazakstan till Kina öppnades 2009. Kina gav också Kazakstan ett lån på 10 miljarder dollar när det ekonomiska läget och bankkrisen såg som mest hotfulla ut förra året.

Nursultan skulle kunna luta sig tillbaka i länstolen om det inte vore för döttrarnas män, de omöjliga svärsönerna. Nursultan Nazarbajev själv är gift med Sara Nazarbajeva (1941-) och de har tre döttrar; Dariga (1963-), Dinara (1967-) och Alija (1980-). Det började så bra när Alija 1998 gifte sig med Aidar Akajev, sonen till dåvarande presidenten i grannrepubliken, Askar Akajev. Det äktenskapet höll inte så länge men Alija är idag omgift med Danijar Khassenov.

Dariga var gift med Rakhat Alijev som tycktes på väg mot en spikrak karriär i Kazakstan när det plötsligt skar sig med svärfadern. Rakhat har anklagats för att försöka iscensätta en kupp. Han anklagades också för kidnappning och utpressning och begärdes utlämnad från Österrike där han var Kazakstans ambassadör. Rakhat Alijev dömdes i sin frånvaro till 40 års hårt straffarbete. Kanske som hämnd anklagade Alijev Nursultan Nazarbajev för att ha tagit emot mutor från amerikanska oljebolag. Mutor som förmedlats till Schweiziska bankkonton av den amerikanske affärsmannen James Giffen, det så kallade ”Kazakgate”.

Som om detta inte vore nog berättar VG och Eurasia att Dinaras man, Timur Kulibajev, som är förste vice ordförande i det statliga holdingbolaget Samruk-Kazyna och ordförande för det statliga järnvägsbolaget tycks vara inblandad i en korruptionsskandal. I ett brev publicerat i tre kazakiska tidningar har en landsflyktig bankman, Mukhtar Abljazov, anklagat Kulibajev för att ha tagit emot mutor från kinesiska oljebolag. Timur Kulibajev har nu gått till motattack och stämmer de tre tidningarna för förtal. Stackars Nursultan, det är ingen ordning på svärsönerna. Jakten på en efterträdare fortsätter.

Georgienkriget och Europas ökade osäkerhet

Igår hade ISDP i Stockholm besök av den amerikanske europakännaren Ronald D Asmus, som leder Transatlantic Center and Strategic Planning vid Tyska Marshallfonden. Han var under Clintoneran en av huvudarkitekterna bakom NATO:s östutvidgning och är en ledande specialist på transatlantiska säkerhetsfrågor. Temat var Georgienkriget 2008 - dess upptakt och följder och inte minst hur det påverkade, och fortsätter att påverka, säkerhetssituationen i Europa. Idag släpps hans nya bok på samma tema, A little war that shook the world: Georgia, Russia, and the future of the West.

Själva krigets förlopp, upptakt och frågan om skuldbördan har tidigare utretts ganska noggrant. Den första boken på ämnet var The guns of August 2008, en samlingsvolym editerad av Svante Cornell, som driver ISDP och med bidrag av bl a oppositionelle ryske försvarsanalytikern Pavel Felgenhauer och Andrei Illarionov, f d ekonomisk rådgivare till Putin. Den får uppfattas som ett försök att visa att Ryssland sedan länge planerade en invasion, medan EastView press sedan släppte en artikelsamling på engelska (Countdown to war in Georgia) för att sprida den ryska synen på saken. Den bästa utredningen av de omedelbara orsakerna till själva kriget står dock EU:s rapport från i höstas för (se tidigare inlägg).

Asmus’ främsta bidrag är framför allt att han granskar ”Västs” (NATO, OSSE, USA, EU) handlande före och efter kriget. Här har han genom att själv ha varit aktiv i samtal med framför allt europeiska och georgiska företrädare och med insyn i den amerikanska administrationens handlande en del intressant att tillägga.

För det första påpekar han att Georgien alltsedan första Sydossetienkriget 1991-92, då den fredsbevarande Joint Control Commission (JCC) etablerades, fastnat i ett asymmetriskt förhandlingsläge (parterna var Georgien, Sydossetien, Ryssland och Nordossetien) och att Väst inte pressade Ryssland angående Georgiens krav på att ersätta Nordossetiens representation med EU, OSSE och den nyupprättade georgiskstödda sydossetiska exilregeringen. Ryssland kunde obehindrat utnyttja sin vetorätt i FN och OSSE. Resultatet blev att Georgien ensidigt lämnade JCC i mars 2008.

Vidare argumenterar han för att man inte hade någon plan för konsekvenserna av erkännandet av Kosovos självständighet. Ryssland hade tydligt signalerat att man skulle komma att se det som en modell för lösning av låsta konflikter i det forna Sovjet. Antagligen förlitade man sig på att man skulle lyckas med att visa att Kosovo var ett kvalitativt särfall. Dessutom hade man tidigare räknat med att Ryssland inte skulle utnyttja argumentet på grund av sitt eget separatistproblem i Tjetjenien. Men vid den tidpunkten hade ryska och proryska krafter hjälpligt pacificerat Tjetjenien och argumenten om Kosovos särstatus blev inte övertygande, accentuerat av att alla EU- och NATO-länder fortfarande inte erkänt självständigheten.

En annan avgörande vändning blev NATO-toppmötet i Bukarest i april 2008 knappt tre månader efter Kosovos självständighetsförklaring, där Georgien och Ukraina trots tidigare spekulationer och tidvis tydliga intentioner från främst USA inte inbjöds till den s k Membership Action Plan (MAP). Diskrepansen mellan de långtgående utfästelserna i tidigare uttalanden och avsaknaden av verklig handlingsplan kom att tolkas av Ryssland som att NATO:s utvidgningsplaner lagts på is och som en inre oenighet.

Med tanke på att Ryssland upprepade gånger signalerat sina intentioner att återetablera en inflytelsesfär i sitt närområde och Georgien ständigt hänvisade till ryska provokationer går det att argumentera för att beredskapen borde varit större i Väst under våren och sommaren 2008. Parterna hade vid det här laget i ord och handling rört sig så långt ifrån varandra att det nog var mycket svårt att återupprätta verklig dialog, men även i detta läge påpekar Asmus att man i USA helt enkelt inte hade tillgång till tillförlitlig underrättelseinformation. Dessutom undvek de europeiska och amerikanska ledarna att kommunicera skarpa klargöranden gentemot Moskva på den information de hade. Man valde att inte inse allvaret. Enligt Asmus var Rysslands krigsmål georgiskt regimskifte, något man i Vita huset insåg först efter två och ett halvt dygns stridigheter och först då skärptes tonläget snabbt.

Men vad värre är, de stora frågor som aktualiserades genom kriget är fortfarande obesvarade. Det är inte bara det att Abchazien och Sydossetien har hamnat i en internationellt odefinierad situation och att Georgiens väg till integration i västliga säkerhetsstrukturer inom erkända gränser har omöjliggjorts. Handlingsförlamningen tyder delvis på oenighet inom NATO och EU med avseende på förhållandet till Ryssland, något som bland annat blir tydligt i frågan om Europas energiförsörjning. Men det är också ett symptom på att man inte ens teoretiskt har en bild av hur man skall vidareutveckla eller ersätta den ordning som utarbetades efter Parisöverenskommelserna 1990 för det nya Europa och principerna för OSSE.

I förhållandet till Ryssland har man dock länge varit fast i ett önsketänkande, grundat på Jeltsinerans närmande till Väst, ett närmande som nog dock till stor del hade sin förklaring i en desorientering och avsaknad av politisk linje i Ryssland (där man kanske hyste förväntningar om att den bipolära ordningen skulle ersättas av en multipolär, i stället för med ett från Rysslands synvinkel hegemoniskt fortlevande NATO). Ryssland är enligt Asmus fast i ett tänkande baserat på ”inflytelsesfärer” till skillnad från den västliga demokratiska modellens principer om varje nations rätt att fritt välja väg (han sammanfattade sina tankar kort i Washington Post nyligen). Tyvärr följer det naturligt om man accepterar det  resonemanget att Ryssland måste se NATO:s utvidgning som just en utökning av Västs (USA:s) ”inflytelsesfär”.

Ryssland har ju den senaste tiden upprepat att det behövs en ny transatlantisk säkerhetsstruktur, något som oftast kategoriskt avvisas i Bryssel och Washington. Kommande numret av rysksponsrade International Affairs har bland annat en artikel på ämnet. Hur mycket av konkreta förslag dessa utspel innehåller kan diskuteras (i en annan artikel), men de gör klart en sak; att det är viktigt för Ryssland - ibland genom åkallan av CSTO och SCO - att se sig själv som jämbördig motpart till NATO.

Förutom att Parisprinciperna skulle förhindra uppkomsten av inflytelsesfärer i Europa har alltså OSSE:s principer om gränsers okränkbarhet nu åsidosatts. Säkerheten för de länder som befinner sig i EU:s och NATO:s och Rysslands gemensamma gränsland har inte ökat. Asmus erkänner också att förhoppningen om en gemensam plan för Ukrainas och Georgiens anslutning till NATO inte längre är realistisk.

Europa behöver ett nytt paradigm för säkerheten, som på något sätt lyckas närma de motstridiga synsätten för att i slutänden sätta upp konkreta regelverk. Det kommer antagligen att krävas efterträdare till 1990-talets dokument som avslutade Kalla kriget och det i sin tur kräver samarbetsvilja. Det kommer inte att bli lätt, särskilt så länge det inte finns en aktiv diskussion om alternativen.

Försiktigheten är i och för sig förståelig. Risken att hamna i ett svårhanterligt moras om man börjar ifrågasätta principer som gränsers okränkbarhet och staters rätt till utrikespolitiskt självbestämmande är uppenbar. Men frågan borde stå högt på agendan i Washington, Bryssel och i Moskva. Annars är risken inte obetydlig att Europa ganska snart ställs inför nya obehagliga säkerhetspolitiska faits accomplis.