Archive for the 'Luftvärnet' Category

Normalt sett…

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker

… sker såna här länkningar numera endast via Twitter, men den här länken kändes lite för intressant för att undanhålla de bloggläsare som inte följer Twitter. Twittrandet har ju annars varit frekvent från många håll under Folk och Försvars rikskonferens.

Nåväl. På SvD:s ledarblogg gör Allan Widman ett gästinlägg med anledning av SvD:s artikelserie om det svenska försvarets bekymmer. I inlägget börjar Widman med att såga Juholts säkerhetspolitiska framträdande under dagen, men inte av samma anledning som försvarsministern, utan hur han avhandlar säkerhetspolitiska hot.

”Håkan Juholt gick idag till attack mot ett påstått motstånd att uppfatta klimatförändringen, IT-säkerheten och terrorismen som säkerhetspolitiska hot. Vare sig i försvarsutskottet eller försvarsberedningen har dessa nya hot negligerats. Tvärtom nämns de i samtliga centrala, säkerhetspolitiska dokument sedan början av 2000-talet. De återfinns sedan samma tid även i EU säkerhetsstrategi.

De nya, icke-militära hoten är i alla delar dimensionerande. Det som förvånar är dock att Juholt i sitt anförande – så länge och med sådant allvar – beskriver den negativa utvecklingen i främst Ryssland och Kina utan att dra några som helst slutsatser avseende försvaret av Sverige. När han uppmanar till långsiktigt säkerhetspolitiskt tänkande gäller det uppenbarligen inte risken för militär våldsanvändning.”

Widman fortsätter sedan in på att avhandla något som även fp-ledaren Jan Björklund tog upp i sitt anförande, nämligen försvaret av Gotland. Widman vill där se att det i nästa försvarsbeslut återupprättas en Gotlandsbrigad:

”Gotland förtjänar sannerligen en brigad. En brigad vars stomme är den tunga kustroboten från gamla tiders rörliga amfibiebataljon och långräckviddigt, markbaserat luftvärn. Till sådana förband krävs självfallet också skydd och understöd från mekaniserade enheter. Bemanningen av dessa förband bör så lång möjligt ske med gotländska, tidvis tjänstgörande soldater.”

Widmans förslag är helt korrekt och varför kommer att bli ämnet för ett framtida inlägg – förhoppningsvis i helgen. I korthet kan man dock säga att Gotlands avsaknad av försvar utgör ett stort problem för såväl NATO, som Ryssland – förmodligen i högre grad än det gör för Sverige. Så länge ön är avmilitariserad och inte aktivt behärskas av egna förband alternativt svenska militära förband, måste man i sin planering utgå från att motståndarsidan har för avsikt att besätta ön. Dels för att förhindra den andre, men även för att skydda sin egen verksamhet. För NATOs del handlar det om att sjö- och luftvägen planera för att förstärka och skydda sina medlemsländer i Baltikum och för Rysslands del handlar det om att förhindra NATO att göra detta.

Det obehagliga faktumet kvarstår att från Gotland låser man all trafik på och över Östersjön med långräckviddiga sjömåls- och luftvärnsrobotar.

Att militärt överge Gotland är med största sannolikhet det största svenska strategiska misstaget sedan Sveaborg. Det har Allan Widman insett. Frågan är när fler politiker inser det.

Passa också på att läsa inlägget på Cynismer om obalansen i verksamhet och verksamhetsmedel. Ett inlägg ur verkligheten som förmodligen är lika ovälkommet hos försvarsministern som Juholts fadäs var välkommen.

Tweet

Södra Östersjön stängs

Bloggen O-platsen som bevakar den militära utvecklingen i Ryssland, berättar idag att det ryska medieföretaget RIA Novosti rapporterar det de flesta väntat på, nämligen att det strategiska luftvärnssystemet S-400 / SA-21 nu grupperas i Kaliningrad.

S-400 är ett av de mest långräckviddiga luftvärnsystemen i världen och en utveckling av det 20 år gamla, men fortfarande mycket imponerande S-300 / SA-10. Beroende på vilken robot S-400 utrustas med är räckvidden för systemet upp till 400 km. Olika robotar har olika egenskaper och de mer korträckviddiga är mer lämpliga för mål av UAV och jaktflygplansstorlek, medan de mer långräckviddiga används för större och mer långsamtgående mål på långa avstånd. Dessa robotar når farten Mach 12 ≈ 4 km per sekund. S-400 har också TBM-förmåga, mer populärt kallad robotförsvar.

O-platsen bifogar en intressant karta, snarlik de som tidigare publicerats på WW, där man kan se räckvidden för S-400 med den mest långräckviddiga roboten utifrån grupperingar i det inre av Finska Viken och Kaliningrad. Svårare att se är den gröna ringen som visar på räckvidder om systemet grupperas på det av Sverige frivilligt demilitariserade Gotland. Värt att notera är också att det mest långräckvidda svenska luftvärnssystemet, RBS 97 Hawk, en drygt 40 år gammal konstruktion även om det uppgraderats under resans gång, har en räckvidd på en tiondel av S-400:s mest långskjutande robot - dvs 40 km. Ta alltså en ring som är tiondelen så stor som de ringar som presenteras på O-platsens karta.

Kombineras detta luftvärnssystem med ett kvalificerat landbaserat sjömålsrobotsystem har man effektiv kontroll över södra Östersjön både i luften och på havsytan. Återstår då vad som händer under havsytan. Vore jag Ryssland hade jag alla gånger kombinerat Nord Stream med sensorsystem motsvarande SOSUS. Med tanke på Gazproms ställning nära staten, den mycket suddiga gränsen mellan rysk storfinans, stat och militär, samt det faktum att en mycket stor del av den ryska ekonomin och de kommande 10 årens satsning om 4 biljoner (sic!) SEK på försvaret bygger på energiinkomster, vore det mycket märkligt om man inte  valde att utnyttja den givna möjligheten. Helt enkelt mycket oryskt.

En egen rysk SOSUS-linje i Östersjön ger möjlighet att kontinuerligt spåra NATO:s fartygstrafik och undervattensrörelser. NATO och framförallt USA har sedan tidigare deklarerat avsikten att öka närvaron i Östersjön. Till del kan detta förklaras med stöd av de baltiska staterna i enlighet med artikel 5, men också Östersjön är intressant ur amerikansk synvinkel för robotförsvar. Från fartyg i Östersjön med robotförsvarsförmåga har man möjlighet att bekämpa interkontinentala robotar avfyrade från t ex Iran mot USA.

När nu S-400 grupperats i Kaliningrad har man från rysk sida möjligheten att stänga södra Östersjön och polskt luftrum för dem som man inte vill ha där. NATO-flyg i baserat i Polen tvingas att operera på låg höjd om man ska undgå S-400. För svensk del handlar det om att uppträda under 5000 m höjd, såvida inte systemet kompletteras med externa sensorer med förmåga att se ”over the horizon”. Framförallt innebär S-400 att man inte längre kan uppträda ohotat med flygspaningsradarsystem i södra Östersjön, vilket både kommer att påverka NATO:s AWACS och svenska ASC 890. Dessa vill operera på höjd över 6000 m och har då ungefär samma räckvidd som S-400 som har ett fartöverläge om 11 gånger ljudets hastighet. S-400 kommer också med sina kraftfulla radarsystem att begränsa verkan hos stealthflygplan. Dessa upptäcks sannolikt inte framifrån förrän på mycket korta avstånd, men så fort man lämnar motkurs ökar risken för upptäckt avsevärt och därmed risken för bekämpning, vilket AUSAIRPOWER tagit upp i ett antal artiklar.

Folk & Försvars seminarieledare beskrev vid Sälenkonferensen förra året S-400:s förmåga för den politiska panel man utsatte för ett krigsspel grundat i solidaritetsförklaringen där NATO ville utnyttja svenskt territorium för att stötta de baltiska staterna. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin ansåg scenariot rappakalja och menade att NATO kunde basera i Polen och ville inte alls höra på något inspel om S-400.

Vad som inte syns på O-platsens karta är att de synliga grupperingar av S-400 tillsammans med en gruppering av samma system på Kolahalvön effektivt luftförsvarar halva den europeiska ryska fronten - med endast tre system. Alla flygstridskrafter som närmar sig Ryssland på höjder över 5000 m kommer att kunna bekämpas. Lägg därtill sedan kompletterande luftvärnssystem som S-300 och arméförbandens taktiska luftvärn samt jaktflyg och man har ett mycket komplett luftsvarssystem utom mot mycket lågtflygande och snabba mål.

Med tanke på Kaliningrads ringa yta kommer långskjutande artilleri grupperat i Polen att kunna påverka S-400 och allt annat som grupperas i Kalingrad, men det är ett vapensystem som fungerar åt bägge håll. S-400, liksom grundsystemet S-300, kan dessutom användas som en enklare version av långräckviddig markrobot.

I grundläget innebär grupperingen av S-400 i Kaliningrad för svensk del att man vid uppträdande med incidentroten samt ASC 890 i södra Östersjön ständigt kommer att befinna sig inom porté för ryskt luftvärn, även om man uppträder i svenskt luftrum. I vardagen betyder detta inte så mycket, men vid den minsta höjning av hotbilden kommer S-400 bli en faktor att räkna med, liksom det faktum att såväl Karlskrona som Ronneby ligger inom porté för den kvalificerade markroboten Iskander, vilken frambaserades till Kaliningrad som svar på amerikanska Patriotrobotar i Polen.

I skenet av ovanstående dystra uppgifter känns det skönt att man kan gotta sig i att NATO, enligt Försvarsdepartementet, ger det svenska försvaret mycket höga betyg för framtida försvarsplanering. Synd bara att man inte bekymrat sig det minsta om Gotland eller svensk luftvärnsförmåga. Ett demilitariserat Gotland kommer med sitt strategiska läge att vara oerhört attraktivt för alla aktörer att besätta i händelse av risk för ofred.

Missiler vid svenska gränsen?

Kalle Kniivilä skriver i Sydsvenskan om den amerikanska utplaceringen av luftvärnsrobotar (Patriot) i Polen, vilket väcker förargelse i Moskva. Som bekant drog Obama tillbaka förslaget om ett robotförsvar placerat i östra centraleuropa för att istället ersätta det med Patriotsystem. USA lovade en gång Gorbatjov att aldrig placera amerikanska baser i de forna WP-länderna, men det ryska intåget i Georgien resulterade i att Polen lovades få luftvärnsskydd. Eftersom det inte handlar om en permanent basering, är agerandet snarast att se som en politisk markering.

Artikeln är i Sydsvenskan är mycket intressant ur svensk synvinkel då den visar lite på vad moderna luftvärnssystem har för räckvidder och vad deras utgruppering innebär i form av maktprojektion. Kniviliä redovisar här det äldre S-300:s räckvidd då systemet är grupperat i Kaliningrad. Tidigare har man från ryskt håll talat om att också gruppera den senaste systemet, S-400, i Kaliningrad. Detta skulle då nå en bra bit in i svenskt luftrum och t ex täcka in flottiljen F 17.

Under Hugemarks och Tunbergers säkerhetspolitiska panelspel med Baltikumtema under Sälenkonferensen för snart två veckor sedan fick panelen spelkortet att NATO önskade basera flyg i Sverige för att stödja det baltiska landet som var utsatt för ryska påtryckningar eftersom S-300 och S-400 i Kaliningrad gjorde det mycket svårt för NATO att operera från Polen. Den socialdemokratiske paneldeltagaren Urban Ahlin (utrikespolitisk talesman för s) ifrågasatte då kraftfullt detta. (video, ca 1.04 in)

Jag har tidigare skrivit om vad en gruppering av S-400 eller liknande system på Gotland skulle innebära. Det finns all anledning att fundera över S-400 i Kalingrad också eller vad som händer när Iran får systemet (i dagsläget är det endast en senare variant av S-300PMU som är aktuell för försäljning). I Sverige har vi idag inget lufvärnssystem som har räckvidd över 40 km. Det är också det enda med riktig allvädersförmåga och höjdtäckning. Kanske också något att fundera över.