Archive for the 'Folk och försvar' Category

Normalt sett…

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker

… sker såna här länkningar numera endast via Twitter, men den här länken kändes lite för intressant för att undanhålla de bloggläsare som inte följer Twitter. Twittrandet har ju annars varit frekvent från många håll under Folk och Försvars rikskonferens.

Nåväl. På SvD:s ledarblogg gör Allan Widman ett gästinlägg med anledning av SvD:s artikelserie om det svenska försvarets bekymmer. I inlägget börjar Widman med att såga Juholts säkerhetspolitiska framträdande under dagen, men inte av samma anledning som försvarsministern, utan hur han avhandlar säkerhetspolitiska hot.

”Håkan Juholt gick idag till attack mot ett påstått motstånd att uppfatta klimatförändringen, IT-säkerheten och terrorismen som säkerhetspolitiska hot. Vare sig i försvarsutskottet eller försvarsberedningen har dessa nya hot negligerats. Tvärtom nämns de i samtliga centrala, säkerhetspolitiska dokument sedan början av 2024-talet. De återfinns sedan samma tid även i EU säkerhetsstrategi.

De nya, icke-militära hoten är i alla delar dimensionerande. Det som förvånar är dock att Juholt i sitt anförande – så länge och med sådant allvar – beskriver den negativa utvecklingen i främst Ryssland och Kina utan att dra några som helst slutsatser avseende försvaret av Sverige. När han uppmanar till långsiktigt säkerhetspolitiskt tänkande gäller det uppenbarligen inte risken för militär våldsanvändning.”

Widman fortsätter sedan in på att avhandla något som även fp-ledaren Jan Björklund tog upp i sitt anförande, nämligen försvaret av Gotland. Widman vill där se att det i nästa försvarsbeslut återupprättas en Gotlandsbrigad:

”Gotland förtjänar sannerligen en brigad. En brigad vars stomme är den tunga kustroboten från gamla tiders rörliga amfibiebataljon och långräckviddigt, markbaserat luftvärn. Till sådana förband krävs självfallet också skydd och understöd från mekaniserade enheter. Bemanningen av dessa förband bör så lång möjligt ske med gotländska, tidvis tjänstgörande soldater.”

Widmans förslag är helt korrekt och varför kommer att bli ämnet för ett framtida inlägg – förhoppningsvis i helgen. I korthet kan man dock säga att Gotlands avsaknad av försvar utgör ett stort problem för såväl NATO, som Ryssland – förmodligen i högre grad än det gör för Sverige. Så länge ön är avmilitariserad och inte aktivt behärskas av egna förband alternativt svenska militära förband, måste man i sin planering utgå från att motståndarsidan har för avsikt att besätta ön. Dels för att förhindra den andre, men även för att skydda sin egen verksamhet. För NATOs del handlar det om att sjö- och luftvägen planera för att förstärka och skydda sina medlemsländer i Baltikum och för Rysslands del handlar det om att förhindra NATO att göra detta.

Det obehagliga faktumet kvarstår att från Gotland låser man all trafik på och över Östersjön med långräckviddiga sjömåls- och luftvärnsrobotar.

Att militärt överge Gotland är med största sannolikhet det största svenska strategiska misstaget sedan Sveaborg. Det har Allan Widman insett. Frågan är när fler politiker inser det.

Passa också på att läsa inlägget på Cynismer om obalansen i verksamhet och verksamhetsmedel. Ett inlägg ur verkligheten som förmodligen är lika ovälkommet hos försvarsministern som Juholts fadäs var välkommen.

Tweet

NATO, solidaritetsförklaring eller själv är bäste dräng? (uppdaterat 15/1 18.40)

Lördagen bjuder på två intressanta försvarspolitiska debattartiklar, vilket får ses som en upptakt inför Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen med start söndag.

I DN skriver försvarsminister Sten Tolgfors om ett gemensamt svensk-tyskt initiativ för att öka och förnya försvarssamarbetet inom EU i syfte att minska respektive lands försvarskostnader. Bakgrunden är naturligtvis den ekonomiska kris som de flesta EU-länder befinner sig och som för med sig stora neddragningar inom ländernas försvar. Detta gäller inte minst flera av de stora länderna som Storbritannien och Tyskland, vilket måste ses som oroande för svensk del.

Som tidigare nämnts på WW står nu brittiska försvaret inför ett veritabelt stålbad, där man om några år kan ifrågasätta landets fortsatta förmåga till större expeditionära insatser. Situationen ser inte mycket annorlunda ut för t ex Tyskland som också kommer att genomföra mycket stora neddragningar inom försvaret.
Försvarsministern talar om att Sverige fortsatt vill att EU ska vara en stark global aktör, vilket kräver att medlemsländerna bibehåller sin militära förmåga. För svensk del förutsätter dagens inriktning på det militära försvaret att övriga EU-länder har just en fortsatt stark militär förmåga och kan komma till Sveriges undsättning i händelse av kris eller krig, då uppgiften att försvara Sverige mot väpnat angrepp inte längre är aktuell för Försvarsmakten ensam, utan skall endast kunna lösas med stöd av andra länder.(Regleringsbrevet 2024)

Med detta i bakhuvudet är det också synnerligen intressant att i nästa stycke av försvarsministerns debattartikel läsa att ”Ömsesidiga territoriella försvarsgarantier hanteras av NATO, inte av EU, för de länder som väljer medlemskap där”. Vad innebär detta för Sveriges del och den så ofta omtalade svenska solidaritetsförklaringen? Vilket militärt stöd kan vi då som icke NATO-medlemmar förvänta i händelse av att försvar mot väpnat angrepp ska genomföras? Det här måste Regeringen vidareutveckla eftersom man alltid tidigare framställt solidaritetsförklaringen som garanten för svensk säkerhet.

Debattartikeln innehåller i övrigt en del bra förslag där EU-länderna kan samarbeta avseende t ex gemensam grundläggande flygutbildning, övervakning etc. Gemensam utveckling av krigsmateriel är också ett intressant område, men där finns både faror och vinster. Vinster kan påräknas när det är ett begränsat antal länder involverade i kravställning och produktion. Försvarsministern nämner här Archer som ett bra exempel. Farorna, innefattande omfattande förseningar, fördyringar och missade målsättningar uppstår när ett större antal länder ska delta och alla ska ha sin rättmätiga del av kakan och man sätter politiskt korrekhet i främsta rummet. Avskräckande exempel på detta är t ex NH 90, A-400M och inte minst Eurofighter. Rörande den senare kan man se att de nationella samtida stridsflygprojekten, Gripen och Rafale, har nått betydligt längre avseende målsättningar, mognad, förmågor och till betydligt lägre kostnader än sameuropeiska Eurofighter.

Att ”poola” resurser har blivit väldigt på modet de senaste åren framförallt avseende transportflyg, lufttankningsresurser och nu senast helikoptrar och hangarfartyg. Det är ett effektivt sätt att lösa gemensamma problem avseende expeditionära insatser företrädesvis i lågintensiva konflikter. Poolning bygger på att det nationellt finns en överkapacitet som man kan låna ut till andra behövande samarbetspartners. Problemet uppstår när resurserna uppstår nationellt och på flera håll samtidigt. För svensk del förlitar vi oss nu mycket kraftigt på poolningen av C-17 för att lösa många av våra transportproblem då vår flotta med Tp 84 blir mindre och transportbehoven har ökat. Faran här är att den dagen vi själva behöver transportresurserna finns de inte att tillgå då någon annan behöver dem samtidigt. Om den dagen infaller att solidaritetsförklaringen behöver åkallas, är det svårt att se att det finns ”poolade” resurser att få tag i.

Sverige har liksom några av de övriga nordiska länderna klarat sig mycket bra i genom den ekonomiska krisen och det är till största delen Alliansregeringens förtjänst. I flera andra europeiska länder har företagen tagit sig ur krisen, men mycket oroande är att det har inte dessa länders statskassor, där nedgången fortsätter och som tidigare nämnt med allvarliga följder för ländernas och den europeiska försvarsförmågan. Utöver de nordiska länderna finns det ytterligare ett land i närområdet som har snurr på ekonomin och det landet satsar stenhårt på sitt försvar. Det landet är Ryssland, vilket för in på nästa intressanta artikel. I UNT undrar Bo Pellnäs vart den ryska upprustningen syftar. Han är inte ensam om den undringen.

De senaste tio åren har såväl rysk BNP som den ryska försvarsbudgeten stigit med 100 % och försvarsbudgeten är planerad att öka ytterligare med 50 % de kommande åren och där merparten av landets väpnade styrkor inom 10 år ska ha omsatt sin materiel till fullt modern. Rysk BNP lär dock inte hålla samma takt även om landets ekonomiska situation och tillväxt säkrats för lång tid framöver genom energiexport till Europa och Kina. Liksom Pellnäs måste man fråga sig vad syftar den massiva ryska upprustningen till där stora delar läggs just på offensiva vapensystem snarare än defensiva? Hade Ryssland varit ett fullt stabilt land med en fullt utvecklad demokrati där huvuduppgiften för de väpnade styrkorna var att ställa förband till det internationella samfundets förfogande för fredsinsatser, hade farhågorna varit mindre. Nu är Ryssland inte ett sådant land, och mängden politiskt våld och antalet mord på journalister avskräcker.

Pellnäs oroas av Frankrike, Italien och Tyskland prioriterar sin egen sysselsättning genom export av krigsmateriel till Ryssland och gasleveranser, framför en sammanhållen säkerhetspolitik inom EU och NATO. Det blir bisarrt när ett EU/NATO-lands export av krigsmateriel (Mistral) får andra NATO-länder att känna behov av att vidta förstärkningar av försvaret och efterlysa utökad försvarsplanering i NATO.

Som understryks av försvarsministerns debattartikel om att EU inte är en garant för territoriellt försvar, parallellt med den kraftigt minskande europeiska försvarsförmågan och den ökande ryska upprustningen, är det dags att på allvar se över den svenska försvarspolitiken där det finns åtskilliga mörka moln på horisonten. Vilken väg ska vi välja, ett alltmer splittrat NATO och dess garantier, solidaritetsförklaringen av tveksamt värde eller en mycket dyrbar egen väg? Det troligaste är nog valet av det absolut sämsta alternativet - att inte göra något vägval alls.

Andra bloggar: Chris Anderson, Cornucopia, Försvar & Säkerhet, Gyllenhaal, Försvarsministern, Mats Engström

Uppdatering 18.40: Läs även FM f d infodirektör Staffan Doppings reflektioner över Sälenkonferenser, där han efterlyser en tydligare debatt om Försvarets uppgifter. ”Även om politikerna tacksamt läser MUST:s årliga bedömanden så vill de själva tolka och artikulera omvärldsläget. Och den tolkningen är oftast digital. Överhängande hot eller evig fred. Inget mitt emellan.”

Solidaritet mot och för vem?

Igår meddelade Ryssland att landet har antagit en ny militär doktrin. I förra veckan offentliggjorde USA sin motsvarighet.

I den ryska doktrinen fastslås bl a att NATO:s utvidgning och gruppering av utländsk trupp i närliggande nationer utgör ett direkt militärt hot mot Ryssland. Även om doktrinen framhåller landets rätt att använda kärnvapen slås det fast att sannolikheten för en kärnvapenkonflikt ska bryta har minskat. Man fortsätter att framhålla landets rätt att med militär makt skydda ryska medborgare i andra länder.

Samtidigt sänker USA i sin Quadrennial Defence Review landets militära ambitioner. Istället för att som tidigare ha målsättningen att samtidigt kunna hantera två fullskaliga krig, är nu ambitionen sänkt till att kunna hantera två regionala insatser (läs Irak/Afghanistan) samtidigt, vilket kan ses som en anpassning till följd av 00-talets erfarenheter. Det framgår tydligt att man anser sig vara nödgad att vara kvar i Afghanistan för lång tid framöver.

Dessa nya ryska och amerikanska doktriner måste definitivt vägas in i den tidigare avgivna svenska solidaritetsförklaringen. Ryssland markerar återigen att man inte ser med blida ögon på att NATO expanderar österut och markeringen om utländsk trupp i grannländer, är närmast att tolka som grupperingen av amerikanska luftvärnsförband till Polen, men i viss mån även andra liknande företeelser som t ex NATO:s nya transportbas Pápá i Ungern som även Sverige är delaktig i. Omnämnandet av rättigheterna att i utlandet militärt försvara ryska medborgare bör också oroa Sverige med tanke på de stora ryska minoriteterna i Baltikum. Frågans stora vikt visade sig med all tydlighet under incidenten med bronssoldaten i Estland 2024. Efter baltiska propåer intensifieras nu NATO:s övningsverksamhet i Baltstaterna.

Samtidigt visar USA:s nya doktrin att man nu anser sig ha en ytterligare minskad möjlighet att ingripa i Europa och föra ett reguljärt krig där. Visserligen behålls en stor mängd trupp i Europa, men framförallt av politiska och avskräckande skäl. Fokus ligger på terrorbekämpningen, eller vad som i QDR beskrivs som regionala angripare.

Den svenska solidaritetsförklaringen innebär att Sverige ska kunna ge och ta emot militärt stöd i händelse av att Sverige, något av nordiska länderna eller något av EU-länderna behöver detta. Det torde framstå som självklart för var och en att kärnan i den svenska solidaritetsförklaringen är just att Sverige ska kunna ta emot stöd. Vem som ska lämna det är oklart, men man får hoppas på att, i händelse av att stöd skulle behövas, de andra EU-länderna inte anser att ett militärt stöd till Sverige går emot ”det egna landets särskilda säkerhetspolitiska natur”. Att Sverige ska kunna ge militärt stöd i enlighet med solidaritetsförklaringen ter sig helt orealistiskt.

Ställer man upp en enkel översikt över vilka länder solidaritetsförklaringen innefattar och vilka som inte innefattas och därmed skulle kunna vara aktuella för Sverige att giva stöd emot, blir följande snabbt tydligt.

Omfattas av solidaritetsförklaringen: De nordiska länderna och EU.

Omfattas inte av solidaritetsförklaringen och skulle kunna utgöra ett hot eftersom de gränsar till länder som omfattas: Schweiz, Ryssland, Vitryssland/Belarus, ett antal länder på Balkan, Nordafrika.

Av dessa länder kan man direkt avfärda Schweiz. Balkanländerna, om än mer eller mindre instabila, befinner sig alla i mer eller mindre långt framskridna förhandlingar om EU-medlemskap och de Nordafrikanska länderna saknar helt militär förmåga som kan projiceras mot Europa. Kvar blir alltså Ryssland och Vitryssland/Belarus.

Oavsett vilket land i Europa som skulle kunna tänkas hamna i klammeri med Ryssland är det en militär omöjlighet för Sverige att skicka militärt stöd dit, med tanke på Sveriges geografiska läge i Rysslands intressesfär. En militär konflikt på annat håll skulle omedelbart utgöra ett hot mot den svenska territoriella integriteten om svensk trupp sändes till stöd. Försvarsmakten av idag och imorgon är så fruktansvärt underdimensionerad att den inte skulle klara av att hantera ett sådant hot, än mindre kunna bidra till någon annans stöd.

Man kan tycka vad man vill om spelupplägget under Sälenkonferensen. Det framstod dock med all tydlighet att våra svenska försvarspolitiker inte ansåg sig kunna stödja ett baltiskt land i dess behov av hjälp med att skydda den territoriella integriteten. Vidare erkände man också att den svenska försvarspolitiken absolut inte är dimensionerad för att kunna hantera en eventuell militär konflikt i Östersjön under analyserad tid (fram till 2024). För tiden efter 2024 finns ingen analys värd namnet gjord och det är just för den perioden som den nuvarnade försvarsorganisationen är framtagen…

Vad blir då det reella värdet av en svensk solidaritetsförklaring? Inte mycket.
Det har med all säkerhet inte gått obemärkt förbi i våra närmaste grannländer.

Jag noterar också att min kommentar på Karin Enströms blogg i ämnet fortfarande står obesvarad.

Uppdatering 7/2 kl 09.45: Claes Arvidsson har på dagens ledarsida i SvD:s ett samtal med Allan Widman, som är ordförande i Folkpartiets grupp för utformning av en nytt försvarspolitiskt program. Som jag ser det idag finns det inte många andra politiska alternativ i höstens val om man vill värna försvaret. Dock lär det bli hårda diskussioner med de övriga partierna vid en Alliansseger i valet. Nu gäller det att påverka de övriga partierna så de också svänger. Jag vet vem jag skulle vilja se som försvarsminister i en Alliansregering efter hösten. Samtidigt vet jag att det finns många av kollegorna i HKV som fasar inför denna utveckling.

Andra om nya doktriner och en ny försvarspolitik: Chefsingenjören, Chris Anderson, Rolf K Nilsson, Tokfransen, Forsno, Hammarberg

Missiler vid svenska gränsen?

Kalle Kniivilä skriver i Sydsvenskan om den amerikanska utplaceringen av luftvärnsrobotar (Patriot) i Polen, vilket väcker förargelse i Moskva. Som bekant drog Obama tillbaka förslaget om ett robotförsvar placerat i östra centraleuropa för att istället ersätta det med Patriotsystem. USA lovade en gång Gorbatjov att aldrig placera amerikanska baser i de forna WP-länderna, men det ryska intåget i Georgien resulterade i att Polen lovades få luftvärnsskydd. Eftersom det inte handlar om en permanent basering, är agerandet snarast att se som en politisk markering.

Artikeln är i Sydsvenskan är mycket intressant ur svensk synvinkel då den visar lite på vad moderna luftvärnssystem har för räckvidder och vad deras utgruppering innebär i form av maktprojektion. Kniviliä redovisar här det äldre S-300:s räckvidd då systemet är grupperat i Kaliningrad. Tidigare har man från ryskt håll talat om att också gruppera den senaste systemet, S-400, i Kaliningrad. Detta skulle då nå en bra bit in i svenskt luftrum och t ex täcka in flottiljen F 17.

Under Hugemarks och Tunbergers säkerhetspolitiska panelspel med Baltikumtema under Sälenkonferensen för snart två veckor sedan fick panelen spelkortet att NATO önskade basera flyg i Sverige för att stödja det baltiska landet som var utsatt för ryska påtryckningar eftersom S-300 och S-400 i Kaliningrad gjorde det mycket svårt för NATO att operera från Polen. Den socialdemokratiske paneldeltagaren Urban Ahlin (utrikespolitisk talesman för s) ifrågasatte då kraftfullt detta. (video, ca 1.04 in)

Jag har tidigare skrivit om vad en gruppering av S-400 eller liknande system på Gotland skulle innebära. Det finns all anledning att fundera över S-400 i Kalingrad också eller vad som händer när Iran får systemet (i dagsläget är det endast en senare variant av S-300PMU som är aktuell för försäljning). I Sverige har vi idag inget lufvärnssystem som har räckvidd över 40 km. Det är också det enda med riktig allvädersförmåga och höjdtäckning. Kanske också något att fundera över.

Mycket Ryssland på FoF

Det pratas väldigt mycket om vår östliga granne här i Sälen. Alla säger att vi måste bevaka utvecklingen men att vi inte får överdriva hoten. Samtidigt var det igår ett scenario, ett rollspel, där Baltikum invaderades av, ja… guess who.

Läs uppdateringar från Folk och Försvar här.