Archive for the 'EU' Category

Förstärkning av Syrien

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker

T o m svenska TT rapporterade i natt om att det ryska lastfartyg lastat med vapen till Assadregimen i Syrien nu nått fram. DN tog också upp detta i sin ledare även om man på tidningen tydligen tycker att fångstsättet för musen på SAS-planet har större nyhetsvärde för svenska folket.
Fartyget ”Stridsvagnen” har sedan några dagar kvarhållits i Cypern till följd av EU:s vapenembargo mot Syrien och släpptes iväg först sedan man ”officiellt” ändrat destinanation från Syrien till Turkiet. Destinationen blev dock Syrien i alla fall – föga förvånande där fartyget ska ha anlöpt i torsdags efter att på internationellt vatten ha slagit av sin AIS-transponder och ändrat kurs från Turkiet.

I slutet av november kritiserade Ryssland kraven på ökade sanktioner mot Syrien, framförallt kravet på ett internationellt vapenembargo. Motivet för detta vore att ett vapenembargo endast skulle gynna oppositionens möjligheter att få tag i moderna vapen och hindra regimsidan från detta. Sedan tidigare har Ryssland deklarerat avsikten att exportera sjömålsroboten Yakhont till Syrien, vilket lär utgöra en del av hyran för den ryska marinbasen i Tartus. Yakhont är en sjömålsrobot med extrema prestanda med upp till 300 km räckvidd. Det mest spektakulära med roboten är dess enormt höga fart – upp till Mach 2,5 medan alla västerländska sjömålsrobotar endast har underljudsprestanda. Den höga farten, framförallt utnyttjad i slutfasen av anflygningen, gör det enormt svårt för målets luftvärnssystem att hinna bekämpa en anflygande robot. Det handlar om mycket korta förlopp mellan upptäckt och träff, vilket än mer ökar sårbarheten då flera robotar koordineras i tid mot ett och samma mål.

Frågan man kan ställa sig är huruvida Yakhont redan levererats till Syrien eller ingick i leveransen ombord på det nämnda lastfartyget. Det har tidigare rapporterats att en leverans av två system genomförts under senare delen av hösten 2011. Ett syriskt kustartilleri beväpnat med Yakhont och luftförsvarat av redan levererade Pantsir-S1 är ett stort problem utifall omvärlden (mot förmodan) skulle bestämma sig för en intervention i enlighet med responsibility to protect i Syrien. Naturligtvis vållar Yakhont också viss huvudvärk för Israel, därav tidigare israeliska protester mot exporten. Ett Yakhontbatteri på Gotland skulle effektivt stänga Östersjön för all oönskad trafik.

Sedan någon vecka finns som bekant också den ryska hangarfartygsgruppen Kuznetsov i Medelhavet.
Så länge som inte Kina och Ryssland tar sina händer från Assadregimen lär inbördeskriget i Syrien få fortsätta.

Exp, SvD

Tweet

Nytt läge för gastillförsel till EU

Under den senaste tiden har ett par händelser bidragit till att förutsättningarna för Europas gasförsörjning kan hålla på att förändras.

I dagarna har det sett ut som om ett nytt gaskrig håller på att blåsa upp mellan Ukraina och Ryssland. I onsdags deklarerade Ukrainas energiminister Jurij Bojko på en presskonferens att Ukraina i år kommer att importera 27 miljarder kubikmeter (bcm) gas från Ryssland. Problemet är bara att svaret från ryska statsägda Gazproms ordförande Aleksej Miller blev: ”Gazprom är oroat. Den kontrakterade volymen är 52 bcm.” Enligt avtalen skall ändringar annonseras i god tid. Ukraina hävdar att man informerade Gazprom redan i maj om att importen skulle komma att bli betydligt lägre (2011 importerades ca 40 bcm från Ryssland) och Bojko uppmanar sina ryska partners att lösa eventuella problem på ett ”civiliserat sätt”.

Rysslands president kommenterade att man självklart kommer att lösa frågan ”civiliserat”, d v s genom förhandlingar. Men Ukraina har inget vidare utgångsläge. Även om ekonomin i fjol gick bättre än på flera år med uppskattningsvis runt 5% BNP-tillväxt, tack vare ökad export och goda skördar, ser 2012 osäkert ut, inte minst på grund av EU:s skuldkris. Det skall också ställas i relation till den tvåsiffriga nedgången under krisen 2009. I det läget har landet inte råd med extrakostnader i storleksordningen miljarder dollar. Det Ryssland är ute efter är att köpa in sig i kontrollen av det ukrainska gasledningsnätet, allra helst som i Vitryssland, där Gazprom i november tog över de resterande 50% i Beltransgaz. Men frågan är tabu för ukrainska politiker, även den nuvarande förmodat ryskvänlige Viktor Janukovytj, eftersom det skulle spela bort landets enda starka kort gentemot grannen, kontrollen över rysk gastransport till EU.

Bara veckor innan detta seglade upp har Turkiet på kort tid godkänt två avgörande kontrakt för gastransport. Det ena var den Transanatoliska (Trans Anadolu) gasledningen, som skall föra gas från gränsen mot Georgien i öster till den västra på Balkan och till städerna i västra Anatolien (som idag till stora delar måste försörjas med gas från Ryssland via Bulgarien och den s k Blue Stream över Svarta havet). Gasen kommer fr o m 2017 att flöda från det stora fältet Shah Deniz i Azerbajdzjan och det är också statsägda azeriska oljebolaget SOCAR som står som ägare till 80% i det nya konsortiet för Trans Anadolu (resten ägs av statliga turkiska bolagen TPAO och BOTAŞ). Avtalet får ses som ett genombrott för Azerbajdzjan, som får exportera till de europeiska marknaderna utan att gå via Ryssland, men också för Turkiet, som säkrar tillgång till sin interna gasförsörjning från det azeriska jättefältet.

Tänkta dragningar för Nabucco och South Stream (ill. Samuel Bailey)

Men hur blir det för EU, som också i många år har försökt säkra gas från Kaspiska havet utan att gå via Ryssland (och Iran)? Framför allt har man här slagit på trumman för den s k Nabucco-ledningen, som är tänkt för kaspisk och kanske irakisk gas och skall löpa via Azerbajdzjan, Turkiet och Balkan till Österrike. Problemet är att det har funnits konkurrerande projekt och olika viljor inom EU och även om de flesta transitländerna nu är med på planen är själva gasen inte säkrad, inte heller finansieringen. Därför kan man antingen se Trans Anadolu som en konkurrent som definitivt sänker de planerna - eller så kan den tvärtom komma att utgöra stommen i en kortare framtida variant av Nabucco som ansluter vid turkiska gränsen. Det scenariot är inte helt otänkbart, eftersom den gas som skall tas ut för Turkiets internbehov åtminstone till en början skulle tillåta också den planerade exporten till Europa. I vilket fall som helst har Turkiet skaffat sig en bra position som transitland - och i linje med EU:s önskan att förbigå Ryssland.

Därför var den andra överenskommelsen som slöts mellan Turkiet och Ryssland strax före nyår en aning förbryllande. Där gav man nämligen Ryssland ett efterlängtat klartecken att bygga South Stream (den måste löpa antingen genom Turkiets eller Ukrainas ekonomiska zon i Svarta havet), som brukar betraktas som en direkt konkurrent till Nabucco och vore ett sätt för Ryssland att föra gas direkt till Bulgarien och EU-marknaden. Vladimir Putin var nöjd över att Turkiet gett Ryssland en ”underbar julklapp”. Ingen förklaring har kommit från Ankara om vad man förväntar sig i utbyte, men det verkar inte vara den av Turkiet önskade ledningen för rysk olja från Svara havet till Medelhavet, som skulle kunna avlasta Bosporen från farlig tankertrafik.

Den 8 november vred Angela Merkel och Dmitrij Medvedev gemensamt på kranen vid öppningsceremonin för Nord Stream. När dess båda ledningar genom Östersjön är på plats senare i år kommer 55 bcm årligen att kunna flöda direkt från ryska Viborg till Tyskland och Västeuropa. South Stream i sin tur är beräknad för ca 63 bcm. Det ser alltså för tillfället ut som om Ryssland fått ett överläge i kampen om rutterna för EU-exporten.

Särskilt dåliga nyheter är allt detta för Ukraina. Landets gastransportsystem svarade före Nord Stream för ca 80% av den ryska gastillförseln till Europa och med ett godkännande av South Stream kommer det att bli allt svårare att undvika någon form av avtal med Ryssland, där Gazprom tillåts tillskansa sig kontroll över transportinfrastrukturen. Detta i ett läge då EU inte är berett att ge Ukraina sitt fulla stöd - associationsavtalet skall vara färdigförhandlat, men på grund av åtalet mot Julija Tymosjenko blev det ingen underskrift under EU-Ukraina-toppmötet i december.

Men det är också oklart vad Turkiets tanke är med att godkänna två i mångt och mycket motstridiga projekt nästan samtidigt. Det såg alltså först ut som om man skulle skaffa sig ett läge, där man kan bli en avgörande gaslänk till Europa och dessutom skapa förtroende i den stagnerade EU-medlemskapsprocessen, för att bara dagar senare potentiellt låta rysk gas passera förbi Turkiet. De eventuella eftergifter det spekuleras i att Ryssland skall ha givit - t ex just rätten att minska importkvoten på grund av sviktande behov - lär knappast uppväga de långsiktiga vinsterna av att vara EU:s södra gasventil.

Men - man måste komma ihåg att inget av projekten har påbörjats ännu. Det kan t ex tänkas att det ryska avtalet mest syftade till att öka pressen på Ukraina för att ta över dess gasinfrastruktur och på så sätt göra sig av med hela behovet av att bygga South Stream. Det är också möjligt (se också artikel på Eurasianet) att South Stream är tänkt att tänkt att komplettera med gas utöver den som redan går via Ukrainas nät och i så fall skulle Trans Anadolu (/Nabucco) fortfarande vara en möjlighet.

För EU beror det som sagt på hur stort inflytande Gazprom får totalt sett, men det är tänkbart att flera importmöjligheter nu öppnar sig. Till det skall läggas de nya tekniker som kan göra utvinning av skiffergas lönsam, något som slagit upp nya perspektiv för energiförsörjningen både i USA och delar av Europa de allra senaste åren. Särskilt Polen och en del av de andra centraleuropeiska EU-medlemmarna som idag är nästan helt beroende av Gazprom ser möjligheter i den här satsningen, även om det finns flera miljömässiga invändningar mot utvinningen. Men den efterlängtade diversifieringen i tillförseln kan alltså visa sig få viss hjälp även inifrån.

Det finns dock ingen konsensus inom EU om vilken strategi som är att föredra och den utopiska gemensamma energipolitiken, som skulle kunna göra att EU talade ett tydligare språk i fråga om det östliga grannskapet och Centralasien, lär ligga långt i framtiden även efter den senaste händelseutvecklingen.

 

Goran Hadžić, konspirationsteorier och serbiskt EU-medlemskap

Ett klipp från serbisk tv. Året är 1991 och Hadžić intervjuas om det nyligen ”befriade” Vukovar

För en vecka sedan greps den förre kroatserbiske ledaren Goran Hadžić. Därmed greps den siste av de 46 ledare från tiden för Balkankrigen som EU krävt att Serbien ska överlämna ifall landet ska kunna bli aktuellt som medlemsland. Möjligheterna för premiärminister Boris Tadić att verkligen börja förhandla om serbiskt medlemskap förbättrades därmed avsevärt.

Den 25:e juli ställdes så Hadžić inför krigsförbrytartribunalen i Haag, där han fick höra de 14 åtalspunkterna emot honom. Bland annat innefattar åtalet mord, tortyr, förföljelser av kroater och icke-serber, samt fördrivning av tiotusentals icke-serber. Hadžić vägrade dock att ta ställningen till åtalspunkterna – genom att utnyttja en möjlighet att i 30 dagar skjuta upp sitt svar kring om han erkänner eller nekar – varvid tidningar i Europa nu ilsket börjar skriva om hur Hadžić förhalar processen. 

När Hadžić greps strax norr om Belgrad var han beväpnad och på väg att lämna landet, men uppges inte ha gjort motstånd. På samma sätt som när den bosnienserbiske generalen Ratko Mladić greps tidigare i år, började efter gripandet av Hadžić olika påståenden om att polisen mycket väl vetat var han hållit sig gömd att florera. Vad som talar för att polisen (eller personer som kunnat informera polisen) faktiskt haft kunskap om Hadžićs gömställen är att EU på senare tid ställt betydligt tydligare krav på Serbien att verkligen gripa Hadžić, ifall inte EU-samtalen helt skulle avstanna. Han greps alltså lägligt innan samtalen helt avstannade. Därtill verkar det något underligt att Hadžić – efter att i flera år ha varit resultatlöst jagad – greps bara några kilometer från sitt föräldrahem. Detta var i alla fall var journalister lät antyda under presskonferensen med premiärminister Tadić.

Tunga namn i EU har omgående efter gripandet lovat Serbien status som kandidatland. EU:s permanente ordförande Herman Van Rompuy, utrikeschefen Catherine Ashton och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso gick gemensamt ut med ett uttalande där de klargjorde att Serbien nu tagit ett viktigt steg mot medlemskap. Som vanligt formuleras dylikt med att EU starkt välkomnar:

The European Union strongly welcomes the arrest of Goran Hadzic by Serbia’s authorities. This is a further important step for Serbia in realising its European perspective and equally crucial for international justice. We salute the determination and commitment of Serbia’s leadership in this effort.

Vad få nämnde igår var dock den återstående frågan – Kosovo. Om inte Kosovo ”får en lösning” är det tveksamt om EU verkligen kommer att välkomna Serbien in i den europeiska gemenskapen. Så sent som för några dagar ställde EU:s medlare mellan Serbien och Kosovo, Robert Cooper, in de planerade samtalen med de två parterna, eftersom det ändå, enligt Cooper, inte skulle leda någon vart. It became clear there was no chance. It’s not moving anywhere”, sa Cooper till The Guardian.

Molotov-Ribbentropledningen

Enligt DN är detta öknamnet i Polen på Nord Stream och anspelar naturligtvis på hur Hitler och Stalin delade Polen mellan sig genom Molotov-Ribbentroppakten (uppkallad efter utrikesministrarna). Att Hitler startade VK 2 genom att invadera Polen är väl känt, men att Stalin några veckor efteråt anföll Polen från öster i enlighet med överenskommelsen i MRP, är inte lika väl känt. Det talas heller inte värst mycket om det följande sovjetiska övertagandet i Baltikum, vilket gjorde att tyskarna sedan kom att hälsas som befriare. I den ryska historieskrivningen, som är en fortsättning på den sovjetiska, finns inte VK 2. Där finns istället Det stora fosterländska kriget och det startade då Hitler svekfullt anföll Sovjetunionen sommaren 1941.

Wikileaks släppte i början av veckan information om just Nord Stream, där det visade sig att Putins avsikt var att köra vidare oavsett vilken ståndpunkt Sverige, Polen, Finland och Baltikum intog. Det förvånar knappast någon. Mer intressant är däremot att avstängningen av gastillförseln till Ukraina i början av 2009 var en rysk maskirovka, i syfte att skapa europeisk opinion för just Nord Stream. Ukraina protesterade högljutt mot avstängningen eftersom man betalat gasräkningarna, men utan resultat av förklarlig anledning. För rysk del blev agerandet en win-win situation. Samtidigt som man fick européerna att inse att det säkraste alternativet för gastillförsel skulle vara en ny direkt ledning, kunde man också så slå in en kil mellan Ukraina och Väst där Ukraina nu kunde uppfattas som opålitligt och orsak till uteblivna energileveranser. ”Vi vill gärna sälja till er, men ukrainarna stjäl gas och betalar inte för sig så vi är tyvärr tvungna att stoppa leveranserna tills vidare. Vi beklagar det obehag som drabbat er och hoppas snart kunna vrida på kranen igen”.

Bloggrannen Cornucopia tar i sin bloggpost från härom dagen upp en annan intressant aspekt, nämligen den stora ryska maktdemonstrationen i form av övningarna Ladoga och Zapad i Sveriges närområde
EU stöd till Sverige kontra gas. Övningarna genomfördes under början på hösten 2009 och var de mest omfattande ryska övningarna sedan muren föll. Det uttalade syftet med övningarna, omfattningen och vad som senare övades skiljde sig många gånger enligt FOI:s rapport om övningarna. Terrorister och banditgrupper, den ryske huvudfienden, opererar sällan med teknologiskt överlägsna luftstridskrafter och för svensk del var det intressant att se de mycket omfattande luftlandsättningar som genomfördes i närområdet, liksom de landstigningar som genomfördes med fartyg flyttade från Svarta Havet. Förr i tiden hade sammandragningar av sovjetiska luftlandsättningsförband och landstigningskrafter av det här slaget föranlett en ordentlig svensk beredskapshöjning med bl a förstärkt incidentberedskap och krigsbasövningar för stridsflygdivisioner. ”Av en ren händelse” genomfördes beredskapsövningen Dagny II i området på och kring Gotland just under det mest intressanta skedet av de ryska övningarna.

Drygt en månad efteråt godkände så den svenska regeringen gasledningen Nord Stream och det redan påbörjade bygget accelererade. I bl a Försvarsmaktens Budgetunderlag för 2012 står att läsa följande om Sveriges säkerhetspolitiska situation och situationen i omvärlden (s. 5): Det militära hotet mot Sverige bedöms fortsatt vara lågt. Sverige uppfattas i första hand kunna bli utsatt för politiska, diplomatiska och ekonomiska påtryckningar. Detta innebär dock inte att bruket av militära maktmedel kan uteslutas som del av dessa. Påtryckningarna är inte nödvändigtvis begränsade till konventionella medel och metoder.

Med erfarenheterna från de stoppade gasleveranserna till Ukraina och den opinion som skapades hos de stora gaskonsumenterna, bör såväl Sverige som andra länder, t ex i Baltikum, vara på sin vakt vad gäller hur gasvapnet kan nyttjas i syfte att splittra EU. För svensk del måste vi ställa frågan hur starkt vi kan påräkna stöd från andra EU-länder med stort gasberoende om påtryckningar skulle utövas mot svenska intressen och anpassa vårt agerande, vår säkerhetspolitik och försvarspolitik därefter. Det bästa är naturligtvis att Ryssland knyts starkt till Europa på ett sådant sätt dessa risker undanröjs, men till dess så skett måste man planera för mer obehagliga eventualiteter. Vad som nu bekymrar är den enorma ryska återupprustningen med färdigdatum 2020, samtidigt som Försvarsmakten i bästa fall 2018 har intagit den organisation som ska vara intagen 2014 och som är anpassad i första hand för internationella insatser i lågintensiva konflikter i andra världsdelar.

NATO, solidaritetsförklaring eller själv är bäste dräng? (uppdaterat 15/1 18.40)

Lördagen bjuder på två intressanta försvarspolitiska debattartiklar, vilket får ses som en upptakt inför Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen med start söndag.

I DN skriver försvarsminister Sten Tolgfors om ett gemensamt svensk-tyskt initiativ för att öka och förnya försvarssamarbetet inom EU i syfte att minska respektive lands försvarskostnader. Bakgrunden är naturligtvis den ekonomiska kris som de flesta EU-länder befinner sig och som för med sig stora neddragningar inom ländernas försvar. Detta gäller inte minst flera av de stora länderna som Storbritannien och Tyskland, vilket måste ses som oroande för svensk del.

Som tidigare nämnts på WW står nu brittiska försvaret inför ett veritabelt stålbad, där man om några år kan ifrågasätta landets fortsatta förmåga till större expeditionära insatser. Situationen ser inte mycket annorlunda ut för t ex Tyskland som också kommer att genomföra mycket stora neddragningar inom försvaret.
Försvarsministern talar om att Sverige fortsatt vill att EU ska vara en stark global aktör, vilket kräver att medlemsländerna bibehåller sin militära förmåga. För svensk del förutsätter dagens inriktning på det militära försvaret att övriga EU-länder har just en fortsatt stark militär förmåga och kan komma till Sveriges undsättning i händelse av kris eller krig, då uppgiften att försvara Sverige mot väpnat angrepp inte längre är aktuell för Försvarsmakten ensam, utan skall endast kunna lösas med stöd av andra länder.(Regleringsbrevet 2010)

Med detta i bakhuvudet är det också synnerligen intressant att i nästa stycke av försvarsministerns debattartikel läsa att ”Ömsesidiga territoriella försvarsgarantier hanteras av NATO, inte av EU, för de länder som väljer medlemskap där”. Vad innebär detta för Sveriges del och den så ofta omtalade svenska solidaritetsförklaringen? Vilket militärt stöd kan vi då som icke NATO-medlemmar förvänta i händelse av att försvar mot väpnat angrepp ska genomföras? Det här måste Regeringen vidareutveckla eftersom man alltid tidigare framställt solidaritetsförklaringen som garanten för svensk säkerhet.

Debattartikeln innehåller i övrigt en del bra förslag där EU-länderna kan samarbeta avseende t ex gemensam grundläggande flygutbildning, övervakning etc. Gemensam utveckling av krigsmateriel är också ett intressant område, men där finns både faror och vinster. Vinster kan påräknas när det är ett begränsat antal länder involverade i kravställning och produktion. Försvarsministern nämner här Archer som ett bra exempel. Farorna, innefattande omfattande förseningar, fördyringar och missade målsättningar uppstår när ett större antal länder ska delta och alla ska ha sin rättmätiga del av kakan och man sätter politiskt korrekhet i främsta rummet. Avskräckande exempel på detta är t ex NH 90, A-400M och inte minst Eurofighter. Rörande den senare kan man se att de nationella samtida stridsflygprojekten, Gripen och Rafale, har nått betydligt längre avseende målsättningar, mognad, förmågor och till betydligt lägre kostnader än sameuropeiska Eurofighter.

Att ”poola” resurser har blivit väldigt på modet de senaste åren framförallt avseende transportflyg, lufttankningsresurser och nu senast helikoptrar och hangarfartyg. Det är ett effektivt sätt att lösa gemensamma problem avseende expeditionära insatser företrädesvis i lågintensiva konflikter. Poolning bygger på att det nationellt finns en överkapacitet som man kan låna ut till andra behövande samarbetspartners. Problemet uppstår när resurserna uppstår nationellt och på flera håll samtidigt. För svensk del förlitar vi oss nu mycket kraftigt på poolningen av C-17 för att lösa många av våra transportproblem då vår flotta med Tp 84 blir mindre och transportbehoven har ökat. Faran här är att den dagen vi själva behöver transportresurserna finns de inte att tillgå då någon annan behöver dem samtidigt. Om den dagen infaller att solidaritetsförklaringen behöver åkallas, är det svårt att se att det finns ”poolade” resurser att få tag i.

Sverige har liksom några av de övriga nordiska länderna klarat sig mycket bra i genom den ekonomiska krisen och det är till största delen Alliansregeringens förtjänst. I flera andra europeiska länder har företagen tagit sig ur krisen, men mycket oroande är att det har inte dessa länders statskassor, där nedgången fortsätter och som tidigare nämnt med allvarliga följder för ländernas och den europeiska försvarsförmågan. Utöver de nordiska länderna finns det ytterligare ett land i närområdet som har snurr på ekonomin och det landet satsar stenhårt på sitt försvar. Det landet är Ryssland, vilket för in på nästa intressanta artikel. I UNT undrar Bo Pellnäs vart den ryska upprustningen syftar. Han är inte ensam om den undringen.

De senaste tio åren har såväl rysk BNP som den ryska försvarsbudgeten stigit med 100 % och försvarsbudgeten är planerad att öka ytterligare med 50 % de kommande åren och där merparten av landets väpnade styrkor inom 10 år ska ha omsatt sin materiel till fullt modern. Rysk BNP lär dock inte hålla samma takt även om landets ekonomiska situation och tillväxt säkrats för lång tid framöver genom energiexport till Europa och Kina. Liksom Pellnäs måste man fråga sig vad syftar den massiva ryska upprustningen till där stora delar läggs just på offensiva vapensystem snarare än defensiva? Hade Ryssland varit ett fullt stabilt land med en fullt utvecklad demokrati där huvuduppgiften för de väpnade styrkorna var att ställa förband till det internationella samfundets förfogande för fredsinsatser, hade farhågorna varit mindre. Nu är Ryssland inte ett sådant land, och mängden politiskt våld och antalet mord på journalister avskräcker.

Pellnäs oroas av Frankrike, Italien och Tyskland prioriterar sin egen sysselsättning genom export av krigsmateriel till Ryssland och gasleveranser, framför en sammanhållen säkerhetspolitik inom EU och NATO. Det blir bisarrt när ett EU/NATO-lands export av krigsmateriel (Mistral) får andra NATO-länder att känna behov av att vidta förstärkningar av försvaret och efterlysa utökad försvarsplanering i NATO.

Som understryks av försvarsministerns debattartikel om att EU inte är en garant för territoriellt försvar, parallellt med den kraftigt minskande europeiska försvarsförmågan och den ökande ryska upprustningen, är det dags att på allvar se över den svenska försvarspolitiken där det finns åtskilliga mörka moln på horisonten. Vilken väg ska vi välja, ett alltmer splittrat NATO och dess garantier, solidaritetsförklaringen av tveksamt värde eller en mycket dyrbar egen väg? Det troligaste är nog valet av det absolut sämsta alternativet - att inte göra något vägval alls.

Andra bloggar: Chris Anderson, Cornucopia, Försvar & Säkerhet, Gyllenhaal, Försvarsministern, Mats Engström

Uppdatering 18.40: Läs även FM f d infodirektör Staffan Doppings reflektioner över Sälenkonferenser, där han efterlyser en tydligare debatt om Försvarets uppgifter. ”Även om politikerna tacksamt läser MUST:s årliga bedömanden så vill de själva tolka och artikulera omvärldsläget. Och den tolkningen är oftast digital. Överhängande hot eller evig fred. Inget mitt emellan.”

Gästinlägg: Se försvaret från utsidan istället för från insidan

För snart 20 år sedan kollapsade slutligen Sovjetunionen. Tecknen hade funnits där innan, bl a i form av det misslyckade Afghanistankriget och inbördeskriget mellan delrepublikerna Armenien och Azerbadjan om Nagorno-Karabach. Många bedömare framhåller Afghanistankriget och inte minst 80-talets kapprustning med USA som två av de viktigaste orsakerna till Sovjets kollaps.

Europa och västvärlden genomlider nu samma stålbad som USA framtvingade hos Sovjetunionen och som föranledde dess fall. I den nutida västvärlden är det resursuttömmande kriget också i Afghanistan, men de ekonomiska svårigheterna är föranledda av bl a en IT- och därefter bostadsbubbla.

Europas länder står nu inför massiva militära nerdragningar. I Storbritannien ska man spara motsv 50 mdr SEK per år. Landets nya hangarfartyg kommer aldrig att få flygplan. Motsvarande nerdragningar sker i Tyskland, Frankrike och flera andra EU-länder, där t ex Bulgarien minskar försvarsbudgeten med 40 %. De enda ekonomierna inom EU med ordning och reda återfinns i Sverige, Finland och Estland. Det är svårt att se att ett USA med världens största budgetunderskott och där ekonomin är kraftig gungning har möjlighet att bibehålla sitt starka engagemang i Europa och andra delar av världen. Är det inledningen på det nya Romarrikets fall vi ser?

Läget är minst sagt bekymrande ur ett europeiskt säkerhetspolitiskt perspektiv, då den ekonomiska militära utvecklingen är den motsatta i det land som under överskådlig tid kommer att dimensionera vår säkerhetspolitiska situation - Ryssland. Under de kommande tre åren kommer försvarsbudgeten att höjas med 140 %. Visste man med säkerhet att den politiska situationen och den demokratiska utvecklingen i landet var stabila, fanns det ingen anledning till oro. Tyvärr skönjer man inte riktigt den utvecklingen, med tanke på de svåra förhållandena för medborgarrättsrörlser, även om vissa andra positiva tecken skönjts i form av handelsavtal.

USA och NATO hoppas nu på ett utökat samarbete med Ryssland om Afghanistan, men motkraven är hårda - en stark begränsning av ”utländska” förband i de östliga NATO-länderna. För rysk del vet man nu att man har tiden på sin sida. Den ryska ekonomin befinner sig i stark återhämtning, medan situationen hos NATO-länderna är den motsatta. (Moskvas lösning på talibanproblemet verkar vara samma som på 80-talet: Likvidering av ”terroristerna” istället för att bara köra iväg dem)

För svensk del omtalas nu även utvecklingen i Ryssland i Regeringsförklaringen där ”särskild hänsyn ska tas till dynamiken i vårt närområde och Ryssland” i stycket om säkerhets- och försvarspolitik. Trots att de kriterier som på 90-talet omtalades som orsak för ett svenskt återtagande av militär förmåga nu så gott som alla infallit, fortsätter man med huvudet i sandlådan. Det försvar vi bygger idag har vi om tio år, inte 2014. Vad den ryska politiska utveckling blivit till 2014 är omöjligt att sia om, ändå verkar vi förvänta oss att inga ytterligare åtgärder måste vidtas inom försvarspolitiken idag, trots att Ryssland tills dess ökat sin försvarsbudget med 140 %.

Vad återstår då av det svenska försvaret idag som finns användbart under morgondagen? Enligt Jan Kallberg, Ph D Candidate i Public Affairs, University of Texas, som skrivit gästinlägget nedan är det inte mycket mer än Hemvärnet som är en faktor att räkna med. Kallberg har också en intressant artikel i senaste numret av vårt försvar om hur ekonomsikt sargat USA ändrar den säkerhetspolitiska spelplanen.

/Wiseman

———————————-

Se försvaret från utsidan istället för från insidan

När man tittar på sitt eget försvar går det inte att se inifrån och ut – eftersom när en utmanare gör sin bedömning av risk kontra möjlig effekt sker det helt från utsidan. Vad är riskerna med att trycka till Sverige i en gråzon?

Vad kan gå snett om man nyttjar politiska och militära medel för att få Sverige att göra och gå med på saker de inte hade för avsikt att medverka till?

Rent okulärt tror jag att regeringen rätt lätt ger in – oavsett vem som trycker till. Det finns inte den ryggraden i det politiska systemet. Jag har svårt från utsidan att se radhusfolkpartister ha något annat än defaitism i sikte. Det gör att de försvarsförband som finns inte aktiveras – eller om de gör de kommer de inte att kunna organisera sig att utgöra något hot av någon omfattning.

Skulle de mobiliseras så är personalförsörjning i kaos och oavsett om förbanden heter Inter-Galactic Battle Group eller Nordic Super Trooper Task Force, så är det i de flesta fall medioker teknik i form av motoriserade skyttekompanier utan understöd eller luftvärn. Små spridda förband som kan strimla ut ur Skövde, Boden och någon ort mer efter ett antal dygn. Dessa kan med säkerhet bekämpas till oigenkännlighet utan större ansträngning. Om det skulle behövas. Små ansamlingar av lätt bepansrade punktmål är varje stridsduglig krigsmakts specialitet. Särskilt när det är tre – fyra stycken med 500 km mellanrum. Det svenska försvarets förmåga är lätt att beräkna enbart på öppna uppgifter från tidningar, Internet och publika forum.

Att det står ett motoriserat skyttekompani på någon bergssluttning i Asien är irrelevant - ty de är i Asien. Enough said.

Flygvapnet saknar markstridsförmåga så det bekämpas enklast på marken. Allt detta är hanterbart. Det är nästan inbjudande.

Motargumentet är ryggradsmässigt att det aldrig kommer att inträffa. Bara tanken att det aldrig kommer att inträffa gör att oförutsägbara saker sker. Därför att ingen är förberedd. På samma sätt som West Points avgångsklass 1860 aldrig trodde de skulle hamna i krig – allra minst med varandra. Tanken att saker aldrig sker ger en förrädisk känsla av säkerhet.

Om man nu ser det från utsidan vad är det mest störande okända kortet? Vad har man svårt att mäta, förstå och veta vad som kommer att ske? När jag ser på Sverige utifrån rent maktpolitiska och militära linser är Hemvärnet ett rejält orosmoln. Det är oerhört störande. Tiotusentals dedikerade och tränade medborgare med militära vapen som är beredda att slåss i en terräng som vi inte kan och över en stor yta.

Jag skulle inte dra mig för att säga att det enda försvar Sverige har idag är Hemvärnet.

Om saker går snett och Sverige ramlar ner i en konflikt är de facto Hemvärnet en komponent som varje motståndare får väldigt svårt att hantera. Det var inte fler
som gjorde Irak till betydligt besvärligare än Pentagon planerade för.

Hemvärnet tvingar upp engagemanget från kirurgisk operation till regelrätt partiell invasion. Det gör att kuppartade attacker – rena smash’and’grab operationer inte fungerar. Man kommer att dras in i en längre konflikt.

Hemvärnet är också så stort och välorganiserat att man inte kan trycka till den svenska regeringen att använda polis och militär, som i Vichy-Frankrike, att ”avlusa” landsbygd och provinser från motstånd. Det är en riktig motståndare. Givetvis glider Hemvärnet in i en folkrättslig dimma när regeringen ger efter men Hemvärnet har tillräckligt många medlemmar som inte vilar på hanen när det gäller. Krig är ingen skönhetstävling, så om handskarna åker av så tror jag att Hemvärnet likväl är ett betydande problem, även om man jagar ner dem som irreguljära.

Jag måste med det ge Nils Sköld gradvis rätt. Många må ge dessa sega gubbar ett löjets skimmer men det är det enda som är ett verkligt oberäkneligt och farligt moment om man trycker till Sverige så de håller käften.

Hemvärnet är svårt att evaluera, det är fragmenterat och det är dedikerat. Hemvärnet är Sveriges enda dugliga försvar ty det har en avskräckande effekt.
Resten är brus.

Jan Kallberg

Det politiska instrumentet Gazprom inför stora problem

Även om Gazprom förra året var ett av världens mest vinstgivande företag väntar nu en rad problem. Företaget har monopol på rysk export av naturgas. Företaget Gazprom är verkligen enormt och svarar för 17% av Rysslands totala export och hela 7% av landets BNP. Många länder är starkt beroende av Gazprom. Det gäller inte bara Litauen och Bulgarien, utan även EU som importerar hälften av sin naturgas från Ryssland.

Gazprom är inte bara ett framgångsrikt företag där Putins anses vara delägare (med ungefär 5% av aktierna) utan också ett politiskt instrument som Ryssland försökt förstärka ytterligare. Staten äger en lagom mängd aktier för att ha majoritet: 50,002%. Gazproms VD är Alexei Miller,  utsedd av Putin, och är även Rysslands vice energiminister. Genom projekten Nord Stream och South Stream (den sydligare motsvarigheten) var tanken att bolaget skulle minska sitt beroende av länder som Polen och Ukraina.

Jämfört med andra börsnoterade bolag är Gazprom på många sätt annorlunda, då värdet på aktien är nära kopplat till politiska spel, beslut och planer. Styr politikerna Gazprom, eller styr Gazprom den politiska utvecklingen?

Men marknaden för naturgas har förändrats. Överskottet av naturgas i världen är ovanligt stort. Både USA och Qatar har givit sig in på marknaden. Den nya situationen har tvingat Gazprom att omförhandla vissa av sina exportkontrakt, vilket inte varit till den ryska statens fördel. Därtill ska ryska staten öka skatten för naturgasutvinning med över 60% under nästa år.

Rysk protest mot Europadomstolen

De ryska protesterna är inte nådiga efter att Europadomstolen givit Lettland rätt i dömandet av en sovjetisk partisan för krigsbrott under andra världskriget.

Ryska utrikesministeriet kallar utfallet ett rättfärdigande av nazismen samt varnar för att situationen ytterligare kan öka stödet för extrema nationalistiska rörelser i Europa.

Mer att läsa:

  • The European Court of Human Rights: ”CASE OF KONONOV v. LATVIA”
  • Ryssland rasar mot Europadomstolen (SvD)

Serbiens parlament på väg att be om ursäkt för Srebrenica

BBC rapporterade idag att Serbiens parlament, efter 13 timmars debatt, enats om att stötta en motion som innebär en ursäkt för 1995 års massaker i Srebrenica.

Ett steg närmare serbiskt EU-medlemskap, kanske?

Klipp från texten som godkänts av parlamentet:

”The parliament of Serbia strongly condemns the crime committed against the Bosnian Muslim population of Srebrenica in July 1995″

”condolences and an apology to the families of the victims because not everything was done to prevent the tragedy”

Lettlands kris jämförbar med stora depressionen

En ny rapport från CEPR argumenterar övertygande att den nuvarande politiken i Lettland leder till en ekonomisk situation jämförbar med den stora depressionen. I framtiden kommer människor kanske att prata om “Lettlands förlorade årtionde”, allt för att politiker i EU och Lettland vägrade devalvera en grovt övervärderad valuta.

För att sätta detta i lite kvantitativa termer, så beräknar IMF att Lettland från sin peak (2007) till botten (2010) kommer ha tappat 30 procent i BNP. Arbetslösheten är nu över 20 procent. Samtidigt stiger statsskulden från ensiffriga tal till över 80 procent av BNP, vilket gör en EMU-anslutning ytterst problematisk (ifall det är för detta som den nuvarande politiken bedrivs).

De ekonomiska siffrorna är deprimerande, men hur står det till i politiska kretsar? Det är intressant att IMF - som av vissa debattörer fått så mycket kritik för sin “chockterapi” - i dagsläget de facto står till vänster om Mona Sahlin i sin syn på ekonomisk politik. Det är något att begrunda, för alla de som ansett sig skåda sanningen i förespeglad ortodoxi.

Paul Krugman och Edward Hugh har de längre analyserna.

UR om flyktingar vid ukrainsk-slovakiska gränsen

Elin Jönsson har för Utbildningsradion gjort ett lyssningsvärt reportage – ”EU: Den nya järnridån” – om EU:s gräns mot Ukraina, och om de flyktingar som försöker ta sig in i EU via den ukrainsk-slovakiska gränsen. Värmekameror och tusentals poliser kontrollerar att flyktingarna inte kan passera gränsen. 

Avsnittet finns här på UR.se.

Reinfeldt möter Ukraina

Igår var Reinfeldt och EU-kommissionens ordförande Barroso på EU-toppmöte med Ukraina i Kiev.

EU-delegationen träffade alla de tre ”stora” i Ukrainas politik: Jusjtjenko, Janukovitj och Timosjenko. Anledningen är att ingen riktigt vet vem som kommer vinna presidentvalet den 17:e januari (förutsatt att valet inte blir försenat p.g.a. av sininfluensa, oavsett om svininfluensan är den egentligen orsaken till senareläggning eller bara ett svepskäl).

EU:s övergripande syften med mötet var enligt svenska tidningar att 1) lova fortsatt fungerade stöd till Ukraina som ju befinner sig i en relativt allvarlig ekonomisk kris 2) än tydligare poängtera vikten av fortsatt leverans av rysk gas genom Ukraina (till EU) 3) sälja in ett nytt energieffektiviseringsprogram som syftar till att få den ukrainska energisektorn att fungera bättre.

Men frågan om EU-medlemskap eller ukrainska krav på tydligare medlemskapsperspektiv skriver svenska tidningar ytterst lite. I BBC stod igår dock att:

The EU has reviewed Ukraine’s slow progress towards integration with the 27-nation bloc at a summit in the Ukrainian capital Kiev. Beneath the bland diplomatic language associated with such events there is deep frustration on both sides.

Ukrainska Kyiv Post skriver att Reinfeldt ”believes that Ukraine’s president, government and parliament should unite to reform the country’s economy”.

Mer i artikel på www.se2009.eu, BBC online eller Kyiv Post.

Se Pax Baltica på SVT!

Uppdaterad 1/11

Suck så långt det blir mellan varven på bloggen just nu. Jag måste ju säga att betyget ”mycket inflytelserik” enligt denna länk känns något oförtjänt.
Men man får väl vara glad för det.

För två helger sedan arrangerade vi Pax Baltica i Karlskrona - det blev både välbesökt och uppskattat. SVT var på plats, och i veckan (27/10) sändes konferensen på SVT2. Den som skulle vilja kolla på den och vad som där sades (Bo Kragh rekommenderas!) kan gå hit, till SVT Play.

Det blev förstås en hel del säkerhetspolitik och rysk framtid diskuterad men det gav även plats för historiska tillbakablickar över hur Europa såg ut då, vid tiden för murens fall. Hur eller hur så är det nästan omöjligt att för unga återförmedla känslan av hur det var då: en delad värld, av att länderna ”på andra sidan” sågs som de fattiga och annorlunda kusinerna från landet. Jugoslav, polack, ungrare, det bar för oss som var barn och tonåringar då, något koldoftande och klart eftersatt med sig.
Därifrån kom bara fattiga människor med märkliga namn…

Känslomässigt verkligt hett blev det på Kungsholms fort när författaren Arne Bengtsson pratade om etnicitet i de Baltiska staterna. Diskussionen som bubblade upp var hur mycket EU egentligen ska lägga sig i hur balterna hanterar sina ryska minoriteter? Det rådde klart delade meningar i salen. De som tyckte att EU inte bör lägga sig i alls, och de som tyckte att EU:s roll verkligen är att ingripa. Att det är sådana konflikter som EU bildades för att lösa, i princip.

Nedan en bild från presskonferensen som hölls på förmiddagen. För fler bilder och länkar till pressmaterial om konferensen, gå till paxbaltica.blogspot.com.


… Med föreläsare o moderatorer i Blekinge länsresidens!

Den lettiska krishanteringen: några resultat

Det är nu ett år sedan den lettiska ekonomin slängdes in i sin största kris sedan sovjetsystemets kollaps. Lettiska politiker har med stöd från EU vägrat låta landets valuta devalveras, trots varningar från ekonomer. Istället har de genomfört ett stålbad med syfte att pressa ner löner och utgifter i en så kallad interndevalvering. Ny statistik visar att de ekonomiska kostnaderna av denna politik är stora, samtidigt som det förväntade resultatet ännu uteblivit.

Syftet med en interndevalvering är att skydda banker och låntagare med skulder i den lettiska valutan (lats), men upplåning i utländsk valuta. Politikens företrädare menar att en ren devalvering – alltså en justering av valutans växelkurs nedåt – riskerar att skada det finansiella systemet. Interndevalveringen har försvarats med hänvisning till att landets konkurrensläge istället kan justeras på kostnadssidan.

Det är emellertid en paradox, att ett exportberoende land som Lettland tvingas spara sig ur den kris, som resten av världens ekonomier spenderar sig igenom med statliga stimulanspaket och låga räntor. Positivt är att landets handelsunderskott minskar, men det är endast tack vare att importen faller snabbare än exporten. I övrigt är det dyster statistik.

Under årets andra kvartal sjönk BNP med 18,7 procent mot samma period föregående år, näst sämst i hela EU. Någon vändning finns ännu inte i sikte. Enligt Danske Bank är landets offentliga utgifter samtidigt oförändrade mot perioden före krisen på grund av ökade sociala kostnader. Landets statsskuld kommer att öka till omkring 80 procent av BNP i år, upp från cirka 19 procent 2008.

Så hur går det med interndevalveringen? Halvdant är enda svaret. Konsumentprisindex sjönk förvisso med 1 procent mellan juli och augusti i år, men jämfört med augusti 2008 har konsumentpriserna otroligt nog ökat med 1,8 procent. Samma utveckling syns på den reala växelkurssidan, där lettiska latsen ännu visar tecken på att vara övervärderad. Och detta i ett läge med över 17 procents arbetslöshet. Hur mycket mer kan man spara? 

Fallande export och ökad arbetslöshet leder på sikt till fler inställda lån och växande bankförluster. Om lettiska gäldenärer ställer in sina betalningar riskerar det finansiella systemet en kollaps som kan vara väsentligt skadligare än en devalvering av valutan. En utdragen interndevalvering riskerar tvärtom att tillintetgöra sunda exportföretag, vars affärer idag skadas av en övervärderad valuta.

Den internationella valutafonden IMF förespråkade förra året en devalvering med omkring 30 procent. Det var efter uppmaningar från bland andra EU och den svenska regeringen som kravet slopades. EU vill förhindra kedjeeffekter i främst Östeuropa där andra länder redan kämpar med svaga finanser. Regeringen Reinfeldt vill skydda svenska banker i kris.

Bankernas ägarstruktur är viktig

Det bör också noteras att bankerna i Lettland har olika juridisk ägarstruktur, vilket kan påverka det pågående krisförloppet. De stora bankerna Nordea och Danske Bank har filialer, vilket innebär att huvudkontoren i Helsingfors och Köpenhamn juridiskt är obegränsat förpliktigade att svara för sina lettiska filialers samtliga åtaganden. Filialerna och huvudkontoren är med andra ord en och samma juridiska person.

I motsats till Nordea och Danske Bank har Swedbank, SEB och italienska Unicredit helägda lettiska dotterbanker, som alltså är separata juridiska personer, vilkas moderbanker har ”legal lending limits” vis-a-vis sina lettiska dotterbanker. Vad händer om Swedbank eller SEB når taket i sin utlåning till de lettiska döttrarna? Ska lettiska centralbanken, vars reserver redan börjat minska, stå för de lettiska dotterbankerna åtaganden? Eller kommer moderbankerna i Stockholm att skjuta till mer aktiekapital?

Vad gör den svenska regeringen, som ju har lovat, att vid behov stötta de svenska moderbankerna? Kommer den att stötta även svenska dotterbanker i Lettland?

Av historisk erfarenhet vet vi att en interndevalvering är en utdragen process som kan ta flera år. Det finansiella systemet i Lettland skulle givetvis förlora på en devalvering av latsen, men de gynnas än mindre av att deras gäldenärer går i konkurs. Skulle en bank dessutom falla, riskerar effekterna att bli än värre. Den nuvarande politiken motverkar sina egna syften. 

Denna artikel var ursprungligen skriven som diskussionsunderlag för mina studenter på Stockholms Universitet och Södertörns Högskola.

Inför ettårsdagen av kriget Ryssland-Georgien

Idag publicerade DN artikeln Spänt mellan Ryssland och Georgien ett år efter kriget med anledning av årsdagen av krigsutbrottet 7 augusti 2008.

Både den ryska och den georgiska sidan har varit mer anklagande i sin retorik senaste tiden. I helgen anklagade Georgien ryska och sydossetiska trupper för att ha flyttat fram sin gräns, in på georgiskt territorium. Moskva förnekar. I måndags uppmanade därför EU de båda parterna att avstå från ”aktiviteter och uttalanden som kan hota stabiliteten i området”.

Och DN beskriver situationen i lilleputtland såhär:

Kort sagt: situationen i dag är inte olik den för ett år sedan, med diplomatiska hot och stora truppsammandragningar kring ett gudsförgätet lilleputland i Kaukasus.

Skillnaderna mot förra året är trots allt stora. När president Micheil Saakasjvili beordrade anfall mot Sydossetien trodde han möjligen att Ryssland skulle avstå från att agera militärt. Han hade fel, med katastrofala följder för ­Georgien. Att i dag försöka återta de förlorade områdena med våld är uteslutet.

När fientligheterna upphörde efter fem dagars krig [alltså 2008] framstod Ryssland som segrare inte bara militärt utan också politiskt. Men med ett års distans kan man konstatera att Kreml knappast har uppnått något av sina mål med kriget.

Mot slutet av DN-artikeln reagerar jag dock på skrivningen:

Om Moskva med kriget ville skrämma andra grannländer till lydnad verkar inte heller detta ha tagit skruv. Vitryssland är nu öppet upproriskt mot Ryssland och närmar sig EU.

Öppet ”upproriskt” mot Ryssland?

Ukraina och gasen (inför vintern 2009)

Redan igår kväll läste jag här på www.se2009.eu ett ordförandeskapsuttalande om att EU välkomnar gassektorreformen i Ukraina samt landets inköp av rysk gas. Ordföranadeskapet tycker att:

”The implementation of the commitments made by Ukraine in this context, will greatly assist Ukraine in ensuring a viable and efficient gas sector in the country, operating for the benefit of the consumers in Ukraine as well as in the European Union.”

Jag blev därför lite förundrad när händelsen först efter lunch dök upp som en relativt ”stor” nyhet här på DN.se, meda SvD.se däremot har sin artikel i ämnet daterad igår 20.34.

I korthet går gasavtalet ut på att Ukraina enats med EU om framtida säkra gasleveranser. Som tack för besväret får Ukraina ett miljardlån från EU. I dag kommer 25% av den förbrukade gasen i Europa från Ryssland, varav 80% passerar genom ukrainska ledninar. EU vill inte se några fler rysk-ukrainska gaskonflikter under de kalla vintermånaderna.

  • BBC: EU reaches gas deal with Ukraine

USA och den ”delikata triangeln”

Somliga experter menar att maktspråk från USA och EU är det enda Ryssland förstår. Men kan man bygga hållbara relationer på det? Och vad leder det till i längden? Öppen och frank dialog är en sak, maktspråk är något helt annat.

USA har en avgjort delikat balansgång att gå, det är uppenbart efter de senaste veckornas besök i Ryssland, Ukraina och Georgien, det som man skulle kunna kalla den ”delikata triangeln”.

Samtidigt uttrycker prominenta ledare från Centraleuropa oro för att Nato håller på att tappa stinget. Detta skriver jag om i BLT idag.

Tack Mi Lennhag, för ditt inlägg om Gazeta Wyborcza!

Ny litauisk lag om informationsspridning om homosexualitet

Litauen har fått en ny lag gör gällande att det ska vara förbjudet att uppmuntra vissa sexuella läggningar.

Trots att dåvarande presidenten Valdas Adamkus i juni la in sitt veto mot lagen, har den nu ändå trätt i kraft genom att en majoritet, 80 av 140 ledamöter, i parlamentet röstade för lagen idag. Lagen börjar gälla i mars nästa år.

Ett syfte sägs vara att skydda barn från att höra positiv information om till exempel homo- eller bisexualitet.

Om detta strider mot Europakonventionen om mänskliga rätt- och friheter – som landet skrivit under och som nämner allas rätt att ta emot och sprida information och åsikter utan inblandning från myndigheter – återstår att se.

Ska Kamprad flytta till Ryssland?

Tummen upp för ryskt snus!

Tummen upp för ryskt snus!

Grundaren och kaptenen av IKEA, Ingvar Kamprad, väckte i förra veckan mycket uppmärksamhet i såväl Sverige som Ryssland med sin kritik mot den ryska byråkratin. Det stämmer säkert allt han säger. Men byråkrati och korruption kan väl inte vara nya problem för grundaren? Han började som bekant är, på grund av korruptionen i Sverige, att resa till öst redan under kommunismtiden då det var trångt med leveranskontrakt i hemlandet.

Detta om man får tro boken “Historien om IKEA”, skriven av journalisten Bertil Torekull, som jag läste i helgen. Men man använder inte ordet “korruption” i Sverige, när unga entreprenöriella företag förnekas tillträde till marknaden.

Frågan som då infaller sig hos en ekspat som mig är denna: Ifall Sverige var så genomkorrumperat då, att man hellre sökte sig till Polen och Sovjet och förhandlade med Ministeriet för skogindustri SSSR, så måste ju Ryssland idag vara galaxer mycket enklare? Trots allt äger IKEA dyrbar mark på många hektar i några av Moskvas mest attraktiva områden, och intäkterna från möbelförsäljning såväl som lokaluthyrning kan inte ha varit helt värdelösa till dagens datum.

OK, nu fick något uppenbarligen kannan att rinna över i det småländska högkvarteret. Det kan man förstå, som jag påpekat här finns goda skäl att kritisera den ryska byråkratin och allt vad det innebär. Men varför just nu? Är det bara de trixande energibolagen? Antagligen finns där mer och jag tror nu att jag vet.

Kamprad börjar få pre-abstinensbesvär inför EU-beslutet mot snuset. Eller för att använda hans egna bevingade ord:

Hur fan är det då möjligt att man har ett snusförbud när det är tillåtet med cigaretter?

Jag vet inte, men i Ryssland är allt tillåtet, snus också. Flytta hit och gör sällskap med oss andra svenskar!