Archive for the 'Flygvapnet' Category

Den singulära omöjligheten

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker

Att valet av F-35/JSF som nästa stridsflygplan kommer att stå Norge dyrt har påpekats ända sedan valet gjordes. Att det blir dyrt och försenat har också blivit allt tydligare sedan valet gjordes, nu senast utvecklat av Chefsingenjören. Nederländerna, där det sedan tidigare rått en kraftfull parlamentarisk tvekan, vänder sig nu till Danmark och uppmanar landet att gemensamt med Norge köpa F-35. Ett bredare inköp skulle onekligen lätta den nederländska bördan något. USA är som bekant hårt ekonomiskt belastat och de kommande åren kommer att innebära ekonomiska svårigheter för det amerikanska försvaret där inköpen av nya stridsflygplan, i synnerhet F-35, kommer att drabbas.

Ryssland å andra sidan satsar som aldrig förr på sitt försvar till följd av det starka ekonomiska uppsving landet har upplevt under 00-talet. 2011 passerade man slutligen Saudi-Arabien i oljeexport, där huvuddelen av oljan exporteras till Kina. Dock är man bekymrad över oljans ändlighet, och går av den anledningen ”all-in” i Arktis avseende exploatering av de råvaruttillgångar som döljs av isen. Under 10-talet kommer Ryssland att satsa hårt på att modernisera sin militära förmåga och enbart materielinköpen kommer att ligga någonstans mellan 60-70 mdr dollar – årligen, dvs 400-500 mdr kr.

Mantrat i den svenska politiska sfären är sedan något år att ”javisst Ryssland övar och har börjat upprusta, men man ska komma ihåg att det är från en mycket låg nivå”. Med tanke på att den politiska sfären i regel tar 5-10 år på sig att anamma ett nytt budskap (kul jämförelse är att se vilka politiker som nu ivrigast talar om vikten av ett insatsförsvar som var budskapet för ganska jämnt 10 år sedan), finns det starka skäl att påpeka att Ryssland idag övar på en nivå över vad man gjorde då Sovjetunionen lämnade in. Värt att betona är också att organisation och materiell förmåga tar ett drygt decennium att bygga – precis som tidigare. Att ändra inriktning för vad förmågan ska användas till handlar om dagar – också precis som tidigare.

I Norge vållar den ryska upprustningen naturligtvis stark huvudbry. Liksom Ryssland sätter Norge stort hopp till landets andel av Arktis dolda tillgångar och har av den anledningen sedan tidigare koncentrerat majoriteten av landets försvarsresurser till norra delen av landet. Norge är dessutom dubbelt drabbat av grannen i öster. Dels genom konkurrensen om tillgångarna i Arktis, men också som NATO-medlem då den ryska militära doktrinen från 2010 nämner NATO och organisationens expansion som det främsta hotet mot Ryssland.

Med tanke på det norska flygvapnets framtida ringa storlek (idag 3 divisioner F-16 om totalt 57 flygplan från 74 inköpta) om max 56 F-35 (sänks sannolikt till 52 av ekonomiska skäl), har man avsett att gå ner på en flygbas från idag två (Örlandet utanför Trondheim och Bodö). Mycket har talat för Bodö då basen ligger betydligt längre norrut och närmare det tilltänkta operationsområdet än Örlandet, men kostnaderna för att F-35-anpassa basen rör sig om flera miljarder. Ett annat alternativ som nämnts är en utbyggnad av krigsbasen och tillika civila flygplatsen Evenes utanför Narvik. Evenes har ett mer skyddat läge än Bodö, liggare ytterligare norrut och är dessutom inte beläget så nära civil och bullerkänslig bebyggelse som Bodö.

Med tanke på den starka nordliga fokuseringen av det norska försvaret väcker det naturligtvis starka känslor när den norske överbefälhavaren Harald Sunde nu vill styra om planerna för den norska framtida flygbasen till att utgöras av Örlandet. Detta har vållat stark debatt i Norge och planen att Avinor (motsvarande Luftfartsverket) ska köpa och driva Bodö för en halv miljard NOK från försvaret, vilket ska användas till att rusta upp Örlandet, kritiseras hårt. Kritik har också rests från de fackliga organisationerna som menar att det norska försvarsdepartementet underdriver den ryska verksamheten i närområdet och antalet starter som den norska incidentberedskapen gör. Å andra sidan kan man konstatera att det i Norge råder någon form av offentlig redovisning avseende incidentberedskapen medan man i Sverige får nöja sig med bilder och information från andra länder som stöter på den svenska incidentberedskapen…

Norge står därmed för samma svåra val som Sverige redan tagit utan större debatt. Att i fredstid helt lämna sin huvudstad utan luftförsvar eller att överge den strategiskt viktigare riktningen. Även i Sverige har en nedgång till en enda flygbas diskuterats, men än så länge alltid avfärdats som de galenskaper detta utgör. Att militärt överge Gotland är med stor sannolikhet det största strategiska misstaget sedan Sveaborg, men att gå ner på en enda flygbas, oavsett om denna heter F 17, F 21, Borlänge eller Östersund är minst lika dumt. Strategiska realiteter med detaljer som räckvidd, geografisk placering, vapensystem, med flera, är tyvärr överordnade politiskt önsketänkande. När ett land inte ens mäktar med sitt eget luftförsvar – hur ska man då även mäkta med grannländernas? Oavsett om landet heter Norge, Danmark, Sverige eller Finland måste det i grunden ta ansvar för sitt eget försvar.

Det återstår att se var det framtida norska flygvapnet hamnar – och vad det får betala för sina F-35.

Man får för övrigt hoppas att försvarsministern tagit till en reserv när han senare idag håller tal i Sälen på Folk och Försvars rikskonferens, med anledning av SvD:s artiklar om att det fortfarande tar 2 år att mobilisera försvaret och problemen att bemanna högvakten. Ingressen lär dock bli: Mikael Holmström har fel …

Tweet

Ökad aktivitet över Östersjön

Lars Gyllenhaal, Oplatsen och Klart Skepp! uppmärksammar alla att dansk statsmedia rapporterar om att danskt stridsflyg baserat i Litauen flera gånger förra veckan gått upp för att eskortera ryskt flyg nära baltiskt luftrum.

I artikeln från DR berättas att förra veckans aktivitet var betydligt högre än normalläget, vilket också överensstämmer med det ökade omfånget på militärövningar i Ryssland som Oplatsen och Brezjnevs Blog ofta rapporterar om, liksom rapporterna från de baltiska stater om ökad rysk militär aktivitet i närområdet. Norska flygvapnet, liksom det brittiska och nederländska har sedan tidigare rapporterat om en betydligt ökad rysk verksamhet med strategiska bombflygplan som följer den norska kusten ner till Nordsjön.

Svenska flygvapnet rapporterar aldrig om sina incidentuppdrag, men sågs tidigare i år ur en annan vinkel då Frankrike stod för incidentberedskapen i Baltikum. Det franska flygvapnet rapporterade i våras om en identifieringsinsats man genomfört mot en A-50 Mainstay eskorterad av två Su-27 Flanker. När man kom fram till Mainstay med eskort visade det sig att två svenska JAS 39 redan befann sig på platsen. En liknande episod ägde rum ca en månad senare när två franska Mirage 2000 gick upp för att identifiera ett ryskt flygplan som sände ut en transpondersignal ej överensstämmande med färdplanen. Vid identifieringen visade flygplanet sig vara ett ryskt signalspaningsflygplan och strax därefter dök två svenska JAS 39 upp (bild från franska försvarets webb nedan).

Liksom Lars Gyllenhaal kan man konstatera att ännu har inga svenska media uppmärksammat det som rapporterats av DR. Att det händer saker i närområdet omtalas sällan i svenska media, till skillnad från situationen i Afghanistan, där det nu står klart att Sverige kommer att lämna tre provinser under nästa år och i ett första steg minska insatsen med 100 soldater.

För svensk del kunde man härom veckan åter konstatera att Försvarets ekonomi är i lika mycket i balans som alltid, trots en rad inställda och uppskjutna övningar och en organisation beställd utifrån en annan säkerhetspolitisk situation än den nu rådande och prognosticerade.

Tweet

Södra Östersjön stängs

Bloggen O-platsen som bevakar den militära utvecklingen i Ryssland, berättar idag att det ryska medieföretaget RIA Novosti rapporterar det de flesta väntat på, nämligen att det strategiska luftvärnssystemet S-400 / SA-21 nu grupperas i Kaliningrad.

S-400 är ett av de mest långräckviddiga luftvärnsystemen i världen och en utveckling av det 20 år gamla, men fortfarande mycket imponerande S-300 / SA-10. Beroende på vilken robot S-400 utrustas med är räckvidden för systemet upp till 400 km. Olika robotar har olika egenskaper och de mer korträckviddiga är mer lämpliga för mål av UAV och jaktflygplansstorlek, medan de mer långräckviddiga används för större och mer långsamtgående mål på långa avstånd. Dessa robotar når farten Mach 12 ≈ 4 km per sekund. S-400 har också TBM-förmåga, mer populärt kallad robotförsvar.

O-platsen bifogar en intressant karta, snarlik de som tidigare publicerats på WW, där man kan se räckvidden för S-400 med den mest långräckviddiga roboten utifrån grupperingar i det inre av Finska Viken och Kaliningrad. Svårare att se är den gröna ringen som visar på räckvidder om systemet grupperas på det av Sverige frivilligt demilitariserade Gotland. Värt att notera är också att det mest långräckvidda svenska luftvärnssystemet, RBS 97 Hawk, en drygt 40 år gammal konstruktion även om det uppgraderats under resans gång, har en räckvidd på en tiondel av S-400:s mest långskjutande robot - dvs 40 km. Ta alltså en ring som är tiondelen så stor som de ringar som presenteras på O-platsens karta.

Kombineras detta luftvärnssystem med ett kvalificerat landbaserat sjömålsrobotsystem har man effektiv kontroll över södra Östersjön både i luften och på havsytan. Återstår då vad som händer under havsytan. Vore jag Ryssland hade jag alla gånger kombinerat Nord Stream med sensorsystem motsvarande SOSUS. Med tanke på Gazproms ställning nära staten, den mycket suddiga gränsen mellan rysk storfinans, stat och militär, samt det faktum att en mycket stor del av den ryska ekonomin och de kommande 10 årens satsning om 4 biljoner (sic!) SEK på försvaret bygger på energiinkomster, vore det mycket märkligt om man inte  valde att utnyttja den givna möjligheten. Helt enkelt mycket oryskt.

En egen rysk SOSUS-linje i Östersjön ger möjlighet att kontinuerligt spåra NATO:s fartygstrafik och undervattensrörelser. NATO och framförallt USA har sedan tidigare deklarerat avsikten att öka närvaron i Östersjön. Till del kan detta förklaras med stöd av de baltiska staterna i enlighet med artikel 5, men också Östersjön är intressant ur amerikansk synvinkel för robotförsvar. Från fartyg i Östersjön med robotförsvarsförmåga har man möjlighet att bekämpa interkontinentala robotar avfyrade från t ex Iran mot USA.

När nu S-400 grupperats i Kaliningrad har man från rysk sida möjligheten att stänga södra Östersjön och polskt luftrum för dem som man inte vill ha där. NATO-flyg i baserat i Polen tvingas att operera på låg höjd om man ska undgå S-400. För svensk del handlar det om att uppträda under 5000 m höjd, såvida inte systemet kompletteras med externa sensorer med förmåga att se ”over the horizon”. Framförallt innebär S-400 att man inte längre kan uppträda ohotat med flygspaningsradarsystem i södra Östersjön, vilket både kommer att påverka NATO:s AWACS och svenska ASC 890. Dessa vill operera på höjd över 6000 m och har då ungefär samma räckvidd som S-400 som har ett fartöverläge om 11 gånger ljudets hastighet. S-400 kommer också med sina kraftfulla radarsystem att begränsa verkan hos stealthflygplan. Dessa upptäcks sannolikt inte framifrån förrän på mycket korta avstånd, men så fort man lämnar motkurs ökar risken för upptäckt avsevärt och därmed risken för bekämpning, vilket AUSAIRPOWER tagit upp i ett antal artiklar.

Folk & Försvars seminarieledare beskrev vid Sälenkonferensen förra året S-400:s förmåga för den politiska panel man utsatte för ett krigsspel grundat i solidaritetsförklaringen där NATO ville utnyttja svenskt territorium för att stötta de baltiska staterna. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin ansåg scenariot rappakalja och menade att NATO kunde basera i Polen och ville inte alls höra på något inspel om S-400.

Vad som inte syns på O-platsens karta är att de synliga grupperingar av S-400 tillsammans med en gruppering av samma system på Kolahalvön effektivt luftförsvarar halva den europeiska ryska fronten - med endast tre system. Alla flygstridskrafter som närmar sig Ryssland på höjder över 5000 m kommer att kunna bekämpas. Lägg därtill sedan kompletterande luftvärnssystem som S-300 och arméförbandens taktiska luftvärn samt jaktflyg och man har ett mycket komplett luftsvarssystem utom mot mycket lågtflygande och snabba mål.

Med tanke på Kaliningrads ringa yta kommer långskjutande artilleri grupperat i Polen att kunna påverka S-400 och allt annat som grupperas i Kalingrad, men det är ett vapensystem som fungerar åt bägge håll. S-400, liksom grundsystemet S-300, kan dessutom användas som en enklare version av långräckviddig markrobot.

I grundläget innebär grupperingen av S-400 i Kaliningrad för svensk del att man vid uppträdande med incidentroten samt ASC 890 i södra Östersjön ständigt kommer att befinna sig inom porté för ryskt luftvärn, även om man uppträder i svenskt luftrum. I vardagen betyder detta inte så mycket, men vid den minsta höjning av hotbilden kommer S-400 bli en faktor att räkna med, liksom det faktum att såväl Karlskrona som Ronneby ligger inom porté för den kvalificerade markroboten Iskander, vilken frambaserades till Kaliningrad som svar på amerikanska Patriotrobotar i Polen.

I skenet av ovanstående dystra uppgifter känns det skönt att man kan gotta sig i att NATO, enligt Försvarsdepartementet, ger det svenska försvaret mycket höga betyg för framtida försvarsplanering. Synd bara att man inte bekymrat sig det minsta om Gotland eller svensk luftvärnsförmåga. Ett demilitariserat Gotland kommer med sitt strategiska läge att vara oerhört attraktivt för alla aktörer att besätta i händelse av risk för ofred.

Både och - då, nyss och här och nu

Hädangångne generalmajoren Claës Skoglund var redan under sin aktiva tid en legendar inom Försvarsmakten, framförallt inom Armén. Inom mångt och mycket var han många år före sin tid. Hans aktning var så stor att han t o m inkallades efter sin pension i den fiktiva romanen ”Operation Garbo”, där hans gestalt bar namnet Maximilian Stenberg.

Varför skriver jag nu om generalmajoren Skoglund? Framförallt för att hans tankegångar åter är högaktuella. För det andra för att en mycket intressant bok av och om just Claës Skoglund nyligen kommit ut som handlar om mycket av det jag skrivit om nedan. Den rekommenderas varmt.

Skoglund var generalstabsofficer* och började sin karriär på Älvsborgs regemente, I 15. Han blev en snabbt stigande stjärna inom Armén med höga omdömen och platser som kursetta och lade särskild vikt vid studier av taktik, men framförallt operationskonst. Han handplockades också att gå flera utbildningar i andra länder och växeltjänstgjorde även tidvis i Flygvapnet och Marinen. Karriären gick sedan via brigadchef, till regementschef och sedan stf militärbefälhavare i västra milo:t. Han var ett tag tilltänkt som försvarsstabschef, men blev istället chef för Försvarshögskolan och sedan militärbefälhavare intill pensionen 1981. Under hela sin karriär förde han aktivt och intensivt debatter och diskussioner om försvarets framtid och redan under tiden som major och lärare på Krigshögskolan, gav han tillsammans med några andra generalstabskaptener och majorer 1957 ut boken ”Både och”, i vilken Sveriges framtida försvar diskuterades.

Både och
Dagens officer känner tvivelsutan igen ”Både och”, men då i form av förre ÖB Håkan Syrén, som anspelade på att Försvarsmakten skulle kunna agera både för att försvara Sverige, men även genomföra internationella insatser. Syréns ”Både och” kom året innan Georgienkriget och roar man sig med att läsa igen lite tidningsartiklar om detta märker man att politikerna inte riktigt förstod varför den ”nationella” biten var tvungen att vara med. Någon omedelbar hotbild fanns ju inte på världkartan ett år före Georgienkriget. På samma sätt ser man idag från politiskt håll fortfarande inget behov av någon anpassningsdoktrin, trots de vidsträckta säkerhetspolitiska åtaganden Sverige förbundit sig vid i och med solidaritetsförklaringen.

Skoglunds (m fl) ”Både och” syftade på den tidens stora problem. Hur skulle Sverige kunna ha råd med ett starkt försvar samtidigt som social välfärd. Bakgrunden till ”Både och” fick författarna under en vintersemester i norra Sverige, när man turistade i Nordnorge och där fick upp ögonen för den enorma upprustning av sovjetiska Norra Flottan som norrmännen identifierat. Det stod klart att Sovjet prioriterade sin norra flank och tillträdet till Atlanten enormt högt. Den säkerhetspolitiska debatten i Sverige var i detta skede mer inställd på att Sveriges situation skulle vara den av en randstat, då ett nytt krig skulle ske i centrala Europa enligt politikerna. Att Nordkalotten, och därmed också Sverige, hade ett så stort strategiskt värde för stormakterna ville man inte höra talas om. Det passade inte in i de aktuella politiska målsättningarna. Skoglund m fl tonade också kraftigt ner risken för ett kärnvapenkrig, då man identifierat vad terrorbalansen skulle komma att innebära. Samtidigt ansåg man att det ökade risken för Sverige. Om det ena blocket, skulle sätta sig på Sverige, skulle det andra då våga bistå Sverige med risk för kärnvapenkrig? Några år senare besannades den utveckling för Nordkalotten ”Både och”-gruppen tidigare hade talat om, vilket politikerna då inte kunde blunda för.

I dagens läge kan det vara mycket intressant att reflektera över dessa tankegångar från mitten av 50-talet och dåtidens säkerhetspolitiska situation på Nordkalotten under brinnande kallt krig i jämförelse med dagens situation med ett återigen mycket tilltagande intresse för Nordkalotten och de energitillgångar som isens tillbakadragande blottlägger. Då byggde Sovjetunionen nya ubåtar och helikopterkryssare i mycket hög takt för att säkra tillgången till Nordatlanten och skära av USA förbindelser till Europa. Idag har Ryssland beställt 5 st egenbyggda hangarfartyg (landet har aldrig haft mer än ett hangarfartyg i taget operativt), samt beställer fyra st franska Mistral helikopter/landstigningsfartyg, eftersom man inte anser sig ha tid att utveckla egna. Till sommaren kommer även rysk fallskärmstrupp att övningsfällas över Nordpolen. Riktningen ser ut att vara utstakad.

Urholkning och stålbad
Skoglund var ytterst bekymrad över försvarsbeslutet 1967 som innebar en 10 % sänkning av försvarsbudgeten och ett slopande av kompensationen för den tekniska faktorn, medan uppgifterna och deras omfattning för försvaret förblev desamma. Resultatet var ett svart hål för Försvarsmakten som sedan dess bara vidgats. Istället för att anpassa sig, valde framförallt Armén (Marinen hade genomgått ett stålbad ett decennium tidigare och Flygvapnet valde att lägga ner några flottiljer) att bibehålla numerären och övergå till ”sega gubbar” där numerären upprätthölls på bekostnad av materiel och kvalitet. Alla brigader kunde inte längre vara lika välutrustade och övade. Skoglund var här betydligt före sin tid och ville skära ner antalet brigader till 20 och anpassa antalet inkallade värnpliktiga till detta, vilket inte ansågs förenligt med socialdemokratin. Vidare ville han rationalisera Armén varvid specialtruppslagen i brigaderna skulle koncentreras till samma ort som det regemente som utgjorde brigadstommen. Därigenom skulle man kunna göra sig av med stora och onödiga administrativa kostnader. Inom Flygvapnet ville han bibehålla numerären, men utöka flottiljerna till 3 divisioner istället för 2 och därigenom komma åt att lägga ner flottiljer. Krigsorganisationen upprätthölls genom spridning på krigsbaser. Många av dessa tankegångar har vi sett prov på under slutet av 90-talet och under 00-talet, men alldeles för sent för att det skulle få någon verkan. Inte förrän i slutet av 90-talet genomgick Armén det stålbad som redan drabbat Marinen och Flygvapnet. Förmodligen hade det inte behövt bli lika stort om det skett långt tidigare och kanske hade man sluppit se brigader med tolkande cykelskytte och traktorekipage in på 90-talet. Skoglund var också noggrann med att påpeka att den stora nerläggningsvågen 1925 aldrig fick det ekonomiska resultat man förväntat. Detsamma kan man utan tvivel säga om 00-talets nerläggningsvåg, när de fasta kostnaderna istället för att minska, flerfaldigats. Det kan vara värt att hålla i minnet inför nästa nerläggningsvåg 2012.

Samövade förband
Redan som ung officer insåg Skoglund vikten av att förband måste vara samövade ända upp till fördelningsnivå, vilket även tyska och amerikanska erfarenheter från VK 2 understödde. Han drev en hård linje att det inte dög att öva lägre förband utan övning och framförallt, regelbundna krigsförbandsövningar, skulle ske i brigadförband. Utan samtränade brigader var Armén ineffektiv. Det kan också vara något att reflektera över i dagens situation när Armén består av separata och spridda bataljoner, som ska kunna slås samman till brigader. För ändamålet finns två brigadstaber som aldrig övat sina brigader på riktigt. Även nutida erfarenheter, framförallt amerikanska från Irakkriget, visar på vikten av kunna uppträda i brigad. Man kan också undra hur det egentligen är ställt när man vid övningar som ska identifiera under 00-talet tappad förmåga, aktivt väljer bort mycket viktiga och väsentliga komponenter för att det annars ”blir för jobbigt”.

Här och nu!
En av de mest intressanta käpphästarna hos Skoglund var hans syn på beredskap och mobilisering. Skoglund var en av de drivande bakom idén att hotet mot Sverige aldrig skulle utgöras av sovjetisk normandieinvasion över Östersjön. Istället var hotet det som senare blev känt under namnet strategiskt överfall. Som en blixt från klar himmel skulle Sovjetunionen kunna anfall Sverige, Norge och Finland genom luftlandsättningar och mindre landstigningar. Det gällde då att ha en hög beredskap för att omedelbart kunna slå mot infallsportarna innan de vidgades. Sålunda skulle stora delar av Försvarsmakten ha (och hade faktiskt också) 24 h beredskap trots att det var ett värnpliktsförsvar. Talet om beredskapsgrader på 30 dagar, 90 dagar, 3 år (t o m 10 dagar) som var aktuellt vid Skoglunds död måste ha förefallit honom mycket, mycket bisarrt och försvarsminister Sten Tolgfors tankar om 10 dagar som högsta beredskap ”Här och nu!”, ska man inte ens tala om. ”Här och nu” förr var söder om Dalälven 24 h, punkt slut.

Svidande kritik mot försvarspolitiken
Skoglund försökte långt in på ålderns höst påverka och upplysa svensk försvarspolitik, men utan större framgång. Tillkomsten av Försvarsberedningen istället för tidigare försvarskommittéer sammanfattade Skoglund som ”Den militära sakkunskapen undanmanövrerad” och omdömet om försvarsberedningen löd: ”Ledamöternas kvalifikationer (särskilt i jämförelse med tidigare försvarsutredningar) och avdelade militära experters bristande kunskaper, erfarenhet och vilja att göra en insats, medförde katastrofer.”

Omdömet om dagens Högkvarteret var inte mycket bättre: ”HKV kompetens för den synnerligen omfattande och svåra uppgiften att framlägga förslag till krigs- och grundorganisation var begränsad. Förr handlade skickliga stabsofficerare – avdelningschefer av överstelöjtnant eller majors grad – ärendena inom försvars- och försvarsgrensstaber. Nu skulle Försvarsmaktens 20-tal generaler och amiraler alla sammanfösta i ett högkvarter under ständig omorganisation, lösa den av försvarsdepartementet ställda uppgiften”… ”Det innebar för det första att vår militära sakkunskaps militärstrategiska uppfattning om vilket försvar vi faktiskt behövde i föreliggande militärpolitiska läge aldrig kom till uttryck eller blev känt. Det var ju pengarna som styrde, inte behovet av stridskrafter. Till råga på allt skrev dessutom överbefälhavaren år 2005 på DN Debatt, att det inte fanns utrymme för honom att informera svenska folket om de verkliga förhållandena.”

Somliga av dessa tankar känns säkert igen från den här bloggen och några av bloggkollegorna. Den bristande viljan (modet?) hos Regeringen idag att inkalla Försvarsberedningen,trots helt förändrade förutsättningar i närområdet, t ex resultatet av det ”kaukasiska lackmustestet” (Georgienkriget) och den ökade spänningen i Östersjöområdet och Barentsregionen, anser jag tyder på att man inte vill få en omvärldsbedömning i knäet som inte överensstämmer med de ekonomiska ramarna som man redan satt.

Det finns också ett långt och intressant stycke i boken som beskriver Skoglunds brevväxling med dåvarande försvarsministern von Sydow och ”Insatsförsvarets” stora pådrivare, f d ÖB Johan Hederstedt och nuvarande utvecklingschefen för Försvarsmakten, generalmajor Michael Moore. Båda då aktuella som rådgivare till von Sydow.

Det är inte utan att man undrar om Skoglund roterar i sin grav över Försvarsmakten idag och framförallt den kommande omställningen av Försvarsmakten.

*För yngre och utomstående läsare kan tilläggas att fram till slutet av 30-talet motsvarades dagens insatsledning i HKV av generalstaben. 1937 bildades en generalstabskår av arméofficerare som ansågs lämpliga för tjänstgöring i försvars- och arméstaberna, samt fördelningsstaber och lämpliga yngre officerare handplockades under sin krigshögskoletid till generalstabskåren.

Sent ska syndaren vakna

Nästan en månad för sent har SvD publicerat en artikel om det ryska återtagandet i Östersjön och Sveriges närområde. Artikeln i sig är mycket korrekt (förutom i numerärer) och intressant när det gäller slutsatser, men hade varit mer aktuell för några veckor sedan när övningarna var i full gång och rysk tv svämmade över av heroiska landstigningsbilder, pansarslag och attackhelikoptrar. Visst fick det efterverkningar även i Sverige. Det var inte en slump att det fanns en rote JAS 39 i luften vid den okristliga tid som Helikopterrånet genomfördes.

Förra veckan genomförde Försvarsmakten som bekant en av sina numera mycket, mycket sällsynta beredskapsövningar där naturligtvis ekonomin styrde och inte läget i övrigt. Att övningen klickade med finalen på de ryska övningarna vet jag inte om man ska se som lycklig omständighet eller god planering. Att beredskapsövningen skulle genomföras aktuell har varit känt sedan lång tid tillbaka. Av en händelse koncentrerades också verksamheten till de två områden våra politiker sedan länge tömt på militära resurser, trots idoga protester om vansinnet i det hela - nämligen Stockholm och Gotland. Bo Pellnäs mantra ”För övrigt anser jag att även Gotland ska försvaras”, var för några dagar verklighet.

Vad som är intressant i sammanhanget är att Ryssland nu återtagit den förmåga vi i Sverige på 90-talet och så sent som i början av 2000-talet sade att man inte skulle kunna återta under överskådlig tid. Samtidigt planerar vi i Sverige för fullt för att lägga ner ytterligare förband och göra vårt luftförsvar mer eller mindre obrukbart (mycket bra redogörelse för situationen i KKRVA:s blogg!) genom att lägga ner basförbanden samt stridsledningen och luftbevakningen. Den andra försvarsgren som har som främsta uppgift att hävda den territoriella integriteten och utgöra första linjen vid ett försvar mot väpnat angrepp, Marinen, har snart en ryggrad av korvetter som snart tio år efter sjösättning ännu inte avfyrat eller utrustats med något annat vapensystem än automatkanoner och det talas om ytterligare tio år innan korvetterna är fullt operativa. På militärt fackspråk: en s k Syltrygg!

Som sagt, vansinnet fortsätter inom den svenska försvarspolitiken…

Effektförlust

I en ledare i SvD talar Claes Arvidsson om svaret på lackmustestet och efterlyser att regeringen tar ett större ansvar för Försvaret.

”1997 slog ett enigt utrikesutskott fast att de demokratiska och
marknadsekonomiska reformerna i Ryssland är att ”betrakta som oåterkalleliga”.
Det synsättet lade grunden för avvecklingen av det gamla invasionsförsvaret och
satsningen på det nya försvaret. I hotbilden tonade först miljöhotet och sedan terrorismen fram som de centrala.

Det militära hotet mot Sverige försvann på tio års sikt (och så anses det ha förblivit). Försvaret av vårt territorium och säkerheten i närområdet hamnade i bakvattnet när militära insatser utomlands blev prio ett. Tio år senare vet vi att reformerna i Ryssland inte alls var oåterkalleliga. Ett Ryssland på väg mot demokrati har blivit ett mindre fritt och mer korrupt Putinland utan politik i vår mening.”

Även utrikesministern berör Ryssland i sin blogg och där handlar det om tongångarna i Moskva gentemot Ukraina i gaskonfliktens efterdyningar.

”Att Vladimir Putin inte tycker om den är ingen nyhet - men språkbruket är brutalare än på länge.

Men jag noterar dock att president Medvedev framträder och talar om att nu också Ryssland och Gazprom håller på att förlora och förlora stort på konflikten.”

Även om vi utgår från att den tioåriga freden nått Sverige, är det inte längre Försvaret av Sverige som vi måste dimensionera Försvarsmakten utifrån. Det är våra närmaste grannar och vilket stöd vi behöver lämna dem om något skulle drabba dem, och då är det främst Baltstaterna jag tänker på. Ur 2008 års Regeringsförklaring:

”Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Frågan är bara vad vi kan lämna dem för stöd. Nu när vi trätt in i 2009, tänkte jag att det kunde vara dags med en återblick till 1999, så jag tog fram den gamla ”Fakta om Totalförsvaret 1999″ för att göra en jämförelse. Det blir ju inte direkt någon munter läsning.

1999
Armén omfattar fältförband om 180 000 i 13 brigader. Med hemvärn och lokalförsvarsförband uppgår siffrorna till ca 350 000. Artilleriet har ca 25 bataljoner 15,5 cm haubits (300 st) och mekförbanden 260 stridsvagnar.

Flottan har 9 ubåtar, 6 korvetter, 6 robotbåtar och 12 patrullbåtar. I kustartilleriet återfinns bl a 6 amfibiebataljoner och 3 kustartilleribataljoner med en stor mängd fasta och rörliga pjäser, lätta och tunga kustrobotar.

Flygvapnet har 12 divisioner (3 JAS 39, 7 JA 37 och 2 AJS 37) om 250 flygplan som betjänas av 16 basbataljoner (krigsbaser).

I utlandsstyrkan tjänstgjorde 800 personer (samtidigt), varav huvuddelen i Bosnien. Snabbinsatsförbandet SWERAP sattes upp med 500 personer och skickades under årets andra halva till Kosovo.

Allt detta kostade 1999 44 mdr kr. Detta fördelades på 11 mdr i personalkostnader, 1,1 mdr för värnpliktiga, 1,7 mdr för lokaler, 16,4 mdr för materielanskaffning (inkluderar vidmakthållande och avveckling) och 7,4 mdr kr för övrigt (bl a övningar, bistånd, insatser). Totalt mobiliserar Försvarsmakten 500 000 personer.

2009
Armén har 6 mekbataljoner (motsv ca 1½ brigad) och 120 stridsvagnar, troligtvis på väg mot 60. Artilleriet har 24 pjäser i två bataljoner. Luftvärnet skärs ner till att endast klara dager, fint väder och mycket korta avstånd, såvida inte beslut om anskaffning av Bamse-systemet tas.

Flottan har 6 äldre korvetter och 5 under införande (i dagsläget och några år framåt tandlösa) och 5 ubåtar. Det finns en amfibiebataljon med lätt kustrobot (förmodligen under avveckling inom något år) och inget fast eller rörligt kustartilleri kvar.

Flygvapnet har ca 100 JAS 39 i 4 divisioner och 2 basbataljoner som kan betjäna totalt en division i insats utanför hemmaförbandet motsvarande krigsbas 1999, varvid de andra divisioner inte kan flyga.

I utlandsstyrkan tjänstgör ca 700 personer (samtidigt), trots att Regeringens målsättning påstås vara 2000 och en fördubbling mot förr (1999).

Armén, Marinen och Flygvapnet mobiliserar tillsammans ca 33 000 personer. Hemvärnet ytterligare lika många.

Budgeterat för 2009 är 40 mdr kr. Löner går på ca 12 mdr kr av förbandsverksamhetens ca 20 mdr kr(trots att antalet yrkesofficerare nästan halverats på tio år). Materielkostnader (anskaffning, vidmakthållande och avveckling) är på knappa 16 mdr kr, inkl 2,4 mdr kr i lokalkostnader (så är det med marknadshyror istället för reella kostnader -förbandens antal en bråkdel, kostnaderna upp 30 %). Kostnaderna för värnpliktiga kan jag ej återfinna, men borde ligga runt 500 milj kr då de 2007 låg på 950 och antalet värnpliktiga i år vida understiger 2007.

Då frågar jag mig återigen, vad är det vi ska kunna bidra med till våra grannar? Talet om de stående förbanden med yrkessoldater gör att numerären ytterligare kommer att sjunka i och med högre lönekostnader, jämfört med värnpliktiga. Det står helt klart att vi alltid kommer att låta våra skarpaste förband var de som deltar i internationella insatser, varvid de som finns i Sverige är något sämre till sämre. Den nationella beredskapen blir alltså lägre. Jämför gärna med Georgien, där man hade en fjärdedel av armén (det stående och bäst utrustade förbandet) i Irak, när kriget med Ryssland bröt ut.

Morgondagens svenska försvar ska alltså klara internationella insatser med upp till 2000 personer över tiden, skydd av Sverige OCH bistånd till andra europeiska länder, framförallt i närområdet på ca 18 000 soldater och officerare i hela Försvarsmakten och ytterligare 13 000 i Hemvärnet. Någon mer än jag som inte får ekvationen att gå ihop och undrar om provresulatet av lackmustestet försvann någonstans i posten på väg till Stockholm?

Värt att notera idag är också att debatten och avslöjandena runt Försvarsmaktens hantering av information och delgivning fortsätter. Nu rör det huruvida Försvarsmakten brutit mot meddelarfriheten genom att efterforska källor, när soldater i Afghanistan kommunicerat med SvD via mail. Det ska bli intressant att följa utvecklingen runt det här.

Mark Klamberg berättar om hur Göran Persson erkänner att han använde försvarsbudgeten som budgetregulator, vilket ju alla egentligen visste.

Edit 00.30: Nu blev det nog plötsligt väldigt jobbigt att vara informationschef i Försvarsmakten med tanke på den information som SvD just presenterade. Jag kan definitivt tänka mig ett område som ÖB kommer att få besvärliga frågor på om några timmar i Sälen. Det är oerhört viktigt att man går till botten med det här, men jag är lite bekymrad över att det kommer att stjäla fokus från det faktum att vi saknar ett trovärdigt försvar i förhållande till händelserna i vår omvärld och våra säkerhets- och utrikespolitiska ambitioner.


Edit 09.20: Bo Pellnäs skriver som vanligt mycket klarsynt. Det finns ingen anledning för mig att skriva ett nytt inlägg med anledning av hans debattartikel i SvD, eftersom han just tar upp mycket av det jag skrev om i detta inlägg, så det får bli en länk hit istället.