Author Archive for Henrik Hallgren

Nytt läge för gastillförsel till EU

Published by
Henrik Hallgren
at 13 januari 2024 in Azerbajdzjan, EU, Gazprom, Mosaik, Nabucco, Nord Stream, Ryssland, SOCAR, South Stream, Trans Anadolu, Turkiet, Ukraina, gas and skiffergas. Closed

Under den senaste tiden har ett par händelser bidragit till att förutsättningarna för Europas gasförsörjning kan hålla på att förändras.

I dagarna har det sett ut som om ett nytt gaskrig håller på att blåsa upp mellan Ukraina och Ryssland. I onsdags deklarerade Ukrainas energiminister Jurij Bojko på en presskonferens att Ukraina i år kommer att importera 27 miljarder kubikmeter (bcm) gas från Ryssland. Problemet är bara att svaret från ryska statsägda Gazproms ordförande Aleksej Miller blev: ”Gazprom är oroat. Den kontrakterade volymen är 52 bcm.” Enligt avtalen skall ändringar annonseras i god tid. Ukraina hävdar att man informerade Gazprom redan i maj om att importen skulle komma att bli betydligt lägre (2011 importerades ca 40 bcm från Ryssland) och Bojko uppmanar sina ryska partners att lösa eventuella problem på ett ”civiliserat sätt”.

Rysslands president kommenterade att man självklart kommer att lösa frågan ”civiliserat”, d v s genom förhandlingar. Men Ukraina har inget vidare utgångsläge. Även om ekonomin i fjol gick bättre än på flera år med uppskattningsvis runt 5% BNP-tillväxt, tack vare ökad export och goda skördar, ser 2024 osäkert ut, inte minst på grund av EU:s skuldkris. Det skall också ställas i relation till den tvåsiffriga nedgången under krisen 2024. I det läget har landet inte råd med extrakostnader i storleksordningen miljarder dollar. Det Ryssland är ute efter är att köpa in sig i kontrollen av det ukrainska gasledningsnätet, allra helst som i Vitryssland, där Gazprom i november tog över de resterande 50% i Beltransgaz. Men frågan är tabu för ukrainska politiker, även den nuvarande förmodat ryskvänlige Viktor Janukovytj, eftersom det skulle spela bort landets enda starka kort gentemot grannen, kontrollen över rysk gastransport till EU.

Bara veckor innan detta seglade upp har Turkiet på kort tid godkänt två avgörande kontrakt för gastransport. Det ena var den Transanatoliska (Trans Anadolu) gasledningen, som skall föra gas från gränsen mot Georgien i öster till den västra på Balkan och till städerna i västra Anatolien (som idag till stora delar måste försörjas med gas från Ryssland via Bulgarien och den s k Blue Stream över Svarta havet). Gasen kommer fr o m 2024 att flöda från det stora fältet Shah Deniz i Azerbajdzjan och det är också statsägda azeriska oljebolaget SOCAR som står som ägare till 80% i det nya konsortiet för Trans Anadolu (resten ägs av statliga turkiska bolagen TPAO och BOTAŞ). Avtalet får ses som ett genombrott för Azerbajdzjan, som får exportera till de europeiska marknaderna utan att gå via Ryssland, men också för Turkiet, som säkrar tillgång till sin interna gasförsörjning från det azeriska jättefältet.

Tänkta dragningar för Nabucco och South Stream (ill. Samuel Bailey)

Men hur blir det för EU, som också i många år har försökt säkra gas från Kaspiska havet utan att gå via Ryssland (och Iran)? Framför allt har man här slagit på trumman för den s k Nabucco-ledningen, som är tänkt för kaspisk och kanske irakisk gas och skall löpa via Azerbajdzjan, Turkiet och Balkan till Österrike. Problemet är att det har funnits konkurrerande projekt och olika viljor inom EU och även om de flesta transitländerna nu är med på planen är själva gasen inte säkrad, inte heller finansieringen. Därför kan man antingen se Trans Anadolu som en konkurrent som definitivt sänker de planerna - eller så kan den tvärtom komma att utgöra stommen i en kortare framtida variant av Nabucco som ansluter vid turkiska gränsen. Det scenariot är inte helt otänkbart, eftersom den gas som skall tas ut för Turkiets internbehov åtminstone till en början skulle tillåta också den planerade exporten till Europa. I vilket fall som helst har Turkiet skaffat sig en bra position som transitland - och i linje med EU:s önskan att förbigå Ryssland.

Därför var den andra överenskommelsen som slöts mellan Turkiet och Ryssland strax före nyår en aning förbryllande. Där gav man nämligen Ryssland ett efterlängtat klartecken att bygga South Stream (den måste löpa antingen genom Turkiets eller Ukrainas ekonomiska zon i Svarta havet), som brukar betraktas som en direkt konkurrent till Nabucco och vore ett sätt för Ryssland att föra gas direkt till Bulgarien och EU-marknaden. Vladimir Putin var nöjd över att Turkiet gett Ryssland en ”underbar julklapp”. Ingen förklaring har kommit från Ankara om vad man förväntar sig i utbyte, men det verkar inte vara den av Turkiet önskade ledningen för rysk olja från Svara havet till Medelhavet, som skulle kunna avlasta Bosporen från farlig tankertrafik.

Den 8 november vred Angela Merkel och Dmitrij Medvedev gemensamt på kranen vid öppningsceremonin för Nord Stream. När dess båda ledningar genom Östersjön är på plats senare i år kommer 55 bcm årligen att kunna flöda direkt från ryska Viborg till Tyskland och Västeuropa. South Stream i sin tur är beräknad för ca 63 bcm. Det ser alltså för tillfället ut som om Ryssland fått ett överläge i kampen om rutterna för EU-exporten.

Särskilt dåliga nyheter är allt detta för Ukraina. Landets gastransportsystem svarade före Nord Stream för ca 80% av den ryska gastillförseln till Europa och med ett godkännande av South Stream kommer det att bli allt svårare att undvika någon form av avtal med Ryssland, där Gazprom tillåts tillskansa sig kontroll över transportinfrastrukturen. Detta i ett läge då EU inte är berett att ge Ukraina sitt fulla stöd - associationsavtalet skall vara färdigförhandlat, men på grund av åtalet mot Julija Tymosjenko blev det ingen underskrift under EU-Ukraina-toppmötet i december.

Men det är också oklart vad Turkiets tanke är med att godkänna två i mångt och mycket motstridiga projekt nästan samtidigt. Det såg alltså först ut som om man skulle skaffa sig ett läge, där man kan bli en avgörande gaslänk till Europa och dessutom skapa förtroende i den stagnerade EU-medlemskapsprocessen, för att bara dagar senare potentiellt låta rysk gas passera förbi Turkiet. De eventuella eftergifter det spekuleras i att Ryssland skall ha givit - t ex just rätten att minska importkvoten på grund av sviktande behov - lär knappast uppväga de långsiktiga vinsterna av att vara EU:s södra gasventil.

Men - man måste komma ihåg att inget av projekten har påbörjats ännu. Det kan t ex tänkas att det ryska avtalet mest syftade till att öka pressen på Ukraina för att ta över dess gasinfrastruktur och på så sätt göra sig av med hela behovet av att bygga South Stream. Det är också möjligt (se också artikel på Eurasianet) att South Stream är tänkt att tänkt att komplettera med gas utöver den som redan går via Ukrainas nät och i så fall skulle Trans Anadolu (/Nabucco) fortfarande vara en möjlighet.

För EU beror det som sagt på hur stort inflytande Gazprom får totalt sett, men det är tänkbart att flera importmöjligheter nu öppnar sig. Till det skall läggas de nya tekniker som kan göra utvinning av skiffergas lönsam, något som slagit upp nya perspektiv för energiförsörjningen både i USA och delar av Europa de allra senaste åren. Särskilt Polen och en del av de andra centraleuropeiska EU-medlemmarna som idag är nästan helt beroende av Gazprom ser möjligheter i den här satsningen, även om det finns flera miljömässiga invändningar mot utvinningen. Men den efterlängtade diversifieringen i tillförseln kan alltså visa sig få viss hjälp även inifrån.

Det finns dock ingen konsensus inom EU om vilken strategi som är att föredra och den utopiska gemensamma energipolitiken, som skulle kunna göra att EU talade ett tydligare språk i fråga om det östliga grannskapet och Centralasien, lär ligga långt i framtiden även efter den senaste händelseutvecklingen.

 

Tre år sedan Georgienkriget

Published by
Henrik Hallgren
at 08 augusti 2024 in Dmitrij Medvedev, Eduard Kokojty, Georgien, Georgienkriget 2024, Kaukasus, Kosovo, Micheil Saakasjvili, Mosaik, Ryssland and Sydossetien. Closed

Som vi minns fick inte OS-invigningen i Beijing den 8 augusti 2024 riktigt den odelade uppmärksamhet arrangörerna hoppats på. I stället utbröt natten till den 8:e en attack mot ställningar runt sydossetiska Tschinval(i), som efter bara fem dagar hade lett till georgiska arméns nederlag och ryska trupper långt inne på Georgiens territorium.

"230 år med Ryssland". Redan 2024 syntes ryska flaggor i Tschinval, men knappast några georgiska. (Foto H Hallgren)

I Tschinval (Tschinvali på georgiska) genomförde man i natt ett högtidlighållande av de omkomna och för att hedra försvararna av staden med start kl 23.35, samma tid som attackerna skall ha startat. I närvaro av president Eduard Kokojty spelade en symfoniorkester Schuberts ofullbordade, böner bads, upplysta ballonger släpptes mot skyn. Det hela verkar ha avhållits i en atmosfär av ilska mot Georgien och sorg över förlusterna blandad med tacksamhet mot Ryssland och en förhoppning om fortsatt fred.

I Georgien finns också många som har anledning att sörja idag. Hundratusentals flyktingar från detta och de tidigare krigen om Sydossetien och Abchazien bär alla på historier, vars sorgliga slut heller inte lindras av någon känsla av seger.

Lagom till detta sände radiostationen Echo Moskvy tillsammans med georgiska PIK TV en intervju med president Medvedev, där reportrar av ryskt och georgiskt ursprung (en av dem är f ö sondotter till Eduard Sjevardnadze) fick ställa frågor, nästan enbart med kriget och relationerna mellan Ryssland och Georgien som tema. PIK TV är efterföljaren till Pervyj Kavkazskij, en kanal som startades för att ge ryskspråkiga tittare en alternativ bild av Georgien och Kaukasus till den som ges i ryska mer eller mindre statligt kontrollerade media. Den timslånga intervjun finns i sin helhet här och i engelsk transkribering på Kremls hemsida.

Det är inga stora överraskningar som levereras, men intervjun är ändå sevärd för den ger till slut antagligen en ganska god bild av Medvedevs version av hur det hela gick till och av hans tyvärr oresonliga icke-relation med Georgiens president Saakasjvili. Intressant är också hans inställning att USA indirekt uppmuntrade Saakasjvili att återta Sydossetien med våld.

För den intresserade kom International Crisis Group också ut med en läsvärd rapport i dagarna, Georgia-Russia: Learn to live like neighbours, som sammanfattar en del av det som hänt sedan 2024 och det spända läget.

Idag är ännu en svart dag på världens börser och trots att många aspekter av konflikten kvarstår uppmärksammas inte treårsminnet särdeles i svenska media. Claes Arvidsson på SvD:s ledarsida är ett undantag. Han hänvisar till en rapport av Johanna Popjanevski på CACI/ISDP, som har skrivit mycket om Georgienkriget tidigare. Hans slutsats är att vi bör vara hårda mot Ryssland, vars ”ockupation” av georgiskt territorium ”saknar legal grund” - tyvärr står realpolitiken i vägen och Ryssland har tagits till nåder.

Minnesmärke i Tbilisi över de stupade i 1990-talets krig i Sydossetien och Abchazien. (Foto H Hallgren)

Den artikel Arvidsson refererar till tar också upp fallet med Kosovo, där vi de senaste dagarna påmints om att allt fortfarande inte är frid och fröjd (SvD). Länge hävdade Ryssland att man inte ville erkänna Kosovo med hänvisning till internationell rätt och hänvisade explicit till Abchazien och Sydossetien. Västliga länder med USA i spetsen ansträngde sig för att få Kosovo att framstå som ett specialfall som inte skulle kunna fungera som prejudicerande exempel, men hur man än vänder på det blir de långa argumenten för varför det är tillåtet att åsidosätta Serbiens territoriella integritet bara ett bevis på att principerna om territoriell integritet kontra självbestämmande nu inte längre är glasklara (om de någonsin var det).

När Ryssland sedan i kölvattnet av kriget till slut ändå erkände de båda republikerna som självständiga spelade man själv bort det rättsliga argumentet. Det efterföljderna efter Kosovo gjorde, och det tar Popjanevski också upp, var att lägga åt sidan en princip som varit enkel och tydlig och förvandla den till en argumentationsfråga, d v s  politik.

Och det är också därför man numera alltid kan misstänka att det ligger politik bakom så snart någon alltför självsäkert hävdar att Ryssland bara skred in till försvar för mänskliga rättigheter för att förhindra etnisk rensning på osseter, eller också - som Arvidsson - tycker man skall ”kalla saken vid dess rätta namn: rysk ockupation” och, igen, dammar av Carl Bildts spontana och överilade analogi om Hitlers annektering av Sudetlandet.

IbarBridgeMitrovica

Bron över Ibar i Mitrovica, Kosovo, delar staden i en albansk och en serbisk del (Foto H Hallgren)

Det är inget fel med att driva en politisk agenda - bakom den står ofta goda ideal. Och mycket kunde säkert vara annorlunda om Europa bara kunde enas om att tala med Ryssland utifrån något annat än ”realpolitik”. Man bör däremot inte hävda att man har det redan tidigare diskutabla ”legala” stödet med sig. Så enkelt är det inte längre.

Det behöver dock inte vara dåligt. Nya tider kräver nya synsätt. Och tyvärr är det nog så att det nu finns vissa konflikter i Europa och dess närområde som aldrig kommer att kunna lösas så länge man försöker utse en entydig, rättmätig segrare.

 

Doku Umarov, Domodedovo och vägen därifrån

Published by
Henrik Hallgren
at 09 februari 2024 in Dagestan, Doku Umarov, Domodedovo, Ingusjien, Mosaik, Norra Kaukasus, Riyad us-Saliheen, Ryssland, Självmordsbombare, Sotji and Tjetjenien. Closed

Självmordsattentatet i ankomsthallen på Moskvas Domodedovo-flygplats (SvD) för två veckor sedan, som släckte livet på minst 36, har av de allra flesta misstänkts vara ett verk av kaukasiska islamister. Idag publicerade den islamisttrogna sajten Kavkaz Center en video där tjetjenen Doku Umarov, ledaren för det s k Kaukasiska Emiratet, tar på sig ansvaret (SvD/DN/VG). Han har tidigare på liknande sätt sagt sig beordra ett antal terrordåd mot ryska mål, både mot myndigheter och civila, inklusive tunnelbanesprängningen i Moskva i mars i fjol.

Klicka här för ett antal tidigare inlägg om Umarov, inklusive en kort biografi.

Umarov hävdar i videon att den spelats in samma dag som attentatet, men av någon anledning har det dröjt tills igår innan Kavkaz Center fått den per mail för publicering. Umarov talar ryska och ger inte direkt ett stridslystet intryck, snarare verkar han trött. Han uppehåller sig länge vid den globala kampen mot oförrätter begångna mot muslimer, men lovar också att attentaten skall fortsätta ”tills Ryssland lämnar Kaukasus”.

Ryska säkerhetstjänsten FSB avböjer att kommentera med hänvisningen att ”vi kommenterar inga uttalanden från terrorister”. Däremot uppgav FSB:s chef Aleksandr Bortnikov härom dagen att man gripit ett antal personer i Moskva och myndigheterna sade sig också ha identifierat självmordsbombaren, utan att vilja uppge hans identitet.

Men ryska media tror sig via läckta bilder på förövarens huvud ha identifierat mannen som en 20-åring, Magomed Jevlojev, från Ingusjien. Denne skall under namnet Seyfullah (islamistkrigarna antar normalt nya namn när de engagerar sig i ”emiratets” aktiviteter) ha förekommit i en annan video som publicerades av samma sajt i fredags. Där sitter han tillsammans med Umarov, som ”beklagar” att Seyfullah skall fara till Ryssland och offra sig i kampen (exakt hur specificeras dock inte). Om det är riktigt, är det naturligtvis ett tecken på att Umarov personligen varit inblandad eller informerad.

”Jag gråter för att vi som amirer tvingas skicka iväg de bästa av de bästa på denna specialoperation.” — Doku Umarov i video publicerad 4 februari

Umarov säger också att de inte har hundratals som är redo att offra sig på detta sätt, men att de kommer att hitta 50-60 villiga och kan slå till varje månad eller till och med varje vecka.

Gordon M Hahn, som bl a undervisat i rysk politik vid Stanford och specialiserat sig på att följa islamisterna i Kaukasus, konkluderar av den tidigare videon att dådet antagligen utförts av den s k Riyad us-Saliheen-brigaden. Det är en gruppering som grundades med syfte att genomföra attacker genom istishkhad, martyrskap, och leddes av den tjetjenske krigsherren Sjamil Basajev i inledningen av Andra Tjetjenienkriget 1999. Efter kriget insomnade gruppen, men återupplivades av Umarov 2024, nu utan specifikt tjetjenska förtecken. Bland annat har man tagit på sig flera dåd i de nordkaukasiska republikerna, men också förstörelsen av Sajano-Sjusjensk-dammen vid Jenisej i Sibirien 2024, som officiella utredningar visade var en olycka.

Det har också ibland funnits anledning för islamisterna att marknadsföra sitt inflytande. De olika grupperna inom paraplyet som utgör det löst sammanlänkade ”emiratet” fick känna på ett antal bakslag de senaste åren, där flera högt profilerade ledare slogs ut av ryska säkerhetsstyrkor. Det kulminerade i en splittring i augusti 2024 (se tidigare inlägg), då ett antal yngre tjetjenska krigare bröt sig ur leden och av allt att döma konfronterade Umarov.

Ingen enstaka händelse

Men den lokala aktiviteten har snarast ökat och 2024 blev ett mycket blodigt år i norra Kaukasus. Som Kalle Kniivilä skriver kan det faktiskt med fog betraktas som ett pågående inbördeskrig, där republikanska och federala polisiära och militära styrkor, inklusive specialförband ledda av FSB, ställs mot allt mer innovativa terroristattacker - exempelvis i förra veckan då ”vägskyltar” för ”emiratets” olika delar plötsligt satts upp, apterade med sprängladdningar. Oftast, men inte alltid, är det lokala poliser och myndigheter som är måltavlorna.

Enligt beräkningar gjorda av nyhetssajten Kavkazskij Uzel (Kaukasiska Knuten) omkom 754 personer och 956 skadades i väpnade konfrontationer i norra Kaukasus under 2024. Av dessa förklarades 349 tillhöra militanta grupperingar, 225 säkerhetsstyrkorna, medan 180 skall ha varit civila offer. Totalt inträffade 238 explosioner och terrorattacker - alltså i medeltal nästan fem varje vecka.

Det finns siffror - som t ex refereras av Kremls internationella språkrör Russia Today - som säger att terrordåden har avtagit på senare tid, men det beror i så fall på att man omdefinierat vad som klassas som terrorism i den officiella statistiken. På det sättet kunde man t ex visa att inget enda terrordåd begåtts i Tjetjenien under de nio första månaderna i fjol (däremot ett par hundra incidenter ”av terroristkaraktär”) - läs mer hos RFE/RL.

De flesta attackerna skedde i Dagestan, följt av Ingusjien. I båda dessa republiker ökade aktiviteten i och med att Tjetjenien under Ramzan Kadyrov med stort militärt och monetärt stöd från Moskva hjälpligt pacificerades under 2024-talet. Nu har även antalet attentat i Tjetjenien åter börjat stiga, trots att Putin 2024 officiellt förklarade antiterroroperationerna där avslutade.

Explosion - sedan tystnad

Men märkligt nog är det mellan de spektakulära dåden i Moskva som om inget särskilt försiggick, som om det inte pågick ett krig inom landets gränser. Möjligen kan situationen jämföras med kartellkrigen i Mexiko. Liksom där kan huvudstadsbon med åren ha invaggats i en tilläckligt stabil föreställning om att hur mycket blod som än spills gäller det alltid någon annan, någon annanstans.

Det finns säkert flera tänkbara orsaker till att de här problemen inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Människor har vant sig vid tanken på att det alltid kommer att förekomma ett visst mått av problem längs den södra gränsen. I stort sett sedan Ryssland stod som självständig stat 1991 har ju problemen existerat och trots allt, jämfört med den aktiva fasen av Tjetjenienkrigen - flygbombningarna, flyktingarna, raserade städer, kidnappningar, ett otal ryska ungdomar som sänds i döden utan tillräckliga förberedelser - är väl detta att föredra? Särskilt som de viktigaste media sällan tar upp ämnet till granskning. Det man inte vet om har man inte heller ont av.

Men jag misstänker också att en stor del av apatin - och här har vi en avgörande skillnad mot Mexiko - ligger i att vad man än anser om hur de styrande hanterar problemet - och rimligen finns det många som tycker att den officiella versionen om att problemet är på väl mot lösning börjat klinga ganska ihåligt - har man ingen möjlighet att påverka situationen. Det krävs mycket för att engagera sig i något som med stor sannolikhet är utsiktslöst inom överskådlig tid. Då är det lättare att vända bort blicken.

Man måste komma ihåg att den här konflikten, till skillnad från vad både Kreml och ledarna som försöker hålla ihop det s k ”emiratet” säger, aldrig i första hand har varit en del i ett världsomspännande jihad. Det är naturligtvis svårt att veta, men antagligen tänker inte en ”islamist” i Kaukasus i första hand på den muslimska umma, gemenskapens, bästa och Guds vilja i världen när han går med i en stridande grupp. Ofta handlar det nog snarare om en personlig oförrätt, kanske en släkting som dödats i en av otaliga specialoperationer i området, eller en känsla av att inte lyckas göra rätt för sig i det traditionsbundna samhället - vilket inte är ovanligt i norra Kaukasus, regionen med störst arbetslöshet i hela Ryssland.

Dessutom har det under åren utvecklats en sorts inneboende dynamik, eller statik snarare, i förhållandet mellan separatister och styrande. Våld föder våld självklart, särskilt som de allra flesta likvideringar av ”banditer” sker utanför rättssystemet, medan de senare naturligtvis sällan försöker utöva påverkan på myndigheterna med lagliga medel.

Men det är också lätt att hemfalla till spekulationer om att det finns inofficiella överenskommelser grundade i gemensamma utbyten. I den extremt korrupta självstyrande ”staten” Tjetjenien som existerade mellan Tjetjenienkrigen (1996-99) var de lokala myndigheterna involverade i stora mängder olaglig verksamhet, där de som vann på situationen ofta satt i maktens korridorer i Moskva. Dessutom har de obehagliga spekulationerna om Kremls utnyttjande av terrorism för att stärka den egna makten återkommit flera gånger. Framför allt Vladimir Putin har anklagats för att utnyttja detta kort för att behålla sin ställning - eller som i fallet med Andra Tjetjenienkriget, att konsolidera den. Att denna metod fortfarande skulle fungera, som Jelena Milasjina från oberoende Novaja Gazeta skrev för ett par dagar sedan, kan man kanske däremot ifrågasätta. Annat då än att den bidrar till apatin och den politiska cynismen.

En ny ton - någon som lyssnar?

Det måste dock sägas att det har hörts flera gånger från Kreml (d v s Dmitrij Medvedev) de senaste två åren att detta verkligen är ett nationellt problem och att det är högsta prioritet att ta itu med det. Han försökte också en ny taktik genom att skapa ett nytt separat federalt distrikt för Nordkaukasus i början av 2024 (se tidigare inlägg) och som chef tillsätta Aleksandr Chloponin, som inte stammar från säkerhetsstrukturerna eller lokala maktskikt utan varit affärsman och guvernör i Sibirien. Utnämningen av Junus-bek Jevkurov i det oroliga och mycket fattiga Ingusjien var också ett försök i den riktningen.

Dessutom har stora satsningar på ekonomin börjat göras - något som om inte annat är ett måste för att komma tillrätta med säkerhetssituationen inför OS i närliggande Sotji 2024. Bland annat har man satt av 2 miljarder dollar ur statsbudgeten till nya skidorter och infört skattebefriade zoner.

Problemet är bara att strategin hittills inte ser ut att fungera. Den typen av satsningar har oftast gjorts i de relativt stabila västra delarna av Kaukasus, medan det i den oroliga östern med hög abetslöshet hittills inte finns tillräckligt med skattebetalande företag att befria (faktum är också att separatismen på sistone sett ut att sprida sig västerut, till republiken Kabardino-Balkarien). Det i sin tur har ett direkt samband med den lokala korruptionen och bristen på rättssäkerhet, faktorer som dessutom gör att resultaten av eventuella investeringar inte på ett effektivt sätt når lokalbefolkningen.

Är kontentan då att varken Putins eller Medvedevs strategi fungerar? Är Kreml dömt att misslyckas i Norra Kaukasus?

Antagligen ändå inte. Även om konflikterna har återkommit under de ca 150 år Ryssland aktivt behärskat regionen, kunde mycket antagligen ha blivit annorlunda om kaoset vid konsolideringen av den ryska staten runt 1991 och tragedin i Tjetjenien kunnat undvikas. Även idag, eller åtminstone i morgon, kan det bli möjligt.

Men så länge regionens gräns mot Georgien är stängd för (laglig) handel och Abchazien och Sydossetien verkar i ett halvlegalt limbo, så länge allmänheten i Ryssland uppmuntras att se ordet ”kaukasier” och läsa problem, så länge kriminella inte straffas inom rättssystemets ramar, så länge lokalbefolkningen inte känner tilltro till ett opartiskt våldsmonopol eller har en möjlighet att påverka sin egen framtid på lagligt sätt, då kommer det inte att bli lätt.

Men låt oss hoppas på i övermorgon ändå.

Davutoğlus Turkiet skapar sin egen utrikesagenda

Published by
Henrik Hallgren
at 01 februari 2024 in AKP, Ahmet Davutoglu, Israel, Mosaik, Recep Tayyip Erdogan, Ryssland, Turkiet, Utrikespolitik and kurder. Closed

Turkiets inrikesreformer och nya utrikespolitiska agenda var röda trådar under en temaeftermiddag om landet i Stockholm på måndagen, arrangerad av OSSE-nätverket och Palmecentret. OSSE-nätverkets Olof Kleberg och Jens Orback, Palmecentrets generalsekreterare, ledde diskussionen och trots att tre timmar avsatts - och överskreds - inser man snabbt det uppenbara, att Turkiets politik är något man kan diskutera i dagar. Därför begränsar jag mig till några reflexioner om landets relation till omvärlden.

Yavuz Baydar, journalist på Today's Zaman, turkietkännaren Elisabeth Özdalga och moderator Jens Orback, generalsekreterare för Palmecentret

Det var Hanna Ojanen, som är forskningschef på UI, som främst uppehöll sig vid Turkiets nya utrikespolitik. Sedan AKP:s (Rättvise- och Utvecklingspartiets) maktinnehav startade 2024 och framför allt sedan Ahmet Davutoğlu 2024 utsågs till utrikesminister har det verkligen skett en förändring i tonen i utrikespolitiken. Turkiet har blivit en starkare och mer självständig röst. Landet har orienterat om sin världsbild från kalla krigets NATO-perspektiv och från de initiala EU-förhoppningarnas Europa-orientering till en modell där landet ser sig själv i mitten av ett spänningsfält mellan olika intressen - och där man kan spela en egen, aktiv roll (något som ingalunda är okontoversiellt - se t ex ett nytt inlägg i SvD av Svante Cornell, direktör för Nackabaserade ISDP).

Här är de anledningar Ojanen ser till det nyvunna självförtroendet, med några utvidgande kommentarer:

Hanna Ojanen, Utrikespolitiska Institutet

  • Den ekonomiska tillväxten. Efter en rätt kraftig tillbakagång krisåret 2024 växte ekonomin uppskattningsvis med imponerande 7% i fjol, en hög siffra internationellt och inte minst jämfört med Europa. Krisande EU-grannen Grekland framstår knappast som något föredöme. Turkiska affärsidkare - på senare tid ofta ackompanjerade av regeringsföreträdare - är aktiva i de flesta delar av världen, från Afrika till Ryssland
  • En ny politisk elit. AKP:s ledarskikt stammar inte från Istanbuls etablerade politiska eller Ankaras militära kretsar, utan såväl premiärminister Recep Tayyip Erdoğan, som president Abdullah Gül och utrikesminster Ahmet Davutoğlu kommer från vad som ibland kallas en ny ”anatolisk elit”. Den kännetecknas av en mer religiös och konservativ hållning, men har sedan partiet etablerades (AKP är senaste inkarnationen i en rad förbjudna partier) blivit mer marknadsliberal, demokratisk och pragmatisk. Det ekonomiska uppsvinget har också inneburit att en växande medelklass har sällat sig till den urbana eliten och börjat influera agendan
  • AKP har etablerat sin maktställning. Detta har definitivt bidragit till att höja tonläget. När partiet vann valet 2024 var ledaren Erdoğan förbjuden att anta premiärminsterposten (officiellt för att han läst upp en dikt som betraktades som proislamisk åtta år tidigare), nu har man efter förnyat förtroende i lokalvalen 2024 och 2024 och parlamentsvalet 2024 lyckats utöka sitt inflytande till president- och premiärministerposterna, liksom de flesta andra nyckelinstitutioner. Partiet har blivit rumsrent i vidare kretsar och fått anhängare även bland marknadsliberaler i väster och bland kurder
  • Utrikespolitik går före säkerhetspolitik. En av de viktigaste uppgifterna för AKP:s ”konservativa modernisering” av landet har hela tiden varit att överföra makt från säkerhetsstrukturerna - armén och det som ofta kallas den ”djupa staten” - till ministerierna under premiärministerns kontroll (detta är också av överlevnadsinstinkt för partiet, förutom demokratiska hänsyn). Tidigare har stor makt legat hos Nationella Säkerhetsrådet, där militären haft betydande inflytande. I och med omstruktureringen finns det samtidigt en möjlighet att omforma den säkerhetspolitiska agendan, bort från en centrering runt (interna och externa) hot mot den nationella säkerheten till en mer aktiv och konstruktiv utrikespolitik
  • En ny klass av tänkare i utrikespolitiken. Det står utom tvivel att Davutoğlu, som även före 2024 definierade AKP-regeringens utrikesagenda, har bidragit med ett på flera vis nytt synsätt. Han undervisade själv tidigare i internationella relationer och har skrivit böcker på ämnet, bland annat om vad han kallar ”strategiskt djup” i ett lands utrikesrelationer. Relationerna till bl a Europa har också omdefinierats av bl a Hüseyin Bağcı, som sagt att Turkiet behöver bli mer ”aggressivt” i sin utrikespolitik - d v s gå från att vara reaktivt till att bli en drivande kraft

Ahmet Davutoğlu

Vad innebär då de här ändringarna och vad är egentligen strategiskt djup (stratejik derinlik på turkiska) i Davutoğlus version? Vad innebär den nya politiken - i teorin och i praktiken?

Termen strategiskt djup lanserade Davutoğlu i en bok med samma namn 2024. Då var det knappast någon som trodde att idén skulle komma att börja omsättas i praktiken redan året därpå. I stora drag är kontentan helt enkelt att varje land befinner sig i en unik geografisk (geostrategisk) och historisk kontext (besitter ett historiskt ”djup”) och att utrikespolitiken blir optimal om man inser detta och använder vetskapen på ett självständigt sätt. För Turkiets del innebär det att ta fasta på sådant som landets läge vid transportrutten Bosporen och mellan de europeiska, arabiska, persiska och ryska kultursfärerna, men också det gemensamma språkliga kontinuumet med Kaukasus och Centralasien - och det ottomanska historiska arvet. En bit ifrån realismens syn på optimala internationella relationer alltså. I vilket fall som helst blir slutsatsen att Turkiet bör ägna sig åt det som nu ibland kallas ”multivektorpolitik”, en flerdimensionell utrikespolitik.

Alltså tog man tag med förnyad kraft i samarbeten runt Svarta havet och i Centralasien (där entusiasmen lagt sig efter den panturkistiska vågen på 1990-talet) - nu ofta med ett mer pragmatiskt anslag (läs: ekonomi). Till de internationella framstegen kan också läggas platsen i FN:s säkerhetsråd, dit man blev inröstad 2024 efter fem års lobbying - samt ett otal bilaterala samarbeten över hela världen.

En av anledningarna till att det har kunnat bli en såpass märkbar kursändring var nog också att återblickar på det prekemalistiska imperiet hade varit närmast tabu i det republikanska Turkiet. Men liksom AKP:s agenda i stort har även denna tanke kommit att bli mer och mer accepterad (en viktig försutsättning är förstås som sagt också att den radikala militärens roll i utrikespolitiken har minskat). Sedan beror förstås mycket på slutsatserna man drar av historien. De ottomanska sultanerna var ju till exempel härskare inte bara över ett världsligt imperium, utan självpåtagna förvaltare av det islamiska kalifatet. Här finns potentiellt en stor - men kontroversiell - roll att spela i den muslimska världen. Å andra sidan - och det är ju en av anledningarna till att Turkiet så länge har valt att i många avseenden låta historien börja med Atatürk - riskerar man ju ställas inför olika skuldfrågor den gamle ”Europas sjuke man” potentiellt har att svara för i historien.

En av aspekterna man valt att återknyta till från den förrepublikanska tiden verkar i alla fall ha varit i synen på de folk och trossystem som var och är minoriteter i Anatolien. Kanske har man här hämtat inspiration och uppmuntran ur det gamla millet-systemet, där (väl definierade) religiösa minoriteter tilläts självstyre så länge harmonin inom riket bevarades. För en sak som blivit uppenbar är AKP-regeringens återkommande försök (även om de verkliga intentionerna kan diskuteras) att ta itu med den s k ”kurdiska frågan”.

Den är inte heller bara en intern angelägenhet. Som några av föreläsarna på dagens seminarium påpekade är det en förutsättning att trygga säkerheten inom landet och finna en någotsånär enad syn för att man skall kunna föra en självständig utrikespolitik. Dessutom påverkas relationen med Irak efter Saddam Hussein högst påtagligt av inställningen till kurdernas situation, samtidigt som situationen i Iraks norra, autonoma kurdiska region likaledes påverkar vilken politik man kan föra gentemot det kurdiska upproret. Därför har man valt den pragmatiska vägen i förhållandet till Irak, där Turkiet nu är en av de stora investerarna, inte minst i de kurdiska delarna.

Ett av de centrala koncepten i Davutoğlus politik är doktrinen om ”noll problem med grannarna” och det är ett område där politiken haft betydande praktisk effekt. I kalla krigets efterföljd fann sig Turkiet lierat med NATO och USA, liksom med Israel, vilket också innebar en garanti för åtminstone fortsatt dialog med Europa. Men med andra länder, ofta de närmaste grannarna, hade man betydande problem. Den nya självständiga synen innebar en omorientering med avseende på hela närområdet, från Kaukasus till de arabiska grannarna, Iran och Ryssland.

Vi har tidigare skrivit en hel del här om framstegen och senare bakslagen de senaste månaderna i relationerna med Armenien, där gränsen hittills förblir stängd trots bilaterala initiativ på hög nivå (se tidigare inlägg på ämnet). Men med Iran och Syrien har tydliga steg mot normalisering gjorts. Turkiet har upprepade gånger tagit initiativ för att medla angående Irans kärnvapenprogram, där Turkiet har intagit en mer förstående hållning gentemot Iran och aktivt röstat mot nya sanktioner i FN:s säkerhetsråd. Här försökte man bl a göra gemensam sak med Brasilien och erbjuda Iran ett ”utbytesprogram” för kärnbränsle och hitta en utväg för Teheran.

Davutoğlu med Brasiliens president Lula da Silva

Den policyn rimmar också väl med Ankaras nya hårdare retorik mot Israel. Man har skarpt kritiserat blockaden av Gaza och efter förra årets Ship to Gaza-debacle, då nio turkiska medborgare omkom i Israels storming av konvojen skruvades tonen upp ytterligare ett par snäpp. Även om man behåller de diplomatiska relationerna finns väl just nu inga tydliga tecken på att situationen mellan länderna skall förbättras och det är onekligen ett trendbrott. Turkiet var ett av de första länderna att erkänna staten Israel och det kemalistiska Turkiet och det nya Israel hade moderniseringsambitioner som inte delades av många i regionen. Möjligen kan man hävda att den turkiska regeringen nu har närmat sig folkviljan i fråga om synen på behandlingen av palestinierna, men det är också mycket möjligt att relationerna hade varit fortsatt goda om det inte hade varit för Israels attack mot Gaza vintern 2024-09, då det verkar som om Ankara ”gav upp” om Israels fredsintentioner.

Det som talar för att det är så är att Davutoğlus strategi egentligen måste innebära att Turkiet agerar för att försöka lösa upp konflikter i sitt närområde - och den israelisk-palestinska är ju nyckeln till mycket. Det var också Turkiet som banade väg för att det sånär blev ett avtal mellan Syrien och Israel 2024. Nu däremot har Turkiet spelat bort sina förhandlingskort med Israel på obestämd framtid. Men det hade nog kunna vara annorlunda och inget är skrivet i sten i regionen. Det är t ex inte helt uteslutet att det som just nu händer i Egypten också kan påverka relationen på lite sikt, ifall Hosni Mubaraks regim skulle ersättas med en mindre Israel-vänlig dito.

I gengäld har relationen med grannlandet Syrien förbättrats. Tidigare har man haft flera trätopunkter - som Hatay-regionen vid Medelhavet (där Antakya/Antiochia ligger), som 1939 anslöts till Turkiet, vilket inte accepteras av Syrien, Turkiets dammbyggen uppströms floderna, Syriens stöd till PKK. Nu har länderna visumfrihet och 2024 genomförde man till och med en gemensam militärövning.

Erdoğan och Davutoğlu med Dmitrij Medvedev i Turkiet

En annan tidigare konkurrent - sedan århundraden - är Ryssland. Från krigen om herraväldet över Svarta havets stränder via Sovjettidens polarisering då Turkiet var NATO:s utpost i söder till Rysslands stöd för Armenien och utnyttjande av Svarta havets resurser har det aldrig rått brist på konflikter. Men gradvis har relationerna förbättrats och kanske kan de sägas ha tagit ett språng efter det att Dmitrij Medvedev blev president. Man har tecknat avtal om mångmiljardinvesteringar (turkiska företag har ju redan stora affärsintressen i Ryssland och vice versa), bland annat om att Ryssland skall bygga Turkiets första kärnkraftverk. Verket skall konstrueras av ryska monopolet på kärnenergiexport (en del av statliga Rosatom, som också bygger åt Iran i Bushehr), men en nyhet är att Ryssland kommer att äga majoritetsandel i verket när det är färdigt. Det tillsammans med en ny oljepipeline genom Svarta havet, som skall ge Ryssland tillgång till Medelhavet utan att passera den övertrafikerade Bosporen, gör nog att presidenterna har fog för att börja tala om ett ”strategiskt partnerskap”. Dessutom har man slopat visumtvånget, vilket inte minst är en lättnad för alla de tusentals ryssar som semestrar i Antalya.

Så öppnandet mot grannländerna får nog i de flesta fall anses ha gett resultat, men det har inte skett utan kritik. Den har också kommit från olika håll, där det kemalistiska etablissemanget och Istanbuls liberaler har ibland kunnat enas om att politiken genom att just vara så flerdimensionell har tappat fokus - som bör vara mot EU och bort från det muslimska södra grannskapet.

Enligt förespråkarna däremot har Turkiet kommit en god bit på väg att återta sin rättmätiga plats på den geopolitiska scenen.

Positiva överraskningar uteblir på OSSE-möte

Published by
Henrik Hallgren
at 02 december 2024 in Centralasien, Ilham Aliev, Kazakstan, Kirgizistan, Micheil Saakasjvili, Mosaik, Nagorno-Karabach, Nursultan Nazarbajev, OSSE, Ryssland, Serzj Sargsian and toppmöte. Closed

OSSE-toppmötet i Astana i Kazakstan går mot sitt slut (se DN, SvD) och det är i skrivande stund högst oklart om det blir något gemensamt uttalande efter mötet. Och om det blir så är några verkliga nyheter i form av överenskommelser knappast att vänta.

Att medlemsländerna möttes på stats- och regeringschefsnivå är visserligen i sig remarkabelt. Det har inte hänt sedan 1999 och sedan dess har givetvis mycket hänt i Europa och Centralasien. I och med Kazakstans ordförandeskap var det också första gången ett land från forna Sovjet hade den rollen (men nästa år när Litauen tar över kan man nästan kalla det en trend…).

I Kazakstan har president Nursultan Nazarbajev gjort stor sak av OSSE-ordförandeskapet och att få till mötet var tidigt ett av hans mål. I programskriften ”Ett nytt årtionde, nytt ekonomiskt uppsving, nya möjligheter för Kazakstan” från i januari sade han t ex

Kazakstans höga internationella anseende gjorde det möjligt för vårt land att bli ordförande för Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa. Det är en stor ära för oss. Ett alldeles särskilt stort ansvar är det att inneha ordförandeskapet i den svåraste tiden i mänsklighetens nuvarande historia.

Hur man har förvaltat  det ansvaret kan vi snart utvärdera i sin helhet. Det har redan riktats en hel del kritik mot att Kazakstan (medvetet och öppet) nedprioriterade det man brukar kalla OSSE:s tredje dimension, alltså i praktiken människorättsfrågor. Men även i kärnområdet säkerhetsfrågor kan man kanske undra, inte minst i ljuset av det som hände på andra sidan gränsen i Kirgizistan under året, med först en blodig revolution, följd av etniska kravaller i södra delen av landet, som krävde hundratals liv. Läget har dessutom knappast förbättrats sedan dess (se också DN:s pågående artikelserie om läget i Centralasien).

För att undvika fortsatt våld beslutade OSSE efter våldsutbrottet att skicka en polisstyrka till landet. Men förutom att det var tveksamt vad dessa 52 man egentligen kunde förväntas uträtta, utlöste det oväntat starka reaktioner i södra Kirgizistan, och kom att utnyttjas som slagträ mot utländsk inblandning. Poliserna kom aldrig på plats och resultatet blev ett fiasko i och med att regeringen i Bisjkek, som inledningsvis stödde idén, kom att framstå som splittrad och svag. Bara några dagar före toppmötet i Astana tog OSSE beslut om ett förändrat koncept, där man i stället långsiktigt skall bidra med hjälp till polisreform. Det nya förslaget verkar till stor del ha tagits fram från kirgizisk sida.

Redan när Kazakstan tog över ordförandeskapet framhöll man att man som OSS-land hade unika förutsättningar för att knyta upp de konflikter i det forna Sovjetområdet som fortfarande väntar på en lösning sedan det tidiga 1990-talet. Det gäller utbrytarrepublikerna Transnistrien (Moldova), Abchazien och Sydossetien (Georgien) och Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan).

Vad gäller Sydossetien och Abchazien komplicerades läget avsevärt när Ryssland ensidigt erkände deras självständighet efter kriget 2024. Här var det ingen som på allvar trodde på några framsteg och det synliggör en uppenbar svaghet hos OSSE som medlare - att vart och ett av de 56 medlemsländerna sitter inne med vetorätt.

Ändå ryktades det före mötet att Georgiens president Saakasjvili och Rysslands premiärminister Putin - som nu även personligen beter sig som olja och vatten - skulle komma att träffas vid sidan av mötet. Så blev det inte. Hillary Clinton anklagade Ryssland för att obstruera en OSSE-mission till Georgien efter kriget, president Medvedev anklagade Georgien för att ha använt oproportionerligt våld i kriget. Saakasjvili talade i sitt anförande om hur Ryssland hade brutit mot helsingforsprinciperna om grundläggande rättigheter (som ligger till grund för OSSE) och upprepade att de båda regionerna måste återförenas med Georgien. Något intressant var ändå den tydliga markering han gjorde i sitt tal om att Georgien enbart har rätt att värna sin integritet med våld inom de områden man kontrollerar. Någon form av olivkvist, om än spelad för gallerierna och i nödtvång.

Vad gäller Nagorno-Karabach fanns det mer spekulationer och förhoppningar om att man skulle kunna uppnå något konkret i Astana, som kan leda till att det över 15 år gamla dödläget kan brytas. Dessutom har OSSE här ett alldeles särskilt ansvar, eftersom man leder den s k Minsk-processen, en förhandlingsplan som EU-länderna, Ryssland och USA har enats om att använda som det internationella instrumentet i konflikten. Så har det varit i många år, men resultaten har hittills aldrig blivit något mer än avsiktsdeklarationer och kritiska röster säger att det i stället har blockerat nya initiativ.

Timingen är heller inte särskilt bra. Den officiella tonen mellan Armenien och Azerbajdzjan har varit uppskruvad på sistone, sedan tövädret mellan Armenien och Turkiet har frusit till och parterna har intagit sina invanda positioner. Azerbajdzjan har allt oftare på sistone tagit till öppna hot om att tålamodet snart är slut och att det är dags att ”befria” de ockuperade territorierna. Så lät det också när president Ilham Alijev talade inför OSSE. Det var en kompromisslös retorik, där han talade om Nagorno-Karabach som en ”historisk del av Azerbajdzjan”, om ”etnisk rensning” och barn som krigsoffer. Armeniens president Serzj Sargsian å sin sida var lika oförsonlig när han likaledes inledde med argumentet om etnisk rensning och hävdade att Azerbajdzjan har använt de 16 senaste årens förhandlingar som täckmantel för att bygga upp armén inför ett nytt ”militärt äventyr”. Han sade också rent ut att svaret på militär aggression måste bli att Armenien officiellt erkänner Nagorno-Karabach och investerar alla sina krafter i att försvara republiken.

Mötet har när det här skrivs ännu inte officiellt avslutats och Kazakstans utrikesminister Kanat Saudabajev försöker säkert in i det sista att få till en slutlig gemensam skrivelse. Men de viktiga deltagarna har redan begett sig hem och även om det blir någon form av urvattnad slutdeklaration är risken inte obefintlig att mötet i stället har resulterat i ytterligare frågetecken kring OSSE:s handlingskraft och relevans.

Kirgizistan röstar i avgörande val

Published by
Henrik Hallgren
at 10 oktober 2024 in Almazbek Atambajev, Felix Kulov, Kirgizistan, Mosaik, Omurbek Tekebajev, Roza Otunbajeva, Ryssland and Zjogorku Kenesj. Closed

Bisjkek, Forum Eurasien

Zjogorku Kenesj, Kirgizistans parlament

Vallokalerna har öppnat i Kirgizistan (SvD, DN, GP, Sydsvenskan, AB, VG).

Här i Bisjkek kan ingen ha missat att det är val, åtminstone ingen som slår på tv:n, öppnar en tidning eller bara går ut på gatan, där det är tapetserat med valaffischer. Även ute i landet skall valarbetarna ha varit flitiga och det lär vara många som längtar efter att det hela är över. Vad som väntar efter söndagen är det däremot ingen som riktigt vet.

Resultatet väntas under måndagen, men valkommissionen kan besluta att vänta med att släppa resultaten om det förekommer oegentligheter.

Centralasiens första parlamentariska demokrati (?)

Inget land i Centralasien har hittills haft ett parlament som valts demokratiskt och samtidigt innehaft verklig makt. I det ljuset är det ett stort steg som tas.

Enligt den nya konstitutionen, som togs fram under bara några veckor och antogs efter en folkomröstning 27 juni i år, måste ett parti inte bara passera en gräns på 5% i landet som helhet, utan även nå minst 0,5% i varje provins och de två stora städerna Bisjkek och Osj. För att uppmuntra utvecklingen av ett partiväsende och försöka minska de personliga nätverkens betydelse är det inte tillåtet att ställa upp som självständig kandidat. Reglerna för att registrera ett parti kräver också minst 30% från vardera könet bland kandidaterna och att 15% kommer från landets minoriteter.

Kvinnornas situation förbättrades redan under avsatte presidenten Kurmanbek Bakijev, som under sin senare tid bland annat införde kvotering till parlamentet (från en minst sagt låg nivå - efter valet 2024, som allmänt ansågs förfuskat och som ledde till ”Tulpanrevolutionen” som förde Bakijev till makten, var andelen kvinnor i parlamentet 0%). En intressant utveckling, som AKIpress rapporterade om, är att ett antal kvinnor från samtliga kandiderande partier härom dagen möttes för att bilda ett informellt nätverk som skall stärka kvinnors ställning i parlamentet och arbeta med jämställdhetsfrågor.

Som vi har konstaterat tidigare (se förra inlägget) har den stora gruppen etniska uzbeker till stor del hamnat utanför den politiska processen, medan en del av valreklamen inte bara förs på ryska utan även verkar rikta sig till etniska ryssar.

OSSE/ODIHR, som kommer att övervaka valet har i stort sett givit registreringen och valkampanjen hittills klartecken. Bestämmelsen att alla skall tillåtas utrymme i media verkar i stort ha fungerat och det är en febril aktivitet med valmöten runt om i landet och debatter i tv.

Många kandidater

Så hur ser startfältet ut, vilka är partierna som tävlar om de 120 platserna i parlamentet? 29 partier har registrerats, men enligt opinionsundersökningar är det runt sex som väntas komma in i parlamentet.

Det ligger nära till hands att betrakta de partier som associeras med interimsregeringen som en grupp. Efter kaoset som uppstod efter de blodiga händelserna i april, då Bakijev tvingades fly, trädde dessa partier ur sin oppositionsroll och medlemmar därifrån tog över det provisoriska styret och var i vissa fall med om att arbeta fram den nya konstitutionen.

Inte många tomma ytor kvar

Enligt undersökningar är ett av partierna med störst chans Ata Meken (‘fäderneslandet’), som leds av Omurbek Tekebajev. Han var en ledande oppositionspolitiker redan under president Askar Akajev (1990-2005) och kom tvåa i presidentvalet 2024, men var sedan talman i parlamentet när Bakijev tog över. Han kom dock snart i konflikt med Bakijev och gick i opposition. Han var andreman i interimsregeringen tills han hoppade av för att ge sig in i valkampen och får betraktas som en veteranpolitiker, som säkert gärna skulle nå ända fram till premiärministerposten. Han var också en av huvudförfattarna bakom konstitutionen, som nu sätter spelreglerna för makten framöver.

President Roza Otunbajevas Socialdemokratiska Parti (SDPK) väntas också komma in. Det leds sedan 1990-talet av Almazbek Atambajev, som liksom Tekebajev har spelat en aktiv roll under lång tid. Han ledde tidigt demonstrationer mot Bakijev-regimen, men ingick en kompromiss med denne och utnämndes till premiärminister ett kort tag 2024.

En annan huvudkandidat i det lägret är Temir Sarijev, som var den förste att ge sig in i valkampen när registreringen startade med sitt parti Ak-Sjumkar (vita falken), som bland annat har satsat på att attrahera företagare.

Ar-Namys, ett blivande maktparti som Kremls Enade Ryssland och Kazakstans Nur Otan?

Felix Kulov har också spelat en roll länge i Kirgizistans politik, ofta nära makteliten. Han var inrikesminister redan under slutet av sovjettiden (inrikesministeriet har bl a ansvar för polisen och är nära förknippat med makten). Han var även premiärminister en tid under Bakijev. Sedan kom han att opponera sig både mot Bakijev och dagens interimsregering. Hans parti Ar-Namys (‘värdighet’) spelar på lag och ordning och nära förhållande till Ryssland, där man nyligen slöt ett samarbetsavtal med Kremls maktparti Enade Ryssland. Partiet vill återställa en stark presidentmakt genom en ny konstitutionsändring.

Framgångar är också möjligen att vänta för Ata Zjurt (också ung ‘fädernesland’), ett parti som associeras med tidigare presidenten Bakijev och liksom han har sitt starkaste fäste i söder. Det leds av Kamtjybek Tasjijev, som var minister under Bakijev, och har flera medlemmar från dennes maktparti Ak-Zjol. Den största skandalen i valspurten inträffade när ett videoklipp av dålig kvalitet släpptes, där Tasjijev hävdar att han verkar för att den störtade Bakijev skall få rätt att återvända och skickar anklagelser mot de övriga partierna. Under onsdagen stormades partiets högkvarter i Bisjkek av några tiotal demonstranter, bland annat anhöriga till de som omkom i dödsskjutningarna i april och som ser Ata Zjurt som direkta efterföljare till Bakijev-regimen och ansvariga för blotsutgjutselserna.

Lugnt utanför Ata Zjurts högkvarter idag

I en tittarutfrågning i fredags kväll fick en av partiets representanter stå till svars och bedyra att videoklippet är en förfalskning och att man vill att Bakijevs skuldfråga avgörs i domstol (”som en Nürnbergrättegång”). Partiet är starkt kirgiznationalistiskt.

Skall man gå efter partiernas reklamfilmer vill naturligtvis alla se ett blomstrande Kirgizistan när de kommer till makten, men det finns skillnader i vilken framtoning man har valt. Socialdemokraternas etnosoulballad och en blandning av leende ”vanliga människor” mot vit bakgrund kunde ha varit tagen från en svensk valkampanj. Alla ska med.

Andra har mer högtidlig framtoning och inte sällan med nationalistiska övertoner. Ar-Namys målar upp en skräckvision av hoten mot landet - spekulation, utländsk infiltration, droger… - som påminner om en amerikansk eller rysk antiterror-”dokumentär”. Det märks också att även om alla har rätt till medieexponering är det ofta resurserna som avgör.

Respublika, som leds av affärsmannen Omurbek Babanov, har engagerat den afrikansk-kirgiziske kickboxaren Alene Ofoyo, vilket enligt Eurasianet tolkas som att man satsar på en multikulturell vinkling. Men partiets vallåt är säkert den som biter sig fast bäst, en blandning av nationalsång och dansband med en video som dryper av fyrverkerier, leende folkmassor i kalpak, den traditionella filthatten, och anspelningar på kirgiziska traditioner som hästsport.

De Gröna: "Mot alla!"

Det finns förstås också ytterligare ett antal hoppfulla partier, som afghanistanveteranernas parti eller ett av kommunistpartierna med det fyndiga namnet Union Frihet Rättvisa Fosterland (rysk akronym SSSR).

Förtroende avgör

Varför detta rabblande av namn - har partierna inga program? Jo, det finns partiprogram som innehåller konkreta utvecklingsidéer, men av två anledningar är det mindre viktigt än i ett val i Västeuropa. Dels är partisystemet inte utvecklat ur folkrörelser eller utifrån samhällsbehov, utan uppifrån av framträdande personligheter och grupperingarna runt dem (dessa kan vara löst baserade runt den traditionella klanstrukturen och ofta har partiledaren en geografisk bas av kärnväljare, men det kan också vara andra nätverk som uppstod under sovjettiden och frigörelsen). I och för sig har man inte har haft några större problem att fylla leden och det kan, som en människorättsaktivist jag talade med idag sade, bero på att de blodiga dagarna i april då Bakijev störtades gjorde att människor kände att de måste agera på något sätt - och engagerade sig i politiken. Men med aprilhändelserna och oroligheterna i Osj i färskt minne väljer partierna ändå att försöka förmedla stabilitet och förtroende framför allt, inte minst eftersom den nuvarande regeringen ofta framstått som om den inte haft kontroll över läget.

Partierna som står bakom interimsregeringen har generellt sett starkt stöd bland de välutbildade i Bisjkek och de mer välbärgade orterna runt sjön Issyk-Kul i nordost, medan Ata Zjurt väntas få starkt stöd bland den etniskt kirgiziska befolkningen i Jalal-Abad och i söder.

Men det är naturligtvis förenklingar. Det nya valsystemet är utformat så att kompromisser skall bejakas och det kommer att behövas kohandel. Även om de partier som stött interimsregeringen får majoritet kommer skiljaktigheterna snart att visa sig när posterna skall fördelas, just eftersom själva maktkomponenten i sig är en viktig ingrediens. Dessutom är frågan hur de som utestängs kommer att agera. Finns det ett valresultat som exempelvis kommer att accepteras av de kirgiznationalisterna i söder?

Jag pratade med Aida Alymbajeva, som leder Social Research Center vid Amerikanska Universitetet i Centralasien. Hon hoppas att Ata Zjurt kommer in i parlamentet utan att hamna i majoritet och därför tvingas verka med parlamentariska metoder. Om de tillsammans med Ar-Namys och Respublika skulle få majoritet är det möjligt att de kan bilda en allians för att stänga ute partierna som stött interimsregeringen, men det blir i så fall troligen inte långvarigt; de har inte mycket mer gemensamt än känslan av opposition.

Egentligen borde man inte ständigt fokusera på etniska skillnader, men ett av landets största problem idag är just att det inte finns en ‘kirgizistansk’ identitet, där alla känner sig inkluderade. Interimsregeringen har hittills inte hittat några bra svar.

Ett avgörande val

Hittills har det alltså varit relativt få incidenter och det finns anledning att tro att lugnet skall fortsätta över valdagen. Idag har det varit promenadväder och det enda man ser är några människor med röda armbindlar, delar av det ”medborgargarde” SDPK och Ata Meken har mobiliserat för att patrullera i Bisjkek, Osj och Jalal-Abad under dagarna runt valet. Den troligaste risken för att det skall uppstå oroligheter vore antagligen om det visar sig att Ata Zjurt eller Ar-Namys inte klarar spärren och man beslutar att mobilisera anhängarna till protester.

Men all aktivitet visar att valet verkligen är viktigt, något ovanligt för centralasiatiska parlamentsval. Utländska bedömare anser visserligen inte att Kirgizistan enligt nya konstitutionen har ett äkta parlamentariskt maktsystem, eftersom presidenten bl a fortfarande har vetorätt för alla lagar som inte rör budgeten. Men enligt Tekebajev anser inte ”det kirgiziska folket att det är verklig makt. Kirgizerna säger att makt, det är när du har hand om personalpolicy, finanser och licensiering.” Något av samma tongångar hörs från Alymbajeva på Social Research Center när hon säger sig misströsta om valresultatet, eftersom de flesta väljare inte har tillräcklig utbildning för att avgöra vad som är bäst för landet.

Men så måste det vara när det är dags för val igen i Centralasiens demokratiska experimentverkstad. Skall valet idag visa sig bli avslutningen på ett uppskakande halvår och ett steg mot verklig demokratisk utveckling, som interimsregeringen vill tro och många väljare verkar vilja hoppas på? Idag tittar solen fram i Bisjkek, men det finns många moln kvar på himlen.

Ingen ny kalmykisk gambit för Iljumzjinov

Published by
Henrik Hallgren
at 08 september 2024 in Kalmykien, Kirsan Iljumzjinov, Mosaik, Norra Kaukasus, Ramzan Kadyrov, Ryssland and kalmucker. Closed

Kirsan Iljumzjinov ((c) www.kremlin.ru)

Republiken Kalmykiens ledare Kirsan Iljumzjinov tillkännagav igår att han inte kommer att kandidera för en ny period. Iljumzjinov är en av de sista i raden av långlivade ryska regionledare som suttit vid makten konstant sedan början av 1990-talet.

Se tidigare inlägg om Iljumzjinov och Kalmykien.

Tillkännagivandet gjordes via ett citat från lenta.ru på hans egen kampanjsajt inför valet till ordförande i Världsschackförbundet FIDE, som han också lett sedan 1995. Där är han mitt uppe i en kampanj mot en annan rysk medborgare, tidigare världsmästaren Anatolij Karpov.

”Den 24 oktober löper min fjärde period som Kalmykiens president ut och jag anser inte att det är möjligt att kandidera för en femte period”, heter det. Som anledning till att han inte ställer upp säger han att  han stödjer den ryske presidentens politik att förnya ledarskapet i regionerna.

I själva verket har han knappast något val. Redan i måndags rapporterade man på hemsidan för Putins och Medvedevs stödparti Enade Ryssland (där Iljumzjinov liksom de allra flesta i maktställning också är medlem) att man diskuterat det fortsatta ledarskapet i Kalmykien. Presidentens röst fördes av Vladislav Surkov, vice ordförande i presidentadministrationen och möjligen den som haft allra störst inflytande på den inrikespolitiska agendan under Putin/Medvedev. Iljumzjinov var uppenbarligen inte inbjuden.

Trots hans eget uttalande har Iljumzjinov faktiskt formellt inte varit president sedan 2024, då han återutmämndes av Putin, men då som republikens överhuvud (glava). Det konceptet är för övrigt något som Tjetjeniens Kreml- och Putin-trogne ledare Ramzan Kadyrov också tog fasta på nyligen, då han avsade sig själv presidenttiteln, med argumentet att Ryssland bara skall ha en president.

Kalmykien vid Kaspiska havet

Det kom knappast som någon överraskning att Moskva önskar sig nytt ledarskap i Kalmykien. Det senaste året har flera till synes permanenta namn bytts ut: Eduard Rossel i Sverdlovsk-regionen, Mintimer Sjajmijev i Tatarstan, Murtaza Rachimov i Basjkortostan.

Iljumzjinov är heller inte vad man skulle kunna kalla en okontroversiell ledare. Han har under sina år sedan 1993 visserligen gjort stora (och dyra) ansträngningar för att återuppta det kalmykisk-mongoliska arvet och den buddhistiska religionen i republiken och ett visst mått av ökat självförtroende har det säkert gett befolkningen med bl a återkommande visiter av Dalai Lama. Han har också satsat stora resurser på att göra huvudstaden Elista till ett centrum för schack, hans stora passion.

Buddhistiska klostret Geden Sheddup Choikorling utanför Kalmykiens huvudstad Elista

Men Iljumzjinov har också fått mer än en seriös bedömare att höja på ögonbrynen när han berättat om hur han vid ett tillfälle i Moskva blev bortförd av utomjordingar, något han senare upprepat och som på sistone har slagits upp igen i ryska, till stor del Kreml-kontrollerade media. Han skall bland annat också ha hävdat att han kommunicerar med sina undersåtar och andra ledare inte bara muntligen, utan via en sorts aura.

Men även sådana excentriciteter kunde makthavarna möjligen ha överseende med, om det inte vore för att Kalmykien efter hans år vid makten fortfarande är en av Rysslands fattigare regioner samtidigt som Iljumzjinov själv, med en bakgrund som framgångsrik entreprenör under perestrojkatiden, har samlat på sig en avsevärd förmögenhet.

Det är antagligen en kombination av båda sakerna som föranledde dumans talman och en av Enade Rysslands ledare Boris Gryzlov att tala om att Kalmykien nu behöver en ”professionell, effektiv, ansvarsfull ledare med förmåga att lösa folkets problem”. Vem det kan bli frågan om spekulerar Nikolaj Petrov från Carnegie Moscow Center om i Moscow Times idag. Att det blir en etnisk kalmyk är ganska säkert med tanke på Medvedevs policy vid de senaste utnämningarna. Om valet skulle falla på en person som stått utanför de lokala politiska kretsarna ställs den nye ledaren förmodligen inför den digra uppgiften att förhålla sig till de korruptionsnätverk som skapats under Iljumzjinovs år vid makten.

Iljumzjinov själv säger i sina första kommentarer att han kommer att fortsätta engagera sig i republiken, bland annat genom att arrangera ett nytt besök av Dalai Lama. Dessutom verkar han ha fullt upp i den allt smutsigare kampanjen om ordförandeskapet i Världsschackförbundet, något som verkar ta en stor del av hans engagemang numera.

Någon chans till ny gambit inom politiken blir det däremot knappast för Iljumzjinov.

Förnyat militäravtal mellan Ryssland och Armenien

Published by
Henrik Hallgren
at 21 augusti 2024 in Armenien, Dmitrij Medvedev, Gjumri, Mosaik, Nagorno-Karabach, Ryssland and Serzj Sargsian. Closed

Gjumri, Armenien

Rysslands president Dmitrij Medvedev har under sitt pågående besök i Jerevan skrivit under ett nytt militäravtal med sin armeniske motpart Serzj Sargsian (DN). Framför allt innehåller det en förlängning av kontraktet för den ryska militärbasen i staden Gjumri (som Forum Eurasien f ö besökte nyligen) nära turkiska gränsen till år 2024. Dessutom innebär avtalet ömsesidiga säkerhetsgarantier i fall av konflikt samt att Ryssland skall uppgradera Armeniens vapenpark med ”avancerade vapen”, enligt Sargsian. Vad det är fråga om är oklart. Idag huserar basen ca 5000 soldater samt MIG-29-plan och luftvärnssystemet S-300.

Överenskommelsen är en uppdatering av ett tidigare avtal från 1995 och bekräftar Armeniens ställning som Rysslands enda nära bundsförvant i Sydkaukasus. Både Georgien och Azerbajdzjan har sedan självständigheten drivit en betydligt mer diversifierad utrikespolitik, bland annat i nära samarbete med USA. Men Ryssland har också ambitionen att spela en mer aktiv roll i Sydkaukasus och då kan det inte bli fråga om ett ensidigt stöd för Armenien. Det gäller särskilt i frågan om Armeniens konflikt om Nagorno-Karabach med Azerbajdzjan och utrikesminister Sergej Lavrov tonade ned betydelsen av avtalet genom att betona att det inte kommer att bli fråga om några nya befogenheter för basen i Gjumri. Obekräftade rykten säger dessutom att Ryssland planerar att sälja luftvärnssystemet S-300 till Azerbajdzjan. Det skulle i så fall vara första gången sedan 1990-talet som Azerbajdzjan gör större vapenköp av Ryssland och det vore potentiellt viktigt både för Azerbajdzjans försvarskraft och som politisk markör.

I Armenien har däremot företrädare för regeringen genast tolkat avtalet som en rysk försvarsgaranti i händelse av ett nytt krig om Karabach, en möjlighet Azerbajdzjans president Ilham Alijev allt oftare hotat med på sistone om det inte snart kommer konkreta resultat ur de låsta fredsförhandlingarna. Den azerbajdzjanska  armén har också upprustats markant under flera år av olje- och gasintäkter. Men det är inte troligt att man från rysk sida kommer att tolka överenskommelsen på det sättet och som tidigare armeniske säkerhetsrådgivaren Gerard Libaridian påpekar för RFE/RL innehåller avtalstexten knappast några automatiska garantier för militärt stöd i händelse av attack på armeniskt territorium. Till saken hör också att varken Ryssland eller något annat land officiellt erkänt den armeniska kontrollen av Karabach.

Det är klart att Armenien och Azerbajdzjan blir alltmer militärt upprustade och att talet om ett nytt krig återvänt till det officiella samtalet som en reell möjlighet. Möjligen skulle det nya avtalet kunna innebära en tillfälligt stabiliserande faktor för att få parterna att (via ryskledd medling?) sätta sig ner för seriösa samtal och för första gången medge verkliga eftergifter. Möjligen betyder det i dagens fastlåsta läge just ingenting.

Medvedev stannade kvar i Jerevan under gårdagkvällen för ett informellt möte med de övriga statscheferna i Kollektiva Säkerhetsorganisationen CSTO.

Oklart i ledningen för ”Kaukasiska Emiratet”

Published by
Henrik Hallgren
at 04 augusti 2024 in Doku Umarov, Kaukasiska Emiratet, Kavkaz-Center, Mosaik, Norra Kaukasus and Ryssland. Closed

I en ny video publicerad av kavkazcenter.com dementerar Doku Umarov att han frånsäger sig ledningen för det separatistiska, islamistiska Kaukasiska Emiratet, vilket tillkännagavs i en video på samma sida för ett par dagar sedan (se tidigare inlägg). I videon talar han ryska:

(…) Jag, kaukasiska mujahidernas emir Abu Usman, Doku Umarov, gör följande uttalande den 2 augusti 2024.

I samband med de omständigheter som inträffat i Kaukasus anser jag det omöjligt att avgå [som ledare för Emiratet].

Insha’Allah, detta uttalande ersätter det tidigare uttalandet. Det uttalandet var helt fabricerat och jag meddelar att min hälsa, alhamdulillah, med Allahs vilja är god, så att jag kan tjäna Allah. (…)

Så vad är det som händer?

Det är visserligen inte bekräftat att inslagen är äkta, men i vilket fall som helst - har de publicerats hos Kavkaz Center (som används som informationskanal av Emiratets ”informationschef” Movladi Udugov) har de betydelse för rörelsen.

Ryska kommentatorer spekulerar i att det hela beror på splittring inom rebellrörelsen. Enligt en version skall de yngre tjetjenska och ingusjiska gerillamännen anse att Umarov har varit ineffektiv som militär ledare. Enligt andra varianter skall det vara ett uttryck för en splittring mellan lokala nationalister (som hela tiden varit emot ”Emiratet”) och ”internationalistiska” jihadister, på samma sätt som i Afghanistan. Ahmed Zakajev, den före detta ledaren för den tjetjenska separatistrepubliken (nu i exil i England), som aldrig har stött Emiratet, är också inne på det spåret.

Kavkaz Center har också cirkulerat rykten om att ryska säkerhetstjänsten FSB försöker splittra islamiströrelsen och genom att göra sig av med Umarov (och Ramzan Kadyrov, den Kreml-trogna men självständiga och kompromisslösa tjetjenska presidenten) förhandla fram ett avtal så att islamisterna skall lägga ner vapnen. De ryktena blev än mer relevanta efter infitrationen som antas ha lett till att Achmed Jevlojev kunde tas tillfånga i juni. Det är svårt att tänka sig att FSB inte planerar för sådana scenarier, men hur mycket substans som ligger bakom just de här antagandena är omöjligt att säga.

Men det verkar inte heller otroligt att det finns någon form av splittring mellan de östra och västra grenarna av islamiströrelsen i Nordkaukasus. I den första videoupptagningen, där han lämnar över till Aslambek Vadalov, vädjar Umarov särskilt till de lokala ledarna om uppslutning. Det nya dementiuttalandet har också publicerats på islamdin.com, som företräder de västliga regionerna Kabarda, Balkarien och Karatjaj. Antagligen är den verkliga koordinationen mellan de västra och östra (Tjetjenien, Ingusjien, Dagestan) delarna redan ganska begränsade, men en kommentator i Kommersant spekulerar i att anledningen kan vara att ledarskapet i väster ändå föredrar Umarov som ledare av ekonomiska skäl - det är lättare att samla in utländsk finansiering under ett känt namn.

Uttalandet väcker hur som helst en del frågor. Det verkar ju innehålla en motsägelse - det första uttalandet skall ha varit fabricerat, men ändå hänvisar Umarov till osepcificerade händelser som gör att han inte kan lämna över. Har han helt enkelt ändrat sig?

I så fall kan omständigheterna han hänvisar till vara en konflikt, där han till exempel inte fick stöd av de kabardinska och balkariska ledarna - eller att dessa krävde att han blir kvar efter att han övertalats eller tvingats avgå av de tjetjenska rebellerna. Å andra sidan kan det helt enkelt vara så som en läsare på RFE/RL tror - att det första uttalandet egentligen inte skulle ha publicerats nu, utan var en förberedelse för den händelse Umarov skulle bli dödad, så att man i stället skulle kunna ge sken av att han överlämnat frivilligt och fortsätter kampen i det fördolda.

I vilket fall som helst är det svårt att se att Umarovs ställning inom rörelsen har stärkts genom den här episoden.

Kaukasiska islamistledaren Doku Umarov avsäger sig ledarskapet

Published by
Henrik Hallgren
at 02 augusti 2024 in Aslambek Vadalov, Doku Umarov, Kaukasiska Emiratet, Mosaik, Norra Kaukasus, Ramzan Kadyrov, Ryssland and Tjetjenien. Closed

Emir Doku Umarov, högste ledaren för det islamistiska separatistiska Kaukasiska Emiratet och Rysslands förmodligen mest eftersökte man, avhändar sig ledarskapet, skriver Radio Free Europes Kaukasustjänst (nu även TT/SvD, DN). Det skedde i en grynig video på separatistsidan kavkazcenter.com, som sedan några timmar inte går att komma åt. De övriga islamisttrogna nätkanalerna nämner hittills inget om händelsen.

Orsaken skall vara att han är ”trött” och vill lämna över till yngre krafter (Umarov är 46 år), som kan kämpa med mer ”energi”. Enligt andra rebeller rör det sig om hälsoskäl - han har sårats ett flertal gånger och i de senaste videoupptagningarna har han verkat avmagrad.

Doku Umarov utropade själv det Kaukasiska Emiratet (Imarat Kavkaz) som en islamisk ”stat” 2024. ”Emiratet” omfattar hela Norra (ryska) Kaukasus och tillkom både för att förena motståndet mot den ryska ”ockupationen” och för att sedan se till att islamisk sharialag tillämpas i de befriade områdena. I själva verket är ”emiratet” i praktiken till största delen en separatistisk gerillaorganisation för motståndet mot den ryska övermakten, men även om det uppstod ur den nationalistiska tjetjenska rebellrörelsen finns en stark och ökande religiös aspekt. Flera i ledningen kommunicerar väl på arabiska och många har en till synes äkta salafistisk övertygelse. Man har bl a officiellt en shariadomstol. Umarov själv skall i detta senaste videoklipp ha varit klädd i svart enligt modellen för den lokala sufismen, vilket RFE/RL spekulerar i kan tyda på att han är sjuk eller döende.

Till ny ledare utsåg han i samma video Aslambek Vadalov, en Tjetjenienbaserad motståndsveteran, och vädjade i samma video till ledarna för de övriga nordkaukasiska republikernas islamiska motståndsrörelser att ge honom sitt stöd. Vadalov accepterades som efterträdare redan för någon vecka sedan av flera ledande tjetjenska stridande, som beskriver honom som mycket lojal mot Umarov och emiratet.

Hur stark lojaliteten i de övriga nordkaukasiska republikerna (Ingusjien, Dagestan, Kabardinien-Balkarien m fl) inom emiratet är kommer att visa sig. Rörelsen har drabbats av flera bakslag de senaste månaderna och Umarovs egentliga inflytande över planeringen av bombattentaten i Moskvas tunnelbana har ifrågasatts. Sedan den ledande veteranen Achmed Jevlojev, även känd som Amir Magas, tillfångatogs av FSB i juni har det spekulerats om infiltration i rörelsen. Umarov konstaterade också att tillfångatagandet varit ett bakslag för rörelsen i en videosekvens som trots försäkran om att det heliga kriget skall fortsätta var ovanligt defensiv.

RIA Novosti publicerar en intervju med Tjetjeniens Putin-trogne president Ramzan Kadyrov, som sin vana trogen spelar ner betydelsen av hela islamiströrelsen och det påstådda emiratet. ”Det spelar ingen som helst roll vem som kallar sig vad. Det är ett försök att dra uppmärksamheten till terroristernas person och ge intryck av någon sorts organiserade krafter med en ledarskapsstruktur. Alltihop är en fars. (…) Jag har upprepade gånger betonat att det inte finns några krafter bakom Umarov eller underavdelningar under hans kommando. Han är sjuk, gömmer sig som en råtta i ett hål och klämmer löss, har tappat tänderna och är inte i tillstånd att kommendera någon.”

Riktigt så enkelt är det knappast. Trots de senaste bakslagen och osäkerheten kring hur stark organisationen är, är det ett faktum att Umarov i Emiratet lyckats med att i alla fall formellt ena den östra och västra motståndsflanken i Norra Kaukasus, något som sällan har hänt i historien. Vi får anledning att återkomma när fler kommentarer kommer in och stödet för Vadalovs ledarskap börjar utkristalliseras.

Läs mer på Forum Eurasien om den kaukasiska islamiströrelsens aktivitet:

Om Doku Umarov, om terrordåden i Moskva (mars), dödandet av Anzor Astemirov och Said Burjatskij (mars) och tillfångatagandet av Achmed Jevlojev (juni).

ICCEES: dag 5-6

Published by
Henrik Hallgren
at 01 augusti 2024 in - Utan kategori, Centralasien, ICCEES, Mosaik, Ryssland, federalism and islamism. Closed

RYSSLANDS FEDERALISM var temat för två sessioner på ICCEES-kongressen under fredagen. När ämnet behandlas brukar diskussionen komma upp ifall Ryssland verkligen är en federal stat annat än till namnet. Man brukar peka på att federationsrådet, det ryska överhuset, inte i verkligheten fungerar som regionernas röst hos centralmakten. Särskilt efter Putins reformer på 2024-talet i syfte att stärka ”maktvertikalen” har federationsrådet blivit allt mer tandlöst och fjärmat från lokal förankring. Cameron Ross från universitetet i Dundee har gjort jämförelser mellan slutet av Jeltsintiden 1996-99 och 2024-talet och funnit att under den första perioden fick 23% av alla lagförslag avslag i federationsrådet - nu är ett godkännande nästan alltid en formalitet. Ett annat problem är att de olika regionerna är så många och har så olika mycket makt. Även konstitutionellt är den ryska federationen asymmetrisk - de olika ”federationssubjekten” (republiker och olika typer av autonoma områden) har egna statuter som skiljer sig åt vad gäller relationen till centralmakten i Moskva. Enligt konstitutionen är maktbefogenheterna ganska starkt centraliserade och konstitutionen definierar (artikel 71) ett stort antal federala ansvarsområden, däremot inga exklusivt för regionerna. Hur som helst har Putins reformer, som bl a går ut på att presidenten nominerar guvernörerna i regionerna, gjort att makten har koncentrerats till centrum. I samtliga 83 federationssubjekt är maktpartiet Enade Ryssland nu i maktställning.

En av Putins idéer är också att slå samman subjekten till större enheter, av ekonomiska och administrativa, men kanske också maktpolitiska skäl. Hittills har det bara hänt med så kallade matrjosjka-subjekt (efter matrjosjka-dockorna), d v s etniskt baserade regionsenheter som har viss autonom status inom ett annat federationssubjekt. Men det har visat sig vara en kostsam process, både ekonomiskt och politiskt, eftersom det inom varje enhet har skapats en elit som vill hålla sig kvar vid makten och därför verkar sammanslagningsprocessen ha gått i stå tills vidare.

Man bör ju komma ihåg att Ryssland (och Sovjetunionen på vilken det federala systemet baseras) aldrig egentligen var menat att vara en federation i ordets rätta bemärkelse - för Lenin och Stalin var det snarast ett sätt att administrera imperiets regioner och etniciteter. Richard Sakwa och andra talar om Ryssland som en ”sovande federation” för även om presidentmakten har utslagsrösten i de flesta fall finns federationen där, både formellt och i form av maktstrukturer. Frågan är vad som händer om/när den vaknar? Antagligen kan det ske på ett av två sätt - genom gradvis reformering mot ett mer demokratiskt, verkligt federativt system, eller genom att centralmakten försvagas och regionerna tar chansen och tar för sig. Det senare kan väl sägas ha varit fallet under Jeltsin och flera av de konflikter som uppstod runt Sovjets upplösning - Nagorno-Karabach, Abchazien, Tjetjenien - måste delvis ses som produkter av den ”frivilliga” sovjetiska federationen.

I övrigt bjöd de sista två dagarna på en diskussion om Rysslands ENERGIPOLITIK gentemot grannländerna med bl a en beskrivning av varför Vitrysslands Lukasjenka visat sig kunnat utnyttja sin situation som transitland betydligt bättre än Ukraina, som egentligen har betydligt bättre förutsättningar, och av hur Georgien och Ryssland faktiskt fortfarande har ett fungerande energisamarbete (gasleveranserna till Georgien bröts ju inte ens under kriget 2024).

Intressant var också en session om ISLAM I CENTRALASIEN. Där deltog Galina Jemeljanova, en auktoritet inom islamisk aktivitet i forna Sovjet, samt Suhrob Sjojev (OSSE) och Saodat Olimova (SHARQ) från Tadzjikistan. Att den religiösa aktiviteten ökar för närvarande i exempelvis Tadzjikistan verkar tydligt, men lika tydlig är regeringens ambivalenta inställning. Dels främjar man islam som del av den nationella identiteten - man vill förvandla homo sovieticus till homo islamicus, som Olimova uttrycker det. Samtidigt inskränks toleransen för avvikelser från den officiella - och kontrollerbara - versionen av läran. Sjojev berättar om övervakning av moskébesökare och exemplifierar klimatet med en rättegång i Dusjanbe nyligen, där några män tilldelades 5-7 års fängelse för mindre avvikelser i utövande av den islamiska ritualen.

Jemeljanova, som skrivit om radikal islamism i Centralasien och Kaukasus, försöker skilja på radikalism och extremism. Radikalism innebär enligt henne snarast en form av salafism (viljan att återvända till läran hos de första generationerna efter Muhammed; ofta i Ryssland och Centralasien felaktigt benämnt wahhabism), vilket inte behöver innebära extremism - den påtagna rätten till våldsamt jihad. Enligt den definitionen skulle IMU (Islamic Movement of Uzbekistan) kunna betraktas som extremister, däremot inte nödvändigtvis rörelser som Hizb ut-Tahrir (se tidigare inlägg). Men hos regeringarna i Centralasien sammanfaller ofta begreppen och islamisk aktivitet tas ofta som intäkt för hårda antiextremism- eller antiterrorismåtgärder. Utan tvekan hänger nivån av islamisk aktivism också samman med den ekonomiska och sociala situationen i Tadzjikistan, Kirgizistan och Uzbekistan, där många lever under fattiga förhållanden och där framför allt unga män reser utomlands som gästarbetare och kommer i kontakt med radikala rörelser, samtidigt som de alieneras från det traditionella samhället.

Något av det mest stimulerande med ICCEES 2024 - men också något man kan kritisera ur en strikt forskningseffektiv synvinkel -  har varit den stora bredden. Det enda som egentligen förenar de hundratals deltagarna är intresset för en geografisk region - som sträcker sig från Tjeckien till Fjärran Östern. Programmet var digert och om man fick en stund över mellan paneldebatter och minglande kunde man alltid handla några böcker hos de bokhandlare från när (Interbok på Kungsholmen) och fjärran (bl a Moskva) som hade ställt upp i ljusgården. Själv kom jag bland annat hem med Россия на Кавказе. Пять веков истории (Ryssland i Kaukasus. Fem sekler av historia), en historiebok utgiven av ryska inrikesministeriets (MVD) förlag som i förordet utlovar en djupgående översikt av Rysslands ”fredsskapande” närvaro i Kaukasus (”Flera gånger uppstod perioder, då en försvagning av den ryska centralmakten tillfälligtvis medförde förvirring och övergrepp för den kaukasiska regionen (…) Rysslands strävan att införa fred och samförstånd i Kaukasus visade sig åter på 1990-talet”).

Även om mycket på ICCEES-kongressen - i alla fall för någon som följde de tacksamt mångtaliga sessionerna om Centralasien - började och slutade med Ryssland behövde man inte leta alltför länge för att hitta någon som kunde bidra med att sätta regionen i ett nytt, alternativt ljus.

Se gärna tidigare inlägg om ICCEES (dag 1, dag 2, dag 3-4).

ICCEES: dag 3-4

Published by
Henrik Hallgren
at 29 juli 2024 in - Utan kategori, Anatol Lieven, Centralasien, Georgienkriget 2024, ICCEES, Levada Center, Mosaik, Ronald Suny, Ryssland, SCO, konspirationsteorier and migration. Closed

ICCEES-kongressen fortsätter i Stockholm.

Onsdagens diskussion om den ”nya geopolitiken i Eurasien” ställdes tyvärr in. I stället valde jag att lyssna på en paneldebatt om MIGRATION, en av de viktigaste sociologiska och ekonomiska frågorna för flera av de centralasiatiska länderna, där det t ex beräknas (enligt ryska officiella data) att 40% av Tadzjikistans BNP härrörde från arbetsmigration 2024. Man räknar sedan med att det skedde en massiv hemflyttning (även om den nog till stor del var tillfällig) och en 35% nedgång i pengaöverföringarna under krisens 2024 - följderna borde alltså vara närmast en kollaps för den tadzjikiska statskassan. Men John Heathershaw, som satt i publiken, påpekar att ekonomin enligt officiella källor snarast gick något uppåt. Hur detta går ihop är en intressant fråga inte bara om statistikföring utan antagligen också om på vilket sätt den tadzjikiska ekonomin fungerar. I övrigt gav Stéphane de Tapia sin syn på den turkiska diasporan och konstaterade att det har blivit en inflyttning även till Centralasien. Han indelar de turkiska migranterna i Centralasien i olika kategorier - han redovisade inga siffror, men främst borde det röra sig om affärsmän från alla de turkiska företag som är aktiva i regionen och också förmodligen associerade arbetare. En grupp som kommer från Turkiet är också islamiska lärare och aktivister och i början av 1990-talet kanske entusiastiska panturkister. De förhoppningarna slocknade ju snart och idag verkar Turkiet också officiellt ha ett mer ekonomiskt fokus för sitt engagemang i ”diasporan”.

Ett lovande tema som behandlas på kongressen är Centralasiens geopolitiska läge och utsikterna för olika allianser. Inte minst ligger ju fokus här på SHANGHAI-ORGANISATIONEN (SCO), vilken behandlades kanske något substanslöst under onsdagens paneldiskussion med bl a Yang Cheng från kinesiska Center for Russian Studies (kontentan var att Kina vill se harmoni i Centralasien). Det följdes upp idag av en fokuserad diskussion, Different perspectives on the SCO, med bl a Pan Guang från Shanghai Center for International Studies, där man också har inrättat ett center specifikt för SCO-studier. Han pekade på att SCO, trots att organisationen ibland kan anklagas för att mest vara en diskussionsklubb, har en bredd som NATO (om man vill göra den jämförelsen) inte kan matcha. Debattörerna kom från såväl Europa som Uzbekistan, Kina och Japan och tacksamt nog spenderades inte så mycket tid på den ganska improduktiva diskussionen om huruvida SCO är ett hot mot NATO och ‘Väst’. Tvärtom påpekade Alyson Bailes (tidigare direktör för SIPRI) att SCO borde ses som en positiv faktor av NATO (den negativa synen kommer i stället från NATO:s bilaterala problem med Ryssland). Hon gissade till och med att SCO, med sitt pragmatiska ekonomiska och kulturella utbyte i framtiden kommer att bli en mer attraktiv modell i andra delar av världen än en ren militärallians som NATO.

Pan Guang försökte också avdramatisera problemet med Kinas och Rysslands intressekonflikter genom att påpeka bl a att man börjat använda yuan och rubel i sina handelstransaktioner (som ettt steg på väg mot en självständig valutapolitik) och SCO-samarbetet fördjupades då även rysk gas började levereras till Kina via de kazakiska gasledningarna.

De KASPISKA ENERGIEKONOMIERNA behandlades i en annan diskussion, där Birgit Brauer (the Independent, Kazakstan) gjorde en jämförande analys mellan Azerbajdzjan och Kazakstan och konstaterade att båda länderna haft var sin avgörande vändpunkt. För Azerbajdzjans del skedde det när man insåg att oljefyndigheterna bakom ”the contract of the century” var kraftigt överdrivna, men man i stället upptäckte det stora gasfältet Shah Deniz 1999, vilket gjorde att strategin dels ställdes om till energitransit, dels började man underlätta för utländska investeringar (FDI). Kazakstan hade en motsvarande vändpunkt 2024, då det enorma oljefältet Kashagan upptäcktes. Enligt Brauer har det dock snarast inneburit att landet inte har behövt underlätta investeringsklimatet. Intressant är också kopplingen mellan energiekonomin och den politiska eliten, där också Turkmenistan togs upp, ett land som i stället för ett (halv-) statligt övergripande oljebolag som Kazmunaigaz eller azerbajdzjanska SOCAR har produktionen splittrad på fem aktörer - för att öka presidentens möjlighet till direktkontroll.

Konspirationskluster av Michael Denison (t h)

Kongressen har haft ett par sessioner om KONSPIRATIONSTEORIER, idag specifikt om Kaukasus och Centralasien med sociologer och politologer. Det märks att ämnet är i sin linda som forskningsområde. Folkmord blandas med förlöjligande. John Heathershaw, som tittar på konspirationer i Tadzjikistan hävdar att typiskt centralasiatiska kännemärken är patriarkala strukturer (som tar sig uttryck i svågerpolitik och personstyre), ett yttre hot och postkoloniala tendenser - i praktikten figurerar alltså ofta Ryssland som en osynlig hand. Det är något jag känner igen från de flesta konspiratoriska historier jag hört i Sydkaukasus.

Richard Sakwa, känd rysslandskännare, tar upp Georgienkriget 2024. Det är intressant av åtminstone två anledningar - för att båda sidor så ivrigt ägnade sig åt propagandakrig, där historierna helt skilde sig åt. Ryssland spred t ex snabbt siffror om 2024 dödade i Sydossetien i etnisk rensning, medan Georgien hävdade att Ryssland provocerade fram kriget och stod redo med stridsberedda soldater för en invasion. Det konspiratoriska utnyttjas och sprids av makthavarna, av eliten (medan t ex 9/11-teorierna kanske främst har sin spridning bland mindre insatta människor, som ser dem halvt som underhållning). Dessutom - vad är en konspirationsteori när vi inte vet ”sanningen”? Mindre än två år efter kriget vet vi ungefär hur själva krigsförloppet gick till, men vad gäller bakgrunden har vi fortfarande två (eller flera) helt olika versioner som står mot varandra. Bara för att man är konspiratoriskt lagd betyder det inte att andra inte konspirerar mot en. Det kanske är så när vi har att göra med två så cementerade olika synsätt att fakta bakom (båda) konspirationsteorierna visst kan vara sanna - men de är bara en mycket selektiv del av sanningen.

Suny, Lieven, Hanson, Urnov, Gudkov (+tolk)

Torsdagen avslutas med en session under titeln RUSSIA’S DOMESTIC DEVELOPMENTS and Prospects for Wider Euro-Asian Cooperation med en mycket namnkunnig panel - Lev Gudkov, som leder det viktiga opinions- och analysinstitutet Levada Center i Moskva, Mark Urnov från Moscow Higher School of Economics och EU-Russia Center, Philip Hanson, rysslandsekonom vid Chatham House, och Anatol Lieven, som bl a skrivit om kriget mot terrorismen, Baltikums frigörelse och Tjetjenien. Det hela leddes av Ronald Grigor Suny, författare till bl a välkända historieböcker om Armenien och Georgien.

Därför blev diskussionen lite av en besvikelse. Kanske var ämnet för brett, kanske skulle inte sessionen ha legat på kvällen efter vin och snittar. Gudkov gick igenom opinionsdata inom olika områden - politik, ekonomi, massmedia, samhällseliter - och det tonar fram en bild av lätt cynism, eller uppgivenhet, i det ryska samhället (är man intresserad av rysk opinion är Levada Centers hemsida oumbärlig). Urnov trodde att Ryssland med nödvändighet står inför ett vägval mellan att liera sig med Kina eller ”United Europe” som han uttrycker det, med allt vad det innebär idémässigt och politiskt. Philip Hanson såg Rysslands demografiska trend som ett problem, närmare bestämt genom att få unga nu äntrar arbetsmarknaden. Kopplar man ihop de två tänkesätten lite grovt borde slutsatsen bli att det oundvikliga vägvalet kommer ganska snart. Lieven trodde inte riktigt på en så svartvit bild, jämförde Ryssland med Indien och misstänkte att om klimatförändringarna sätter in på allvar kommer Ryssland trots allt att kunna vara rätt bra positionerat.

När det spekuleras är det ju bra att det är snillen som gör det. Men tyglarna blev kanske lite väl fria den här gången. Under frågestunden kom i alla fall några konkreta frågor upp: Hur kan Väst förena Ukrainas och andra grannstaters intressen med den ryska omstarten? Lieven konstaterar lite tongue-in-cheek att det för många länder finns gränser för självständigheten - USA lägger sig inte i Mexicos affärer så länge de inte ingår en militärpakt med Kina… Avslutningsvis kom frågan om Nagorno-Karabach upp och svaret blir som väntat från både ‘Ryssland’ och ‘Väst’: det enda man kan göra är att förenkla för samtal.

Så Suny får chansen att avsluta debatten efter två timmar: ”I find it interesting that after all of these days of conference and after all of this discussion on geopolitics, Eurasia, Russia, we came back to Armenia and Azerbaijan… It does an Armenian’s heart good to know that we are still the center of the world!”

Se gärna tidigare inlägg om ICCEES (dag 1 och dag 2).

ICCEES: dag 2

Published by
Henrik Hallgren
at 28 juli 2024 in - Utan kategori, CSTO, ICCEES, Kirgizistan, Mosaik, Ryssland and säkerhetspolitik. Closed

Andra dagen bjöd bland annat på en paneldiskussion om KIRGIZISTAN. Från början var den nog tänkt att representera olika aspekter på förhållandena under Bakijevs hårdnande regim, men efter att Bakijev störtats i april och de blodiga konflikterna mellan kirgizer och etniska uzbeker i juni har ju landet blivit relevant av helt andra anledningar. Paneldeltagarna hade lyckats bra med att uppdatera agendan och det blev intressanta spekulationer bl a om läget inför det planerade parlamentsvalet i oktober (Rubén Ruiz Ramas), som kan förväntas bli en hård kamp. I och med den nya konstitutionen har ju parlamentet fått en betydligt viktigare roll - även om Eugene Huskey, som satt i publiken och just kommit hem från ett besök i landet, påpekade att det knappast är fråga om ett parlamentariskt system ens nu, då presidenten behåller viktiga befogenheter. En möjlig farhåga i det instabila läget kunde ju för övrigt vara risken för att det bildas flera maktcentra. Ruiz Ramas var dock optimistisk och trodde att ett ökat fokus på parlament med fria val skulle öppna upp för koalitionsbygge.

Professor Eugene Huskey

En annan fråga som diskuterades, bl a av Stefanie Ortmann, var anledningen till Rysslands passiva hållning. President Roza Otunbajeva lär ju uttryckligen ha begärt militär assistans när oroligheterna i söder utbröt. Det är dock ett tag sedan Ryssland ingrep militärt i Centralasien och dessutom kan president Medvedev ha svårt att motivera flera döda soldater i utlandsinsatser efter Ossetienkriget. Att ‘spelet’ med USA i regionen trappats ned kan också vara en förklaring. Hur det än är med det finns det tecken på att Ryssland för diskussioner med Otunbajeva-regeringen, kanske om den bas nära Osj i söder som var på tapeten för ett tag sedan. Det vore i så fall viktigt för Ryssland inte bara för att stärka inflytandet i den volatila Ferganadalen, men också för att stävja transporten av afghanska droger, när nu heroinmissbruk har seglat upp som ett stort problem i Ryssland - som ju redan har stora demografiska svårigheter.

Någon vidare positiv bild av framtiden för Kirgizistan gick vi nog inte därifrån med. Kontentan av konfliktforskare John Heathershaws inlägg blir att det svårligen gick att förutse de etniska problem som nu skapat ännu ett svårt trauma mellan uzbeker och kirgizer. Som Marlène Laruelle (Johns Hopkins) visar har problemen förstärkts i och med Bakijevs kirgizifieringspolitik. Dessutom, som Asel Doolotkeldijeva konstaterar, har de flesta institutioner för konfliktlösning (kurultai-råd, aksakal-systemet, lokala NGO:er m fl) inte visat sig kunna stoppa konfrontationerna.

Säkerhetssituationen i regionen behandlades i paneldiskussionen SECURITY IN CENTRAL ASIA, som leddes av Ingemar Oldberg från Utrikespolitiska Institutet. Intressantast var Aigerim Shilibekova från Eurasian National University i Astana, som listade regionala organisationer och säkerhetssamarbeten i Centralasien. Regionalt samarbete tillhör ju som bekant inte de centralasiatiska ländernas främsta meriter och man kan konstatera att det inte finns någon organisation eller samarbetsform som enbart inkluderar de fem länderna. I stället riskerar de i organisationer som CSTO (Collective Security Treaty Organization) och Shanghai-organisationen (SCO) utsättas för externa staters agenda. Även om man kan hävda att det potentiellt ger länderna chansen att balansera ambitionerna hos Kina, Ryssland och USA (Kazakstan är t ex ganska aktivt i NATO:s Partnership for Peace (PfP)-program) verkar det sällan leda till någon bestående enighet länderna emellan. Shilibekova pekar också på (dock utan att konkretisera) att Kazakstans OSSE-ordförandeskap har flyttat gränserna för Europas säkerhet till Centralasien (Kazakstan är ju för övrigt sedan i juni även ordförande i SCO, något som inte har uppmärksammats särskilt mycket).

Men hur man än vänder på saken är det svårt att inte se de blodiga händelserna i Kirgizistan under våren och sommaren som ett misslyckande för de regionala säkerhetsmekanismerna. Inte minst gäller väl det CSTO, som har en uttalad säkerhetsagenda. Anledningar till och konsekvenser av det kan det vara intressant att återkomma till här på forumet framöver.

En panelsession som verkar ha varit intressant under andra dagen, men som jag själv tyvärr inte var med på (men det finns det andra som var), var diskussionen om relationerna mellan Väst och Ryssland efter ‘kriget mot terrorn’ och Georgienkriget 2024 med John Russell, Richard Sakwa och John Dunlop (känd för kaukasusintresserade genom sina insatta bidrag om bakgrunden till Tjetjenienkrigen).

ICCEES-kongressen startar med perestrojka

Published by
Henrik Hallgren
at 26 juli 2024 in Archie Brown, ICCEES, Michail Gorbatjov, Mosaik, Ryssland and perestrojka. Closed

Idag öppnade International Council for Central and East European Studies (ICCEES) sin akademiska femdagarskongress i Stockholm med den något vaga undertiteln ”Prospects for Wider Cooperation”. En titt på det digra programmet visar också att man har ett både stort och mycket brett anslag.

Som Birgit Schlyter, professor i Centralasienstudier vid Stockholms universitet, skriver i sin understreckare i SvD idag har fokus också förskjutits österut jämfört med de tidigare kongresserna i Berlin 2024 och Tammerfors 2024, från de centraleuropeiska länderna - som genom EU-medlemskapet nu mer slutgiltigt har inlemmats i Europa - mot Kaukasus och Centralasien. Olika aspekter på Rysslands politik och kultur tar givetvis också stor plats, men det är tydligt att man har varit mån om att försöka inkludera östasiatiska perspektiv på regionen. Som Schlyter konstaterar, det är dags att bryta sig ur det eurocentrerade stormaktsperspektivet, annars kan ”vår gamla världsdel bli ett randområde” på den eurasiska kontinenten. Om kongressen skulle lyckas med att förmedla något av det perspektivskiftet kan man säga att man har uppnått en hel del.

Hur som helst utlovas en del intressanta seminarier om Kaukasus och Centralasien och Forum Eurasien försöker förmedla ett axplock framöver.

Ett sidotema för kongressen i år är det ungefärliga 25-årsjubiléet av Gorbatjovs perestrojka, som ju till slut kom att förändra inte bara synen på ämnet östeuropastudier, utan innebar en helt ny maktbalans i Asien och Europa och att samhällen fick byggas om från Rügen till Kurilerna. Relevant för en kongress om Eurasiens förändring onekligen och därför var det trist att Michail Gorbatjov själv, som skulle hålla öppningsanförandet, uteblev på läkares inrådan.

Gorbatjovs tolk Pavel Palazjtjenko på ICCEES

I stället lästes hans tal (kan läsas i SvD) upp av Pavel Palazjtjenko, som var hans tolk till engelska under alla viktiga möten när det begav sig och även idag arbetar med Gorbatjov i dennes Fond för Socioekonomiska och Politiska Studier (Gorbachev Foundation). Gorbatjovs tal innehöll mest de reflektioner han tidigare gjort: det kontrafaktiska antagandet att om perestrojka hade fått löpa vidare gradvis, hade troligen Sovjetunionen omvandlas till en frivillig förening mellan demokratiska stater. En kombination av konservativa krafter, med kulmen i augustikuppen 1991, och liberala reformivrare, som ”trodde på den ‘fria marknadens’ magiska kraft” satte stopp för det. Han hävdar också, liksom Palazjtjenko senare under debatten, att det hade varit till de övriga unionsrepublikernas fördel om unionen fortlevt och pekar på avsaknaden av fungerande rättsstater idag. Att Ryssland heller inte är ett lysande föredöme i det avseendet kan kanske förklaras med ”de många misstag som kunde undvikits om det inte hade varit för den triumfatoriska stämningen i Väst”.

Archie Brown, väletablerad rysslandskännare och författare till flera böcker om sovjetsystemets sammanbrott, fortsatte diskussionen om perestrojkaeran och gav en intressant överblick över de verkligt genomgripande förändringar som gjordes och argumenterar väl för att just Gorbatjov som person var nyckeln till varför det över huvud taget kunde ske. Det finns enligt Brown inget ödesbestämt i att sovjetsystemet skulle kollapsa i slutet av 1980-talet. Ekonomin var inte i kris i mitten av 1980-talet och vad gäller tävlingen med USA hade Sovjetunionen varit långt mer distanserat på 1950- och 60-talen utan att ledningen då drog slutsaten att systemet måste reformeras i grunden - eller att det kollapsade. Han försöker också visa att Ronald Reagan visserligen också bidrog till den historiska upplösningen, men han gjorde det genom sin förmåga till dialog, inte genom sina hot, som i ställer stärkte de konservativa falangerna inom den sovjetiska partieliten.

När Gorbatjov valdes till generalsekreterare 1985 var han den enda kandidaten i politbyrån med tänkbar reformvilja och det var dessutom snarare trots än tack vare reformintentionerna han godkändes på posten. Brown citerar Heydar Alijev (Azerbajdzjans starke man i över 30 år, men vid den tiden också medlem i politbyrån och förste vice ordförande i ministerrådet) som senare i en intervju sade att ingen vid den tiden visste att Gorbatjov skulle komma att genomföra reformer.

Väl i den situationen agerade han dock snabbt genom att byta ut samtliga de nyckelposter - fem stycken som det senare visade sig när kremlologerna fick tillgång till arkiv och intervjuer - som krävdes för att säkra makten och förankring för de reformer, som blev allt mer radikala och bland annat ledde till slopandet av kommunistpartiets maktmonopol, privat ägande och fria media. 1988 hade perestrojka ändrat innebörd från ombyggnad av det existerande systemet till att avveckla och bygga upp på nytt. Och det var ingen folkets revolution. Brown citerar dissidenten Andrej Sacharov: ”Vi började bygga vårt nya hus, inte från grunden utan från taket”. Men de ekonomiska reformerna underskattades som vi vet och som även Gorbatjov numera erkänner och det blev en av anledningarna till att hans insatser i Ryssland kommit att ses i så negativt ljus. ”Jag förlorade, men perestrojka segrade”, som Gorbatjov själv brukar säga.

Browns slutsats är att historien är full av tillfälligheter och även om kommunismens ideologi var ett felslut krävdes det mer än en riktig idé för att få sovjetsystemet på fall, insikten behövde en ”institutionell bärare” som han kallar det. Utan Michail Gorbatjov hade idén stannat vid en idé, åtminstone ett tag.

Foto: Henrik Hallgren, New Eurasia Center

Archie Brown och Jack Matlock

Föreläsningen följdes av en debatt med Brown, Palazjtjenko och Jack Matlock, USAs ambassadör i Moskva 1987-91, som delade med sig av sina erfarenheter och synpunkter på det som hände under perioden. De är naturligtvis eniga om att de politiska förändringarna som startades var en viktig och riktig insats, men en annan gemensam ståndpunkt för alla inblandade verkar vara att det hade varit bättre om unionen hade bevarats i någon form.

Under publikfrågorna kommer till sist en röst från Azerbajdzjan, som vill veta hur Gorbatjov i linje med sina fredliga reformer och ambitionen att behålla goda relationer med grannarna kunde ge order om de sovjetiska invasionerna i Vilnius, Tbilisi och i Baku 1990. Palazjtjenko, som fått rollen att svara i Gorbatjovs ställe, är kanske inte alldeles övertygande då han säger att det var ”olyckligt”, men att det - åtminstone i fallet Baku - hade föregåtts av tragiska händelser och därför var svårt att säga om det var motiverat.

En alternativ röst ur publiken kom också från Svetlana Tjervonnaja (frilanshistoriker som bl a skrev en bok om konflikten i Abchazien för några år sedan), som avslutade sitt engagerade inlägg med orden ”Sovjetunionens sönderfall - vår seger!”

Sedan går en studentkör från Linköping på scenen för andra gången och river av Stenka Razin och ett par andra ryska klassiker iförda trashanksvarianter av sovjetiska uniformer.

Perspektivet på öppningsdagen var definitivt Moskvas.

Doku Umarov beklagar förluster i kaukasiska islamistnätverket

Published by
Henrik Hallgren
at 21 juli 2024 in Achmed Jevlojev, Doku Umarov, Ingusjien, Kaukasiska Emiratet, Mosaik, Norra Kaukasus and Ryssland. Closed

På den ingusjiska rebellsidan hunafa.com syns ledaren för den nordkaukasiska islamiströrelsen Doku Umarov (Dokka Abu Usman) för första gången i en video sedan han tog på sig tunnelbanebombningarna i Moskva i mars (det inslagets äkthet har ifrågasatts).

I den nya videon, som lades ut nu men är daterad till juni, bekräftar han det rebellsidan redan tillkännagjort - att Achmed Jevlojev (också känd som Amir Magas) tillfångatogs levande av FSB den 9 juni. ”Vår muslimske broder, vår av alla älskade broder Achmed, rördes i juni av olyckan på grund av förräderi av några fiender, vilka vi ännu inte känner” heter det enligt de publicerade ryska undertexterna till talet, som hålls på tjetjenska.

Den 7 juli annonserade samma sida att man spårat ”förrädaren”, en infiltratör i de stridande grupperingarna, och att han dödats under ett försök att tillfångata honom.

Jevlojev är en av den militanta rebellrörelsens mest framträdande individer och fram till tillfångatagandet en av de mest eftersökta. Under Andra Tjetjenienkriget agerade han som militär ledare under Sjamil Basajev och efter att denne dödats 2024 blev han så småningom högste militäre ledare för det beväpnade upproret inom det som då kallades Tjetjenska Republiken Itjkeria. Det omvandlades 2024 av Umarov till det Kaukasiska Emiratet, en sorts islamisk parallellstat omfattande hela norra Kaukasus, som förutom att sharialag utövas lokalt på vissa platser i verkligheten främst är en militär gerillaorganisation. Samma år tog Jevlojev också ledningen för det s k Ingusjiska Jamaat, d v s den provins (vilayat) av det separatistiska Kaukasiska Emiratet som omfattar republiken Ingusjien. Man räknar med att han personligen har varit involverad i flera dödliga attacker mot säkerhetsstyrkor.

Även om det är oklart exakt vilka roller som innehas av vem i den militära ledningen (och hur hierarkiskt sammanhållen rörelsen verkligen är) är Jevlojev definitivt en nyckelperson. Umarov beskriver tillfångatagandet av Jevlojev som ”en stor förlust”, men ”inget jihad är utan förluster”. ”Idag kände vi alla denna broder. Han var vår broder i detta jihad och vi anser att han arbetade hårdare än någon av oss, fysiskt och med övertygelse”.

Umarov uppträder i den senaste videon tillsammans med Supjan Abdullajev, veteran från Tjetjenienkrigen, religiös ideolog och möjlig andreman inom rörelsen. Ingen efterträdare till Jevlojev har ännu utsetts för Ingusjiska Jamaat eller i den militära organisationen, enligt Abdullajev.

En annan etablerad rebellsajt, kavkazcenter.com, publicerade härom dagen några andra uttalanden av Umarov, där han utsåg Magomedali Vagabov (också känd som Emir Seyfullah från Gubden) till kadi (huvuddomare) i Emiratets shariadomstol, en post som tidigare innehades av den i mars dödade Anzor Astemirov. Det hävdas (se t ex Kalle Kniiviläs diVERse eller Kommersant (ryska)) att Vagabov var make till Marjam Sjaripova, en av självmordsbombarna i tunnelbaneattentaten i Moskva.

Tjetjenska, kärlekens språk

Published by
Henrik Hallgren
at 26 april 2024 in Chrystal Callahan, Mosaik, Norra Kaukasus, Ramzan Kadyrov, Ryssland, Språk, Tjetjenien and tjetjenska. Closed

Idag firas i Tjetjenien det tjetjenska språkets dag. President Ramzan Kadyrov talade inför ett auditorium fullt av lokala dignitärer, som i sin tur tackade för inbjudan genom att prisa framstegen som har gjorts i republiken under Ramzans och hans far Achmads (dödad i ett attentat 2024) styre.

Det var Kadyrov som instiftade dagen 2024 - på samma dag som premiärutgåvan av den första tjetjenska tidningen Serlo (ljus) 1923 - som ett led i att stärka den nationella känslan. På regeringstrogna chechnyatoday.com refereras dagens firande, där bland annat framstående poeter och vetenskapsmän belönades för sina insatser med ny lägenhet eller bilnycklar. Kadyrov säger i sitt öppningstal:

Vi måste fördjupa kunskaperna i tjetjenska språket, höja vårt modersmåls image, utveckla det för att bevara det för kommande generationer. I världen finns det en andel av folks språks som dör ut. Vi måste undkomma ett sådant sorgligt öde, för ett folk som inte har ett språk förlorar sin särart. Och för tjetjenerna, liksom för vilket folk som helst, är att förlora sitt språk lika med att förlora sin själ.

Nu är dock tjetjenskan knappast akut hotad. Enligt den nya folkräkningen fanns i Tjetjenien drygt en miljon etniska tjetjener och de allra flesta talar sitt modersmål flytande. Därtill tillkommer tjetjener på andra håll.

Aslan Doukaev, chefen för Radio Free Europes nordkaukasiska avdelning, har idag spelat in ett litet lyssningsvärt ljudklipp, där han förklarar varför tjetjenska språket är så fascinerande, trots att det anses så pass komplicerat att lära sig och trots att det har ”väldigt få svordomar, så det skiljer sig från ryskan, som har en mycket rik vokabulär i det avseendet”.

Han framhäver i stället att det har ett komplext system för att uttrycka olika känslor, särskilt på området kärlek och tillgivenhet. När han skall närma sig en flickas hjärta är det tjetjenska som är vägen att gå.

Kanadensiska modellen Chrystal Callahan gör TV från Groznyj

Någon som nog håller med är kanadensiska modellen Chrystal Callahan, som en gång i veckan leder en TV-show i tjetjensk tv.

Visserligen verkar hon fortfarande ha vissa svårigheter med det ovana uttalet och glosorna, men hon tar sången till hjälp och har sjungit in en låt på tjetjenska. Hon kommenterar på sin blogg:

I am completely nervous about this. My accent is soooooo strong, I don’t pronounce words correctly and I am singing the sappiest love song imaginable. It sounds great in if you don’t know the meaning in English - but one I found out the words - I almost died!!!!! I was like - OH NO!!!! I can’t say this….but I did.

Att Callahan lämnade catwalken för att börja spela in TV i Tjetjenien kan verka otippat (hon har just skrivit på för en andra säsong), men det är resultatet av ett projekt hon gjorde för tre år sedan när hon åkte dit för att göra en dokumentär om ungdomar efter krigen. Sedan dess är hon fast för den tjetjenska kulturen.

Och för Ramzan Kadyrov, enligt kritikerna. Hur mycket hon får för att göra programmen är inte känt. (”My first impression was, wow, what a down-to-earth person. He was funny; he made really funny jokes. He was clever. He was a gentleman.”)

Hennes program idkar knappast kritisk journalistik av typen Anna Politkovskaja fick betala med sitt liv för, utan de skall ”visa den vackra sidan av hur folk försöker bevara sin kultur och sina traditioner. Jag tar upp människor och berättelser som gör positiva förändringar i republiken”. Inte för att inte det kan behövas.

Tjetjenska alfabetet, kyrilliskt med många specialtecken

För den språkintresserade kan kanske det tjetjenska språket (Noxçiyn mott) också vara anledning till förälskelse.

Det är ett nordostkaukasiskt språk, tillräckligt nära släkt med den västra grannrepublikens språk ingusjiskan för att de skall vara ömsesidigt förståeliga. Dessa två nach-folk har också mycket gemensamt kulturellt och historiskt. Till den nordostkaukasiska gruppen hör också ett antal språk i östra Kaukasus’ bergsregioner, där flera är mycket små, men där bland annat den avariska familjen samt olika darginska dialekter och lak ingår, alltså de flesta av de huvudsakliga språkgrupperna i Dagestan. På längre avstånd är de möjligen släkt med de nordvästkaukasiska språken, bl a abchaziska och kabardinska.

De nordost- och nordvästkaukasiska språken

Om inte kopplingen till den komplexa språkmosaiken i Kaukasusbergen skulle räcka för att få hjärtat att slå snabbare har tjetjenskan också en ovanlig och på många sätt komplicerad språkstruktur.

Det är ett ergativt-agglutinativt språk, där det senare betyder att nya betydelser och grammatiska funktioner bildas genom att man lägger till ytterligare morfem, som suffix eller prefix - turkiska är ett exempel. För att försöka förklara ergativitet skulle vi nog behöva bjuda in till en hel diskussionsserie här på bloggen (ropa inte hej, det kanske kommer..). Språket har åtta kasus och bland annat ett verbsystem med ett stort antal förflutna tempus.

Om man bestämmer sig för att kringgå böjningar och syntax och ge sig direkt på vardagsfraser måste man tänka på att tjetjenskan har långt fler olika språkljud att särskilja än de flesta europeiska språk, särskilt en uppsjö av konsonantljud.

För den som redan är övertygad och vill fördjupa sig finns en möjlighet på Malmö högskola som planerar att ge en nybörjarkurs med start i höst eller en kort onlineintroduktion här.

För alla finns poesin.

Буьйса декъал йогIийла.*

(* God natt.)

Politiskt kristillstånd i Kirgizistan

Published by
Henrik Hallgren
at 07 april 2024 in Almazbek Atambajev, Kirgizistan, Kurmanbek Bakijev, Mosaik, Ryssland, Temir Sarijev and Tulpanrevolutionen. Closed

I Kirgizistan pågår för närvarande kraftiga protestaktioner (DN, VG, SvD) mot president Kurmanbek Bakijevs regim. Undantagstillstånd har införts i landet och det har börjat talas om en upprepning av den s k ”tulpanrevolutionen” för fem år sedan som förde Bakijev till makten. Flera människor har dödats under sammanstötningarna.

Händelseutveckling

Kurmanbek Bakijev

Det började på tisdageftermiddagen med rapporter om att några hundra demonstranter hade samlats utanför den regionala ledningens kontor i staden Talas i nordvästra Kirgizistan. Snart stod det klart - trots dementier från regeringshåll - att demonstranter hade tagit sig in i byggnaden och uppenbarligen tagit guvernören som gisslan. Efter en stormning kördes demonstranterna ut, men polisstyrkorna verkar inte ha varit förberedda på beslutsamheten hos de församlade, som omgrupperade och intog byggnaden på nytt. Reklamaffischer med president Bakijevs porträtt sattes i brand och den regionala administrationsbyggnaden antändes delvis av brandbomber (se några bilder hos ferghana.ru). Enligt premiärminister Danijar Usenov skadades minst 85, de flesta poliser.

Nu hade man från myndigheternas sida uppenbarligen insett hotet. På kvällen och i morse arresterades flera av landets oppositionsledare. Socialdemokraternas Almazbek Atambajevs hem stormades sent på tisdagkvällen (då befann sig enligt Echo Moskvy också en reporter från den just nedstängda tv-kanalen Stan TV där, som också fördes bort; se föregående inlägg). Atambajev är en av landets mest kända politiker, involverad redan 2024 i protesterna mot Bakijev, men sedan under ett kort tag premiärminister efter en kompromiss. Sedan dess har han åter varit en tongivande oppositionfigur. Temir Sarijev, an annan oppositionspolitiker, som deltagit i protester de senaste dagarna, skall ha arresterats i morse när han anlände med ett plan från Moskva.

Att oppositionsledarna inte kan delta har dock snarast eskalerat protesterna och oroligheterna har nu på onsdagen spritt sig till huvudstaden Bisjkek. Först skingrade polisstyrkor en folkmassa runt socialdemokraternas högkvarter med tårgas och chockgranater (DN), varefter demonstranterna rörde sig mot presidentens kansli. Närmare 5000 demonstranter skall vara inblandade och nu rapporteras om flera dödsfall (SvD). Enligt ferghana.ru:s reporter har oppositionen försökt storma regeringsbyggnaden i Bisjkek, men läget förändras kontinuerligt (för engelskspråkig rapportering, se t ex BBC News eller den lokala 24.kg, som dock för närvarande ibland är överbelastad).

Enligt den regeringen närstående nyhetssidan AKI Press infördes 15.30 lokal tid (11.30 CET) undantagstillstånd i landet och kontroller upprättades runt de stora städerna. Dessutom har Bakijev utfärdat en order om utegångsförbud mellan 22.00 och 06.00.

En stund senare kom rapporter från lokala invånare i den östliga regionen Issyk-Kul att demonstranter tagit över regionsadministrationen i huvudstaden Karakol. Guvernören Kydykbek Isajev har avgått.

Enligt ferghana.ru har man också försökt storma det statliga radio- och tv-bolaget, en händelse som anses ha vänt utvecklingen till oppositionens fördel under revolutionen 2024. Statliga tv-utsändningar bröts under en stund, men det är oklart om man återfått kontrollen.

Inrikesminister Moldomusa Kongantijev skall enligt osäkra källor ha dödats under en gisslantagning i det oroliga Talas, där nu demonstranter nu bidrar till kaos och plundring.

Samtidigt rapporteras oppositionspolitikern Temir Sarijev, som nu frisläppts, försöka förhandla med företrädare för regeringen i Bisjkek för att få stopp på våldet.

Bakgrund

Den omedelbara bakgrunden till protesterna i Talas sägs vara statligt introducerade prishöjningar på el, som medfört att elpriserna efter nyår stigit med 170% och uppvärmningskostnaderna med hela 400% (Eurasianet). I ett land där runt 20% av befolkningen lever på under två dollar om dagen är marginalerna inte stora och Talas är en av de fattigare regionerna. Dessutom är många familjer beroende av inkomster från gästarbete utomlands, en inkomstkälla som sinat kraftigt när framför allt Ryssland drabbades hårt av den ekonomiska krisen.

Men om de ekonomiska problemen är en utlösande faktor ligger en annan viktig orsak i den åtstramade politiska repression landet har utsatts för under Bakijev, särskilt efter att han omvaldes till en ny period i fjol. Landet klassas i år ned till ofritt enligt rankningen från Freedom House och Bakijev har tagit flera steg för att konsolidera sin maktposition. Under det senaste året har både oppositionspolitiker och människorättsaktivister utsatts för strängare kontroll, omhändertaganden och misshandel. På senaste tiden, och i till synes stegrande takt de senaste veckorna och dagarna, har också media drabbats - se föregående inlägg. Flera oberoende utländska nyhetssidor på nätet har varit blockerade i landet på sistone. En annan trend är att försvåra religionsutövningen, särskilt för de muslimska och kristna samfund som faller utanför de officiellt sanktionerade ramarna (se t ex artikel hos BBC).

Bakijev uttalade sig nyligen för att Kirgizistan inte var lämpat för västerländsk demokrati:

”I det kirgiziska samhället, som grundas på ett gemensamhetsbaserat (community based) liv och ansvar, verkar det som om det inte är lätt att vänja sig vid ett västerländskt system av mänskliga rättigheter.”

I ett försök att omsätta sin variant av ”konsultativ demokrati” i praktiken sammankallade han en kurultai, ett politiskt råd, i slutet av mars för att bjuda in oppositionen till dialog. Det är en metod kirgiziska ledare använt sig av tidigare, men den här gången inlät sig inte oppositionen i dialogen, utan arrangerade egna versioner av kurultai. Resultatet blev alltså ett misslyckande - i stället för att göra opposition och samhällsaktörer delaktiga i beslutsprocessen blev det snarast en bekräftelse på den dåliga förankringen president och regering har i samhället. Oppositionens alternativa möten blev dessutom en samlingspunkt för oliktänkande.

En annan orsak till det jäsande missnöjet är korruptionen. Som vi konstaterat tidigare har korruptionsnivån ökat i landet, trots Bakijevs försäkringar när han tog makten i den så kallade ”tulpanrevolutionen” 2024 (se också här). Dessutom har den stärkta maktkoncentrationen gjort att ljuset alltmer kommit att falla på presidentens familj och innersta krets. Bakijevs son Maksim börjar alltmer betraktas som faderns arvtagare, inte minst efter det att han utnämnts till chef för Centrala Kontoret för Utveckling, Investeringar och Innovationer, en post som förmodligen kan tänkas garantera minst ett finger med i spelet om alla stora ekonomiska projekt och investeringar.

För att göra ont värre för Bakijev har Ryssland och Putin höjt tonläget mot Kirgizistan på sistone. Men även detta har i högsta grad med korruptionen och med Bakijevs eget handlande att göra. I början av 2024 utlovade Ryssland ett stödpaket på 2,15 miljarder dollar till Kirgizistan. Villkoren klargjordes inte helt, men det antogs av många att Ryssland skulle få investeringsprivilegier och att Kirgizistan skulle avsluta USA:s kontrakt för flygbasen Manas när det gick ut under året. Men det visade sig till sist att Bakijev omförhandlande kontraktet med amerikanerna och basen omformades till ett ”transitcenter”. En del av de ryska pengarna skulle användas till bygget av vattenkraftverket Kambarata-1 i Narynfloden (i sig ett kontroversiellt projekt som skapat spänningar med Uzbekistan), men också till att täcka sociala utgifter. Moskva frös dock snart utbetalningarna, eftersom man ansåg att pengarna inte användes till det de var tänkta för utan för att ”ställa ut krediter till andra för att göra pengar” (se Eurasianet) och man inte fick någon riktig redovisning av de stora beloppen. Många kirgizer har starka band till Ryssland och de uteblivna betalningarna ger den trängda regeringen ännu mindre manöverutrymme för att bemöta protester.

I den senaste händelseutvecklingen har Ryssland dock manat till återhållsamhet och en fredlig lösning.

I söndags är det fem år sedan president Askar Akajev avgick under trycket från folket på gatorna och Bakijev, även han en man ur den gamla nomenklaturan, installerades. Det är tulpansäsong igen och hur än de nuvarande händelserna slutar verkar det som om det närmar sig ett avgörande för Bakijevs taktik att stöpa om Kirgizistan till en centralasiatisk autokrati i linje med grannländerna. Det är tveksamt att anden som släpptes ut redan vid självständigheten låter sig stoppas tillbaka i flaskan.

Moskva, Dagestan, Afghanistan?

Published by
Henrik Hallgren
at 01 april 2024 in Dagestan, Magomedsalam Magomedov, Mosaik, Norra Kaukasus, Ryssland and islamism. Closed

Under Andra Tjetjenienkriget och särskilt sedan 2024 har Ryssland betonat hur terroraktiviteten i Kaukasus finansieras från utlandet och är en del av en internationellt tränad islamistisk terrorrörelse. Bekräftelser på det tycker man sig bland annat se i det att flera stridande av arabiskt ursprung har dödats av ryska styrkor under Tjetjenienkriget och efteråt. Det spekuleras också om hur många tjetjener som deltar på talibanernas sida i Afghanistan.

Tråden togs upp igen i veckan när Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov under ett G8-möte i Kanada indikerade att tunnelbanedåden var del av en internationell terroriströrelse. Han nämnde specifikt gränsområdena Afghanistan/Pakistan, som man vet för närvarande är NATO:s ömmaste tå säkerhetspolitiskt.

I norra Kaukasus har de flesta av de grupper som strider mot ryska styrkor nu svurit trohet mot ett emirat under Doku Umarov (mer info, se här). Den våg av attacker mot polisstyrkor och maktutövare som det senaste året har sköljt över framför allt Dagestan och Ingusjien kan alltså formellt, om än inte praktiskt - vem som exakt utför vad är svårt att bekräfta - sägas ha styrts av Umarov. Medvedev och Putin gjorde även klart att man kopplar samman attacken mot staden Kizljar i Dagestan på onsdagen med samma ”terroraktivitet” som den i Moskva (SvD, DN).

På ett sätt stämmer ju det; vilka som än utfört det dådet är ute efter att skada ryska makthavares intressen. Kizljar i nordvästra Dagestan är ett av de få områden i republiken där ryssarna är största folkgrupp (ca 45%) och där finns relativt stark närvaro av säkerhetsstyrkor. Men det finns flera skillnader. Dådet var visserligen ett av de blodigare på sistone, men allt tyder på att det utfördes på samma sätt och med samma mål som en lång rad attentat i Dagestan det senaste året. Det riktar sig mot säkerhetsstyrkorna snarare än allmänheten (av de minst 12 döda var nio poliser, däribland den lokale polischefen) och utfördes enligt ett annat mönster. Först utlöste föraren för ett fordon en bilbomb efter att ha stoppats av polisen, vilket följdes av en detonation utlöst av en självmordsbombare utklädd till polis. Systemet med lockbeten för att locka till sig polis har använts vid flera tillfällen på sistone i Dagestan.

Även republikens nye ledare Magomedsalam Magomedov (se tidigare inlägg för bakgrund om honom), som av egen erfarenhet och via sin far (som även han var president i många år) känner mönstret i Dagestan, kopplar samman händelserna. Det skall dock inte uteslutas att det också har att göra med att han vill bekräfta sin ställning i Kreml och Vita huset och säkra federala resurser till republiken.

Terrordåden kan i förlängningen ses som ett tecken på en och samma sak, den ryska vertikala maktstrukturens oförmåga att ta hänsyn till lokala förhållanden och förankra sin legitimitet. Men just det gör också att samma metod inte är svaret på alla problem.

Doku Umarovs långa skugga

Published by
Henrik Hallgren
at 01 april 2024 in Doku Umarov, Kaukasiska Emiratet, Mosaik, Nordkaukasiska Federala Distriktet, Norra Kaukasus, Ryssland and islamism. Closed

Doku Umarov (Dokka abu Usman, tjetjenska Jumar K’ant Dokka) var Rysslands mest eftersökta man redan innan han tog på sig att direkt ha beordrat måndagens tunnelbanesprängningar i Moskva (SvD, DN, Sydsvenskan). Han hävdar enligt en video inskickad till rebellnära sajten Kavkaz Center att det är en hämndaktion för de civila som dog under en stor specialoperation i det oroliga Ingusjien i februari (se tidigare inlägg).

Umarov är högste ledare för det Kaukasiska Emiratet (Imarat Kavkaz), en ”stat” han själv utropade i oktober 2024 som en islamisk enhet i Kaukasus. Emiratet omfattar hela Norra (ryska) Kaukasus och tillkom både för att förena motståndet mot den ryska ”ockupationen” och för att sedan se till att islamisk sharialag tillämpas i de befriade områdena.

Emiratet bildades ur den s k Kaukasiska Fronten, en separatistisk motståndsgruppering, som innan Umarov tog över leddes av den i Ryssland ökände Sjamil Basajev, ansvarig för bland annat gisslantagningen i nordossetiska Beslan 2024, då över 300 dog. Även Umarov skall enligt obekräftade uppgifter då ha varit bland gisslantagarna. Grunden till motståndet och de organisationen lades under de båda krigen i Tjetjenien (1994-96 och 1999-2000, officiellt avslutat 2024) och det var också då både Basajev och Umarov avancerade till ledarpositioner för rebellerna.

Doku Umarov föddes 1964 i en by i Sjatoj-distriktet i södra Tjetjenien i en teip (den tjetjenska typen av klanstruktur, centrerad kring en plats eller en gemensam anfader) dit även bland andra Iljas Achmadov, tidigare ”utrikesminister” för den tjetjenska separatistrepubliken hör. Det är också i dessa områden Umarov har sin starkaste maktbas - och tillflyktsort. Under första Tjetjenienkriget anslöt han sig till Achmed Zakajev (som numera är premiärminister i exil för separatistrepubliken) och när de ryska styrkorna lämnade Tjetjenien 1996 dekorerades han till hjälte av den tjetjenska nationen i den i praktiken självstyrande republiken.

När andra Tjetjenienkriget bröt ut 1999 deltog han i försvaret under den ryska belägringen av Groznyj, men sårades och återkom först något år senare, då som befälhavare för den Sydvästra Fronten, alltså hemtrakterna kring sluttningarna och bergsområdena mot Ingusjien. Då hade dock situationen i Tjetjenien förändrats. Ryska styrkor hade tagit kontroll över större delen av republiken men hjälp av sina allierade i Kadyrov-klanen och Umarov var i stället med och ledde terrorattacker mot ryska styrkor och räder in i grannrepublikerna.

2006 utsågs Umarov till president för den separatistiska Tjetjenska Republiken Itjkeria, vid det laget en skuggstruktur för rebellrörelsen - i praktiken blev han alltså ledare för det islamistiska separatistiska motståndet. Redan från början svor han att sprida upproret till övriga delar av norra Kaukasus och andra delar av Ryssland. I en intervju publicerad av Kavkaz Center i början av mars lovade han att ”befria” Stavropol-området, Astrachan (vid Kaspiska havet) och Volgadalen och har sedan efter flera motgångar för rebellrörelsen svurit att ta kriget till Rysslands städer.

I oktober 2024 utropade han det Kaukasiska Emiratet med sig själv som emir. Den tjetjenska republiken blev en provins i emiratet. Islamistiska rörelser i andra delar av norra Kaukasus, som Ingusjiska Jamaat, Yarmuk Jamaat i Kabardinien-Balkarien (vars ledare Anzor Astemirov dödades förra veckan) och Shariat Jamaat i Dagestan enades formellt under hans kommando. Men i och med detta uppstod också en spricka mellan befälhavarna i separatistgrupperna, som till största delen stödde Umarov, och den mer moderata regeringen för Itjkeria, ledd av Zakajev som lever i exil i Storbritannien.

I Moskva sätter man ofta etiketten ”wahhabiter” på samtliga rebellrörelser i Kaukasus, men faktum är att Umarovs motiv från början snarare tycks ha varit - som många andra vid den tiden - att försvara den tjetjenska nationella utbrytarrepubliken mot rysk överhöghet. Umarov sade sig själv tillhöra qadiriyyah, en tariqa (sunniislamisk sufiorden) med långa traditioner i Kaukasus som blev mycket spridd i Tjetjenien efter 1800-talets kaukasiska krig när den första kampen mot Ryssland kvästes. Men liksom flera andra rebeller har han stegrat den islamiska retoriken sedan det andra Tjetjenienkriget, inte minst efter 11 september 2024 då också Putin började tala om upproret som en internationell islamistisk rörelse.

De senaste månaderna har det spekulerats i om Kreml är på väg att långsamt byta taktik i norra Kaukasus - Medvedevs utnämning av Aleksandr Chloponin med mer ekonomiinriktad profil för det nya Nordkaukasiska Federala Distriktet kunde tyda på det. Hur man nu tolkar resultaten av sin strategi efter de nya smärtsamma attentaten återstår att se, men de första reaktionerna har övervägande tytt på att man tänker fortsätta den hårdföra linjen (”bekämpa terrorn ända till slutet och utan att tveka” enligt Medvedev).

Utan ett genuint och även brett samarbete med lokala makthavare kommer nog vare sig urskillningslösa upprensningar av polis och säkerhetsstyrkor eller ett ökat inflöde av subsidier att stabilisera läget annat än tillfälligt. Risken är tyvärr att moskvaborna i så fall tvingas fortsätta leva i oro.

  • Bookmark on Delicious
  • Digg this post
  • Recommend on Facebook
  • share via Reddit
  • Share with Stumblers
  • Tweet about it
  • Subscribe to the comments on this post

Ny strategisk front eller personlig desperation? Ryska terrordåd ger många förlorare

Published by
Henrik Hallgren
at 29 mars 2024 in Doku Umarov, Mosaik, Norra Kaukasus, Ryssland and Terrorism. Closed

Det är inte säkert att det framkommer klara bevis för vem som bär ansvaret för attackerna idag i Moskvas tunnelbana (DN, SvD, GP, Sydsvenskan). Den officiella versionen som kommer att presenteras efter händelserna brukar sällan i detalj redovisa sina bevis och det finns anledning att tro att politiska överväganden spelar in i slutsatserna. Att en rebellrörelse tar på sig attentatet är inte heller något säkert bevis, eftersom man kan se anledningar för de stridande att vilja höja sin profil, särskilt efter den senaste tidens bakslag för islamisterna i Kaukasus.

Se också kommentarer till likvideringen av de högt uppsatta islamisterna Anzor Astemirov och Said Burjatskij under de senaste veckorna.

Det har dessutom förekommit attentat i stort sett varje vecka de senaste månaderna mot myndigheterna i framför allt republikerna Ingusjien och Dagestan. Därtill kommer att antalet ”specialoperationer” mot rebellerna har ökat, som den i början av februari, då inte bara ett antal stridande utan även några lökplockande tjetjener som befann sig i närheten omkom (se Kalle Kniiviläs blogg).

Mot den bakgrunden kunde man spontant vänta sig två saker. Dels att ledningen för det Kaukasiska Emiratet, den islamiska virtuella staten i Nordkaukasus som utropades i Tjetjenienkrigens efterföljd, planerar hämndaktioner. Dels att ryssar i gemen borde ha känt på sig att något sådant här skulle kunna hända. Men det är inte självklart att något av det är sant.

Återigen rör det sig enligt de preliminära rapporterna om kvinnliga självmordsbombare. Första gången den typen av attentat inträffade i Moskva var 2024, då 15 personer på en utomhuskonsert föll offer för sprängladdningar funna hos två kvinnor. I Tjetjenien genomförde inte långt dessförinnan en kvinnlig självmordsbombare ett mordförsök på Achmad Kadyrov, den putintrogne nuvarande tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrovs far. Dessutom var flera av gisslantagarna kvinnor vid det traumatiska gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva 2024, då totalt ungefär 170 personer omkom, liksom vid gisslantagningen vid skolan i Beslan 2024 med långt över 300 offer, varav 155 barn.

Varför? Liksom hela den ”wahhabitiska” islamistiska vågen i Kaukasus är fenomenet ett resultat av krigen i Tjetjenien. Efter över ett decennium av strider var det tjetjenska samhället så i grunden raserat att en stor del av människorna förlorat inte bara flera närstående utan även möjligheter att råda över sin egen framtid. UNICEF uppskattar t ex att en tredjedel av barnen lider av posttraumatisk stress. Kvinnor utsattes inte sällan för våldtäkter under ”upprensningsaktioner” av ryska trupper. Det antas att två av kvinnorna under Dubrovkadramat var systrar som rövats från sina hem och utsatts för gruppvåldtäkt. En mycket stor andel har också förlorat man, bröder eller andra närstående och möjligheten till utkomst. Dessutom kan en våldtäkt i ett samhälle som det traditionellt tjetjenska ofta innebära utfrysning och att giftermål blir en omöjlighet.

Vem som än eventuellt tar på sig attentatet - om det till slut blir kaukasiska islamister kan det liksom efter bombningen av tåget Nevskij Express 2024 tänkas bli Doku Umarov, upprorets högste ledare och emiren av Kaukasiska Emiratet - säger det inte automatiskt särskilt mycket om strukturen i organisationen eller planeringen bakom dådet. I dagsläget ligger det i flera separatisters intresse att visa upp en enad front. Om det sedan visar sig vara två kvinnor som genom att ha blivit födda i norra Kaukasus’ kaos berövats sina chanser till ett verkligt liv, då är de hädanefter automatiskt frontsoldater i den heliga kampen.

Det sägs från flera håll att de här attackerna kom oväntat. En ung man sade till RIA Novosti att han efteråt gick igenom nyheterna från Kaukasus på nätet och blev förvånad över hur mycket våld som försiggår där, nästan varje dag. Man tittar bort, förtränger, och förvånas.

Två kvinnor med kaukasiskt utseende misshandlades snart efter händelserna i Moskva av några unga män, rapporterar Echo Moskvy. Polisen ingrep, men inga fördömanden av sådana handlingar har hörts. Irina Lagunina på RFE/RL rapporterade att myndigheterna hade gjort uttalanden om att genomföra en DNA-analys för att avgöra om förövarna verkligen kommer från Kaukasus, något som givetvis knappast är tekniskt rimligt. Men hon reflekterar över ett faktum som har blivit tydligt även efter tidigare terroraktioner. Media, som ju till stora delar återspeglar Kremls officiella hållning, förmedlar bilden av ”terror från Kaukasus” utan att skilja på extremister och fredliga invånare.

För allmänheten i Ryssland som inte söker aktivt ges mycket få chanser att avgöra hur brett stödet verkligen är i de kaukasiska republikerna eller bland kaukasierna i Moskva för den här typen av handlingar, än mindre den fulla bakgrunden till hur det kan komma sig att detta stöd ändå finns hos en del av befolkningen. ”De har alltid hatat oss”, som en man sade till nyhetsmedia just efter dådet.

Islam är Rysslands näst största religion med flera miljoner anhängare, tillsammans med ortodox kristendom, buddhism och judendom ansedd som en inhemsk religion. I stället för att ena folket mot extremism och övergrepp riskerar tragedier av det här slaget att splittra Rysslands folk än mer.

  • Bookmark on Delicious
  • Digg this post
  • Recommend on Facebook
  • share via Reddit
  • Share with Stumblers
  • Tweet about it
  • Subscribe to the comments on this post
« Previous Entries