Det första och alla efterföljande steg (som Dagestans president) kommer att inriktas på att konsolidera samhället, att ena folket. Problemen kopplade till motstånd, intriger, konflikter, måste lämnas bakom oss.

Och sådana problem finns det gott om. Dagestan plågas tillsammans med Ingusjien och Tjetjenien av ständigt återkommande attacker mot framför allt poliser, soldater och makthavare. Senast i fredags sköts polischefen i huvudstaden Machatjkala ihjäl i sin bil under vad som blev ett även för norra Kaukasus ovanligt blodigt dygn. En ”enkel” förklaring till våldet i norra Kaukasus kan kanske låta så här: en kombination av kriminella element (som ofta hamnat utanför det traditionella klan- eller djamaat-samhället) lockas av en socialt egalitär islamism, som då radikaliseras militärt genom närvaron av dessa element och genom övervåld från lokala polisstyrkor och inrikestrupper skapas en våldsspiral. Till det kommer korruption inom maktstrukturerna och ren utomlegal ”affärsverksamhet”. Kreml brukar ofta ha en ännu enklare förklaring: ”wahhabism”.

Men Dagestan har ytterligare en komplikation som gör det unikt. Eftersom det är Rysslands mest etniskt komplexa region med 14 erkända etniciteter och ca 35 olika inhemska språk har man både under sovjettiden och under 1990-talet använt ett komplicerat system av kompensationsmekanismer och maktrotation för att undvika att det lilla landet drabbas av etniska konfliktsituationer. Därför är det också närmast obligatoriskt att Magomedov, som själv tillhör folkgruppen darginerna, kommer att utnämna en avar – Dagestans största folkgrupp – till premiärminister och en annan av de stora nationaliteterna till talman i parlamentet. Alla poster måste bytas samtidigt. Sedan Putin tillträdde och började ”stärka maktvertikalen”, alltså utöva hårdare kontroll över republikerna direkt från Kreml, har det här systemet urholkats och det är därför Medvedevs utnämning idag över huvud taget är möjlig (strängt taget är Medvedevs val fortfarande bara en ”rekommendation”). Problemet är inte bara att man riskerar att rubba maktbalansen utan också att legitimiteten försvagas.

På så sätt kan man säga att Magomedsalam (Magomedalijevitj) Magomedov är ett säkert kort. Han är nämligen son till Magomedali Magomedov, som styrde Dagestan ända från perestrojkatiden till 2006, då han fick lämna plats för Muchu Alijev, som även han suttit med i makttoppen sedan dess. Alijev har dock alltid betraktats som en teknokrat och han har varken lyckats få bukt med våldet eller infriat förhoppningar om bättre ekonomi och infrastruktur (vilket stora problem med vattenförsörjningen härom veckan visade).

Makten är alltså tillbaka i släkten. Man har spekulerat i om Medvedev efter att ha inrättat det Nordkaukasiska Federala Distriktet och valt outsidern Chloponin till guvernör, skulle fortsätta med en ny oväntad utnämning. Det blev i stället en försiktig kompromiss mellan fortsatt kontinuitet och förnyelse med ekonomiskt fokus. Varken Dagestans maktelit eller folket, som oftast brukar beväpna sig och visa sina protester genom att spärra av genomfartsvägar, hade nog accepterat annat än kontinuitet.

Magomedsalam har en ekonomiutbildning från Dagestans statliga universitet och arbetade fram i olika expertkommissioner fram till 2006, då han utsågs till ordförande i Folkförsamlingen (Narodnoe sobranie, Dagestans parlament). Han är också involverad i flera företagsprojekt i republiken. Han är medlem i Enade Ryssland. Givetvis.

Lag-VM i isracing gick av stapeln i Krasnogorsk på bandystadion Zorki. Sverige tog alltså silvermedalj efter två dagars tävlande mot Ryssland, Finland, Tjeckien, Holland, Österrike och Tyskland. Ryssarna tog hem segern med 50 poäng och är i stort sett oslagbara i denna sport. Sverige skrapade ihop 45 poäng och på tredje plats kom Österrike på 41 poäng.

Svenska Landslaget i Isracing, 2010

Varje år går det åtminstone en isracing tävling med VM-status i Krasnogorsk. I år var det lag-VM och andra år har det varit det individuella VM:et det handlat om. Jag lyckades skramla ihop ett 30-tal svenskar med hjälp av Svenskklubben “Moskoviten”, och jag var för en gångs skull inte ensam svensk på läktaren. 8000 personer på läktarna och temperaturen på minus 11 gjorde kvällen lyckad och alla var mycket nöjda. Svenskklubbsmedlemmarna tyckte det var en otroligt spektakulär sport och uppskattade i synnerhet den fina stämningen på läktaren. Landslaget blev glatt överraskade av den svenska klacken.

Publiksiffrorna är imponerande för att vara ett utomhusevenemang med närmast obefintlig marknadsföring. Varje år är det nästan fullt på läktarna och det är inget unikt för just Krasnogorsk. Ute i regionerna är det liknande publik siffror, ibland mer på de övriga VM-deltävlingarna. Tittar man på publiksiffrorna är det väl ändå märkligt att inte sporten får mer utrymme i media, både här i Ryssland och hemma i Sverige. År efter år rullar det på i det tysta. Synd, för det är en jäkligt kul sport att se, lyssna och lukta på (hojarna går på metanol).

Individuella VM

Stefan och P-A kommer att köra det individuella VM:et i år. Posa Serenius, 62 år ung, kvalade inte in i år och det är första gången på 33 år! Han har alltså kört alla de senaste 32 VM-serierna! Han är ju ett kapitel för sig, men jag vill bara nämna här att det gjorts en dokumentär film om honom “ICY RIDERS”, som visades på SVT för några år sedan och den gick hem ordentligt i de svenska stugorna. Även de som inte var motorintresserade hade stor behållning av filmen. Det förekommer mycket Rysslands bilder i filmen. Trevligt!

Hursomhelst så handlar årets individuella VM om fem deltävlingar, varav två går här i Ryssland. Helgen som var, 6-7 februari i Togliatti och 13-14 februari i Saransk. Resterande tre tävlingar går i Europa; Innsbruck, Assen och Berlin.

Stefan Svensson, 53 år ung, har kört riktigt bra under helgen i speedway nästet Togliatti. Han är nu bäste icke-ryss på femte plats! Det ser mycket lovande ut inför fortsättningen med en så bra start här i Ryssland. För det är ofta så att ryssarna inte trivs så bra på “fin-isen” i Europa, vilket våra förare hanterar rätt bra. Ryssarna är å andra sidan närmast oslagbara på hemmaplan där västerlänningarna har lite svårt med den ryska stenhårda, borstade isen. Så, har man som västerlänning bra med poäng med sig från Ryssland, bådar det väldigt gott för slutresultatet i Mars någon gång!

Till helgen går alltså VM-etapp två i Saransk, Mordvinien. Men av tradition går först “Head of Mordovia” tävlingen på onsdag med i stort sett alla VM-förare på deltagarlistan. Ett undantag dock: Posa Serenius! Karln är så otroligt populär här i Ryssland och i synnerhet i Saransk, så arrangörerna bjöd in honom speciellt för denna tävling. Kul!

I den ryska doktrinen fastslås bl a att NATO:s utvidgning och gruppering av utländsk trupp i närliggande nationer utgör ett direkt militärt hot mot Ryssland. Även om doktrinen framhåller landets rätt att använda kärnvapen slås det fast att sannolikheten för en kärnvapenkonflikt ska bryta har minskat. Man fortsätter att framhålla landets rätt att med militär makt skydda ryska medborgare i andra länder.

Samtidigt sänker USA i sin Quadrennial Defence Review landets militära ambitioner. Istället för att som tidigare ha målsättningen att samtidigt kunna hantera två fullskaliga krig, är nu ambitionen sänkt till att kunna hantera två regionala insatser (läs Irak/Afghanistan) samtidigt, vilket kan ses som en anpassning till följd av 00-talets erfarenheter. Det framgår tydligt att man anser sig vara nödgad att vara kvar i Afghanistan för lång tid framöver.

Dessa nya ryska och amerikanska doktriner måste definitivt vägas in i den tidigare avgivna svenska solidaritetsförklaringen. Ryssland markerar återigen att man inte ser med blida ögon på att NATO expanderar österut och markeringen om utländsk trupp i grannländer, är närmast att tolka som grupperingen av amerikanska luftvärnsförband till Polen, men i viss mån även andra liknande företeelser som t ex NATO:s nya transportbas Pápá i Ungern som även Sverige är delaktig i. Omnämnandet av rättigheterna att i utlandet militärt försvara ryska medborgare bör också oroa Sverige med tanke på de stora ryska minoriteterna i Baltikum. Frågans stora vikt visade sig med all tydlighet under incidenten med bronssoldaten i Estland 2007. Efter baltiska propåer intensifieras nu NATO:s övningsverksamhet i Baltstaterna.

Samtidigt visar USA:s nya doktrin att man nu anser sig ha en ytterligare minskad möjlighet att ingripa i Europa och föra ett reguljärt krig där. Visserligen behålls en stor mängd trupp i Europa, men framförallt av politiska och avskräckande skäl. Fokus ligger på terrorbekämpningen, eller vad som i QDR beskrivs som regionala angripare.

Den svenska solidaritetsförklaringen innebär att Sverige ska kunna ge och ta emot militärt stöd i händelse av att Sverige, något av nordiska länderna eller något av EU-länderna behöver detta. Det torde framstå som självklart för var och en att kärnan i den svenska solidaritetsförklaringen är just att Sverige ska kunna ta emot stöd. Vem som ska lämna det är oklart, men man får hoppas på att, i händelse av att stöd skulle behövas, de andra EU-länderna inte anser att ett militärt stöd till Sverige går emot ”det egna landets särskilda säkerhetspolitiska natur”. Att Sverige ska kunna ge militärt stöd i enlighet med solidaritetsförklaringen ter sig helt orealistiskt.

Ställer man upp en enkel översikt över vilka länder solidaritetsförklaringen innefattar och vilka som inte innefattas och därmed skulle kunna vara aktuella för Sverige att giva stöd emot, blir följande snabbt tydligt.

Omfattas av solidaritetsförklaringen: De nordiska länderna och EU.

Omfattas inte av solidaritetsförklaringen och skulle kunna utgöra ett hot eftersom de gränsar till länder som omfattas: Schweiz, Ryssland, Vitryssland/Belarus, ett antal länder på Balkan, Nordafrika.

Av dessa länder kan man direkt avfärda Schweiz. Balkanländerna, om än mer eller mindre instabila, befinner sig alla i mer eller mindre långt framskridna förhandlingar om EU-medlemskap och de Nordafrikanska länderna saknar helt militär förmåga som kan projiceras mot Europa. Kvar blir alltså Ryssland och Vitryssland/Belarus.

Oavsett vilket land i Europa som skulle kunna tänkas hamna i klammeri med Ryssland är det en militär omöjlighet för Sverige att skicka militärt stöd dit, med tanke på Sveriges geografiska läge i Rysslands intressesfär. En militär konflikt på annat håll skulle omedelbart utgöra ett hot mot den svenska territoriella integriteten om svensk trupp sändes till stöd. Försvarsmakten av idag och imorgon är så fruktansvärt underdimensionerad att den inte skulle klara av att hantera ett sådant hot, än mindre kunna bidra till någon annans stöd.

Man kan tycka vad man vill om spelupplägget under Sälenkonferensen. Det framstod dock med all tydlighet att våra svenska försvarspolitiker inte ansåg sig kunna stödja ett baltiskt land i dess behov av hjälp med att skydda den territoriella integriteten. Vidare erkände man också att den svenska försvarspolitiken absolut inte är dimensionerad för att kunna hantera en eventuell militär konflikt i Östersjön under analyserad tid (fram till 2014). För tiden efter 2014 finns ingen analys värd namnet gjord och det är just för den perioden som den nuvarnade försvarsorganisationen är framtagen…

Vad blir då det reella värdet av en svensk solidaritetsförklaring? Inte mycket.
Det har med all säkerhet inte gått obemärkt förbi i våra närmaste grannländer.

Jag noterar också att min kommentar på Karin Enströms blogg i ämnet fortfarande står obesvarad.

Uppdatering 7/2 kl 09.45: Claes Arvidsson har på dagens ledarsida i SvD:s ett samtal med Allan Widman, som är ordförande i Folkpartiets grupp för utformning av en nytt försvarspolitiskt program. Som jag ser det idag finns det inte många andra politiska alternativ i höstens val om man vill värna försvaret. Dock lär det bli hårda diskussioner med de övriga partierna vid en Alliansseger i valet. Nu gäller det att påverka de övriga partierna så de också svänger. Jag vet vem jag skulle vilja se som försvarsminister i en Alliansregering efter hösten. Samtidigt vet jag att det finns många av kollegorna i HKV som fasar inför denna utveckling.

Andra om nya doktriner och en ny försvarspolitik: Chefsingenjören, Chris Anderson, Rolf K Nilsson, Tokfransen, Forsno, Hammarberg

Här skriver BBC om affären.
Här har Baltic Times tagit upp den.

Yle skriver i en artikel på fredagen att ”kommendören för den ryska Östersjöflottan förnekar att Ryssland skulle ha dumpat radioaktivt avfall”. Provokation, kallar han det. Ett standarduttryck för att avvisa jobbiga omständigheter. Swedish Wire skriver något mer utförligt. 

Radio Svoboda har skrivit en längre artikel om saken. Här finns den. De har intervjuat Sven Bergman vid Uppdrag Granskning. De säger att de inte har tänkt på att det ska hållas Helsingforsmöte nästa vecka, och att det har påverkat tiden för avslöjandet.

De Standard i Belgien skriver här, publicerat på lördagen.
Tagesspiegel, här.
Spanskspråkiga ABC, här.
Gazeta (rysk) här.
Postimees, Estland också ryskspråkig här.

Och så vidare, och så vidare.

Vi får väl se vad Uppdrag Gransknings program får för effekt på Helsingforsmötet. 
Det är bara att gratulera redaktionen, som för andra gången på ett år får internationellt genomslag. Ni minns väl SSPX? Biskop Williamson, som förnekade Förintelsen, ska nu ställas inför rätta.

Piskarevskojekyrkogården i S:t Petersburg där en halv miljon av offren för belägringen 1941–1944 är begravda.

Man får lite konstiga blickar när någon frågar vad den tjocka boken man håller på och läser handlar om, och svaret är ”döden i Ryssland”. Det finns nu få länder som haft så mycket död som Ryssland under det senaste seklet, och allt detta lidande täcks in i Catherine Merridales intressanta Night of Stone: Death and Memory in Twentieth-Century Russia. Eller ja, ska vi vara petiga så är det faktiskt Sovjetunionen det till största delen handlar om, och en stor del av all denna död skedde i vad som idag är andra självständiga stater. Inte minst Ukraina, varifrån Merridale har en stor del av sin empiri.

Night of Stone är en historieskrivning som riktar in sig på de mörkare sidorna av Sovjetunionens historia, och hur detta hanteras idag. Ryssland har faktiskt haft så mycket död, att trots att man förlorade minst dubbelt så många i första världskriget som Storbritannien gjorde, är detta, tvärtemot den brittiska krigskulten, ett krig som knappt någon minns. Det finns faktiskt inte ett endaste monument till första världskriget i Ryssland! För miljoner döda i det kriget till trots, så skulle revolution, inbördeskrig och svält helt överskugga det. Sedan fortsatte det med mer svält, terror och utrensningar innan det var dags för 1900-talets största katastrof: andra världskriget där minst 25 miljoner sovjetmedborgare förlorade livet. Och sedan var det svält igen. De har, kort sagt, inte haft det lätt. Därför är det intressant att Merridale, till sin egen förvåning, konstaterar att trauma är nästan helt frånvarande i dagens Ryssland.

Boken bygger på Merridales egna intervjuer med veteraner och offer för utrensningen. I framförallt sista kapitlet delar hon med sig av hur hon påverkats av mötet med dem. Ett kapitel handlar om (gamla) ryska föreställningar om döden, och det handlar också om man i det sena Sovjetunionen och efterföljarstater försökt handskas med all denna död i det förflutna. Inte minst tar organisationen Memorial upp en del utrymme. Delvis är det dock en ganska traditionell historieskrivning, och det är den delen som är minst intressant. Inte för att Merridale gör det dåligt, men för att det har gjorts förut. Den stora terrorn skildras t.ex. mer ingående i den nyare The Whisperers av Orlando Figes (som nu också finns i svensk översättning med titeln De som viskade). Om andra världskriget har Merridales själv senare skrivet en bok, Ivan’s War. Den är på gång i svensk översättning och ges ut under namnet Ivans krig av Historiska media.

Jag hade velat ha mer av Merridales samtida material och mer om föreställningar om döden. Men det speglar kanske mest mina intressen. Night of Stone är en mycket läsvärd bok, som dessvärre är lite svår att få tag på.

]]> http://www.ryskmosaik.net/?feed=rss2&p=1763 0 http://www.neweurasia.org/blog/2010/02/maktskiften-for-dorren-i-ryska-kaukasus/ http://www.neweurasia.org/blog/2010/02/maktskiften-for-dorren-i-ryska-kaukasus/#comments Fri, 05 Feb 2010 13:52:28 +0000 Henrik Hallgren http://www.neweurasia.org/blog/?p=738 I slutet av januari tillkännagav Mintimer Sjajmijev, president för republiken Tatarstan i centrala Ryssland, att han kommer att kliva av från posten när hans mandatperiod går ut inom kort. Han har stått vid rodret sedan 1991 och startade sin karriär i kommunistpartiet redan 1967. Han lyckades under Jeltsineran manövrera fram det mest långtgående självstyret – i praktiken ett bilateralt avtal mellan Tatarstan och Moskva – av alla Rysslands federationssubjekt (territoriella enheter) för Tatarstan, men när Putin stärkte centralregeringens kontroll på bekostnad av federationssubjekten gick han med i dennes parti Enade Ryssland och behöll makten. Avgången sker nu genom en ganska genomskinlig överenskommelse med Kreml att hans handplockade efterträdare skall komma att ta över.

Men det  spekuleras ganska flitigt i media om att flera potentater från Jeltsineran som suttit på övertid är på väg ut (namn som nämns är Tatarstans grannrepublik Basjkortostans president Murtaza Rachimov och Moskvas egensinnige borgmästare Jurij Luzjkov).

I DAGESTAN verkar det i alla fall snart kunna vara dags. Sjuttioårige president Muchu Alijev har varit president sedan 2006, men har suttit med i republikens makttopp ända sedan perestrojkaeran. Hans första period går snart ut och maktspelet och spekulationerna är sedan ett par månader i full gång. Medvedev fick i slutet av förra året en lista på fem kandidater av sina lokala partikamrater och vissa antar att han inte vill se Alijev omvald.

Dagestan är Rysslands etniskt mest komplexa område, där ingen etnisk grupp har majoritet. Det skiljer sig på så sätt från de andra nordkaukasiska republikerna och hela styrelseskicket byggdes på 1990-talet upp på ett intrikat system av kompensationsmodeller och rotation mellan de största etniska grupperna på de högsta posterna (mer om det snart här på forumet). Även om det systemet har urholkats i och med att Putin införde hårdare direktstyre och Rysslands president numera i praktiken utser sin dagestanska motsvarighet är de etniska övervägandena fortfarande av största betydelse. Alijev tillhör den största gruppen, avarerna, liksom tre av de övriga kandidaterna på listan, medan den femte, Magomedsalam Magomedov, tillhör den näst största gruppen darginerna. Den sistnämnde är också son till Magomedali Magomedov, som styrde republiken från Rysslands självständighet till 2006. Hans ”frivilliga” avgång efter ett möte i Kreml gav också utrymme för spekulation och att hans son nu är aktuell för högsta makten belyser en annan extremt viktig aspekt av dagestansk politik, personliga nätverk. Utan dessa kommer man ingenstans och det är därför troligt att de senaste dagarnas mutor och kohandel kommer att vara avgörande för slutresultatet.

Men man måste också se avvaktan i ljuset av Medvedevs försök till nya grepp i Norra Kaukasus. När han gav Aleksandr Chloponin ansvar för det nybildade Nordkaukasiska Federala Distriktet (se tidigare inlägg) och Putin uppmanade lokala ledare att rätta in sig i ledet är det en signal om att man åtminstone ser behovet av en nyorientering. I vilken riktning är dock ännu inte klart. Medvedev verkar inställd på att förbättra ekonomin, vilket man kan se som en nödvändig men inte tillräcklig strategi – idag är samtliga nordkaukasiska republikers ekonomier helt beroende av bidrag från Moskva. Taktiken har prövats förr och gett kortsiktiga resultat, men utan lokal legitimitet är nog Kremls nya ansatser lika dömda på lång sikt som de senaste 150 årens försök.

INGUSJIEN är för närvarande ett av Rysslands största problem med skriande arbetslöshet och en eskalerande våldsspiral mellan olika banditgäng, en växande militant islamiströrelse och okontrollerat våld utövat av federala inrikestrupper och lokal polis. Läget blev bara värre under de senaste åren under den inkompetente Murat Ziazikov, utsedd av Putin. Att Medvedev valde Junus-bek Jevkurov till hans efterträdare i oktober 2008 (se också tidigare inlägg) är ett tecken på nya prioriteringar både vad gäller ekonomi och ledarstil. Jevkurov har bland annat försökt engagera sig personligen både vad gäller polisens maktmissbruk och motstånd från diverse militanta grupper. Men även om strategin är ett verkligt innovativt trendbrott möter den också stort motstånd från etablerade nätverk. De konkreta resultaten i form av ökad säkerhet låter vänta på sig och Jevkurov var i fjol själv mycket nära att dödas i ett attentat.

Men det verkar som om hans insatser fortfarande har stöd i Moskva – fast däremot inte av grannrepubliken TJETJENIENs härskare Ramzan Kadyrov, som anser sig ha hittat rätt metod att genom en kombination av moskvafinansierad ekonomisk uppbyggnad och våldshot pacificera sin republik. Ingusjiska antydningar om att tjetjenerna historiskt har legat bakom ökat våld i Ingusjien (vi måste komma ihåg att ingusjerna, trots att de talar nästan samma språk, aldrig officiellt stödde den tjetjenska frihetskampen), anklagelser från Kadyrov om dåligt säkerhetssamarbete och olösta gränstvister förstärker intrycken av konfrontation. Den är inte alldeles långsökt att dra slutsatser om maktspelet i Kreml via sprickan mellan den obrottsligt Putin-lojale Kadyrov och Medvedevs man i Ingusjien.

Men det finns andra tecken på sistone som talar för att Kadyrovs stöd i Moskva kan vara i gungning. Det uppseendeväckande uttalandet från Putin efter Chloponins utnämning att underlätta för organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter är svårt att inte se som kritik mot Kadyrov. Han har tidigare visat öppet förakt för organisationer som arbetar i Tjetjenien, bland annat för den mördade Natalja Estemirova som arbetade för den ansedda ryska organisationen Memorial. Han har på sistone lanserat den smått otroliga anklagelsen att hennes ouppklarade mord iscensattes av Boris Berezovskij, oligarken som gick i exil efter Putins makttillträde. Det senaste i den vägen är att man försöker åtala ledaren för Moscow Helsinki Group, Ljudmila Aleksejeva, för förtal mot Kadyrov.

Det har också en tid funnits en diskrepans mellan Kremls och Kadyrovs syn på säkerhetssituationen, där den senare alltid hävdat att bara en handfull snart utrotade rebeller återstår, medan Moskva hävdar att det rör sig om flera hundra. Fortsatta attacker som den under natten till idag, då minst sex rebeller och fem soldater verkar ha dödats i bergen söder om Groznyj, är graverande för Kadyrov, eftersom säkerheten är hans starkaste kort.

Men Ramzan Kadyrovs starka position i republiken kan också spela in. Dels har hans kompromisslöshet mot oliktänkande gett honom ett starkt lokalt stöd inom den tjetjenska makteliten – men också bland delar av befolkningen som kan kontrastera dagens relativa välstånd mot krigsårens kaos och vanmakt. Det är en egenskap som är mycket svår att ersätta, särskilt av någon som utses uppifrån. Men hans maktaspirationer kan också ses som ett hot i Moskva. Helst vill han se direktrapporering till Kreml – något som blir svårare i och med det nya federala distriktet – och full auktoritet på tjetjenskt område (hans ljumma kommentarer i samband med Ingusjien och efter Chloponins utnämning kan också tyda på att han har större ambitioner). Det är nog inget Moskva önskar. Kadyrovklanen stred initialt mot Moskva och bytte sida först vid Andra Tjetjenienkrigets utbrott 1999. Det kan hända igen.

Det farliga materialet ska ha kommit från en tidigare sovjetisk bas i Lettland. SVT:s journalister har också fått uppgifterna bekräftade av lettiska underrättelsekällor. De uppger i sin tur att informationen kommer från tidigare högt uppsatta ryska militärer. En kvalificerad gissning är att det var letterna som för tio år sedan tipsade KSI.

Sedan tidigare är det ju välkänt att det finns dumpade kemvapen från andra världskriget på Östersjöns botten. Men här rör det sig säkert om modernare, mer koncentrerade och mycket farligare substanser. Att UD:s dåvarande ledning (av rapporteringen verkar Anna Lindh, Jan Eliasson och Sven-Olof Pettersson ha varit delaktiga) förhöll sig passiv när man fick reda på detta är kanske inte så förvånande, så går det nog tyvärr ofta till. Men precis som den före detta KSI-medarbetaren framhåller i programmet så vittnar det inte precis om ansvarskänsla gentemot dem som kan komma att drabbas av ett eventuellt läckage.

Detta kan ske om flera årtionden – eller just nu. I programmet uppges nämligen att en fiberkabel nu håller på att installeras i dumpningsområdets botten. Vad det är för kabel framgår inte i de medierapporter jag hittills sett, men jag antar att det rör sig om den ledning som Ryssland självt vill dra mellan Kaliningrad och Sankt Petersburg, där länsstyrelsen på Gotland är prövningsinstans.

Det vore förstås en svart ironi om ryssarna efter att avsiktligt ha dumpat gifterna på vår sida Östersjön nu även skulle råka riva upp dem medan de lägger ned sin kabel. Men detta går förstås att undvika. Man kan fråga dem var exakt gifterna ligger. Svarar de inte blir vi väl tvungna att stoppa kabeln.

Nu kommer det bli ståhej och det kommer så småningom börja sökas. För vilken regering kommer ha guts att säga: vi gör inget, det får ligga där det ligger.

Det är möjligt att det hela bara blir skenmanövrar. För hur ska man veta var det finns om inte Ryssland hjälper till (inte så troligt)? Och vem ska dyka efter materialet, kan man undra. Det blir nog till att kalla in utländsk expertis.

En lättnad är förstås att gasledningen inte kommer gå över området, enligt reportaget. Men sådan koll har nog ryssarna, att de knappast skulle trampa i sitt eget skräp. Men om de nu ska röja andra saker för ledningen, kan de ju passa på att plocka upp vad de dumpat. Det vore det minsta man kunde begära.

Uppdatering: Här skriver jag om gasledningen och köpta viktiga beslut.