Archive for the 'Dmitrij Medvedev' Category

Nu ligger vi tre timmar före

Published by
Åsa Ljungkvist
at 01 november 2011 in Dmitrij Medvedev, Mosaik, Politik, Ryssland and Vardag. Closed

Här i Ryssland är det numera sommar jämt. Eller i alla fall sommartid. Så nu är tidskillnaden gentemot hemma i Sverige tre timmar. Det vill säga, den som vill haffa mig på skype eller facebook på kvällen får se till att skynda sig hem från jobbet.

Det är president Medvedev som man ska skylla på – i år första året som ryssarna inte ställer om klockan när nätterna blir längre. Beslutet är fattat med hänsyn till befolkningens hälsa, typ, man ska inte störa den naturliga klockan – det är i alla fall den förklaringen jag har fått av några bekanta som mest tyckte det hela var ganska onödigt.

Min telefon och dator var inte med på Medvedevs noter och ställde om sig själva under natten till söndagen, så jag gick halva dagen och trodde klockan var mindre än vad den var. Även de digitala klockorna på stora promenadavenyn Bolsjaja Pokrovskaja verkar ha ställt om sig själva – åtminstone en av dem visade fortfarande gammaldags vintertid när jag passerade idag. Andra visade rätt tid, jag antar att de blivit ändrade manuellt.

Mer om president Medvedevs tidsmanipulationer kan man läsa här: Ryska kossor har fått evig sommar
Och här är en lång artikel på ryska om för- och nackdelar med den nya tiden:
Plus och minus med sommartid

Och ja, min flytt till nya hemmet gick lugnt och stillsamt till, och jag håller på för fullt att finna mig till rätta i lägenhet och bostadsområde och med nya lägenhetskompisarna.

Tre år sedan Georgienkriget

Published by
Henrik Hallgren
at 08 augusti 2011 in Dmitrij Medvedev, Eduard Kokojty, Georgien, Georgienkriget 2008, Kaukasus, Kosovo, Micheil Saakasjvili, Mosaik, Ryssland and Sydossetien. Closed

Som vi minns fick inte OS-invigningen i Beijing den 8 augusti 2008 riktigt den odelade uppmärksamhet arrangörerna hoppats på. I stället utbröt natten till den 8:e en attack mot ställningar runt sydossetiska Tschinval(i), som efter bara fem dagar hade lett till georgiska arméns nederlag och ryska trupper långt inne på Georgiens territorium.

"230 år med Ryssland". Redan 2005 syntes ryska flaggor i Tschinval, men knappast några georgiska. (Foto H Hallgren)

I Tschinval (Tschinvali på georgiska) genomförde man i natt ett högtidlighållande av de omkomna och för att hedra försvararna av staden med start kl 23.35, samma tid som attackerna skall ha startat. I närvaro av president Eduard Kokojty spelade en symfoniorkester Schuberts ofullbordade, böner bads, upplysta ballonger släpptes mot skyn. Det hela verkar ha avhållits i en atmosfär av ilska mot Georgien och sorg över förlusterna blandad med tacksamhet mot Ryssland och en förhoppning om fortsatt fred.

I Georgien finns också många som har anledning att sörja idag. Hundratusentals flyktingar från detta och de tidigare krigen om Sydossetien och Abchazien bär alla på historier, vars sorgliga slut heller inte lindras av någon känsla av seger.

Lagom till detta sände radiostationen Echo Moskvy tillsammans med georgiska PIK TV en intervju med president Medvedev, där reportrar av ryskt och georgiskt ursprung (en av dem är f ö sondotter till Eduard Sjevardnadze) fick ställa frågor, nästan enbart med kriget och relationerna mellan Ryssland och Georgien som tema. PIK TV är efterföljaren till Pervyj Kavkazskij, en kanal som startades för att ge ryskspråkiga tittare en alternativ bild av Georgien och Kaukasus till den som ges i ryska mer eller mindre statligt kontrollerade media. Den timslånga intervjun finns i sin helhet här och i engelsk transkribering på Kremls hemsida.

Det är inga stora överraskningar som levereras, men intervjun är ändå sevärd för den ger till slut antagligen en ganska god bild av Medvedevs version av hur det hela gick till och av hans tyvärr oresonliga icke-relation med Georgiens president Saakasjvili. Intressant är också hans inställning att USA indirekt uppmuntrade Saakasjvili att återta Sydossetien med våld.

För den intresserade kom International Crisis Group också ut med en läsvärd rapport i dagarna, Georgia-Russia: Learn to live like neighbours, som sammanfattar en del av det som hänt sedan 2008 och det spända läget.

Idag är ännu en svart dag på världens börser och trots att många aspekter av konflikten kvarstår uppmärksammas inte treårsminnet särdeles i svenska media. Claes Arvidsson på SvD:s ledarsida är ett undantag. Han hänvisar till en rapport av Johanna Popjanevski på CACI/ISDP, som har skrivit mycket om Georgienkriget tidigare. Hans slutsats är att vi bör vara hårda mot Ryssland, vars ”ockupation” av georgiskt territorium ”saknar legal grund” – tyvärr står realpolitiken i vägen och Ryssland har tagits till nåder.

Minnesmärke i Tbilisi över de stupade i 1990-talets krig i Sydossetien och Abchazien. (Foto H Hallgren)

Den artikel Arvidsson refererar till tar också upp fallet med Kosovo, där vi de senaste dagarna påmints om att allt fortfarande inte är frid och fröjd (SvD). Länge hävdade Ryssland att man inte ville erkänna Kosovo med hänvisning till internationell rätt och hänvisade explicit till Abchazien och Sydossetien. Västliga länder med USA i spetsen ansträngde sig för att få Kosovo att framstå som ett specialfall som inte skulle kunna fungera som prejudicerande exempel, men hur man än vänder på det blir de långa argumenten för varför det är tillåtet att åsidosätta Serbiens territoriella integritet bara ett bevis på att principerna om territoriell integritet kontra självbestämmande nu inte längre är glasklara (om de någonsin var det).

När Ryssland sedan i kölvattnet av kriget till slut ändå erkände de båda republikerna som självständiga spelade man själv bort det rättsliga argumentet. Det efterföljderna efter Kosovo gjorde, och det tar Popjanevski också upp, var att lägga åt sidan en princip som varit enkel och tydlig och förvandla den till en argumentationsfråga, d v s  politik.

Och det är också därför man numera alltid kan misstänka att det ligger politik bakom så snart någon alltför självsäkert hävdar att Ryssland bara skred in till försvar för mänskliga rättigheter för att förhindra etnisk rensning på osseter, eller också – som Arvidsson – tycker man skall ”kalla saken vid dess rätta namn: rysk ockupation” och, igen, dammar av Carl Bildts spontana och överilade analogi om Hitlers annektering av Sudetlandet.

IbarBridgeMitrovica

Bron över Ibar i Mitrovica, Kosovo, delar staden i en albansk och en serbisk del (Foto H Hallgren)

Det är inget fel med att driva en politisk agenda – bakom den står ofta goda ideal. Och mycket kunde säkert vara annorlunda om Europa bara kunde enas om att tala med Ryssland utifrån något annat än ”realpolitik”. Man bör däremot inte hävda att man har det redan tidigare diskutabla ”legala” stödet med sig. Så enkelt är det inte längre.

Det behöver dock inte vara dåligt. Nya tider kräver nya synsätt. Och tyvärr är det nog så att det nu finns vissa konflikter i Europa och dess närområde som aldrig kommer att kunna lösas så länge man försöker utse en entydig, rättmätig segrare.

 

Tre år sedan Georgienkriget

Published by
Henrik Hallgren
at 08 augusti 2011 in Dmitrij Medvedev, Eduard Kokojty, Georgien, Georgienkriget 2008, Kaukasus, Kosovo, Micheil Saakasjvili, Mosaik, Ryssland and Sydossetien. Closed

Som vi minns fick inte OS-invigningen i Beijing den 8 augusti 2008 riktigt den odelade uppmärksamhet arrangörerna hoppats på. I stället utbröt natten till den 8:e en attack mot ställningar runt sydossetiska Tschinval(i), som efter bara fem dagar hade lett till georgiska arméns nederlag och ryska trupper långt inne på Georgiens territorium.

"230 år med Ryssland". Redan 2005 syntes ryska flaggor i Tschinval, men knappast några georgiska. (Foto H Hallgren)

I Tschinval (Tschinvali på georgiska) genomförde man i natt ett högtidlighållande av de omkomna och för att hedra försvararna av staden med start kl 23.35, samma tid som attackerna skall ha startat. I närvaro av president Eduard Kokojty spelade en symfoniorkester Schuberts ofullbordade, böner bads, upplysta ballonger släpptes mot skyn. Det hela verkar ha avhållits i en atmosfär av ilska mot Georgien och sorg över förlusterna blandad med tacksamhet mot Ryssland och en förhoppning om fortsatt fred.

I Georgien finns också många som har anledning att sörja idag. Hundratusentals flyktingar från detta och de tidigare krigen om Sydossetien och Abchazien bär alla på historier, vars sorgliga slut heller inte lindras av någon känsla av seger.

Lagom till detta sände radiostationen Echo Moskvy tillsammans med georgiska PIK TV en intervju med president Medvedev, där reportrar av ryskt och georgiskt ursprung (en av dem är f ö sondotter till Eduard Sjevardnadze) fick ställa frågor, nästan enbart med kriget och relationerna mellan Ryssland och Georgien som tema. PIK TV är efterföljaren till Pervyj Kavkazskij, en kanal som startades för att ge ryskspråkiga tittare en alternativ bild av Georgien och Kaukasus till den som ges i ryska mer eller mindre statligt kontrollerade media. Den timslånga intervjun finns i sin helhet här och i engelsk transkribering på Kremls hemsida.

Det är inga stora överraskningar som levereras, men intervjun är ändå sevärd för den ger till slut antagligen en ganska god bild av Medvedevs version av hur det hela gick till och av hans tyvärr oresonliga icke-relation med Georgiens president Saakasjvili. Intressant är också hans inställning att USA indirekt uppmuntrade Saakasjvili att återta Sydossetien med våld.

För den intresserade kom International Crisis Group också ut med en läsvärd rapport i dagarna, Georgia-Russia: Learn to live like neighbours, som sammanfattar en del av det som hänt sedan 2008 och det spända läget.

Idag är ännu en svart dag på världens börser och trots att många aspekter av konflikten kvarstår uppmärksammas inte treårsminnet särdeles i svenska media. Claes Arvidsson på SvD:s ledarsida är ett undantag. Han hänvisar till en rapport av Johanna Popjanevski på CACI/ISDP, som har skrivit mycket om Georgienkriget tidigare. Hans slutsats är att vi bör vara hårda mot Ryssland, vars ”ockupation” av georgiskt territorium ”saknar legal grund” – tyvärr står realpolitiken i vägen och Ryssland har tagits till nåder.

Minnesmärke i Tbilisi över de stupade i 1990-talets krig i Sydossetien och Abchazien. (Foto H Hallgren)

Den artikel Arvidsson refererar till tar också upp fallet med Kosovo, där vi de senaste dagarna påmints om att allt fortfarande inte är frid och fröjd (SvD). Länge hävdade Ryssland att man inte ville erkänna Kosovo med hänvisning till internationell rätt och hänvisade explicit till Abchazien och Sydossetien. Västliga länder med USA i spetsen ansträngde sig för att få Kosovo att framstå som ett specialfall som inte skulle kunna fungera som prejudicerande exempel, men hur man än vänder på det blir de långa argumenten för varför det är tillåtet att åsidosätta Serbiens territoriella integritet bara ett bevis på att principerna om territoriell integritet kontra självbestämmande nu inte längre är glasklara (om de någonsin var det).

När Ryssland sedan i kölvattnet av kriget till slut ändå erkände de båda republikerna som självständiga spelade man själv bort det rättsliga argumentet. Det efterföljderna efter Kosovo gjorde, och det tar Popjanevski också upp, var att lägga åt sidan en princip som varit enkel och tydlig och förvandla den till en argumentationsfråga, d v s  politik.

Och det är också därför man numera alltid kan misstänka att det ligger politik bakom så snart någon alltför självsäkert hävdar att Ryssland bara skred in till försvar för mänskliga rättigheter för att förhindra etnisk rensning på osseter, eller också – som Arvidsson – tycker man skall ”kalla saken vid dess rätta namn: rysk ockupation” och, igen, dammar av Carl Bildts spontana och överilade analogi om Hitlers annektering av Sudetlandet.

IbarBridgeMitrovica

Bron över Ibar i Mitrovica, Kosovo, delar staden i en albansk och en serbisk del (Foto H Hallgren)

Det är inget fel med att driva en politisk agenda – bakom den står ofta goda ideal. Och mycket kunde säkert vara annorlunda om Europa bara kunde enas om att tala med Ryssland utifrån något annat än ”realpolitik”. Man bör däremot inte hävda att man har det redan tidigare diskutabla ”legala” stödet med sig. Så enkelt är det inte längre.

Det behöver dock inte vara dåligt. Nya tider kräver nya synsätt. Och tyvärr är det nog så att det nu finns vissa konflikter i Europa och dess närområde som aldrig kommer att kunna lösas så länge man försöker utse en entydig, rättmätig segrare.

 

Förnyat militäravtal mellan Ryssland och Armenien

Published by
Henrik Hallgren
at 21 augusti 2010 in Armenien, Dmitrij Medvedev, Gjumri, Mosaik, Nagorno-Karabach, Ryssland and Serzj Sargsian. Closed

Gjumri, Armenien

Rysslands president Dmitrij Medvedev har under sitt pågående besök i Jerevan skrivit under ett nytt militäravtal med sin armeniske motpart Serzj Sargsian (DN). Framför allt innehåller det en förlängning av kontraktet för den ryska militärbasen i staden Gjumri (som Forum Eurasien f ö besökte nyligen) nära turkiska gränsen till år 2044. Dessutom innebär avtalet ömsesidiga säkerhetsgarantier i fall av konflikt samt att Ryssland skall uppgradera Armeniens vapenpark med ”avancerade vapen”, enligt Sargsian. Vad det är fråga om är oklart. Idag huserar basen ca 5000 soldater samt MIG-29-plan och luftvärnssystemet S-300.

Överenskommelsen är en uppdatering av ett tidigare avtal från 1995 och bekräftar Armeniens ställning som Rysslands enda nära bundsförvant i Sydkaukasus. Både Georgien och Azerbajdzjan har sedan självständigheten drivit en betydligt mer diversifierad utrikespolitik, bland annat i nära samarbete med USA. Men Ryssland har också ambitionen att spela en mer aktiv roll i Sydkaukasus och då kan det inte bli fråga om ett ensidigt stöd för Armenien. Det gäller särskilt i frågan om Armeniens konflikt om Nagorno-Karabach med Azerbajdzjan och utrikesminister Sergej Lavrov tonade ned betydelsen av avtalet genom att betona att det inte kommer att bli fråga om några nya befogenheter för basen i Gjumri. Obekräftade rykten säger dessutom att Ryssland planerar att sälja luftvärnssystemet S-300 till Azerbajdzjan. Det skulle i så fall vara första gången sedan 1990-talet som Azerbajdzjan gör större vapenköp av Ryssland och det vore potentiellt viktigt både för Azerbajdzjans försvarskraft och som politisk markör.

I Armenien har däremot företrädare för regeringen genast tolkat avtalet som en rysk försvarsgaranti i händelse av ett nytt krig om Karabach, en möjlighet Azerbajdzjans president Ilham Alijev allt oftare hotat med på sistone om det inte snart kommer konkreta resultat ur de låsta fredsförhandlingarna. Den azerbajdzjanska  armén har också upprustats markant under flera år av olje- och gasintäkter. Men det är inte troligt att man från rysk sida kommer att tolka överenskommelsen på det sättet och som tidigare armeniske säkerhetsrådgivaren Gerard Libaridian påpekar för RFE/RL innehåller avtalstexten knappast några automatiska garantier för militärt stöd i händelse av attack på armeniskt territorium. Till saken hör också att varken Ryssland eller något annat land officiellt erkänt den armeniska kontrollen av Karabach.

Det är klart att Armenien och Azerbajdzjan blir alltmer militärt upprustade och att talet om ett nytt krig återvänt till det officiella samtalet som en reell möjlighet. Möjligen skulle det nya avtalet kunna innebära en tillfälligt stabiliserande faktor för att få parterna att (via ryskledd medling?) sätta sig ner för seriösa samtal och för första gången medge verkliga eftergifter. Möjligen betyder det i dagens fastlåsta läge just ingenting.

Medvedev stannade kvar i Jerevan under gårdagkvällen för ett informellt möte med de övriga statscheferna i Kollektiva Säkerhetsorganisationen CSTO.

Förnyat militäravtal mellan Ryssland och Armenien

Published by
Henrik Hallgren
at 21 augusti 2010 in Armenien, Dmitrij Medvedev, Gjumri, Mosaik, Nagorno-Karabach, Ryssland and Serzj Sargsian. Closed

Gjumri, Armenien

Rysslands president Dmitrij Medvedev har under sitt pågående besök i Jerevan skrivit under ett nytt militäravtal med sin armeniske motpart Serzj Sargsian (DN). Framför allt innehåller det en förlängning av kontraktet för den ryska militärbasen i staden Gjumri (som Forum Eurasien f ö besökte nyligen) nära turkiska gränsen till år 2044. Dessutom innebär avtalet ömsesidiga säkerhetsgarantier i fall av konflikt samt att Ryssland skall uppgradera Armeniens vapenpark med ”avancerade vapen”, enligt Sargsian. Vad det är fråga om är oklart. Idag huserar basen ca 5000 soldater samt MIG-29-plan och luftvärnssystemet S-300.

Överenskommelsen är en uppdatering av ett tidigare avtal från 1995 och bekräftar Armeniens ställning som Rysslands enda nära bundsförvant i Sydkaukasus. Både Georgien och Azerbajdzjan har sedan självständigheten drivit en betydligt mer diversifierad utrikespolitik, bland annat i nära samarbete med USA. Men Ryssland har också ambitionen att spela en mer aktiv roll i Sydkaukasus och då kan det inte bli fråga om ett ensidigt stöd för Armenien. Det gäller särskilt i frågan om Armeniens konflikt om Nagorno-Karabach med Azerbajdzjan och utrikesminister Sergej Lavrov tonade ned betydelsen av avtalet genom att betona att det inte kommer att bli fråga om några nya befogenheter för basen i Gjumri. Obekräftade rykten säger dessutom att Ryssland planerar att sälja luftvärnssystemet S-300 till Azerbajdzjan. Det skulle i så fall vara första gången sedan 1990-talet som Azerbajdzjan gör större vapenköp av Ryssland och det vore potentiellt viktigt både för Azerbajdzjans försvarskraft och som politisk markör.

I Armenien har däremot företrädare för regeringen genast tolkat avtalet som en rysk försvarsgaranti i händelse av ett nytt krig om Karabach, en möjlighet Azerbajdzjans president Ilham Alijev allt oftare hotat med på sistone om det inte snart kommer konkreta resultat ur de låsta fredsförhandlingarna. Den azerbajdzjanska  armén har också upprustats markant under flera år av olje- och gasintäkter. Men det är inte troligt att man från rysk sida kommer att tolka överenskommelsen på det sättet och som tidigare armeniske säkerhetsrådgivaren Gerard Libaridian påpekar för RFE/RL innehåller avtalstexten knappast några automatiska garantier för militärt stöd i händelse av attack på armeniskt territorium. Till saken hör också att varken Ryssland eller något annat land officiellt erkänt den armeniska kontrollen av Karabach.

Det är klart att Armenien och Azerbajdzjan blir alltmer militärt upprustade och att talet om ett nytt krig återvänt till det officiella samtalet som en reell möjlighet. Möjligen skulle det nya avtalet kunna innebära en tillfälligt stabiliserande faktor för att få parterna att (via ryskledd medling?) sätta sig ner för seriösa samtal och för första gången medge verkliga eftergifter. Möjligen betyder det i dagens fastlåsta läge just ingenting.

Medvedev stannade kvar i Jerevan under gårdagkvällen för ett informellt möte med de övriga statscheferna i Kollektiva Säkerhetsorganisationen CSTO.

Ledarrotation i Dagestan

Published by
Henrik Hallgren
at 08 februari 2010 in Dagestan, Dmitrij Medvedev, Magomedsalam Magomedov, Mosaik, Muchu Alijev, Nordkaukasiska Federala Distriktet, Norra Kaukasus and Ryssland. Closed

Idag utnämnde Dmitrij Medvedev Magomedsalam Magomedov till ny president för den nordkaukasiska republiken Dagestan. Det skedde efter flera veckors spekulationer och uppenbarligen diverse intriger och flagranta mutförsök (se tidigare inlägg). Magomedov inleder i en intervju med RIA Novosti med att betona hur viktigt det är att man nu försöker enas:

Det första och alla efterföljande steg (som Dagestans president) kommer att inriktas på att konsolidera samhället, att ena folket. Problemen kopplade till motstånd, intriger, konflikter, måste lämnas bakom oss.

Och sådana problem finns det gott om. Dagestan plågas tillsammans med Ingusjien och Tjetjenien av ständigt återkommande attacker mot framför allt poliser, soldater och makthavare. Senast i fredags sköts polischefen i huvudstaden Machatjkala ihjäl i sin bil under vad som blev ett även för norra Kaukasus ovanligt blodigt dygn. En ”enkel” förklaring till våldet i norra Kaukasus kan kanske låta så här: en kombination av kriminella element (som ofta hamnat utanför det traditionella klan- eller djamaat-samhället) lockas av en socialt egalitär islamism, som då radikaliseras militärt genom närvaron av dessa element och genom övervåld från lokala polisstyrkor och inrikestrupper skapas en våldsspiral. Till det kommer korruption inom maktstrukturerna och ren utomlegal ”affärsverksamhet”. Kreml brukar ofta ha en ännu enklare förklaring: ”wahhabism”.

Men Dagestan har ytterligare en komplikation som gör det unikt. Eftersom det är Rysslands mest etniskt komplexa region med 14 erkända etniciteter och ca 35 olika inhemska språk har man både under sovjettiden och under 1990-talet använt ett komplicerat system av kompensationsmekanismer och maktrotation för att undvika att det lilla landet drabbas av etniska konfliktsituationer. Därför är det också närmast obligatoriskt att Magomedov, som själv tillhör folkgruppen darginerna, kommer att utnämna en avar – Dagestans största folkgrupp – till premiärminister och en annan av de stora nationaliteterna till talman i parlamentet. Alla poster måste bytas samtidigt. Sedan Putin tillträdde och började ”stärka maktvertikalen”, alltså utöva hårdare kontroll över republikerna direkt från Kreml, har det här systemet urholkats och det är därför Medvedevs utnämning idag över huvud taget är möjlig (strängt taget är Medvedevs val fortfarande bara en ”rekommendation”). Problemet är inte bara att man riskerar att rubba maktbalansen utan också att legitimiteten försvagas.

På så sätt kan man säga att Magomedsalam (Magomedalijevitj) Magomedov är ett säkert kort. Han är nämligen son till Magomedali Magomedov, som styrde Dagestan ända från perestrojkatiden till 2006, då han fick lämna plats för Muchu Alijev, som även han suttit med i makttoppen sedan dess. Alijev har dock alltid betraktats som en teknokrat och han har varken lyckats få bukt med våldet eller infriat förhoppningar om bättre ekonomi och infrastruktur (vilket stora problem med vattenförsörjningen härom veckan visade).

Makten är alltså tillbaka i släkten. Man har spekulerat i om Medvedev efter att ha inrättat det Nordkaukasiska Federala Distriktet och valt outsidern Chloponin till guvernör, skulle fortsätta med en ny oväntad utnämning. Det blev i stället en försiktig kompromiss mellan fortsatt kontinuitet och förnyelse med ekonomiskt fokus. Varken Dagestans maktelit eller folket, som oftast brukar beväpna sig och visa sina protester genom att spärra av genomfartsvägar, hade nog accepterat annat än kontinuitet.

Magomedsalam har en ekonomiutbildning från Dagestans statliga universitet och arbetade i olika expertkommissioner fram till 2006, då han utsågs till ordförande i Folkförsamlingen (Narodnoe sobranie, Dagestans parlament). Han är också involverad i flera företagsprojekt i republiken. Han är medlem i Enade Ryssland. Givetvis.

Maktskiften för dörren i ryska Kaukasus?

Published by
Henrik Hallgren
at 05 februari 2010 in Aleksandr Chloponin, Dagestan, Dmitrij Medvedev, Ingusjien, Junus-bek Jevkurov, Mosaik, Muchu Alijev, Natalja Estemirova, Nordkaukasiska Federala Distriktet, Norra Kaukasus, Ramzan Kadyrov, Ryssland, Tatarstan, Tjetjenien and Vladimir Putin. Closed

I slutet av januari tillkännagav Mintimer Sjajmijev, president för republiken Tatarstan i centrala Ryssland, att han kommer att kliva av från posten när hans mandatperiod går ut inom kort. Han har stått vid rodret sedan 1991 och startade sin karriär i kommunistpartiet redan 1967. Han lyckades under Jeltsineran manövrera fram det mest långtgående självstyret – i praktiken ett bilateralt avtal mellan Tatarstan och Moskva – av alla Rysslands federationssubjekt (territoriella enheter) för Tatarstan, men när Putin stärkte centralregeringens kontroll på bekostnad av federationssubjekten gick han med i dennes parti Enade Ryssland och behöll makten. Avgången sker nu genom en ganska genomskinlig överenskommelse med Kreml att hans handplockade efterträdare skall komma att ta över.

Men det  spekuleras ganska flitigt i media om att flera potentater från Jeltsineran som suttit på övertid är på väg ut (namn som nämns är Tatarstans grannrepublik Basjkortostans president Murtaza Rachimov och Moskvas egensinnige borgmästare Jurij Luzjkov).

I DAGESTAN verkar det i alla fall snart kunna vara dags. Sjuttioårige president Muchu Alijev har varit president sedan 2006, men har suttit med i republikens makttopp ända sedan perestrojkaeran. Hans första period går snart ut och maktspelet och spekulationerna är sedan ett par månader i full gång. Medvedev fick i slutet av förra året en lista på fem kandidater av sina lokala partikamrater och vissa antar att han inte vill se Alijev omvald.

Dagestan är Rysslands etniskt mest komplexa område, där ingen etnisk grupp har majoritet. Det skiljer sig på så sätt från de andra nordkaukasiska republikerna och hela styrelseskicket byggdes på 1990-talet upp på ett intrikat system av kompensationsmodeller och rotation mellan de största etniska grupperna på de högsta posterna (mer om det snart här på forumet). Även om det systemet har urholkats i och med att Putin införde hårdare direktstyre och Rysslands president numera i praktiken utser sin dagestanska motsvarighet är de etniska övervägandena fortfarande av största betydelse. Alijev tillhör den största gruppen, avarerna, liksom tre av de övriga kandidaterna på listan, medan den femte, Magomedsalam Magomedov, tillhör den näst största gruppen darginerna. Den sistnämnde är också son till Magomedali Magomedov, som styrde republiken från Rysslands självständighet till 2006. Hans ”frivilliga” avgång efter ett möte i Kreml gav också utrymme för spekulation och att hans son nu är aktuell för högsta makten belyser en annan extremt viktig aspekt av dagestansk politik, personliga nätverk. Utan dessa kommer man ingenstans och det är därför troligt att de senaste dagarnas mutor och kohandel kommer att vara avgörande för slutresultatet.

Men man måste också se avvaktan i ljuset av Medvedevs försök till nya grepp i Norra Kaukasus. När han gav Aleksandr Chloponin ansvar för det nybildade Nordkaukasiska Federala Distriktet (se tidigare inlägg) och Putin uppmanade lokala ledare att rätta in sig i ledet är det en signal om att man åtminstone ser behovet av en nyorientering. I vilken riktning är dock ännu inte klart. Medvedev verkar inställd på att förbättra ekonomin, vilket man kan se som en nödvändig men inte tillräcklig strategi – idag är samtliga nordkaukasiska republikers ekonomier helt beroende av bidrag från Moskva. Taktiken har prövats förr och gett kortsiktiga resultat, men utan lokal legitimitet är nog Kremls nya ansatser lika dömda på lång sikt som de senaste 150 årens försök.

INGUSJIEN är för närvarande ett av Rysslands största problem med skriande arbetslöshet och en eskalerande våldsspiral mellan olika banditgäng, en växande militant islamiströrelse och okontrollerat våld utövat av federala inrikestrupper och lokal polis. Läget blev bara värre under de senaste åren under den inkompetente Murat Ziazikov, utsedd av Putin. Att Medvedev valde Junus-bek Jevkurov till hans efterträdare i oktober 2008 (se också tidigare inlägg) är ett tecken på nya prioriteringar både vad gäller ekonomi och ledarstil. Jevkurov har bland annat försökt engagera sig personligen både vad gäller polisens maktmissbruk och motstånd från diverse militanta grupper. Men även om strategin är ett verkligt innovativt trendbrott möter den också stort motstånd från etablerade nätverk. De konkreta resultaten i form av ökad säkerhet låter vänta på sig och Jevkurov var i fjol själv mycket nära att dödas i ett attentat.

Men det verkar som om hans insatser fortfarande har stöd i Moskva – fast däremot inte av grannrepubliken TJETJENIENs härskare Ramzan Kadyrov, som anser sig ha hittat rätt metod att genom en kombination av moskvafinansierad ekonomisk uppbyggnad och våldshot pacificera sin republik. Ingusjiska antydningar om att tjetjenerna historiskt har legat bakom ökat våld i Ingusjien (vi måste komma ihåg att ingusjerna, trots att de talar nästan samma språk, aldrig officiellt stödde den tjetjenska frihetskampen), anklagelser från Kadyrov om dåligt säkerhetssamarbete och olösta gränstvister förstärker intrycken av konfrontation. Den är inte alldeles långsökt att dra slutsatser om maktspelet i Kreml via sprickan mellan den obrottsligt Putin-lojale Kadyrov och Medvedevs man i Ingusjien.

Men det finns andra tecken på sistone som talar för att Kadyrovs stöd i Moskva kan vara i gungning. Det uppseendeväckande uttalandet från Putin efter Chloponins utnämning att underlätta för organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter är svårt att inte se som kritik mot Kadyrov. Han har tidigare visat öppet förakt för organisationer som arbetar i Tjetjenien, bland annat för den mördade Natalja Estemirova som arbetade för den ansedda ryska organisationen Memorial. Han har på sistone lanserat den smått otroliga anklagelsen att hennes ouppklarade mord iscensattes av Boris Berezovskij, oligarken som gick i exil efter Putins makttillträde. Det senaste i den vägen är att man försöker åtala ledaren för Moscow Helsinki Group, Ljudmila Aleksejeva, för förtal mot Kadyrov.

Det har också en tid funnits en diskrepans mellan Kremls och Kadyrovs syn på säkerhetssituationen, där den senare alltid hävdat att bara en handfull snart utrotade rebeller återstår, medan Moskva hävdar att det rör sig om flera hundra. Fortsatta attacker som den under natten till idag, då minst sex rebeller och fem soldater verkar ha dödats i bergen söder om Groznyj, är graverande för Kadyrov, eftersom säkerheten är hans starkaste kort.

Men Ramzan Kadyrovs starka position i republiken kan också spela in. Dels har hans kompromisslöshet mot oliktänkande gett honom ett starkt lokalt stöd inom den tjetjenska makteliten – men också bland delar av befolkningen som kan kontrastera dagens relativa välstånd mot krigsårens kaos och vanmakt. Det är en egenskap som är mycket svår att ersätta, särskilt av någon som utses uppifrån. Men hans maktaspirationer kan också ses som ett hot i Moskva. Helst vill han se direktrapporering till Kreml – något som blir svårare i och med det nya federala distriktet – och full auktoritet på tjetjenskt område (hans ljumma kommentarer i samband med Ingusjien och efter Chloponins utnämning kan också tyda på att han har större ambitioner). Det är nog inget Moskva önskar. Kadyrovklanen stred initialt mot Moskva och bytte sida först vid Andra Tjetjenienkrigets utbrott 1999. Det kan hända igen.

Ryssland skapar nytt distrikt för Norra Kaukasus

Published by
Henrik Hallgren
at 19 januari 2010 in Aleksandr Chloponin, Dmitrij Medvedev, Mosaik, Nordkaukasiska Federala Distriktet, Norra Kaukasus, Ramzan Kadyrov and Ryssland. Closed

Rysslands president Medvedev annonserade idag genom dekret att man skapar ett nytt, åttonde federalt distrikt (federal’nyj okrug) för sju nordkaukasiska områden genom att bryta ut dem från det Södra Federala Distriktet.

Det Nordkaukasiska Federala Distriktet kommer att omfatta Dagestan, Tjetjenien, Ingusjien, Nordossetien, Kabardino-Balkarien, Karatjajevo-Tjerkessien och Stavropol-regionen (dock inte Adygeja och Krasnodar-regionen, som ibland räknas till området). Huvudstad blir Pjatigorsk, en stad i Stavropol-regionen, känd som kurort med mineralvattenproduktion – och för att vara platsen där den romantiske poeten Michail Lermontov dog i en duell.

Till guvernör med direktrapportering till presidenten utsågs Aleksandr Chloponin, en tidigare affärsman som fram till idag varit guvernör i sibiriska Krasnojarsk. Under 1990-talet var han verksam inom metallindustrin innan han år 2001 togs in i politiken under Putin. Han blir dessutom samtidigt vice premiärminister, vilket innebär ökat inflytande över ekonomiska frågor.

Det är den första förändringen av distriktsstrukturen sedan okrug-systemet infördes av Putin år 2000 för att stärka den direkta presidentkontrollen över de mindre provinserna, vars ledare under Jeltsin på vissa håll hade tillskansat sig betydande makt gentemot Moskva. Systemet var då del i en större reform av det federala systement för att stärka centralmakten och det är i samma ljus skapandet av det nya distriktet måste ses. Medvedev har länge talat om det instabila Norra Kaukasus som Rysslands största problem och ofta också talat om behovet av en ny strategi.

Chloponin har ingen erfarenhet av området, som är Rysslands fattigaste med utbredd korruption, ideliga våldsamma attacker mot polis och makthavare och återkommande kritik om övergrepp från myndigheternas sida. Etablerade strukturer och lokala makthavare kommer säkert inte att avhända sig makt frivilligt (Tjetjeniens Ramzan Kadyrov är dock osvikligt kremltrogen och gick genast ut och berömde beslutet).

Valet är därför ett vågspel, men ett intressant sådant. Det kan betyda ett försök att bryta trenden att möta de stegrande problemen i Kaukasus med mer våldsutövning. President Medvedev säger enligt RIA Novosti:

”Våra ekonomiska projekt har fortfarande stora svårigheter – därav massarbetslöshet, ekonomiskt grundad brottslighet och mutor. Allt detta måste utrotas, men inte enbart med brottsbekämpningsmetoder – dessa måste användas, men bara till en viss nivå – utan främst av allt genom ekonomiska metoder.”