Archive for the 'Norra Kaukasus' Category

Oklart i ledningen för ”Kaukasiska Emiratet”

Published by
Henrik Hallgren
at 04 augusti 2010 in Doku Umarov, Kaukasiska Emiratet, Kavkaz-Center, Mosaik, Norra Kaukasus and Ryssland. Closed

I en ny video publicerad av kavkazcenter.com dementerar Doku Umarov att han frånsäger sig ledningen för det separatistiska, islamistiska Kaukasiska Emiratet, vilket tillkännagavs i en video på samma sida för ett par dagar sedan (se tidigare inlägg). I videon talar han ryska:

(…) Jag, kaukasiska mujahidernas emir Abu Usman, Doku Umarov, gör följande uttalande den 2 augusti 2010.

I samband med de omständigheter som inträffat i Kaukasus anser jag det omöjligt att avgå [som ledare för Emiratet].

Insha’Allah, detta uttalande ersätter det tidigare uttalandet. Det uttalandet var helt fabricerat och jag meddelar att min hälsa, alhamdulillah, med Allahs vilja är god, så att jag kan tjäna Allah. (…)

Så vad är det som händer?

Det är visserligen inte bekräftat att inslagen är äkta, men i vilket fall som helst – har de publicerats hos Kavkaz Center (som används som informationskanal av Emiratets ”informationschef” Movladi Udugov) har de betydelse för rörelsen.

Ryska kommentatorer spekulerar i att det hela beror på splittring inom rebellrörelsen. Enligt en version skall de yngre tjetjenska och ingusjiska gerillamännen anse att Umarov har varit ineffektiv som militär ledare. Enligt andra varianter skall det vara ett uttryck för en splittring mellan lokala nationalister (som hela tiden varit emot ”Emiratet”) och ”internationalistiska” jihadister, på samma sätt som i Afghanistan. Ahmed Zakajev, den före detta ledaren för den tjetjenska separatistrepubliken (nu i exil i England), som aldrig har stött Emiratet, är också inne på det spåret.

Kavkaz Center har också cirkulerat rykten om att ryska säkerhetstjänsten FSB försöker splittra islamiströrelsen och genom att göra sig av med Umarov (och Ramzan Kadyrov, den Kreml-trogna men självständiga och kompromisslösa tjetjenska presidenten) förhandla fram ett avtal så att islamisterna skall lägga ner vapnen. De ryktena blev än mer relevanta efter infitrationen som antas ha lett till att Achmed Jevlojev kunde tas tillfånga i juni. Det är svårt att tänka sig att FSB inte planerar för sådana scenarier, men hur mycket substans som ligger bakom just de här antagandena är omöjligt att säga.

Men det verkar inte heller otroligt att det finns någon form av splittring mellan de östra och västra grenarna av islamiströrelsen i Nordkaukasus. I den första videoupptagningen, där han lämnar över till Aslambek Vadalov, vädjar Umarov särskilt till de lokala ledarna om uppslutning. Det nya dementiuttalandet har också publicerats på islamdin.com, som företräder de västliga regionerna Kabarda, Balkarien och Karatjaj. Antagligen är den verkliga koordinationen mellan de västra och östra (Tjetjenien, Ingusjien, Dagestan) delarna redan ganska begränsade, men en kommentator i Kommersant spekulerar i att anledningen kan vara att ledarskapet i väster ändå föredrar Umarov som ledare av ekonomiska skäl – det är lättare att samla in utländsk finansiering under ett känt namn.

Uttalandet väcker hur som helst en del frågor. Det verkar ju innehålla en motsägelse – det första uttalandet skall ha varit fabricerat, men ändå hänvisar Umarov till osepcificerade händelser som gör att han inte kan lämna över. Har han helt enkelt ändrat sig?

I så fall kan omständigheterna han hänvisar till vara en konflikt, där han till exempel inte fick stöd av de kabardinska och balkariska ledarna – eller att dessa krävde att han blir kvar efter att han övertalats eller tvingats avgå av de tjetjenska rebellerna. Å andra sidan kan det helt enkelt vara så som en läsare på RFE/RL tror – att det första uttalandet egentligen inte skulle ha publicerats nu, utan var en förberedelse för den händelse Umarov skulle bli dödad, så att man i stället skulle kunna ge sken av att han överlämnat frivilligt och fortsätter kampen i det fördolda.

I vilket fall som helst är det svårt att se att Umarovs ställning inom rörelsen har stärkts genom den här episoden.

Kaukasiska islamistledaren Doku Umarov avsäger sig ledarskapet

Published by
Henrik Hallgren
at 02 augusti 2010 in Aslambek Vadalov, Doku Umarov, Kaukasiska Emiratet, Mosaik, Norra Kaukasus, Ramzan Kadyrov, Ryssland and Tjetjenien. Closed

Emir Doku Umarov, högste ledaren för det islamistiska separatistiska Kaukasiska Emiratet och Rysslands förmodligen mest eftersökte man, avhändar sig ledarskapet, skriver Radio Free Europes Kaukasustjänst (nu även TT/SvD, DN). Det skedde i en grynig video på separatistsidan kavkazcenter.com, som sedan några timmar inte går att komma åt. De övriga islamisttrogna nätkanalerna nämner hittills inget om händelsen.

Orsaken skall vara att han är ”trött” och vill lämna över till yngre krafter (Umarov är 46 år), som kan kämpa med mer ”energi”. Enligt andra rebeller rör det sig om hälsoskäl – han har sårats ett flertal gånger och i de senaste videoupptagningarna har han verkat avmagrad.

Doku Umarov utropade själv det Kaukasiska Emiratet (Imarat Kavkaz) som en islamisk ”stat” 2007. ”Emiratet” omfattar hela Norra (ryska) Kaukasus och tillkom både för att förena motståndet mot den ryska ”ockupationen” och för att sedan se till att islamisk sharialag tillämpas i de befriade områdena. I själva verket är ”emiratet” i praktiken till största delen en separatistisk gerillaorganisation för motståndet mot den ryska övermakten, men även om det uppstod ur den nationalistiska tjetjenska rebellrörelsen finns en stark och ökande religiös aspekt. Flera i ledningen kommunicerar väl på arabiska och många har en till synes äkta salafistisk övertygelse. Man har bl a officiellt en shariadomstol. Umarov själv skall i detta senaste videoklipp ha varit klädd i svart enligt modellen för den lokala sufismen, vilket RFE/RL spekulerar i kan tyda på att han är sjuk eller döende.

Till ny ledare utsåg han i samma video Aslambek Vadalov, en Tjetjenienbaserad motståndsveteran, och vädjade i samma video till ledarna för de övriga nordkaukasiska republikernas islamiska motståndsrörelser att ge honom sitt stöd. Vadalov accepterades som efterträdare redan för någon vecka sedan av flera ledande tjetjenska stridande, som beskriver honom som mycket lojal mot Umarov och emiratet.

Hur stark lojaliteten i de övriga nordkaukasiska republikerna (Ingusjien, Dagestan, Kabardinien-Balkarien m fl) inom emiratet är kommer att visa sig. Rörelsen har drabbats av flera bakslag de senaste månaderna och Umarovs egentliga inflytande över planeringen av bombattentaten i Moskvas tunnelbana har ifrågasatts. Sedan den ledande veteranen Achmed Jevlojev, även känd som Amir Magas, tillfångatogs av FSB i juni har det spekulerats om infiltration i rörelsen. Umarov konstaterade också att tillfångatagandet varit ett bakslag för rörelsen i en videosekvens som trots försäkran om att det heliga kriget skall fortsätta var ovanligt defensiv.

RIA Novosti publicerar en intervju med Tjetjeniens Putin-trogne president Ramzan Kadyrov, som sin vana trogen spelar ner betydelsen av hela islamiströrelsen och det påstådda emiratet. ”Det spelar ingen som helst roll vem som kallar sig vad. Det är ett försök att dra uppmärksamheten till terroristernas person och ge intryck av någon sorts organiserade krafter med en ledarskapsstruktur. Alltihop är en fars. (…) Jag har upprepade gånger betonat att det inte finns några krafter bakom Umarov eller underavdelningar under hans kommando. Han är sjuk, gömmer sig som en råtta i ett hål och klämmer löss, har tappat tänderna och är inte i tillstånd att kommendera någon.”

Riktigt så enkelt är det knappast. Trots de senaste bakslagen och osäkerheten kring hur stark organisationen är, är det ett faktum att Umarov i Emiratet lyckats med att i alla fall formellt ena den östra och västra motståndsflanken i Norra Kaukasus, något som sällan har hänt i historien. Vi får anledning att återkomma när fler kommentarer kommer in och stödet för Vadalovs ledarskap börjar utkristalliseras.

Läs mer på Forum Eurasien om den kaukasiska islamiströrelsens aktivitet:

Om Doku Umarov, om terrordåden i Moskva (mars), dödandet av Anzor Astemirov och Said Burjatskij (mars) och tillfångatagandet av Achmed Jevlojev (juni).

Doku Umarov beklagar förluster i kaukasiska islamistnätverket

Published by
Henrik Hallgren
at 21 juli 2010 in Achmed Jevlojev, Doku Umarov, Ingusjien, Kaukasiska Emiratet, Mosaik, Norra Kaukasus and Ryssland. Closed

På den ingusjiska rebellsidan hunafa.com syns ledaren för den nordkaukasiska islamiströrelsen Doku Umarov (Dokka Abu Usman) för första gången i en video sedan han tog på sig tunnelbanebombningarna i Moskva i mars (det inslagets äkthet har ifrågasatts).

I den nya videon, som lades ut nu men är daterad till juni, bekräftar han det rebellsidan redan tillkännagjort – att Achmed Jevlojev (också känd som Amir Magas) tillfångatogs levande av FSB den 9 juni. ”Vår muslimske broder, vår av alla älskade broder Achmed, rördes i juni av olyckan på grund av förräderi av några fiender, vilka vi ännu inte känner” heter det enligt de publicerade ryska undertexterna till talet, som hålls på tjetjenska.

Den 7 juli annonserade samma sida att man spårat ”förrädaren”, en infiltratör i de stridande grupperingarna, och att han dödats under ett försök att tillfångata honom.

Jevlojev är en av den militanta rebellrörelsens mest framträdande individer och fram till tillfångatagandet en av de mest eftersökta. Under Andra Tjetjenienkriget agerade han som militär ledare under Sjamil Basajev och efter att denne dödats 2006 blev han så småningom högste militäre ledare för det beväpnade upproret inom det som då kallades Tjetjenska Republiken Itjkeria. Det omvandlades 2007 av Umarov till det Kaukasiska Emiratet, en sorts islamisk parallellstat omfattande hela norra Kaukasus, som förutom att sharialag utövas lokalt på vissa platser i verkligheten främst är en militär gerillaorganisation. Samma år tog Jevlojev också ledningen för det s k Ingusjiska Jamaat, d v s den provins (vilayat) av det separatistiska Kaukasiska Emiratet som omfattar republiken Ingusjien. Man räknar med att han personligen har varit involverad i flera dödliga attacker mot säkerhetsstyrkor.

Även om det är oklart exakt vilka roller som innehas av vem i den militära ledningen (och hur hierarkiskt sammanhållen rörelsen verkligen är) är Jevlojev definitivt en nyckelperson. Umarov beskriver tillfångatagandet av Jevlojev som ”en stor förlust”, men ”inget jihad är utan förluster”. ”Idag kände vi alla denna broder. Han var vår broder i detta jihad och vi anser att han arbetade hårdare än någon av oss, fysiskt och med övertygelse”.

Umarov uppträder i den senaste videon tillsammans med Supjan Abdullajev, veteran från Tjetjenienkrigen, religiös ideolog och möjlig andreman inom rörelsen. Ingen efterträdare till Jevlojev har ännu utsetts för Ingusjiska Jamaat eller i den militära organisationen, enligt Abdullajev.

En annan etablerad rebellsajt, kavkazcenter.com, publicerade härom dagen några andra uttalanden av Umarov, där han utsåg Magomedali Vagabov (också känd som Emir Seyfullah från Gubden) till kadi (huvuddomare) i Emiratets shariadomstol, en post som tidigare innehades av den i mars dödade Anzor Astemirov. Det hävdas (se t ex Kalle Kniiviläs diVERse eller Kommersant (ryska)) att Vagabov var make till Marjam Sjaripova, en av självmordsbombarna i tunnelbaneattentaten i Moskva.

Tjetjenska, kärlekens språk

Published by
Henrik Hallgren
at 26 april 2010 in Chrystal Callahan, Mosaik, Norra Kaukasus, Ramzan Kadyrov, Ryssland, Språk, Tjetjenien and tjetjenska. Closed

Idag firas i Tjetjenien det tjetjenska språkets dag. President Ramzan Kadyrov talade inför ett auditorium fullt av lokala dignitärer, som i sin tur tackade för inbjudan genom att prisa framstegen som har gjorts i republiken under Ramzans och hans far Achmads (dödad i ett attentat 2004) styre.

Det var Kadyrov som instiftade dagen 2007 – på samma dag som premiärutgåvan av den första tjetjenska tidningen Serlo (ljus) 1923 – som ett led i att stärka den nationella känslan. På regeringstrogna chechnyatoday.com refereras dagens firande, där bland annat framstående poeter och vetenskapsmän belönades för sina insatser med ny lägenhet eller bilnycklar. Kadyrov säger i sitt öppningstal:

Vi måste fördjupa kunskaperna i tjetjenska språket, höja vårt modersmåls image, utveckla det för att bevara det för kommande generationer. I världen finns det en andel av folks språks som dör ut. Vi måste undkomma ett sådant sorgligt öde, för ett folk som inte har ett språk förlorar sin särart. Och för tjetjenerna, liksom för vilket folk som helst, är att förlora sitt språk lika med att förlora sin själ.

Nu är dock tjetjenskan knappast akut hotad. Enligt den nya folkräkningen fanns i Tjetjenien drygt en miljon etniska tjetjener och de allra flesta talar sitt modersmål flytande. Därtill tillkommer tjetjener på andra håll.

Aslan Doukaev, chefen för Radio Free Europes nordkaukasiska avdelning, har idag spelat in ett litet lyssningsvärt ljudklipp, där han förklarar varför tjetjenska språket är så fascinerande, trots att det anses så pass komplicerat att lära sig och trots att det har ”väldigt få svordomar, så det skiljer sig från ryskan, som har en mycket rik vokabulär i det avseendet”.

Han framhäver i stället att det har ett komplext system för att uttrycka olika känslor, särskilt på området kärlek och tillgivenhet. När han skall närma sig en flickas hjärta är det tjetjenska som är vägen att gå.

Kanadensiska modellen Chrystal Callahan gör TV från Groznyj

Någon som nog håller med är kanadensiska modellen Chrystal Callahan, som en gång i veckan leder en TV-show i tjetjensk tv.

Visserligen verkar hon fortfarande ha vissa svårigheter med det ovana uttalet och glosorna, men hon tar sången till hjälp och har sjungit in en låt på tjetjenska. Hon kommenterar på sin blogg:

I am completely nervous about this. My accent is soooooo strong, I don’t pronounce words correctly and I am singing the sappiest love song imaginable. It sounds great in if you don’t know the meaning in English – but one I found out the words – I almost died!!!!! I was like – OH NO!!!! I can’t say this….but I did.

Att Callahan lämnade catwalken för att börja spela in TV i Tjetjenien kan verka otippat (hon har just skrivit på för en andra säsong), men det är resultatet av ett projekt hon gjorde för tre år sedan när hon åkte dit för att göra en dokumentär om ungdomar efter krigen. Sedan dess är hon fast för den tjetjenska kulturen.

Och för Ramzan Kadyrov, enligt kritikerna. Hur mycket hon får för att göra programmen är inte känt. (”My first impression was, wow, what a down-to-earth person. He was funny; he made really funny jokes. He was clever. He was a gentleman.”)

Hennes program idkar knappast kritisk journalistik av typen Anna Politkovskaja fick betala med sitt liv för, utan de skall ”visa den vackra sidan av hur folk försöker bevara sin kultur och sina traditioner. Jag tar upp människor och berättelser som gör positiva förändringar i republiken”. Inte för att inte det kan behövas.

Tjetjenska alfabetet, kyrilliskt med många specialtecken

För den språkintresserade kan kanske det tjetjenska språket (Noxçiyn mott) också vara anledning till förälskelse.

Det är ett nordostkaukasiskt språk, tillräckligt nära släkt med den västra grannrepublikens språk ingusjiskan för att de skall vara ömsesidigt förståeliga. Dessa två nach-folk har också mycket gemensamt kulturellt och historiskt. Till den nordostkaukasiska gruppen hör också ett antal språk i östra Kaukasus’ bergsregioner, där flera är mycket små, men där bland annat den avariska familjen samt olika darginska dialekter och lak ingår, alltså de flesta av de huvudsakliga språkgrupperna i Dagestan. På längre avstånd är de möjligen släkt med de nordvästkaukasiska språken, bl a abchaziska och kabardinska.

De nordost- och nordvästkaukasiska språken

Om inte kopplingen till den komplexa språkmosaiken i Kaukasusbergen skulle räcka för att få hjärtat att slå snabbare har tjetjenskan också en ovanlig och på många sätt komplicerad språkstruktur.

Det är ett ergativt-agglutinativt språk, där det senare betyder att nya betydelser och grammatiska funktioner bildas genom att man lägger till ytterligare morfem, som suffix eller prefix – turkiska är ett exempel. För att försöka förklara ergativitet skulle vi nog behöva bjuda in till en hel diskussionsserie här på bloggen (ropa inte hej, det kanske kommer..). Språket har åtta kasus och bland annat ett verbsystem med ett stort antal förflutna tempus.

Om man bestämmer sig för att kringgå böjningar och syntax och ge sig direkt på vardagsfraser måste man tänka på att tjetjenskan har långt fler olika språkljud att särskilja än de flesta europeiska språk, särskilt en uppsjö av konsonantljud.

För den som redan är övertygad och vill fördjupa sig finns en möjlighet på Malmö högskola som planerar att ge en nybörjarkurs med start i höst eller en kort onlineintroduktion här.

För alla finns poesin.

Буьйса декъал йогIийла.*

(* God natt.)

Moskva, Dagestan, Afghanistan?

Published by
Henrik Hallgren
at 01 april 2010 in Dagestan, Magomedsalam Magomedov, Mosaik, Norra Kaukasus, Ryssland and islamism. Closed

Under Andra Tjetjenienkriget och särskilt sedan 2001 har Ryssland betonat hur terroraktiviteten i Kaukasus finansieras från utlandet och är en del av en internationellt tränad islamistisk terrorrörelse. Bekräftelser på det tycker man sig bland annat se i det att flera stridande av arabiskt ursprung har dödats av ryska styrkor under Tjetjenienkriget och efteråt. Det spekuleras också om hur många tjetjener som deltar på talibanernas sida i Afghanistan.

Tråden togs upp igen i veckan när Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov under ett G8-möte i Kanada indikerade att tunnelbanedåden var del av en internationell terroriströrelse. Han nämnde specifikt gränsområdena Afghanistan/Pakistan, som man vet för närvarande är NATO:s ömmaste tå säkerhetspolitiskt.

I norra Kaukasus har de flesta av de grupper som strider mot ryska styrkor nu svurit trohet mot ett emirat under Doku Umarov (mer info, se här). Den våg av attacker mot polisstyrkor och maktutövare som det senaste året har sköljt över framför allt Dagestan och Ingusjien kan alltså formellt, om än inte praktiskt – vem som exakt utför vad är svårt att bekräfta – sägas ha styrts av Umarov. Medvedev och Putin gjorde även klart att man kopplar samman attacken mot staden Kizljar i Dagestan på onsdagen med samma ”terroraktivitet” som den i Moskva (SvD, DN).

På ett sätt stämmer ju det; vilka som än utfört det dådet är ute efter att skada ryska makthavares intressen. Kizljar i nordvästra Dagestan är ett av de få områden i republiken där ryssarna är största folkgrupp (ca 45%) och där finns relativt stark närvaro av säkerhetsstyrkor. Men det finns flera skillnader. Dådet var visserligen ett av de blodigare på sistone, men allt tyder på att det utfördes på samma sätt och med samma mål som en lång rad attentat i Dagestan det senaste året. Det riktar sig mot säkerhetsstyrkorna snarare än allmänheten (av de minst 12 döda var nio poliser, däribland den lokale polischefen) och utfördes enligt ett annat mönster. Först utlöste föraren för ett fordon en bilbomb efter att ha stoppats av polisen, vilket följdes av en detonation utlöst av en självmordsbombare utklädd till polis. Systemet med lockbeten för att locka till sig polis har använts vid flera tillfällen på sistone i Dagestan.

Även republikens nye ledare Magomedsalam Magomedov (se tidigare inlägg för bakgrund om honom), som av egen erfarenhet och via sin far (som även han var president i många år) känner mönstret i Dagestan, kopplar samman händelserna. Det skall dock inte uteslutas att det också har att göra med att han vill bekräfta sin ställning i Kreml och Vita huset och säkra federala resurser till republiken.

Terrordåden kan i förlängningen ses som ett tecken på en och samma sak, den ryska vertikala maktstrukturens oförmåga att ta hänsyn till lokala förhållanden och förankra sin legitimitet. Men just det gör också att samma metod inte är svaret på alla problem.

Doku Umarovs långa skugga

Published by
Henrik Hallgren
at 01 april 2010 in Doku Umarov, Kaukasiska Emiratet, Mosaik, Nordkaukasiska Federala Distriktet, Norra Kaukasus, Ryssland and islamism. Closed

Doku Umarov (Dokka abu Usman, tjetjenska Jumar K’ant Dokka) var Rysslands mest eftersökta man redan innan han tog på sig att direkt ha beordrat måndagens tunnelbanesprängningar i Moskva (SvD, DN, Sydsvenskan). Han hävdar enligt en video inskickad till rebellnära sajten Kavkaz Center att det är en hämndaktion för de civila som dog under en stor specialoperation i det oroliga Ingusjien i februari (se tidigare inlägg).

Umarov är högste ledare för det Kaukasiska Emiratet (Imarat Kavkaz), en ”stat” han själv utropade i oktober 2007 som en islamisk enhet i Kaukasus. Emiratet omfattar hela Norra (ryska) Kaukasus och tillkom både för att förena motståndet mot den ryska ”ockupationen” och för att sedan se till att islamisk sharialag tillämpas i de befriade områdena.

Emiratet bildades ur den s k Kaukasiska Fronten, en separatistisk motståndsgruppering, som innan Umarov tog över leddes av den i Ryssland ökände Sjamil Basajev, ansvarig för bland annat gisslantagningen i nordossetiska Beslan 2004, då över 300 dog. Även Umarov skall enligt obekräftade uppgifter då ha varit bland gisslantagarna. Grunden till motståndet och de organisationen lades under de båda krigen i Tjetjenien (1994-96 och 1999-2000, officiellt avslutat 2009) och det var också då både Basajev och Umarov avancerade till ledarpositioner för rebellerna.

Doku Umarov föddes 1964 i en by i Sjatoj-distriktet i södra Tjetjenien i en teip (den tjetjenska typen av klanstruktur, centrerad kring en plats eller en gemensam anfader) dit även bland andra Iljas Achmadov, tidigare ”utrikesminister” för den tjetjenska separatistrepubliken hör. Det är också i dessa områden Umarov har sin starkaste maktbas – och tillflyktsort. Under första Tjetjenienkriget anslöt han sig till Achmed Zakajev (som numera är premiärminister i exil för separatistrepubliken) och när de ryska styrkorna lämnade Tjetjenien 1996 dekorerades han till hjälte av den tjetjenska nationen i den i praktiken självstyrande republiken.

När andra Tjetjenienkriget bröt ut 1999 deltog han i försvaret under den ryska belägringen av Groznyj, men sårades och återkom först något år senare, då som befälhavare för den Sydvästra Fronten, alltså hemtrakterna kring sluttningarna och bergsområdena mot Ingusjien. Då hade dock situationen i Tjetjenien förändrats. Ryska styrkor hade tagit kontroll över större delen av republiken men hjälp av sina allierade i Kadyrov-klanen och Umarov var i stället med och ledde terrorattacker mot ryska styrkor och räder in i grannrepublikerna.

2006 utsågs Umarov till president för den separatistiska Tjetjenska Republiken Itjkeria, vid det laget en skuggstruktur för rebellrörelsen – i praktiken blev han alltså ledare för det islamistiska separatistiska motståndet. Redan från början svor han att sprida upproret till övriga delar av norra Kaukasus och andra delar av Ryssland. I en intervju publicerad av Kavkaz Center i början av mars lovade han att ”befria” Stavropol-området, Astrachan (vid Kaspiska havet) och Volgadalen och har sedan efter flera motgångar för rebellrörelsen svurit att ta kriget till Rysslands städer.

I oktober 2007 utropade han det Kaukasiska Emiratet med sig själv som emir. Den tjetjenska republiken blev en provins i emiratet. Islamistiska rörelser i andra delar av norra Kaukasus, som Ingusjiska Jamaat, Yarmuk Jamaat i Kabardinien-Balkarien (vars ledare Anzor Astemirov dödades förra veckan) och Shariat Jamaat i Dagestan enades formellt under hans kommando. Men i och med detta uppstod också en spricka mellan befälhavarna i separatistgrupperna, som till största delen stödde Umarov, och den mer moderata regeringen för Itjkeria, ledd av Zakajev som lever i exil i Storbritannien.

I Moskva sätter man ofta etiketten ”wahhabiter” på samtliga rebellrörelser i Kaukasus, men faktum är att Umarovs motiv från början snarare tycks ha varit – som många andra vid den tiden – att försvara den tjetjenska nationella utbrytarrepubliken mot rysk överhöghet. Umarov sade sig själv tillhöra qadiriyyah, en tariqa (sunniislamisk sufiorden) med långa traditioner i Kaukasus som blev mycket spridd i Tjetjenien efter 1800-talets kaukasiska krig när den första kampen mot Ryssland kvästes. Men liksom flera andra rebeller har han stegrat den islamiska retoriken sedan det andra Tjetjenienkriget, inte minst efter 11 september 2001 då också Putin började tala om upproret som en internationell islamistisk rörelse.

De senaste månaderna har det spekulerats i om Kreml är på väg att långsamt byta taktik i norra Kaukasus – Medvedevs utnämning av Aleksandr Chloponin med mer ekonomiinriktad profil för det nya Nordkaukasiska Federala Distriktet kunde tyda på det. Hur man nu tolkar resultaten av sin strategi efter de nya smärtsamma attentaten återstår att se, men de första reaktionerna har övervägande tytt på att man tänker fortsätta den hårdföra linjen (”bekämpa terrorn ända till slutet och utan att tveka” enligt Medvedev).

Utan ett genuint och även brett samarbete med lokala makthavare kommer nog vare sig urskillningslösa upprensningar av polis och säkerhetsstyrkor eller ett ökat inflöde av subsidier att stabilisera läget annat än tillfälligt. Risken är tyvärr att moskvaborna i så fall tvingas fortsätta leva i oro.

Ny strategisk front eller personlig desperation? Ryska terrordåd ger många förlorare

Published by
Henrik Hallgren
at 29 mars 2010 in Doku Umarov, Mosaik, Norra Kaukasus, Ryssland and Terrorism. Closed

Det är inte säkert att det framkommer klara bevis för vem som bär ansvaret för attackerna idag i Moskvas tunnelbana (DN, SvD, GP, Sydsvenskan). Den officiella versionen som kommer att presenteras efter händelserna brukar sällan i detalj redovisa sina bevis och det finns anledning att tro att politiska överväganden spelar in i slutsatserna. Att en rebellrörelse tar på sig attentatet är inte heller något säkert bevis, eftersom man kan se anledningar för de stridande att vilja höja sin profil, särskilt efter den senaste tidens bakslag för islamisterna i Kaukasus.

Se också kommentarer till likvideringen av de högt uppsatta islamisterna Anzor Astemirov och Said Burjatskij under de senaste veckorna.

Det har dessutom förekommit attentat i stort sett varje vecka de senaste månaderna mot myndigheterna i framför allt republikerna Ingusjien och Dagestan. Därtill kommer att antalet ”specialoperationer” mot rebellerna har ökat, som den i början av februari, då inte bara ett antal stridande utan även några lökplockande tjetjener som befann sig i närheten omkom (se Kalle Kniiviläs blogg).

Mot den bakgrunden kunde man spontant vänta sig två saker. Dels att ledningen för det Kaukasiska Emiratet, den islamiska virtuella staten i Nordkaukasus som utropades i Tjetjenienkrigens efterföljd, planerar hämndaktioner. Dels att ryssar i gemen borde ha känt på sig att något sådant här skulle kunna hända. Men det är inte självklart att något av det är sant.

Återigen rör det sig enligt de preliminära rapporterna om kvinnliga självmordsbombare. Första gången den typen av attentat inträffade i Moskva var 2003, då 15 personer på en utomhuskonsert föll offer för sprängladdningar funna hos två kvinnor. I Tjetjenien genomförde inte långt dessförinnan en kvinnlig självmordsbombare ett mordförsök på Achmad Kadyrov, den putintrogne nuvarande tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrovs far. Dessutom var flera av gisslantagarna kvinnor vid det traumatiska gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva 2002, då totalt ungefär 170 personer omkom, liksom vid gisslantagningen vid skolan i Beslan 2004 med långt över 300 offer, varav 155 barn.

Varför? Liksom hela den ”wahhabitiska” islamistiska vågen i Kaukasus är fenomenet ett resultat av krigen i Tjetjenien. Efter över ett decennium av strider var det tjetjenska samhället så i grunden raserat att en stor del av människorna förlorat inte bara flera närstående utan även möjligheter att råda över sin egen framtid. UNICEF uppskattar t ex att en tredjedel av barnen lider av posttraumatisk stress. Kvinnor utsattes inte sällan för våldtäkter under ”upprensningsaktioner” av ryska trupper. Det antas att två av kvinnorna under Dubrovkadramat var systrar som rövats från sina hem och utsatts för gruppvåldtäkt. En mycket stor andel har också förlorat man, bröder eller andra närstående och möjligheten till utkomst. Dessutom kan en våldtäkt i ett samhälle som det traditionellt tjetjenska ofta innebära utfrysning och att giftermål blir en omöjlighet.

Vem som än eventuellt tar på sig attentatet – om det till slut blir kaukasiska islamister kan det liksom efter bombningen av tåget Nevskij Express 2009 tänkas bli Doku Umarov, upprorets högste ledare och emiren av Kaukasiska Emiratet – säger det inte automatiskt särskilt mycket om strukturen i organisationen eller planeringen bakom dådet. I dagsläget ligger det i flera separatisters intresse att visa upp en enad front. Om det sedan visar sig vara två kvinnor som genom att ha blivit födda i norra Kaukasus’ kaos berövats sina chanser till ett verkligt liv, då är de hädanefter automatiskt frontsoldater i den heliga kampen.

Det sägs från flera håll att de här attackerna kom oväntat. En ung man sade till RIA Novosti att han efteråt gick igenom nyheterna från Kaukasus på nätet och blev förvånad över hur mycket våld som försiggår där, nästan varje dag. Man tittar bort, förtränger, och förvånas.

Två kvinnor med kaukasiskt utseende misshandlades snart efter händelserna i Moskva av några unga män, rapporterar Echo Moskvy. Polisen ingrep, men inga fördömanden av sådana handlingar har hörts. Irina Lagunina på RFE/RL rapporterade att myndigheterna hade gjort uttalanden om att genomföra en DNA-analys för att avgöra om förövarna verkligen kommer från Kaukasus, något som givetvis knappast är tekniskt rimligt. Men hon reflekterar över ett faktum som har blivit tydligt även efter tidigare terroraktioner. Media, som ju till stora delar återspeglar Kremls officiella hållning, förmedlar bilden av ”terror från Kaukasus” utan att skilja på extremister och fredliga invånare.

För allmänheten i Ryssland som inte söker aktivt ges mycket få chanser att avgöra hur brett stödet verkligen är i de kaukasiska republikerna eller bland kaukasierna i Moskva för den här typen av handlingar, än mindre den fulla bakgrunden till hur det kan komma sig att detta stöd ändå finns hos en del av befolkningen. ”De har alltid hatat oss”, som en man sade till nyhetsmedia just efter dådet.

Islam är Rysslands näst största religion med flera miljoner anhängare, tillsammans med ortodox kristendom, buddhism och judendom ansedd som en inhemsk religion. I stället för att ena folket mot extremism och övergrepp riskerar tragedier av det här slaget att splittra Rysslands folk än mer.

Kabardinska islamistledaren Anzor Astemirov bekräftas död

Published by
Henrik Hallgren
at 26 mars 2010 in Anzor Astemirov, Doku Umarov, Kabardinien-Balkarien, Kaukasiska Emiratet, Mosaik, Norra Kaukasus, Ryssland, Yarmuk Jamaat and islamism. Closed

Ledaren för det islamistiska upproret i den nordkaukasiska republiken Kabardinien-Balkarien, Anzor Astemirov, dödades den 24 mars, vilket rapporterades under gårdagen av ryska militären via RIA Novosti. Sedan bekräftades det också av Islam Din, en sajt som står rebellerna nära.

Rörelsen Astemirov ledde kallas ofta Yarmuk Jamaat och är en lokal gren av det s k Kaukasiska Emiratet, en islamisk ”stat” som upprättades 2007 som en sorts parallell maktstruktur till det ryska styret, där sharialagstiftning skall vara giltig lag. Organisationen uppstod ur den militanta grenen av motståndet under Andra Tjetjenienkriget. I praktiken har dock emiratet ingen verklig kontroll över området, utan bedriver förutom islamiska värvningskampanjer olika typer av separatistisk och kriminell verksamhet under sin högste ledare Doku Umarov.

Astemirovs gren av rörelsen ansvarar för en vilayat (islamisk makt eller i det här fallet provins), som omfattar den ryska republiken Kabardinien-Balkarien, belägen väster om Nordossetien i Norra Kaukasus. Kabardinien-Balkarien har inte varit lika oroligt som andra republiker i ryska Kaukasus, som Ingusjien och Dagestan, varifrån attentat mot polis och makthavare rapporteras varje vecka. För några år sedan drabbades dock huvudstaden Naltjik av ett antal våldsdåd, som kopplas till Yarmuk Jamaat.

Det allvarligaste och mest spektakulära var en serie attacker 13-14 oktober 2005, då flera anläggningar tillhörande bland andra militären, säkerhetstjänsten FSB och inikesministeriet anfölls. Planen var uppenbarligen att ta över eller lamslå maktstrukturerna i republiken, men försöket misslyckades efter två dagars skottväxling. Det är oklart hur många som omkom i striderna, men det rör sig om åtskilliga tiotal människor, kanske över hundra, inklusive civilpersoner. Vilken roll Astemirov spelade är inte heller helt klart, även om han allmänt antas ha lett operationen (rebelledaren Sjamil Basajev tog sedan på sig det överordnade ansvaret).

Anzor Astemirov (även kallad Emir Sayfullah) föddes 1976 i den ukrainska industristaden Krementjuk, men han var av en framträdande kabardinsk släkt. Kabardinerna, som talar ett nordvästkaukasiskt språk, är ett av titulärfolken i republiken tillsammans med de turkspråkstalande balkarerna – i övrigt antas det att Yarmuk Jamaats medlemmar övervägande är balkarer. Astemirov blev en tongivande ideolog bland islamisterna och yttrade sig ofta om motivationen bakom heligt uppror. Han utsågs också till ledare för Kaukasiska Emiratets shariadomstol av Doku Umarov, som han för övrigt själv ansåg sig ha inspirerat till att utropa emiratet.

Kaukasiska Emiratet och dess militära anhang Kaukasiska Fronten är en relativt lös organisation och vad gäller Kabardinien-Balkarien har det på sistone varit relativt lugnt, vilket skulle tyda på att Astemirovs död inte förändrar så mycket i sak. Samtidigt har rebellrörelsen drabbats av flera bakslag på sistone, inte minst förlusten av den framträdande Said Burjatskij, som dödades under en militär specialoperation i Ingusjien. RFE/RL rapporterade dessutom för en vecka sedan om ett anonymt och obekräftat tips från en ”tjetjensk krigare” att Doku Umarov själv skulle ha dödats i en eldstrid i västra delen av republiken, där han har sin bas. I Tjetjenien har separatisterna länge varit trängda och om de ryska styrkornas insatser i grannrepublikerna nu ger någon form av resultat i form av vikande våld kan det hända att man i Kreml kan börja betrakta sin hårdföra taktik som lyckad.

Historien visar att det – till priset av stora insatser – har fungerat vid flera tillfällen tidigare, men också att motståndet kommer tillbaka i en eller annan form, ofta stärkt av nya oförrätter. Så länge man inte tydligare kommer fram till vilken roll Moskva och de lokala regeringarna skall spela i förhållande till lokala maktstrukturer och existerande traditionella normsystem kommer det att finnas utrymme för en enande separatism, i islamisk eller annan skepnad.

Karismatiska islamisten Said Burjatskij rapporteras död i Ingusjien

Published by
Henrik Hallgren
at 05 mars 2010 in Ingusjien, Kaukasiska Emiratet, Mosaik, Norra Kaukasus, Ryssland, Said Burjatskij and islamism. Closed

Polisen i Ingusjien rapporterar att Aleksandr Tichomirov, mer känd som Shejk Said Burjatskij (Said Abu Saad al-Buryati), dödades under en specialoperation i Ekazjevodistriktet just utanför huvudstaden Magas i tisdags – för övrigt samma plats där den under lång tid fruktade rebelledaren Sjamil Basajev slutligen mötte sitt öde 2006.

Interfax och gazeta.ru rapporterar att man säger sig ha hittat Tichomirovs pass, men hittills har hans död inte bekräftats av rebellernas vanliga internetkanaler. Det är för övrigt inte första gången Burjatskij rapporteras död. Efter en blodig självmordsattack mot ett polishögkvarter i Ingusjiens största stad Nazran 17 augusti fjol då 25 personer dog och 260 skadades rapporterade separatisttrogna Kavkaz Center att han lidit martyrdöden.

Förutom det attentatet, ett av de värsta på senare tid, anklagades han bland annat för inblandning i mordförsöket på Ingusjiens president Junus-bek Jevkurov i fjol och har av ryska experter kallats för den underjordiska islamiströrelsens huvudideolog i Kaukasus.

Hans bakgrund är något ovanlig. Han föddes i det mongoliska Burjatien öster om Ural (därav hans tillnamn), son till en buddhistisk far och ortodox mor. Redan som 15-åring konverterade han under inflytande av ingusjiska vänner och studerade sedan sunniislam i Arabvärlden innan han återvände till Ryssland. ”En man som först var buddhist, sedan kristen och nu kallar sig muslim! På kort tid har han bytt religion tre gånger. Vad kan han veta om islam?”, raljerade Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov.

Samtidigt har även han fått erkänna att sedan Burjatskij anslöt sig till Doku Umarov – ledaren för det av denne själv utropade Kaukasiska Emiratet – har rörelsen fått ett propagandauppsving. Förutom att han i kretsarna räknas som ideologiskt ståndaktig med missionära ambitioner är han ovanligt medial. Otaliga videoinspelningar har spritts, där 27-åringen med det fördelaktiga utseendet metodiskt propagerar för kampen mot otrogna och avfällingar.

Så även om Burjatskij inte räknas som en av de militära ledarfigurerna kan islamisterna, om hans död bekräftas, ha förlorat en av sina bästa medlemsvärvare.

Kalmykien, Europas buddhistiska centrum

Published by
Henrik Hallgren
at 15 februari 2010 in Dalai Lama, Erdne Ombadykow, Kalmykien, Kirsan Iljumzjinov, Mosaik, Norra Kaukasus, Ryssland, buddhism, kalmucker and kalmyker. Closed

Kalmykiens vapen med buddhistiska och nationella symboler

Det är inte bara kineser och tibetaner som firar nyår i dagarna (se tidigare inlägg). I början av veckan uppmärksammar republiken Kalmykien tsagaan sar (vita månaden) med officiell helgdag. Det blir besök hos vänner och släktingar, presentutdelning och ymnigt med mat – särskilt bortsoki, en sorts piroger – som skall föräras Buddhas och boddhisattvors altare.

Kalmykien vid Kaspiska Havets västra strand mellan Volgas utlopp och Dagestan är Europas enda område med buddhistiskt majoritetsfolk och utgör idag en autonom republik inom Ryska Federationen. Kalmykerna (kalmuckerna) är ättlingar till mongolfolket oiraterna, som utvandrade från Dzungariet och kom till områdena väster om Volga i början av 1600-talet, antagligen under en kombination av räder och jakt efter betesmarker. Namnet är dock av turkiskt ursprung och släkt med turkiskans kalmak (stanna/bli kvar). Området var vid den tiden främst befolkat  av turkfolk och hade ganska nyligen annekterats av ryssarna. Det var mycket glest koloniserat och i praktiken kom kalmykerna att etablera ett khanat, som fick tillgång till handel mellan Moskva och de södra gränstrakterna i utbyte mot att de försvarade gränserna (och riktade sina räder åt annat håll än mot det ryska kärnlandet). På så sätt spelade det kalmykiska khanatet en tid runt år 1700 en viktig roll i Rysslands relationer med Kaukasus (inte minst genom återkommande kalmykiska attacker söderut), men man upprätthöll också kontakter med sina anfränder i Dzungariet – nu norra Xinjiang – och med Dalai Lama.

I slutet av 1700-talet började ryssarna stärka sin kontroll över de kalmykiska områdena och kalmykernas siste khan, Ubashi, ledde en återutvandring av en stor del av befolkningen till Dzungariet. De kvarvarande kalmykerna kom att bli mer bofasta och integrerade i Ryssland. Man började också bygga buddhistiska tempel, bland annat i den nygrundade staden Elista, som idag är Kalmykiens  huvudstad. Även om man i stort accepterade ryssarnas överhöghet och det knappast förekom försök till separatism behöll man inom samhället en stark lojalitet mot den traditionella adeln och munkklassen. Till en början visade sedan bolsjevikerna också viss tolerans även mot religionen, bland annat för att man ville utöva inflytande i Mongoliet och Kinas västliga provinser. Under andra världskriget intogs Elista av tyska trupper och kalmykerna blev ett av de folk (tillsammans med tjetjener, balkarer, krimtatarer m fl) som anklagades för samarbete med tyskarna och deporterades till Sibirien och Centralasien 1943-44. Kalmykien raderades från kartorna.

Gyllene Templet i Elista, Europas största buddhisthelgedom

Liksom de andra deporterade folken rehabiliterades kalmykerna på 1950-talet, men tiden i diasporan decimerade dem och utarmade kunskaperna i språket till den grad att det idag anses hotat. Men republiken är återskapad och idag satsar man på att återta det kalmykisk-mongoliska och inte minst det buddhistiska arvet.

Republikens överhuvud, Kirsan Iljumzjinov, har suttit vid makten sedan 1993 och har under den tiden satsat mycket på religionen – det har inte bara byggts buddhisttempel, utan även ortodoxa och katolska kyrkor. Han är också ordförande i Internationella Världsschackförbundet FIDE och hans passion har satt sina spår i republiken, där schack nu är obligatoriskt skolämne och där stora resurser (för stora, enligt många) har satsats på att Kalmykien skall bli ett erkänt centrum för schack. Samtidigt har republiken en av Rysslands lägsta BNP/capita och förlitar sig, förutom viss oljeutvinning, till stor del på ett jordbruk som är starkt beroende av ofta ineffektiv konstbevattning. Iljumzjinov har däremot gjort sig en förmögenhet och håller sig med privatjet och ett antal limousiner. Det rimmar bra med den valslogan han en gång lär ha använt sig av: ”En rik president är ett skydd mot korruption”. Iljumzjinov spelade en viss roll under den konstitutionella krisen i Moskva 1993, då Jeltsin besköt parlamentet, en episod han själv har beskrivit med stor inlevelse i sin självbiografi ”Presidentens törnekrona”. Han har också fått viss uppmärksamhet för att han i intervjuer hävdat att han blivit bortförd till en främmande stjärna av utomjordingar, en händelse som enligt honom själv är ganska vanlig (läs t ex ett reportage i Independent).

Det förekom en del protester mot Iljumzjinov innan han återutnämndes till republikens ledare av Putin 2005 och när hans period i år går ut är det inte otänkbart att hans mandat är slut. Som jag har spekulerat lite om tidigare har Medvedev möjligen också en annan syn på vilken typ av ledare han vill ha som guvernörer.

Men buddhismen har alltså gjort ett högst påtagligt återtåg i Kalmykien, där den XIV Dalai Lamas porträtt är ett vanligt inslag i gatubilden. Den tibetanske andlige ledaren i exil har besökt republiken ett antal gånger, senast i fjol, då man uppmärksammade 400-årsjubiléet av Kalmykien som en del av Ryssland. Den högste andlige ledaren för Kalmykiens buddhister, Erdne Ombadykow, har också erkänts av Dala Lama som inkarnationen av en buddhistisk helig man, Telo Telku Rinpoche.

Ombadykows bakgrund är också på ett sätt en illustration av buddhismens kris och pånyttfödelse bland kalmykerna. Han föddes i Philadelphia i en exilkalmykisk arbetarfamilj, men skickades till Indien för att studera till buddhistmunk redan vid sju års ålder. Han reste med Dalai Lama till Kalmykien 1992 och det var då denne utnämnde honom till högste ledare, Sjadzjin Lama. Det var till en början problematiskt, eftersom han inte kunde vare sig ryska eller kalmykiska, inte hade kännedom om kulturen, knappt visste var republiken låg. Fjärran från en avskärmad monastisk bakgrund har han hankat sig fram med restaurangjobb, telemarketing och som tullinspektör i USA och under en period då han inte lystrade till klosterkallet även gift sig. Även om han nu funnit sig tillrätta med sin lott lever han fortfarande halva året i stort sett sitt gamla liv hemma i Colorado med fru och barn.

Kalmykerna, som slutgiltigt antog den tibetanska buddhismen under 1500-talet och trots de långa avstånden aldrig förlorade kontakten med den andliga hierarkin i Tibet, har liksom flera andra folkslag i Ryssland fått uppleva först religiös förföljelse och deportation under sovjettiden och sedan hur det moderna livet har gjort sina insteg i samhället och trängt ut religionen. Hur mycket som finns  kvar av den buddhistiska tron är inte lätt att säga, men i en fattig republik har man åtminstone på ytan återupplivat ett i Europa unikt kulturellt arv.

Stridande och civila döda i specialoperationer i Ingusjien

Published by
Henrik Hallgren
at 12 februari 2010 in Doku Umarov, Ingusjien, Junus-bek Jevkurov, Mosaik, Norra Kaukasus, Ramzan Kadyrov and Ryssland. Closed

11-12 februari genomförde ryska styrkor en antiterroristoperation i nordkaukasiska Ingusjien. Delar av republiken försattes under s k KTO-regim (kontraterroristisk operation). Ingusjien, till ytan inte mycket större än Gotland, har på sistone varit hårt drabbat av sammanstötningar mellan separatister och regeringsstyrkor. Under 2009 infördes KTO inte mindre än 14 gånger i olika delar av republiken.

Under torsdagen uppgavs tio stridande, eller bandity vilket är det uttryck ryska media ofta använder, ha dödats. Nu rapporteras om omkring 20 döda, samt en skadad soldat. Militärledningen har inte medgett några förluster i operationen. Dessutom har fyra civila tjetjener dödats, enligt Ingusjiens presidentadministration, något man officiellt har bett grannrepubliken om ursäkt för. Kavkazskij Uzel citerar obekräftade källor som hävdar att civila dödsfall orsakades av att specialtrupperna sköt precisionslöst från helikopter.

Operationerna utfördes enligt RIA Novosti av en specialstyrka sammansatt av medlemmar från federala säkerhetstjänsten FSB, inrikestrupperna och reguljära armén och inriktar sig på militanta grupperingar i byar i den östliga Sunzja-regionen nära Tjetjenien.

Grannrepubliken Tjetjeniens inrikesministerium har förstärkt gränserna och president Ramzan Kadyrov har erbjudit hjälp med specialförband. I Tjetjenien dödades häromdagen flera soldater och rebeller i eldstrider i Tjetjenien, men Ingusjien har plågats av betydligt fler attacker än Tjetjenien sedan Moskva officiellt avslutade de tjetjenska antiterroroperationerna i april 2009. Kadyrov har också erbjudit sig att sätta upp gränsöverkridande specialförband för att ”utrota” banditerna.

Ingusjiens president Junus-bek Jevkurov gav för ett par dagar sedan innan operationen startade de stridande möjlighet att lägga ner vapnen i utbyte mot mild behandling. Han besökte under fredageftermiddagen idag besökt området och sade då enligt presidentens officiella sajt:

”Specialoperationen är nära sin fullbordan. 18 medlemmar av olagliga, militanta formationer, som inte lämnade invånarna i närliggande samhällen i fred, har oskadliggjorts. Vårt främsta mål är att stabilisera situationen i republiken och i Kaukasus som helhet och säkra ett tryggt liv för våra fredliga invånare.”

Enligt FSB rör det sig om en grupp militanta anhängare till separatistledaren Doku (Dokka) Umarov, som numera allmänt anses vara ledaren bakom mycket av motståndsaktiviteterna i Norra Kaukasus. Han var under en period 2006-07 ledare för tjetjenska motståndsrörelsens alternativa republik (den s k Tjetjenska Republiken Itjkeria), men 2007 rapporterade separatistiska tjetjenska media att han utropat det Kaukasiska Emiratet, en shariastyrd stat innefattande hela Norra Kaukasus, som skall förverkligas med olika metoder genom kamp mot ”de otrogna”. Umarov tog tidigare avstånd från terrorism, men efter att Emiratet utropats och tjetjenske exilledaren Ahmed Zakajev brutit med honom, verkar rörelsen ha radikaliserats. Dess anhängare tog bl a på sig skulden för tågbombningen av Nevskij Express 27 november 2009, som skördade 28 offer.

Identiteten på dödade och tillfångatagna i den pågående operationen har inte tillkännagivits, men enligt Kommersant har rebellaktiviteten i de omringade byarna ökat på sistone och det spekulerades inledningsvis om att även Umarov själv kunde finnas bland dem.

Filmer väcker krigen till liv i Kaukasus

Published by
Henrik Hallgren
at 10 februari 2010 in Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Georgienkriget 2008, Kaukasus, Mosaik, Nagorno-Karabach, Norra Kaukasus, Ryssland, Sydossetien, Tjetjenien, Tjetjenienkrigen and film. Closed

Den första spelfilmen om kriget i Nagorno-Karabach 1988-94 som spelats in på plats har just färdigställts, rapporterar Kavkazskij uzel. Kriget som krävde omkring 30.000 dödsoffer slutade med att Karabach-armeniska styrkor drev ut Azerbajdzjans trupper ur området och utropade  Republiken Nagorno-Karabach (NKR). Något fredsavtal har det ännu inte blivit.

Filmen heter Huset som sköt och baseras på en kort historia av Asjot Beglarian. Själva filmen är bara 20 minuter lång, men väntas vara den första i en filmcykel baserad på verkliga händelser. Historien berättar om en händelse som skall ha inträffat 1992, då en by i Martakert-regionen i nordöstra Karabach kom under attack och befolkningen tar till flykten för sina liv. Kvar blir en 82-årig gubbe som vägrar lämna sitt födelsehus och i stället försvarar sig tappert mot anstormningen, tills huset sätts i brand och han slukas av lågorna. Filmen stöttas av NKR:s försvarsministerium och kan knappast förväntas visa en opartisk bild av kriget, men det verkar som om filmskaparna har vissa konstnärliga ambitioner.

Som vi har nämnt här tidigare håller Renny Harlin på med en filminspelning av Georgienkriget 2008 med Andy Garcia i huvudrollen som Saakasjvili och det har även gjorts flera ryskproducerade filmer om kriget, både i actionformat och i mer dokumentär stil. Filmen War 080808. The art of betrayal som finns i engelsk, spansk och tysk version är ett försök att övertyga omvärlden om att president Saakasjvili borde ställas inför krigsrätt för attacken mot Sydossetien. RT/Russia Today, det engelskspråkiga ryska TV-nätverket (som nyligen gjorde sig känt för sina kontroversiella reklamaffischer runt om i Storbritannien) producerade en film, De ensamma mödrarnas stad (Gorod odinokich materej) om dagarna då Tschinvali attackerades av georgiska styrkor.

Den kände serbiske regissören Emir Kusturica (Zigenarnas tid, Svart katt, vit katt m fl) hade också planer på att göra en film ur osseternas perspektiv, men avstod sedan från den idén. Han har dock tidigare sagt sig inspireras av den ryska traditionen och fick i fjol ta emot ett pris för att ha bidragit till den ortodoxa enheten av Moskvas patriark Kirill.

Andrej Nekrasov 2007

En av de mest omtalade filmerna om Georgienkriget är dokumentären Rysklektioner, en film av Andrej Nekrasov, som tidigare arbetat med den store Tarkovskij i hans sista film Offret, den som spelades in i Sverige med Erland Josephson i huvudrollen. Nekrasov har gjort sig känd för att behandla i Ryssland minst sagt kontroversiella ämnen, som Tjetjenien och morden på Aleksandr Litvinenko och Anna Politkovskaja. I Georgien var entusiasmen förstås stor över Rysklektioner och Nekrasov utnämndes till årets person i Georgien nu vid nyår.

En film med en helt annan budget och konstnärlig ambitionsnivå visades förra veckan för ett litet sällskap i vardera St Petersburg, Moskva och tjetjenska Groznyj. Temat är dock inte mindre kontroversiellt. Filmen, Aldy. Utan preskriptionstid (Aldy. Bez sroka davnosti), uppmärksammar en händelse som inträffade för tio år sedan, den 5 februari 2000, under det Andra Tjetjenienkriget. Efter flygbombningar och en massiv markinvasion hade de ryska trupperna snart tagit kontroll över de låglänta nordliga delarna av Tjetjenien och etablerat sig på kullarna utanför Groznyj i början av december 1999. Efter två månader av belägring och angreppsförsök intogs staden i början av februari, men inte förrän erövringen hade kostat hundratals liv på båda sidor och Groznyj var raserat till grunden.

Det var efter det förorten Novye Aldy intogs först av reguljära styrkor och sedan av federala eftertrupper. Man har beräknat att 50-60 människor, varav många äldre, dödades tämligen urskillningslöst under den andra vågen i vad som brukade kallas en zatjistka (uppstädning eller rensning). Utredningar kom sedan fram till att det hela utfördes av trupper från OMON, inrikesministeriets specialstyrkor, från St Petersburg och Rjazan. Efter det vidtog en kampanj som stämplade utredningens resultat som förtal. Ingen har åtalats för händelserna.

I’m not against the police; I’m just afraid of them. Alfred Hitchcock

Det var därför på initiativ av lokala petersburgbor som man arrangerade filmvisningen och man har också initierat återkommande projekt för att visa invånarna i Aldy en ”god och fredlig” sida av Petersburg. Man har bland annat skänkt böcker till skolan i Aldy och anordnat resor till Petersburg för att försöka läka såren. En av de som deltog i filmen var Natalja Estemirova, människorättsaktivisten som kidnappades utanför sitt hem i Groznyj i somras och hittades samma dag skjuten i huvudet och bröstet.

Om OMON var närvarande på filmvisningen framgår det inte vad de tyckte.

Ledarrotation i Dagestan

Published by
Henrik Hallgren
at 08 februari 2010 in Dagestan, Dmitrij Medvedev, Magomedsalam Magomedov, Mosaik, Muchu Alijev, Nordkaukasiska Federala Distriktet, Norra Kaukasus and Ryssland. Closed

Idag utnämnde Dmitrij Medvedev Magomedsalam Magomedov till ny president för den nordkaukasiska republiken Dagestan. Det skedde efter flera veckors spekulationer och uppenbarligen diverse intriger och flagranta mutförsök (se tidigare inlägg). Magomedov inleder i en intervju med RIA Novosti med att betona hur viktigt det är att man nu försöker enas:

Det första och alla efterföljande steg (som Dagestans president) kommer att inriktas på att konsolidera samhället, att ena folket. Problemen kopplade till motstånd, intriger, konflikter, måste lämnas bakom oss.

Och sådana problem finns det gott om. Dagestan plågas tillsammans med Ingusjien och Tjetjenien av ständigt återkommande attacker mot framför allt poliser, soldater och makthavare. Senast i fredags sköts polischefen i huvudstaden Machatjkala ihjäl i sin bil under vad som blev ett även för norra Kaukasus ovanligt blodigt dygn. En ”enkel” förklaring till våldet i norra Kaukasus kan kanske låta så här: en kombination av kriminella element (som ofta hamnat utanför det traditionella klan- eller djamaat-samhället) lockas av en socialt egalitär islamism, som då radikaliseras militärt genom närvaron av dessa element och genom övervåld från lokala polisstyrkor och inrikestrupper skapas en våldsspiral. Till det kommer korruption inom maktstrukturerna och ren utomlegal ”affärsverksamhet”. Kreml brukar ofta ha en ännu enklare förklaring: ”wahhabism”.

Men Dagestan har ytterligare en komplikation som gör det unikt. Eftersom det är Rysslands mest etniskt komplexa region med 14 erkända etniciteter och ca 35 olika inhemska språk har man både under sovjettiden och under 1990-talet använt ett komplicerat system av kompensationsmekanismer och maktrotation för att undvika att det lilla landet drabbas av etniska konfliktsituationer. Därför är det också närmast obligatoriskt att Magomedov, som själv tillhör folkgruppen darginerna, kommer att utnämna en avar – Dagestans största folkgrupp – till premiärminister och en annan av de stora nationaliteterna till talman i parlamentet. Alla poster måste bytas samtidigt. Sedan Putin tillträdde och började ”stärka maktvertikalen”, alltså utöva hårdare kontroll över republikerna direkt från Kreml, har det här systemet urholkats och det är därför Medvedevs utnämning idag över huvud taget är möjlig (strängt taget är Medvedevs val fortfarande bara en ”rekommendation”). Problemet är inte bara att man riskerar att rubba maktbalansen utan också att legitimiteten försvagas.

På så sätt kan man säga att Magomedsalam (Magomedalijevitj) Magomedov är ett säkert kort. Han är nämligen son till Magomedali Magomedov, som styrde Dagestan ända från perestrojkatiden till 2006, då han fick lämna plats för Muchu Alijev, som även han suttit med i makttoppen sedan dess. Alijev har dock alltid betraktats som en teknokrat och han har varken lyckats få bukt med våldet eller infriat förhoppningar om bättre ekonomi och infrastruktur (vilket stora problem med vattenförsörjningen härom veckan visade).

Makten är alltså tillbaka i släkten. Man har spekulerat i om Medvedev efter att ha inrättat det Nordkaukasiska Federala Distriktet och valt outsidern Chloponin till guvernör, skulle fortsätta med en ny oväntad utnämning. Det blev i stället en försiktig kompromiss mellan fortsatt kontinuitet och förnyelse med ekonomiskt fokus. Varken Dagestans maktelit eller folket, som oftast brukar beväpna sig och visa sina protester genom att spärra av genomfartsvägar, hade nog accepterat annat än kontinuitet.

Magomedsalam har en ekonomiutbildning från Dagestans statliga universitet och arbetade i olika expertkommissioner fram till 2006, då han utsågs till ordförande i Folkförsamlingen (Narodnoe sobranie, Dagestans parlament). Han är också involverad i flera företagsprojekt i republiken. Han är medlem i Enade Ryssland. Givetvis.

Maktskiften för dörren i ryska Kaukasus?

Published by
Henrik Hallgren
at 05 februari 2010 in Aleksandr Chloponin, Dagestan, Dmitrij Medvedev, Ingusjien, Junus-bek Jevkurov, Mosaik, Muchu Alijev, Natalja Estemirova, Nordkaukasiska Federala Distriktet, Norra Kaukasus, Ramzan Kadyrov, Ryssland, Tatarstan, Tjetjenien and Vladimir Putin. Closed

I slutet av januari tillkännagav Mintimer Sjajmijev, president för republiken Tatarstan i centrala Ryssland, att han kommer att kliva av från posten när hans mandatperiod går ut inom kort. Han har stått vid rodret sedan 1991 och startade sin karriär i kommunistpartiet redan 1967. Han lyckades under Jeltsineran manövrera fram det mest långtgående självstyret – i praktiken ett bilateralt avtal mellan Tatarstan och Moskva – av alla Rysslands federationssubjekt (territoriella enheter) för Tatarstan, men när Putin stärkte centralregeringens kontroll på bekostnad av federationssubjekten gick han med i dennes parti Enade Ryssland och behöll makten. Avgången sker nu genom en ganska genomskinlig överenskommelse med Kreml att hans handplockade efterträdare skall komma att ta över.

Men det  spekuleras ganska flitigt i media om att flera potentater från Jeltsineran som suttit på övertid är på väg ut (namn som nämns är Tatarstans grannrepublik Basjkortostans president Murtaza Rachimov och Moskvas egensinnige borgmästare Jurij Luzjkov).

I DAGESTAN verkar det i alla fall snart kunna vara dags. Sjuttioårige president Muchu Alijev har varit president sedan 2006, men har suttit med i republikens makttopp ända sedan perestrojkaeran. Hans första period går snart ut och maktspelet och spekulationerna är sedan ett par månader i full gång. Medvedev fick i slutet av förra året en lista på fem kandidater av sina lokala partikamrater och vissa antar att han inte vill se Alijev omvald.

Dagestan är Rysslands etniskt mest komplexa område, där ingen etnisk grupp har majoritet. Det skiljer sig på så sätt från de andra nordkaukasiska republikerna och hela styrelseskicket byggdes på 1990-talet upp på ett intrikat system av kompensationsmodeller och rotation mellan de största etniska grupperna på de högsta posterna (mer om det snart här på forumet). Även om det systemet har urholkats i och med att Putin införde hårdare direktstyre och Rysslands president numera i praktiken utser sin dagestanska motsvarighet är de etniska övervägandena fortfarande av största betydelse. Alijev tillhör den största gruppen, avarerna, liksom tre av de övriga kandidaterna på listan, medan den femte, Magomedsalam Magomedov, tillhör den näst största gruppen darginerna. Den sistnämnde är också son till Magomedali Magomedov, som styrde republiken från Rysslands självständighet till 2006. Hans ”frivilliga” avgång efter ett möte i Kreml gav också utrymme för spekulation och att hans son nu är aktuell för högsta makten belyser en annan extremt viktig aspekt av dagestansk politik, personliga nätverk. Utan dessa kommer man ingenstans och det är därför troligt att de senaste dagarnas mutor och kohandel kommer att vara avgörande för slutresultatet.

Men man måste också se avvaktan i ljuset av Medvedevs försök till nya grepp i Norra Kaukasus. När han gav Aleksandr Chloponin ansvar för det nybildade Nordkaukasiska Federala Distriktet (se tidigare inlägg) och Putin uppmanade lokala ledare att rätta in sig i ledet är det en signal om att man åtminstone ser behovet av en nyorientering. I vilken riktning är dock ännu inte klart. Medvedev verkar inställd på att förbättra ekonomin, vilket man kan se som en nödvändig men inte tillräcklig strategi – idag är samtliga nordkaukasiska republikers ekonomier helt beroende av bidrag från Moskva. Taktiken har prövats förr och gett kortsiktiga resultat, men utan lokal legitimitet är nog Kremls nya ansatser lika dömda på lång sikt som de senaste 150 årens försök.

INGUSJIEN är för närvarande ett av Rysslands största problem med skriande arbetslöshet och en eskalerande våldsspiral mellan olika banditgäng, en växande militant islamiströrelse och okontrollerat våld utövat av federala inrikestrupper och lokal polis. Läget blev bara värre under de senaste åren under den inkompetente Murat Ziazikov, utsedd av Putin. Att Medvedev valde Junus-bek Jevkurov till hans efterträdare i oktober 2008 (se också tidigare inlägg) är ett tecken på nya prioriteringar både vad gäller ekonomi och ledarstil. Jevkurov har bland annat försökt engagera sig personligen både vad gäller polisens maktmissbruk och motstånd från diverse militanta grupper. Men även om strategin är ett verkligt innovativt trendbrott möter den också stort motstånd från etablerade nätverk. De konkreta resultaten i form av ökad säkerhet låter vänta på sig och Jevkurov var i fjol själv mycket nära att dödas i ett attentat.

Men det verkar som om hans insatser fortfarande har stöd i Moskva – fast däremot inte av grannrepubliken TJETJENIENs härskare Ramzan Kadyrov, som anser sig ha hittat rätt metod att genom en kombination av moskvafinansierad ekonomisk uppbyggnad och våldshot pacificera sin republik. Ingusjiska antydningar om att tjetjenerna historiskt har legat bakom ökat våld i Ingusjien (vi måste komma ihåg att ingusjerna, trots att de talar nästan samma språk, aldrig officiellt stödde den tjetjenska frihetskampen), anklagelser från Kadyrov om dåligt säkerhetssamarbete och olösta gränstvister förstärker intrycken av konfrontation. Den är inte alldeles långsökt att dra slutsatser om maktspelet i Kreml via sprickan mellan den obrottsligt Putin-lojale Kadyrov och Medvedevs man i Ingusjien.

Men det finns andra tecken på sistone som talar för att Kadyrovs stöd i Moskva kan vara i gungning. Det uppseendeväckande uttalandet från Putin efter Chloponins utnämning att underlätta för organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter är svårt att inte se som kritik mot Kadyrov. Han har tidigare visat öppet förakt för organisationer som arbetar i Tjetjenien, bland annat för den mördade Natalja Estemirova som arbetade för den ansedda ryska organisationen Memorial. Han har på sistone lanserat den smått otroliga anklagelsen att hennes ouppklarade mord iscensattes av Boris Berezovskij, oligarken som gick i exil efter Putins makttillträde. Det senaste i den vägen är att man försöker åtala ledaren för Moscow Helsinki Group, Ljudmila Aleksejeva, för förtal mot Kadyrov.

Det har också en tid funnits en diskrepans mellan Kremls och Kadyrovs syn på säkerhetssituationen, där den senare alltid hävdat att bara en handfull snart utrotade rebeller återstår, medan Moskva hävdar att det rör sig om flera hundra. Fortsatta attacker som den under natten till idag, då minst sex rebeller och fem soldater verkar ha dödats i bergen söder om Groznyj, är graverande för Kadyrov, eftersom säkerheten är hans starkaste kort.

Men Ramzan Kadyrovs starka position i republiken kan också spela in. Dels har hans kompromisslöshet mot oliktänkande gett honom ett starkt lokalt stöd inom den tjetjenska makteliten – men också bland delar av befolkningen som kan kontrastera dagens relativa välstånd mot krigsårens kaos och vanmakt. Det är en egenskap som är mycket svår att ersätta, särskilt av någon som utses uppifrån. Men hans maktaspirationer kan också ses som ett hot i Moskva. Helst vill han se direktrapporering till Kreml – något som blir svårare i och med det nya federala distriktet – och full auktoritet på tjetjenskt område (hans ljumma kommentarer i samband med Ingusjien och efter Chloponins utnämning kan också tyda på att han har större ambitioner). Det är nog inget Moskva önskar. Kadyrovklanen stred initialt mot Moskva och bytte sida först vid Andra Tjetjenienkrigets utbrott 1999. Det kan hända igen.

Ryssland skapar nytt distrikt för Norra Kaukasus

Published by
Henrik Hallgren
at 19 januari 2010 in Aleksandr Chloponin, Dmitrij Medvedev, Mosaik, Nordkaukasiska Federala Distriktet, Norra Kaukasus, Ramzan Kadyrov and Ryssland. Closed

Rysslands president Medvedev annonserade idag genom dekret att man skapar ett nytt, åttonde federalt distrikt (federal’nyj okrug) för sju nordkaukasiska områden genom att bryta ut dem från det Södra Federala Distriktet.

Det Nordkaukasiska Federala Distriktet kommer att omfatta Dagestan, Tjetjenien, Ingusjien, Nordossetien, Kabardino-Balkarien, Karatjajevo-Tjerkessien och Stavropol-regionen (dock inte Adygeja och Krasnodar-regionen, som ibland räknas till området). Huvudstad blir Pjatigorsk, en stad i Stavropol-regionen, känd som kurort med mineralvattenproduktion – och för att vara platsen där den romantiske poeten Michail Lermontov dog i en duell.

Till guvernör med direktrapportering till presidenten utsågs Aleksandr Chloponin, en tidigare affärsman som fram till idag varit guvernör i sibiriska Krasnojarsk. Under 1990-talet var han verksam inom metallindustrin innan han år 2001 togs in i politiken under Putin. Han blir dessutom samtidigt vice premiärminister, vilket innebär ökat inflytande över ekonomiska frågor.

Det är den första förändringen av distriktsstrukturen sedan okrug-systemet infördes av Putin år 2000 för att stärka den direkta presidentkontrollen över de mindre provinserna, vars ledare under Jeltsin på vissa håll hade tillskansat sig betydande makt gentemot Moskva. Systemet var då del i en större reform av det federala systement för att stärka centralmakten och det är i samma ljus skapandet av det nya distriktet måste ses. Medvedev har länge talat om det instabila Norra Kaukasus som Rysslands största problem och ofta också talat om behovet av en ny strategi.

Chloponin har ingen erfarenhet av området, som är Rysslands fattigaste med utbredd korruption, ideliga våldsamma attacker mot polis och makthavare och återkommande kritik om övergrepp från myndigheternas sida. Etablerade strukturer och lokala makthavare kommer säkert inte att avhända sig makt frivilligt (Tjetjeniens Ramzan Kadyrov är dock osvikligt kremltrogen och gick genast ut och berömde beslutet).

Valet är därför ett vågspel, men ett intressant sådant. Det kan betyda ett försök att bryta trenden att möta de stegrande problemen i Kaukasus med mer våldsutövning. President Medvedev säger enligt RIA Novosti:

”Våra ekonomiska projekt har fortfarande stora svårigheter – därav massarbetslöshet, ekonomiskt grundad brottslighet och mutor. Allt detta måste utrotas, men inte enbart med brottsbekämpningsmetoder – dessa måste användas, men bara till en viss nivå – utan främst av allt genom ekonomiska metoder.”