Kategoriarkiv: Media

Publicerat: recension av bok om ”post-kommunistisk” kulturtransformation

I 2012 års utgåva (utkom nyligen) av Åbo Akademi/Institutet för folklivsforsknings tidskrift publicerade jag en recensionen av boken ”Cultural Transformations After Communism: Central and Eastern Europe in Focus”.
Boken finns att köpa på Amazon eller Adlibris. Redaktörerna/författarna beskriver boken så här: 
”Focusing on the profound transformation in Central and Eastern Europe since the fall of the Iron Curtain, this record analyzes complex cultural dimensions, such as lifestyles, habits, value markers, and identity. Written by a group of experts, it presents case studies from the former communist countries that are members of the European Union today and attempts to answer crucial questions about the constructions of a new identity in the region: ”Have the processes of democratization and opening the borders produced mentality changes and new value systems?”"Is there a convergence of values and cultures between the new and old EU-members? Have there been”"backlashes in the processes of reconstructing national identities?” This book is a valuable resource for anyone interested in European integration, issues of national identity, and the politics and culture of the post-Communist countries.”

Publicerat: recension av bok om ”post-kommunistisk” kulturtransformation

I 2012 års utgåva (utkom nyligen) av Åbo Akademi/Institutet för folklivsforsknings tidskrift publicerade jag en recensionen av boken ”Cultural Transformations After Communism: Central and Eastern Europe in Focus”.
Boken finns att köpa på Amazon eller Adlibris. Redaktörerna/författarna beskriver boken så här: 
”Focusing on the profound transformation in Central and Eastern Europe since the fall of the Iron Curtain, this record analyzes complex cultural dimensions, such as lifestyles, habits, value markers, and identity. Written by a group of experts, it presents case studies from the former communist countries that are members of the European Union today and attempts to answer crucial questions about the constructions of a new identity in the region: ”Have the processes of democratization and opening the borders produced mentality changes and new value systems?”"Is there a convergence of values and cultures between the new and old EU-members? Have there been”"backlashes in the processes of reconstructing national identities?” This book is a valuable resource for anyone interested in European integration, issues of national identity, and the politics and culture of the post-Communist countries.”

Mi i P3 om Putins ledarstil, och om Putins utflykt med tranor

I dagens Korrerapporten i P3 talade jag om Putins ledarstil.

Putin är ju ofta rätt tacksam att ”skämta” om i utländsk media. Bilder har kablats ut som visat Putin åka ubåt, flyga stridsflygplan, skjuta tigrar, åka på valjakt, rida barbröstad över den sibiriska tundran, medverka i en instruktionsvideo för judoutövare, göra upp eld iklädd militäruniform, hitta grekiska urnor under en dykutflykt – och nu senast, som guide för utrotningshotade tranor som vuxit upp i fångenskap och som behöver en ”vägvisare” för att hitta till sin vinterboplats i Centralasien. 

Lite känns det som om Putin har en ny image som värnare om vilda djur. Tidigare var det mer rena matcho-grejer. Men djurrättsaktivister har protesterat och framfört att det ibland varit på djurens bekostad när ledaren ville visa sig som djurvän inför folket.

När nyheten om Wikileaks briserade 2010 var Putin kanske en av få ledare som nog var rätt nöjd med hur USA utmålat honom i den interna jargongen, nämligen som ”alfahanne”. Putin vill nog gärna vara en landsfader, en rysk Per-Albin. 

På många sätt har Putin lyckats som nationell symbol för ett Ryssland på ekonomisk och militär frammarsch. Även om det är så lätt att retas och skämta om den löjlige ledaren, kan man också försöka förstå. Ryssland var oerhört eftersatt 1999. Ekonomiskt, politiskt, institutionellt, och faktiskt militärt. Ryssland kunde inte agera på den nationella arenan, trots att man ville.  

Putin representerade en avsaknad av egentlig politisk ideologi, men var gärna den starke ledare som tog itu med det jobbiga som Ryssland stod inför. En ledare som inte drack, som värnade om djur, som var hälsosam och tränar, som har fru och barn. En kärlekssång med refrängen »tänk om jag hade en make som Putin« var länge populär bland ryska kvinnor. Putin spelade på patriotisk och Rysslands stolthet. I det så kallade ”millennietalet” 1999 deklarerade Putin att det var för tidigt att avskriva Ryssland som supermakt. Putins matcho-stil kan sägas ha varit en medveten och lyckad plan. Medvedev är den mjukare, som utövar yoga i stället för judo, som alltid syns i kostym i medierapportering. De båda ledarna framhålls ibland som Robin och Batman. 

Mellan 1999 och 2008 uppvisade Ryssland en jämn och stark tillväxt. Oljepengarna strömmade in. Denna tid satt Putin som den starke ledaren vid rodret. 

Ryssarna har länge haft ett unikt lågt förtroende för institutioner, fast Putin var 2007 den politiske ledare som hade störst folkligt stöd i hela världen. En opinionsundersökning från 2007 genomförd av amerikanska tankesmedjan The Pew Research Center ställde frågor om hur Rysslands problem bäst borde lösas. Hela 63 procent av ryssarna föredrog att lita på »en stark ledare«, medan bara 26 procent angav »ett demokratiskt styrelseskick«.

Vid presidentvalet 2012 kom kritik mot Putin på ett nyss sätt. Det har länge inte funnits något starkt civilsamhälle i Ryssland. Men så dök Pussy Riot upp under sommaren 2012 och visade något annat. Plötsligt var varannan ryss positiv till att en punkgrupp skulle skippa åtal trots att de var feminister och hånade Putin i en kyrka. Vad detta gör med Putins popularitet återstår att se. 

Mi i P3 om Putins ledarstil, och om Putins utflykt med tranor

I dagens Korrerapporten i P3 talade jag om Putins ledarstil.

Putin är ju ofta rätt tacksam att ”skämta” om i utländsk media. Bilder har kablats ut som visat Putin åka ubåt, flyga stridsflygplan, skjuta tigrar, åka på valjakt, rida barbröstad över den sibiriska tundran, medverka i en instruktionsvideo för judoutövare, göra upp eld iklädd militäruniform, hitta grekiska urnor under en dykutflykt – och nu senast, som guide för utrotningshotade tranor som vuxit upp i fångenskap och som behöver en ”vägvisare” för att hitta till sin vinterboplats i Centralasien. 

Lite känns det som om Putin har en ny image som värnare om vilda djur. Tidigare var det mer rena matcho-grejer. Men djurrättsaktivister har protesterat och framfört att det ibland varit på djurens bekostad när ledaren ville visa sig som djurvän inför folket.

När nyheten om Wikileaks briserade 2010 var Putin kanske en av få ledare som nog var rätt nöjd med hur USA utmålat honom i den interna jargongen, nämligen som ”alfahanne”. Putin vill nog gärna vara en landsfader, en rysk Per-Albin. 

På många sätt har Putin lyckats som nationell symbol för ett Ryssland på ekonomisk och militär frammarsch. Även om det är så lätt att retas och skämta om den löjlige ledaren, kan man också försöka förstå. Ryssland var oerhört eftersatt 1999. Ekonomiskt, politiskt, institutionellt, och faktiskt militärt. Ryssland kunde inte agera på den nationella arenan, trots att man ville.  

Putin representerade en avsaknad av egentlig politisk ideologi, men var gärna den starke ledare som tog itu med det jobbiga som Ryssland stod inför. En ledare som inte drack, som värnade om djur, som var hälsosam och tränar, som har fru och barn. En kärlekssång med refrängen »tänk om jag hade en make som Putin« var länge populär bland ryska kvinnor. Putin spelade på patriotisk och Rysslands stolthet. I det så kallade ”millennietalet” 1999 deklarerade Putin att det var för tidigt att avskriva Ryssland som supermakt. Putins matcho-stil kan sägas ha varit en medveten och lyckad plan. Medvedev är den mjukare, som utövar yoga i stället för judo, som alltid syns i kostym i medierapportering. De båda ledarna framhålls ibland som Robin och Batman. 

Mellan 1999 och 2008 uppvisade Ryssland en jämn och stark tillväxt. Oljepengarna strömmade in. Denna tid satt Putin som den starke ledaren vid rodret. 

Ryssarna har länge haft ett unikt lågt förtroende för institutioner, fast Putin var 2007 den politiske ledare som hade störst folkligt stöd i hela världen. En opinionsundersökning från 2007 genomförd av amerikanska tankesmedjan The Pew Research Center ställde frågor om hur Rysslands problem bäst borde lösas. Hela 63 procent av ryssarna föredrog att lita på »en stark ledare«, medan bara 26 procent angav »ett demokratiskt styrelseskick«.

Vid presidentvalet 2012 kom kritik mot Putin på ett nyss sätt. Det har länge inte funnits något starkt civilsamhälle i Ryssland. Men så dök Pussy Riot upp under sommaren 2012 och visade något annat. Plötsligt var varannan ryss positiv till att en punkgrupp skulle skippa åtal trots att de var feminister och hånade Putin i en kyrka. Vad detta gör med Putins popularitet återstår att se. 

Om mötesfriheten den 31

På kvällen den 31 oktober ifjol satte jag på mig min specialsydda silverfärgade journalistväst och begav mig till metrostationen Gostinnyj dvor här i centrala S:t Petersburg. Den lokala oppositionen skulle sin vana trogen demonstrera för mötesfriheten. Det gör den varje månad där det finns datumet den 31. Nåt som hänger med ihop med paragraf 31 i landets konstitution som garanterar mötesfriheten.
Stadens myndigheter hade, sin vana trogen, vägrat ge arrangörerna tillstånd. Men via sociala medier uppmanades folk att komma ändå. Och de omkring 200 som kom var den hårda kärnan, de som ännu orkar demonstrera för mötesfriheten.

En helikopter utrustad med en strålkastare surrade ovanför metrostationen. Polisen ville som vanligt skrämma slag i folk och en styrka på omkring 300 kravallpoliser stod beredd. Bastanta män med svarta hjälmar och mörkt visir.
Den ryska kravallpolisen har överreagerat på minsta lilla möte efter den orangea revolutionen i Ukraina vintern 2004. Till och med de få gånger myndigheterna har gett tillstånd till ett politiskt möte har demonstranterna varit omringade av en järnring med poliser.
För några år sedan deltog jag i ett möte här i Petersburg för att hylla journalisten Anna Politkovskaja. Vi var kanske 50 personer som stod tysta och sorgsna i en liten park. Grönområdet bevakades av ett par hundra poliser i kravallutrustning. Det var en tragisk tillställning på mer än ett sätt.

Eftersom mötet vid metrostationen är olagligt försöker folk undvika att bli arresterade. Metoderna är många. Nån har en maskeraddräkt på sig, en annan spelar badminton. De modigaste ropar slagord och anhålls direkt.
Andra är på riktigt omedvetna om mötet och frågar vad som är på gång. Och det är väl inte så konstigt då landets statsstyrda tevekanaler aldrig rapporterar om demonstrationerna.
Vi journalister, som trots allt dykt upp, står iklädda våra specialvästar och hoppas på det bästa. Själv har jag lärt mig att aldrig stå stilla. Det gäller att snabbt kunna undvika att bli fast i polisens motti.

Journalistvästarna blev aktuella på grund av Garri Kasparov, den förre världsmästaren i schack, och hans folkfront. En regimkritisk rörelse som specialiserade sig på gatudemonstrationer åren 2005-2008.
Det var stadens journalistförbund som delade ut västarna. Förbundet blev trött på att dess medlemmar alltid arresterades efter varje demonstration.

Men vissa journalister nöjde sig inte med bara västen. Jag kommer ihåg en demonstration våren 2007. På den här tiden var polisen fortfarande utrustad med batonger. Och polisen använde dem flitigt – på order av dåvarande presidenten Vladimir Putin. Kasparov var än en gång på krigsstigen och det vankades mycket folk och ännu fler poliser. Och inte för inte dök en finsk kollega upp med en ridhjälm på huvudet.
Annars också var året 2007 det bästa för Kasparovs trupper. Särskilt marschen i Petersburg den 3 mars blev dramatisk. Omkring tio tusen personer bröt sig igenom polisens stängsel och marscherade ner för stadens huvudgata. Men när Dmitrij Medvedev vann presidentvalet 2008 ebbade rörelsen ut.

Kasparovs demonstrationer var alltid oberäkneliga. Han hade nämligen lierat sig med nationalbolsjevikerna. En radikal vänsterrörelse som leds av Eduard Limonov. Och de här killarna gick alltid i främsta ledet och muckade gräl med varje polis de såg.
Även jag har fått min beskärda del av provokatörer. Jag var en gång med på antifascisternas möte här i Petersburg. På ett litet torg i närheten av universitet. Plötsligt dök det upp en grupp unga män med snaggat hår och vita munskydd. Till och med jag insåg att det här var nynazister. Och eftersom det pågår ett blodigt gängkrig mellan fascister och antifascister i den här staden sedan många år tillbaka blev jag vettskrämd. En av killarna råkade dessutom ta kurs mot mitt håll. Och ingen väst hade jag heller. Men han svepte bara förbi. Kall som en haj.

Nu på demonstrationerna efter dumavalet är det nationalisterna som står för provokationerna. En liten högljudd grupp som står längst fram vid scenen och buar åt alla talare. Bara när bloggaren Aleksej Navalnyj tar till orda hurrar de.
På förra stordemonstationen i Moskva var det just Navalnyj som hotade med att storma Kreml ifall Putin fortsätter att ignorera missnöjet. Nu på lördag är det dags för nästa stora möte i Moskva. Även den här gången finns Navalnyj med på talarlistan.
Mötet har myndigheternas tillstånd och polisen har order därefter. Men för säkerhets skull packar jag nog ner min silverfärgade väst. Det behövs så lite, inte ens en Navalnyj, för att kravallpolisen än en gång ska vakna.

Mi var svensk researcher för holländsk TV-dokumentär om ”populism”

Hösten 2011 var jag svensk ”researcher” för en dokumentärserie om populistiska partier (eller snarare partier som media benämner populistiska) för holländsk TV. Programmet om Sverige och Danmark sändes den 19 december och går än så länge att se här direkt på nätet.

På bilden här intill framför ordföranden för SD Lund en egenkomponerad sång i närheten av Tegnérstatyn i Lundagård. Intill sitter programledare Paul Rosenmöller från holländska IKON TV.

Publicerat: artikel i Kristianstadsbladet om Litauen

Den 26 oktober publicerade jag i Kristianstadsbladet fem fotografier och en artikel om Litauen. Under rubriken ”De unga flyr” beskrev jag hur den unga generationen litauer inte ser någon framtid i det egna hemlandet, utan i Västeuropa. Det där där utbildning och arbete finns, men kanske är det främst så att det är där man tror att det finns en optimismen i samhället. 

Bilden nedan är en av de jag publicerade i Kristianstadsbladet. Den visar en man som sopar utanför det hus i Kaunas där nya präster utbildas.

Fallet Luke Harding

Den brittiske tidningen The Guardians korrespondent Luke Harding fick ett kallt välkomnande när han anlände till flygplatsen i Moskva för några dagar sedan:
- Ryssland är ett stängt land för dig! meddelade gränsvakten och förpassade Harding hem igen med nästa flyg.
Harding är inne på sitt fjärde år i Moskva. Han är ackrediterad journalist och hans visum går ut i maj. Trots det släpptes han inte in i landet. Harding hade nämligen kommit med på säkerhetspolisens svarta lista. En lista som ingen vet vem som skriver och framförallt vad man bör göra för att få komma med på listan. Ingen förklarade för Harding varför han sparkades ut ur  landet. Den här listan och det här enväldiga förfarandet är oroande för alla utländska journalister i Ryssland. Säkerhetspolisen kan i princip ge samma order för vem som helst. Och du får aldrig veta de verkliga anklagelserna.
Även det ryska Utrikesministeriet togs på säng efter att nyheten kom ut. Säkerhetspolisen hade inte, sin vana trogen, brytt sig om att informera. Därför fick minister Lavrov snabbt plocka fram ”förklaringar”:
”Harding hade gjort sig skyld till en rad förseelser när det gäller regler för en utländsk korrespondent. Han åkte hem till London utan att ha löst ut sin ackreditering.”
Den här förseelsen gör många korrespondenter sig skyldiga till. Av den enkla orsaken att det inte är så viktigt exakt när du löser ut ackrediteringen. Dessutom är tjänstemännen på ryska UM de mest flexibla i Putins vertikal. Orsaken måste ha varit en annan.
”Han hade åkt till ett område (Ingusjien) där det pågick en antiterroristisk aktion utan att förvarna säkerhetspolisen. En zon där utlänningar behöver tillstånd”.
Problemet är att Harding gjorde den resan redan i april ifjol. Han medgav sitt misstag och lovade bot och bättring.
Troligtvis har utvisningen med Hardings senaste artiklar att göra. Guardian samarbetar med Wikileaks och Harding skrev flera artiklar baserade på läckta USA-dokument där Putins Ryssland utmålas som en ”virtuell maffiastat” där politiker, tjänstemän och organiserad brottslighet samarbetar. Det skrivs mycket om korruption i Ryssland, men bara på ett abstrakt plan. Hardings ”synd” var att han skrev ut konkreta namn på basis av Wikileaks. Resultatet lät inte vänta på sig.

 

Rysk journalistik som bäst

Jag gjorde en snabböversättning av en mäkta intressant artikel i årets första nummer av ”Russkij Reporter”. En tidning som för ovanlighetens skull satsar på djuplodande reportage och seriös fotojournalistik. Ett format som det borde finnas mer av, även i Norden.
Artikeln handlar om nationalisternas demonstrationer i december i Moskva. Det här är bara inledningen på reportaget:

”- Nå, extremister, fascister och därtill hörande idioter, då åker vi till fängelset.
Kravallpolisens dödströtta busschaufför spottar mot fönstret: den yngsta av de anhållna är 14, den äldsta 43. Åldern och den nationella identiteten hos dessa ”ryska nationalister” klarnar senare när uppgifterna skrivs upp på polisstationen. Av 39 xenofober har bara 26 personer ett ryskt eller ukrainskt efternamn. Övriga är tatarer, koreaner, ett par tjuvasjer, judar och en mulatt med rastahår. Även han dök upp för att slåss mot kaukasier.
De unga längst bak blir nervösa när de hörde ordet fängelse.
- Men jag ska till skolan imorgon!
- Du far till skolan om fem år. Men bara om du råkar ut för en snäll domare, ler en av kravallpoliserna. De har nyss tagit av sig hjälmen och det visar sig att bakom den skrämmande ytan finns ett mänskligt ansikte.
- Ta det lugnt. De släpper ut er på stationen, de skriver bara upp era uppgifter. Det finns inte tillräckligt med domare för att döma er alla.
Sju kravallpoliser har till uppgift att föra den här lasten till närmaste polisstation efter slagsmålet utanför köpcentret Europejskij i Moskva. Om det som hände på torgen i Moskva, Petersburg och Rostov-na-don visade och berättade alla tidningar. Men det mest intressanta och mest skrämmande såg vår journalist som råkade bli anhållen.
Direkt när bussdörren stängs blir det klart att det inte existerar någon frontlinje mellan nationalisterna och försvararna av statsskicket. På de olika sidorna av barrikaderna existerar samma ideologi. Och vid nästa uppror är det fullt möjligt att gränsen mellan de här båda krafterna försvinner. Och det här är troligtvis den allvarligaste tankeställaren efter händelserna i december.
- Varför bråkar ni med oss? Är ni inte själva trötta på kaukasiernas laglöshet? säger en skäggprydd 30-åring till närmaste polis.
- Du är visst jude, svarar polisen.
- Det stämmer.
- Alltså, ni judar och alla andra här i bussen, lyssna här. Hur är det möjligt att ni muckade gräl med de här odjuren med bara knytnävar? Med vem hade ni tänkt att slåss med rena metoder? Du till exempel, och polisen pekar på en tonåring, vad hade du tänkt göra mot en gummikula? Ta fast kulan med tänderna? Ni skulle bara veta hur många vapen som vi tog av dem idag. Knivar, rör och knogjärn. Ni borde alla tacka oss för att ni fortfarande är vid liv.
- Tack, kommer det från de bakre leden.
- Varsågod. Tror ni vi tycker om det som pågår? Nej. Du jagar dem i Kaukasien, sen kommer du hit till Moskva, och de är redan här. Men ni har fel metoder. Det gäller att komma överens gemensamt i det tysta, ni kommer ut på gatan och plockar ihop dem i små grupper. Sen snabbt hem för att sova. Det gäller att ha koll på fiendens taktik. Okej, nu är vi framme.
Bussen stannar utanför en polisstation. Efter fem minuter kommer en av poliserna tillbaka.
- Vi fortsätter. Här finns inte rum. Fullt med odjur.
Alla de närmaste stationerna är fulla med anhållna kaukasier. Vi hittar en ledig station först tre timmar senare. Hela personalen har redan varit på jobb i ett dygn. Vi förhörs om uppgifter som förs in till mappen om extremister.
- Efternamn?
- N
Stationens chef lyfter blicken.
- Vad har du för relation till överste N på avdelningen för personlig säkerhet?
- Han är min far.
Majoren river sakta sönder protokollet, tittar ut över salen och säger med en lugn röst:
- Hur många av ni anhållna har en förälder som är polis?
Sju personer lyfter upp handen.
- Faan också, suckar majoren. Vi tar dem i en skild kö. Utan protokoll. Och vad glömde du utanför köpcentret? Vad har du att klaga på här i livet?
Sonen till översten tittar majoren i ögonen och svarar:
- Därför att vi har fått nog av er! Ni lever på svarta pengar. För pengar låter ni dem göra vad som helst. Ni personligen, och min far.
Majoren får ett raseriutbrott.
- Skulle jag ha släppt hit dem!? Om jag skulle få bestämma skulle jag förpassa dem alla tillbaka till bergen inom 24 timmar. Men direkt du tar fast dem skriver de klagomål till åklagaren och till din pappa. Du kan lika gärna fråga honom.
- Det ska jag göra. Försvinn härifrån! Sergeant, följ med honom. Se till att han kommer sig ut härifrån.
- Sonen är beredd att kriga med sin far. Alla tecken på ett inbördeskrig rakt framför en, viskar min granne. Den äldre mannen är den enda i sällskapet som anhölls av en slump. Nu förstår du kanske varför ingen gav en order till kravallpolisen att brutalt upplösa den där samlingen, trots presidentens alla ord. Ingen tjänsteman ger den ordern när han vet att hans son kan finnas med.
- Kamrat major, på vilken gata befinner vi oss? frågar en av de anhållna som vill skicka ett sms så att nån kan komma och hämta hem honom.
- Majakovskogo
- Majakovskaja?
- Majakovskogo. Det fanns en poet med det namnet. Vladimir Majakovskij.
- Skrivs det med o eller a?
- Med Y!! och igen får majoren ett raseriutbrott. Ni borde efter skolan, som under revolutionen, leda en kurs i analfabetism.
- Vilken revolution?
Majoren bara viftar med handen och går ut ur salen. Han ropar i högtalarsystemet att undersökningsgruppen ska göra sig klar för utryckning. Ett stort slagsmål pågår ett par kvarter bort. På väggen står en affisch där man söker Moskvapoliser som vill tjänstgöra i Ingusjien och Tjetjenien. Det erbjuds lägenhet och hög lön.
- Åker nån iväg? frågar jag av en sergeant.
- Tycker du vi liknar idioter? Låt dem själva tjänstgöra där hemma, annars vill de alla komma hit till Moskva. Men vad jag har förstått har man lyckats stänga den butiken.
- Hur menar du?
- Redan för en månad sen existerar ett internt förbud om att anställa folk från Kaukasien här på polisen.
Efter två timmar blir vi alla frisläppta. Straffet blev 50 rubel. Boten kom för ”att ha gått över gatan på fel ställe”.”