Archive for the 'NATO' Category

Symbolik i rysk maktdemonstration

Published by
Oscar Jonsson
at 22 april 2013 in Försvarsmakten, Krigföring, Mosaik, NATO, Putin, Ryssland and stormakt. Closed

Idag släpptes nyheten av Mikael Holmström i SvD (hans chat här) om att ryska bombplan hade avvikt mot Sverige och Gotska Sandön och Sverige hade ej haft några flygplan på incidentberedskap  (det var långfredagen) och NATO hade skickat två flyg från Litauen som skuggat planen från håll (DN, Aftonblaskan, Expressen 1, 2).

Krigsplanering Foto: Wikipedia

Planering Foto: Wikipedia

Det incidenten betonar är det desto viktigare att se förhållandet mellan Sverige och Ryssland som två entiteter som försöker påverka varandra politiskt genom olika medel, snarare än att Ryssland skulle invadera Sverige. Johan Thunberger spekulerar i SvD att Ryssland visste, genom underättelseinhämtning, att Sverige inte hade någon beredskap vid detta tillfälle och ville betona det. Denna typ av aktivitet sänder flera och tydliga signaler från Ryssland till Sverige. Man känner sig trygg att demonstrera en militär överlägsenhet och brister i svensk förmåga. Jag har skrivit tidigare om hur det svensk-ryska förhållandet och militärmaktens roll kan förstås.

Annika Nordgren-Christensen poängterade på Twitter att detta var nog kontraproduktivt från rysk sida om man ser NATO och dess utvidgning som det främsta hotet mot Ryssland. Jag ser provokationerna främst drivna av inrikespolitisk logik med vetskapen om att NATO objektivt inte skulle utgöra något hot mot Ryssland i sig, utan enbart för extraterritoriell maktutövning. Från det perspektivet kan det snarare ge ökat bränsle till de delar av det ryska etablissemanget som tjänar på denna typ av problem och på Rysslands militära upprustning. En ytterligare intressant aspekt som slog mig var att det var trots allt NATO-plan som tog vid och följde de ryska planen när den svenska incidentberedskapen var sänkt. Vad säger de om Sveriges militära alliansfrihet i ryska ögon?

För övrigt försvarar sig Carl Bildt med att vi svarar inte på allt. Som Oplatsen påpekar missar detta poängen, i detta fall hade vi inte möjlighet att välja att svara, för vi saknade beredskap.

Uppdatering 20.36 länklista (Tack Skipper!): 

Bloggar: Skipper, Cornucopia 1 2, Westerholm 1 2, Väpnaren, Staffan Danielsson, Borneo, Sjätte mannen 1, 2, Gyllenhaal, Rolf K Nilsson, Mikael Jansson

#svfm

Postat i:NATO, Ryssland Tagged: Försvarsmakten, Krigföring, Putin, Stormakt

Att koka en groda

Published by
Wiseman
at 03 april 2013 in Baltikum, CFE, Försvaret, Försvarsberedningen, Georgien, Incidentberedskap, Mosaik, NATO, OSSE and Ryssland. Closed

Under påsken nåddes vi av nyheten av president Putin beordrat en hastig beredskapsövning i Svarta Havsområdet. Drygt 7000 man, 36 fartyg och 250 stridsfordon ställdes på krigsfot på några timmar. Det underlättar naturligtvis att den ortodoxa påsken i år infaller i början av maj och inte samtidigt som den protestantiska och katolska.

Orsaken till den ryska beredskapsövningen kan diskuteras och görs likaså. Vissa ser den som en reaktion på EU:s behandling av Cypern, då det finns mycket stora ryska ekonomiska intressen i de cypriotiska bankerna. Andra menar på att det är ett svar på den amerikansk-georgiska övningen där 350 amerikanska marinsoldater övat med en georgisk bataljon fram till den gångna helgen.

Som bloggen Observationsplatsen mycket riktigt analyserar kan denna ryska övning bli grund för ändrade beredskapskrav hos Rysslands grannländer och så även Sverige. Från rysk sida menar man på att man enligt Wiendokumentet inte behöver informera om dylika övningar då man låg under rapporteringsgränsen. Förvisso låg man under gränsen på 9000 man, 250 stridsvagnar och 500 stridsfordon, men genomförandet av luftlandsättningar och landstigningar lär däremot vara skäl för rapportering. Att agera såsom Ryssland nu har gjort föder en stor osäkerhet för grannländerna. Sannolikt är det också ett av syftena med övningen.

Parallellt med denna övning genomfördes en stor flygövning i Karelen inte långt från den finska gränsen och även det strategiska bombflyget beordrades upp i en annan beredskapskontroll. Denna mörkerövning kunde man ta del av på finsk tv. Delar av den drabbade också Östersjön och de danska flygplan som utgör NATO:s incidentberedskap i Baltikum beordrades upp under natten mot fredagen för att identifiera och möta de av jaktflygplan eskorterade bombflygplanen, vilket man kunde läsa om i media i Baltikum, bl a litauisk press. Tyvärr har inte något skrivits i svensk media eller kommit från Försvarsmakten då händelsen även har ett starkt svenskt intresse. Denna gång har heller inget pressmeddelande om flygningen släppts till skillnad från i somras då man från det ryska försvarsministeriet meddelade att flygning skett över Österjön med skarpa kryssningsrobotar och man underströk sin rätt att göra det över internationellt vatten intill territorialvattengränser.

Vad som oroar är den ryska inställningen till internationella avtal syftande till avspänning och ökad internationell säkerhet. I december 2007 införde Ryssland ensidigt ett moratorium för CFE-avtalet med motiveringarna att NATO utvidgat sina positioner mer än vad som avsetts då avtalet tecknades i början av 90-talet, samt USA:s planer på ett missilförsvar i Europa (från NATO-håll har man däremot under 00-talet uppmärksammat Rysslands bristande efterlevnad av ”flankbegränsningarna”). Ett halvår efter moratoriet inleddes mobiliseringen av stridskrafter i området runt Georgien. Det är oroande att vi nu ser en liknande inställning till OSSE och Wiendokumentet. Som Kungliga Krigsvetenskapsakademins Johan Wiktorin ofta påpekar så pekade den förra försvarsberedningen på CFE-avtalet som en hörnsten för europeisk säkerhet. Så här skrev försvarsberedningen i sin rapport ”Säkerhet i samverkan”, inlämnad 4 dec 2007 – en vecka före Ryssland frånträdde CFE-avtalet:

Nedrustningsavtal och andra kontrollregimer är betydelsefulla förtroendeskapande medel för säkerhet. Genom avtal kan transparens och förutsägbarhet mellan länder uppnås. Europa har genom CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in Europe) sedan 1992 kombinerat begränsningar av mängden tung materiel med informationsutbyte och inspektioner. Avtalet innehåller en särskild flankregel av särskild betydelse för Sverige, då den reglerar den ryska militära närvaron i vårt närområde. 1999 skrevs ett anpassat avtal, som ännu inte har ratificerats av alla parter.

 CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.

Den nämnda försvarsberedningsrapporten innehöll också den vid det här laget mycket kända formuleringen om ”lackmustestet”. Som Wiktorin också så klokt påpekar ska det bli mycket intressant att se hur den nya försvarsberedningen väljer att behandla frågan kring CFE-avtalet. Ryssland meddelade också idag att man inte ser någon framtid för CFE-avtalet. Att framtiden ser mörk ut för CFE-avtalet är mycket illa, men än värre är det om nu även Wiendokumentet ska börja luckras upp. Det här blir som sagt frågor som försvarsberedningen måste behandla och som man inte kan avgränsa sig ifrån.

Bortsett från avtalen står det klart att vi återigen ser tydliga tecken på hur man i Ryssland snabbt har återtagit förmåga som bara för några år sedan bedömdes som orimlig. Värt att notera är t ex den mycket snabba förflyttningen av luftlandsättningsförband från centrala Ryssland till insatsområdet. Den ”mycket låga” ryska förmågan som allt som ständigt framhålls i den försvarspolitiska debatten ter sig allt högre. Det är inte utan att man börjar fundera i termer kring vandringssägnen hur man kan koka en groda utan att den märker att det kalla vattnet värms upp.

Sägnen om grodkokningen har på senare år påståtts vara inkorrekt. Det är dock svårt att hitta någon som försökt sig på ett experiment på riktigt, vilket förhoppningsvis är ett tecken på att mänsligheten trots allt utvecklas.

Uppdatering 18.25: TT uppmärksammar nu att den ryska flygverksamheten ökar – utanför den norska kusten… DN, SvD, Aft

Wallmark, Moderaterna och NATO-frågan

Published by
Oscar Jonsson
at 05 mars 2013 in Moderaterna, Mosaik, NATO and Utrikespolitik. Closed

Idag skriver Hans Wallmark, (M) ordförande i Utrikesutskottet, på Frivärlds debattsida om kraven för att Sverige skulle gå med i NATO. Det är välkommande att en ledande M-politiker tar bladet från munnen och börjar diskutera alliansfrågan, men samtidigt lämnar hans artikel minst lika många frågor.

Wallmark anklagar ledande S-företrädare för att inte ”våga prova NATO-argumenten”, när ska M-företrädare våga prova NATO-argumenten? Karin Enström var nära att stå svarslös när hon blev intervjuad under Folk och Försvars rikskonferens och fick frågan vad fördelarna var med NATO. Det hon fick fram till svar handlade om att hon skulle tro att den stora fördelen var att det är bra att vara med att bestämma (rekommenderar varmt denna intervju, ca 6.20 in), men noterbart var att hon undvek att säga att det skulle ge vårt land försvarsgarantier. Skulle det vara en positiv aspekt med ett svensk medlemskap när det är mer uppenbart än tidigare att vi ej har en förmåga för att försvara Sverige vid en eventuell konflikt? EU:s förmåga och nordisk försvarsallians som Wallmark diskuterar har redan behandlats på bloggen. Kommer någon moderat företrädare säga otvetydigt att de är för NATO?

Ytterligare listar Wallmark att en folklig uppslutning som ett krav för att Sverige ska med i NATO. Detta är en rimlig och god ambition, men hur ska en folklig uppslutning kunna nås när man ej bygger opinion för den och diskuterar för och nackdelarna med ett medlemskap? Eller i Claes Arvidssons ord:

”Det är stadgfäst i [Moderaternas] utrikespolitiska program att man ska verka för ett medlemskap, inte att man ska hålla käften fram tills den dag alla dessa villkoren är uppfyllda”

Postat i:NATO Tagged: Moderaterna, Utrikespolitik

Försvarsförmågan: Höjda anslag eller NATO?

Published by
Oscar Jonsson
at 28 februari 2013 in Försvarsekonomi, Försvarsmakten, IO14, Mosaik, NATO and RB7. Closed

Detta inlägg utgör crescendot i de poster som berört Sveriges säkerhetsstruktur och förhållande till NATO. Svarar jag inte på någon aspekt eller vill Ni att något mer ska behandlas är kommentatorfältet öppet!

Utgångspunkten för min argumentation är att vår försvarsmakt bör ha en grundläggande förmåga för ge handlingsfrihet för att skapa säkerhet (för att låna Jan Mörtbergs välformulerade ord). Territoriellt. Denna förmåga måste finnas just för att det vi kan inte förutspå världen. Vi måste alltid försöka göra kvalificerade gissningar, men naturen av internationell politik är sådan att det oftast är fruktlöst. Ett exempel på hur mycket världen förändras är att vid milleniumskiftet hade Sverige högre BNP än Ryssland, idag är Rysslands mer än tre gånger så hög. Den typen av skiften måste det finnas höjd för.

Hur ska då ”grundläggande förmåga” konkretiseras? Det är givetvis svårt att definiera, men en minimaldefinition är att vi måste undvika att utgöra ett säkerhetsvakuum. Ett sådant exempel är att lämna vårt viktigaste geostrategiska område obevakat (se Försvar och Säkerhet samt Cornucopia).

Starten på utvecklingen vi skördar frukten av idag beskrivs förtjänstfullt av Wiseman i serien PROLOG. Med Försvarsbeslutet 2004 gav vi upp tanken om ett territoriellt försvar och satsade på expeditionära uppdrag, något vi kan säga mer eller mindre exakt har format den försvarsmakt idag. Vi har en armé som har haft fullt upp med att sysselsätta 550 man och relevanta förmågor i Afghanistan, vi har en flotta som klarar av att hålla ett större fartyg i Adenbukten och ett flygvapen som tillhandahöll åtta, och senare fem, JAS-plan (dock utan att delta i bombningarna vilket hade varit en annan historia). En effekt av detta är att vi har vissa system med goda förmågor i sig, men saknar ett samverkande systemet av system som krävs för ett grundläggande territoriellt försvar, luftvärnet är ett tydligt exempel.

Idag redovisade Försvarsmakten sitt svar på RB7 där de pekar på underskott i klassen 3 miljarder/år. Ifall den gravt underfinansierade IO14 mirakulöst blir finansierat till 2019 men ändå enbart uppnår 24-48h (av den berömda veckan) hamnar vi under den grundläggande förmågan som ger handlingsfriheten. Vem kan tillhandahålla den? EU:s möjligheter har jag redan behandlat och passande (i alla fall i tid) har Norge förklarat vad vi kan förvänta av dem. Av denna, och andra anledningar, har inte det nordiska försvarssamarbetet diskuterats som ett reellt försvarsalternativ på denna blogg, hur politisk attraktivt det än må låta.

Nej, det finns sannerligen bara två vägar att åstadkomma denna grundläggande förmåga för Sveriges försvar: ett ordentligt höjt försvarsanslag eller ett NATO-medlemskap. När vi betraktar hur osannolikt det är att IO14 blir finansierat till 2019 kan vi fundera hur troligt det är att försvarsanslaget höjs utöver det. Samtidigt, har jag också varnat för att vara en svag länk i NATO, det är då alliansen kan verkligen vara negativ för svensk handlingsfrihet. Därav blir min slutsats enkel, jag är för båda två.

Copyright: Försvarsmakten

Copyright: Försvarsmakten

Samtidigt ställde jag frågan, om Ryssland ser NATO-utvidgning som sitt största hot, vore inte ett medlemskap vägen att säkerställa att Ryssland skulle se Sverige som ett säkerhetshot? Jo, kanske, men så kan man resonera alla andra faktorer lika. I och med att det blir allt dyrare att upprätthålla försvarsmakter (jämför vår 60-miljarders införskaffning av 60 JAS som i praktiken nästan halverar flygvapnet) är det tydligare att vi inte kan göra det själva. Ytterligare transformerar vi vår försvarsmakt till ett skalförsvar vars design och rationalitet består i att vara en del av helhet (Rekommenderar starkt KKRVA’s ”Kan vi försvara oss?). Förutsättningarna för argumentationen var att militär makt har nytta än idag och att Sverige bör ha en grundläggande territoriell förmåga, det är vår stats skyldighet. Även om det finns potentiellt negativa aspekter med NATO-medlemskapet, ser jag  alternativet som desto värre. Därför bör försvarsanslagen öka och Sverige gå med i NATO.

Bloggar: Försvar & Säkerhet, Skipper, Cornucopia, Rolf K Nilsson, Hugemark,

Uppdaterat 18:55 – länkar till Försvar och Säkerhet 2 och Bojerud

Postat i:NATO Tagged: Försvarsekonomi, Försvarsmakten, IO14, RB7

Hotbilden: Ryssland och NATO

Published by
Oscar Jonsson
at 14 februari 2013 in Baltikum, Hotbilden, Mosaik, NATO, Ryssland and Säkerhetsrådet. Closed

Diskussionen på bloggen fortsätter kring vad NATO kan lösa och icke. Tidigare har diskuterats NATO och Sveriges handlingsfrihet, samt hur NATO inte kan vara ett substitut för en trovärdig försvarsmakt. Idag fortsätter vi med att ta in Ryssland i bilden. Diskussionen kring de hot Ryssland kan utgöra kommer även att fortsätta framgent.

Ryssland är en aktör som skapar bråk när det ser en vinning av det och inte en aktör som skapar bråk för att de är onda och därav gör onda handlingar. Detta är något som tydliggjordes när dåvarande generalstabschefen Makarov besökte Finland och visade vad Ryssland ser som rysk intressesfär. Makarov kritiserade också Finlands militära övningsverksamhet och varnade för ett närmande mot NATO. Att Moskva oroar sig för en utvidning av alliansen framgår tydligt av detta, men framförallt i deras militärdoktrin där listas NATO som den största externa militära faran (Se Wiseman).

De senaste dagarna har försvarsdebatten vidare hållt ett högt tempo efter bland annat Jan Björklunds utspel om Patriot-system på Gotland (Se F&S för sammanfattning av debatten). Centralt är det hot Ryssland utgör mot Sverige och vilket hot det kan komma att utgöra i framtiden (Exempel Expressen, men nej, det är få som pratar om en fullskalig invasion, Wiseman reder ut). NATO-debatten pågår i ljuset av hotet från Ryssland och Sveriges hypotetiska förmåga att 2019 kunna försvara oss mot ett begränsat anfall på en plats runt 24-48h om IO14 finansieras (F&S tankar). Men om vi lägger hop dessa två synpunkter och vänder på frågan, skulle inte ett och svenskt NATO-medlemskap vara det som verkligen säkerställer att Ryssland ser Sverige som ett hot och agerar därefter?

När Baltstateterna gick med i NATO 2004 möttes detta av motstånd i Ryssland, man kände att man hade blivit åsidosatt i processen och att ens bekymmer inte hade tagits på allvar. Detta är ett återkommande element i Rysslands relation med Väst efter sin självständighet. Många möjligheter att skapa en ”normalare” relation till Ryssland har missats under den enorma transformation med tillhörande identitetskris som Ryssland genomgått. Utan att på något vis ursäkta Rysslands brott mot mänskliga rättigheter, kan man kontrastera mot hur Kina har kommit undan enkelt medan Ryssland fått utstå desto hårdare kritik.

Sovjetunionens arv ligger tungt i Ryssland, men det gör det också hos externa bedömare. I en given situation har pro-västliga mindre stater kunnat få stöd mot Ryssland per automatik snarare än per riktighet. Något som ytterligare bidragit till ett konfliktfyllt förhållande är omsvängningen i Väst till humanitära interventioner med grundtanken att en stats suveränitet kan kvalificeras av den säkerhet och skydd de tillhandahåller sina invånare. Detta har setts av Ryssland som något godtyckligt där makt döljs i moraliska och juridiska termer på Morgenthauskt manér. Speciellt obehagligt har dessa interventioner setts då de skett utan FN:s säkerhetssråds godkännande som i fallen Irak och Kosovo. Detta bland annat för att Ryssland fruktade interventioner mot sig själv mot främst Kaukasus, något som till och med diskuterades på högsta amerikanska ort under Georgienkriget 2008.

Den osäkerhet som har funnits i Ryssland har snarare förstärkts och upprepats med Kosovo 1999 (och erkännandet 2008), Irak invasionen 2003, NATO-utvidningen 2004, okritisk support till Ukraina under gaskrisen 2006 med mycket mera. Lågpunkten var troligen i slutet av George Bush Jr. tid som president i USA, men flera utmaningar kvarstår. ”Resetten” av Obamaadministrationen plockade ett par viktiga, men lågt hängande frukter, de som kvarstår är desto svårare.

Det finns dock en stor skillnad idag emot när alliansen utvidgades 2004, Ryssland står i en helt annan maktposition; dess BNP och militärutgifter har mer än tvådubblats. 2004 var året då länderna formellt anslöts, men förhandligarna och beslutet hade tagits dessförinnan. I essens kan man säga att ifall Ryssland skulle försökt hindra ett anslutande var deras maktposition i den svagast möjliga. Från detta kan vi dra slutsatsen att möjligheterna att utöva påtryckningar mot en medlemskap process skulle vara betydligt större i dagens läge.

Ryska försvarsutgifter, Bild: Wiseman

Ryska försvarsutgifter, Bild: Wiseman

Så om Ryssland är vårt största hot och deras största hot är en NATO-utvidgning, skulle det inte bara vara bättre att låta bli att gå med i alliansen överhuvudtaget? Skulle det finnas något mer provocerande än att gå med i den allians som skapades med syftet att försvara Väst från Sovjetunionen? Detta är två viktiga frågor. Tills vidare lämnar jag dem till Er att fundera på och kommentera, själv återkommer jag till dessa senare.

Postat i:NATO, Ryssland Tagged: Baltikum, Hotbilden, Säkerhetsrådet

Solidaritetsförklaring i teori och praktik (uppdaterad 17.20)

Published by
Wiseman
at 23 juni 2012 in EU, Finland, Island, Mosaik, NATO, Regeringen, Ryssland and Solidaritetsförklaringen. Closed

Svensk säkerhetspolitik är fantastisk, eller snarare politik överhuvudtaget. Hur snabbt man kan glömma något man själv var med och tog fram eller diskuterade bara några år tidigare.

I torsdags berättade SvD att Sverige i form av försvarsdepartementet deltagit i NATO:s årliga krishanteringsövning, CMX (Crisis Management Exercise). I artikeln anklagades Regeringen för att mörka det svenska deltagandet i denna övning, vars grundscenario är kriser som framkallar nyttjande av NATO-stadgans artikel 5. Sverige, liksom Finland, deltar i denna övning som medlemskap i Partnerskap För Fred, PFF.

Som stabsövning för politisk-strategisk nivå är övningen inte unik. Motsvarande övningar har genomförts i Sverige under efterkrigstiden, framförallt i form av Försvarshögskolans Solbackaövning. I EU-sammanhang genomförs årligen motsvarigheten CME, där Sverige deltar.

Vad finns det då att vara upprörd över? Inte mycket egentligen. Deltagandet i CMX är helt i enlighet med PFF och Sverige och Finland bjöds in även för att övningen skulle utspelas i Nordeuropa. Att i spelet ingripa till Norges försvar är helt i enlighet med den svenska solidaritetsförklaringen och det är mycket positivt att så sker. En rad politiker ställer sig i SvD kritiska till att man inte informerats om deltagandet i CMX. Må så vara, men det årliga deltagandet kan inte komma som en överraskning. Söker man i Riksdagens arkiv hittar man snabbt Regeringens skrivelse 2008/2009:137 som tar upp Sveriges återkommande deltagande i CMX. Det kan alltså inte vara någon överraskning för övriga partier. Än mindre så när man ser vilka riksdagsledamöter som motionerat mot skrivelsen.

Redan i höstas tog Försvar & Säkerhet upp det svenska deltagandet i CMX sedan man bl a uppmärksammat det pressmeddelande i vilket NATO beskriver övningen och tar upp det svenska deltagandet. Återigen är det alltså ”gammheter” (Cornucopiskt uttryck) som beskrivs i media.
Se även Chefsingenjören om CMX, liksom FOI-analytikern Stefan Olsson på Newsmill

Avseende crisis management och CMX finns det också skäl att fundera på övriga delar av solidaritetsförklaringen, eller snarare solidaritetsdeklarationen i form av Lissabonfördraget och då främst ett motsvarande scenario som utspelar sig i Finland. Det är nu två veckor sedan den ryske generalstabschefen Makarov under sitt besök i Finland uttryckte sig i mycket hårda ordalag kring Finlands samröre med NATO, det nordiska försvarssamarbetet och även finska militära övningar i östra Finland. Högintressant var också den karta Makarov presenterade där Finland och delar av Sverige utgjorde en rysk intressesfär. Om Makarovs besök i Stockholm följande dagar sades inte mycket i svenska media förutom att man uppmärksammade att Makarov är misstänkt för krigsförbrytelser i Tjetjenien. Analysen här på WW i samband med uttalandena i Finland var då att detta inte var Makarovs egna intiativ utan att budskapet är sanktionerat från högsta ort.

Av den anledningen var gårdagens nyheter från Moskva väntade, där Putin i samband med att han tog emot Finlands president Niinistö, bekräftade Makarovs ord. Att detta tas upp i svenska media förefaller osannolikt med tanke på att man inte ens tog upp ståndpunkten att delar av Sverige är rysk intressesfär.

Frågan är då hur EU skulle klara av att hantera ett Finlandsscenario motsvarande det som användes i CMX. Man kan också konstatera att det svenska övningsmässiga agerandet i CMX var mycket mer självsäkert än stödet för Finland och det nordiska försvarssamarbetet vid Makarovs besök, eller för den delen den isländska luftrumsövervakningen. Måhända hade försvarsminister Enström att säga general Makarov, men det kommer aldrig att komma till allmän kännedom. På samma sätt kommer inte Makarovs budskap till Enström att bli känt.

Om en dryg vecka inleds årets upplaga av Almedalsveckan, vilket är en av två säkerhets- och försvarspolitiska höjdpunkter under året. Utmärkt läsning inför denna är Mannen utan ansikte av Masha Gessen. Den utgör en skrämmande beskrivning av den man som under kommande decennium kommer att dominera den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde. Mannen utan ansikte rekommenderas starkt till alla landets försvarspolitiker – samt inte minst finansminister Anders Borg.


Vill man inte köpa boken går den utmärkt att låna på landets bibliotek och om man är lite modern av sig lånar man den som e-bok till sin Ipad/Android-platta

Se även Observationsplatsen och Rolf K Nilsson: ”Pratar Putin också strunt enligt Reinfeldt?”


Uppdatering 17.20: SvD undrar återigen varför det svenska deltagandet i CMX hemlighållits. Man ger dessutom återigen sken av att det tillskott på 2-3 mdr kr Försvarsmakten behöver efter 2014 ska användas för att rymma nya stridsflygplan, vilket är helt felaktigt. Summan krävs för att överhuvudtaget kunna färdigställa Insatsorganisation 2014 till år 2019. Beställning av nya stridsflygplan, transportflygplan, radarstationer, ubåtar, luftvärn, stridsfordon och en hel rad andra materielsystem som faller för åldersstrecket fram till 2025 ligger helt utanför detta och är med andra ord ofinansierade.

Normalt sett…

Published by
Wiseman
at 16 januari 2012 in Folk och försvar, Folkpartiet, Försvaret, Gotland, IO 2014, Luftvärnet, Mosaik, NATO, Personalförsörjningen, Regeringen and Ryssland. Closed

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker

… sker såna här länkningar numera endast via Twitter, men den här länken kändes lite för intressant för att undanhålla de bloggläsare som inte följer Twitter. Twittrandet har ju annars varit frekvent från många håll under Folk och Försvars rikskonferens.

Nåväl. På SvD:s ledarblogg gör Allan Widman ett gästinlägg med anledning av SvD:s artikelserie om det svenska försvarets bekymmer. I inlägget börjar Widman med att såga Juholts säkerhetspolitiska framträdande under dagen, men inte av samma anledning som försvarsministern, utan hur han avhandlar säkerhetspolitiska hot.

”Håkan Juholt gick idag till attack mot ett påstått motstånd att uppfatta klimatförändringen, IT-säkerheten och terrorismen som säkerhetspolitiska hot. Vare sig i försvarsutskottet eller försvarsberedningen har dessa nya hot negligerats. Tvärtom nämns de i samtliga centrala, säkerhetspolitiska dokument sedan början av 2000-talet. De återfinns sedan samma tid även i EU säkerhetsstrategi.

De nya, icke-militära hoten är i alla delar dimensionerande. Det som förvånar är dock att Juholt i sitt anförande – så länge och med sådant allvar – beskriver den negativa utvecklingen i främst Ryssland och Kina utan att dra några som helst slutsatser avseende försvaret av Sverige. När han uppmanar till långsiktigt säkerhetspolitiskt tänkande gäller det uppenbarligen inte risken för militär våldsanvändning.”

Widman fortsätter sedan in på att avhandla något som även fp-ledaren Jan Björklund tog upp i sitt anförande, nämligen försvaret av Gotland. Widman vill där se att det i nästa försvarsbeslut återupprättas en Gotlandsbrigad:

”Gotland förtjänar sannerligen en brigad. En brigad vars stomme är den tunga kustroboten från gamla tiders rörliga amfibiebataljon och långräckviddigt, markbaserat luftvärn. Till sådana förband krävs självfallet också skydd och understöd från mekaniserade enheter. Bemanningen av dessa förband bör så lång möjligt ske med gotländska, tidvis tjänstgörande soldater.”

Widmans förslag är helt korrekt och varför kommer att bli ämnet för ett framtida inlägg – förhoppningsvis i helgen. I korthet kan man dock säga att Gotlands avsaknad av försvar utgör ett stort problem för såväl NATO, som Ryssland – förmodligen i högre grad än det gör för Sverige. Så länge ön är avmilitariserad och inte aktivt behärskas av egna förband alternativt svenska militära förband, måste man i sin planering utgå från att motståndarsidan har för avsikt att besätta ön. Dels för att förhindra den andre, men även för att skydda sin egen verksamhet. För NATOs del handlar det om att sjö- och luftvägen planera för att förstärka och skydda sina medlemsländer i Baltikum och för Rysslands del handlar det om att förhindra NATO att göra detta.

Det obehagliga faktumet kvarstår att från Gotland låser man all trafik på och över Östersjön med långräckviddiga sjömåls- och luftvärnsrobotar.

Att militärt överge Gotland är med största sannolikhet det största svenska strategiska misstaget sedan Sveaborg. Det har Allan Widman insett. Frågan är när fler politiker inser det.

Passa också på att läsa inlägget på Cynismer om obalansen i verksamhet och verksamhetsmedel. Ett inlägg ur verkligheten som förmodligen är lika ovälkommet hos försvarsministern som Juholts fadäs var välkommen.

Södra Östersjön stängs

Published by
Wiseman
at 02 augusti 2011 in Baltikum, Flygvapnet, Försvaret, Luftvärnet, Mosaik, NATO and Ryssland. Closed

Bloggen O-platsen som bevakar den militära utvecklingen i Ryssland, berättar idag att det ryska medieföretaget RIA Novosti rapporterar det de flesta väntat på, nämligen att det strategiska luftvärnssystemet S-400 / SA-21 nu grupperas i Kaliningrad.

S-400 är ett av de mest långräckviddiga luftvärnsystemen i världen och en utveckling av det 20 år gamla, men fortfarande mycket imponerande S-300 / SA-10. Beroende på vilken robot S-400 utrustas med är räckvidden för systemet upp till 400 km. Olika robotar har olika egenskaper och de mer korträckviddiga är mer lämpliga för mål av UAV och jaktflygplansstorlek, medan de mer långräckviddiga används för större och mer långsamtgående mål på långa avstånd. Dessa robotar når farten Mach 12 ≈ 4 km per sekund. S-400 har också TBM-förmåga, mer populärt kallad robotförsvar.

O-platsen bifogar en intressant karta, snarlik de som tidigare publicerats på WW, där man kan se räckvidden för S-400 med den mest långräckviddiga roboten utifrån grupperingar i det inre av Finska Viken och Kaliningrad. Svårare att se är den gröna ringen som visar på räckvidder om systemet grupperas på det av Sverige frivilligt demilitariserade Gotland. Värt att notera är också att det mest långräckvidda svenska luftvärnssystemet, RBS 97 Hawk, en drygt 40 år gammal konstruktion även om det uppgraderats under resans gång, har en räckvidd på en tiondel av S-400:s mest långskjutande robot – dvs 40 km. Ta alltså en ring som är tiondelen så stor som de ringar som presenteras på O-platsens karta.

Kombineras detta luftvärnssystem med ett kvalificerat landbaserat sjömålsrobotsystem har man effektiv kontroll över södra Östersjön både i luften och på havsytan. Återstår då vad som händer under havsytan. Vore jag Ryssland hade jag alla gånger kombinerat Nord Stream med sensorsystem motsvarande SOSUS. Med tanke på Gazproms ställning nära staten, den mycket suddiga gränsen mellan rysk storfinans, stat och militär, samt det faktum att en mycket stor del av den ryska ekonomin och de kommande 10 årens satsning om 4 biljoner (sic!) SEK på försvaret bygger på energiinkomster, vore det mycket märkligt om man inte  valde att utnyttja den givna möjligheten. Helt enkelt mycket oryskt.

En egen rysk SOSUS-linje i Östersjön ger möjlighet att kontinuerligt spåra NATO:s fartygstrafik och undervattensrörelser. NATO och framförallt USA har sedan tidigare deklarerat avsikten att öka närvaron i Östersjön. Till del kan detta förklaras med stöd av de baltiska staterna i enlighet med artikel 5, men också Östersjön är intressant ur amerikansk synvinkel för robotförsvar. Från fartyg i Östersjön med robotförsvarsförmåga har man möjlighet att bekämpa interkontinentala robotar avfyrade från t ex Iran mot USA.

När nu S-400 grupperats i Kaliningrad har man från rysk sida möjligheten att stänga södra Östersjön och polskt luftrum för dem som man inte vill ha där. NATO-flyg i baserat i Polen tvingas att operera på låg höjd om man ska undgå S-400. För svensk del handlar det om att uppträda under 5000 m höjd, såvida inte systemet kompletteras med externa sensorer med förmåga att se ”over the horizon”. Framförallt innebär S-400 att man inte längre kan uppträda ohotat med flygspaningsradarsystem i södra Östersjön, vilket både kommer att påverka NATO:s AWACS och svenska ASC 890. Dessa vill operera på höjd över 6000 m och har då ungefär samma räckvidd som S-400 som har ett fartöverläge om 11 gånger ljudets hastighet. S-400 kommer också med sina kraftfulla radarsystem att begränsa verkan hos stealthflygplan. Dessa upptäcks sannolikt inte framifrån förrän på mycket korta avstånd, men så fort man lämnar motkurs ökar risken för upptäckt avsevärt och därmed risken för bekämpning, vilket AUSAIRPOWER tagit upp i ett antal artiklar.

Folk & Försvars seminarieledare beskrev vid Sälenkonferensen förra året S-400:s förmåga för den politiska panel man utsatte för ett krigsspel grundat i solidaritetsförklaringen där NATO ville utnyttja svenskt territorium för att stötta de baltiska staterna. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin ansåg scenariot rappakalja och menade att NATO kunde basera i Polen och ville inte alls höra på något inspel om S-400.

Vad som inte syns på O-platsens karta är att de synliga grupperingar av S-400 tillsammans med en gruppering av samma system på Kolahalvön effektivt luftförsvarar halva den europeiska ryska fronten – med endast tre system. Alla flygstridskrafter som närmar sig Ryssland på höjder över 5000 m kommer att kunna bekämpas. Lägg därtill sedan kompletterande luftvärnssystem som S-300 och arméförbandens taktiska luftvärn samt jaktflyg och man har ett mycket komplett luftsvarssystem utom mot mycket lågtflygande och snabba mål.

Med tanke på Kaliningrads ringa yta kommer långskjutande artilleri grupperat i Polen att kunna påverka S-400 och allt annat som grupperas i Kalingrad, men det är ett vapensystem som fungerar åt bägge håll. S-400, liksom grundsystemet S-300, kan dessutom användas som en enklare version av långräckviddig markrobot.

I grundläget innebär grupperingen av S-400 i Kaliningrad för svensk del att man vid uppträdande med incidentroten samt ASC 890 i södra Östersjön ständigt kommer att befinna sig inom porté för ryskt luftvärn, även om man uppträder i svenskt luftrum. I vardagen betyder detta inte så mycket, men vid den minsta höjning av hotbilden kommer S-400 bli en faktor att räkna med, liksom det faktum att såväl Karlskrona som Ronneby ligger inom porté för den kvalificerade markroboten Iskander, vilken frambaserades till Kaliningrad som svar på amerikanska Patriotrobotar i Polen.

I skenet av ovanstående dystra uppgifter känns det skönt att man kan gotta sig i att NATO, enligt Försvarsdepartementet, ger det svenska försvaret mycket höga betyg för framtida försvarsplanering. Synd bara att man inte bekymrat sig det minsta om Gotland eller svensk luftvärnsförmåga. Ett demilitariserat Gotland kommer med sitt strategiska läge att vara oerhört attraktivt för alla aktörer att besätta i händelse av risk för ofred.

”USA:s nya missilförsvar i Europa försvagar påtagligt Rysslands strategiska potential”

Published by
kjelljo
at 04 juni 2011 in Mosaik, NATO, Rogozin, Ryssland igår och idag and missilförsvar. Closed

Dmitrij Rogozin, den ryske diplomat som företräder federationen vid NATO, uttryckte för en tid sedan Rysslands oro över utplaceringen av västs nya missilförsvar i Östeuropa. ”Redan år 2020 kan USA, för den händelse våra relationer försämras, ha en betydande del av Rysslands strategiska potential under kontroll. Man säger att det inte är riktat mot oss, […]

NATO, solidaritetsförklaring eller själv är bäste dräng? (uppdaterat 15/1 18.40)

Published by
Wiseman
at 15 januari 2011 in EU, Folk och försvar, Försvaret, Mosaik, NATO, Regeringen, Ryssland and Solidaritetsförklaringen. Closed

Lördagen bjuder på två intressanta försvarspolitiska debattartiklar, vilket får ses som en upptakt inför Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen med start söndag.

I DN skriver försvarsminister Sten Tolgfors om ett gemensamt svensk-tyskt initiativ för att öka och förnya försvarssamarbetet inom EU i syfte att minska respektive lands försvarskostnader. Bakgrunden är naturligtvis den ekonomiska kris som de flesta EU-länder befinner sig och som för med sig stora neddragningar inom ländernas försvar. Detta gäller inte minst flera av de stora länderna som Storbritannien och Tyskland, vilket måste ses som oroande för svensk del.

Som tidigare nämnts på WW står nu brittiska försvaret inför ett veritabelt stålbad, där man om några år kan ifrågasätta landets fortsatta förmåga till större expeditionära insatser. Situationen ser inte mycket annorlunda ut för t ex Tyskland som också kommer att genomföra mycket stora neddragningar inom försvaret.
Försvarsministern talar om att Sverige fortsatt vill att EU ska vara en stark global aktör, vilket kräver att medlemsländerna bibehåller sin militära förmåga. För svensk del förutsätter dagens inriktning på det militära försvaret att övriga EU-länder har just en fortsatt stark militär förmåga och kan komma till Sveriges undsättning i händelse av kris eller krig, då uppgiften att försvara Sverige mot väpnat angrepp inte längre är aktuell för Försvarsmakten ensam, utan skall endast kunna lösas med stöd av andra länder.(Regleringsbrevet 2010)

Med detta i bakhuvudet är det också synnerligen intressant att i nästa stycke av försvarsministerns debattartikel läsa att ”Ömsesidiga territoriella försvarsgarantier hanteras av NATO, inte av EU, för de länder som väljer medlemskap där”. Vad innebär detta för Sveriges del och den så ofta omtalade svenska solidaritetsförklaringen? Vilket militärt stöd kan vi då som icke NATO-medlemmar förvänta i händelse av att försvar mot väpnat angrepp ska genomföras? Det här måste Regeringen vidareutveckla eftersom man alltid tidigare framställt solidaritetsförklaringen som garanten för svensk säkerhet.

Debattartikeln innehåller i övrigt en del bra förslag där EU-länderna kan samarbeta avseende t ex gemensam grundläggande flygutbildning, övervakning etc. Gemensam utveckling av krigsmateriel är också ett intressant område, men där finns både faror och vinster. Vinster kan påräknas när det är ett begränsat antal länder involverade i kravställning och produktion. Försvarsministern nämner här Archer som ett bra exempel. Farorna, innefattande omfattande förseningar, fördyringar och missade målsättningar uppstår när ett större antal länder ska delta och alla ska ha sin rättmätiga del av kakan och man sätter politiskt korrekhet i främsta rummet. Avskräckande exempel på detta är t ex NH 90, A-400M och inte minst Eurofighter. Rörande den senare kan man se att de nationella samtida stridsflygprojekten, Gripen och Rafale, har nått betydligt längre avseende målsättningar, mognad, förmågor och till betydligt lägre kostnader än sameuropeiska Eurofighter.

Att ”poola” resurser har blivit väldigt på modet de senaste åren framförallt avseende transportflyg, lufttankningsresurser och nu senast helikoptrar och hangarfartyg. Det är ett effektivt sätt att lösa gemensamma problem avseende expeditionära insatser företrädesvis i lågintensiva konflikter. Poolning bygger på att det nationellt finns en överkapacitet som man kan låna ut till andra behövande samarbetspartners. Problemet uppstår när resurserna uppstår nationellt och på flera håll samtidigt. För svensk del förlitar vi oss nu mycket kraftigt på poolningen av C-17 för att lösa många av våra transportproblem då vår flotta med Tp 84 blir mindre och transportbehoven har ökat. Faran här är att den dagen vi själva behöver transportresurserna finns de inte att tillgå då någon annan behöver dem samtidigt. Om den dagen infaller att solidaritetsförklaringen behöver åkallas, är det svårt att se att det finns ”poolade” resurser att få tag i.

Sverige har liksom några av de övriga nordiska länderna klarat sig mycket bra i genom den ekonomiska krisen och det är till största delen Alliansregeringens förtjänst. I flera andra europeiska länder har företagen tagit sig ur krisen, men mycket oroande är att det har inte dessa länders statskassor, där nedgången fortsätter och som tidigare nämnt med allvarliga följder för ländernas och den europeiska försvarsförmågan. Utöver de nordiska länderna finns det ytterligare ett land i närområdet som har snurr på ekonomin och det landet satsar stenhårt på sitt försvar. Det landet är Ryssland, vilket för in på nästa intressanta artikel. I UNT undrar Bo Pellnäs vart den ryska upprustningen syftar. Han är inte ensam om den undringen.

De senaste tio åren har såväl rysk BNP som den ryska försvarsbudgeten stigit med 100 % och försvarsbudgeten är planerad att öka ytterligare med 50 % de kommande åren och där merparten av landets väpnade styrkor inom 10 år ska ha omsatt sin materiel till fullt modern. Rysk BNP lär dock inte hålla samma takt även om landets ekonomiska situation och tillväxt säkrats för lång tid framöver genom energiexport till Europa och Kina. Liksom Pellnäs måste man fråga sig vad syftar den massiva ryska upprustningen till där stora delar läggs just på offensiva vapensystem snarare än defensiva? Hade Ryssland varit ett fullt stabilt land med en fullt utvecklad demokrati där huvuduppgiften för de väpnade styrkorna var att ställa förband till det internationella samfundets förfogande för fredsinsatser, hade farhågorna varit mindre. Nu är Ryssland inte ett sådant land, och mängden politiskt våld och antalet mord på journalister avskräcker.

Pellnäs oroas av Frankrike, Italien och Tyskland prioriterar sin egen sysselsättning genom export av krigsmateriel till Ryssland och gasleveranser, framför en sammanhållen säkerhetspolitik inom EU och NATO. Det blir bisarrt när ett EU/NATO-lands export av krigsmateriel (Mistral) får andra NATO-länder att känna behov av att vidta förstärkningar av försvaret och efterlysa utökad försvarsplanering i NATO.

Som understryks av försvarsministerns debattartikel om att EU inte är en garant för territoriellt försvar, parallellt med den kraftigt minskande europeiska försvarsförmågan och den ökande ryska upprustningen, är det dags att på allvar se över den svenska försvarspolitiken där det finns åtskilliga mörka moln på horisonten. Vilken väg ska vi välja, ett alltmer splittrat NATO och dess garantier, solidaritetsförklaringen av tveksamt värde eller en mycket dyrbar egen väg? Det troligaste är nog valet av det absolut sämsta alternativet – att inte göra något vägval alls.

Andra bloggar: Chris Anderson, Cornucopia, Försvar & Säkerhet, Gyllenhaal, Försvarsministern, Mats Engström

Uppdatering 18.40: Läs även FM f d infodirektör Staffan Doppings reflektioner över Sälenkonferenser, där han efterlyser en tydligare debatt om Försvarets uppgifter. ”Även om politikerna tacksamt läser MUST:s årliga bedömanden så vill de själva tolka och artikulera omvärldsläget. Och den tolkningen är oftast digital. Överhängande hot eller evig fred. Inget mitt emellan.”

Gästinlägg: Se försvaret från utsidan istället för från insidan

Published by
Wiseman
at 07 november 2010 in EU, Försvaret, Hemvärnet, Mosaik, NATO, Regeringen and Ryssland. Closed

För snart 20 år sedan kollapsade slutligen Sovjetunionen. Tecknen hade funnits där innan, bl a i form av det misslyckade Afghanistankriget och inbördeskriget mellan delrepublikerna Armenien och Azerbadjan om Nagorno-Karabach. Många bedömare framhåller Afghanistankriget och inte minst 80-talets kapprustning med USA som två av de viktigaste orsakerna till Sovjets kollaps.

Europa och västvärlden genomlider nu samma stålbad som USA framtvingade hos Sovjetunionen och som föranledde dess fall. I den nutida västvärlden är det resursuttömmande kriget också i Afghanistan, men de ekonomiska svårigheterna är föranledda av bl a en IT- och därefter bostadsbubbla.

Europas länder står nu inför massiva militära nerdragningar. I Storbritannien ska man spara motsv 50 mdr SEK per år. Landets nya hangarfartyg kommer aldrig att få flygplan. Motsvarande nerdragningar sker i Tyskland, Frankrike och flera andra EU-länder, där t ex Bulgarien minskar försvarsbudgeten med 40 %. De enda ekonomierna inom EU med ordning och reda återfinns i Sverige, Finland och Estland. Det är svårt att se att ett USA med världens största budgetunderskott och där ekonomin är kraftig gungning har möjlighet att bibehålla sitt starka engagemang i Europa och andra delar av världen. Är det inledningen på det nya Romarrikets fall vi ser?

Läget är minst sagt bekymrande ur ett europeiskt säkerhetspolitiskt perspektiv, då den ekonomiska militära utvecklingen är den motsatta i det land som under överskådlig tid kommer att dimensionera vår säkerhetspolitiska situation – Ryssland. Under de kommande tre åren kommer försvarsbudgeten att höjas med 140 %. Visste man med säkerhet att den politiska situationen och den demokratiska utvecklingen i landet var stabila, fanns det ingen anledning till oro. Tyvärr skönjer man inte riktigt den utvecklingen, med tanke på de svåra förhållandena för medborgarrättsrörlser, även om vissa andra positiva tecken skönjts i form av handelsavtal.

USA och NATO hoppas nu på ett utökat samarbete med Ryssland om Afghanistan, men motkraven är hårda – en stark begränsning av ”utländska” förband i de östliga NATO-länderna. För rysk del vet man nu att man har tiden på sin sida. Den ryska ekonomin befinner sig i stark återhämtning, medan situationen hos NATO-länderna är den motsatta. (Moskvas lösning på talibanproblemet verkar vara samma som på 80-talet: Likvidering av ”terroristerna” istället för att bara köra iväg dem)

För svensk del omtalas nu även utvecklingen i Ryssland i Regeringsförklaringen där ”särskild hänsyn ska tas till dynamiken i vårt närområde och Ryssland” i stycket om säkerhets- och försvarspolitik. Trots att de kriterier som på 90-talet omtalades som orsak för ett svenskt återtagande av militär förmåga nu så gott som alla infallit, fortsätter man med huvudet i sandlådan. Det försvar vi bygger idag har vi om tio år, inte 2014. Vad den ryska politiska utveckling blivit till 2014 är omöjligt att sia om, ändå verkar vi förvänta oss att inga ytterligare åtgärder måste vidtas inom försvarspolitiken idag, trots att Ryssland tills dess ökat sin försvarsbudget med 140 %.

Vad återstår då av det svenska försvaret idag som finns användbart under morgondagen? Enligt Jan Kallberg, Ph D Candidate i Public Affairs, University of Texas, som skrivit gästinlägget nedan är det inte mycket mer än Hemvärnet som är en faktor att räkna med. Kallberg har också en intressant artikel i senaste numret av vårt försvar om hur ekonomsikt sargat USA ändrar den säkerhetspolitiska spelplanen.

/Wiseman

———————————-

Se försvaret från utsidan istället för från insidan

När man tittar på sitt eget försvar går det inte att se inifrån och ut – eftersom när en utmanare gör sin bedömning av risk kontra möjlig effekt sker det helt från utsidan. Vad är riskerna med att trycka till Sverige i en gråzon?

Vad kan gå snett om man nyttjar politiska och militära medel för att få Sverige att göra och gå med på saker de inte hade för avsikt att medverka till?

Rent okulärt tror jag att regeringen rätt lätt ger in – oavsett vem som trycker till. Det finns inte den ryggraden i det politiska systemet. Jag har svårt från utsidan att se radhusfolkpartister ha något annat än defaitism i sikte. Det gör att de försvarsförband som finns inte aktiveras – eller om de gör de kommer de inte att kunna organisera sig att utgöra något hot av någon omfattning.

Skulle de mobiliseras så är personalförsörjning i kaos och oavsett om förbanden heter Inter-Galactic Battle Group eller Nordic Super Trooper Task Force, så är det i de flesta fall medioker teknik i form av motoriserade skyttekompanier utan understöd eller luftvärn. Små spridda förband som kan strimla ut ur Skövde, Boden och någon ort mer efter ett antal dygn. Dessa kan med säkerhet bekämpas till oigenkännlighet utan större ansträngning. Om det skulle behövas. Små ansamlingar av lätt bepansrade punktmål är varje stridsduglig krigsmakts specialitet. Särskilt när det är tre – fyra stycken med 500 km mellanrum. Det svenska försvarets förmåga är lätt att beräkna enbart på öppna uppgifter från tidningar, Internet och publika forum.

Att det står ett motoriserat skyttekompani på någon bergssluttning i Asien är irrelevant – ty de är i Asien. Enough said.

Flygvapnet saknar markstridsförmåga så det bekämpas enklast på marken. Allt detta är hanterbart. Det är nästan inbjudande.

Motargumentet är ryggradsmässigt att det aldrig kommer att inträffa. Bara tanken att det aldrig kommer att inträffa gör att oförutsägbara saker sker. Därför att ingen är förberedd. På samma sätt som West Points avgångsklass 1860 aldrig trodde de skulle hamna i krig – allra minst med varandra. Tanken att saker aldrig sker ger en förrädisk känsla av säkerhet.

Om man nu ser det från utsidan vad är det mest störande okända kortet? Vad har man svårt att mäta, förstå och veta vad som kommer att ske? När jag ser på Sverige utifrån rent maktpolitiska och militära linser är Hemvärnet ett rejält orosmoln. Det är oerhört störande. Tiotusentals dedikerade och tränade medborgare med militära vapen som är beredda att slåss i en terräng som vi inte kan och över en stor yta.

Jag skulle inte dra mig för att säga att det enda försvar Sverige har idag är Hemvärnet.

Om saker går snett och Sverige ramlar ner i en konflikt är de facto Hemvärnet en komponent som varje motståndare får väldigt svårt att hantera. Det var inte fler
som gjorde Irak till betydligt besvärligare än Pentagon planerade för.

Hemvärnet tvingar upp engagemanget från kirurgisk operation till regelrätt partiell invasion. Det gör att kuppartade attacker – rena smash’and’grab operationer inte fungerar. Man kommer att dras in i en längre konflikt.

Hemvärnet är också så stort och välorganiserat att man inte kan trycka till den svenska regeringen att använda polis och militär, som i Vichy-Frankrike, att ”avlusa” landsbygd och provinser från motstånd. Det är en riktig motståndare. Givetvis glider Hemvärnet in i en folkrättslig dimma när regeringen ger efter men Hemvärnet har tillräckligt många medlemmar som inte vilar på hanen när det gäller. Krig är ingen skönhetstävling, så om handskarna åker av så tror jag att Hemvärnet likväl är ett betydande problem, även om man jagar ner dem som irreguljära.

Jag måste med det ge Nils Sköld gradvis rätt. Många må ge dessa sega gubbar ett löjets skimmer men det är det enda som är ett verkligt oberäkneligt och farligt moment om man trycker till Sverige så de håller käften.

Hemvärnet är svårt att evaluera, det är fragmenterat och det är dedikerat. Hemvärnet är Sveriges enda dugliga försvar ty det har en avskräckande effekt.
Resten är brus.

Jan Kallberg

Både och – då, nyss och här och nu

Published by
Wiseman
at 14 mars 2010 in Armén, Barents, Flygvapnet, Försvaret, Försvarsberedningen, IO 2014, Marinen, Mosaik, NATO, Norge, Regeringen, Ryssland, Socialdemokraterna, Solidaritetsförklaringen, Sovjet and Värnplikt. Closed

Hädangångne generalmajoren Claës Skoglund var redan under sin aktiva tid en legendar inom Försvarsmakten, framförallt inom Armén. Inom mångt och mycket var han många år före sin tid. Hans aktning var så stor att han t o m inkallades efter sin pension i den fiktiva romanen ”Operation Garbo”, där hans gestalt bar namnet Maximilian Stenberg.

Varför skriver jag nu om generalmajoren Skoglund? Framförallt för att hans tankegångar åter är högaktuella. För det andra för att en mycket intressant bok av och om just Claës Skoglund nyligen kommit ut som handlar om mycket av det jag skrivit om nedan. Den rekommenderas varmt.

Skoglund var generalstabsofficer* och började sin karriär på Älvsborgs regemente, I 15. Han blev en snabbt stigande stjärna inom Armén med höga omdömen och platser som kursetta och lade särskild vikt vid studier av taktik, men framförallt operationskonst. Han handplockades också att gå flera utbildningar i andra länder och växeltjänstgjorde även tidvis i Flygvapnet och Marinen. Karriären gick sedan via brigadchef, till regementschef och sedan stf militärbefälhavare i västra milo:t. Han var ett tag tilltänkt som försvarsstabschef, men blev istället chef för Försvarshögskolan och sedan militärbefälhavare intill pensionen 1981. Under hela sin karriär förde han aktivt och intensivt debatter och diskussioner om försvarets framtid och redan under tiden som major och lärare på Krigshögskolan, gav han tillsammans med några andra generalstabskaptener och majorer 1957 ut boken ”Både och”, i vilken Sveriges framtida försvar diskuterades.

Både och
Dagens officer känner tvivelsutan igen ”Både och”, men då i form av förre ÖB Håkan Syrén, som anspelade på att Försvarsmakten skulle kunna agera både för att försvara Sverige, men även genomföra internationella insatser. Syréns ”Både och” kom året innan Georgienkriget och roar man sig med att läsa igen lite tidningsartiklar om detta märker man att politikerna inte riktigt förstod varför den ”nationella” biten var tvungen att vara med. Någon omedelbar hotbild fanns ju inte på världkartan ett år före Georgienkriget. På samma sätt ser man idag från politiskt håll fortfarande inget behov av någon anpassningsdoktrin, trots de vidsträckta säkerhetspolitiska åtaganden Sverige förbundit sig vid i och med solidaritetsförklaringen.

Skoglunds (m fl) ”Både och” syftade på den tidens stora problem. Hur skulle Sverige kunna ha råd med ett starkt försvar samtidigt som social välfärd. Bakgrunden till ”Både och” fick författarna under en vintersemester i norra Sverige, när man turistade i Nordnorge och där fick upp ögonen för den enorma upprustning av sovjetiska Norra Flottan som norrmännen identifierat. Det stod klart att Sovjet prioriterade sin norra flank och tillträdet till Atlanten enormt högt. Den säkerhetspolitiska debatten i Sverige var i detta skede mer inställd på att Sveriges situation skulle vara den av en randstat, då ett nytt krig skulle ske i centrala Europa enligt politikerna. Att Nordkalotten, och därmed också Sverige, hade ett så stort strategiskt värde för stormakterna ville man inte höra talas om. Det passade inte in i de aktuella politiska målsättningarna. Skoglund m fl tonade också kraftigt ner risken för ett kärnvapenkrig, då man identifierat vad terrorbalansen skulle komma att innebära. Samtidigt ansåg man att det ökade risken för Sverige. Om det ena blocket, skulle sätta sig på Sverige, skulle det andra då våga bistå Sverige med risk för kärnvapenkrig? Några år senare besannades den utveckling för Nordkalotten ”Både och”-gruppen tidigare hade talat om, vilket politikerna då inte kunde blunda för.

I dagens läge kan det vara mycket intressant att reflektera över dessa tankegångar från mitten av 50-talet och dåtidens säkerhetspolitiska situation på Nordkalotten under brinnande kallt krig i jämförelse med dagens situation med ett återigen mycket tilltagande intresse för Nordkalotten och de energitillgångar som isens tillbakadragande blottlägger. Då byggde Sovjetunionen nya ubåtar och helikopterkryssare i mycket hög takt för att säkra tillgången till Nordatlanten och skära av USA förbindelser till Europa. Idag har Ryssland beställt 5 st egenbyggda hangarfartyg (landet har aldrig haft mer än ett hangarfartyg i taget operativt), samt beställer fyra st franska Mistral helikopter/landstigningsfartyg, eftersom man inte anser sig ha tid att utveckla egna. Till sommaren kommer även rysk fallskärmstrupp att övningsfällas över Nordpolen. Riktningen ser ut att vara utstakad.

Urholkning och stålbad
Skoglund var ytterst bekymrad över försvarsbeslutet 1967 som innebar en 10 % sänkning av försvarsbudgeten och ett slopande av kompensationen för den tekniska faktorn, medan uppgifterna och deras omfattning för försvaret förblev desamma. Resultatet var ett svart hål för Försvarsmakten som sedan dess bara vidgats. Istället för att anpassa sig, valde framförallt Armén (Marinen hade genomgått ett stålbad ett decennium tidigare och Flygvapnet valde att lägga ner några flottiljer) att bibehålla numerären och övergå till ”sega gubbar” där numerären upprätthölls på bekostnad av materiel och kvalitet. Alla brigader kunde inte längre vara lika välutrustade och övade. Skoglund var här betydligt före sin tid och ville skära ner antalet brigader till 20 och anpassa antalet inkallade värnpliktiga till detta, vilket inte ansågs förenligt med socialdemokratin. Vidare ville han rationalisera Armén varvid specialtruppslagen i brigaderna skulle koncentreras till samma ort som det regemente som utgjorde brigadstommen. Därigenom skulle man kunna göra sig av med stora och onödiga administrativa kostnader. Inom Flygvapnet ville han bibehålla numerären, men utöka flottiljerna till 3 divisioner istället för 2 och därigenom komma åt att lägga ner flottiljer. Krigsorganisationen upprätthölls genom spridning på krigsbaser. Många av dessa tankegångar har vi sett prov på under slutet av 90-talet och under 00-talet, men alldeles för sent för att det skulle få någon verkan. Inte förrän i slutet av 90-talet genomgick Armén det stålbad som redan drabbat Marinen och Flygvapnet. Förmodligen hade det inte behövt bli lika stort om det skett långt tidigare och kanske hade man sluppit se brigader med tolkande cykelskytte och traktorekipage in på 90-talet. Skoglund var också noggrann med att påpeka att den stora nerläggningsvågen 1925 aldrig fick det ekonomiska resultat man förväntat. Detsamma kan man utan tvivel säga om 00-talets nerläggningsvåg, när de fasta kostnaderna istället för att minska, flerfaldigats. Det kan vara värt att hålla i minnet inför nästa nerläggningsvåg 2012.

Samövade förband
Redan som ung officer insåg Skoglund vikten av att förband måste vara samövade ända upp till fördelningsnivå, vilket även tyska och amerikanska erfarenheter från VK 2 understödde. Han drev en hård linje att det inte dög att öva lägre förband utan övning och framförallt, regelbundna krigsförbandsövningar, skulle ske i brigadförband. Utan samtränade brigader var Armén ineffektiv. Det kan också vara något att reflektera över i dagens situation när Armén består av separata och spridda bataljoner, som ska kunna slås samman till brigader. För ändamålet finns två brigadstaber som aldrig övat sina brigader på riktigt. Även nutida erfarenheter, framförallt amerikanska från Irakkriget, visar på vikten av kunna uppträda i brigad. Man kan också undra hur det egentligen är ställt när man vid övningar som ska identifiera under 00-talet tappad förmåga, aktivt väljer bort mycket viktiga och väsentliga komponenter för att det annars ”blir för jobbigt”.

Här och nu!
En av de mest intressanta käpphästarna hos Skoglund var hans syn på beredskap och mobilisering. Skoglund var en av de drivande bakom idén att hotet mot Sverige aldrig skulle utgöras av sovjetisk normandieinvasion över Östersjön. Istället var hotet det som senare blev känt under namnet strategiskt överfall. Som en blixt från klar himmel skulle Sovjetunionen kunna anfall Sverige, Norge och Finland genom luftlandsättningar och mindre landstigningar. Det gällde då att ha en hög beredskap för att omedelbart kunna slå mot infallsportarna innan de vidgades. Sålunda skulle stora delar av Försvarsmakten ha (och hade faktiskt också) 24 h beredskap trots att det var ett värnpliktsförsvar. Talet om beredskapsgrader på 30 dagar, 90 dagar, 3 år (t o m 10 dagar) som var aktuellt vid Skoglunds död måste ha förefallit honom mycket, mycket bisarrt och försvarsminister Sten Tolgfors tankar om 10 dagar som högsta beredskap ”Här och nu!”, ska man inte ens tala om. ”Här och nu” förr var söder om Dalälven 24 h, punkt slut.

Svidande kritik mot försvarspolitiken
Skoglund försökte långt in på ålderns höst påverka och upplysa svensk försvarspolitik, men utan större framgång. Tillkomsten av Försvarsberedningen istället för tidigare försvarskommittéer sammanfattade Skoglund som ”Den militära sakkunskapen undanmanövrerad” och omdömet om försvarsberedningen löd: ”Ledamöternas kvalifikationer (särskilt i jämförelse med tidigare försvarsutredningar) och avdelade militära experters bristande kunskaper, erfarenhet och vilja att göra en insats, medförde katastrofer.”

Omdömet om dagens Högkvarteret var inte mycket bättre: ”HKV kompetens för den synnerligen omfattande och svåra uppgiften att framlägga förslag till krigs- och grundorganisation var begränsad. Förr handlade skickliga stabsofficerare – avdelningschefer av överstelöjtnant eller majors grad – ärendena inom försvars- och försvarsgrensstaber. Nu skulle Försvarsmaktens 20-tal generaler och amiraler alla sammanfösta i ett högkvarter under ständig omorganisation, lösa den av försvarsdepartementet ställda uppgiften”… ”Det innebar för det första att vår militära sakkunskaps militärstrategiska uppfattning om vilket försvar vi faktiskt behövde i föreliggande militärpolitiska läge aldrig kom till uttryck eller blev känt. Det var ju pengarna som styrde, inte behovet av stridskrafter. Till råga på allt skrev dessutom överbefälhavaren år 2005 på DN Debatt, att det inte fanns utrymme för honom att informera svenska folket om de verkliga förhållandena.”

Somliga av dessa tankar känns säkert igen från den här bloggen och några av bloggkollegorna. Den bristande viljan (modet?) hos Regeringen idag att inkalla Försvarsberedningen,trots helt förändrade förutsättningar i närområdet, t ex resultatet av det ”kaukasiska lackmustestet” (Georgienkriget) och den ökade spänningen i Östersjöområdet och Barentsregionen, anser jag tyder på att man inte vill få en omvärldsbedömning i knäet som inte överensstämmer med de ekonomiska ramarna som man redan satt.

Det finns också ett långt och intressant stycke i boken som beskriver Skoglunds brevväxling med dåvarande försvarsministern von Sydow och ”Insatsförsvarets” stora pådrivare, f d ÖB Johan Hederstedt och nuvarande utvecklingschefen för Försvarsmakten, generalmajor Michael Moore. Båda då aktuella som rådgivare till von Sydow.

Det är inte utan att man undrar om Skoglund roterar i sin grav över Försvarsmakten idag och framförallt den kommande omställningen av Försvarsmakten.

*För yngre och utomstående läsare kan tilläggas att fram till slutet av 30-talet motsvarades dagens insatsledning i HKV av generalstaben. 1937 bildades en generalstabskår av arméofficerare som ansågs lämpliga för tjänstgöring i försvars- och arméstaberna, samt fördelningsstaber och lämpliga yngre officerare handplockades under sin krigshögskoletid till generalstabskåren.

Missiler vid svenska gränsen?

Published by
Wiseman
at 29 januari 2010 in Folk och försvar, Luftvärnet, Mosaik, NATO, Robotförsvar and Ryssland. Closed

Kalle Kniivilä skriver i Sydsvenskan om den amerikanska utplaceringen av luftvärnsrobotar (Patriot) i Polen, vilket väcker förargelse i Moskva. Som bekant drog Obama tillbaka förslaget om ett robotförsvar placerat i östra centraleuropa för att istället ersätta det med Patriotsystem. USA lovade en gång Gorbatjov att aldrig placera amerikanska baser i de forna WP-länderna, men det ryska intåget i Georgien resulterade i att Polen lovades få luftvärnsskydd. Eftersom det inte handlar om en permanent basering, är agerandet snarast att se som en politisk markering.

Artikeln är i Sydsvenskan är mycket intressant ur svensk synvinkel då den visar lite på vad moderna luftvärnssystem har för räckvidder och vad deras utgruppering innebär i form av maktprojektion. Kniviliä redovisar här det äldre S-300:s räckvidd då systemet är grupperat i Kaliningrad. Tidigare har man från ryskt håll talat om att också gruppera den senaste systemet, S-400, i Kaliningrad. Detta skulle då nå en bra bit in i svenskt luftrum och t ex täcka in flottiljen F 17.

Under Hugemarks och Tunbergers säkerhetspolitiska panelspel med Baltikumtema under Sälenkonferensen för snart två veckor sedan fick panelen spelkortet att NATO önskade basera flyg i Sverige för att stödja det baltiska landet som var utsatt för ryska påtryckningar eftersom S-300 och S-400 i Kaliningrad gjorde det mycket svårt för NATO att operera från Polen. Den socialdemokratiske paneldeltagaren Urban Ahlin (utrikespolitisk talesman för s) ifrågasatte då kraftfullt detta. (video, ca 1.04 in)

Jag har tidigare skrivit om vad en gruppering av S-400 eller liknande system på Gotland skulle innebära. Det finns all anledning att fundera över S-400 i Kalingrad också eller vad som händer när Iran får systemet (i dagsläget är det endast en senare variant av S-300PMU som är aktuell för försäljning). I Sverige har vi idag inget lufvärnssystem som har räckvidd över 40 km. Det är också det enda med riktig allvädersförmåga och höjdtäckning. Kanske också något att fundera över.

Georgienkriget och Europas ökade osäkerhet

Published by
Henrik Hallgren
at 19 januari 2010 in Georgien, Georgienkriget 2008, Kaukasus, Kosovo, Mosaik, NATO, OSSE, Ronald Asmus, Ryssland, Sydossetien and säkerhetspolitik. Closed

Igår hade ISDP i Stockholm besök av den amerikanske europakännaren Ronald D Asmus, som leder Transatlantic Center and Strategic Planning vid Tyska Marshallfonden. Han var under Clintoneran en av huvudarkitekterna bakom NATO:s östutvidgning och är en ledande specialist på transatlantiska säkerhetsfrågor. Temat var Georgienkriget 2008 – dess upptakt och följder och inte minst hur det påverkade, och fortsätter att påverka, säkerhetssituationen i Europa. Idag släpps hans nya bok på samma tema, A little war that shook the world: Georgia, Russia, and the future of the West.

Själva krigets förlopp, upptakt och frågan om skuldbördan har tidigare utretts ganska noggrant. Den första boken på ämnet var The guns of August 2008, en samlingsvolym editerad av Svante Cornell, som driver ISDP och med bidrag av bl a oppositionelle ryske försvarsanalytikern Pavel Felgenhauer och Andrei Illarionov, f d ekonomisk rådgivare till Putin. Den får uppfattas som ett försök att visa att Ryssland sedan länge planerade en invasion, medan EastView press sedan släppte en artikelsamling på engelska (Countdown to war in Georgia) för att sprida den ryska synen på saken. Den bästa utredningen av de omedelbara orsakerna till själva kriget står dock EU:s rapport från i höstas för (se tidigare inlägg).

Asmus’ främsta bidrag är framför allt att han granskar ”Västs” (NATO, OSSE, USA, EU) handlande före och efter kriget. Här har han genom att själv ha varit aktiv i samtal med framför allt europeiska och georgiska företrädare och med insyn i den amerikanska administrationens handlande en del intressant att tillägga.

För det första påpekar han att Georgien alltsedan första Sydossetienkriget 1991-92, då den fredsbevarande Joint Control Commission (JCC) etablerades, fastnat i ett asymmetriskt förhandlingsläge (parterna var Georgien, Sydossetien, Ryssland och Nordossetien) och att Väst inte pressade Ryssland angående Georgiens krav på att ersätta Nordossetiens representation med EU, OSSE och den nyupprättade georgiskstödda sydossetiska exilregeringen. Ryssland kunde obehindrat utnyttja sin vetorätt i FN och OSSE. Resultatet blev att Georgien ensidigt lämnade JCC i mars 2008.

Vidare argumenterar han för att man inte hade någon plan för konsekvenserna av erkännandet av Kosovos självständighet. Ryssland hade tydligt signalerat att man skulle komma att se det som en modell för lösning av låsta konflikter i det forna Sovjet. Antagligen förlitade man sig på att man skulle lyckas med att visa att Kosovo var ett kvalitativt särfall. Dessutom hade man tidigare räknat med att Ryssland inte skulle utnyttja argumentet på grund av sitt eget separatistproblem i Tjetjenien. Men vid den tidpunkten hade ryska och proryska krafter hjälpligt pacificerat Tjetjenien och argumenten om Kosovos särstatus blev inte övertygande, accentuerat av att alla EU- och NATO-länder fortfarande inte erkänt självständigheten.

En annan avgörande vändning blev NATO-toppmötet i Bukarest i april 2008 knappt tre månader efter Kosovos självständighetsförklaring, där Georgien och Ukraina trots tidigare spekulationer och tidvis tydliga intentioner från främst USA inte inbjöds till den s k Membership Action Plan (MAP). Diskrepansen mellan de långtgående utfästelserna i tidigare uttalanden och avsaknaden av verklig handlingsplan kom att tolkas av Ryssland som att NATO:s utvidgningsplaner lagts på is och som en inre oenighet.

Med tanke på att Ryssland upprepade gånger signalerat sina intentioner att återetablera en inflytelsesfär i sitt närområde och Georgien ständigt hänvisade till ryska provokationer går det att argumentera för att beredskapen borde varit större i Väst under våren och sommaren 2008. Parterna hade vid det här laget i ord och handling rört sig så långt ifrån varandra att det nog var mycket svårt att återupprätta verklig dialog, men även i detta läge påpekar Asmus att man i USA helt enkelt inte hade tillgång till tillförlitlig underrättelseinformation. Dessutom undvek de europeiska och amerikanska ledarna att kommunicera skarpa klargöranden gentemot Moskva på den information de hade. Man valde att inte inse allvaret. Enligt Asmus var Rysslands krigsmål georgiskt regimskifte, något man i Vita huset insåg först efter två och ett halvt dygns stridigheter och först då skärptes tonläget snabbt.

Men vad värre är, de stora frågor som aktualiserades genom kriget är fortfarande obesvarade. Det är inte bara det att Abchazien och Sydossetien har hamnat i en internationellt odefinierad situation och att Georgiens väg till integration i västliga säkerhetsstrukturer inom erkända gränser har omöjliggjorts. Handlingsförlamningen tyder delvis på oenighet inom NATO och EU med avseende på förhållandet till Ryssland, något som bland annat blir tydligt i frågan om Europas energiförsörjning. Men det är också ett symptom på att man inte ens teoretiskt har en bild av hur man skall vidareutveckla eller ersätta den ordning som utarbetades efter Parisöverenskommelserna 1990 för det nya Europa och principerna för OSSE.

I förhållandet till Ryssland har man dock länge varit fast i ett önsketänkande, grundat på Jeltsinerans närmande till Väst, ett närmande som nog dock till stor del hade sin förklaring i en desorientering och avsaknad av politisk linje i Ryssland (där man kanske hyste förväntningar om att den bipolära ordningen skulle ersättas av en multipolär, i stället för med ett från Rysslands synvinkel hegemoniskt fortlevande NATO). Ryssland är enligt Asmus fast i ett tänkande baserat på ”inflytelsesfärer” till skillnad från den västliga demokratiska modellens principer om varje nations rätt att fritt välja väg (han sammanfattade sina tankar kort i Washington Post nyligen). Tyvärr följer det naturligt om man accepterar det  resonemanget att Ryssland måste se NATO:s utvidgning som just en utökning av Västs (USA:s) ”inflytelsesfär”.

Ryssland har ju den senaste tiden upprepat att det behövs en ny transatlantisk säkerhetsstruktur, något som oftast kategoriskt avvisas i Bryssel och Washington. Kommande numret av rysksponsrade International Affairs har bland annat en artikel på ämnet. Hur mycket av konkreta förslag dessa utspel innehåller kan diskuteras (i en annan artikel), men de gör klart en sak; att det är viktigt för Ryssland – ibland genom åkallan av CSTO och SCO – att se sig själv som jämbördig motpart till NATO.

Förutom att Parisprinciperna skulle förhindra uppkomsten av inflytelsesfärer i Europa har alltså OSSE:s principer om gränsers okränkbarhet nu åsidosatts. Säkerheten för de länder som befinner sig i EU:s och NATO:s och Rysslands gemensamma gränsland har inte ökat. Asmus erkänner också att förhoppningen om en gemensam plan för Ukrainas och Georgiens anslutning till NATO inte längre är realistisk.

Europa behöver ett nytt paradigm för säkerheten, som på något sätt lyckas närma de motstridiga synsätten för att i slutänden sätta upp konkreta regelverk. Det kommer antagligen att krävas efterträdare till 1990-talets dokument som avslutade Kalla kriget och det i sin tur kräver samarbetsvilja. Det kommer inte att bli lätt, särskilt så länge det inte finns en aktiv diskussion om alternativen.

Försiktigheten är i och för sig förståelig. Risken att hamna i ett svårhanterligt moras om man börjar ifrågasätta principer som gränsers okränkbarhet och staters rätt till utrikespolitiskt självbestämmande är uppenbar. Men frågan borde stå högt på agendan i Washington, Bryssel och i Moskva. Annars är risken inte obetydlig att Europa ganska snart ställs inför nya obehagliga säkerhetspolitiska faits accomplis.

Kalla nordliga vindar

Published by
Wiseman
at 02 december 2009 in Barents, Försvaret, Mosaik, NATO, Norge and Ryssland. Closed

Kalla nordliga vindar sveper ner längs norska kusten och påminner om tiden före 1989. NRK rapporterar att för andra året i rad verkar det bli nytt rekord i antalet ryska flygplan, företrädesvis strategiska bombflygplan, som identifieras av norska flygvapnet när de flyger längs norska kusten. Trenden verkar också gå mot allt mer komplexa sammansättningar med bombflygplan, eskorterande långräckviddiga jaktflygplan och tankflygplan som understödjer.

Ryssland blir allt mer tydligt i sin vilja att återta Sovjetunionens forna ställning. Med största sannolikhet handlar det om att visa styrka i det allt viktigare Barentsområdet med alla dess råvaror som isens tillbakadragande frilägger. Ryssland har som bekant tidigare i år annonserat avsikten att bygga fem nya hangarfartyg och när det gäller landstigningsfartyg (som troligen kommer att baseras i Östersjön eller Svarta Havet) har man så bråttom att man inte anser sig ha tid att bygga en ny egen modell, utan vill köpa ett franskt på stört och licenstillverka ytterligare 3-5 st.

Även inom NATO framhåller man Barentsområdet som ett allt viktigare område för alliansen i framtiden. I Norge har man redan koncentrerat huvuddelen av sin försvarsmakt till nordligaste delen av landet och man har sedan något år tillbaka börjat fokusera om mot mer nationella uppgifter.

Inställningen i Sverige? Det heter fortfarande att Ryssland är mycket försvagat och inte har råd med sina väpnade styrkor, precis som det gjort i den svenska politiken sedan muren föll. Inteckningen av det svenska försvaret fortsätter.
I början av 90-talet talade man om ett antal tecken som om de upptäcktes i så fall skulle leda till en svensk ”återtagning” (återtagningen skrotades officiellt i sin helhet vid försvarsbeslutet 2004). De tydligaste tecknen ansågs bl a vara:

En negativ demokratisk utveckling i Ryssland (1)
Återtagning av landstigningsförmåga i Östersjön (2)
Återtagen förmåga att genomföra storskaliga luftlandsättningar (3)
Ökad närvaro globalt (4)

Det är bara att konstatera att vi de senaste åren har sett alla de ovan listade. Den demokratiska utvecklingen backar snarast med en stor rättsosäkerhet, historierevisionism, förföljelser av journalister och allt större avsaknad av fri media.

Landstigningsförmågan förbättras enormt genom köp av Mistral, men redan ombaseringen av Svarta Havsflottans landstigningstonnage till Östersjön under övningen Zapad i höstas talade sitt tydliga språk och var upphov till en del hicka inom Försvarsmakten och inte minst de baltiska staterna och Polen.

Likaså demonstrerade Ryssland åter en mycket god förmåga att genomföra luftlandsättningar av stora förband under Zapad och Ladoga i höstas på ett sätt som få trodde var möjligt.

Den ökade närvaron, och likt förortsungdomar, ökade kravet på ”respekt” har också manifesterats genom patrulleringarna med bombflyg i Arktis och Atlanten och expeditioner till t ex Karibien och Afrikas Horn med örlogsfartyg. Från att tidigare utåt ha talat om kärnvapen som ett defensivt vapen, talar man nu om att kärnvapen kan komma att användas i alla skalor av konflikter där man så finner lämpligt.

Samtidigt håller Sverige återigen på och monterar Försvarsmakten till en ny lägstanivå. Föga förvånande har inget av de tecken man politiskt formulerade på 90-talet som skäl för återtagning tagits på allvar. Istället bortförklaras de friskare än någonsin tidigare.

På samma sätt skedde med Georigenkriget (det s k kaukasiska lackmustestet). Försvarsberedningen fastställde året innan att Ryssland agerande mot sina grannländer kommer att vara ett lackmustest för Rysslands framtida väg. Noll och ingen reaktion politiskt förutom att man parkerar 14 stridsvagnar på Gotland!

Det finns ingen anledning för Ryssland att ge sig på Sverige, men det farligaste scenariot är det där Sverige blir ett säkerhetsvakuum, vilket historiskt uppfattas som problem av grannstater när det börjar blåsa snålt. Det andra stora problemet är att Sverige gladeligen skrivit ut säkerhetsgarantier till grannstaterna, men saknar fullständigt förmåga att infria dem. Det finns inget konfliktscenario som enbart drabbar ett av våra grannländer varvid vår egen säkerhetssituation tillåter att vi skickar delar av vårt försvar till grannländernas bistånd. Speciellt inte när drygt 1/8 av stridskrafterna konstant kommer att befinna sig i en annan världsdel.

Uppdatering 5/12 16.45: Johan Tunberger och Bo Hugemark kommenterar Mikael Nilssons debattartikel i SvD tidigare i veckan, med fokus på innebörden av den svenska solidaritetsförklaringen

FN, en blek säkerhetsgarant

Published by
Wiseman
at 16 juni 2009 in FN, Georgien, Mosaik, NATO and Ryssland. Closed

Idag visade det sig återigen hur tandlöst FN är genom sin struktur där de fem segrarmakterna från andra världskriget har vetorätt i säkerhetsrådet.

Ryssland använde idag sitt veto mot en förlängning av FN:s samt OSSE:s observationsuppdrag i Georgien och Abkhazien. Det ligger ju som bekant i högst grad i Ryssland intresse att det är så lite insyn som möjligt i Georgien. Enligt Ryssland är det Västs fel att det inte blir någon förlängning.

På samma sätt använde Kina sitt veto som straff mot Makedonien under 90-talet, då Makedonien erkänt Taiwan. Som tur var spred sig aldrig Balkankrigen till Makedonien.

Här finns en ordentlig läxa för Sverige att lära. Som nation där hotbilden innefattar en av vetorättsinnehavarna i säkerhetsrådet, kan man inte förlita sig på FN-hjälp i händelse av en kris eller konflikt. Man måste söka säkerhetssamarbeten och säkerhetsgarantier på annat håll.

Ett nordiskt samarbete i alla ära, men det är än så länge mer än ihåligt, inte minst Sveriges ”garantier” att man inte skulle stå passiv om ett av våra grannländer blir indraget i en konflikt. Även om man står fast vid garantin är frågan vad den ska backas upp med? De få militära förband vi har kvar täcker inte ens vår egen nation och hur ska man då kunna avsätta resurser till andra delar av Norden? Norden är inte större än att det är en samlad stridsteater där avstånden gör att en konflikt snabbt kan spridas över ytan.

EU har heller inte visat sig vara något starkt kort i säkerhetsfrågan. Historiskt har EU en rad misslyckanden i ryggsäcken, inte minst Balkan, Rwanda och Georgien. Ju större organisationen har blivit, desto spretigare har viljorna blivit. Nu verkar det dock som om man lyckats bättre med Tchad och Somalia.

NATO är ännu så länge den enda organisation som har någon form av trovärdighet, men den är som bekant än så länge tabu. Förhoppningsvis är detta på väg att förändras. Till skillnad från vad stora delar av befolkningen tror (inte så märkligt med tanke på de senaste 60 årens indoktrinering), är NATO en organisation där medlemmar förbinder sig att försvara varandra, inte föra krig i andra världsdelar. När det gäller allt annat än att försvara sig och andra medlemmar är det för varje stat att besluta vad man vill göra. Faktum är att FN på denna punkt är hårdare än NATO. Här är kanske det mest intressanta med NATO. Som medlem kan man vara med och påverka vad organisationen ska göra och hur. Är man som Sverige idag inte medlem, men deltar i operationer ledda av NATO, är det bara att tacka och bocka och göra som de andra säger utan något större inflytande.

Sverige måste börja ta sin och andras säkerhet på allvar. Frågan från Folk och Försvar i Sälen 2005 till ÖB Håkan Syrén är lika aktuell som alltid: ”Är det möjligt att planera en försvarsmakt som i krig är beroende av hjälp utifrån, utan att ha uttryckliga säkerhetsgarantier?” Våra grannar runt omkring oss har alla ett klart svar på den frågan. Det hade ÖB också. Trots att svaret blev detsamma har ändå inget hänt på 4 år förutom att Försvarsmakten är än mer beroende av hjälp utifrån.

Rysslands intressesfär och en NATO-övning

Published by
Wiseman
at 08 juni 2009 in Försvaret, Loyal Arrow, Miljöpartiet, Mosaik, NATO and Ryssland. Closed

Jag fortsätter att förundras över de helt oproportionerliga debatt som brutit ut över huruvida HMS Illustrious bär kärnvapen eller inte. Hur svårt ska det vara att acceptera att britterna saknar fysiska förutsättningar för att kunna leverera kärnvapen från sitt lilla hangarfartyg. Vad ska de ha dem till ombord? Använda dem som grindar när de spelar cricket?

Försvarsministern berättar på sin blogg om sitt besök ute på HMS Illustrious. Just det inlägget är väl inte så intressant, men efter att nyss ha scannat tv och lokalpress efter vilket avtryck hans besök satte, måste jag säga att jag tycker att han har gjort mycket bra ifrån sig. Mycket rak och koncis i intervjuerna, medan vissa journalister framstår som fån med sina ”reportage”. Hans debattartikel i lokaltidningen NSD var också mycket välskriven.

Miljöpartisten och ledamoten av försvarsutskottet, Peter Rådberg, hade också en debattartikel idag, men i SvD. Han hävdar att ”hangarfaryget med all säkerhet är atombestyckat”. Jag hävdar med all säkerhet att han framstår som jubelidiot när han påstår detta. Han levererar också en helt egenkomponerad version av vad övningen är till för. Att försvara energiresurserna i Arktis. Att sedan Norra Sverige råkar utgöra Europas bästa flygövningsområde och att övningsscenariot liknar det på 90-talets Balkan verkar inte höra dit. Man tycker ju att han åtminstone kunde bemöda sig att göra som sin kollega inom försvarspolitiken, försvarsministern, och besöka övningen för att skapa sin egen bild av den på plats. Istället åkte han endast till Luleå för att möta NATO-motståndarna och leverera ännu flera fabler om kärnvapen till sjöss och i luften. Rådberg slänger sig närmast med begreppet ”NATO” i debattartikeln som partier på yttersta högerkanten gör med ”invandrare”. Det är inte ens landet Storbritannien som anklagas för att ha kärnvapen på sitt fartyg, utan det är ”NATO”.

Andra har kritiserat Rådberg för följande formulering: ”Ryssland kommer inte att sitta stillatigande när en sådan här övning äger rum i sin intressesfär.” Jag anser den faktiskt vara korrekt på så sätt att Sverige och Nordkalotten i högsta grad faller inom den ryska intressesfären, på samma sätt som Östersjön faller inom den svenska. Sverige skulle kunna heta Jordanien och bebos av enbart vilda hästar. Vår geografi gör ändå att Sverige, och framförallt den nordligaste delen, ligger i den ryska intressesfären. En väpnad konflikt om resurserna som dolts av isen kommer att involvera norra Sverige vare sig man vill det eller inte, vare sig Sverige tillhör NATO eller inte. Det bästa sättet för Ryssland att skaffa sig kontroll över Nordnorge och säkra sin tillgång till Atlanten och hindra andras tillgång till denna sida Arktis, är genom en kniptångsmanöver genom norra Finland och Sverige samtidigt med en sjöburen rörelse. Den smala landremsa som är nordligaste Norge och Norges gräns mot Ryssland är extremt olämplig för framryckning. Detta faktum är detsamma som för 50 år sedan, men då var målet att hindra förstärkningar av NATO i Centraleuropa i händelse av tredje världskriget.

Nu verkar det som om pressen, samt vänstern, försöker få det till att övningen Loyal Arrow skulle pressa Ryssland att öka sin militära övningsverksamhet i norr och att det är därför man helt plötsligt ska genomföra tre mycket stora övningar i västra Ryssland och Vitryssland under sommaren och hösten. Jag är mycket skeptisk. Övningar av det här slaget kräver mycket stora förberedelser och planering innan. Till skillnad från vad som skrivs, offentliggjorde Ryssland dessa övningar för flera månader sedan, men då var det tydligen inte så intressant för svensk press. Ryssland brukar också vara mycket noga med att påpeka när man håller en övning eller liknande i syfte att svara på ”NATO-agressioner”. Så har icke varit fallet nu. Jämför man storleken på övningar handlar Loyal Arrow om ca 2000 man, medan de ryska rör 60 000 man. Bara i Zapad 09 är det två ryska arméer som övas. Det är mer än hela den planerade svenska Försvarsmakten.

Det finns dock all anledning att ta dessa övningar på allvar. Den största av dem, Zapad 09 som hålls i Vitryssland, är en upprepning av de klassiska sovjetiska Zapadövningarna som hölls på 70- och 80-talen, samt 1999. Scenariot har alltid varit ett ”krigsfall väst”, där det handlat om att möta NATO i Centraleuropa. Senast 1999 drog man i Ryssland slutsatsen att det krävs insats av taktiska kärnvapen för att kunna hantera NATO:s teknologiska överlägsenhet.

Finland, men framförallt Polen, baltstaterna och Georgien, lär höja sin beredskap under dessa övningar. Det ryska anfallet på Georgien kom direkt ur en motsvarande övning i Sydkaukasus förra sommaren, när man bl a ägnade hela sommaren åt att förstärka upp det abkhaziska järnvägsnätet fram till georgiska gränsen för att klara tunga militära transporter. Valet av övningsplatser sammanfaller rätt väl med var Ryssland idag har starka säkerhetspolitiska intressen. Polen är en nagel i ögat på Ryssland, framförallt sedan man gick med på basering av missilförsvar. Värt att notera är också att ryska försvarsdepartementet nyligen publicerade en skrift där man anklagade Polen för att ha orsakat andra världskriget.

På det hela är det här övningar på en nivå som inte skådats sedan 80-talet innan Sovjetunionens fall och Ryssland har nu varje år ökat sin övningsnivå ordentligt, precis som försvarsbudgeten. Försvarsminister Tolgfors tal om att det ”är en ökning men från en mycket låg nivå” klingar mycket, mycket falskt. Speciellt om man sätter det i samband med att vi i Sverige varje år slår rekord åt andra hållet. 2007 års slutövning för NBG med 2500 man framställdes som något helt enormt, när den i själva verket i storlek var en bråkdel av en normal armeslutövning 7 år tidigare.

Ryssland av idag är en demokratur, hur mycket vi än önskar att det vore en fulländad demokrati. Till dess den dagen infinner sig, gör vi i Sverige säkrast i att betala hemförsäkringen i form av ett ordentligt försvar, istället för att som förre ÖB indirekt erkände i sitt avgångstal på Karlberg i våras: ignorera de rapporter från Ryssland som är negativa och enbart lita på de positiva. Sverige kommer alltid p g a sitt läge att bli indraget i en större konflikt i Europa, oavsett om vi är med i NATO eller alliansfria.

För den som är intresserad av att läsa (vilket man lär vara om man läst så långt att man läser det här) rekommenderar jag följande fördjupning:

Artikel i Neo om dagens Ryssland och Nordstream. Mycket intressanta reflektioner.

KKrva-artikel om den norra flanken. Lika aktuellt idag som för 50 år sedan.

Sovjetisk analys av Zapad ‘77

Sverige har ingen chans mot Ryssland

Published by
Wiseman
at 21 april 2009 in Mosaik, NATO, Ryssland and Socialdemokraterna. Closed

Så heter Allan Widmans debattartikel i Expressen idag, som handlar om ett svenskt NATO-inträde.

Jag håller med Allan Widman i hans budskap. Sverige bör snarast ta steget fullt ut och gå med i NATO. Ända sedan regeringen Palme förlorade valet 1976 och inte berättade för den borgerliga regeringen om det hemliga samarbetet med NATO, satsar vi vår säkerhet på en helt outtalad garanti från både EU och NATO. Det är högt spel. Georgienkriget visade mycket väl vad en sådan outtalad garanti (dock mer uttalad än i det svenska fallet) är värd. Det också ett oerhört märkligt ställningstagande att ”kräva” att någon annan ska skynda till ens hjälp utan att vara villig att göra detsamma, för det är exakt det vi i Sverige gör idag.

Sannolikheten att Sverige ensamt skulle drabbas i händelse av ett krig mot Ryssland är astronomiskt liten. Ytterst få scenarior finns där det händer. Inte ens då skulle Ryssland kunna projicera sin fullständiga makt mot Sverige eftersom man måste ha reserver att binda upp ett NATO som infriar en eventuell garanti.

Troligast är dock att ett krig skulle beröra flera av de nordiska länderna och det skulle ge oss visst samarbete. Eftersom övriga nordiska och baltiska länder redan är med i NATO eller inom en snar framtid (Finland), faller det sig naturligt att vi fullbordar samordningen. Redan nu är vi fullt ut NATO-anpassade och får dagligen rätta in oss i ledet efter NATO-procedurer och kravspecifikationer, både hemma i Sverige och i Afghanistan, samtidigt som vi inte får ta del av de dokument och ordrar som styr verksamheten eftersom det faller under NATO-sekretess. Det faller det sig då rätt naturligt att vi även tar det sista steget och ser till att få vara med och påverka istället för att bara rätta in oss efter vad andra säger.

Man ska dock bära en sak i åtanke. NATO är inte för evigt och blir svagare för varje nytt medlemsland. Därför krävs att Sverige ändå bibehåller en stark nationell försvarsförmåga. Det är också grunden i att få resurser över för att kunna göra internationella insatser och stötta andra.

Det lustiga är att det är samma parti som en gång såg till att Sverige inte gick med i NATO, samma parti som indoktrinerat befolkningen att NATO är det hemskaste av hemska samtidigt som man drev ett dolt samarbete som i princip innebar att Sverige var NATO-medlem i händelse av krig (fram till 1976), samma parti som sedan 90-talet sett till att NATO-anpassa Försvarsmakten och som idag har en partiledare som säger att svenskt NATO-medlemskap inte är att tänka på under hennes livstid. Hur ska man tolka det?

Myten om missilförsvaret

Published by
Wiseman
at 23 december 2008 in Mosaik, NATO and Ryssland. Closed
I vanlig ordning protesterar Ryssland mot det amerikanska robotförsvaret, som Ryssland hävdar utgör ett hot mot landets kärnvapenförmåga och gladeligen hänger ”fredsaktivister” runt om i Sverige och världen på i protesterna mot den store Satan, precis som när det begav sig på 80-talet och KGB öste pengar och idéer över ”fredsrörelsen”.

Synar man Rysslands argument och robotförsvaret lite i sömmarna faller det mesta av den ryska argumentationen.

För det första kommer USA att placera ut 10 st antirobot-robotar i Polen, vilket är någon promille av alla stridsspetsar och t o m kärnvapenrobotar som Ryssland förfogar över.

Till skillnad från vad gemene man tror går inte kortast vägen mellan ryska robotbaser över Europa, fastän det sägs att alla vägar bär till Rom. Långdistansrobotar skjuts den kortast möjliga vägen för dels nå fram, men framförallt för att man vill slå ut målet så fort som möjligt. Hinner man slå ut fiendens ledarskap, är möjligheten något större att man slipper undan vedergällning.

Ser man då till var Ryssland har sina robotbaser (asiatiska Ryssland, även om det finns vissa i Europa) är det rätt tydligt att kortaste vägen till Washington, Chicago, Colorado, Los Angeles går över Nordpolen (Det är bara att plocka fram jordgloben och måttbandet)

Antirobot-robotarna är dessutom helt beroende av att kunna genskjuta sina mål, dvs möta dem någonstans i mitten av deras bana, för att kunna träffa. De kommer aldrig att kunna jaga ikapp sina mål.

I fallet Iran är det rätt tydligt att placeringen av antirobot-robotarna i Polen är helt naturligt. Ett annat alternativ vore södra Sverige. Än så länge förfogar inte Iran över teknologin att bygga en robot som når ända till USA, men tekniken är inte känd för att stå stilla eller gå bakåt.

Nordkorea å sin sida har inte kommit mycket längre (de bägge länderna samarbetar på detta område), men beräknas snart ha robotar som når USA:s västkust.

Vad är det då som hotar Ryssland med robotförsvaret? Förmodligen till största delen den ryska självkänslan eftersom USA i och med robotförsvaret ytterligare stärker de militära förbindelserna till Polen och Tjeckien. För rysk del innebär robotförsvaret närmast ett bekymmer i förmågan att skjuta robotar mot Europa. Man kan också notera att Rysslands protester riktar sig mot den del av robotförsvaret som finns i Europa, inte de som står i USA. Man ska också bära i åtanke att säkerställandet av både USA och Rysslands kärnvapenförmågor ligger i de bägge nationernas kärnvapenubåtar.
Värt att notera är också att bägge nationerna nu bedriver forskning och tester för att byta ut de delar av kärnvapenarsenalen som börjar bli till åren komna. Vissa tester går sämre än andra, men man måste tydligen ändå säkerställa att hela planeten blir förintad vid ett kärnvapenkrig.