Regeringen archive - Rysk mosaik

Archive for the 'Regeringen' Category

Markera – markera inte?

Published by

at 05 maj 2013 in Försvaret, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

En uppmärksammad aspekt på svenska internationella insatser, särskilt Afghanistaninsatsen har varit den mycket bristande samordningen mellan olika svenska myndigheter då t ex Försvarsmaktens och SIDAs insatser i bästa fall saknat samordning och i andra fall varit rent kontraproduktiva. Gång efter annan har på WW den sista tiden tagit upp DIME, menandes hur en aktör påverkar en annan aktör på den internationella arenan genom något eller flera av medlen diplomati, information, militära ansträngningar eller ekonomiskt. Ju fler av dessa verktyg som appliceras, desto större påverkan kan påräknas.

Det har nu snart gått två veckor sedan den svenska allmänheten genom Svenska Dagbladet blev informerad om hur ryska flygplan utnyttjade blottor i den svenska incidentberedskapen för att öva attacker mot Sverige. En övning som ingick som del i den beredskapsövning för det ryska strategiska bombflyget som president Putin beordrade under den västerländska påskhelgen. Något som hittills förvånat i debatten är att ingen grävt djupare i de andra gånger liknande verksamhet genomförts i anslutning till Sverige och vad som då skett, när nu Expressen redan den 23 april berättade att liknande händelser inträffat med jämna mellanrum.

Hittills har Sverige inte genomfört någon officiellt markering mot Ryssland och enligt såväl försvarsminister som utrikesminister är det heller inte aktuellt. Flera intervjuade har avfärdat det inträffade som ”fullt normal övningsverksamhet”. Jag kan tänka mig att en fyrgrupp JAS 39 som genomför en profil för anfall med sjömålsrobot 15 inne i Kaliningrads flyginformationsregion skulle uppfattas som mycket provocerande av Ryssland och leda till högljudda och fullt motiverade protester. Anledningen att oanmält öva i svensk flyginformationsregion, med avslagen transponder och utan att besvara radioanrop får anses ringa om man bara avser att öva mot vilket mål som helst. Man kan lika gärna öva i eget luftrum såvida man inte samtidigt vill sända ett budskap med uppträdandet – i enlighet med DIME. Trots avsaknaden av svenska protester markeringar mot denna incident (och förmodligen även andra incidenter) har andra länder i Östersjöområdet offentligt reagerat starkt på det inträffade, t ex Polen.

I fredags kunde SVT berätta att Sverige tillsammans med de övriga nordiska länderna till veckan kommer att lämna över protestnoter till det ryska utrikesministeriet med anledning av att ryska myndigheter genomförde en aktion mot Nordiska rådets kontor i Kaliningrad i enlighet med den i höstas antagna agentlagen. Intervjuad var utrikesminister Carl Bildt som sakligt föredrog händelsen och varför de nordiska länderna nu överlämnar protestnoter. Att markeringar sker mot denna ur ett demokratiskt perspektiv mycket absurda lag är att applådera.

Det märkliga är dock att dagen innan fattade regeringen beslut om försvarsrelaterat samarbete med Ryssland. Föredragande, då försvarsministern är på utlandsresa, var ingen mindre än utrikesminister Carl Bildt.

Nu kan det ju hypotetiskt vara så att Regeringen fattade ett negativt beslut avseende försvarsrelaterat samarbete med Ryssland, men det förefaller ej troligt med tanke att en kommuniké då gått ut för att förstärka budskapet. Vän av ordning kan fråga sig varför vi ska bejaka försvarsrelaterat samarbete med Ryssland, samtidigt som landet övar överraskningsanfall mot oss och vi samtidigt försöker markera mot ryska övertramp inom området mänskliga rättigheter?

SvD

Vill även slå ett slag för den nystartade försvarsbloggen Jägarchefen som igår diskuterade ryska påsken som del i ett större övningsmönster

Ett lackmustest av Sverige (uppdaterat 29/4 13.05)

Published by

Wiseman

at 28 april 2013 in Baltikum, Försvaret, Mosaik, Polen, Regeringen and Ryssland. Closed

I den mycket sevärda dokumentären om Palme uttrycker Carl Bildt om utrikespolitiken på 70- och 80-talen under Palme att man aldrig fick utrycka kritik eller fördömande mot Sovjetunionen och övriga diktaturer i Östeuropa utan Palmesverige kunde bara agera utrikespolitiskt i frågor i andra världsdelar.

Det var inte utan att uppleva en viss déja-vu jag i vintras såg den nuvarande utrikesministern uttrycka detta. Faktum är att vi idag befinner oss i en mycket snarlik situation.

Idag är dock diktaturerna i Östeuropa hädangångna liksom Sovjetunionen. Däremot har vi fått en nytt starkt och odemokratiskt land i vårt närområde i form av Putins Ryssland. En närmast autokratisk stat vars framtida ambitioner till stor del verkar bygga på militär rustning och kraftspråk mer än ekonomiska och sociala reformer. Liksom situationen med regeringarna Palme under det kalla kriget verkar Sverige inte ha något manöverutrymme gentemot Ryssland om man får tolka svensk utrikespolitik.

Följer man svenska regeringars utrikesdeklarationer ett antal år tillbaka i tiden finner man att de är märkligt milda gentemot Ryssland jämfört med situationerna i Vitryssland och Ukraina, trots att situationen där i många fall är jämförbar eller värre.

Sedan sommaren har vi bjudits på betydligt fler exempel, men då inom det säkerhetspolitiska området. Ett är den dåvarande ryske generalstabschefen Makarovs besök i Finland och sedan Sverige. I Finland gjorde Makarov det mycket tydligt vad han och Ryssland anser vara ryskt intresseområde och vad man anser att de nordiska länderna ska göra och inte göra. Medan Finland uttryckte sin ståndpunkt offentligt var det pinsamt tyst från svenskt håll. Ett annat område där den svenska tystnaden varit pinsam är de ryska ”agentlagarna” där biståndsorganisationer och medborgarrättsorganisationer sedan förra året måste registrera sig som ”utländska agenter”.

Det mest flagranta exemplet är dock ”ryska påsken”. Statsminister Reinfeldt har hittills inte yttrat ett ord i frågan, men kallar däremot till presskonferens för något som han som djurgårdare tydligen anser vara ett allmänintresse mer än ett särintresse, nämligen att Djurgårdens tränare och ordförande valt att avgå efter hot. Med andra ord fotboll. Nog för att utvecklingen kring svensk toppfotboll och de svansar som står för denna utveckling är mycket oroväckande för samhället. Prioriteringen blir ändå märklig när statsministern håller helt tyst avseende händelser som för svensk politisk handlingsfrihet är mycket bekymrande.

Minst lika dålig smak får man av utrikesminister Carl Bildts tystnad gentemot de ryska övningarna med tungt bombflyg i svensk flyginformationsregion och hur han försöker översläta den icke-existerande jaktincidentberedskap genom att försöka få det att framstå som att det var ett medvetet val. Tystnaden är dock inte lika massiv i andra länder utan Bildts kollega i Polen går däremot ut och fördömer det ryska agerandet (Lars Gyllenhaal har också en länk till en polsk analys av ryska påsken).

Uppenbarligen är den svenska utrikespolitiska handlingsfriheten gentemot Ryssland kraftfullt begränsad. Det bådar inte gott. Är vår handlingsfrihet redan i djupaste fredstid så pass begränsad betyder det att redan nu har rysk DIME* haft framgång. Baltikum ska nog inte vänta sig alltför mycket solidaritet från Sverige om det skorpar till sig.

Den ryska påsken var inte bara ett lackmustest för svensk beredskap utan även för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

*DIME är ansträngningar inom områdena diplomati, information, militär och ekonomi som används av en aktör för att påverka en annan på den internationella arenan. Bäst resultat anses uppnås ju fler av områden som samordnas.

Se även The Atlantic Council om ryska påsken.

SvD, BT, NA, UNT, AB

Uppdatering 29/4 13.05: Nu kommer enligt SvD även reaktioner från Estland på ”ryska påsken”.

En incident utan beredskap?

Published by

Wiseman

at 22 april 2013 in Flygvapnet, Försvaret, Försvarsberedningen, Incidentberedskap, Mosaik, Regeringen, Ryssland and Solidaritetsförklaringen. Closed

Incidentberedskap – vad är det? Försvarsmakten har en rad olika verksamheter under beteckningen incidentberedskap där den som löses med jaktflyg är den mest kända (därav frågan till försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren förra veckan om vad hon avsåg med sin debattartikel).

Incidentberedskapen är Sveriges första försvarslinje. Den ska kunna svara upp mot ett uppdykande hot, som idag även kan vara asymmetriskt, till exempel i form av ett kapat flygplan. Sin viktigaste roll fyller dock jaktincidentberedskapen genom att lösa Försvarsmaktens skarpaste verksamhet – att hävda landets territoriella integritet genom att markera närvaro i svenska intresseområden. Incidentberedskapen är det i fredstid spetsigaste säkerhetspolitiska instrumentet som Sverige förfogar över.

Vilken beredskapstid som jaktincidentberedskapen har är av naturliga skäl omgärdat av stark sekretess. Det är därför högsta anmärkningsvärt att SvD fått tag i dessa uppgifter kring det som på Twitter nu kallas ”ryska påsken”. Lika anmärkningsvärt var det när förre ÖB Bengt Gustafsson gick ut i en debattartikel på Newsmill i vintras och hävdade att Sverige av ekonomiska skäl och gällande arbetsrättsliga regler inte har möjlighet att hålla incidentberedskap dygnet runt.

Genom signal- och radarspaning lär Sveriges grannländer och de som förfogar över strategiska spaningsresurser ha en mycket god uppfattning om hur ”normalbilden” för svensk incidentberedskap. Om Bengt Gustafsson skulle ha rätt så skulle det i så fall endast vara en överraskning för svenska skattebetalare som förmodligen lever i tron om något annat. Regeringen har ingen anledning att vara överraskad eftersom man är den uppdragsgivare som lägger ambitionen i dessa frågor.

Uppgifterna om incidentberedskapens tider etc. är dock som sagt omgärdade av sekretess och det skulle inte förvåna mig om det kommer att inledas en undersökning om vem som har gett uppgifterna till SvD och därmed sannolikt brutit mot sekretessen.

Nu är i vilket fall som helst informationen ute. För rysk del lär det inte spela så stor roll då man ju själv lär ha full koll på var och när man flyger och med vilken avsikt. De enda som inte får reda på något om incidentberedskapen är den svenska allmänheten. Att skriva om incidentberedskapen är en balansgång i sekretessen och inlägg i ämnet får därmed avgränsas därefter.

För att påverka andra aktörer inom internationella relationer brukar man inom säkerhetspolitiken tala om fyra olika medel: diplomatiska medel, information, militära medel och slutligen ekonomiska medel. Ett exempel på det sistnämnda kan t.ex. vara ekonomiska sanktioner. Militära medel kan utgöras i ena änden av rena stridshandlingar och i andra änden av övningsverksamhet eller militär närvaro, såsom till exempel när USA sänder in ett extra hangarfartyg i Persiska Viken eller genomför flygningar över Sydkorea med strategiskt bombflyg. Man vill sända ett budskap. Att tro att situationen skulle vara annorlunda i Sveriges närområde är ytterst naivt. Det är bara att se på hur förra upplagan av övningen Zapad (år 2009) föranledde en samtidig svensk beredskapsövning på Gotland med i stort sett allt Försvarsmakten kunde ställa på fötter i normal organisation.

Det är dock aningen sorgligt att många först nu upptäcker att världen tydligen ser lite annorlunda ut än vad man trott. Det borde egentligen inte komma som en överraskning att händelser liknande den under påsken även förekommer i Sveriges absoluta närområde eller att den ryska övningsverksamheten och förmågan i närområdet kraftig ökat de senaste åren när pressen i våra svenska grannländer rapporterat om liknande verksamhet under en rad år.

Påskens händelse är intressant på en rad sätt. Den visar på att den svenska beredskapen då inte fungerade. Att man utifrån transpondersvar skulle kunna utläsa syftet med en flygning såsom försvarsmaktens insatschef Anders Silwer påstår i media, låter mycket, mycket märkligt. Nu fanns ingen svensk jaktincident att tillgå. NATO:s baltiska incidentberedskap, då i form av danska F-16 startades dock i vanlig ordning. I media förekommer uppgifter om att dessa skulle ha startat för att stötta Sverige. Jag delar inte den analysen. Den baltiska incidentberedskapen har som uppgift att markera NATO:s ståndpunkt avseende Baltikum och ingeting annat. Tar man denna start som incitament för att NATO täcker Sveriges brister begår man ett allvarligt misstag.

Vän av ordning bör nu ställa sig frågan om detta var en engångshändelse eller inte. Det intressanta med denna flygning var, som tidigare omskrivits på WW, att den demonstrerar en kraftigt ökad rysk förmåga då man parallellt genomförde tre stora övningar, varav två direkt ur fredstida beredskap (den nu avhandlade med strategiskt bombflyg samt den stora övningen vid Svarta Havet som Ryssland ej ansåg sig behöva förvarna om i enlighet med Wiendokumentet).

I somras genomförde Ryssland en annan flygning med tungt bombflyg i Östersjön, eskorterat av jaktflyg. Det som skiljde den gången från påskens var att man då passade på att släppa ett tydligt budskap i media genom ett pressmeddelande där man berättade att flygningen genomförts i Östersjön utan att kränka någon nations territoriella luftrum och att man genomförde den med skarpa kryssningsrobotar ombord. Vem som var mottagare av budskapet specificerades dock inte, men händelsen kan dock direkt jämföras med USA:s övningar med strategiskt bombflyg i Sydkorea i samband med att Nordkorea började skramla med kärnvapen. Återigen M:et i DIME. Sommarens händelse resulterade dock inte i något uppmärksammande i svenska media.

Ett gammalt bittert talesätt säger att man betalar för. Jag brukar hävda att krig är en materielsport, men de ekonomiska förutsättningarna styr självfallet även spelarlönerna och hur mycket man har råd att träna. Måhända har Bengt Gustafsson rätt. I så fall går vi en mycket dyster framtid till mötes då ett av Regeringens senaste uppdrag till Försvarsmakten där myndigheten i syfte att få pengarna att räcka till för de av regeringen alldeles för högt ställda kraven på bland annat materielinköp, uppdras att se över sina personalramar. Målbilden är att en betydligt högre del av personalen ska vara tidvistjänstgörande (det vill säga reservofficerare och dito specialistofficerare och soldater) och att antalet heltidstjänstgörande anställda ska utgöras av endast det antal som krävs för att driva Försvarsmakten en vanlig vardag. Med andra ord – inte påskafton. Jag rekommenderar vidare att läsa hos Väpnaren hur allokering av Försvarsmaktens resurser påverkar möjligheterna.

Summa summarum: Incidentberedskap är Sveriges i fredstid yttersta säkerhetspolitiska instrument. Att då misslyckas så kapitalt som man gjorde under påsken är inte förtroendeingivande för svensk försvarsförmåga. Till hösten kommer nästa förannonserade stora ryska övning i Sveriges närområde, där Ryssland, Vitryssland och övriga stater i CSTO ska öva försvar mot NATOs robotsköld. Förhoppningsvis finns det en bättre incidentberedskap då. Även om Sverige själv vill hålla sig utanför blir man automatiskt indragen i såväl NATOs egen övning Steadfast Jazz som övningen Zapad -13 då svenskt territorium för bägge sidor utgör en nyckel till militära operationer i Baltikum. Då vill det till att kunna uppträda trovärdigt, särskilt om man därtill avgivit en solidaritetsförklaring till såväl Baltikum som övriga EU.

Som tur är har flera svenska försvarspolitiker fastställt att Ryssland drar sig österut och ser sina största säkerhetspolitiska hot i söder och i öster. Tyvärr visar varken dispositionen av kvalificerad materiel eller andra indikatorer på samma sak. Inte heller verkar den ryske biträdande försvarsministern instämma. Låt oss heller inte för allt i världen glömma att de ryska försvarssatsningarna är en modernisering från ”en mycket låg nivå”, enligt flera moderata försvarspolitiker. Konstigt nog lyckas Ryssland trots ett decennium av mycket kraftigt ökade försvarsanslag och övningsverksamhet ständigt hålla sig på en låg nivå, medan alliansregeringen med med minskade försvarsanslag sedan 2006 lyckats bygga ett närmast otroligt bra svenskt försvar. Är det inte märkligt, så säg?

Att svenska media nu sent omsider börjar uppmärksamma vad som händer i närområdet är en välbehövlig vitalisering av svensk försvars- och säkerhetspolitisk debatt. Än så länge skrapar man dock bara på ytan. Det lär bli anledning att återkomma till dagens händelser såväl som andra i nya inlägg.

Media: SvD 1 2 3 4, SvD Direktrapportering, SvD Chat, SvD Ledare, SvD, Aftonbladet 1 2, 3, DN 1 2 3 4, 5, 6, Exp 12, SR 1 2 3 4 5 6 7, Corren, GP, SVT, Db, VG, BT, HBl, NT, 2, BLT, 2, SydS, 2, GP, VK, HD

Bloggar: Skipper, Cornucopia 1 2, Johan Westerholm, 2, OJ, Väpnaren, Staffan Danielsson, Borneo, 6:e mannen, Gyllenhaal, Rolf K Nilsson, Mikael Jansson, Westerholm och 6:e mannen på Newsmill

Försvarsberedningens vita blad börjar fyllas

Published by

Wiseman

at 07 april 2013 in Försvaret, Försvarsberedningen, IO 2014, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

Försvarsberedningen påbörjar sitt arbete

Det drar ihop sig för Försvarsberedningen. Till sommaren ska den första rapporten inför försvarsbeslutet 2015 presenteras i form av en omvärdsanalys. Inte är det någon lätt omvärldssituation att tolka och använda som avstamp. Utifrån en lågpunkt under 00-talets första halva har situationen i det svenska närområdet blivit alltmer dynamisk och trenden pekar fortsatt uppåt under 2013 och kommande år.

För The Center for European Policy Analysis skriver The Economist journalisten Edward Lucas en intressant artikel om nu kommande och kända händelser i delar av vårt svenska närområde som i allra högsta grad bör påverka hur vi i Sverige ser på vår säkerhetspolitiska situation. Några av dem är sådant som redan avhandlats på WW. Läser man därtill finska försvarshögskolans rapport The Development of Russian Military Policy and Finland breddas bilden ytterligare.

En aspekt av det som berör och som tidigare tagits upp på WW är hur Eurasianismen och den politiska ortodoxin växer sig allt starkare i Ryssland och där vice premiärministern tillhör rörelsens frontfigurer. Eurasianismen framstår förmodligen för svenskar som närmaste absurd, men är trots allt något många ser som en verklig världsbild i Ryssland.

I den politiska debatten i Sverige får vi ofta från regeringskretsar höra hur Ryssland vänder sig österut och söderut och att det är där landet har sin hotbild. Som påvisades i serien Strategiska realiteter här på WW är det inte den bild som tecknas i vare sig den ryska doktrinen eller säkerhetsstrategin. Enligt en polsk källa som Försvar och Säkerhet refererar är det något man noterat även i Moskva, men då från NATO-håll: ” Ryssland måste reagera på NATO:s utbyggnad i öster, särskilt som NATO (sic!) försöker övertyga Ryssland om att hoten mot landet finns i söder, Afrika och Fjärran Östern” (även polsk källa). En indikator på var man lägger tyngdpunkten är var nyckelförband och nyckelmateriel återfinns – och det är vare sig längs den södra eller östra gränsen.

Georgienkriget

Eskapaden med Georgien för snart fem år sedan vände upp och ner på tidigare sanningar i den svenska försvarspolitiken, men resultatet av det av den dåvarande försvarsberedningen formulerade lackmustestet låter fortsatt vänta på sig. Georgienkriget var ur liberal ögon en omöjlighet. Enligt den liberala teorin skulle Ryssland aldrig riskera sin livsviktiga handel med Europa för ett krig. Tyvärr blev fallet ett annat. Förvisso var Georgien varken medlem av EU eller NATO, men väl aspirerande medlem. Men Georgienkriget var inte bara ett lackmustest avseende Rysslands förhållande till sina grannländer.

Det var i synnerhet ett lackmustest för den liberala tolkningsmodellen och för EU:s enade front vad avser försvars- och säkerhetspolitik. Nu kunde inte EU uppvisa en fast och enad front gentemot den ryska aggressionen mot Georgien, vilket riskerar att ha sänt en mindre lyckad signal (vissa EU-länder uttryckte till och med stöd för Ryssland). Istället tog sig Frankrike och president Sarkozy på sig att mäkla fram ett fredsavtal med Ryssland. Intressant är sedan att inom ett år skrev Frankrike avtal med Ryssland om tillverkning och leverans av två Mistral-fartyg, vilket räddade livet på delar av den franska försvarsindustrin ett tag till. Signalen som därmed sänds är inte speciellt lyckad. ”Låt oss glömma att ni nyss löste en gränstvist med militärt våld, business as usual”.

Det är inte utan att man förstår den starka oron som än mer förstärktes hos de baltiska staterna. Vad är EU och NATO villigt att betala för att stå upp för ett fåtal miljoner balters frihet, när det är en geografisk position som ytterst svårförsvarad och med mycket stora insatser på spel? De historiska tankegångarna lär gå till Rhenlandet 1936 och Sudetområdet 1938 och Chamberlains eftergifter.

Frågan man här får ställa sig om Europa är moget att hantera sin egen säkerhet? Varken inom ekonomiska eller säkerhetspolitiska frågor är EU enad aktör, utan har att hantera många nationella viljor. Det senaste säkerhetspolitiska provet för EU var Libyen, där unionen inte denna gång heller kunde uppvisa en enad front. Europa är i högsta grad beroende av amerikanskt stöd och när USA allt mer drar sig ur Europa blir framtiden säkerhetspolitiskt oviss.

Den baltiska huvudvärken

Georgienkriget blev naturligt också starten för allt starkare krav från de baltiska staterna på att NATO skulle återuppta sin försvarsplanering för att hantera försvaret av Baltikum. Så skedde också härom året och mindre övningar har genomförts i området.

Det är dock först i år som en verkligt stor övning kommer att genomföras i form av Steadfast Jazz 13 och Baltic Host, vilka utöver undsättning av Baltikum även syftar till att öva de baltiska ländernas förmåga att ta emot stöd (en förmåga som är synnerligen väsentlig även för svensk del, men som hittills aldrig övats och det heller inte verkar finnas några planer på att öva). Enligt Lucas kommer scenariot att utgå ifrån krisplaneringen där det till en början blir en polsk uppgift att förstärka Baltikum. Denna uppgift lär inte vara helt uppskattad i Polen då man själv har en omfattande gräns mot Vitryssland. Intressant att notera är tidpunkten för Steadfast Jazz, nämligen senhösten 2013, det vill säga några veckor efter årets största ryska övning, Zapad 13 vilken genomförs i september enligt officiella uppgifter.

Zapad 13 är en årets stora samövning i den ryska övningsserien som roterar mellan landets regioner (Zapad betyder väst på ryska). I år är Zapad även en övning för CSTO, Collective Security Treaty Organization, (vars medlemmar är Ryssland, Vitryssland, Armenien, Kazakstan och Tadjikistan) och insättande av organisationens snabbinsatsstyrkor. 2009 var scenariot för Zapad försvar mot ett anfall av litauiska separatister med polsk uppbackning. Övningen avslutade med användande av taktiska kärnladdningar (ej skarpt av naturliga skäl) för att slå motståndaren. Scenariot för årets Zapad är något mer bekymrande då det grundar sig i försvar mot NATO:s robotsköld, vilken man tidigare från ryskt håll meddelat kan motivera insättande av kärnvapen. Det finns alltså rimliga skäl att misstänka att årets Zapad slutar liknande den föregående.

Övningens genomförande inte alltför långt ifrån gränsen till Litauen och Polen lär vålla viss oro inte minst i dessa länder och de ryska styrkorna i Kalingrad lär också ingå i övningen.

De gångna åren har vi kunnat se en mycket stark återtagning av tidigare förmåga inom de ryska stridskrafterna, där inte minst beredskapsövningen häromveckan visade prov på förmågan att inom timmar förflytta centrala luftlandsättningsförband till operationsområdet. I luftarenan har man återtagit förmågan till samordnat uppträdande med ledningsflygplan, tungt bombflyg och eskorterande jaktflyg och som visades nu senaste veckan på den stora luftförsvarsövningen Ladoga 13 i Karelen, förmågan till lufttankning i mörker. På den marina arenan har man återtagit förmågan till anfall med sjömålsrobotar samordnade i tid och rum från olika håll i syfte att överkomma motståndarens luftförsvar. Utöver dessa finns också en mängd andra exempel på förmågor som återtagits och vilka inte var tänkbara för bara några år sedan. Likväl heter det i den politiska retoriken i Sverige att återtagningen sker från en ”mycket låg nivå”. Uttalandet är i och för sig sant, men säger däremot inget om vilken nivå man idag bedömer att återtagningen nått.

Den ryska militärreformen som nylanserades efter Georgienkriget innebär enorma satsningar inom den militära sektorn, vilket väl inte riktigt är vad det ryska samhället mest skulle behöva. Likväl görs det ändå. Många betvivlar att man i Ryssland kommer att ro i land med reformen ekonomiskt. Hittills verkar dock satsningarna ha fallit väl ut och man har genomfört och lyckats med det man föresatt sig. Nu återstår sju år till dess en ny rysk militär grundplatta har skapats.

Den ryska ekonomin är i hög grad beroende av landets råvaruinkomster. Det råder vissa farhågor om hur länge dessa räcker. Vad som står klart är däremot att det finns en marknad att avsätta dessa på. Europa har länge utgjort en av de viktigaste kunderna för olja och gas och Ryssland seglade härom året upp som världens största producent av olja, före Saudi-Arabien. Gaskranarna har tidigare använts för att påverka bångstyriga grannstater i rätt riktning. När nu ett stort gasavtal blivit klart med Kina finns det anledning att oroa sig i Europa då det finns ytterligare en marknad att avsätta produkterna på.

För svensk del

Ur svensk, liksom finsk synvinkel bör man vara bekymrad över utvecklingen i närområdet. För svensk del utgör denna utveckling, liksom USA:s urdragning ur Europa, något som måste tas på allvar i försvarsberedningens kommande omvärldsanalys. Likaså måste vägas in Rysslands allt mer avoga inställning till internationella avtal för säkerhet och stabilitet såsom CFE-avtalet som man frånträdde i december 2007 och Wiendokumentet vars framtida giltighet man kan fundera över efter den nyligen genomförda ryska beredskapsövningen. Vidare utgörs en av de mest intressant frågorna för svenskt vidkommande av hur Sverige och svenskt territorium hanteras i respektive övningsscenario för Steadfast Jazz liksom Zapad. Dessa övningar äger dock rum efter att rapporten lämnats och det är tveksamt om svenska observatörer vid övningarna har tillräcklig insyn för att få veta detta.

Om man ska sänka blicken till samtiden kan det bli en intressant höst för svenskt försvar. Då Zapad 09 genomfördes tidssamordnat med Ladoga 09 med dess luftlandsättningar, föranledde detta den svenska beredskapsövningen Dagny II. Frågan är vad som skulle kunna finnas gripbart i höst då IO 14 är långt från uppfylld och Försvarsmaktens som bekant inte längre har några inneliggande värnpliktskullar. Vidare kommer stora delar av Flygvapnet under september att delta i den stora nordiska flygövningen Arctic Challenge Exercise i norra Sverige, Norge och Finland.

President Putin lär 2008 som premiärminister i en intervju om NATO:s expansion ha citerat Bismarck att förmåga inte avsikt, är vad som räknas. Det sades för övrigt om Bismarck att han bara skrattat en gång och det var när han såg Vaxholms fästning. Jag hyser dock starka misstankar att han skulle kunna ha ägnat en rungande skrattsalva åt tidigare svenska försök till försvarspolitik där seden varit att anpassa omvärlden till pengapåsen.

Att den aktuella försvarsberedningen började med vita blad låter lovande. Men var de verkligen så vita? Vad döljer sig i de ej offentliga anvisningarna till försvarsberedningen bakom anteckningsblocket? Från kommittédirektivet till Luftförsvarsutredning 2040 vet vi att en rad avgränsningar gjorts, inte minst i fråga om ekonomi.

I vilket fall som helst hade Bismarck rätt i det förstnämnda citatet. Förmåga tar lång tid att bygga. En avsikt kan ändras över en natt, såsom det kaukasiska lackmustestet påvisade. En omvärldsbeskrivande rapport (helst utan förbehåll) är det första steget, men sedan gäller det att omsätta slutsatserna till handling. Där har det många gånger brustit tidigare.

Det ska betonas att materialet i detta inlägg endast bygger på öppna källor företrädesvis tillgängliga på nätet. För den som önskar fördjupa sig rekommenderas i första hand artikeln av Edward Lucas samt rapporten The Development of Russian Military Policy and Finland från finska försvarshögskolan. Den sistnämnda innehåller material som man sällan finner som öppen handling. Läs gärna också Arménytt 1/2013 om ny rysk operationskonst och militär förmåga, liksom Försvar och Säkerhet på samma ämne som detta inlägg.

SvD

Gulrött för Bildt om den ryska upprustningen (uppdaterat 11/2 17.45)

Published by

Wiseman

at 10 februari 2013 in Försvaret, Moderaterna, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

På onsdag kommer utrikesminister Carl Bildt att presentera den utrikespolitiska deklarationen i Riksdagen och sannolikt var det av just den anledningen SVT Agenda lyckats få honom att ställa upp i kvällens program.

Huvudfrågan i den del som berörde utrikesministern var hur den massiva ryska militära upprustningen påverkar Sverige. Det är svårt att säga att tittarna bjöds på något egentligt svar. Carl Bildt agerade mest undflyende och man kunde lugnt pricka in ett antal rätt i den moderata försvarspolitiska floskelbingon. (Se även Stagecoachs variant)

Vad gällde upprustningen i Ryssland avfärdade Bildt den på samma klassiska manér som man kunnat höra sedan Putins första mandatperiod. Man uppmanas komma ihåg att upprustningen sker från en låg nivå och är långt ifrån vad Sovjet var.

Förvisso är det långt ifrån den sovjetiska nivån. Man ska dock bära i åtanke att nu är det Ryssland och att stora delar av Sovjetunionen inte längre ingår i den ryska försvarsbudgeten. Ej heller ingår att hålla igång försvarsbudgetarna till ett antal Warzawapaktsländer respektive att finansiera ett stort antal krigsmakter i tredje världen.

”Den låga nivån” vi idag pratar om är en nivå avsevärt förbi den högsta nivå den ryska försvarsbudgeten någonsin haft sedan Sovjetunionens fall och vartåt trenden pekar torde det inte råda något tvivel om. Tyvärr kan man inte länka direkt till tabeller hos SIPRI, men det är bara att välja Ryssland och se efter själv. Tyvärr har SIPRI inte fört in 2012 ännu, men till ett tidigare inlägg om de ryska försvarsutgifterna skapades nedanstående graf.

Rysslands försvarsutgifter enligt SIPRIs tabell, med tillägg för 2012 enligt SIPRI (Guardian) och 2013 enligt officiella ryska uppgifter

Ett intressant parti följer sedan vid 02.50 i Agendaklippet, där Mats Knutson frågar om inte Rysslands militära upprustning, närområdesfokus och prioritering av energileveranser direkt påverkar Sverige. Här svarar Bildt mycket skickligt och leder iväg tittarna och Knutson på en intressant exkursion längs alla ryska gränser – utom Östersjön och Arktis. Detta är områden som direkt påverkar Sverige, där det förstnämnda utgör leveransväg för en mycket omfattande del av Rysslands BNP och det sistnämnda nationellt ses som landets räddning och framtida finansiering.

Samtalet fortsatte sedan med att Knutson hörde sig för om Bildt åsikt om det svenska försvaret behöver upprustas. Här trillade nästa poäng in på bingobrickan. Enligt Bildt fick nu Försvaret mer pengar, speciellt för att kunna köpa in JAS 39E. Den aspekten, med det massiva underskottet i materielbudgeten och Regeringens underfinansiering av JAS 39E har berörts gång efter annan på den här bloggen. I samma veva fick tittarna också veta av Bildt att Försvaret visserligen är mindre, men också mycket mer kapabelt och avancerat än tidigare. Också det en åsikt som titt som tätt manifesteras i den moderata försvarsretoriken och återsänds ute i landsortstidningarna av lokalt förankrade riksdagspolitiker. Därtill också ett budskap som gavs rött ljus i ett inlägg på WW förra helgen.

Bildts gamle försvarsminister håller uppenbarligen inte med sin gamle statsminister om Försvarsmaktens status idag, då han för en vecka sedan i debatt med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren replikerade hennes ”försvaret har blivit smalare och vassare” med ”nej, smalare och kassare”. Tydligen verkar inte folkpartiledaren Jan Björklund heller dela de moderata åsikterna i försvarsfrågorna med tanke på det budskap Björklund förde fram i intervjun i Agenda och som också återsänts i SVT:s nyhetsprogram under dagen och kvällen. Det återstår att se om Björklund menar allvar eller om det är ett sanktionerat utspel i syfte att rädda kvar försvarsröster i Alliansen efter den senaste månadens moderata klavertramp i försvarspolitiken som gett partiet ett än sämre rykte inom försvarskretsar.

Knutson och Bildt diskuterar sedan den svenska försvarsförmågan 2019 (ej idag som säkert många tror) och det så kallade enveckas-försvaret. Här följer ett något luddigt resonemang från Bildts sida om det som militärt benämns uthållighet. Utan att gå in för djupt på området kan man konstatera att Bildts dåtidsperspektiv rörde en reell motståndarförmåga. Perspektivet 2019 rör ett angrepp med motsvarande 2 bataljoner (dvs ca 2000 man) enligt de uppgifter som förra året publicerades på Armébloggen. Ett scenario som känns mer ekonomiskt gångbart än troligt.

Det ska bli intressant att se hur årets utrikespolitiska deklaration kommer att formuleras kring utvecklingen i Ryssland. Det är svårt att bortse ifrån att relationerna mellan Ryssland och framförallt USA, men på många sätt även EU, förvärrats under året. Tidigare års utrikespolitiska deklarationer har varit milda avseende kritik mot Ryssland. Tonen har då varit betydligt hårdare mot Vitryssland och Ukraina, fastän kritiken rört samma samhälleliga problemområden som man även ser i Ryssland med korruption, godtyckligt rättsväsende och ett auktoritärt styre.

Avseende kvällens program hade varit betydligt mer intressant att höra Mats Knutson fråga ut Bildt om hans åsikter om Rysslands nye hök, vice premiärministern Rogozin respektive vilket inflytande den politiska ortodoxin som Rogozin företräder har och kommer att ha på president Putin. Att utrikesminister Carl Bildt skulle säga något annat än sina partikollegor om förvarspolitiken var knappast att vänta.

Betyget blir gulrött också för utrikesminister avseende intervjun i Agenda. Han gjorde dock avsevärt mycket bättre ifrån sig än sina ministerkollegor och partivänner Reinfeldt och Enström vad avser att få budskapet att låta trovärdigt. Den ryska militära upprustningen till redan nu mycket höga nivåer är och kommer att vara ett svenskt säkerhetspolitiskt problem, dels som medlem av EU, dels som utfästare av en solidaritetsdeklaration för de nordiska länderna och Baltikum (vilket vi redan i fallet med Island har fått mycket svårt att realisera) och framförallt för att stora delar av den ryska upprustningen förläggs till Militärdistrikt Väst, det vill säga Sveriges närområde. Det är svårt att sätta dit utrikesministern på direkta felaktigheter förutom de som redan avhandlats i det tidigare trafikljusinlägget, men samtidigt är det som sagt många snygga kringgångar istället för att svara på frågorna.

Läs gärna även SvD:s ledare om utvecklingen i det ryska samhället, respektive Kalle Kniiviläs inlägg om ett av president Putins senaste framträdanden.

Kuriosa: På Twitter fanns Sveriges journalistelit (med få undantag) kvällens Agenda vara intressant av två orsaker.
1. Utrikesministerns glasögon som verkade sneda på något sätt.
2. Att utrikesministern uttryckte att SVT och Agenda var särintressen.
De säkerhetspolitiska frågorna var tydligen av betydligt mindre intresse. Det är bara att ge Mats Svegfors rätt.

Media: SVT, 2, DN, 2, 3, 4, SvD, 2, 3, 4, 5, Aft, 2, SR, 2, Sydsvenskan,
Bloggar: Chefsingenjören, Johan Westerholm

Uppdatering 11/2 17.45: Aftonbladets Wolfgang Hansson länkar i en artikel till den ovan synliga grafen över de ryska försvarsutgifterna sedan Sovjetunionens undergång. Det står honom fritt att göra. Bättre för Wolfgang Hansson och Aftonbladet hade dock varit att läsa hela detta inlägg och länka till det eftersom hans slutsats är att man rustar från en låg nivå. Den låga nivån är dock sedan länge passerad.

Sverige är inte Nya Zeeland (uppdaterat 10/7 10.30)

Published by

Wiseman

at 09 juli 2012 in Försvaret, Moderaterna, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

Ständigt denne Pellnäs och hans Gotland, muttrar nog en del när pensionerade översten av första graden Bo Pellnäs nu publiceras på DN Debatt där han går till hårt angrepp mot den moderata försvarspolitiken. Han har i allt väsentligt helt rätt även om försvarsprisindex lär innebära en betydligt större skillnad än 4 miljarder på 20 år.

Det går inte att som Moderaterna bortse från strategiska realiteter som gäller i den del av världen Sverige är beläget i. Även om vi hoppas på en positiv och liberal utveckling i Ryssland talar alla tecken för raka motsatsen. Ren liberalism lär inte att räcka för att hålla i schack en stat som gör allt för att återgå till 1930-talet och vars huvudsakliga arbetsmetod är realpolitik. Det är inte för inte som Ryssland satsar på att bygga ut pipelines mot sin granne i öster för att skapa ytterligare en möjlig marknad. Möjligheterna att då spela ut olika marknader mot varandra ökar väsentligt.

Sverige är inte helt beroende av rysk gas och olja (Ca 50 % 2011)ännu och förhoppningsvis fortsätter det att vara på detta sätt, så länge Norge och Danmark kan leverera. Däremot är Ryssland i dagsläget i hög grad beroende av Östersjön och dess utlopp för mycket stora delar av landets BNP. Att öka gasanvändningen i Sverige skulle däremot ge ett betydligt ökat beroende av Ryssland, på samma sätt som Tyskland idag är närmast helt beroende av Ryssland till följd beslutet att lägga ned kärnkraften. Incitamenten att finna andra drivmedel är med andra ord större än enbart miljömässiga.

Svensk säkerhets- och försvarspolitik kan inte baseras på ett fåfängt hopp att oljepriset fortsätter på en låg nivå och därmed bromsar den ryska ekonomin och utvecklingen. Oljepriset kommer att stiga och därmed de ryska skatteintäkterna som ska finansiera försvarsreformen som i sin tur är avsedd att säkra de naturtillgångar landet är helt beroende av för sin ekonomiska utveckling. Tyvärr är den ryska statskassan och exportinkomsterna helt baserade på råvaror och i viss mån även krigsmateriel. Försök gärna finna någon förädlad produkt som säljs i Sverige och EU som är ”Made in Russia”. Det är oerhört svårt. Man kan därmed också fundera över de ryska incitamenten att få till en fredlig utveckling i området kring Persiska Viken. Ju oroligare, desto högre oljepris och därmed större intäkter för världens största oljeexportör, Ryssland som sedan några år gått om Saudi-Arabien.

Pellnäs har helt rätt i att avsaknaden av en trovärdig nationell försvarsförmåga gör att ett land ligger helt öppet för yttre påtryckningar. Var det av en händelse de största ryska militärövningarna i närområdet på 30 år inklusive landstignings- och luftlandsättningsmoment genomfördes strax innan Sverige skulle fatta ett slutgiltigt beslut om godkännande av Nord Stream? Tydligen var det i alla fall tillräckligt för att så gott som alla militära resurser som fanns i landet skulle koncentreras till Gotland och Mälardalen i form av en beredskapsövning.

Visst föreligger det avsevärda hinder för Ryssland att ro i land sin försvarsreform, inte minst i frågan om korruptionen. Medvetandet finns dock där att det i hög grad är vinna eller försvinna. Kan man inte förverkliga reformen kan det ytterst innebära att den ryska staten får svårt att överleva för att man inte kunnat hävda de naturtillgångar i Arktis man anser sig ha rätt till.

Tyvärr lär varken Anders Borgs eller EU:s liberalism räcka till för att rå på det Ryssland ser som sina intressen. Anders Borg har däremot alla möjligheter att påverka den svenska försvarsbudgeten och därmed landets möjlighet att självständigt föra utrikes- och säkerhetspolitik och även möjligheterna att verka för demokratiska värderingar och en demokratisk utveckling i Ryssland. Sverige är tyvärr inte Nya Zeeland.

Strategiska Realiteter 1, 2, 3, 4

Uppdatering 10/7 10.30: SvD Ledarsida tar upp upprustningen i Ryssland och Pellnäs debattartikel i DN. Frågan debatterades också av Pellnäs och Cecilia Widegren i P1 Morgon.

Solidaritetsförklaring i teori och praktik (uppdaterad 17.20)

Published by

Wiseman

at 23 juni 2012 in EU, Finland, Island, Mosaik, NATO, Regeringen, Ryssland and Solidaritetsförklaringen. Closed

Svensk säkerhetspolitik är fantastisk, eller snarare politik överhuvudtaget. Hur snabbt man kan glömma något man själv var med och tog fram eller diskuterade bara några år tidigare.

I torsdags berättade SvD att Sverige i form av försvarsdepartementet deltagit i NATO:s årliga krishanteringsövning, CMX (Crisis Management Exercise). I artikeln anklagades Regeringen för att mörka det svenska deltagandet i denna övning, vars grundscenario är kriser som framkallar nyttjande av NATO-stadgans artikel 5. Sverige, liksom Finland, deltar i denna övning som medlemskap i Partnerskap För Fred, PFF.

Som stabsövning för politisk-strategisk nivå är övningen inte unik. Motsvarande övningar har genomförts i Sverige under efterkrigstiden, framförallt i form av Försvarshögskolans Solbackaövning. I EU-sammanhang genomförs årligen motsvarigheten CME, där Sverige deltar.

Vad finns det då att vara upprörd över? Inte mycket egentligen. Deltagandet i CMX är helt i enlighet med PFF och Sverige och Finland bjöds in även för att övningen skulle utspelas i Nordeuropa. Att i spelet ingripa till Norges försvar är helt i enlighet med den svenska solidaritetsförklaringen och det är mycket positivt att så sker. En rad politiker ställer sig i SvD kritiska till att man inte informerats om deltagandet i CMX. Må så vara, men det årliga deltagandet kan inte komma som en överraskning. Söker man i Riksdagens arkiv hittar man snabbt Regeringens skrivelse 2008/2009:137 som tar upp Sveriges återkommande deltagande i CMX. Det kan alltså inte vara någon överraskning för övriga partier. Än mindre så när man ser vilka riksdagsledamöter som motionerat mot skrivelsen.

Redan i höstas tog Försvar & Säkerhet upp det svenska deltagandet i CMX sedan man bl a uppmärksammat det pressmeddelande i vilket NATO beskriver övningen och tar upp det svenska deltagandet. Återigen är det alltså ”gammheter” (Cornucopiskt uttryck) som beskrivs i media.
Se även Chefsingenjören om CMX, liksom FOI-analytikern Stefan Olsson på Newsmill

Avseende crisis management och CMX finns det också skäl att fundera på övriga delar av solidaritetsförklaringen, eller snarare solidaritetsdeklarationen i form av Lissabonfördraget och då främst ett motsvarande scenario som utspelar sig i Finland. Det är nu två veckor sedan den ryske generalstabschefen Makarov under sitt besök i Finland uttryckte sig i mycket hårda ordalag kring Finlands samröre med NATO, det nordiska försvarssamarbetet och även finska militära övningar i östra Finland. Högintressant var också den karta Makarov presenterade där Finland och delar av Sverige utgjorde en rysk intressesfär. Om Makarovs besök i Stockholm följande dagar sades inte mycket i svenska media förutom att man uppmärksammade att Makarov är misstänkt för krigsförbrytelser i Tjetjenien. Analysen här på WW i samband med uttalandena i Finland var då att detta inte var Makarovs egna intiativ utan att budskapet är sanktionerat från högsta ort.

Av den anledningen var gårdagens nyheter från Moskva väntade, där Putin i samband med att han tog emot Finlands president Niinistö, bekräftade Makarovs ord. Att detta tas upp i svenska media förefaller osannolikt med tanke på att man inte ens tog upp ståndpunkten att delar av Sverige är rysk intressesfär.

Frågan är då hur EU skulle klara av att hantera ett Finlandsscenario motsvarande det som användes i CMX. Man kan också konstatera att det svenska övningsmässiga agerandet i CMX var mycket mer självsäkert än stödet för Finland och det nordiska försvarssamarbetet vid Makarovs besök, eller för den delen den isländska luftrumsövervakningen. Måhända hade försvarsminister Enström att säga general Makarov, men det kommer aldrig att komma till allmän kännedom. På samma sätt kommer inte Makarovs budskap till Enström att bli känt.

Om en dryg vecka inleds årets upplaga av Almedalsveckan, vilket är en av två säkerhets- och försvarspolitiska höjdpunkter under året. Utmärkt läsning inför denna är Mannen utan ansikte av Masha Gessen. Den utgör en skrämmande beskrivning av den man som under kommande decennium kommer att dominera den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde. Mannen utan ansikte rekommenderas starkt till alla landets försvarspolitiker – samt inte minst finansminister Anders Borg.

Vill man inte köpa boken går den utmärkt att låna på landets bibliotek och om man är lite modern av sig lånar man den som e-bok till sin Ipad/Android-platta

Se även Observationsplatsen och Rolf K Nilsson: ”Pratar Putin också strunt enligt Reinfeldt?”

Uppdatering 17.20: SvD undrar återigen varför det svenska deltagandet i CMX hemlighållits. Man ger dessutom återigen sken av att det tillskott på 2-3 mdr kr Försvarsmakten behöver efter 2014 ska användas för att rymma nya stridsflygplan, vilket är helt felaktigt. Summan krävs för att överhuvudtaget kunna färdigställa Insatsorganisation 2014 till år 2019. Beställning av nya stridsflygplan, transportflygplan, radarstationer, ubåtar, luftvärn, stridsfordon och en hel rad andra materielsystem som faller för åldersstrecket fram till 2025 ligger helt utanför detta och är med andra ord ofinansierade.

Normalt sett…

Published by

Wiseman

at 16 januari 2012 in Folk och försvar, Folkpartiet, Försvaret, Gotland, IO 2014, Luftvärnet, Mosaik, NATO, Personalförsörjningen, Regeringen and Ryssland. Closed

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker

… sker såna här länkningar numera endast via Twitter, men den här länken kändes lite för intressant för att undanhålla de bloggläsare som inte följer Twitter. Twittrandet har ju annars varit frekvent från många håll under Folk och Försvars rikskonferens.

Nåväl. På SvD:s ledarblogg gör Allan Widman ett gästinlägg med anledning av SvD:s artikelserie om det svenska försvarets bekymmer. I inlägget börjar Widman med att såga Juholts säkerhetspolitiska framträdande under dagen, men inte av samma anledning som försvarsministern, utan hur han avhandlar säkerhetspolitiska hot.

”Håkan Juholt gick idag till attack mot ett påstått motstånd att uppfatta klimatförändringen, IT-säkerheten och terrorismen som säkerhetspolitiska hot. Vare sig i försvarsutskottet eller försvarsberedningen har dessa nya hot negligerats. Tvärtom nämns de i samtliga centrala, säkerhetspolitiska dokument sedan början av 2000-talet. De återfinns sedan samma tid även i EU säkerhetsstrategi.

De nya, icke-militära hoten är i alla delar dimensionerande. Det som förvånar är dock att Juholt i sitt anförande – så länge och med sådant allvar – beskriver den negativa utvecklingen i främst Ryssland och Kina utan att dra några som helst slutsatser avseende försvaret av Sverige. När han uppmanar till långsiktigt säkerhetspolitiskt tänkande gäller det uppenbarligen inte risken för militär våldsanvändning.”

Widman fortsätter sedan in på att avhandla något som även fp-ledaren Jan Björklund tog upp i sitt anförande, nämligen försvaret av Gotland. Widman vill där se att det i nästa försvarsbeslut återupprättas en Gotlandsbrigad:

”Gotland förtjänar sannerligen en brigad. En brigad vars stomme är den tunga kustroboten från gamla tiders rörliga amfibiebataljon och långräckviddigt, markbaserat luftvärn. Till sådana förband krävs självfallet också skydd och understöd från mekaniserade enheter. Bemanningen av dessa förband bör så lång möjligt ske med gotländska, tidvis tjänstgörande soldater.”

Widmans förslag är helt korrekt och varför kommer att bli ämnet för ett framtida inlägg – förhoppningsvis i helgen. I korthet kan man dock säga att Gotlands avsaknad av försvar utgör ett stort problem för såväl NATO, som Ryssland – förmodligen i högre grad än det gör för Sverige. Så länge ön är avmilitariserad och inte aktivt behärskas av egna förband alternativt svenska militära förband, måste man i sin planering utgå från att motståndarsidan har för avsikt att besätta ön. Dels för att förhindra den andre, men även för att skydda sin egen verksamhet. För NATOs del handlar det om att sjö- och luftvägen planera för att förstärka och skydda sina medlemsländer i Baltikum och för Rysslands del handlar det om att förhindra NATO att göra detta.

Det obehagliga faktumet kvarstår att från Gotland låser man all trafik på och över Östersjön med långräckviddiga sjömåls- och luftvärnsrobotar.

Att militärt överge Gotland är med största sannolikhet det största svenska strategiska misstaget sedan Sveaborg. Det har Allan Widman insett. Frågan är när fler politiker inser det.

Passa också på att läsa inlägget på Cynismer om obalansen i verksamhet och verksamhetsmedel. Ett inlägg ur verkligheten som förmodligen är lika ovälkommet hos försvarsministern som Juholts fadäs var välkommen.

Makt nog att försvara Sverige? (Uppdaterat 22/9 15.30)

Published by

Wiseman

at 21 september 2011 in Finland, Försvaret, IO 2014, Kristdemokraterna, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

Kristdemokraterna anordade idag tillsammans med Folk & Försvar seminariet ”Försvarsmakten 2014 – Makt nog att försvara Sverige?”. Seminariet direktsändes i SVT2 och man får också tacka F&F för den utmärkta servicen att spela in seminarier och lägga upp dem på hemsidan så att man kan se dem i efterhand. Orkar man inte läsa hela detta långa inlägg eller se hela seminariet, så rekommenderas i alla fall summeringen sist i inlägget och Mikael Oscarsson inledande och avslutande ord. Man går dock miste om något eftersom seminariet var mycket intressant och väl värt några av kvällens timmar.

Seminariet inleddes av Kd:s främste försvarspolitiker, Mikael Oscarsson, som redogjorde för bakgrunden till seminariet och de frågor han ställt till Försvarsmakten med stöd av Riksdagens utredningstjänst, också dessa med svar utlagda på F&F:s hemsida. Oscarsson tecknade en mycket allvarlig bild av utvecklingen i Försvarsmakten och framtidens osäkerheter. Sverige väcktes i en säkerhetspolitisk Törnrosasömn av Georgienkriget 2008, vilket nu ställt helt nya försvars- och säkerhetspolitiska krav. Oscarsson betonade också det arktiska perspektivet där han menar att vi inom 10-15 år sannolikt kommer att få se ökade spänningar och kamp om råvarorna. Vidare tog Oscarsson upp Solidaritetsförklaringen och Östersjöperspektivet där bl a en vid det här laget välkänd luftvärnsräckviddscirkel visades. På ämnet kan det också vara intressant att notera finska försvarshögskolans rapport där man konstaterar att Ryssland rustar upp kraftigt nära den finska gränsen, varvid nu Iskanderrobotar får täckning in över Stockholm.

Vad finska FHS mer konstaterar i sin rapport, och som också betonades av Oscarsson, är USA:s allt mer minskade intresse för Europa och USA och NATO-ländernas allt mindre handlingskraft till följd av den negativa ekonomiska utvecklingen, samtidigt som t ex Ryssland än så länge är relativt opåverkat. Finska FHS går så långt som att döma ut Norden som ett militärt vakuum.

Slutligen tog Oscarsson upp det som varnats för flera gånger på WW, senast igår, nämligen Försvarsmaktens annalkande materielkris, där en mycket stor del av försvarets grundläggande materielsystem måste ersättas inom det närmaste dryga decenniet, samtidigt som det inte finns pengar i framtida försvarsbudgetar att lösa ut detta. Materielsystem som berörs är bl a luftbevakningsradarsystemen, ubåtar, korvetter, stridsfordon, skolflyg, uppgradering av transport- och stridsflyg.

Vad som nu sker, och som gårdagens höstbudget är ett tydligt tecken på, är att Sverige likt statsekonomierna i Grekland, USA med flera, skjuter problemen på framtiden och låter dem växa till sig genom att ignorera dem idag. Likt USA:s budgetunderskott bordlägger man frågan till nästa mandatperiod.

Frågor som ständigt återkom i seminariet, med all rätt, var personalförsörjning, materielomsättning och beredskap. Flera gånger ställdes frågan vad som finns tillgängligt idag och imorgon, men något tydligt svar framkom inte. Försvarsmakten genom nye utvecklingschefen brigadgeneral Dennis Gyllensporre konstaterade att beredskapen kontinuerligt höjs, men ekonomin begränsar tillväxttakten på antalet anställda soldater. I dagsläget bemannas krigsförbanden huvudsakligen av icke repetitionsutbildade värnpliktiga, materiel finns till huvudsak, men är ofta inte fördelad på förbanden och förbanden har låg grad av samövning. Organisationen är har inte full förmåga förrän 2019 och 2014 kommer en enklare version vara klar, där huvuddelen av förbanden har kortare beredskapstid än 3 månader. Nuvarande ekonomiska ramar fungerar inte bortom 2013 och det med anledning av ersättning av materiel och att köpkraften reduceras. Läser man i svaren till Oscarsson ser man att ända fram till 2019 kommer förband att bemannas med värnpliktiga som EJ kommer att repetitionsutbildas.

Personalförsörjningen kritiserades på många punkter. Peter Hultqvist (s) konstaterade att USA genomförde sin övergång från värnplikt på 10-15 år. Inget land har försökt sig på att byta ut värnplikten så snabbt som Sverige. Tyvärr tar nog vissa detta som beröm eller något positivt.

En fråga som ställdes till Försvarsmakten var vilken förmåga det fanns för IO14 att växa i storlek om en svensk upprustning skulle behöva genomföras på vilket svaret blev att det finns ingen överkapacitet, vilket inte kommer som någon överraskning för den som är insatt i hur hårt svångremmen dras åt när förband bemannas upp i PRIO. Gyllensporre betonade också att man fram till 2014 räknar med ett lågt hot, men att det inte går att se längre bort än så. Vän av ordning brukar ju då påpeka att det är just därför man måste ta höjd och ha en organisation som snabbt kan växa och hantera det oväntade.

Försvarsdepartementet representerades av Michael Moore, bl a f d utvecklingschef i Försvarsmakten. Han inledde med en historisk utblick över vad som lett fram till kraven på dagens försvar och konstaterar att vi lämnade något som inte fungerade. Vän av historien kan ju då samtidigt konstatera att Moore själv varit högst bidragande till att Försvarsmakten ser ut som den gör idag avseende låg beredskap, underbemanning, stora investeringar i icke-existerande materiel (NBF). Moore satt ju nämligen själv som utvecklingschef och har därefter funnits på Försvarsdepartement i olika befattningar. Man kan också plocka fram Försvarsmaktsidé 2020 som Moore var med och tog fram och konstatera likheterna med dagens och för den delen gårdagens organisation.

I sin roll som departementets man på seminariet talade Moore om att förändringen i Försvarsmakten ska genom en prolongerad ekonomi och att det krävs en implementering av den nya materielstrategin och omfördelning från stödverksamhet till kärnverksamhet. Samarbete mellan nordiska länder och ”pooling” och ”sharing” betonades. Det sistnämnda är ju återigen en papperslösning eftersom lösningen endast går att använda vid övning och vid insatser i insatsområden där landet som står för hårdvaran inte själv har större användning för materielen på grund av nationella insatser. Det är med andra ord en förmåga som inte går att lita på.

Moore jämförde också hela tiden Sveriges försvar med övriga Europa, där han menar det ser mycket värre ut och speciellt avseende stridsflygplan. Moore använder sig då av samma knep som man alltid gjort före honom. Han relaterar till pappersförband. XXX antal JAS 39 Gripen låter ju mycket imponerande, men skrapar man på ytan och kontrollerar uppfyllnaden avseende den materiel och personal som krävs för att operera skarpt är bilden en helt annan, där Libyeninsatsen är ett slående exempel. Siffror på papper är alltid en sak, verkligheten en annan.

Det blev också tydligt när Moore upprepade gånger undvek att svara på den ytterst relevanta frågan om hur mycket de kontrakterade soldaterna kommer att kunna öva i större förband för det nationella försvaret, ställd av f d generalmajoren Jörn Beckman. Beckman konstaterade att de tidvis tjänstgörande soldaterna ska tjänstgöra i Försvarsmakten 20 % av sin kontraktstid och övrig tid i det civila, varvid soldaten kommer att tillbringa ca 1 år och 8 mån i uniform. Av dessa 20 mån kommer 2 x 6 mån att läggas på internationella insatser och Beckman undrade då hur mycket tid som egentligen blir över för större nationella övningar. En högst relevant fråga eftersom detta är kärnan i det kommande nationella försvaret, men Moore hänvisade bara till att det rörde sig om schablonvärden. Ett ej trovärdigt svar och Moore sade själv tidigare under seminariet att träningstiderna blev för korta i värnpliktsförsvaret.

Moore betonade också att Sverige nu ska kunna ge och ta emot militärt stöd. Det tidigare har förmodligen satt sig ordentligt i försvarsdebatten och påminner starkt om dagens internationella insatser. Det senare är ytterst förbisett. Att effektivt kunna ta emot stöd kräver stora investeringar i basstruktur, ledningsförmåga och inte minst stora mängder av samövning. Det senare påpekades också av Jörn Beckman som förde fram att ett förberett stöd är avsevärt bättre än bara ett stöd, vilket oppositionspolitikerna i form av Peter Rådberg (mp) och Peter Hultqvist (s) kontrade med att något NATO-medlemskap kommer inte på fråga och släpade återigen fram det gamla klassiska socialdemokratiska kärnvapenspöket ur garderoben, där nog de flesta trodde att malarna hade förvandlat det till damm.

Officersförbundets ordförande Lars Fresker talade också under seminariet påpekade att 80 % av OF:s medlemmar upplever att man i dagens situation har för låg personaluppfyllnad (officerare), saknar materiel och övar alldeles för lite för att kunna lösa uppgiften väpnad strid. Ett allvarligt betyg på situationen i dagens försvarsmakt. Fresker tog också upp det saknade lagstödet för att kunna skriva kontrakt med de tidvis tjänstgörande soldaterna, vilket Moore påpekade att det ju faktiskt kommer till sommaren. ”Till sommaren” innebär nästan två senare än grundplaneringen och därmed kommer det i hög grad påverka intagandet av den nya organisationen.

Politiker som deltog i seminariet var Allan Widman, Mikael Oscarsson, Peter Rådberg och Peter Hultqvist och diskussionen dem emellan var mycket intressant, där både Widman och Oscarsson öppnade upp för ökade försvarsanslag. Där kan också nämnas att KDU vill se 3-5 mdr ytterligare till försvaret.

Summa summarum: Seminariet är högst sevärt om man orkar sig igenom dess två timmar uppdelat på ett antal filmklipp. Det är ytterst upplyftande att se att försvarsdebatten nu börjar ta fart och att brister som tidigare endast påpekades i bloggosfären nu även återfinns på politisk nivå, som t ex osäkerheten i den nya personalförsörjningen och huruvida man kan behålla soldaterna under hela kontrakten, underfinansieringen av materielsidan, det militära vakuumet på Gotland och mycket annat. Fortfarande råder dock en mentalitet att vilja stoppa huvudet i sanden och skyffla över brister med slarviga uttryck, vilket är fallet avseende materielen och möjligheterna att öva förbanden.

När det som nu visar sig på seminariet att begreppet ”förmåga till väpnad strid” är i högsta grad odefinierat, inser man att det därmed vidöppet för tolkning till användarens fördel. Därmed kommer det att kunna användas som kryphål i försvarsdebatten då allt egentligen kretsar runt ”Försvarsmaktens förmåga till väpnad strid”. Försvarsmakten ägnar i del 2 av sitt svar till RUT två och en halv sida till att försöka förklara begreppet, men det är svårt att säga om man lyckas. Det är skickligt av Oscarsson att ha identifierat denna oklarhet.

Makt nog att försvara Sverige kommer att avgöras av utfallet av den nya personalförsörjningen och möjligheten att samöva organisationen, förmågan att anskaffa ny materiel och inte minst av graden av förberedelser att agera host nation vid emottagande av stöd, där det sistnämnda hittills är helt utan åtgärder eller närmare planering. Det är som bekant mycket känsligt att bedriva alltför nära samövningar, speciellt på svensk mark, med NATO-länder. Självfallet gäller även det sistnämnd vid lämnande av stöd till andra nordiska länder, där stödjande länder behöver basera i Sverige.

Uppdatering 22/9 13.30: Något som glömdes i gårdagens referat var Mikael Oscarsson referat av Försvarsmakten ökade kostnader för upphandling av tjänster, vilka 2010 ökade med 1,5 mdr kr, varav 700 milj kr var konsulttjänster. Oscarsson jämförde då med vad dessa 700 milj kr skulle kunna användas till, t ex betala lön för 2300 soldater eller återupprätta F 16 Uppsala och ändå få pengar över till annat. ”Konsulter behövs, men de skapar inga förband”, summerade Oscarsson.

Uppdatering 22/9 15.30: Staffan Danielsson skriver på SvD Brännpunkt att Sveriges samarbeten med NATO bör utredas inför nästa val. En inte alls dum tanke!

Bloggar: Oplatsen, Tokmoderaten, Cornucopia, Gyllenhaal, SvD ledarblogg, FM Utvecklingsblogg, Försvar & Säkerhet

NATO, solidaritetsförklaring eller själv är bäste dräng? (uppdaterat 15/1 18.40)

Published by

Wiseman

at 15 januari 2011 in EU, Folk och försvar, Försvaret, Mosaik, NATO, Regeringen, Ryssland and Solidaritetsförklaringen. Closed

Lördagen bjuder på två intressanta försvarspolitiska debattartiklar, vilket får ses som en upptakt inför Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen med start söndag.

I DN skriver försvarsminister Sten Tolgfors om ett gemensamt svensk-tyskt initiativ för att öka och förnya försvarssamarbetet inom EU i syfte att minska respektive lands försvarskostnader. Bakgrunden är naturligtvis den ekonomiska kris som de flesta EU-länder befinner sig och som för med sig stora neddragningar inom ländernas försvar. Detta gäller inte minst flera av de stora länderna som Storbritannien och Tyskland, vilket måste ses som oroande för svensk del.

Som tidigare nämnts på WW står nu brittiska försvaret inför ett veritabelt stålbad, där man om några år kan ifrågasätta landets fortsatta förmåga till större expeditionära insatser. Situationen ser inte mycket annorlunda ut för t ex Tyskland som också kommer att genomföra mycket stora neddragningar inom försvaret.
Försvarsministern talar om att Sverige fortsatt vill att EU ska vara en stark global aktör, vilket kräver att medlemsländerna bibehåller sin militära förmåga. För svensk del förutsätter dagens inriktning på det militära försvaret att övriga EU-länder har just en fortsatt stark militär förmåga och kan komma till Sveriges undsättning i händelse av kris eller krig, då uppgiften att försvara Sverige mot väpnat angrepp inte längre är aktuell för Försvarsmakten ensam, utan skall endast kunna lösas med stöd av andra länder.(Regleringsbrevet 2010)

Med detta i bakhuvudet är det också synnerligen intressant att i nästa stycke av försvarsministerns debattartikel läsa att ”Ömsesidiga territoriella försvarsgarantier hanteras av NATO, inte av EU, för de länder som väljer medlemskap där”. Vad innebär detta för Sveriges del och den så ofta omtalade svenska solidaritetsförklaringen? Vilket militärt stöd kan vi då som icke NATO-medlemmar förvänta i händelse av att försvar mot väpnat angrepp ska genomföras? Det här måste Regeringen vidareutveckla eftersom man alltid tidigare framställt solidaritetsförklaringen som garanten för svensk säkerhet.

Debattartikeln innehåller i övrigt en del bra förslag där EU-länderna kan samarbeta avseende t ex gemensam grundläggande flygutbildning, övervakning etc. Gemensam utveckling av krigsmateriel är också ett intressant område, men där finns både faror och vinster. Vinster kan påräknas när det är ett begränsat antal länder involverade i kravställning och produktion. Försvarsministern nämner här Archer som ett bra exempel. Farorna, innefattande omfattande förseningar, fördyringar och missade målsättningar uppstår när ett större antal länder ska delta och alla ska ha sin rättmätiga del av kakan och man sätter politiskt korrekhet i främsta rummet. Avskräckande exempel på detta är t ex NH 90, A-400M och inte minst Eurofighter. Rörande den senare kan man se att de nationella samtida stridsflygprojekten, Gripen och Rafale, har nått betydligt längre avseende målsättningar, mognad, förmågor och till betydligt lägre kostnader än sameuropeiska Eurofighter.

Att ”poola” resurser har blivit väldigt på modet de senaste åren framförallt avseende transportflyg, lufttankningsresurser och nu senast helikoptrar och hangarfartyg. Det är ett effektivt sätt att lösa gemensamma problem avseende expeditionära insatser företrädesvis i lågintensiva konflikter. Poolning bygger på att det nationellt finns en överkapacitet som man kan låna ut till andra behövande samarbetspartners. Problemet uppstår när resurserna uppstår nationellt och på flera håll samtidigt. För svensk del förlitar vi oss nu mycket kraftigt på poolningen av C-17 för att lösa många av våra transportproblem då vår flotta med Tp 84 blir mindre och transportbehoven har ökat. Faran här är att den dagen vi själva behöver transportresurserna finns de inte att tillgå då någon annan behöver dem samtidigt. Om den dagen infaller att solidaritetsförklaringen behöver åkallas, är det svårt att se att det finns ”poolade” resurser att få tag i.

Sverige har liksom några av de övriga nordiska länderna klarat sig mycket bra i genom den ekonomiska krisen och det är till största delen Alliansregeringens förtjänst. I flera andra europeiska länder har företagen tagit sig ur krisen, men mycket oroande är att det har inte dessa länders statskassor, där nedgången fortsätter och som tidigare nämnt med allvarliga följder för ländernas och den europeiska försvarsförmågan. Utöver de nordiska länderna finns det ytterligare ett land i närområdet som har snurr på ekonomin och det landet satsar stenhårt på sitt försvar. Det landet är Ryssland, vilket för in på nästa intressanta artikel. I UNT undrar Bo Pellnäs vart den ryska upprustningen syftar. Han är inte ensam om den undringen.

De senaste tio åren har såväl rysk BNP som den ryska försvarsbudgeten stigit med 100 % och försvarsbudgeten är planerad att öka ytterligare med 50 % de kommande åren och där merparten av landets väpnade styrkor inom 10 år ska ha omsatt sin materiel till fullt modern. Rysk BNP lär dock inte hålla samma takt även om landets ekonomiska situation och tillväxt säkrats för lång tid framöver genom energiexport till Europa och Kina. Liksom Pellnäs måste man fråga sig vad syftar den massiva ryska upprustningen till där stora delar läggs just på offensiva vapensystem snarare än defensiva? Hade Ryssland varit ett fullt stabilt land med en fullt utvecklad demokrati där huvuduppgiften för de väpnade styrkorna var att ställa förband till det internationella samfundets förfogande för fredsinsatser, hade farhågorna varit mindre. Nu är Ryssland inte ett sådant land, och mängden politiskt våld och antalet mord på journalister avskräcker.

Pellnäs oroas av Frankrike, Italien och Tyskland prioriterar sin egen sysselsättning genom export av krigsmateriel till Ryssland och gasleveranser, framför en sammanhållen säkerhetspolitik inom EU och NATO. Det blir bisarrt när ett EU/NATO-lands export av krigsmateriel (Mistral) får andra NATO-länder att känna behov av att vidta förstärkningar av försvaret och efterlysa utökad försvarsplanering i NATO.

Som understryks av försvarsministerns debattartikel om att EU inte är en garant för territoriellt försvar, parallellt med den kraftigt minskande europeiska försvarsförmågan och den ökande ryska upprustningen, är det dags att på allvar se över den svenska försvarspolitiken där det finns åtskilliga mörka moln på horisonten. Vilken väg ska vi välja, ett alltmer splittrat NATO och dess garantier, solidaritetsförklaringen av tveksamt värde eller en mycket dyrbar egen väg? Det troligaste är nog valet av det absolut sämsta alternativet – att inte göra något vägval alls.

Andra bloggar: Chris Anderson, Cornucopia, Försvar & Säkerhet, Gyllenhaal, Försvarsministern, Mats Engström

Uppdatering 18.40: Läs även FM f d infodirektör Staffan Doppings reflektioner över Sälenkonferenser, där han efterlyser en tydligare debatt om Försvarets uppgifter. ”Även om politikerna tacksamt läser MUST:s årliga bedömanden så vill de själva tolka och artikulera omvärldsläget. Och den tolkningen är oftast digital. Överhängande hot eller evig fred. Inget mitt emellan.”

Gästinlägg: Se försvaret från utsidan istället för från insidan

Published by

Wiseman

at 07 november 2010 in EU, Försvaret, Hemvärnet, Mosaik, NATO, Regeringen and Ryssland. Closed

För snart 20 år sedan kollapsade slutligen Sovjetunionen. Tecknen hade funnits där innan, bl a i form av det misslyckade Afghanistankriget och inbördeskriget mellan delrepublikerna Armenien och Azerbadjan om Nagorno-Karabach. Många bedömare framhåller Afghanistankriget och inte minst 80-talets kapprustning med USA som två av de viktigaste orsakerna till Sovjets kollaps.

Europa och västvärlden genomlider nu samma stålbad som USA framtvingade hos Sovjetunionen och som föranledde dess fall. I den nutida västvärlden är det resursuttömmande kriget också i Afghanistan, men de ekonomiska svårigheterna är föranledda av bl a en IT- och därefter bostadsbubbla.

Europas länder står nu inför massiva militära nerdragningar. I Storbritannien ska man spara motsv 50 mdr SEK per år. Landets nya hangarfartyg kommer aldrig att få flygplan. Motsvarande nerdragningar sker i Tyskland, Frankrike och flera andra EU-länder, där t ex Bulgarien minskar försvarsbudgeten med 40 %. De enda ekonomierna inom EU med ordning och reda återfinns i Sverige, Finland och Estland. Det är svårt att se att ett USA med världens största budgetunderskott och där ekonomin är kraftig gungning har möjlighet att bibehålla sitt starka engagemang i Europa och andra delar av världen. Är det inledningen på det nya Romarrikets fall vi ser?

Läget är minst sagt bekymrande ur ett europeiskt säkerhetspolitiskt perspektiv, då den ekonomiska militära utvecklingen är den motsatta i det land som under överskådlig tid kommer att dimensionera vår säkerhetspolitiska situation – Ryssland. Under de kommande tre åren kommer försvarsbudgeten att höjas med 140 %. Visste man med säkerhet att den politiska situationen och den demokratiska utvecklingen i landet var stabila, fanns det ingen anledning till oro. Tyvärr skönjer man inte riktigt den utvecklingen, med tanke på de svåra förhållandena för medborgarrättsrörlser, även om vissa andra positiva tecken skönjts i form av handelsavtal.

USA och NATO hoppas nu på ett utökat samarbete med Ryssland om Afghanistan, men motkraven är hårda – en stark begränsning av ”utländska” förband i de östliga NATO-länderna. För rysk del vet man nu att man har tiden på sin sida. Den ryska ekonomin befinner sig i stark återhämtning, medan situationen hos NATO-länderna är den motsatta. (Moskvas lösning på talibanproblemet verkar vara samma som på 80-talet: Likvidering av ”terroristerna” istället för att bara köra iväg dem)

För svensk del omtalas nu även utvecklingen i Ryssland i Regeringsförklaringen där ”särskild hänsyn ska tas till dynamiken i vårt närområde och Ryssland” i stycket om säkerhets- och försvarspolitik. Trots att de kriterier som på 90-talet omtalades som orsak för ett svenskt återtagande av militär förmåga nu så gott som alla infallit, fortsätter man med huvudet i sandlådan. Det försvar vi bygger idag har vi om tio år, inte 2014. Vad den ryska politiska utveckling blivit till 2014 är omöjligt att sia om, ändå verkar vi förvänta oss att inga ytterligare åtgärder måste vidtas inom försvarspolitiken idag, trots att Ryssland tills dess ökat sin försvarsbudget med 140 %.

Vad återstår då av det svenska försvaret idag som finns användbart under morgondagen? Enligt Jan Kallberg, Ph D Candidate i Public Affairs, University of Texas, som skrivit gästinlägget nedan är det inte mycket mer än Hemvärnet som är en faktor att räkna med. Kallberg har också en intressant artikel i senaste numret av vårt försvar om hur ekonomsikt sargat USA ändrar den säkerhetspolitiska spelplanen.

/Wiseman

———————————-

Se försvaret från utsidan istället för från insidan

När man tittar på sitt eget försvar går det inte att se inifrån och ut – eftersom när en utmanare gör sin bedömning av risk kontra möjlig effekt sker det helt från utsidan. Vad är riskerna med att trycka till Sverige i en gråzon?

Vad kan gå snett om man nyttjar politiska och militära medel för att få Sverige att göra och gå med på saker de inte hade för avsikt att medverka till?

Rent okulärt tror jag att regeringen rätt lätt ger in – oavsett vem som trycker till. Det finns inte den ryggraden i det politiska systemet. Jag har svårt från utsidan att se radhusfolkpartister ha något annat än defaitism i sikte. Det gör att de försvarsförband som finns inte aktiveras – eller om de gör de kommer de inte att kunna organisera sig att utgöra något hot av någon omfattning.

Skulle de mobiliseras så är personalförsörjning i kaos och oavsett om förbanden heter Inter-Galactic Battle Group eller Nordic Super Trooper Task Force, så är det i de flesta fall medioker teknik i form av motoriserade skyttekompanier utan understöd eller luftvärn. Små spridda förband som kan strimla ut ur Skövde, Boden och någon ort mer efter ett antal dygn. Dessa kan med säkerhet bekämpas till oigenkännlighet utan större ansträngning. Om det skulle behövas. Små ansamlingar av lätt bepansrade punktmål är varje stridsduglig krigsmakts specialitet. Särskilt när det är tre – fyra stycken med 500 km mellanrum. Det svenska försvarets förmåga är lätt att beräkna enbart på öppna uppgifter från tidningar, Internet och publika forum.

Att det står ett motoriserat skyttekompani på någon bergssluttning i Asien är irrelevant – ty de är i Asien. Enough said.

Flygvapnet saknar markstridsförmåga så det bekämpas enklast på marken. Allt detta är hanterbart. Det är nästan inbjudande.

Motargumentet är ryggradsmässigt att det aldrig kommer att inträffa. Bara tanken att det aldrig kommer att inträffa gör att oförutsägbara saker sker. Därför att ingen är förberedd. På samma sätt som West Points avgångsklass 1860 aldrig trodde de skulle hamna i krig – allra minst med varandra. Tanken att saker aldrig sker ger en förrädisk känsla av säkerhet.

Om man nu ser det från utsidan vad är det mest störande okända kortet? Vad har man svårt att mäta, förstå och veta vad som kommer att ske? När jag ser på Sverige utifrån rent maktpolitiska och militära linser är Hemvärnet ett rejält orosmoln. Det är oerhört störande. Tiotusentals dedikerade och tränade medborgare med militära vapen som är beredda att slåss i en terräng som vi inte kan och över en stor yta.

Jag skulle inte dra mig för att säga att det enda försvar Sverige har idag är Hemvärnet.

Om saker går snett och Sverige ramlar ner i en konflikt är de facto Hemvärnet en komponent som varje motståndare får väldigt svårt att hantera. Det var inte fler
som gjorde Irak till betydligt besvärligare än Pentagon planerade för.

Hemvärnet tvingar upp engagemanget från kirurgisk operation till regelrätt partiell invasion. Det gör att kuppartade attacker – rena smash’and’grab operationer inte fungerar. Man kommer att dras in i en längre konflikt.

Hemvärnet är också så stort och välorganiserat att man inte kan trycka till den svenska regeringen att använda polis och militär, som i Vichy-Frankrike, att ”avlusa” landsbygd och provinser från motstånd. Det är en riktig motståndare. Givetvis glider Hemvärnet in i en folkrättslig dimma när regeringen ger efter men Hemvärnet har tillräckligt många medlemmar som inte vilar på hanen när det gäller. Krig är ingen skönhetstävling, så om handskarna åker av så tror jag att Hemvärnet likväl är ett betydande problem, även om man jagar ner dem som irreguljära.

Jag måste med det ge Nils Sköld gradvis rätt. Många må ge dessa sega gubbar ett löjets skimmer men det är det enda som är ett verkligt oberäkneligt och farligt moment om man trycker till Sverige så de håller käften.

Hemvärnet är svårt att evaluera, det är fragmenterat och det är dedikerat. Hemvärnet är Sveriges enda dugliga försvar ty det har en avskräckande effekt.
Resten är brus.

Jan Kallberg

Nya försvarsbudgetar

Published by

Wiseman

at 16 oktober 2010 in Försvaret, Ledningssystem, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

I veckan lade Regeringen fram sin nya budgetproposition efter att veckan dessförinnan ha kommit med sin regeringsförklaring.

Inom utgiftsområde 6 (Försvar och samhällets krisberedskap) händer det en hel del. Framförallt brukar regeringarna i budgeten nämna områden som man avser att särskilt följa upp. I ekonomiska termer händer det inte så mycket. Budgetnivån ligger fast enligt tidigare, men däremot pekar man vad man vill se för inriktning och resultat, varav några upptas nedan.

Något av det första som nämns är Veteranstödet, vilket visar den vikt man tillmäter detta. (Det kommer också ett inlägg om veteranstödet i närtid)

Regeringen trycker återigen på inom vilka ramar Försvarsmakten får fortsätta utvecklandet av GLI (nya namnet för GLC). Befintliga funktioner, arkitektur och anläggningar ska användas så långt möjligt och Regeringen ska ta beslut om nyinvesteringar för detta efter förslag från Försvarsmakten senast 15 nov.

Regeringen vill se flexibla och samövad arméförband som snabbt kan sättas samman till bataljonsstridsgrupper. Materiellt ska strf 90 och övertaliga stridsvagnar sparas i förbandsreserven. Temporärt får Försvarsmakten uppgiften att inrätta ett ”statsceremoniellt förband” med insatsförmåga motsvarande de nationella skyddsstyrkorna. Uppgiften ska senare lösas av ordinarie förband.

Amfibiebataljon tillförs skyddade fordon för att nå förmåga som amfibisk manöverbataljon. I övrigt vidmakthåller Marinen förmåga inom alla områden. Under 2011 ska planerna för anskaffningen av nytt stödfartyg fastställas.

Flygstridskrafterna har det enda förband som inte nått för 2009 avsedda mål, nämligen strilbataljonen. Regeringen vill se ett utökat antal flygstridsledda pass och antalet flygtimmar för stridsflygförbanden ska öka, framförallt för divisionerna i lägst beredskap. Konstigt hade varit annars då dessa skulle ligga under tilldelningen i länder som Nordkorea och det hade rimmat illa med kravet på ett ständigt insatsberett försvar. Inom helikopterförbanden bedömer Regeringen läget som icke godtagbart.

Inom personalförsörjningen noterar Regeringen att Försvarsmakten anser sig kunna uppfylla ersättandet av värnpliktsförbanden med anställda och kontrakterade tidigare än förut meddelat. Regeringen vill också se att Försvarsmakten tar fram bättre verktyg för att karriärväxla officerare. I framtiden ska samtliga förband i krigsorganisationen och förbandsreserven vid varje givet tillfälle vara personaluppfyllda.

Noterbart är också att Försvarsmaktens hyreskostnader återigen ökar något till 2,3 mdr kr, vilket är drygt 5 % av budgeten. Ger det verkligen mest pang för pengarna när man leker marknadsekonomi i en planekonomisk organisation? Vidare kan man också notera att datasystemet PRIO, trots att det kostar Försvarsmakten ett antal miljarder kr i anskaffning och årliga driftskostnader på hundratals mkr, inte nämns med ett ord i den 116 s långa propositionen.

I Regeringsförklaringen läser man under avsnittet om försvar och samhällsskydd att ”Särskild
hänsyn ska tas till dynamiken i vårt närområde och Ryssland”.

I vårt grannland i väster höjer man i år igen försvarsbudgeten som nu tangerar den svenska i storlek. Det intressant är dock vad som händer i den ryska budgeten. Tidigare i höst har det omtalats att den ryska försvarsbudgeten ska öka med 60 % under åren 2010-2013. Dessa siffror är nu reviderade och istället blir ökningen nästan 140 % under samma period. Varken den tidigare 60 %-höjningen eller de nya reviderade siffrorna har omnämnt i svenska media. Man ska också veta att den ryska försvarsbudgeten kontinuerligt ökat under det senaste decenniet. Vilken hänsyn tas i svensk säkerhets- och försvarspolitik till de massiva satsningar som nu görs på ökad militär förmåga i vårt närområde?

Både och – då, nyss och här och nu

Published by

Wiseman

at 14 mars 2010 in Armén, Barents, Flygvapnet, Försvaret, Försvarsberedningen, IO 2014, Marinen, Mosaik, NATO, Norge, Regeringen, Ryssland, Socialdemokraterna, Solidaritetsförklaringen, Sovjet and Värnplikt. Closed

Hädangångne generalmajoren Claës Skoglund var redan under sin aktiva tid en legendar inom Försvarsmakten, framförallt inom Armén. Inom mångt och mycket var han många år före sin tid. Hans aktning var så stor att han t o m inkallades efter sin pension i den fiktiva romanen ”Operation Garbo”, där hans gestalt bar namnet Maximilian Stenberg.

Varför skriver jag nu om generalmajoren Skoglund? Framförallt för att hans tankegångar åter är högaktuella. För det andra för att en mycket intressant bok av och om just Claës Skoglund nyligen kommit ut som handlar om mycket av det jag skrivit om nedan. Den rekommenderas varmt.

Skoglund var generalstabsofficer* och började sin karriär på Älvsborgs regemente, I 15. Han blev en snabbt stigande stjärna inom Armén med höga omdömen och platser som kursetta och lade särskild vikt vid studier av taktik, men framförallt operationskonst. Han handplockades också att gå flera utbildningar i andra länder och växeltjänstgjorde även tidvis i Flygvapnet och Marinen. Karriären gick sedan via brigadchef, till regementschef och sedan stf militärbefälhavare i västra milo:t. Han var ett tag tilltänkt som försvarsstabschef, men blev istället chef för Försvarshögskolan och sedan militärbefälhavare intill pensionen 1981. Under hela sin karriär förde han aktivt och intensivt debatter och diskussioner om försvarets framtid och redan under tiden som major och lärare på Krigshögskolan, gav han tillsammans med några andra generalstabskaptener och majorer 1957 ut boken ”Både och”, i vilken Sveriges framtida försvar diskuterades.

Både och
Dagens officer känner tvivelsutan igen ”Både och”, men då i form av förre ÖB Håkan Syrén, som anspelade på att Försvarsmakten skulle kunna agera både för att försvara Sverige, men även genomföra internationella insatser. Syréns ”Både och” kom året innan Georgienkriget och roar man sig med att läsa igen lite tidningsartiklar om detta märker man att politikerna inte riktigt förstod varför den ”nationella” biten var tvungen att vara med. Någon omedelbar hotbild fanns ju inte på världkartan ett år före Georgienkriget. På samma sätt ser man idag från politiskt håll fortfarande inget behov av någon anpassningsdoktrin, trots de vidsträckta säkerhetspolitiska åtaganden Sverige förbundit sig vid i och med solidaritetsförklaringen.

Skoglunds (m fl) ”Både och” syftade på den tidens stora problem. Hur skulle Sverige kunna ha råd med ett starkt försvar samtidigt som social välfärd. Bakgrunden till ”Både och” fick författarna under en vintersemester i norra Sverige, när man turistade i Nordnorge och där fick upp ögonen för den enorma upprustning av sovjetiska Norra Flottan som norrmännen identifierat. Det stod klart att Sovjet prioriterade sin norra flank och tillträdet till Atlanten enormt högt. Den säkerhetspolitiska debatten i Sverige var i detta skede mer inställd på att Sveriges situation skulle vara den av en randstat, då ett nytt krig skulle ske i centrala Europa enligt politikerna. Att Nordkalotten, och därmed också Sverige, hade ett så stort strategiskt värde för stormakterna ville man inte höra talas om. Det passade inte in i de aktuella politiska målsättningarna. Skoglund m fl tonade också kraftigt ner risken för ett kärnvapenkrig, då man identifierat vad terrorbalansen skulle komma att innebära. Samtidigt ansåg man att det ökade risken för Sverige. Om det ena blocket, skulle sätta sig på Sverige, skulle det andra då våga bistå Sverige med risk för kärnvapenkrig? Några år senare besannades den utveckling för Nordkalotten ”Både och”-gruppen tidigare hade talat om, vilket politikerna då inte kunde blunda för.

I dagens läge kan det vara mycket intressant att reflektera över dessa tankegångar från mitten av 50-talet och dåtidens säkerhetspolitiska situation på Nordkalotten under brinnande kallt krig i jämförelse med dagens situation med ett återigen mycket tilltagande intresse för Nordkalotten och de energitillgångar som isens tillbakadragande blottlägger. Då byggde Sovjetunionen nya ubåtar och helikopterkryssare i mycket hög takt för att säkra tillgången till Nordatlanten och skära av USA förbindelser till Europa. Idag har Ryssland beställt 5 st egenbyggda hangarfartyg (landet har aldrig haft mer än ett hangarfartyg i taget operativt), samt beställer fyra st franska Mistral helikopter/landstigningsfartyg, eftersom man inte anser sig ha tid att utveckla egna. Till sommaren kommer även rysk fallskärmstrupp att övningsfällas över Nordpolen. Riktningen ser ut att vara utstakad.

Urholkning och stålbad
Skoglund var ytterst bekymrad över försvarsbeslutet 1967 som innebar en 10 % sänkning av försvarsbudgeten och ett slopande av kompensationen för den tekniska faktorn, medan uppgifterna och deras omfattning för försvaret förblev desamma. Resultatet var ett svart hål för Försvarsmakten som sedan dess bara vidgats. Istället för att anpassa sig, valde framförallt Armén (Marinen hade genomgått ett stålbad ett decennium tidigare och Flygvapnet valde att lägga ner några flottiljer) att bibehålla numerären och övergå till ”sega gubbar” där numerären upprätthölls på bekostnad av materiel och kvalitet. Alla brigader kunde inte längre vara lika välutrustade och övade. Skoglund var här betydligt före sin tid och ville skära ner antalet brigader till 20 och anpassa antalet inkallade värnpliktiga till detta, vilket inte ansågs förenligt med socialdemokratin. Vidare ville han rationalisera Armén varvid specialtruppslagen i brigaderna skulle koncentreras till samma ort som det regemente som utgjorde brigadstommen. Därigenom skulle man kunna göra sig av med stora och onödiga administrativa kostnader. Inom Flygvapnet ville han bibehålla numerären, men utöka flottiljerna till 3 divisioner istället för 2 och därigenom komma åt att lägga ner flottiljer. Krigsorganisationen upprätthölls genom spridning på krigsbaser. Många av dessa tankegångar har vi sett prov på under slutet av 90-talet och under 00-talet, men alldeles för sent för att det skulle få någon verkan. Inte förrän i slutet av 90-talet genomgick Armén det stålbad som redan drabbat Marinen och Flygvapnet. Förmodligen hade det inte behövt bli lika stort om det skett långt tidigare och kanske hade man sluppit se brigader med tolkande cykelskytte och traktorekipage in på 90-talet. Skoglund var också noggrann med att påpeka att den stora nerläggningsvågen 1925 aldrig fick det ekonomiska resultat man förväntat. Detsamma kan man utan tvivel säga om 00-talets nerläggningsvåg, när de fasta kostnaderna istället för att minska, flerfaldigats. Det kan vara värt att hålla i minnet inför nästa nerläggningsvåg 2012.

Samövade förband
Redan som ung officer insåg Skoglund vikten av att förband måste vara samövade ända upp till fördelningsnivå, vilket även tyska och amerikanska erfarenheter från VK 2 understödde. Han drev en hård linje att det inte dög att öva lägre förband utan övning och framförallt, regelbundna krigsförbandsövningar, skulle ske i brigadförband. Utan samtränade brigader var Armén ineffektiv. Det kan också vara något att reflektera över i dagens situation när Armén består av separata och spridda bataljoner, som ska kunna slås samman till brigader. För ändamålet finns två brigadstaber som aldrig övat sina brigader på riktigt. Även nutida erfarenheter, framförallt amerikanska från Irakkriget, visar på vikten av kunna uppträda i brigad. Man kan också undra hur det egentligen är ställt när man vid övningar som ska identifiera under 00-talet tappad förmåga, aktivt väljer bort mycket viktiga och väsentliga komponenter för att det annars ”blir för jobbigt”.

Här och nu!
En av de mest intressanta käpphästarna hos Skoglund var hans syn på beredskap och mobilisering. Skoglund var en av de drivande bakom idén att hotet mot Sverige aldrig skulle utgöras av sovjetisk normandieinvasion över Östersjön. Istället var hotet det som senare blev känt under namnet strategiskt överfall. Som en blixt från klar himmel skulle Sovjetunionen kunna anfall Sverige, Norge och Finland genom luftlandsättningar och mindre landstigningar. Det gällde då att ha en hög beredskap för att omedelbart kunna slå mot infallsportarna innan de vidgades. Sålunda skulle stora delar av Försvarsmakten ha (och hade faktiskt också) 24 h beredskap trots att det var ett värnpliktsförsvar. Talet om beredskapsgrader på 30 dagar, 90 dagar, 3 år (t o m 10 dagar) som var aktuellt vid Skoglunds död måste ha förefallit honom mycket, mycket bisarrt och försvarsminister Sten Tolgfors tankar om 10 dagar som högsta beredskap ”Här och nu!”, ska man inte ens tala om. ”Här och nu” förr var söder om Dalälven 24 h, punkt slut.

Svidande kritik mot försvarspolitiken
Skoglund försökte långt in på ålderns höst påverka och upplysa svensk försvarspolitik, men utan större framgång. Tillkomsten av Försvarsberedningen istället för tidigare försvarskommittéer sammanfattade Skoglund som ”Den militära sakkunskapen undanmanövrerad” och omdömet om försvarsberedningen löd: ”Ledamöternas kvalifikationer (särskilt i jämförelse med tidigare försvarsutredningar) och avdelade militära experters bristande kunskaper, erfarenhet och vilja att göra en insats, medförde katastrofer.”

Omdömet om dagens Högkvarteret var inte mycket bättre: ”HKV kompetens för den synnerligen omfattande och svåra uppgiften att framlägga förslag till krigs- och grundorganisation var begränsad. Förr handlade skickliga stabsofficerare – avdelningschefer av överstelöjtnant eller majors grad – ärendena inom försvars- och försvarsgrensstaber. Nu skulle Försvarsmaktens 20-tal generaler och amiraler alla sammanfösta i ett högkvarter under ständig omorganisation, lösa den av försvarsdepartementet ställda uppgiften”… ”Det innebar för det första att vår militära sakkunskaps militärstrategiska uppfattning om vilket försvar vi faktiskt behövde i föreliggande militärpolitiska läge aldrig kom till uttryck eller blev känt. Det var ju pengarna som styrde, inte behovet av stridskrafter. Till råga på allt skrev dessutom överbefälhavaren år 2005 på DN Debatt, att det inte fanns utrymme för honom att informera svenska folket om de verkliga förhållandena.”

Somliga av dessa tankar känns säkert igen från den här bloggen och några av bloggkollegorna. Den bristande viljan (modet?) hos Regeringen idag att inkalla Försvarsberedningen,trots helt förändrade förutsättningar i närområdet, t ex resultatet av det ”kaukasiska lackmustestet” (Georgienkriget) och den ökade spänningen i Östersjöområdet och Barentsregionen, anser jag tyder på att man inte vill få en omvärldsbedömning i knäet som inte överensstämmer med de ekonomiska ramarna som man redan satt.

Det finns också ett långt och intressant stycke i boken som beskriver Skoglunds brevväxling med dåvarande försvarsministern von Sydow och ”Insatsförsvarets” stora pådrivare, f d ÖB Johan Hederstedt och nuvarande utvecklingschefen för Försvarsmakten, generalmajor Michael Moore. Båda då aktuella som rådgivare till von Sydow.

Det är inte utan att man undrar om Skoglund roterar i sin grav över Försvarsmakten idag och framförallt den kommande omställningen av Försvarsmakten.

*För yngre och utomstående läsare kan tilläggas att fram till slutet av 30-talet motsvarades dagens insatsledning i HKV av generalstaben. 1937 bildades en generalstabskår av arméofficerare som ansågs lämpliga för tjänstgöring i försvars- och arméstaberna, samt fördelningsstaber och lämpliga yngre officerare handplockades under sin krigshögskoletid till generalstabskåren.

Solidaritetsförklaringen synad (uppdaterad 24/1 kl 10.00)

Published by

Wiseman

at 19 januari 2010 in Mosaik, Regeringen, Ryssland and Solidaritetsförklaringen. Closed

Staffan Danielsson menar i en replik till mitt föregående inlägg (Så dog solidaritetsförklaringen), samt Rolf K Nilssons inlägg från igår, att solidaritetsförklaringen inte alls är död. Måhända inte för tillfället. Däremot har den blivit ordentligt synad och den visade sig vara mycket ihålig. Jag finner mycket av Staffan Danielssons argumentation intressant.

Vad innebär (innebar) då solidaritetsförklaringen? Solidaritetsförklaringen lyder: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Jag tycker inte det lämnar så mycket utrymme för tvivel. Sverige är mycket nära säkerhetspolitiskt förbundet med inte minst de andra nordiska länderna. Som försvarsminister Sten Tolgfors brukar framställa det: ”Säkerhet byggs tillsammans med andra, våra grannar i Norden och EU. Det går inte att se en situation där ett militärt hot endast påverkar ett av länderna i vårt närområde. Därför är det nödvändigt att samarbeta för att hindra hot från att växa och påverka oss.” (Svd 8 dec)

Scenariot som målades upp i Sälen grundade sig i att Ryssland utövade påtryckningar mot ett baltiskt land och samtidigt började genomföra stora militärövningar längs landets gräns. Det baltiska landet önskade då bistånd. Hur ska Sverige då kunna neka denna begäran med den deklarerade solidaritetsförklaringen i bakhuvudet?

För att då citera ur Staffan Danielssons replik: ”Skulle detta [ett ryskt hot om militärinvasion i det baltiska grannlandet] vara en realistisk möjlighet i närtid borde ju det svenska försvaret flerdubblas, och scenarieförfattarna vill också – i ett första steg? – öka försvarsbudgeten med ca 35-40 procent. Varken försvarsberedningen, riksdagen eller jag själv har ju bedömt en sådan utveckling som sannolik under överskådlig tid framåt.”

Det är just det som är problemet. Jag och flera andra har upprepade gånger påpekat att den svenska solidaritetsförklaringen och den försvarsorganisation som Alliansregeringen har fastställt inte är förenliga. Sverige saknar helt och hållet handlingsfrihet och förmåga att backa upp det som sägs i solidaritetsförklaringen. Minst möjliga militära hot i vårt omedelbara närområde och Sverige tvingas helt prioritera det egna försvaret. Det går inte att vänta tills ett militärt angrepp på ett grannland påbörjats innan solidaritetsförklaringen aktiveras och åtgärder börjar vidtas. Sverige saknar nämligen överskeppningsförmåga för att kunna agera militärt i ett efterhandsläge.

För att anknyta till den sista meningen i citatet från Staffan Danielssons replik. Jag tvingas återigen konstatera, liksom jag gjorde med försvarsministerns blogginlägg från i torsdags, att Regeringen har beslutat om en försvarsorganisation som ska verka under period som ingen har gjort en säkerhetspolitisk analys för. Det försvar man bygger idag är det man har om 10 år. Det gäller såväl USA som Sverige och Burkina Faso. Så lång är omställningstiden.

Jag vill i sammanhanget också påminna om ÖB:s tal om situationen idag: ”Dygnet runt övervakar våra förband Sveriges luft och sjöterritorium. Under förra året genomfördes i stort sett varje dag en jaktstart för att hävda det svenska territoriet. Vid behov avvisas fartyg och flygplan som kränker våra vatten eller vår luft.”

Den svenska incidentroten var alltså engagerad ca 365 ggr förra året. Hur många av starterna som genomfördes i samband med de ryska övningarna Zapad och Ladoga redovisas icke, men det finns all anledning att tro att antalet inte var ringa. Däremot kan man jämföra med Norge som förra året deklarerade att man genomfört starter mot 82 ryska bombflygplan , vilket var nytt rekord. Visserligen tvingas Sverige även att starta mot västflygplan till skillnad från Norge, men man kommer inte ifrån att aktiviteten ökat dramatiskt i Östersjön. Det är inte en situation som förutspåddes för något år sedan av våra politiker.

Sverige fortsätter att agera co-sinuskurva och vara en fas efter omvärlden försvars- och säkerhetspolitiskt. I Sverige hävdar man från politiskt håll att Rysslands fokus idag ligger i Kaukasus. Fokus låg mycket riktigt helt och hållet där för några år sedan. Sedan dess har fokus alltmer förskjutits norrut mot Östersjön och Barentsområdet. Det har våra grannländer identifierat och agerar därefter, utan att för den skull sluta samtala, handla och på andra sätt interagera med Ryssland. Man vill dock säkerställa en handlingsfrihet. Mycket tänkvärda är chefen för MUST ord på mil.se apropå kapitlet ”Ett är säkert – vi blir överraskade” i Tunberger/Hugemarks skrift ”Trovärdig solidaritet – försvaret och solidaritetsförklaringen”:

”Blotta rubriken indikerar att Must inte löser sin uppgift, nämligen att se till så att våra uppdragsgivare, regering/Regeringskansliet respektive ÖB, inte blir negativt överraskade. Alternativt att våra uppdragsgivare valt att göra andra bedömningar än de som vi presenterat. Men jag tror att författarna har rätt i att det är psykologiskt svårt att ta till sig oroande tendenser och obehagliga bedömningar som går stick i stäv med gällande politiska inriktning eller försvarets planering.”

Av just den anledningen skulle jag vilja se en opolitisk, oberoende säkerhetspolitisk analysgrupp komplettera eller ersätta den försvarsberedning som försvarsministern i alla fall inte vågar kalla in, i arbetet med att formulera omvärldsanalyser och säkerhetspolitik. (Även SvD:s ledarredaktion vill gärna se en oberoende analys)

Urban Ahlin beklagade sig över Sälenspelet eftersom Ryssland med säkerhet följer vad som försiggår i Sälen och de kalla krafterna där då tar spel som det genomförda som argument för att Ryssland är hotat. Jag kan informera Ahlin, Danielsson m fl att det är inte bara Ryssland som har följt Rikskonferensen. Det har även våra grannländer inför vilka vi hittills har gett sken av att stå för en solidaritetsförklaring, men som i realiteten visade sig vara inte mer än en vänlig klapp på axeln och en önskan om bättre lycka nästa gång.

Man kunde också konstatera att Urban Ahlin ifrågasatte att ÖB frambaserade stridsflyg till Gotland, vilket faktiskt helt och hållet ligger inom ÖB:s befogenhet.

Samma socialdemokratiska ”rysskräck” (för att använda det av Rolf K Nilsson myntade uttrycket) som Sten Andersson gav uttryck för när han 1989 hävdade att Baltikum inte alls var ockuperat av Sovjetunionen, lever fortfarande kvar i den svenska politiken. Jag tror inte man är ett dugg imponerad på andra sidan Östersjön, vare sig i Finland, Estland, Lettland, Litauen eller Ryssland. För det sistnämnda landet visar Sälenkonferensen snarast att Sverige kommer att ge landet ett carte blanche för agerande i Östersjön.

För de röd-gröna var nog upplevelsen av solidaritetsförklaringsspelet mycket otrevlig och jag betvivlar att solidaritetsförklaringen lever kvar hos en eventuell röd-grön regering i höst.

UNT

Uppdatering 24/1 kl 10.00: Bo Hugemark kommenterar Sälenspelet och Solidaritetsförklaringen i SvD: ”Var det detta vi beslutade? Det hade jag aaaaning om!”

Regeringen, var god läs!

Published by

Wiseman

at 07 september 2009 in Försvaret, Gasledning, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

Hear, hear för denna ledare i Borås Tidning.

Wow…

Published by

Wiseman

at 13 mars 2009 in Försvaret, Gotland, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

… hela 14 stridsvagnar och en reservbataljon med mobiliseringstid på upp till tre år (helt enligt dagens R3 koncept som omfattar största delen av Försvarsmakten) vill försvarsministern och regeringen ha placerad på Gotland.

Genast kommer lovord från höger och vänster till denna omsvängning från nerdragningar. Minst lilla eftergift från regeringen i nerskärningarna av Försvaret, så blir suckar av lättnad istället för en kritisk granskning. Jag minns hur det var i höstas när försvarsministern skickligt med subjektiva beskrivningar talade om en ny väg för Försvarsmakten och man kunde läsa än den ena, än den andra som föll för maskirovkan.

Vad är egentligen en förrådsställd bataljon på Gotland med 14 stridsvagnar värd? Ingenting, speciellt inte med den återtagningstid som förbandet har. Om det är någonstans i Sverige som vi skulle ha stående förband placerade så är det 1) i Stockholmsområdet och 2) på Gotland. Det är de två områden i Sverige som har och kommer att ha högst hotbild. Stockholm för att det är landets hjärna och Gotland för att den som har tillgång till ön, har möjlighet att dominera Östersjön.

Jag har sagt det förut, Bo Pellnäs har sagt det förut, Bo Hugemark har sagt det förut – Gotland får inte vara ett säkerhetsvakuum. Det var vansinne att lägga ned den kompletta garnison som fanns på Gotland, med pansar, luftvärn, artilleri och kustartilleri. Nu har det även talats om att ta bort den militära närvaron på Visby flygplats.

Vad ska egentligen denna reservbataljon kunna åstadkomma? En lätt mekaniserad bataljon, som detta verkar bli, har endast förmåga att verka precis i landstigningsskedet och då fienden redan befinner sig i land. Alltså för sent och för lite.

Det primära i en militär närvaro på Gotland är kvalificerat luftvärn och kustartilleri i form av rörliga kustrobotar (vilka vi hade utmärkta sådana tills de för tio år sedan avvecklades och såldes till Finland efter bara något år i tjänst). Genom att placera ett modernt långräckviddigt luftvärnsrobotsystem, t ex det ryska S-400-systemet, har man ett luftförsvarsparaply enligt bilden. Kompletterat med kustrobotar av typen Rb 15 visar man tydligt avsikten av Gotland är svenskt och skall så förbli.

S-400 med 240 km räckvidd grupperad i Visby

Sedan finns det de som var med och lade ner försvaret av Gotland, som nu ställer sig frågan: Vad är hoten? (för övrigt är det stridsfordon 90 på bilden i första länken och inte Leo 2 som texten om talar)

Hotet idag är ringa mot Sverige, men det är helt höljt i dunkel hur det ser ut om tio år, ens fem år. Ryssland har påbörjat en massiv återtagning av sin militära förmåga och lackmustestet har visat att landets styresmän är beredda att vidta maktmedel mot grannstaterna. Ryssland har ingen anledning att endast ge sig på Sverige, men Sverige kommer alltid att bli berört vid ett storkrig mot Ryssland då landet vill kunna projicera sin makt på Atlanten.

Det är inte för inte som man nu börjar bygga 5-6 nya hangarfartyg för Norra Flottan, vilket är fler än Sovjet någonsin hade (det visar också tydligt landets ambitioner när det gäller huggsexan om nya områden att exploatera när isen drar sig tillbaka). För att få ut Norra Flottan på Atlanten krävs det att man säkrar den norska nordkusten. Det är inte för inte som det norska försvaret är koncentrerat i norr. Dock saknas framryckningsvägar öster till väster i norra Norge. De enda realistiska alternativen går genom norra Finland och norra Sverige. Det är ett geografiskt faktum, som ej går att bortse från, hur mycket man än vill. Vi får heller inte glömma att vi nu utfäst oss i bl a regeringsförklaringen, att Sverige inte kommer att stå passivt om något av våra grannländer angrips (läs Baltikum). Men vad ska vi göra och framförallt med vad? En papperstiger skickar lämpligen ett papper.

EU är ingen säkerhetsgarant, om någon just den sämsta, trots allt tal om att EU måste ta ett säkerhetspolitiskt ansvar. Historien visar tydligt vilka total misslyckanden EU har bakom sig inom detta område: Balkan, Rwanda och nu senast Georgien. EU är alldeles för splittrat och senfärdigt för att fatta ett beslut i tid. FN är heller ingen säkerhetsgarant om man har Ryssland eller någon annan stormakt som hot, eftersom dessa har veto i säkerhetsrådet och därmed kan blockera alla insatser från FN.

Den enda realistiska säkerhetsgaranten idag är NATO och där visar Georgienkriget med all tydlighet att det krävs ett fullvärdigt medlemskap för att omfattas av garantin. Ett scenario där Ryssland sätter sig på Gotland med ursäkten att det är för att säkra Europas gastillförsel, då Sverige inte kan garantera ledningens säkerhet, blir bara att acceptera. Ingen kommer att inleda ett storkrig med en kärnvapenmakt för att drygt 50 000 svenskar helt plötsligt måste ansöka om ryskt pass istället för svenskt. Utan ett fullvärdigt NATO-medlemskap måste vi garantera vår säkerhet på egen hand. Med ett NATO-medlemskap måste vi ändå bibehålla en stark förmåga att garantera vår egen säkerhet. NATO är en allians som hittills har hållit, men som blir svagare för varje dag och för varje ny medlem som tillkommer.

Jag ger inte mycket för dessa förrådsställda 14 stridsvagnar med omgivande bataljon till försvaret av Gotland. Det betyder i realiteten ingenting. Gotland är och förblir ett säkerhetsvakuum.

Effektförlust

Published by

Wiseman

at 17 januari 2009 in Armén, Flygvapnet, Försvaret, Hemvärnet, Marinen, Medierapportering, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

I en ledare i SvD talar Claes Arvidsson om svaret på lackmustestet och efterlyser att regeringen tar ett större ansvar för Försvaret.

”1997 slog ett enigt utrikesutskott fast att de demokratiska och
marknadsekonomiska reformerna i Ryssland är att ”betrakta som oåterkalleliga”.
Det synsättet lade grunden för avvecklingen av det gamla invasionsförsvaret och
satsningen på det nya försvaret. I hotbilden tonade först miljöhotet och sedan terrorismen fram som de centrala.

Det militära hotet mot Sverige försvann på tio års sikt (och så anses det ha förblivit). Försvaret av vårt territorium och säkerheten i närområdet hamnade i bakvattnet när militära insatser utomlands blev prio ett. Tio år senare vet vi att reformerna i Ryssland inte alls var oåterkalleliga. Ett Ryssland på väg mot demokrati har blivit ett mindre fritt och mer korrupt Putinland utan politik i vår mening.”

Även utrikesministern berör Ryssland i sin blogg och där handlar det om tongångarna i Moskva gentemot Ukraina i gaskonfliktens efterdyningar.

”Att Vladimir Putin inte tycker om den är ingen nyhet – men språkbruket är brutalare än på länge.

Men jag noterar dock att president Medvedev framträder och talar om att nu också Ryssland och Gazprom håller på att förlora och förlora stort på konflikten.”

Även om vi utgår från att den tioåriga freden nått Sverige, är det inte längre Försvaret av Sverige som vi måste dimensionera Försvarsmakten utifrån. Det är våra närmaste grannar och vilket stöd vi behöver lämna dem om något skulle drabba dem, och då är det främst Baltstaterna jag tänker på. Ur 2008 års Regeringsförklaring:

”Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Frågan är bara vad vi kan lämna dem för stöd. Nu när vi trätt in i 2009, tänkte jag att det kunde vara dags med en återblick till 1999, så jag tog fram den gamla ”Fakta om Totalförsvaret 1999″ för att göra en jämförelse. Det blir ju inte direkt någon munter läsning.

1999Armén omfattar fältförband om 180 000 i 13 brigader. Med hemvärn och lokalförsvarsförband uppgår siffrorna till ca 350 000. Artilleriet har ca 25 bataljoner 15,5 cm haubits (300 st) och mekförbanden 260 stridsvagnar.

Flottan har 9 ubåtar, 6 korvetter, 6 robotbåtar och 12 patrullbåtar. I kustartilleriet återfinns bl a 6 amfibiebataljoner och 3 kustartilleribataljoner med en stor mängd fasta och rörliga pjäser, lätta och tunga kustrobotar.

Flygvapnet har 12 divisioner (3 JAS 39, 7 JA 37 och 2 AJS 37) om 250 flygplan som betjänas av 16 basbataljoner (krigsbaser).

I utlandsstyrkan tjänstgjorde 800 personer (samtidigt), varav huvuddelen i Bosnien. Snabbinsatsförbandet SWERAP sattes upp med 500 personer och skickades under årets andra halva till Kosovo.

Allt detta kostade 1999 44 mdr kr. Detta fördelades på 11 mdr i personalkostnader, 1,1 mdr för värnpliktiga, 1,7 mdr för lokaler, 16,4 mdr för materielanskaffning (inkluderar vidmakthållande och avveckling) och 7,4 mdr kr för övrigt (bl a övningar, bistånd, insatser). Totalt mobiliserar Försvarsmakten 500 000 personer.

2009Armén har 6 mekbataljoner (motsv ca 1½ brigad) och 120 stridsvagnar, troligtvis på väg mot 60. Artilleriet har 24 pjäser i två bataljoner. Luftvärnet skärs ner till att endast klara dager, fint väder och mycket korta avstånd, såvida inte beslut om anskaffning av Bamse-systemet tas.

Flottan har 6 äldre korvetter och 5 under införande (i dagsläget och några år framåt tandlösa) och 5 ubåtar. Det finns en amfibiebataljon med lätt kustrobot (förmodligen under avveckling inom något år) och inget fast eller rörligt kustartilleri kvar.

Flygvapnet har ca 100 JAS 39 i 4 divisioner och 2 basbataljoner som kan betjäna totalt en division i insats utanför hemmaförbandet motsvarande krigsbas 1999, varvid de andra divisioner inte kan flyga.

I utlandsstyrkan tjänstgör ca 700 personer (samtidigt), trots att Regeringens målsättning påstås vara 2000 och en fördubbling mot förr (1999).

Armén, Marinen och Flygvapnet mobiliserar tillsammans ca 33 000 personer. Hemvärnet ytterligare lika många.

Budgeterat för 2009 är 40 mdr kr. Löner går på ca 12 mdr kr av förbandsverksamhetens ca 20 mdr kr(trots att antalet yrkesofficerare nästan halverats på tio år). Materielkostnader (anskaffning, vidmakthållande och avveckling) är på knappa 16 mdr kr, inkl 2,4 mdr kr i lokalkostnader (så är det med marknadshyror istället för reella kostnader -förbandens antal en bråkdel, kostnaderna upp 30 %). Kostnaderna för värnpliktiga kan jag ej återfinna, men borde ligga runt 500 milj kr då de 2007 låg på 950 och antalet värnpliktiga i år vida understiger 2007.

Då frågar jag mig återigen, vad är det vi ska kunna bidra med till våra grannar? Talet om de stående förbanden med yrkessoldater gör att numerären ytterligare kommer att sjunka i och med högre lönekostnader, jämfört med värnpliktiga. Det står helt klart att vi alltid kommer att låta våra skarpaste förband var de som deltar i internationella insatser, varvid de som finns i Sverige är något sämre till sämre. Den nationella beredskapen blir alltså lägre. Jämför gärna med Georgien, där man hade en fjärdedel av armén (det stående och bäst utrustade förbandet) i Irak, när kriget med Ryssland bröt ut.

Morgondagens svenska försvar ska alltså klara internationella insatser med upp till 2000 personer över tiden, skydd av Sverige OCH bistånd till andra europeiska länder, framförallt i närområdet på ca 18 000 soldater och officerare i hela Försvarsmakten och ytterligare 13 000 i Hemvärnet. Någon mer än jag som inte får ekvationen att gå ihop och undrar om provresulatet av lackmustestet försvann någonstans i posten på väg till Stockholm?

Värt att notera idag är också att debatten och avslöjandena runt Försvarsmaktens hantering av information och delgivning fortsätter. Nu rör det huruvida Försvarsmakten brutit mot meddelarfriheten genom att efterforska källor, när soldater i Afghanistan kommunicerat med SvD via mail. Det ska bli intressant att följa utvecklingen runt det här.

Mark Klamberg berättar om hur Göran Persson erkänner att han använde försvarsbudgeten som budgetregulator, vilket ju alla egentligen visste.

Edit 00.30: Nu blev det nog plötsligt väldigt jobbigt att vara informationschef i Försvarsmakten med tanke på den information som SvD just presenterade. Jag kan definitivt tänka mig ett område som ÖB kommer att få besvärliga frågor på om några timmar i Sälen. Det är oerhört viktigt att man går till botten med det här, men jag är lite bekymrad över att det kommer att stjäla fokus från det faktum att vi saknar ett trovärdigt försvar i förhållande till händelserna i vår omvärld och våra säkerhets- och utrikespolitiska ambitioner.

Edit 09.20: Bo Pellnäs skriver som vanligt mycket klarsynt. Det finns ingen anledning för mig att skriva ett nytt inlägg med anledning av hans debattartikel i SvD, eftersom han just tar upp mycket av det jag skrev om i detta inlägg, så det får bli en länk hit istället.

Rysk mosaik

Archive for the 'Regeringen' Category

Markera – markera inte?

Ett lackmustest av Sverige (uppdaterat 29/4 13.05)

En incident utan beredskap?

Försvarsberedningens vita blad börjar fyllas

Gulrött för Bildt om den ryska upprustningen (uppdaterat 11/2 17.45)

Sverige är inte Nya Zeeland (uppdaterat 10/7 10.30)

Solidaritetsförklaring i teori och praktik (uppdaterad 17.20)

Normalt sett…

Makt nog att försvara Sverige? (Uppdaterat 22/9 15.30)

NATO, solidaritetsförklaring eller själv är bäste dräng? (uppdaterat 15/1 18.40)

Gästinlägg: Se försvaret från utsidan istället för från insidan

Nya försvarsbudgetar

Både och – då, nyss och här och nu

Solidaritetsförklaringen synad (uppdaterad 24/1 kl 10.00)

Regeringen, var god läs!

Wow…

Effektförlust

Medverkande

Nyheter om Ryssland

Russia news

Новости России