Kategoriarkiv: Regeringen

Pass viktigare än säkerhetspolitik?

Igår och idag skriver svenska medier spaltmeter om hur utrikesminister Carl Bildt stoppade vid gränsen mellan Norge och Ryssland för att han glömt sitt diplomatpass hemma i Sverige. Bildt, liksom sina kollegor i grannländerna, befann sig i Kirkenes för Barentsmötet och avsåg passa på att besöka 1500-talskyrkan Boris Gleb på den ryska sidan gränsen, men stoppades av ryska gränsvakter då han saknade pass. Inga konstigheter med det, tyckte även Bildt.

Om detta skrivs alltså en uppsjö artiklar i svenska media. Men, precis som Observationsplatsen konstaterar, skrivs inget om den ryske premiärministern och tidigare presidenten Medvedevs uttalande vid samma möte om hur Ryssland ser på ett eventuellt svenskt och finskt NATO-medlemskap. Så vitt jag vet är det endast gratistidningen Metro och SvD som uppmärksammat uttalandet, men i mindre grad än diplomatpasset.

En av anledningarna till att Sverige under det kalla kriget aldrig ansökte om NATO-medlemskap torde ha varit att detta mycket väl kunde ha föranlett en sovjetisk annektering av Finland eller intervention i stil med Ungern 1956, vilket varken låg i svenskt, amerikanskt eller något annat västlands intressen.

Idag är fönstret för ett NATO-medlemskap för såväl Sverige som Finland mer öppet. Därmed absolut inte sagt att så kommer att förbli. Ett brådstörtat NATO-medlemskap i osäkrare internationell situation kan mycket väl få destabiliserande följder. Ryssland kommer av fullt naturliga skäl inte att uppskatta att Sverige och Finland blir NATO-medlemmar.

I samband med U-137 kritiserades den borgerlige försvarsministern Torsten Gustafsson av Olof Palme för att ha sagt att det inte råder någon tvekan om var vi hör hemma säkerhetspolitiskt även om vi är neutrala (det vill säga NATO). Det var ett uttalande som gick stick i stäv med den av Sverige och Palme tidigare förda öppna alliansfriheten och neutraliteten som samtidigt kombinerades med ett tätt samarbete med USA och NATO i hemlighet. För Sovjetunionen rådde det dock inga större tvivel om var Sverige hörde hemma.

Idag råder det absolut inget tvivel om var vi hör hemma, varken för Sverige, NATO eller Ryssland. Redan Sveriges agerande till stöd för Baltikum avseende militär förmåga samt luftrumsövervakningen på Island gör att vi gjort ett tydligt ställningstagande och i högre grad ”stöter” oss med rysk säkerhetspolitisk vilja. Det är något vi måste vara medvetna om.

Såsom påpekats i rapport efter annan kommer Sverige inte att kunna stå utanför en kris eller konflikt i Norden eller runt Östersjön vare sig vi vill eller inte och frågan om NATO-medlemskap blir därmed mer en fråga om huruvida vi vill vara förberedda utifall en krissituation mot förmodan skulle uppstå, samt ha inflytande i hur NATO styrs. Det är därför välkommet att kristdemokrater idag driver frågan vidare på SvD Brännpunkt. Frågan om ett NATO-medlemskap förtjänar att debatteras och tydligare belysas då den idag hämmas av såväl beröringsångest som mytbildning.

SR, SVT, DN, SvD, Aft, GP, SSV

Intryck av Försvarsberedningens vägval

(Tyvärr ett mycket långt inlägg. Rapporten är trots allt på 249 sidor)

I fredags avverkades en av de större milstolparna inför 2015 års försvarsbeslut då Försvarsberedningen presenterade sin omvärldsanalys ”Vägval i en globaliserad värld”. Mycket har hänt i världen sedan den förra försvarsberedningen och det förra försvarsbeslutet. Först och främst Georgienkriget, som gav direkt svar på det då formulerade lackmustestet och som fick Ryssland att än mer accelerera sin försvarsreform. En annan större händelse som tagit världen med storm har varit den ännu pågående arabiska våren.

Svensk utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik har det senaste decenniet drastiskt förändrats, såväl i handling som i skrift. Alltför lever fortfarande kvar i tron att det ska handla om neutralitetslinjen, vilken sedan länge är borta medan alliansfriheten på pappret lever kvar. Överskådligast formuleras förändringarna i det förra försvarsbeslutet (inriktningspropositionen) av Bo Hugemark i boken ”Till bröders hjälp” (mina understrykningar):

”För det första sägs här för första gången i modern tid i ett regeringsdokument att vi är beroende av hjälp utifrån om vi hotas eller angrips;
För det andra avfärdar vi här uttryckligen möjligheten att försöka stå utanför en konflikt i närområdet;
För det tredje uttalar vi också möjligheten att ge militärt bistånd till andra länder i en sådan konfliktsituation.”

Sådan är verkligheten idag och det är viktigt att bära detta i åtanke både när man diskuterar svensk försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet, såväl som när man läser ”Vägval i en globaliserad värld”.

På det hela taget är jag positivt överraskad över rapporten i sin helhet. Jag befarade något blekare. I mångt och mycket påminner rapporten om den tidigare försvarsberedningens rapporter, där de största skillnaderna är att denna rapports syn på Ryssland av förklarliga skäl svartnat något liksom att synen på EU som lösningen på alla säkerhetspolitiska problem tonats ned något.

Baltikum

En av rapportens stora svagheter är att försvarsberedningen inte besökt Baltikum i sitt arbete. Baltikum tas upp i rapporten, men inget besök har gjorts där för att fördjupa bilden. Det är mycket olyckligt. Dels utifrån vår uttalade solidaritetsförklaring, men framförallt för att just Baltikum och Östersjön kommer att utgöra och utgör tyngdpunkten i svensk försvarsplanering och våra säkerhetspolitiska intressen. Sverige kommer på grund av sitt geografiska läge aldrig att kunna stå utanför ett försämrat säkerhetsläge eller konflikt i Baltikum (Se bara bilden från ”ryska påsken” över det strategiska bombflygets uppdrag). Av den anledningen hade det varit värt att liksom för övriga nordiska länder, samt Ryssland och USA, teckna en mycket utförligare bild av de baltiska länderna.

Koncensus och subjektivitet

En av försvarsberedningens stora nackdelar är dess bundenhet till respektive partis linjer. Oberoendet är kraftigt inskränkt och det blir trots alla konsulterade experter i hög grad en partipolitiskt färgad bild som tecknas. Häromdagen kunde man se kontot (M)försvarsosäkerhetsp (sannolikt administrerat av försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren) meddela ”Försvarsberedningens Rysslandsanalys i linje med den analys alliansregeringen gjorde 2009, sid 23-27”, vilket väl också var i linje med mångas förväntningar på försvarsberedningens rapport.

Koncensusformens stora nackdelar blir att många delar med avsikt blir så intetsägande att alla kan tolka in sin egen verklighet i det skrivna, vilket vi fått ta del av i veckan i medias rapportering om utdragna och hårda diskussioner om formuleringarna om Ryssland. Utifrån den slutliga rapporten kan t ex Folkpartiet anföra sin linje om att utvecklingen i Ryssland ger skäl till ökade försvarsanslag, medan Vänsterpartiet kan använda samma stycken för att sänka försvarsanslagen och Moderaterna för att behålla nuvarande nivå.

Centralt för Försvarsberedningen och rapporter av det här slaget blir därmed begreppet ”överskådlig tid/framtid”. Ett i allra högsta grad subjektivt begrepp som därmed erbjuder alla möjligheten att tolka det till sin fördel. Det är inte för inte som begreppet förekommer inte mindre än 25 gånger i rapporten. När Försvarsberedningen då i sin slutsats på sidan 221 skriver att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid” inbjuder det till vitt skilda tolkningar. Vad är överskådlig tid i ett underrättelseperspektiv? För mig handlar det om enstaka månader till något år beroende på hur vi dessutom ska definiera ett angrepp. Tilläggas bör dock att jag finner ett ”enskilt militärt väpnat angrepp på Sverige” helt otänkbart.

Ändå måste man ha i åtanke att vi aldrig kan förutsäga något med den precision som det ges sken av i försvarsberedningsrapporter. 9/11, Georgienkriget och den arabiska våren är alla exempel på detta och där i alla fall de två förstnämnda fått mycket långtgående konsekvenser för svenska utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. I ett flertal rapporter genom åren har det varnats för konsekvenserna av miljöförstöring som konfliktskapande, vilket vi dock fortfarande har att möta i verkligheten. Därmed inte sagt att detta vidgade hotbegrepp är fel, men är det relevant inom den utredda försvarsbeslutsperioden?

Många gånger förväntar man sig också ett fortsatt resonemang i de förhållanden som identifierats, men där koncensuskravet verkar ha satt stopp, t ex vad gäller NATO och EU:s roller och utveckling.

Lackmustest

Vi återfinner heller inte i denna rapport något nytt ”lackmustest” liknande det i från förra omgången och som visade sig vara inte bara en indikator på Rysslands vägval utan även EU:s förmåga till gemensam utrikes- och säkerhetspolitik utifrån en liberal modell. Här blev resultatet närmast chamberlainskt när man inte kunde enas om en gemensam linje och där enskilda länder direkt efter kriget ingick stora vapenkontrakt med Ryssland. Inrikespolitik gick före unionens gemensamma säkerhetspolitiska intressen. På området oroar också EU:s utvidgning där allt fler viljor och intressen gör det svårare att enas. Finanskrisen har inte verkat stärkande på unionen.

Den förra försvarsberedningen identifierade till exempel CFE-avtalet som en centralt för europeisk säkerhet och ansåg det mycket viktigt att avtalet inte försattes ur spel. Inom militär planläggning benämner man ett kriterium liknande detta som den förra försvarsberedningen satte upp, som en indikator. Infaller indikatorn utlöser det en åtgärd för att hantera det nya läge som då uppkommer.

Redan en vecka efter att beredningen lämnat sin rapport då Ryssland frånträdde avtalet. Under våren, parallellt med ”ryska påsken”, genomförde Ryssland en storövning i Svarta Havs-området. Övningen borde ha anmälts i enlighet med Wiendokumentet, men så skedde inte då Ryssland inte ansåg det nödvändigt. Den gångna veckan började ryska media publicera artiklar som utmålade Open Skies-överenskommelsen om spaningsflygningar över deltagarländer i avtalet som del av rustningskontroller, som något västmakterna använder för att kartlägga Ryssland. Det är en retorik som påminner om hur man tidigare omtalat CFE-avtalet och Wiendokumentet.

Alla dessa tre avtal syftande till ökad säkerhet i Europa omnämns också i den nuvarande beredningens rapport. Däremot drar man inga slutsatser utifrån CFE-avtalet, som var ”centralt för europeisk säkerhet” nu i det närmaste upphört, utan beskriver att man måste eftersträva att modernisera detta avtal, liksom Wiendokumentet. Open Skies konstaterar man helt enkelt ”har fungerat förhållandevis väl” trots vissa kompliktioner kring ”Cypernfrågan”. CFE, Wiendokumentet och Open Skies beskrivs fortsatt som hörnstenar i europeisk säkerhet i rapporten, men vad blir slutsatsen när hörnstenarna inte längre ligger på plats eller börjar sjunka i marken?

Fortsatt på temat Ryssland, som efter vårens nyhetsrapportering ändå får anses som den mest centrala delen i rapporten, återfinner man naturligtvis beskrivningen hur Ryssland rustar från en låg nivå – fundamental i moderat försvarspolitik. Dock är rapporten här betydligt närmare sanningen då den beskriver hur den låga nivån faktiskt inföll för över tio år sedan. Detta understryks för övrigt också av Mike Winnerstig i en intervju i Studio Ett.

Sverige och Norden

En passage man kan förvånas över hur den slapp igenom i rapporten är ”Frankrike planerar att ligga kvar på ungefär samma utgiftsnivå vilket i praktiken innebär en successiv urgröpning av försvarsbudgeten.” Att så skulle vara fallet för den svenska försvarsbudgeten har regeringen idogt förnekat de senaste åren.

Försvarsberedningen nämner av förklarliga skäl heller inget om det stora vägval som Sverige står inför och som kommer att bli nästa stora debattfråga, nämligen huruvida Sverige ska gå med i NATO eller stå kvar utanför varvid en mycket omfattande satsning på försvaret måste ske. Vad man däremot skriver är att man anser att ”samarbetet med NATO bör fortsätta utvecklas inom ramen för det svenska partnerskapet. Sveriges samarbete med NATO begränsas ytterst av att vi inte åtar oss försvarsförpliktelser”. Envar som idag verkar i Försvarsmakten vet att det inte finns så mycket mer utvecklingsmöjligheter i NATO-samarbetet. Sverige är inte sällan mer NATO-kompatibelt och drillat i procedurer än många NATO-länder. Utvecklingsmöjligheterna existerar politiskt på pappret, men föga i verkligheten.

”Försvarsberedningen ser stora möjligheter till ett än mer fördjupat nordiskt samarbete – både civilt och militärt. Inom försvarsområdet finns, utifrån ett svenskt perspektiv, egentligen inga andra begränsningar än att samarbetet inte innebär ömsesidiga försvarsförpliktelser. Ett fördjupat nordiskt samarbete stärker både det nationella försvaret såväl som för förmågan att genomföra insatser i närområdet och utanför närområdet. Det ligger i Sveriges intresse att samarbetet med de baltiska staterna utvecklas även inom det försvarspolitiska området.”

När Försvarsberedningen så rekommenderar ett fördjupat nordiskt försvarssamarbete blir det också något av en utopi. Norge och Danmark är som bekant NATO-medlemmar med strukturer som av naturliga skäl bygger på just NATO. En parallell nordisk försvarsplanering blir mycket svårhanterlig när Sverige och Finland som icke-medlemmar inte är betrodda och samtidigt är det svårt att begära att Norge och Danmark ska lägga ner avsevärda belopp på materielanskaffning för att bygga parallella strukturer i syfte att Sverige och Finland också ska kunna känna sig delaktiga.

En rekommendation från Försvarsberedningen, vilken faktiskt lanserades från moderat håll under våren är en gemensam nordisk incidentberedskap (denna har tidigare definierats som jaktflyg). Även denna rekommendation kan innebära politiska poäng på pappret, men visar sig i verkligheten vara helt orealistisk när man granskar grundläggande faktorer som avstånd, lagstiftning, resurser, regelverk och intresseområden. Det förvånar att man fortfarande driver frågan. Däremot bör man självfallet sträva efter möjligheten att utbyta information och att enklare kunna passera gränser vid insatser då det i grunden handlar om gemensamma nordiska intressen.

Man måste också inse att ett ökat svenskt samarbete med grannländerna och framförallt åtaganden i form av ”luftrumsövervakningen” på Island och det här föreslagna fördjupade försvarspolitiska samarbetet med de baltiska staterna, ställer Sverige på brantare kontrakurs mot Ryssland. Moraliskt är åtagandena berömvärda, men är detta något vi är beredda i Sverige att ta konsekvenserna av?

Att solidaritetsförklaringen, nordiskt försvarssamarbete och att inte vara medlem i NATO inte går ihop är nu något som även media börjat uppmärksamma vilket synts på rad ledarsidor den senaste tiden. Även bland NATO-länderna börjar man nu tröttna på den svenska mentaliteten att försöka åka snålskjuts utan att själv bidra. Att inte ta en klar ställning är det farligaste alternativet, och därför är det ju inte utan viss irritation man läser rätt utförliga beskrivningar och resonemang i ”Vägval i en globaliserad värld” om Lissabonfördraget och NATO-medlemskap, men som sedan inte mynnar ut i något alls. NATO-medlemskapet är en debatt som nu dragit igång och så smått accelererar. För att sticka ut hakan: Det skulle faktiskt förvåna mig om Sverige inte är NATO-medlem inom fem år.

”Vägval i en globaliserad värld” är som sagt en positiv överraskning jämfört med tidigare farhågor. Med risk för att bli klassad som vurmande för Sverigedemokraterna, måste jag ändå säga att den största överraskningen faktiskt var den av Sverigedemokraterna anförda avvikande meningen, redovisad i slutet av rapporten tillsammans med meningar från Folkpartiet och Vänsterpartiet. Man tar upp aspekter som i övrigt missats i omvärldsbeskrivningen, t ex att den huvudsakliga oppositionen mot president Putin är kommunisterna – inte liberala krafter, hur världen påverkas vid en allians mellan Kina och Ryssland, och behovet av lagändringar för att möjliggöra ökad nordisk försvarsplanering/samverkan och gemensamma övningar. Alla tre utgör frågeställningar jag faktiskt hade förväntat mig att läsa i den gemensamma delen av Försvarsberedningens rapport.

Nu blir det sommaruppehåll för Försvarsberedningen innan man tar tag i nästa del av arbetet, nämligen att analysera vilka konsekvenser ”Vägval för en globaliserad omvärld” får för det framtida svenska försvaret och vilka rekommendationer som därmed ska lämnas inför försvarsbeslutet 2015.

Morgondagen kommer sannolikt att bli ännu en höjdare i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten när Folk och Försvar håller seminarium om Försvarsberedningens rapport. Därefter lär det dröja till Almedalsveckan innan försvarsfrågorna är ordentligt på tapeten igen – såvida inget oförutsett dyker upp. Det är ju trots allt bara en prognos som gäller överskådlig framtid.

För vidare läsning rekommenderas tidigare försvarsberedningsledamoten (mp) Annika Nordgren-Christensens inledande analys av den nya rapporten.

Tidigare ledamoten av Försvarsutskottet Rolf K Nilsson (m) om rapporten


För övrigt undrar jag fortfarande vilka vägval rapportens titel syftar på. Är det Sveriges kommande vägval, vilka vägval de i rapporten omnämnda länderna gjort eller något helt annat?

Markera – markera inte?

En uppmärksammad aspekt på svenska internationella insatser, särskilt Afghanistaninsatsen har varit den mycket bristande samordningen mellan olika svenska myndigheter då t ex Försvarsmaktens och SIDAs insatser i bästa fall saknat samordning och i andra fall varit rent kontraproduktiva. Gång efter annan har på WW den sista tiden tagit upp DIME, menandes hur en aktör påverkar en annan aktör på den internationella arenan genom något eller flera av medlen diplomati, information, militära ansträngningar eller ekonomiskt. Ju fler av dessa verktyg som appliceras, desto större påverkan kan påräknas.

Det har nu snart gått två veckor sedan den svenska allmänheten genom Svenska Dagbladet blev informerad om hur ryska flygplan utnyttjade blottor i den svenska incidentberedskapen för att öva attacker mot Sverige. En övning som ingick som del i den beredskapsövning för det ryska strategiska bombflyget som president Putin beordrade under den västerländska påskhelgen. Något som hittills förvånat i debatten är att ingen grävt djupare i de andra gånger liknande verksamhet genomförts i anslutning till Sverige och vad som då skett, när nu Expressen redan den 23 april berättade att liknande händelser inträffat med jämna mellanrum.

Hittills har Sverige inte genomfört någon officiellt markering mot Ryssland och enligt såväl försvarsminister som utrikesminister är det heller inte aktuellt. Flera intervjuade har avfärdat det inträffade som ”fullt normal övningsverksamhet”. Jag kan tänka mig att en fyrgrupp JAS 39 som genomför en profil för anfall med sjömålsrobot 15 inne i Kaliningrads flyginformationsregion skulle uppfattas som mycket provocerande av Ryssland och leda till högljudda och fullt motiverade protester. Anledningen att oanmält öva i svensk flyginformationsregion, med avslagen transponder och utan att besvara radioanrop får anses ringa om man bara avser att öva mot vilket mål som helst. Man kan lika gärna öva i eget luftrum såvida man inte samtidigt vill sända ett budskap med uppträdandet – i enlighet med DIME. Trots avsaknaden av svenska protester markeringar mot denna incident (och förmodligen även andra incidenter) har andra länder i Östersjöområdet offentligt reagerat starkt på det inträffade, t ex Polen.

I fredags kunde SVT berätta att Sverige tillsammans med de övriga nordiska länderna till veckan kommer att lämna över protestnoter till det ryska utrikesministeriet med anledning av att ryska myndigheter genomförde en aktion mot Nordiska rådets kontor i Kaliningrad i enlighet med den i höstas antagna agentlagen. Intervjuad var utrikesminister Carl Bildt som sakligt föredrog händelsen och varför de nordiska länderna nu överlämnar protestnoter. Att markeringar sker mot denna ur ett demokratiskt perspektiv mycket absurda lag är att applådera.

Det märkliga är dock att dagen innan fattade regeringen beslut om försvarsrelaterat samarbete med Ryssland. Föredragande, då försvarsministern är på utlandsresa, var ingen mindre än utrikesminister Carl Bildt.

Nu kan det ju hypotetiskt vara så att Regeringen fattade ett negativt beslut avseende försvarsrelaterat samarbete med Ryssland, men det förefaller ej troligt med tanke att en kommuniké då gått ut för att förstärka budskapet. Vän av ordning kan fråga sig varför vi ska bejaka försvarsrelaterat samarbete med Ryssland, samtidigt som landet övar överraskningsanfall mot oss och vi samtidigt försöker markera mot ryska övertramp inom området mänskliga rättigheter?

SvD

Vill även slå ett slag för den nystartade försvarsbloggen Jägarchefen som igår diskuterade ryska påsken som del i ett större övningsmönster

Ett lackmustest av Sverige (uppdaterat 29/4 13.05)

I den mycket sevärda dokumentären om Palme uttrycker Carl Bildt om utrikespolitiken på 70- och 80-talen under Palme att man aldrig fick utrycka kritik eller fördömande mot Sovjetunionen och övriga diktaturer i Östeuropa utan Palmesverige kunde bara agera utrikespolitiskt i frågor i andra världsdelar.

Det var inte utan att uppleva en viss déja-vu jag i vintras såg den nuvarande utrikesministern uttrycka detta. Faktum är att vi idag befinner oss i en mycket snarlik situation.

Idag är dock diktaturerna i Östeuropa hädangångna liksom Sovjetunionen. Däremot har vi fått en nytt starkt och odemokratiskt land i vårt närområde i form av Putins Ryssland. En närmast autokratisk stat vars framtida ambitioner till stor del verkar bygga på militär rustning och kraftspråk mer än ekonomiska och sociala reformer. Liksom situationen med regeringarna Palme under det kalla kriget verkar Sverige inte ha något manöverutrymme gentemot Ryssland om man får tolka svensk utrikespolitik.

Följer man svenska regeringars utrikesdeklarationer ett antal år tillbaka i tiden finner man att de är märkligt milda gentemot Ryssland jämfört med situationerna i Vitryssland och Ukraina, trots att situationen där i många fall är jämförbar eller värre.

Sedan sommaren har vi bjudits på betydligt fler exempel, men då inom det säkerhetspolitiska området. Ett är den dåvarande ryske generalstabschefen Makarovs besök i Finland och sedan Sverige. I Finland gjorde Makarov det mycket tydligt vad han och Ryssland anser vara ryskt intresseområde och vad man anser att de nordiska länderna ska göra och inte göra. Medan Finland uttryckte sin ståndpunkt offentligt var det pinsamt tyst från svenskt håll. Ett annat område där den svenska tystnaden varit pinsam är de ryska ”agentlagarna” där biståndsorganisationer och medborgarrättsorganisationer sedan förra året måste registrera sig som ”utländska agenter”.

Det mest flagranta exemplet är dock ”ryska påsken”. Statsminister Reinfeldt har hittills inte yttrat ett ord i frågan, men kallar däremot till presskonferens för något som han som djurgårdare tydligen anser vara ett allmänintresse mer än ett särintresse, nämligen att Djurgårdens tränare och ordförande valt att avgå efter hot. Med andra ord fotboll. Nog för att utvecklingen kring svensk toppfotboll och de svansar som står för denna utveckling är mycket oroväckande för samhället. Prioriteringen blir ändå märklig när statsministern håller helt tyst avseende händelser som för svensk politisk handlingsfrihet är mycket bekymrande.

Minst lika dålig smak får man av utrikesminister Carl Bildts tystnad gentemot de ryska övningarna med tungt bombflyg i svensk flyginformationsregion och hur han försöker översläta den icke-existerande jaktincidentberedskap genom att försöka få det att framstå som att det var ett medvetet val. Tystnaden är dock inte lika massiv i andra länder utan Bildts kollega i Polen går däremot ut och fördömer det ryska agerandet (Lars Gyllenhaal har också en länk till en polsk analys av ryska påsken).

Uppenbarligen är den svenska utrikespolitiska handlingsfriheten gentemot Ryssland kraftfullt begränsad. Det bådar inte gott. Är vår handlingsfrihet redan i djupaste fredstid så pass begränsad betyder det att redan nu har rysk DIME* haft framgång. Baltikum ska nog inte vänta sig alltför mycket solidaritet från Sverige om det skorpar till sig.

Den ryska påsken var inte bara ett lackmustest för svensk beredskap utan även för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

*DIME är ansträngningar inom områdena diplomati, information, militär och ekonomi som används av en aktör för att påverka en annan på den internationella arenan. Bäst resultat anses uppnås ju fler av områden som samordnas.

Se även The Atlantic Council om ryska påsken.

SvD, BT, NA, UNT, AB

Uppdatering 29/4 13.05: Nu kommer enligt SvD även reaktioner från Estland på ”ryska påsken”.

En incident utan beredskap?

Incidentberedskap – vad är det? Försvarsmakten har en rad olika verksamheter under beteckningen incidentberedskap där den som löses med jaktflyg är den mest kända (därav frågan till försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren förra veckan om vad hon avsåg med sin debattartikel).

Incidentberedskapen är Sveriges första försvarslinje. Den ska kunna svara upp mot ett uppdykande hot, som idag även kan vara asymmetriskt, till exempel i form av ett kapat flygplan. Sin viktigaste roll fyller dock jaktincidentberedskapen genom att lösa Försvarsmaktens skarpaste verksamhet – att hävda landets territoriella integritet genom att markera närvaro i svenska intresseområden. Incidentberedskapen är det i fredstid spetsigaste säkerhetspolitiska instrumentet som Sverige förfogar över.

Vilken beredskapstid som jaktincidentberedskapen har är av naturliga skäl omgärdat av stark sekretess. Det är därför högsta anmärkningsvärt att SvD fått tag i dessa uppgifter kring det som på Twitter nu kallas ”ryska påsken”. Lika anmärkningsvärt var det när förre ÖB Bengt Gustafsson gick ut i en debattartikel på Newsmill i vintras och hävdade att Sverige av ekonomiska skäl och gällande arbetsrättsliga regler inte har möjlighet att hålla incidentberedskap dygnet runt.

Genom signal- och radarspaning lär Sveriges grannländer och de som förfogar över strategiska spaningsresurser ha en mycket god uppfattning om hur ”normalbilden” för svensk incidentberedskap. Om Bengt Gustafsson skulle ha rätt så skulle det i så fall endast vara en överraskning för svenska skattebetalare som förmodligen lever i tron om något annat. Regeringen har ingen anledning att vara överraskad eftersom man är den uppdragsgivare som lägger ambitionen i dessa frågor.

Uppgifterna om incidentberedskapens tider etc. är dock som sagt omgärdade av sekretess och det skulle inte förvåna mig om det kommer att inledas en undersökning om vem som har gett uppgifterna till SvD och därmed sannolikt brutit mot sekretessen.

Nu är i vilket fall som helst informationen ute. För rysk del lär det inte spela så stor roll då man ju själv lär ha full koll på var och när man flyger och med vilken avsikt. De enda som inte får reda på något om incidentberedskapen är den svenska allmänheten. Att skriva om incidentberedskapen är en balansgång i sekretessen och inlägg i ämnet får därmed avgränsas därefter.

För att påverka andra aktörer inom internationella relationer brukar man inom säkerhetspolitiken tala om fyra olika medel: diplomatiska medel, information, militära medel och slutligen ekonomiska medel. Ett exempel på det sistnämnda kan t.ex. vara ekonomiska sanktioner. Militära medel kan utgöras i ena änden av rena stridshandlingar och i andra änden av övningsverksamhet eller militär närvaro, såsom till exempel när USA sänder in ett extra hangarfartyg i Persiska Viken eller genomför flygningar över Sydkorea med strategiskt bombflyg. Man vill sända ett budskap. Att tro att situationen skulle vara annorlunda i Sveriges närområde är ytterst naivt. Det är bara att se på hur förra upplagan av övningen Zapad (år 2009) föranledde en samtidig svensk beredskapsövning på Gotland med i stort sett allt Försvarsmakten kunde ställa på fötter i normal organisation.

Det är dock aningen sorgligt att många först nu upptäcker att världen tydligen ser lite annorlunda ut än vad man trott. Det borde egentligen inte komma som en överraskning att händelser liknande den under påsken även förekommer i Sveriges absoluta närområde eller att den ryska övningsverksamheten och förmågan i närområdet kraftig ökat de senaste åren när pressen i våra svenska grannländer rapporterat om liknande verksamhet under en rad år.

Påskens händelse är intressant på en rad sätt. Den visar på att den svenska beredskapen då inte fungerade. Att man utifrån transpondersvar skulle kunna utläsa syftet med en flygning såsom försvarsmaktens insatschef Anders Silwer påstår i media, låter mycket, mycket märkligt. Nu fanns ingen svensk jaktincident att tillgå. NATO:s baltiska incidentberedskap, då i form av danska F-16 startades dock i vanlig ordning. I media förekommer uppgifter om att dessa skulle ha startat för att stötta Sverige. Jag delar inte den analysen. Den baltiska incidentberedskapen har som uppgift att markera NATO:s ståndpunkt avseende Baltikum och ingeting annat. Tar man denna start som incitament för att NATO täcker Sveriges brister begår man ett allvarligt misstag.

Vän av ordning bör nu ställa sig frågan om detta var en engångshändelse eller inte. Det intressanta med denna flygning var, som tidigare omskrivits på WW, att den demonstrerar en kraftigt ökad rysk förmåga då man parallellt genomförde tre stora övningar, varav två direkt ur fredstida beredskap (den nu avhandlade med strategiskt bombflyg samt den stora övningen vid Svarta Havet som Ryssland ej ansåg sig behöva förvarna om i enlighet med Wiendokumentet).

I somras genomförde Ryssland en annan flygning med tungt bombflyg i Östersjön, eskorterat av jaktflyg. Det som skiljde den gången från påskens var att man då passade på att släppa ett tydligt budskap i media genom ett pressmeddelande där man berättade att flygningen genomförts i Östersjön utan att kränka någon nations territoriella luftrum och att man genomförde den med skarpa kryssningsrobotar ombord. Vem som var mottagare av budskapet specificerades dock inte, men händelsen kan dock direkt jämföras med USA:s övningar med strategiskt bombflyg i Sydkorea i samband med att Nordkorea började skramla med kärnvapen. Återigen M:et i DIME. Sommarens händelse resulterade dock inte i något uppmärksammande i svenska media.

Ett gammalt bittert talesätt säger att man betalar för. Jag brukar hävda att krig är en materielsport, men de ekonomiska förutsättningarna styr självfallet även spelarlönerna och hur mycket man har råd att träna. Måhända har Bengt Gustafsson rätt. I så fall går vi en mycket dyster framtid till mötes då ett av Regeringens senaste uppdrag till Försvarsmakten där myndigheten i syfte att få pengarna att räcka till för de av regeringen alldeles för högt ställda kraven på bland annat materielinköp, uppdras att se över sina personalramar. Målbilden är att en betydligt högre del av personalen ska vara tidvistjänstgörande (det vill säga reservofficerare och dito specialistofficerare och soldater) och att antalet heltidstjänstgörande anställda ska utgöras av endast det antal som krävs för att driva Försvarsmakten en vanlig vardag. Med andra ord – inte påskafton. Jag rekommenderar vidare att läsa hos Väpnaren hur allokering av Försvarsmaktens resurser påverkar möjligheterna.

Summa summarum: Incidentberedskap är Sveriges i fredstid yttersta säkerhetspolitiska instrument. Att då misslyckas så kapitalt som man gjorde under påsken är inte förtroendeingivande för svensk försvarsförmåga. Till hösten kommer nästa förannonserade stora ryska övning i Sveriges närområde, där Ryssland, Vitryssland och övriga stater i CSTO ska öva försvar mot NATOs robotsköld. Förhoppningsvis finns det en bättre incidentberedskap då. Även om Sverige själv vill hålla sig utanför blir man automatiskt indragen i såväl NATOs egen övning Steadfast Jazz som övningen Zapad -13 då svenskt territorium för bägge sidor utgör en nyckel till militära operationer i Baltikum. Då vill det till att kunna uppträda trovärdigt, särskilt om man därtill avgivit en solidaritetsförklaring till såväl Baltikum som övriga EU.

Som tur är har flera svenska försvarspolitiker fastställt att Ryssland drar sig österut och ser sina största säkerhetspolitiska hot i söder och i öster. Tyvärr visar varken dispositionen av kvalificerad materiel eller andra indikatorer på samma sak. Inte heller verkar den ryske biträdande försvarsministern instämma. Låt oss heller inte för allt i världen glömma att de ryska försvarssatsningarna är en modernisering från ”en mycket låg nivå”, enligt flera moderata försvarspolitiker. Konstigt nog lyckas Ryssland trots ett decennium av mycket kraftigt ökade försvarsanslag och övningsverksamhet ständigt hålla sig på en låg nivå, medan alliansregeringen med med minskade försvarsanslag sedan 2006 lyckats bygga ett närmast otroligt bra svenskt försvar. Är det inte märkligt, så säg?

Att svenska media nu sent omsider börjar uppmärksamma vad som händer i närområdet är en välbehövlig vitalisering av svensk försvars- och säkerhetspolitisk debatt. Än så länge skrapar man dock bara på ytan. Det lär bli anledning att återkomma till dagens händelser såväl som andra i nya inlägg.

Media: SvD 1 2 3 4, SvD Direktrapportering, SvD Chat, SvD Ledare, SvDAftonbladet 1 2, 3DN 1 2 3 4, 5, 6Exp 12, SR 1 2 3 4 5 6 7, Corren, GP, SVT, Db, VG, BT, HBl, NT, 2BLT, 2, SydS, 2, GP, VK, HD

Bloggar: SkipperCornucopia 1 2, Johan Westerholm2, OJ, Väpnaren, Staffan Danielsson, Borneo, 6:e mannen, Gyllenhaal, Rolf K Nilsson, Mikael Jansson, Westerholm och 6:e mannen på Newsmill

Försvarsberedningens vita blad börjar fyllas

Försvarsberedningen påbörjar sitt arbete

Det drar ihop sig för Försvarsberedningen. Till sommaren ska den första rapporten inför försvarsbeslutet 2015 presenteras i form av en omvärdsanalys. Inte är det någon lätt omvärldssituation att tolka och använda som avstamp. Utifrån en lågpunkt under 00-talets första halva har situationen i det svenska närområdet blivit alltmer dynamisk och trenden pekar fortsatt uppåt under 2013 och kommande år.

För The Center for European Policy Analysis skriver The Economist journalisten Edward Lucas en intressant artikel om nu kommande och kända händelser i delar av vårt svenska närområde som i allra högsta grad bör påverka hur vi i Sverige ser på vår säkerhetspolitiska situation. Några av dem är sådant som redan avhandlats på WW. Läser man därtill finska försvarshögskolans rapport The Development of Russian Military Policy and Finland breddas bilden ytterligare.

En aspekt av det som berör och som tidigare tagits upp på WW är hur Eurasianismen och den politiska ortodoxin växer sig allt starkare i Ryssland och där vice premiärministern tillhör rörelsens frontfigurer. Eurasianismen framstår förmodligen för svenskar som närmaste absurd, men är trots allt något många ser som en verklig världsbild i Ryssland.

I den politiska debatten i Sverige får vi ofta från regeringskretsar höra hur Ryssland vänder sig österut och söderut och att det är där landet har sin hotbild. Som påvisades i serien Strategiska realiteter här på WW är det inte den bild som tecknas i vare sig den ryska doktrinen eller säkerhetsstrategin. Enligt en polsk källa som Försvar och Säkerhet refererar är det något man noterat även i Moskva, men då från NATO-håll: ” Ryssland måste reagera på NATO:s utbyggnad i öster, särskilt som NATO (sic!) försöker övertyga Ryssland om att hoten mot landet finns i söder, Afrika och Fjärran Östern” (även polsk källa). En indikator på var man lägger tyngdpunkten är var nyckelförband och nyckelmateriel återfinns – och det är vare sig längs den södra eller östra gränsen.

Georgienkriget

Eskapaden med Georgien för snart fem år sedan vände upp och ner på tidigare sanningar i den svenska försvarspolitiken, men resultatet av det av den dåvarande försvarsberedningen formulerade lackmustestet låter fortsatt vänta på sig. Georgienkriget var ur liberal ögon en omöjlighet. Enligt den liberala teorin skulle Ryssland aldrig riskera sin livsviktiga handel med Europa för ett krig. Tyvärr blev fallet ett annat. Förvisso var Georgien varken medlem av EU eller NATO, men väl aspirerande medlem. Men Georgienkriget var inte bara ett lackmustest avseende Rysslands förhållande till sina grannländer.

Det var i synnerhet ett lackmustest för den liberala tolkningsmodellen och för EU:s enade front vad avser försvars- och säkerhetspolitik. Nu kunde inte EU uppvisa en fast och enad front gentemot den ryska aggressionen mot Georgien, vilket riskerar att ha sänt en mindre lyckad signal (vissa EU-länder uttryckte till och med stöd för Ryssland). Istället tog sig Frankrike och president Sarkozy på sig att mäkla fram ett fredsavtal med Ryssland. Intressant är sedan att inom ett år skrev Frankrike avtal med Ryssland om tillverkning och leverans av två Mistral-fartyg, vilket räddade livet på delar av den franska försvarsindustrin ett tag till. Signalen som därmed sänds är inte speciellt lyckad. ”Låt oss glömma att ni nyss löste en gränstvist med militärt våld, business as usual”.

Det är inte utan att man förstår den starka oron som än mer förstärktes hos de baltiska staterna. Vad är EU och NATO villigt att betala för att stå upp för ett fåtal miljoner balters frihet, när det är en geografisk position som ytterst svårförsvarad och med mycket stora insatser på spel? De historiska tankegångarna lär gå till Rhenlandet 1936 och Sudetområdet 1938 och Chamberlains eftergifter.

Frågan man här får ställa sig om Europa är moget att hantera sin egen säkerhet? Varken inom ekonomiska eller säkerhetspolitiska frågor är EU enad aktör, utan har att hantera många nationella viljor. Det senaste säkerhetspolitiska provet för EU var Libyen, där unionen inte denna gång heller kunde uppvisa en enad front. Europa är i högsta grad beroende av amerikanskt stöd och när USA allt mer drar sig ur Europa blir framtiden säkerhetspolitiskt oviss.

Den baltiska huvudvärken

Georgienkriget blev naturligt också starten för allt starkare krav från de baltiska staterna på att NATO skulle återuppta sin försvarsplanering för att hantera försvaret av Baltikum. Så skedde också härom året och mindre övningar har genomförts i området.

Det är dock först i år som en verkligt stor övning kommer att genomföras i form av Steadfast Jazz 13 och Baltic Host, vilka utöver undsättning av Baltikum även syftar till att öva de baltiska ländernas förmåga att ta emot stöd (en förmåga som är synnerligen väsentlig även för svensk del, men som hittills aldrig övats och det heller inte verkar finnas några planer på att öva). Enligt Lucas kommer scenariot att utgå ifrån krisplaneringen där det till en början blir en polsk uppgift att förstärka Baltikum. Denna uppgift lär inte vara helt uppskattad i Polen då man själv har en omfattande gräns mot Vitryssland. Intressant att notera är tidpunkten för Steadfast Jazz, nämligen senhösten 2013, det vill säga några veckor efter årets största ryska övning, Zapad 13 vilken genomförs i september enligt officiella uppgifter.

Zapad 13 är en årets stora samövning i den ryska övningsserien som roterar mellan landets regioner (Zapad betyder väst på ryska). I år är Zapad även en övning för CSTO, Collective Security Treaty Organization, (vars medlemmar är Ryssland, Vitryssland, Armenien, Kazakstan och Tadjikistan) och insättande av organisationens snabbinsatsstyrkor. 2009 var scenariot för Zapad försvar mot ett anfall av litauiska separatister med polsk uppbackning. Övningen avslutade med användande av taktiska kärnladdningar (ej skarpt av naturliga skäl) för att slå motståndaren. Scenariot för årets Zapad är något mer bekymrande då det grundar sig i försvar mot NATO:s robotsköld, vilken man tidigare från ryskt håll meddelat kan motivera insättande av kärnvapen. Det finns alltså rimliga skäl att misstänka att årets Zapad slutar liknande den föregående.

Övningens genomförande inte alltför långt ifrån gränsen till Litauen och Polen lär vålla viss oro inte minst i dessa länder och de ryska styrkorna i Kalingrad lär också ingå i övningen.

De gångna åren har vi kunnat se en mycket stark återtagning av tidigare förmåga inom de ryska stridskrafterna, där inte minst beredskapsövningen häromveckan visade prov på förmågan att inom timmar förflytta centrala luftlandsättningsförband till operationsområdet. I luftarenan har man återtagit förmågan till samordnat uppträdande med ledningsflygplan, tungt bombflyg och eskorterande jaktflyg och som visades nu senaste veckan på den stora luftförsvarsövningen Ladoga 13 i Karelen, förmågan till lufttankning i mörker. På den marina arenan har man återtagit förmågan till anfall med sjömålsrobotar samordnade i tid och rum från olika håll i syfte att överkomma motståndarens luftförsvar. Utöver dessa finns också en mängd andra exempel på förmågor som återtagits och vilka inte var tänkbara för bara några år sedan. Likväl heter det i den politiska retoriken i Sverige att återtagningen sker från en ”mycket låg nivå”. Uttalandet är i och för sig sant, men säger däremot inget om vilken nivå man idag bedömer att återtagningen nått.

Den ryska militärreformen som nylanserades efter Georgienkriget innebär enorma satsningar inom den militära sektorn, vilket väl inte riktigt är vad det ryska samhället mest skulle behöva. Likväl görs det ändå. Många betvivlar att man i Ryssland kommer att ro i land med reformen ekonomiskt. Hittills verkar dock satsningarna ha fallit väl ut och man har genomfört och lyckats med det man föresatt sig. Nu återstår sju år till dess en ny rysk militär grundplatta har skapats.

Den ryska ekonomin är i hög grad beroende av landets råvaruinkomster. Det råder vissa farhågor om hur länge dessa räcker. Vad som står klart är däremot att det finns en marknad att avsätta dessa på. Europa har länge utgjort en av de viktigaste kunderna för olja och gas och Ryssland seglade härom året upp som världens största producent av olja, före Saudi-Arabien. Gaskranarna har tidigare använts för att påverka bångstyriga grannstater i rätt riktning. När nu ett stort gasavtal blivit klart med Kina finns det anledning att oroa sig i Europa då det finns ytterligare en marknad att avsätta produkterna på.

För svensk del

Ur svensk, liksom finsk synvinkel bör man vara bekymrad över utvecklingen i närområdet. För svensk del utgör denna utveckling, liksom USA:s urdragning ur Europa, något som måste tas på allvar i försvarsberedningens kommande omvärldsanalys. Likaså måste vägas in Rysslands allt mer avoga inställning till internationella avtal för säkerhet och stabilitet såsom CFE-avtalet som man frånträdde i december 2007 och Wiendokumentet vars framtida giltighet man kan fundera över efter den nyligen genomförda ryska beredskapsövningen. Vidare utgörs en av de mest intressant frågorna för svenskt vidkommande av hur Sverige och svenskt territorium hanteras i respektive övningsscenario för Steadfast Jazz liksom Zapad. Dessa övningar äger dock rum efter att rapporten lämnats och det är tveksamt om svenska observatörer vid övningarna har tillräcklig insyn för att få veta detta.

Om man ska sänka blicken till samtiden kan det bli en intressant höst för svenskt försvar. Då Zapad 09 genomfördes tidssamordnat med Ladoga 09 med dess luftlandsättningar, föranledde detta den svenska beredskapsövningen Dagny II. Frågan är vad som skulle kunna finnas gripbart i höst då IO 14 är långt från uppfylld och Försvarsmaktens som bekant inte längre har några inneliggande värnpliktskullar. Vidare kommer stora delar av Flygvapnet under september att delta i den stora nordiska flygövningen Arctic Challenge Exercise i norra Sverige, Norge och Finland.

President Putin lär 2008 som premiärminister i en intervju om NATO:s expansion ha citerat Bismarck att förmåga inte avsikt, är vad som räknas. Det sades för övrigt om Bismarck att han bara skrattat en gång och det var när han såg Vaxholms fästning. Jag hyser dock starka misstankar att han skulle kunna ha ägnat en rungande skrattsalva åt tidigare svenska försök till försvarspolitik där seden varit att anpassa omvärlden till pengapåsen.

Att den aktuella försvarsberedningen började med vita blad låter lovande. Men var de verkligen så vita? Vad döljer sig i de ej offentliga anvisningarna till försvarsberedningen bakom anteckningsblocket? Från kommittédirektivet till Luftförsvarsutredning 2040 vet vi att en rad avgränsningar gjorts, inte minst i fråga om ekonomi.

I vilket fall som helst hade Bismarck rätt i det förstnämnda citatet. Förmåga tar lång tid att bygga. En avsikt kan ändras över en natt, såsom det kaukasiska lackmustestet påvisade. En omvärldsbeskrivande rapport (helst utan förbehåll) är det första steget, men sedan gäller det att omsätta slutsatserna till handling. Där har det många gånger brustit tidigare.

Det ska betonas att materialet i detta inlägg endast bygger på öppna källor företrädesvis tillgängliga på nätet. För den som önskar fördjupa sig rekommenderas i första hand artikeln av Edward Lucas samt rapporten The Development of Russian Military Policy and Finland från finska försvarshögskolan. Den sistnämnda innehåller material som man sällan finner som öppen handling. Läs gärna också Arménytt 1/2013 om ny rysk operationskonst och militär förmåga, liksom Försvar och Säkerhet på samma ämne som detta inlägg.

SvD

Gulrött för Bildt om den ryska upprustningen (uppdaterat 11/2 17.45)


På onsdag kommer utrikesminister Carl Bildt att presentera den utrikespolitiska deklarationen i Riksdagen och sannolikt var det av just den anledningen SVT Agenda lyckats få honom att ställa upp i kvällens program.

Huvudfrågan i den del som berörde utrikesministern var hur den massiva ryska militära upprustningen påverkar Sverige. Det är svårt att säga att tittarna bjöds på något egentligt svar. Carl Bildt agerade mest undflyende och man kunde lugnt pricka in ett antal rätt i den moderata försvarspolitiska floskelbingon. (Se även Stagecoachs variant)

Vad gällde upprustningen i Ryssland avfärdade Bildt den på samma klassiska manér som man kunnat höra sedan Putins första mandatperiod. Man uppmanas komma ihåg att upprustningen sker från en låg nivå och är långt ifrån vad Sovjet var.

Förvisso är det långt ifrån den sovjetiska nivån. Man ska dock bära i åtanke att nu är det Ryssland och att stora delar av Sovjetunionen inte längre ingår i den ryska försvarsbudgeten. Ej heller ingår att hålla igång försvarsbudgetarna till ett antal Warzawapaktsländer respektive att finansiera ett stort antal krigsmakter i tredje världen.

”Den låga nivån” vi idag pratar om är en nivå avsevärt förbi den högsta nivå den ryska försvarsbudgeten någonsin haft sedan Sovjetunionens fall och vartåt trenden pekar torde det inte råda något tvivel om. Tyvärr kan man inte länka direkt till tabeller hos SIPRI, men det är bara att välja Ryssland och se efter själv. Tyvärr har SIPRI inte fört in 2012 ännu, men till ett tidigare inlägg om de ryska försvarsutgifterna skapades nedanstående graf.

Rysslands försvarsutgifter enligt SIPRIs tabell, med tillägg för 2012 enligt SIPRI (Guardian) och 2013 enligt officiella ryska uppgifter

Ett intressant parti följer sedan vid 02.50 i Agendaklippet, där Mats Knutson frågar om inte Rysslands militära upprustning, närområdesfokus och prioritering av energileveranser direkt påverkar Sverige. Här svarar Bildt mycket skickligt och leder iväg tittarna och Knutson på en intressant exkursion längs alla ryska gränser – utom Östersjön och Arktis. Detta är områden som direkt påverkar Sverige, där det förstnämnda utgör leveransväg för en mycket omfattande del av Rysslands BNP och det sistnämnda nationellt ses som landets räddning och framtida finansiering.

Samtalet fortsatte sedan med att Knutson hörde sig för om Bildt åsikt om det svenska försvaret behöver upprustas. Här trillade nästa poäng in på bingobrickan. Enligt Bildt fick nu Försvaret mer pengar, speciellt för att kunna köpa in JAS 39E. Den aspekten, med det massiva underskottet i materielbudgeten och Regeringens underfinansiering av JAS 39E har berörts gång efter annan på den här bloggen. I samma veva fick tittarna också veta av Bildt att Försvaret visserligen är mindre, men också mycket mer kapabelt och avancerat än tidigare. Också det en åsikt som titt som tätt manifesteras i den moderata försvarsretoriken och återsänds ute i landsortstidningarna av lokalt förankrade riksdagspolitiker. Därtill också ett budskap som gavs rött ljus i ett inlägg på WW förra helgen.

Bildts gamle försvarsminister håller uppenbarligen inte med sin gamle statsminister om Försvarsmaktens status idag, då han för en vecka sedan i debatt med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren replikerade hennes ”försvaret har blivit smalare och vassare” med ”nej, smalare och kassare”. Tydligen verkar inte folkpartiledaren Jan Björklund heller dela de moderata åsikterna i försvarsfrågorna med tanke på det budskap Björklund förde fram i intervjun i Agenda och som också återsänts i SVT:s nyhetsprogram under dagen och kvällen. Det återstår att se om Björklund menar allvar eller om det är ett sanktionerat utspel i syfte att rädda kvar försvarsröster i Alliansen efter den senaste månadens moderata klavertramp i försvarspolitiken som gett partiet ett än sämre rykte inom försvarskretsar.

Knutson och Bildt diskuterar sedan den svenska försvarsförmågan 2019 (ej idag som säkert många tror) och det så kallade enveckas-försvaret. Här följer ett något luddigt resonemang från Bildts sida om det som militärt benämns uthållighet. Utan att gå in för djupt på området kan man konstatera att Bildts dåtidsperspektiv rörde en reell motståndarförmåga. Perspektivet 2019 rör ett angrepp med motsvarande 2 bataljoner (dvs ca 2000 man) enligt de uppgifter som förra året publicerades på Armébloggen. Ett scenario som känns mer ekonomiskt gångbart än troligt.

Det ska bli intressant att se hur årets utrikespolitiska deklaration kommer att formuleras kring utvecklingen i Ryssland. Det är svårt att bortse ifrån att relationerna mellan Ryssland och framförallt USA, men på många sätt även EU, förvärrats under året. Tidigare års utrikespolitiska deklarationer har varit milda avseende kritik mot Ryssland. Tonen har då varit betydligt hårdare mot Vitryssland och Ukraina, fastän kritiken rört samma samhälleliga problemområden som man även ser i Ryssland med korruption, godtyckligt rättsväsende och ett auktoritärt styre.

Avseende kvällens program hade varit betydligt mer intressant att höra Mats Knutson fråga ut Bildt om hans åsikter om Rysslands nye hök, vice premiärministern Rogozin respektive vilket inflytande den politiska ortodoxin som Rogozin företräder har och kommer att ha på president Putin. Att utrikesminister Carl Bildt skulle säga något annat än sina partikollegor om förvarspolitiken var knappast att vänta.

Betyget blir gulrött också för utrikesminister avseende intervjun i Agenda. Han gjorde dock avsevärt mycket bättre ifrån sig än sina ministerkollegor och partivänner Reinfeldt och Enström vad avser att få budskapet att låta trovärdigt. Den ryska militära upprustningen till redan nu mycket höga nivåer är och kommer att vara ett svenskt säkerhetspolitiskt problem, dels som medlem av EU, dels som utfästare av en solidaritetsdeklaration för de nordiska länderna och Baltikum (vilket vi redan i fallet med Island har fått mycket svårt att realisera) och framförallt för att stora delar av den ryska upprustningen förläggs till Militärdistrikt Väst, det vill säga Sveriges närområde. Det är svårt att sätta dit utrikesministern på direkta felaktigheter förutom de som redan avhandlats i det tidigare trafikljusinlägget, men samtidigt är det som sagt många snygga kringgångar istället för att svara på frågorna.

Läs gärna även SvD:s ledare om utvecklingen i det ryska samhället, respektive Kalle Kniiviläs inlägg om ett av president Putins senaste framträdanden.

Kuriosa: På Twitter fanns Sveriges journalistelit (med få undantag) kvällens Agenda vara intressant av två orsaker.
1. Utrikesministerns glasögon som verkade sneda på något sätt.
2. Att utrikesministern uttryckte att SVT och Agenda var särintressen.
De säkerhetspolitiska frågorna var tydligen av betydligt mindre intresse. Det är bara att ge Mats Svegfors rätt.

Media: SVT, 2, DN, 2, 3, 4SvD, 2, 3, 4, 5Aft, 2SR, 2Sydsvenskan,
Bloggar: Chefsingenjören, Johan Westerholm


Uppdatering 11/2 17.45: Aftonbladets Wolfgang Hansson länkar i en artikel till den ovan synliga grafen över de ryska försvarsutgifterna sedan Sovjetunionens undergång. Det står honom fritt att göra. Bättre för Wolfgang Hansson och Aftonbladet hade dock varit att läsa hela detta inlägg och länka till det eftersom hans slutsats är att man rustar från en låg nivå. Den låga nivån är dock sedan länge passerad.

Sverige är inte Nya Zeeland (uppdaterat 10/7 10.30)

Ständigt denne Pellnäs och hans Gotland, muttrar nog en del när pensionerade översten av första graden Bo Pellnäs nu publiceras på DN Debatt där han går till hårt angrepp mot den moderata försvarspolitiken. Han har i allt väsentligt helt rätt även om försvarsprisindex lär innebära en betydligt större skillnad än 4 miljarder på 20 år.

Det går inte att som Moderaterna bortse från strategiska realiteter som gäller i den del av världen Sverige är beläget i. Även om vi hoppas på en positiv och liberal utveckling i Ryssland talar alla tecken för raka motsatsen. Ren liberalism lär inte att räcka för att hålla i schack en stat som gör allt för att återgå till 1930-talet och vars huvudsakliga arbetsmetod är realpolitik. Det är inte för inte som Ryssland satsar på att bygga ut pipelines mot sin granne i öster för att skapa ytterligare en möjlig marknad. Möjligheterna att då spela ut olika marknader mot varandra ökar väsentligt.

Sverige är inte helt beroende av rysk gas och olja (Ca 50 % 2011)ännu och förhoppningsvis fortsätter det att vara på detta sätt, så länge Norge och Danmark kan leverera. Däremot är Ryssland i dagsläget i hög grad beroende av Östersjön och dess utlopp för mycket stora delar av landets BNP. Att öka gasanvändningen i Sverige skulle däremot ge ett betydligt ökat beroende av Ryssland, på samma sätt som Tyskland idag är närmast helt beroende av Ryssland till följd beslutet att lägga ned kärnkraften. Incitamenten att finna andra drivmedel är med andra ord större än enbart miljömässiga.

Svensk säkerhets- och försvarspolitik kan inte baseras på ett fåfängt hopp att oljepriset fortsätter på en låg nivå och därmed bromsar den ryska ekonomin och utvecklingen. Oljepriset kommer att stiga och därmed de ryska skatteintäkterna som ska finansiera försvarsreformen som i sin tur är avsedd att säkra de naturtillgångar landet är helt beroende av för sin ekonomiska utveckling. Tyvärr är den ryska statskassan och exportinkomsterna helt baserade på råvaror och i viss mån även krigsmateriel. Försök gärna finna någon förädlad produkt som säljs i Sverige och EU som är ”Made in Russia”. Det är oerhört svårt. Man kan därmed också fundera över de ryska incitamenten att få till en fredlig utveckling i området kring Persiska Viken. Ju oroligare, desto högre oljepris och därmed större intäkter för världens största oljeexportör, Ryssland som sedan några år gått om Saudi-Arabien.

Pellnäs har helt rätt i att avsaknaden av en trovärdig nationell försvarsförmåga gör att ett land ligger helt öppet för yttre påtryckningar. Var det av en händelse de största ryska militärövningarna i närområdet på 30 år inklusive landstignings- och luftlandsättningsmoment genomfördes strax innan Sverige skulle fatta ett slutgiltigt beslut om godkännande av Nord Stream? Tydligen var det i alla fall tillräckligt för att så gott som alla militära resurser som fanns i landet skulle koncentreras till Gotland och Mälardalen i form av en beredskapsövning.

Visst föreligger det avsevärda hinder för Ryssland att ro i land sin försvarsreform, inte minst i frågan om korruptionen. Medvetandet finns dock där att det i hög grad är vinna eller försvinna. Kan man inte förverkliga reformen kan det ytterst innebära att den ryska staten får svårt att överleva för att man inte kunnat hävda de naturtillgångar i Arktis man anser sig ha rätt till.

Tyvärr lär varken Anders Borgs eller EU:s liberalism räcka till för att rå på det Ryssland ser som sina intressen. Anders Borg har däremot alla möjligheter att påverka den svenska försvarsbudgeten och därmed landets möjlighet att självständigt föra utrikes- och säkerhetspolitik och även möjligheterna att verka för demokratiska värderingar och en demokratisk utveckling i Ryssland. Sverige är tyvärr inte Nya Zeeland.

Strategiska Realiteter 1, 2, 3, 4

Uppdatering 10/7 10.30: SvD Ledarsida tar upp upprustningen i Ryssland och Pellnäs debattartikel i DN. Frågan debatterades också av Pellnäs och Cecilia Widegren i P1 Morgon.

Solidaritetsförklaring i teori och praktik (uppdaterad 17.20)

Svensk säkerhetspolitik är fantastisk, eller snarare politik överhuvudtaget. Hur snabbt man kan glömma något man själv var med och tog fram eller diskuterade bara några år tidigare.

I torsdags berättade SvD att Sverige i form av försvarsdepartementet deltagit i NATO:s årliga krishanteringsövning, CMX (Crisis Management Exercise). I artikeln anklagades Regeringen för att mörka det svenska deltagandet i denna övning, vars grundscenario är kriser som framkallar nyttjande av NATO-stadgans artikel 5. Sverige, liksom Finland, deltar i denna övning som medlemskap i Partnerskap För Fred, PFF.

Som stabsövning för politisk-strategisk nivå är övningen inte unik. Motsvarande övningar har genomförts i Sverige under efterkrigstiden, framförallt i form av Försvarshögskolans Solbackaövning. I EU-sammanhang genomförs årligen motsvarigheten CME, där Sverige deltar.

Vad finns det då att vara upprörd över? Inte mycket egentligen. Deltagandet i CMX är helt i enlighet med PFF och Sverige och Finland bjöds in även för att övningen skulle utspelas i Nordeuropa. Att i spelet ingripa till Norges försvar är helt i enlighet med den svenska solidaritetsförklaringen och det är mycket positivt att så sker. En rad politiker ställer sig i SvD kritiska till att man inte informerats om deltagandet i CMX. Må så vara, men det årliga deltagandet kan inte komma som en överraskning. Söker man i Riksdagens arkiv hittar man snabbt Regeringens skrivelse 2008/2009:137 som tar upp Sveriges återkommande deltagande i CMX. Det kan alltså inte vara någon överraskning för övriga partier. Än mindre så när man ser vilka riksdagsledamöter som motionerat mot skrivelsen.

Redan i höstas tog Försvar & Säkerhet upp det svenska deltagandet i CMX sedan man bl a uppmärksammat det pressmeddelande i vilket NATO beskriver övningen och tar upp det svenska deltagandet. Återigen är det alltså ”gammheter” (Cornucopiskt uttryck) som beskrivs i media.
Se även Chefsingenjören om CMX, liksom FOI-analytikern Stefan Olsson på Newsmill

Avseende crisis management och CMX finns det också skäl att fundera på övriga delar av solidaritetsförklaringen, eller snarare solidaritetsdeklarationen i form av Lissabonfördraget och då främst ett motsvarande scenario som utspelar sig i Finland. Det är nu två veckor sedan den ryske generalstabschefen Makarov under sitt besök i Finland uttryckte sig i mycket hårda ordalag kring Finlands samröre med NATO, det nordiska försvarssamarbetet och även finska militära övningar i östra Finland. Högintressant var också den karta Makarov presenterade där Finland och delar av Sverige utgjorde en rysk intressesfär. Om Makarovs besök i Stockholm följande dagar sades inte mycket i svenska media förutom att man uppmärksammade att Makarov är misstänkt för krigsförbrytelser i Tjetjenien. Analysen här på WW i samband med uttalandena i Finland var då att detta inte var Makarovs egna intiativ utan att budskapet är sanktionerat från högsta ort.

Av den anledningen var gårdagens nyheter från Moskva väntade, där Putin i samband med att han tog emot Finlands president Niinistö, bekräftade Makarovs ord. Att detta tas upp i svenska media förefaller osannolikt med tanke på att man inte ens tog upp ståndpunkten att delar av Sverige är rysk intressesfär.

Frågan är då hur EU skulle klara av att hantera ett Finlandsscenario motsvarande det som användes i CMX. Man kan också konstatera att det svenska övningsmässiga agerandet i CMX var mycket mer självsäkert än stödet för Finland och det nordiska försvarssamarbetet vid Makarovs besök, eller för den delen den isländska luftrumsövervakningen. Måhända hade försvarsminister Enström att säga general Makarov, men det kommer aldrig att komma till allmän kännedom. På samma sätt kommer inte Makarovs budskap till Enström att bli känt.

Om en dryg vecka inleds årets upplaga av Almedalsveckan, vilket är en av två säkerhets- och försvarspolitiska höjdpunkter under året. Utmärkt läsning inför denna är Mannen utan ansikte av Masha Gessen. Den utgör en skrämmande beskrivning av den man som under kommande decennium kommer att dominera den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde. Mannen utan ansikte rekommenderas starkt till alla landets försvarspolitiker – samt inte minst finansminister Anders Borg.


Vill man inte köpa boken går den utmärkt att låna på landets bibliotek och om man är lite modern av sig lånar man den som e-bok till sin Ipad/Android-platta

Se även Observationsplatsen och Rolf K Nilsson: ”Pratar Putin också strunt enligt Reinfeldt?”


Uppdatering 17.20:
SvD undrar återigen varför det svenska deltagandet i CMX hemlighållits. Man ger dessutom återigen sken av att det tillskott på 2-3 mdr kr Försvarsmakten behöver efter 2014 ska användas för att rymma nya stridsflygplan, vilket är helt felaktigt. Summan krävs för att överhuvudtaget kunna färdigställa Insatsorganisation 2014 till år 2019. Beställning av nya stridsflygplan, transportflygplan, radarstationer, ubåtar, luftvärn, stridsfordon och en hel rad andra materielsystem som faller för åldersstrecket fram till 2025 ligger helt utanför detta och är med andra ord ofinansierade.

Normalt sett…

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker

… sker såna här länkningar numera endast via Twitter, men den här länken kändes lite för intressant för att undanhålla de bloggläsare som inte följer Twitter. Twittrandet har ju annars varit frekvent från många håll under Folk och Försvars rikskonferens.

Nåväl. På SvD:s ledarblogg gör Allan Widman ett gästinlägg med anledning av SvD:s artikelserie om det svenska försvarets bekymmer. I inlägget börjar Widman med att såga Juholts säkerhetspolitiska framträdande under dagen, men inte av samma anledning som försvarsministern, utan hur han avhandlar säkerhetspolitiska hot.

”Håkan Juholt gick idag till attack mot ett påstått motstånd att uppfatta klimatförändringen, IT-säkerheten och terrorismen som säkerhetspolitiska hot. Vare sig i försvarsutskottet eller försvarsberedningen har dessa nya hot negligerats. Tvärtom nämns de i samtliga centrala, säkerhetspolitiska dokument sedan början av 2000-talet. De återfinns sedan samma tid även i EU säkerhetsstrategi.

De nya, icke-militära hoten är i alla delar dimensionerande. Det som förvånar är dock att Juholt i sitt anförande – så länge och med sådant allvar – beskriver den negativa utvecklingen i främst Ryssland och Kina utan att dra några som helst slutsatser avseende försvaret av Sverige. När han uppmanar till långsiktigt säkerhetspolitiskt tänkande gäller det uppenbarligen inte risken för militär våldsanvändning.”

Widman fortsätter sedan in på att avhandla något som även fp-ledaren Jan Björklund tog upp i sitt anförande, nämligen försvaret av Gotland. Widman vill där se att det i nästa försvarsbeslut återupprättas en Gotlandsbrigad:

”Gotland förtjänar sannerligen en brigad. En brigad vars stomme är den tunga kustroboten från gamla tiders rörliga amfibiebataljon och långräckviddigt, markbaserat luftvärn. Till sådana förband krävs självfallet också skydd och understöd från mekaniserade enheter. Bemanningen av dessa förband bör så lång möjligt ske med gotländska, tidvis tjänstgörande soldater.”

Widmans förslag är helt korrekt och varför kommer att bli ämnet för ett framtida inlägg – förhoppningsvis i helgen. I korthet kan man dock säga att Gotlands avsaknad av försvar utgör ett stort problem för såväl NATO, som Ryssland – förmodligen i högre grad än det gör för Sverige. Så länge ön är avmilitariserad och inte aktivt behärskas av egna förband alternativt svenska militära förband, måste man i sin planering utgå från att motståndarsidan har för avsikt att besätta ön. Dels för att förhindra den andre, men även för att skydda sin egen verksamhet. För NATOs del handlar det om att sjö- och luftvägen planera för att förstärka och skydda sina medlemsländer i Baltikum och för Rysslands del handlar det om att förhindra NATO att göra detta.

Det obehagliga faktumet kvarstår att från Gotland låser man all trafik på och över Östersjön med långräckviddiga sjömåls- och luftvärnsrobotar.

Att militärt överge Gotland är med största sannolikhet det största svenska strategiska misstaget sedan Sveaborg. Det har Allan Widman insett. Frågan är när fler politiker inser det.

Passa också på att läsa inlägget på Cynismer om obalansen i verksamhet och verksamhetsmedel. Ett inlägg ur verkligheten som förmodligen är lika ovälkommet hos försvarsministern som Juholts fadäs var välkommen.