Archive for the 'Försvaret' Category

Den ryska teddybjörnen

Published by
Wiseman
at 30 maj 2010 in Försvaret, Mosaik and Ryssland. Closed

F d ministern, ambassadören och landshövdingen i Stockholm, Mats Hellström skriver på DN debatt om att är läge att frosta av förbindelserna med Ryssland. På Expressens ledarsida skriver Anna Dahlberg om i stort sett samma ämne, men fokuserar mer än Hellström på den ryska björnen numera är en snäll björn och att fp-ledaren Björklunds försvarslinje är sällsynt dåligt tajmad i en värld där Ryssland och USA åter närmas. Den ryska björnen framställs mer som en teddybjörn av Hellström, medan Dahlberg varnar för att det inte är det militära hotet från Kreml som är det troligaste.

Det är även min stora förhoppning att Ryssland får en positiv utveckling och närmar sig Europa än mer. Medvedev har i sin roll som president betytt mycket för att få in Ryssland på ett bättre spår än landet hade när Putin var president. Dock ska man inte ta ut segern i förskott. Det finns en rad positiva tecken, men också en hel rad med mindre positiva tecken. Ryssland är inte den starka demokrati vi önskar att landet skulle vara och det har en lång väg dit. Kursen kan snabbt svänga beroende på vem som sitter vid makten. Samma gamla metoder att styra informationsflödet som användes på Sovjettiden, används ofta än idag. Frispråkiga journalister har en tendens att försvinna och regimkritiker (inte endast de som är kritiska mot Moskva, utan även de som är kritiska mot det lokala styret) åtalas på märkliga grunder.

Sverige måste ta höjd för och utforma sin säkerhetspolitik och försvarsplanering utifrån ett Ryssland där pendeln åter svängt tillbaka till aggression mot väst. Gud förbjude att något sådant skulle hända, men sådant är tyvärr Sveriges geografiska läge. I dagsläget existerar just ingen försvarsplanering alls för att försvara Sverige. Det har under 00-talet inte funnit något politiskt intresse för en sådan. Man kan tycka att det borde finnas planering för situationer där Ryssland kommit på kant med balstaterna, ett Ryssland som aktivt vill skydda den nya gasledningen i Östersjön o s v, men icke. Liksom Dahlberg, anser jag att det krävs betydligt mer än bara militärt försvar för att Kremls agenda för sina grannstater. Stark och aktiv utrikespolitik och ett ordentligt IT-försvar, är bara några av redskapen.

Ryssland är till stor del beroende av handeln med Europa på samma sätt som stora delar av Europa är beroende av rysk gas. Tyvärr tenderar inte alla människor att agera utifrån samma logik, vilket gör att utvecklingen är långtifrån helt förutsägbar. Försvarsplanering handlar om att vara förberedd för det värsta och sedan hoppas att det aldrig inträffar. Ju mer förberedd man är, desto otroligare är att det inträffar. Målet med ett försvar är att aldrig behöva använda det, men behöver man göra det duger inga halvmesyrer och rockärmslösningar.

Både och – då, nyss och här och nu

Published by
Wiseman
at 14 mars 2010 in Armén, Barents, Flygvapnet, Försvaret, Försvarsberedningen, IO 2014, Marinen, Mosaik, NATO, Norge, Regeringen, Ryssland, Socialdemokraterna, Solidaritetsförklaringen, Sovjet and Värnplikt. Closed

Hädangångne generalmajoren Claës Skoglund var redan under sin aktiva tid en legendar inom Försvarsmakten, framförallt inom Armén. Inom mångt och mycket var han många år före sin tid. Hans aktning var så stor att han t o m inkallades efter sin pension i den fiktiva romanen ”Operation Garbo”, där hans gestalt bar namnet Maximilian Stenberg.

Varför skriver jag nu om generalmajoren Skoglund? Framförallt för att hans tankegångar åter är högaktuella. För det andra för att en mycket intressant bok av och om just Claës Skoglund nyligen kommit ut som handlar om mycket av det jag skrivit om nedan. Den rekommenderas varmt.

Skoglund var generalstabsofficer* och började sin karriär på Älvsborgs regemente, I 15. Han blev en snabbt stigande stjärna inom Armén med höga omdömen och platser som kursetta och lade särskild vikt vid studier av taktik, men framförallt operationskonst. Han handplockades också att gå flera utbildningar i andra länder och växeltjänstgjorde även tidvis i Flygvapnet och Marinen. Karriären gick sedan via brigadchef, till regementschef och sedan stf militärbefälhavare i västra milo:t. Han var ett tag tilltänkt som försvarsstabschef, men blev istället chef för Försvarshögskolan och sedan militärbefälhavare intill pensionen 1981. Under hela sin karriär förde han aktivt och intensivt debatter och diskussioner om försvarets framtid och redan under tiden som major och lärare på Krigshögskolan, gav han tillsammans med några andra generalstabskaptener och majorer 1957 ut boken ”Både och”, i vilken Sveriges framtida försvar diskuterades.

Både och
Dagens officer känner tvivelsutan igen ”Både och”, men då i form av förre ÖB Håkan Syrén, som anspelade på att Försvarsmakten skulle kunna agera både för att försvara Sverige, men även genomföra internationella insatser. Syréns ”Både och” kom året innan Georgienkriget och roar man sig med att läsa igen lite tidningsartiklar om detta märker man att politikerna inte riktigt förstod varför den ”nationella” biten var tvungen att vara med. Någon omedelbar hotbild fanns ju inte på världkartan ett år före Georgienkriget. På samma sätt ser man idag från politiskt håll fortfarande inget behov av någon anpassningsdoktrin, trots de vidsträckta säkerhetspolitiska åtaganden Sverige förbundit sig vid i och med solidaritetsförklaringen.

Skoglunds (m fl) ”Både och” syftade på den tidens stora problem. Hur skulle Sverige kunna ha råd med ett starkt försvar samtidigt som social välfärd. Bakgrunden till ”Både och” fick författarna under en vintersemester i norra Sverige, när man turistade i Nordnorge och där fick upp ögonen för den enorma upprustning av sovjetiska Norra Flottan som norrmännen identifierat. Det stod klart att Sovjet prioriterade sin norra flank och tillträdet till Atlanten enormt högt. Den säkerhetspolitiska debatten i Sverige var i detta skede mer inställd på att Sveriges situation skulle vara den av en randstat, då ett nytt krig skulle ske i centrala Europa enligt politikerna. Att Nordkalotten, och därmed också Sverige, hade ett så stort strategiskt värde för stormakterna ville man inte höra talas om. Det passade inte in i de aktuella politiska målsättningarna. Skoglund m fl tonade också kraftigt ner risken för ett kärnvapenkrig, då man identifierat vad terrorbalansen skulle komma att innebära. Samtidigt ansåg man att det ökade risken för Sverige. Om det ena blocket, skulle sätta sig på Sverige, skulle det andra då våga bistå Sverige med risk för kärnvapenkrig? Några år senare besannades den utveckling för Nordkalotten ”Både och”-gruppen tidigare hade talat om, vilket politikerna då inte kunde blunda för.

I dagens läge kan det vara mycket intressant att reflektera över dessa tankegångar från mitten av 50-talet och dåtidens säkerhetspolitiska situation på Nordkalotten under brinnande kallt krig i jämförelse med dagens situation med ett återigen mycket tilltagande intresse för Nordkalotten och de energitillgångar som isens tillbakadragande blottlägger. Då byggde Sovjetunionen nya ubåtar och helikopterkryssare i mycket hög takt för att säkra tillgången till Nordatlanten och skära av USA förbindelser till Europa. Idag har Ryssland beställt 5 st egenbyggda hangarfartyg (landet har aldrig haft mer än ett hangarfartyg i taget operativt), samt beställer fyra st franska Mistral helikopter/landstigningsfartyg, eftersom man inte anser sig ha tid att utveckla egna. Till sommaren kommer även rysk fallskärmstrupp att övningsfällas över Nordpolen. Riktningen ser ut att vara utstakad.

Urholkning och stålbad
Skoglund var ytterst bekymrad över försvarsbeslutet 1967 som innebar en 10 % sänkning av försvarsbudgeten och ett slopande av kompensationen för den tekniska faktorn, medan uppgifterna och deras omfattning för försvaret förblev desamma. Resultatet var ett svart hål för Försvarsmakten som sedan dess bara vidgats. Istället för att anpassa sig, valde framförallt Armén (Marinen hade genomgått ett stålbad ett decennium tidigare och Flygvapnet valde att lägga ner några flottiljer) att bibehålla numerären och övergå till ”sega gubbar” där numerären upprätthölls på bekostnad av materiel och kvalitet. Alla brigader kunde inte längre vara lika välutrustade och övade. Skoglund var här betydligt före sin tid och ville skära ner antalet brigader till 20 och anpassa antalet inkallade värnpliktiga till detta, vilket inte ansågs förenligt med socialdemokratin. Vidare ville han rationalisera Armén varvid specialtruppslagen i brigaderna skulle koncentreras till samma ort som det regemente som utgjorde brigadstommen. Därigenom skulle man kunna göra sig av med stora och onödiga administrativa kostnader. Inom Flygvapnet ville han bibehålla numerären, men utöka flottiljerna till 3 divisioner istället för 2 och därigenom komma åt att lägga ner flottiljer. Krigsorganisationen upprätthölls genom spridning på krigsbaser. Många av dessa tankegångar har vi sett prov på under slutet av 90-talet och under 00-talet, men alldeles för sent för att det skulle få någon verkan. Inte förrän i slutet av 90-talet genomgick Armén det stålbad som redan drabbat Marinen och Flygvapnet. Förmodligen hade det inte behövt bli lika stort om det skett långt tidigare och kanske hade man sluppit se brigader med tolkande cykelskytte och traktorekipage in på 90-talet. Skoglund var också noggrann med att påpeka att den stora nerläggningsvågen 1925 aldrig fick det ekonomiska resultat man förväntat. Detsamma kan man utan tvivel säga om 00-talets nerläggningsvåg, när de fasta kostnaderna istället för att minska, flerfaldigats. Det kan vara värt att hålla i minnet inför nästa nerläggningsvåg 2012.

Samövade förband
Redan som ung officer insåg Skoglund vikten av att förband måste vara samövade ända upp till fördelningsnivå, vilket även tyska och amerikanska erfarenheter från VK 2 understödde. Han drev en hård linje att det inte dög att öva lägre förband utan övning och framförallt, regelbundna krigsförbandsövningar, skulle ske i brigadförband. Utan samtränade brigader var Armén ineffektiv. Det kan också vara något att reflektera över i dagens situation när Armén består av separata och spridda bataljoner, som ska kunna slås samman till brigader. För ändamålet finns två brigadstaber som aldrig övat sina brigader på riktigt. Även nutida erfarenheter, framförallt amerikanska från Irakkriget, visar på vikten av kunna uppträda i brigad. Man kan också undra hur det egentligen är ställt när man vid övningar som ska identifiera under 00-talet tappad förmåga, aktivt väljer bort mycket viktiga och väsentliga komponenter för att det annars ”blir för jobbigt”.

Här och nu!
En av de mest intressanta käpphästarna hos Skoglund var hans syn på beredskap och mobilisering. Skoglund var en av de drivande bakom idén att hotet mot Sverige aldrig skulle utgöras av sovjetisk normandieinvasion över Östersjön. Istället var hotet det som senare blev känt under namnet strategiskt överfall. Som en blixt från klar himmel skulle Sovjetunionen kunna anfall Sverige, Norge och Finland genom luftlandsättningar och mindre landstigningar. Det gällde då att ha en hög beredskap för att omedelbart kunna slå mot infallsportarna innan de vidgades. Sålunda skulle stora delar av Försvarsmakten ha (och hade faktiskt också) 24 h beredskap trots att det var ett värnpliktsförsvar. Talet om beredskapsgrader på 30 dagar, 90 dagar, 3 år (t o m 10 dagar) som var aktuellt vid Skoglunds död måste ha förefallit honom mycket, mycket bisarrt och försvarsminister Sten Tolgfors tankar om 10 dagar som högsta beredskap ”Här och nu!”, ska man inte ens tala om. ”Här och nu” förr var söder om Dalälven 24 h, punkt slut.

Svidande kritik mot försvarspolitiken
Skoglund försökte långt in på ålderns höst påverka och upplysa svensk försvarspolitik, men utan större framgång. Tillkomsten av Försvarsberedningen istället för tidigare försvarskommittéer sammanfattade Skoglund som ”Den militära sakkunskapen undanmanövrerad” och omdömet om försvarsberedningen löd: ”Ledamöternas kvalifikationer (särskilt i jämförelse med tidigare försvarsutredningar) och avdelade militära experters bristande kunskaper, erfarenhet och vilja att göra en insats, medförde katastrofer.”

Omdömet om dagens Högkvarteret var inte mycket bättre: ”HKV kompetens för den synnerligen omfattande och svåra uppgiften att framlägga förslag till krigs- och grundorganisation var begränsad. Förr handlade skickliga stabsofficerare – avdelningschefer av överstelöjtnant eller majors grad – ärendena inom försvars- och försvarsgrensstaber. Nu skulle Försvarsmaktens 20-tal generaler och amiraler alla sammanfösta i ett högkvarter under ständig omorganisation, lösa den av försvarsdepartementet ställda uppgiften”… ”Det innebar för det första att vår militära sakkunskaps militärstrategiska uppfattning om vilket försvar vi faktiskt behövde i föreliggande militärpolitiska läge aldrig kom till uttryck eller blev känt. Det var ju pengarna som styrde, inte behovet av stridskrafter. Till råga på allt skrev dessutom överbefälhavaren år 2005 på DN Debatt, att det inte fanns utrymme för honom att informera svenska folket om de verkliga förhållandena.”

Somliga av dessa tankar känns säkert igen från den här bloggen och några av bloggkollegorna. Den bristande viljan (modet?) hos Regeringen idag att inkalla Försvarsberedningen,trots helt förändrade förutsättningar i närområdet, t ex resultatet av det ”kaukasiska lackmustestet” (Georgienkriget) och den ökade spänningen i Östersjöområdet och Barentsregionen, anser jag tyder på att man inte vill få en omvärldsbedömning i knäet som inte överensstämmer med de ekonomiska ramarna som man redan satt.

Det finns också ett långt och intressant stycke i boken som beskriver Skoglunds brevväxling med dåvarande försvarsministern von Sydow och ”Insatsförsvarets” stora pådrivare, f d ÖB Johan Hederstedt och nuvarande utvecklingschefen för Försvarsmakten, generalmajor Michael Moore. Båda då aktuella som rådgivare till von Sydow.

Det är inte utan att man undrar om Skoglund roterar i sin grav över Försvarsmakten idag och framförallt den kommande omställningen av Försvarsmakten.

*För yngre och utomstående läsare kan tilläggas att fram till slutet av 30-talet motsvarades dagens insatsledning i HKV av generalstaben. 1937 bildades en generalstabskår av arméofficerare som ansågs lämpliga för tjänstgöring i försvars- och arméstaberna, samt fördelningsstaber och lämpliga yngre officerare handplockades under sin krigshögskoletid till generalstabskåren.

Solidaritet mot och för vem?

Published by
Wiseman
at 06 februari 2010 in Folk och försvar, Försvaret, Mosaik and Ryssland. Closed

Igår meddelade Ryssland att landet har antagit en ny militär doktrin. I förra veckan offentliggjorde USA sin motsvarighet.

I den ryska doktrinen fastslås bl a att NATO:s utvidgning och gruppering av utländsk trupp i närliggande nationer utgör ett direkt militärt hot mot Ryssland. Även om doktrinen framhåller landets rätt att använda kärnvapen slås det fast att sannolikheten för en kärnvapenkonflikt ska bryta har minskat. Man fortsätter att framhålla landets rätt att med militär makt skydda ryska medborgare i andra länder.

Samtidigt sänker USA i sin Quadrennial Defence Review landets militära ambitioner. Istället för att som tidigare ha målsättningen att samtidigt kunna hantera två fullskaliga krig, är nu ambitionen sänkt till att kunna hantera två regionala insatser (läs Irak/Afghanistan) samtidigt, vilket kan ses som en anpassning till följd av 00-talets erfarenheter. Det framgår tydligt att man anser sig vara nödgad att vara kvar i Afghanistan för lång tid framöver.

Dessa nya ryska och amerikanska doktriner måste definitivt vägas in i den tidigare avgivna svenska solidaritetsförklaringen. Ryssland markerar återigen att man inte ser med blida ögon på att NATO expanderar österut och markeringen om utländsk trupp i grannländer, är närmast att tolka som grupperingen av amerikanska luftvärnsförband till Polen, men i viss mån även andra liknande företeelser som t ex NATO:s nya transportbas Pápá i Ungern som även Sverige är delaktig i. Omnämnandet av rättigheterna att i utlandet militärt försvara ryska medborgare bör också oroa Sverige med tanke på de stora ryska minoriteterna i Baltikum. Frågans stora vikt visade sig med all tydlighet under incidenten med bronssoldaten i Estland 2007. Efter baltiska propåer intensifieras nu NATO:s övningsverksamhet i Baltstaterna.

Samtidigt visar USA:s nya doktrin att man nu anser sig ha en ytterligare minskad möjlighet att ingripa i Europa och föra ett reguljärt krig där. Visserligen behålls en stor mängd trupp i Europa, men framförallt av politiska och avskräckande skäl. Fokus ligger på terrorbekämpningen, eller vad som i QDR beskrivs som regionala angripare.

Den svenska solidaritetsförklaringen innebär att Sverige ska kunna ge och ta emot militärt stöd i händelse av att Sverige, något av nordiska länderna eller något av EU-länderna behöver detta. Det torde framstå som självklart för var och en att kärnan i den svenska solidaritetsförklaringen är just att Sverige ska kunna ta emot stöd. Vem som ska lämna det är oklart, men man får hoppas på att, i händelse av att stöd skulle behövas, de andra EU-länderna inte anser att ett militärt stöd till Sverige går emot ”det egna landets särskilda säkerhetspolitiska natur”. Att Sverige ska kunna ge militärt stöd i enlighet med solidaritetsförklaringen ter sig helt orealistiskt.

Ställer man upp en enkel översikt över vilka länder solidaritetsförklaringen innefattar och vilka som inte innefattas och därmed skulle kunna vara aktuella för Sverige att giva stöd emot, blir följande snabbt tydligt.

Omfattas av solidaritetsförklaringen: De nordiska länderna och EU.

Omfattas inte av solidaritetsförklaringen och skulle kunna utgöra ett hot eftersom de gränsar till länder som omfattas: Schweiz, Ryssland, Vitryssland/Belarus, ett antal länder på Balkan, Nordafrika.

Av dessa länder kan man direkt avfärda Schweiz. Balkanländerna, om än mer eller mindre instabila, befinner sig alla i mer eller mindre långt framskridna förhandlingar om EU-medlemskap och de Nordafrikanska länderna saknar helt militär förmåga som kan projiceras mot Europa. Kvar blir alltså Ryssland och Vitryssland/Belarus.

Oavsett vilket land i Europa som skulle kunna tänkas hamna i klammeri med Ryssland är det en militär omöjlighet för Sverige att skicka militärt stöd dit, med tanke på Sveriges geografiska läge i Rysslands intressesfär. En militär konflikt på annat håll skulle omedelbart utgöra ett hot mot den svenska territoriella integriteten om svensk trupp sändes till stöd. Försvarsmakten av idag och imorgon är så fruktansvärt underdimensionerad att den inte skulle klara av att hantera ett sådant hot, än mindre kunna bidra till någon annans stöd.

Man kan tycka vad man vill om spelupplägget under Sälenkonferensen. Det framstod dock med all tydlighet att våra svenska försvarspolitiker inte ansåg sig kunna stödja ett baltiskt land i dess behov av hjälp med att skydda den territoriella integriteten. Vidare erkände man också att den svenska försvarspolitiken absolut inte är dimensionerad för att kunna hantera en eventuell militär konflikt i Östersjön under analyserad tid (fram till 2014). För tiden efter 2014 finns ingen analys värd namnet gjord och det är just för den perioden som den nuvarnade försvarsorganisationen är framtagen…

Vad blir då det reella värdet av en svensk solidaritetsförklaring? Inte mycket.
Det har med all säkerhet inte gått obemärkt förbi i våra närmaste grannländer.

Jag noterar också att min kommentar på Karin Enströms blogg i ämnet fortfarande står obesvarad.

Uppdatering 7/2 kl 09.45: Claes Arvidsson har på dagens ledarsida i SvD:s ett samtal med Allan Widman, som är ordförande i Folkpartiets grupp för utformning av en nytt försvarspolitiskt program. Som jag ser det idag finns det inte många andra politiska alternativ i höstens val om man vill värna försvaret. Dock lär det bli hårda diskussioner med de övriga partierna vid en Alliansseger i valet. Nu gäller det att påverka de övriga partierna så de också svänger. Jag vet vem jag skulle vilja se som försvarsminister i en Alliansregering efter hösten. Samtidigt vet jag att det finns många av kollegorna i HKV som fasar inför denna utveckling.

Andra om nya doktriner och en ny försvarspolitik: Chefsingenjören, Chris Anderson, Rolf K Nilsson, Tokfransen, Forsno, Hammarberg

Kalla nordliga vindar

Published by
Wiseman
at 02 december 2009 in Barents, Försvaret, Mosaik, NATO, Norge and Ryssland. Closed

Kalla nordliga vindar sveper ner längs norska kusten och påminner om tiden före 1989. NRK rapporterar att för andra året i rad verkar det bli nytt rekord i antalet ryska flygplan, företrädesvis strategiska bombflygplan, som identifieras av norska flygvapnet när de flyger längs norska kusten. Trenden verkar också gå mot allt mer komplexa sammansättningar med bombflygplan, eskorterande långräckviddiga jaktflygplan och tankflygplan som understödjer.

Ryssland blir allt mer tydligt i sin vilja att återta Sovjetunionens forna ställning. Med största sannolikhet handlar det om att visa styrka i det allt viktigare Barentsområdet med alla dess råvaror som isens tillbakadragande frilägger. Ryssland har som bekant tidigare i år annonserat avsikten att bygga fem nya hangarfartyg och när det gäller landstigningsfartyg (som troligen kommer att baseras i Östersjön eller Svarta Havet) har man så bråttom att man inte anser sig ha tid att bygga en ny egen modell, utan vill köpa ett franskt på stört och licenstillverka ytterligare 3-5 st.

Även inom NATO framhåller man Barentsområdet som ett allt viktigare område för alliansen i framtiden. I Norge har man redan koncentrerat huvuddelen av sin försvarsmakt till nordligaste delen av landet och man har sedan något år tillbaka börjat fokusera om mot mer nationella uppgifter.

Inställningen i Sverige? Det heter fortfarande att Ryssland är mycket försvagat och inte har råd med sina väpnade styrkor, precis som det gjort i den svenska politiken sedan muren föll. Inteckningen av det svenska försvaret fortsätter.
I början av 90-talet talade man om ett antal tecken som om de upptäcktes i så fall skulle leda till en svensk ”återtagning” (återtagningen skrotades officiellt i sin helhet vid försvarsbeslutet 2004). De tydligaste tecknen ansågs bl a vara:

En negativ demokratisk utveckling i Ryssland (1)
Återtagning av landstigningsförmåga i Östersjön (2)
Återtagen förmåga att genomföra storskaliga luftlandsättningar (3)
Ökad närvaro globalt (4)

Det är bara att konstatera att vi de senaste åren har sett alla de ovan listade. Den demokratiska utvecklingen backar snarast med en stor rättsosäkerhet, historierevisionism, förföljelser av journalister och allt större avsaknad av fri media.

Landstigningsförmågan förbättras enormt genom köp av Mistral, men redan ombaseringen av Svarta Havsflottans landstigningstonnage till Östersjön under övningen Zapad i höstas talade sitt tydliga språk och var upphov till en del hicka inom Försvarsmakten och inte minst de baltiska staterna och Polen.

Likaså demonstrerade Ryssland åter en mycket god förmåga att genomföra luftlandsättningar av stora förband under Zapad och Ladoga i höstas på ett sätt som få trodde var möjligt.

Den ökade närvaron, och likt förortsungdomar, ökade kravet på ”respekt” har också manifesterats genom patrulleringarna med bombflyg i Arktis och Atlanten och expeditioner till t ex Karibien och Afrikas Horn med örlogsfartyg. Från att tidigare utåt ha talat om kärnvapen som ett defensivt vapen, talar man nu om att kärnvapen kan komma att användas i alla skalor av konflikter där man så finner lämpligt.

Samtidigt håller Sverige återigen på och monterar Försvarsmakten till en ny lägstanivå. Föga förvånande har inget av de tecken man politiskt formulerade på 90-talet som skäl för återtagning tagits på allvar. Istället bortförklaras de friskare än någonsin tidigare.

På samma sätt skedde med Georigenkriget (det s k kaukasiska lackmustestet). Försvarsberedningen fastställde året innan att Ryssland agerande mot sina grannländer kommer att vara ett lackmustest för Rysslands framtida väg. Noll och ingen reaktion politiskt förutom att man parkerar 14 stridsvagnar på Gotland!

Det finns ingen anledning för Ryssland att ge sig på Sverige, men det farligaste scenariot är det där Sverige blir ett säkerhetsvakuum, vilket historiskt uppfattas som problem av grannstater när det börjar blåsa snålt. Det andra stora problemet är att Sverige gladeligen skrivit ut säkerhetsgarantier till grannstaterna, men saknar fullständigt förmåga att infria dem. Det finns inget konfliktscenario som enbart drabbar ett av våra grannländer varvid vår egen säkerhetssituation tillåter att vi skickar delar av vårt försvar till grannländernas bistånd. Speciellt inte när drygt 1/8 av stridskrafterna konstant kommer att befinna sig i en annan världsdel.

Uppdatering 5/12 16.45: Johan Tunberger och Bo Hugemark kommenterar Mikael Nilssons debattartikel i SvD tidigare i veckan, med fokus på innebörden av den svenska solidaritetsförklaringen

Den nya Ententen

Published by
Wiseman
at 29 november 2009 in Frankrike, Försvaret, Mosaik and Ryssland. Closed

De som regelbundet läser mina bloggkollegor som listas i högerspalten, har säkert hunnit läsa en del om att det franska landstigningsfartyget Mistral nu gästar St Petersburg för att ryska flottan ska få stifta närmare bekantskap.

Tidigare i år offentliggjorde Ryssland avsikten att under de närmaste åren anskaffa uppåt fem st nya hangarfartyg av större modell än det nuvarande och problemtyngda Admiral Kuznetsov. Under sommaren började man också tala om att anskaffa ett antal franska landstigningsfartyg av Mistral-klassen. Avsikten har sedan dess varit att köpa ett och sedan licenstillverka resten. Man anser det vara av yttersta vikt att det första köps in snabbt eftersom man inte har råd att vänta på att egna fartyg av samma slag utvecklas (beräknat ca 6-7 år, men dylika företag brukar lätt dra över tiden).


Reportage i rysk tv om Mistral

I Ryssland har ett inköp av Mistral redan fått ett parlamentariskt godkännande. I Frankrike har man närmast hoppat jämfota av glädje över det ryska intresset. Varvet i St Nazaire som bygger Mistral kommer snart att drabbas av arbetsbrist och en försäljning till Ryssland skulle trygga jobben ett tag framöver. En affär har dock ännu inte godkänts från fransk sida, men president Sarkozy har gett sitt godkännande att inleda förhandlingar. Mistrals närvaro i St Petersburg torde dock tala sitt eget tydliga språk om inriktningen.

Om affären går i lås blir det för Ryssland första gången man har ett fartyg som både kan genomföra landstigningsoperationer och dessutom utgöra bas för helikopteroperationer. Tidigare har ryska flottans landstigningsfartyg inte haft någon helikopterförmåga och den största fartygsklassen, som var ett av det svenska invasionsförsvarets primärmål, Ivan Rogov, har endast ca halva Mistrals deplacement. Ropucha, Alligator, Polnocny och Pomornik som säkert är bekanta från invasionsförsvarets dagar, är dvärgar i jämförelse med Mistral.

Den ryska marinchefen motiverar en anskaffning med att med ett Mistral kan man på 40 min landsätta samma styrka som det tog 26 h att landsätta under Georgienkriget. Det är tveklöst så att man har dragit en rad erfarenheter från Georgienkriget som man nu försöker åtgärda.

För Sverige är ett ryskt köp av Mistral mycket dåliga nyheter. Den svenska försvarsförmågan och hela hotbilden har sedan 90-talets mitt baserats på framförallt en enda sak – att Ryssland saknar överskeppningsförmåga i Östersjön. Den tidigare mycket omfattande landstigningsdelen av Östersjöflottan rostade under 90-talet sönder i sina hamnar och sedan drygt tio år saknar Ryssland reell landstigningsförmåga i Östersjön.
Därför var det åtskilliga som fick hicka när det visade sig att Ryssland ombaserade stora delar av sin landstigningsförmåga från Svarta Havet till Östersjön under övningen Zapad tidigare i höst, trots att relationerna med Georgien just då var de sämsta sedan kriget 2008.

Landstigningsfartyg av den typ som Mistral utgör har ingen användning i defensiva operationer, utan är ett i högsta grad offensivt instrument att användas för maktprojektion. Mistral kan för med sig personal och materiel väl motsvarande och överstigande en av de 8 manöverbataljoner som Försvarsmaktens markstridskrafter nu ska omorganiseras till. För såväl Sverige/Östersjöländerna som Georgien och Ukraina är det läge att fundera över framtiden, då ryska Mistral sannolikt baseras i Östersjön och Svarta Havet. Det är i så fall för svensk del också i högsta grad över den säkerhetsgaranti Sverige sedan något år uttalat för grannländerna. Redan nu uttrycker såväl Georgien som flera av de baltiska staterna sin oro över ett ryskt köp av Mistral, medan saken i Sverige gått helt obemärkt förbi.

Frågan återstår ändå vad Ryssland ska använda Mistral till och varför det är så bråttom med en anskaffning att fartyget ska anskaffas under det närmaste året. Ryssland signalerar nu kraftfullt med sina intentioner att bygga nya hangarfartyg och landstigningsfartyg att man vill vara en kraft att räkna med. Ej heller verkar pengar längre vara ett problem. Sedan tidigare har man deklarerat en avsikt att omsätta i princip all materiel hos frontförbanden till 2020 och nu talar man, utöver hangarfartygen, om köp av 5 st Mistral à ca 5 mdr kr per st.

Samtidigt är det intressant att notera de ytterligare närmare banden mellan Frankrike och Ryssland, där Frankrike utöver Mistralaffären även lovat att bistå med kompetens vid rysk helikopterutveckling. Frankrike har också blivit en av de starkaste förespråkarna för den för svenskar numera välbekanta gasledningen North Streams sydliga tvilling, South Stream. Frankrikes agerande i medlingen i samband med Georgienkriget kommer också i en högst ny dager. I Ryssland och Frankrike talar man nu om ett frankrikeår, respektive ett rysslandsår och nu i dagarna besökte premiärminister (jag var nära att skriva president…) Putin Paris, där Mistral och South Stream var några av toppnumren. I ryska media jämförs Putins besök med Peter den Stores ”stora ambassad”, vilken förde med sig en del elände för Sverige på sin tid.

Kanske ser vi nu en ny Entente formas, där nu Tyskland med sitt behov av North Stream utgör det tredje benet.

Gyllenhaal, 2, 3, 4
Chefsingenjören
Sverige och Världen
Mistral i genomskärning (RIA Novosti)
Världen idag, 2, 3 (Det kan tyckas lite lustigt att en av Sveriges kristna tidningar faktiskt är den som är mest uppdaterad på säkerhetspolitiken i Östersjöområdet, men så är det)
Mer et Marine

Uppdatering 1/12 21.30: Bo Pellnäs skriver på SvD Brännpunkt om Frankrikes flirt med Ryssland och björnens nyvunna aptit på landstigningsfartyg.

Uppdatering 2/12 08.00: Mikael Nilsson skriver också han på Brännpunkt om solidaritetsdeklarationen. Han pekar på samma problem som jag tidigare pekat på. Det finns ingen reell möjlighet för Sverige att lämna något militärt stöd till våra grannländer eftersom det inte finns några resurser att avvara. Ett krig som drabbar något av våra grannländer kommer även att beröra Sverige och tvinga oss att prioritera det nationella försvaret framför stöd.

Sent ska syndaren vakna

Published by
Wiseman
at 09 oktober 2009 in Absurditeter, Flygvapnet, Försvaret, Marinen, Mosaik and Ryssland. Closed

Nästan en månad för sent har SvD publicerat en artikel om det ryska återtagandet i Östersjön och Sveriges närområde. Artikeln i sig är mycket korrekt (förutom i numerärer) och intressant när det gäller slutsatser, men hade varit mer aktuell för några veckor sedan när övningarna var i full gång och rysk tv svämmade över av heroiska landstigningsbilder, pansarslag och attackhelikoptrar. Visst fick det efterverkningar även i Sverige. Det var inte en slump att det fanns en rote JAS 39 i luften vid den okristliga tid som Helikopterrånet genomfördes.

Förra veckan genomförde Försvarsmakten som bekant en av sina numera mycket, mycket sällsynta beredskapsövningar där naturligtvis ekonomin styrde och inte läget i övrigt. Att övningen klickade med finalen på de ryska övningarna vet jag inte om man ska se som lycklig omständighet eller god planering. Att beredskapsövningen skulle genomföras aktuell har varit känt sedan lång tid tillbaka. Av en händelse koncentrerades också verksamheten till de två områden våra politiker sedan länge tömt på militära resurser, trots idoga protester om vansinnet i det hela – nämligen Stockholm och Gotland. Bo Pellnäs mantra ”För övrigt anser jag att även Gotland ska försvaras”, var för några dagar verklighet.

Vad som är intressant i sammanhanget är att Ryssland nu återtagit den förmåga vi i Sverige på 90-talet och så sent som i början av 2000-talet sade att man inte skulle kunna återta under överskådlig tid. Samtidigt planerar vi i Sverige för fullt för att lägga ner ytterligare förband och göra vårt luftförsvar mer eller mindre obrukbart (mycket bra redogörelse för situationen i KKRVA:s blogg!) genom att lägga ner basförbanden samt stridsledningen och luftbevakningen. Den andra försvarsgren som har som främsta uppgift att hävda den territoriella integriteten och utgöra första linjen vid ett försvar mot väpnat angrepp, Marinen, har snart en ryggrad av korvetter som snart tio år efter sjösättning ännu inte avfyrat eller utrustats med något annat vapensystem än automatkanoner och det talas om ytterligare tio år innan korvetterna är fullt operativa. På militärt fackspråk: en s k Syltrygg!

Som sagt, vansinnet fortsätter inom den svenska försvarspolitiken…

Regeringen, var god läs!

Published by
Wiseman
at 07 september 2009 in Försvaret, Gasledning, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

Hear, hear för denna ledare i Borås Tidning.

Rysslands intressesfär och en NATO-övning

Published by
Wiseman
at 08 juni 2009 in Försvaret, Loyal Arrow, Miljöpartiet, Mosaik, NATO and Ryssland. Closed

Jag fortsätter att förundras över de helt oproportionerliga debatt som brutit ut över huruvida HMS Illustrious bär kärnvapen eller inte. Hur svårt ska det vara att acceptera att britterna saknar fysiska förutsättningar för att kunna leverera kärnvapen från sitt lilla hangarfartyg. Vad ska de ha dem till ombord? Använda dem som grindar när de spelar cricket?

Försvarsministern berättar på sin blogg om sitt besök ute på HMS Illustrious. Just det inlägget är väl inte så intressant, men efter att nyss ha scannat tv och lokalpress efter vilket avtryck hans besök satte, måste jag säga att jag tycker att han har gjort mycket bra ifrån sig. Mycket rak och koncis i intervjuerna, medan vissa journalister framstår som fån med sina ”reportage”. Hans debattartikel i lokaltidningen NSD var också mycket välskriven.

Miljöpartisten och ledamoten av försvarsutskottet, Peter Rådberg, hade också en debattartikel idag, men i SvD. Han hävdar att ”hangarfaryget med all säkerhet är atombestyckat”. Jag hävdar med all säkerhet att han framstår som jubelidiot när han påstår detta. Han levererar också en helt egenkomponerad version av vad övningen är till för. Att försvara energiresurserna i Arktis. Att sedan Norra Sverige råkar utgöra Europas bästa flygövningsområde och att övningsscenariot liknar det på 90-talets Balkan verkar inte höra dit. Man tycker ju att han åtminstone kunde bemöda sig att göra som sin kollega inom försvarspolitiken, försvarsministern, och besöka övningen för att skapa sin egen bild av den på plats. Istället åkte han endast till Luleå för att möta NATO-motståndarna och leverera ännu flera fabler om kärnvapen till sjöss och i luften. Rådberg slänger sig närmast med begreppet ”NATO” i debattartikeln som partier på yttersta högerkanten gör med ”invandrare”. Det är inte ens landet Storbritannien som anklagas för att ha kärnvapen på sitt fartyg, utan det är ”NATO”.

Andra har kritiserat Rådberg för följande formulering: ”Ryssland kommer inte att sitta stillatigande när en sådan här övning äger rum i sin intressesfär.” Jag anser den faktiskt vara korrekt på så sätt att Sverige och Nordkalotten i högsta grad faller inom den ryska intressesfären, på samma sätt som Östersjön faller inom den svenska. Sverige skulle kunna heta Jordanien och bebos av enbart vilda hästar. Vår geografi gör ändå att Sverige, och framförallt den nordligaste delen, ligger i den ryska intressesfären. En väpnad konflikt om resurserna som dolts av isen kommer att involvera norra Sverige vare sig man vill det eller inte, vare sig Sverige tillhör NATO eller inte. Det bästa sättet för Ryssland att skaffa sig kontroll över Nordnorge och säkra sin tillgång till Atlanten och hindra andras tillgång till denna sida Arktis, är genom en kniptångsmanöver genom norra Finland och Sverige samtidigt med en sjöburen rörelse. Den smala landremsa som är nordligaste Norge och Norges gräns mot Ryssland är extremt olämplig för framryckning. Detta faktum är detsamma som för 50 år sedan, men då var målet att hindra förstärkningar av NATO i Centraleuropa i händelse av tredje världskriget.

Nu verkar det som om pressen, samt vänstern, försöker få det till att övningen Loyal Arrow skulle pressa Ryssland att öka sin militära övningsverksamhet i norr och att det är därför man helt plötsligt ska genomföra tre mycket stora övningar i västra Ryssland och Vitryssland under sommaren och hösten. Jag är mycket skeptisk. Övningar av det här slaget kräver mycket stora förberedelser och planering innan. Till skillnad från vad som skrivs, offentliggjorde Ryssland dessa övningar för flera månader sedan, men då var det tydligen inte så intressant för svensk press. Ryssland brukar också vara mycket noga med att påpeka när man håller en övning eller liknande i syfte att svara på ”NATO-agressioner”. Så har icke varit fallet nu. Jämför man storleken på övningar handlar Loyal Arrow om ca 2000 man, medan de ryska rör 60 000 man. Bara i Zapad 09 är det två ryska arméer som övas. Det är mer än hela den planerade svenska Försvarsmakten.

Det finns dock all anledning att ta dessa övningar på allvar. Den största av dem, Zapad 09 som hålls i Vitryssland, är en upprepning av de klassiska sovjetiska Zapadövningarna som hölls på 70- och 80-talen, samt 1999. Scenariot har alltid varit ett ”krigsfall väst”, där det handlat om att möta NATO i Centraleuropa. Senast 1999 drog man i Ryssland slutsatsen att det krävs insats av taktiska kärnvapen för att kunna hantera NATO:s teknologiska överlägsenhet.

Finland, men framförallt Polen, baltstaterna och Georgien, lär höja sin beredskap under dessa övningar. Det ryska anfallet på Georgien kom direkt ur en motsvarande övning i Sydkaukasus förra sommaren, när man bl a ägnade hela sommaren åt att förstärka upp det abkhaziska järnvägsnätet fram till georgiska gränsen för att klara tunga militära transporter. Valet av övningsplatser sammanfaller rätt väl med var Ryssland idag har starka säkerhetspolitiska intressen. Polen är en nagel i ögat på Ryssland, framförallt sedan man gick med på basering av missilförsvar. Värt att notera är också att ryska försvarsdepartementet nyligen publicerade en skrift där man anklagade Polen för att ha orsakat andra världskriget.

På det hela är det här övningar på en nivå som inte skådats sedan 80-talet innan Sovjetunionens fall och Ryssland har nu varje år ökat sin övningsnivå ordentligt, precis som försvarsbudgeten. Försvarsminister Tolgfors tal om att det ”är en ökning men från en mycket låg nivå” klingar mycket, mycket falskt. Speciellt om man sätter det i samband med att vi i Sverige varje år slår rekord åt andra hållet. 2007 års slutövning för NBG med 2500 man framställdes som något helt enormt, när den i själva verket i storlek var en bråkdel av en normal armeslutövning 7 år tidigare.

Ryssland av idag är en demokratur, hur mycket vi än önskar att det vore en fulländad demokrati. Till dess den dagen infinner sig, gör vi i Sverige säkrast i att betala hemförsäkringen i form av ett ordentligt försvar, istället för att som förre ÖB indirekt erkände i sitt avgångstal på Karlberg i våras: ignorera de rapporter från Ryssland som är negativa och enbart lita på de positiva. Sverige kommer alltid p g a sitt läge att bli indraget i en större konflikt i Europa, oavsett om vi är med i NATO eller alliansfria.

För den som är intresserad av att läsa (vilket man lär vara om man läst så långt att man läser det här) rekommenderar jag följande fördjupning:

Artikel i Neo om dagens Ryssland och Nordstream. Mycket intressanta reflektioner.

KKrva-artikel om den norra flanken. Lika aktuellt idag som för 50 år sedan.

Sovjetisk analys av Zapad ‘77

Wow…

Published by
Wiseman
at 13 mars 2009 in Försvaret, Gotland, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

… hela 14 stridsvagnar och en reservbataljon med mobiliseringstid på upp till tre år (helt enligt dagens R3 koncept som omfattar största delen av Försvarsmakten) vill försvarsministern och regeringen ha placerad på Gotland.

Genast kommer lovord från höger och vänster till denna omsvängning från nerdragningar. Minst lilla eftergift från regeringen i nerskärningarna av Försvaret, så blir suckar av lättnad istället för en kritisk granskning. Jag minns hur det var i höstas när försvarsministern skickligt med subjektiva beskrivningar talade om en ny väg för Försvarsmakten och man kunde läsa än den ena, än den andra som föll för maskirovkan.

Vad är egentligen en förrådsställd bataljon på Gotland med 14 stridsvagnar värd? Ingenting, speciellt inte med den återtagningstid som förbandet har. Om det är någonstans i Sverige som vi skulle ha stående förband placerade så är det 1) i Stockholmsområdet och 2) på Gotland. Det är de två områden i Sverige som har och kommer att ha högst hotbild. Stockholm för att det är landets hjärna och Gotland för att den som har tillgång till ön, har möjlighet att dominera Östersjön.

Jag har sagt det förut, Bo Pellnäs har sagt det förut, Bo Hugemark har sagt det förut – Gotland får inte vara ett säkerhetsvakuum. Det var vansinne att lägga ned den kompletta garnison som fanns på Gotland, med pansar, luftvärn, artilleri och kustartilleri. Nu har det även talats om att ta bort den militära närvaron på Visby flygplats.

Vad ska egentligen denna reservbataljon kunna åstadkomma? En lätt mekaniserad bataljon, som detta verkar bli, har endast förmåga att verka precis i landstigningsskedet och då fienden redan befinner sig i land. Alltså för sent och för lite.

Det primära i en militär närvaro på Gotland är kvalificerat luftvärn och kustartilleri i form av rörliga kustrobotar (vilka vi hade utmärkta sådana tills de för tio år sedan avvecklades och såldes till Finland efter bara något år i tjänst). Genom att placera ett modernt långräckviddigt luftvärnsrobotsystem, t ex det ryska S-400-systemet, har man ett luftförsvarsparaply enligt bilden. Kompletterat med kustrobotar av typen Rb 15 visar man tydligt avsikten av Gotland är svenskt och skall så förbli.

S-400 med 240 km räckvidd grupperad i Visby

Sedan finns det de som var med och lade ner försvaret av Gotland, som nu ställer sig frågan: Vad är hoten? (för övrigt är det stridsfordon 90 på bilden i första länken och inte Leo 2 som texten om talar)

Hotet idag är ringa mot Sverige, men det är helt höljt i dunkel hur det ser ut om tio år, ens fem år. Ryssland har påbörjat en massiv återtagning av sin militära förmåga och lackmustestet har visat att landets styresmän är beredda att vidta maktmedel mot grannstaterna. Ryssland har ingen anledning att endast ge sig på Sverige, men Sverige kommer alltid att bli berört vid ett storkrig mot Ryssland då landet vill kunna projicera sin makt på Atlanten.

Det är inte för inte som man nu börjar bygga 5-6 nya hangarfartyg för Norra Flottan, vilket är fler än Sovjet någonsin hade (det visar också tydligt landets ambitioner när det gäller huggsexan om nya områden att exploatera när isen drar sig tillbaka). För att få ut Norra Flottan på Atlanten krävs det att man säkrar den norska nordkusten. Det är inte för inte som det norska försvaret är koncentrerat i norr. Dock saknas framryckningsvägar öster till väster i norra Norge. De enda realistiska alternativen går genom norra Finland och norra Sverige. Det är ett geografiskt faktum, som ej går att bortse från, hur mycket man än vill. Vi får heller inte glömma att vi nu utfäst oss i bl a regeringsförklaringen, att Sverige inte kommer att stå passivt om något av våra grannländer angrips (läs Baltikum). Men vad ska vi göra och framförallt med vad? En papperstiger skickar lämpligen ett papper.

EU är ingen säkerhetsgarant, om någon just den sämsta, trots allt tal om att EU måste ta ett säkerhetspolitiskt ansvar. Historien visar tydligt vilka total misslyckanden EU har bakom sig inom detta område: Balkan, Rwanda och nu senast Georgien. EU är alldeles för splittrat och senfärdigt för att fatta ett beslut i tid. FN är heller ingen säkerhetsgarant om man har Ryssland eller någon annan stormakt som hot, eftersom dessa har veto i säkerhetsrådet och därmed kan blockera alla insatser från FN.

Den enda realistiska säkerhetsgaranten idag är NATO och där visar Georgienkriget med all tydlighet att det krävs ett fullvärdigt medlemskap för att omfattas av garantin. Ett scenario där Ryssland sätter sig på Gotland med ursäkten att det är för att säkra Europas gastillförsel, då Sverige inte kan garantera ledningens säkerhet, blir bara att acceptera. Ingen kommer att inleda ett storkrig med en kärnvapenmakt för att drygt 50 000 svenskar helt plötsligt måste ansöka om ryskt pass istället för svenskt. Utan ett fullvärdigt NATO-medlemskap måste vi garantera vår säkerhet på egen hand. Med ett NATO-medlemskap måste vi ändå bibehålla en stark förmåga att garantera vår egen säkerhet. NATO är en allians som hittills har hållit, men som blir svagare för varje dag och för varje ny medlem som tillkommer.

Jag ger inte mycket för dessa förrådsställda 14 stridsvagnar med omgivande bataljon till försvaret av Gotland. Det betyder i realiteten ingenting. Gotland är och förblir ett säkerhetsvakuum.

Wargames

Published by
Wiseman
at 19 januari 2009 in Försvaret, Georgien, Mosaik and Ryssland. Closed

Jag tänkte passa på att slå ett slag för en gammal artikel på Newsmill: Så invaderade cybersoldaterna Georgien.

Svenska Försvaret och hela landet är uselt rustat för ett nationellt försvar. Det erkänner idag alla makthavare, såväl försvarsminister som ÖB. Bo Pellnäs hade som bekant en mycket bra debattartikel härom dagen i SvD och idag kunde man läsa ÖB uttala sig om den i SvD: ”Jag håller med Pellnäs [om att Sverige behöver en ny försvarsdoktin, sex brigader och ett Östersjökommando], men vi har inte budget att göra det.”

En sak jag definitivt anser att landet behöver är ett ”cyberkommando”. Hela den moderna världen är idag fullständigt beroende av datorer. Slutar våra datorer att fungera, kan vi inte längre betala våra räkningar, använda internet, börsen kraschar, ja det går inte ens att handla i affären eftersom alla betalsystem numera är datorberoende. Förr talade man om det stora hotet som EMP, som skulle slå ut datorsystemen. Det är fortfarande ett hot och apparatur med sådan effekt ryms i en väska. Det finns t o m utrustningar för polisbilar med riktad EMP som slår ut bilar vid biljakter.

En trend i världen som vi sett som blivit värre och värre, men som inte fått den uppmärksamhet vi borde ägna den, med påföjande åtgärder, är cyberattacker. Först ut var nog egentligen USA som lär ha planterat ett virus i irakiska luftförsvarsdatorer. Det är dock obekräftat. Vad som är bekräftat är däremot hur Ryssland agerade mot Estland under kontroverserna rörande statyn och även hur Ryssland agerade i cyberrymden mot Georgien i höstas. Därutöver kan vi lägga krig mellan Israel och Hizbollah och Hamas.

Det här är en asymmetrisk krigföring med små insatser och oerhört stora vinster. Här skulle vi inte bara behöva en försvarsförmåga utan även satsa på en offensiv förmåga. Kompetensen finns därute i landet. Det gäller bara att ta tillvara på den. Det senaste exemplet i raden är hacket av Original Gangsters. Upphovsmännen till hacket borde definitivt rekryteras till ett cyberkommando. Ett cyberkommando lär också ha extremt kort mobiliseringstid och kostnaden minimal…

Cyber-attack operations near

Effektförlust

Published by
Wiseman
at 17 januari 2009 in Armén, Flygvapnet, Försvaret, Hemvärnet, Marinen, Medierapportering, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

I en ledare i SvD talar Claes Arvidsson om svaret på lackmustestet och efterlyser att regeringen tar ett större ansvar för Försvaret.

”1997 slog ett enigt utrikesutskott fast att de demokratiska och
marknadsekonomiska reformerna i Ryssland är att ”betrakta som oåterkalleliga”.
Det synsättet lade grunden för avvecklingen av det gamla invasionsförsvaret och
satsningen på det nya försvaret. I hotbilden tonade först miljöhotet och sedan terrorismen fram som de centrala.

Det militära hotet mot Sverige försvann på tio års sikt (och så anses det ha förblivit). Försvaret av vårt territorium och säkerheten i närområdet hamnade i bakvattnet när militära insatser utomlands blev prio ett. Tio år senare vet vi att reformerna i Ryssland inte alls var oåterkalleliga. Ett Ryssland på väg mot demokrati har blivit ett mindre fritt och mer korrupt Putinland utan politik i vår mening.”

Även utrikesministern berör Ryssland i sin blogg och där handlar det om tongångarna i Moskva gentemot Ukraina i gaskonfliktens efterdyningar.

”Att Vladimir Putin inte tycker om den är ingen nyhet – men språkbruket är brutalare än på länge.

Men jag noterar dock att president Medvedev framträder och talar om att nu också Ryssland och Gazprom håller på att förlora och förlora stort på konflikten.”

Även om vi utgår från att den tioåriga freden nått Sverige, är det inte längre Försvaret av Sverige som vi måste dimensionera Försvarsmakten utifrån. Det är våra närmaste grannar och vilket stöd vi behöver lämna dem om något skulle drabba dem, och då är det främst Baltstaterna jag tänker på. Ur 2008 års Regeringsförklaring:

”Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Frågan är bara vad vi kan lämna dem för stöd. Nu när vi trätt in i 2009, tänkte jag att det kunde vara dags med en återblick till 1999, så jag tog fram den gamla ”Fakta om Totalförsvaret 1999″ för att göra en jämförelse. Det blir ju inte direkt någon munter läsning.

1999
Armén omfattar fältförband om 180 000 i 13 brigader. Med hemvärn och lokalförsvarsförband uppgår siffrorna till ca 350 000. Artilleriet har ca 25 bataljoner 15,5 cm haubits (300 st) och mekförbanden 260 stridsvagnar.

Flottan har 9 ubåtar, 6 korvetter, 6 robotbåtar och 12 patrullbåtar. I kustartilleriet återfinns bl a 6 amfibiebataljoner och 3 kustartilleribataljoner med en stor mängd fasta och rörliga pjäser, lätta och tunga kustrobotar.

Flygvapnet har 12 divisioner (3 JAS 39, 7 JA 37 och 2 AJS 37) om 250 flygplan som betjänas av 16 basbataljoner (krigsbaser).

I utlandsstyrkan tjänstgjorde 800 personer (samtidigt), varav huvuddelen i Bosnien. Snabbinsatsförbandet SWERAP sattes upp med 500 personer och skickades under årets andra halva till Kosovo.

Allt detta kostade 1999 44 mdr kr. Detta fördelades på 11 mdr i personalkostnader, 1,1 mdr för värnpliktiga, 1,7 mdr för lokaler, 16,4 mdr för materielanskaffning (inkluderar vidmakthållande och avveckling) och 7,4 mdr kr för övrigt (bl a övningar, bistånd, insatser). Totalt mobiliserar Försvarsmakten 500 000 personer.

2009
Armén har 6 mekbataljoner (motsv ca 1½ brigad) och 120 stridsvagnar, troligtvis på väg mot 60. Artilleriet har 24 pjäser i två bataljoner. Luftvärnet skärs ner till att endast klara dager, fint väder och mycket korta avstånd, såvida inte beslut om anskaffning av Bamse-systemet tas.

Flottan har 6 äldre korvetter och 5 under införande (i dagsläget och några år framåt tandlösa) och 5 ubåtar. Det finns en amfibiebataljon med lätt kustrobot (förmodligen under avveckling inom något år) och inget fast eller rörligt kustartilleri kvar.

Flygvapnet har ca 100 JAS 39 i 4 divisioner och 2 basbataljoner som kan betjäna totalt en division i insats utanför hemmaförbandet motsvarande krigsbas 1999, varvid de andra divisioner inte kan flyga.

I utlandsstyrkan tjänstgör ca 700 personer (samtidigt), trots att Regeringens målsättning påstås vara 2000 och en fördubbling mot förr (1999).

Armén, Marinen och Flygvapnet mobiliserar tillsammans ca 33 000 personer. Hemvärnet ytterligare lika många.

Budgeterat för 2009 är 40 mdr kr. Löner går på ca 12 mdr kr av förbandsverksamhetens ca 20 mdr kr(trots att antalet yrkesofficerare nästan halverats på tio år). Materielkostnader (anskaffning, vidmakthållande och avveckling) är på knappa 16 mdr kr, inkl 2,4 mdr kr i lokalkostnader (så är det med marknadshyror istället för reella kostnader -förbandens antal en bråkdel, kostnaderna upp 30 %). Kostnaderna för värnpliktiga kan jag ej återfinna, men borde ligga runt 500 milj kr då de 2007 låg på 950 och antalet värnpliktiga i år vida understiger 2007.

Då frågar jag mig återigen, vad är det vi ska kunna bidra med till våra grannar? Talet om de stående förbanden med yrkessoldater gör att numerären ytterligare kommer att sjunka i och med högre lönekostnader, jämfört med värnpliktiga. Det står helt klart att vi alltid kommer att låta våra skarpaste förband var de som deltar i internationella insatser, varvid de som finns i Sverige är något sämre till sämre. Den nationella beredskapen blir alltså lägre. Jämför gärna med Georgien, där man hade en fjärdedel av armén (det stående och bäst utrustade förbandet) i Irak, när kriget med Ryssland bröt ut.

Morgondagens svenska försvar ska alltså klara internationella insatser med upp till 2000 personer över tiden, skydd av Sverige OCH bistånd till andra europeiska länder, framförallt i närområdet på ca 18 000 soldater och officerare i hela Försvarsmakten och ytterligare 13 000 i Hemvärnet. Någon mer än jag som inte får ekvationen att gå ihop och undrar om provresulatet av lackmustestet försvann någonstans i posten på väg till Stockholm?

Värt att notera idag är också att debatten och avslöjandena runt Försvarsmaktens hantering av information och delgivning fortsätter. Nu rör det huruvida Försvarsmakten brutit mot meddelarfriheten genom att efterforska källor, när soldater i Afghanistan kommunicerat med SvD via mail. Det ska bli intressant att följa utvecklingen runt det här.

Mark Klamberg berättar om hur Göran Persson erkänner att han använde försvarsbudgeten som budgetregulator, vilket ju alla egentligen visste.

Edit 00.30: Nu blev det nog plötsligt väldigt jobbigt att vara informationschef i Försvarsmakten med tanke på den information som SvD just presenterade. Jag kan definitivt tänka mig ett område som ÖB kommer att få besvärliga frågor på om några timmar i Sälen. Det är oerhört viktigt att man går till botten med det här, men jag är lite bekymrad över att det kommer att stjäla fokus från det faktum att vi saknar ett trovärdigt försvar i förhållande till händelserna i vår omvärld och våra säkerhets- och utrikespolitiska ambitioner.


Edit 09.20: Bo Pellnäs skriver som vanligt mycket klarsynt. Det finns ingen anledning för mig att skriva ett nytt inlägg med anledning av hans debattartikel i SvD, eftersom han just tar upp mycket av det jag skrev om i detta inlägg, så det får bli en länk hit istället.

Vad hände med det kaukasiska lackmustestet?

Published by
Wiseman
at 22 december 2008 in Finland, Försvaret, Hemvärnet, Kommunism, Mosaik, Norge, Putin and Ryssland. Closed

Det är sällan det kommer goda nyheter från Moskva nuförtiden, men det kan ju också bero på vad de svenska journalisterna förmedlar. Oavsett om det skulle komma goda eller ej, är de dåliga nyheterna så pass allvarliga att de överskuggar mycket annat.

SvD tar nu återigen upp reformationen av de ryska skolböckerna. Stalins grymheter ska nu åter försvinna ur historien med syftet att ryssarna ska kunna vara stolta över sitt land. Redan förra året skrev Aftonbladet om nya skolböcker i historia.

Det bådar helt enkelt inte gott för demokratin i Ryssland. Tittar man på listan över beslut och åtgärder från Putins styre som minskat demokratin i Ryssland blir man rätt illa till mods. Senast idag blockerade också Ryssland en förlängning av OSSE:s övervakningsuppdrag i Sydossetien.

Den senaste Officerstidningen (nr 9, finns ej på nätet ännu men länken börjar förhoppningsvis fungera snart) från Officersförbundet var mycket intressant läsning. Man kan konstatera att trenden har svängt i Norge, där styrande rödgröna regeringen nu börjat upprusta Försvaret och tillskjuta mer pengar i budgeten. Vad som dock är mer intressant för den svenska försvarsförmågan är Arméinspektören genmj Bernt Grundeviks debattartikel mot slutet av tidningen där han talar om det framtida personalförsörjningssystemet, intaget 2014 (Det här är något jag inte sett någon reagera på hittills och som jag lär få tillfälle att återkomma till i flera inlägg).

Idag omfattar Försvarsmakten ca 31 500 pers i ”insatsorganisationen” och därtill ca 35 000 man i Hemvärnet. I den personalorganisation som Grundevik skriver om blir siffrorna 27 000 respektive 13000 (!!!) man för Hemvärnet.

Det här är ju oerhört intressant eftersom Försvarsministern hela tiden gått ut och sagt att vi måste ha ett försvar som är snabbt gripbart. Hela Försvarsmakten ska ha en hög beredskap och eftersom pengarna inte kommer att räcka till att hålla hela Försvarsmakten i en så hög beredskap har det hela tiden tolkats som om Hemvärnet, eller de nationella skyddsstyrkorna som man ska byta namn* till, ska utgöra bredden och djupet i Totalförsvaret. Men 13 000 man förslår ju verkligen inte långt. För första gången kommer Hemvärnet alltså att bli mindre än övriga Armén, och man behöver ju inte fundera länge innan man inser att även Hemvärnets geografiska utbredning kommer att vara föga imponerande och med största sannolikhet koncentrerad till samma områden som övriga Försvarsmakten. Det underlättar ju logistiken… Det verkar alltså som om jag får rätt i mina spådomar om de nedskärningar som nästa Försvarsbeslut kommer att innefatta, då Försvarsmaktens budget låses till 40 mdr kr i resp års penningvärde ända till 2014, dvs en kraftig urlakning av köpkraften (läs här och här om min tolkning av försvarsministerns utspel om det kommande försvaret).

Man kan ju då fråga sig vad som hände med det kaukasiska lackmustestet? Som Försvarsberedningen uttryckte det i sin rapport ”Säkerhet i samverkan” för ett år sedan: ”Rysslands agerande gentemot de länder som tidigare ingick i Sovjetunionen kommer att vara ett lackmustest för den väg Ryssland väljer framöver”.

I vanlig ordning kommer vi i Sverige att välja att nedrusta vårt Försvar, medan våra grannländer gör en drastiskt annorlunda bedömning. I Norge väljer, som tidigare nämnt, t o m en rödgrön regering av upprusta landets försvar. Situationen i Finland känner nog alla till (Finlands försvarsminister: Finlands utrikespolitiska utmaningar är tre: Ryssland, Ryssland och Ryssland). I anslutning till den nu förestående massakern på det svenska Hemvärnet, kan man nämna att Finland som under hela efterkrigstiden inte tilläts ha ett hemvärn för Sovjetunionen, nu ser sig nödgat att upprätta ett hemvärn som ska ha nått full kapacitet under 2008. Det lustiga är att jag inte sett något alls om de föreslagna kraftiga nerskärningarna från Hemvärnets håll? Hemvärnet och hemvärnssoldaterna brukar ju annars vara mycket aktiva och högljudda om sitt eget intresseområde.

Det är inte utan att man frågar sig vad som egentligen hände med det kaukasiska lackmustestet?

* Man måste ju hela tiden byta namn vid försämringar så folk koncentrerar sig på att det är nytt och fräscht istället för att det är en avsevärd försämring. Precis som med ”invasionsförsvaret” kommer vi snart att kunna läsa om hur uselt Hemvärnet var.

19.45: Jag är lite förvånad. Jag trodde bloggen skulle ha blivit stormad av upprörda hemvärnsvän och MÖP:ar från Soldf.com vid det här laget, men egentligen kanske man inte ska vara så förvånad. Det är ju mycket julbestyr och tidigare upptäckte de ju inte ens helikopterföljetongen. Det märks annars väldigt väl i loggarna när det diskuteras något som står här.