Det gick inte så bra med de där uppdragen jag samlade in innan jag åkte. Jag var ju inte i Perm, som jag trodde jag skulle vara när jag kom på idén, utan i den lilla staden Dobrjanka – en stad med 35 tusen invånare vid ett oljedrivet elkraftverk vid floden Kama. Det var mest arbete, matsal, sovsal, diskussioner om historia, mer arbete, arbete och lite bad i floden för min del. Inget häng på internetkaféer, alltså.
.
Staden kallas Urals Venedig, efter att stora delar hamnade under vatten efter att ett vattenkraftverk byggdes nedströms (inte det oljedrivna elkraftverk som ligger brevid staden, alltså). Vackert men opraktiskt.
.
Men ett uppdrag klarade jag av: Erik Jennisches uppdrag att hamna i lokalmedia. Med bravur. Efter en laddad diskussion i kommunhuset mellan oss (mest jag och Lena från republiken Marij-el) och stadens representanter i regionens ungdomsparlament (en ung kille som inte såg något tokigt i att ha Komsomol som förebild och några tjejer som var tysta och fina i håret) kom en journalist fram och bad om en intervju med mig och tyskan Valerie. Det blev en helsida i den oberoende tidningen Zori Pljus. Tidningen har inte tryckts ännu, men så fort jag har något uppladdningsbart så kommer det här i bloggen. Jag har redan sett filen på redaktionen, jag ser mycket bra ut på bilden, men jag hann inte läsa vad de skriver att jag säger…
Ska man ordna en tävling i drifting, alltså kontrollerade sladdar i sidled med racerbilar, vad är då bästa platsen för detta i Moskva? Rätt svar är givetvis Triumfalnajatorget där Vladimir Majakovskij står staty i en av tiomiljonerstadens mest trafikerade gatukorsningar.
I vanliga fall hålls driftingtävlingar visserligen på racingbanor, men än sen då? Om uppgiften nu är att stoppa en demonstration för mötesfriheten finns väl inget bättre sätt än spärra av torget med betongblock och släppa in några racerbilar som kör runt runt bakom Majakovskijs rygg, låter förfärligt och ryker som bara den.
Continue reading ‘Mötesfrihet? Nej tack!’
Färre än ett rasistmord i veckan i år. I Ryssland är det en bra siffra. De värsta rasistgängen i Moskva har ställts inför rätta, och afrikanska studenter på Lumumbauniversitetet är inte rädda för att åka in till centrum.
Folkens vänskapsuniversitets huvudbyggnad är en grå betonglåda i Moskvas södra utkant.
Bostadshusen på andra sidan gatan har utsmyckats med jättelika affischer med bilder på svarta, vita och bruna människor i folkdräkt och texten: “Vänskapsuniversitetet – i ett halvt sekel har vi format världseliten”.
Här skolades och indoktrinerades många av tredje världens ledare på Sovjetunionens bekostnad. De flesta av dagens studenter får betala utbildningen själva. I gengäld slipper de indoktrineringen.
Continue reading ‘Rasistvåld minskar i Moskva’
Det regnar i Moskva och jag har inget paraply. Groparna i den ojämna trottoaren blir snabbt stora vattenpölar. Den strida strömmen Moskvabor på väg till tunnelbanan delar sig när var och en försöker hitta en smal strimma asfalt där man kan gå utan att bli blöt om fötterna.
Försäljarna vid bok- och klädstånden intill tunnelbanestationen täcker över sina varor med genomskinlig plast. Ingen säljer paraplyer.
Jag tittar in i en skoaffär runt hörnet.
Continue reading ‘Utan paraply i Moskva’
I dag skriver SvD om Katynmassakern.
Ett tips från mig är att gå till Wikipedia och läsa diskussionstrådarna. Jag trillade in där förra året och fastnade flera timmar.
Mest intressant är diskussionen bakom den ryska wikiartikeln. Långa diskussioner om historisk sanning och historisk relevans, med ideliga bakslag och anklagelser om lögn. När man precis kommit överens och funnit arbetsro så rusar någon i forumet och hävdar att Sovjet inte hade med massakern att göra. Man diskuterar varför nationalitet nämns i vissa sammanhang men inte i andra, om huruvida bara officiella dokument är trovärdiga som källor och om hur man skall ta hänsyn till en pågående politisk debatt när man skriver en beskrivande text om förfluten tid. Artikeln blev bra till slut. Sociala media är bättre på att hantera sanningen än sovjetiska encyklopedier.
Den svenska disskussionen är också intressant.
Lindrig huliganism: Lenin har fått ny rumpa!, Lindrig vandalism, Stalin och Natalija Estemirova
Lindrig huliganism: De har blivit tokiga, skriver Irina (om Stalinplakat)
Tobias anteckningar: Sovjet var väl inte så farligt?
Esperanto
Den medelålders mannen med blå plastpåse böjer sig, lägger ner en ros, står stilla en stund och skyndar sedan vidare. En kvinna stannar till och gör ett ortodoxt korstecken med tre fingrar. Andra bara sneglar på blommorna som ligger på det rensopade stengolvet intill den vita marmorväggen på tunnelbanestationen Lubjanka. Det är mest röda nejlikor.
Det är tidig fredagskväll, det har gått elva dagar sedan bomberna exploderade, och det är få passagerare på tunnelbanetåget. Några tittar forskande på grannarna: ser du ut som en självmordsbombare? Eller du?
De flesta har redan återgått till vardagen, lyssnar på sina musikspelare, fingrar på mobilen eller läser.
Continue reading ‘Moskvas hjärta slutar aldrig slå’
(Eller vad det nu kan heta, jag vet inte vad de har för system.)
Gå och se filmen Hipsters på Stockholm Filmfestival Junior nästa vecka. Det är en strålande film och den är inte alls för barn.
Men den går bara på dagtid och den har engelsk textning, vilket är värdelöst. Men det behöver jag ju inte berätta för SvT och TV4 som är bäst i världen på att texta.
Lindrig huliganism: Jag lämnar faktiskt in en beställning till SvT
Kalle Kniivilä: Stiljagi – en färgfläck i det gråa
Lindrig huliganism: Mel har bestämt
Lindrig huliganism: Taras Bulba, propaganda och kvinnlig gåtfullhet
Lindrig huligansim: Det är nästan alltid krig i rysk film
Åh, jag blir så glad så att jag nästan börjar gråta! (Jag är alltid lite blödig på morgonen.) Nu visar Stockholm filmfestival filmen Stiljagi, som heter ”Hipsters” på svenska! Den visas på Juniorfestivalen, men den är för vuxna, tycker jag.
Kolla in länken!http://www.stockholmfilmfestival.se/junior/program_2010/hipsters/
Lindrig huliganism: Jag lämnar faktiskt in en beställning till SvT
Kalle Kniivilä: Stiljagi – en färgfläck i det gråa
Lindrig huliganism: Mel har bestämt
Lindrig huliganism: Taras Bulba, propaganda och kvinnlig gåtfullhet
Lindrig huligansim: Det är nästan alltid krig i rysk film
Självmordbombaren som utlöste sin sprängladdning på tunnelbanestationen Park Kultury i Moskva på måndagsmorgonen kom från Dagestan. Det har en anonym källa inom polisen i Dagestan nu meddelat till statliga nyhetsbyrån RIAN. Enligt källan vet polisen redan “allt” om kvinnan, men tills vidare hemlighålls uppgifterna för att inte störa förundersökningen.
Continue reading ‘Medvedev rekommenderar mer hänsynslösa räder’
”Jag är övertygad om att de rättsvårdande organen kommer att göra allt för att hitta och straffa brottslingarna. Terroristerna kommer att förintas”, sade premiärminister Vladimir Putin i sitt första tv-framträdande efter måndagens tunnelbanebomber som hittills krävt 39 dödsoffer.
”Förinta” blev dagens ord i Ryssland. Unitjtozjit.
Snart framträdde också Tjetjeniens Moskvatrogne president Ramzan Kadyrov i tv. Iförd mörk kavaj med hög krage berättade han på sin stapplande ryska att myndigheterna i Tjetjenien vet hur man ska handskas med terrorister. ”De måste förintas, och det gör vi i Tjetjenska republiken. Nu är det dags för andra regioner att ta efter”, sa han.
Continue reading ‘Juristen lovar att förinta terroristerna’
Från och med i går är rädslan den känsla de boende i min stad har närmast ytan. Var och en förstår att samma sak skulle kunna hände igen när som helst – inte bara i tunnelbanan, men mest sannolikt i tunnelbanan. Eftersom tunnelbanan är det osäkraste och farligaste stället i staden.
Jo, tunnelbanans chefer och polischeferna rapporterar att säkerhetsnivån är den högsta möjliga, på varje station ser man många polismän, men specialisterna säger att det knappast är möjligt att göra tunnelbanan helt säker – i varje givet ögonblick är det för många människor som går in och ut. Det är helt omöjligt att kontrollera alla, och var och en kan bära in vad han eller hon vill. Tunnelbanan är ju inte en flygplats. Och alla förstår att det inte var några enstöringar som stod bakom sprängningarna – hur många sådana själmvordsbombare väntar på sin tur att bli “en hjälte” eller att hämnas för sin dödade pappa, bror, man? Ingen vet. Det sägs att ett dussin sådana “svarta änkor” kommit till Moskva, och bara två har lyckats spränga sig – man undrar var de andra är? Med stor sannolikhet är det här bara rykten vars syfte är att öka paniken, men helt säkert kan ingen veta…
Var och en som går in i en vagn tittar därför mycket noga på alla som redan är där inne. Och var och en som går in inspekteras noga av alla andra. Det verkar vara vårt enda sätt att känna oss säkrare. Någon mer tillförlitlig metod finns inte.
Den här texten är skriven av min kompis Dmitrij Bretjalov, en programmerare och amatörfotograf i Moskva. Varje dag åker han tunnelbana till och från jobbet, 40 minuter i varje riktning. Originalet av texten är här, översättningen är min. I går intervjuade jag honom kort för Sydsvenskan.
Minst 38 döda. De två kvinnliga självmordsbombarna steg på vid röda linjens slutstation, det visar övervakningskameror. Tre personer i deras sällskap är efterlysta. Dödssiffran har stigit till 39. Muslimska kvinnor misshandlades i Moskvas tunnelbana efter dåden. Tisdagen är sorgedag i Moskva och hela Ryssland. Här är en av artiklarna jag skrev till dagens Sydsvenskan: nio frågor och svar om bombdåden.
Continue reading ‘Putin lovar att likvidera de skyldiga’
