Rysk mosaik

1. Dragkampen om Rosenholzakterna över svenska Stasiagenter som jag redan skrivit om här. Det som gjorde mig undrande var främst ett pressmeddelande från Säpo, där man tonade ned den moraliska betydelsen av att i hemlighet tjäna Östblockets intressen.

2. Att pressombudsmannen Yrsa Stenius nu anmält Expressens avslöjande om Jan Guillous förflutna som KGB-agent, eftersom han lidit skada av publiceringen. (Peter Wolodarski skriver om det i dagens DN.)

3. En dokumentär på radions P1 om attentatet mot Norrskensflamman 1940. Programmets fokus på de fem tragiska dödsoffren, bland dem två barn som var åtta och tolv år gamla, kändes mycket mänsklig – men hanteringen av den politiska kontexten var minst sagt märklig.

Norrskensflamman stödde Sovjets invasion av Finland, vilket gjorde att de svenska kommunistena i den dåtida opinionen kom att betraktas som förrädare. Jag kan inte förstå hur detta skulle kunna vara något annat än rimligt. Men programmet väljer ensidigt att, genom intervjuer med människor som kände attentatsoffren, framställa denna opinion som utslag av en obehagligt antikommunistisk tidsanda. Om en av intervjupersonerna, Ruth Boman, får vi i programmets slutkläm veta att attentatet blev startpunkten för ett livslångt engagemang – ”för kvinnors rättigheter”.

Programmet nämner inte att denna kamp fördes i forum som tidskriften Vi Mänskor, en del i det sovjetdominerade Kvinnornas demokratiska världsförbund som leddes av Hertta Kuusinen, dotter till den ökände finske sovjetmarionetten Otto Ville Kuusinen.

Hur kan Sveriges radio göra så här?

Sovjetunionens insatser för att besegra nazismen, framförallt dess 26 miljoner dödsoffer, har gett landet ett oförtjänt gott anseende. Att dödsoffren i stor utsträckning nog var en konsekvens av den egna ledningens totala likgiltighet inför människolivets värde, att andra världskriget började med en samordnad sovjetisk-nazistisk aggression (överenskommen i Molotov-Ribbentroppakten och dess hemliga tilläggsprotokoll), och att de områden som i slutet av kriget hade ”befriats” av Sovjet sedan fick vänta ytterligare fyrtiofem år på sin frihet borde sätta segern över Nazistyskland i perspektiv. Men av någon anledning verkar man på många håll fortfarande vara fullkomligt ovetande om denna sida av historien.

Att Yrsa Stenius och Säpo väljer att bortrelativisera kalla krigets moraliska dimension är kanske litet mer svårt att begripa. Något tyskt nazihot existerade ju inte under den här tiden, och man kan tycka att den allmänna minnesbilden av förtrycket i och hotet från Östblocket borde vara mer tydlig än vad den är.

Det var alltså 1917 som internationella kvinnodagen fick dagens datum, men den hade faktiskt instiftats redan 1910 (utan fast datum) av den socialistiska Andra internationalen. Initiativtagare var tyskan Clara Zetkin. Hon blev sedermera medlem i det sovjetstyrda Kominterns verkställande utskott.

Internationella kvinnodagen är fortfarande en viktig begivenhet i de sovjetiska efterföljarstaterna, där kvinnorna i dag förväntar sig blommor och presenter. Ur ett jämställdhetsperspektiv känns detta i dag kanske inte så progressivt. Ändå uppmanar FN sedan 1945 alla länder att fira dagen, och det är väl möjligt att den trots sitt ursprung gör en del nytta.

Enligt en historia som cirkulerat i dessa var det nämligen USA som utlöste jordbävningen med ett hemligt vapen. Radio Liberty’s Robert Coalson har försökt kartlägga anklagelsernas ursprung och spridning och i korthet kommit fram till följande.

1. Venezolansk television lanserade historien 18 januari (sex dagar efter jordbävningen) och hänvisade då till den ryska flottan som ursprungskälla. Landets ledare Hugo Chavez ställde sig själv bakom uppgifterna i ett tv-framträdande.

2. Rysslands engelskspråkiga tv-kanal RT refererade Chavez påståenden 20 januari, men utelämnade hänvisningarna till den ryska flottan som ursprungskälla.

3. Iransk television upprepade historien 23 januari. (Redan i den venezolanska versionen hade man påstått att det hemliga vapnet håller på att utvecklas för att användas mot just Iran.)

Nu skriver Coalson att historien växt som en rullande snöboll och åtminstone fått gott fäste i den så kallade bloggosfären. Jag tycker detta är ganska intressant, särskilt den ryska roll som framträder i Coalsons artikel. RT reserverade sig i sin sändning genom att hänvisa till att framkallade jordbävningar är ett populärt tema bland konspirationsteoretiker. Samma dag rapporterade även Interfax att den ryska flottan förnekar sin roll som källa till uppgifterna. Utan att behöva stå för de här påståendena har Ryssland alltså gett dem ganska stor spridning, och om inte Chavez varit väldigt kreativ i sin källreferens så förefaller det inte orimligt att han faktiskt från början hade inspirerats till sitt utspel från ryskt håll.

Under kalla kriget lanserades eller understöddes antiamerikanska konspirationsteorier av KGB genom olika ombud. Några av de mer framgångsrika som tas upp i standardverket om organisationen, The Mitrokhin Archive av Christofer Andrew och avhopparen Vasilij Mitrochin, rörde ankagelser om att amerikanska myndigheter låg bakom mordet på John F. Kennedy och spridningen av aids i världen. Jag kan tänka mig att historien om USA:s skuld till Haitis jordbävning hör hemma i den traditionen.

Журналіст-фрылансер Тобіяс Люнгваль (Tobias Ljungvall), аўтар шведскамоўнай кнігі Kontroll: Rapport frеn Vitryssland (“Кантроль: Справаздача з Беларусі”, 2003) пагаджаецца, што беларускі і шведскі характары падобны ўмеранасцю. Аднак бачыць ён і пэўныя адрозненні. “Ёсць такі сусветны даследчы праект World Values Survey. Ён вымярае прыналежнасць розных нацый да традыцыйных ці рацыянальных каштоўнасцяў, а таксама вызначае, пра што людзі думаюць больш — пра выжыванне ці самавыражэнне. Паводле вынікаў даследавання, шведы былі прызнаныя самым рацыянальным і самым выразным народам у свеце. Прынамсі, яны самі пра сябе так думаюць. Калі аб гэтым запытацца беларуса, думаю, ён скажа, што выжыванне для вас важней”.

Frilansjournalisten Tobias Ljungvall, författare till den svenskspråkiga boken Kontroll – Rapport från Vitryssland (2003) menar att de svenska och belarusiska nationalkaraktärerna båda utmärks av måttfullhet. Men han ser också skillnader. ”Det finns ett globalt forskningsprojekt som heter World Values Survey. Det mäter olika nationer på en skala mellan traditionellt och rationellt, och efter huruvida människor tänker mer på överlevnad eller självförverkligande. Enligt resultaten är svenskarna det mest rationella och självförverkligande folket i världen. Åtminstone enligt sin egen självuppfattning. Om man frågar en belarusier tror jag han svarar att överlevnad är viktigare för er.”

У часе напісання кнігі пра беларускую палітыку Тобіяс Люнгваль багата калясіў па нашай краіне і сустракаўся з самымі рознымі людзьмі. Ён распавядае, што досыць добра арыентаваўся ў беларускай палітычнай сітуацыі, аднак пры гэтым адчуваў, што па-за ягонай сферай разумення застаюцца працэсы ценявой палітычнай эканомікі, звязаныя з беларуска-расійскімі дачыненнямі. “Напрыклад, калі ўлетку 2003 года я сустракаўся з паплечнікам беларускага прэзідэнта Мікалаем Чаргінцом, ён спрабаваў праз мяне лабіраваць у шведскага МЗС быццам бы экалагічную ініцыятыву: прыбраць з дна Балтыйскага мора парэшткі хімічнай зброі. Дагэтуль не разумею, чаму, бо пазней стала вядома, што гэтыя парэшткі замінаюць будаўніцтву расійскага газаправода Nord Stream, праект якога супярэчыць нацыянальным інтарэсам Беларусі”, — кажа Люнгваль.

När han skrev sin bok om belarusisk politik reste Tobias Ljungvall mycket i vårt land och träffade de allra mest olika slags människor. Han berättar att han orienterade sig ganska väl i den politiska situationen, men samtidigt kände att det bortom hans synfält pågick politisk-ekonomiska processer förbundna med Ryssland. ”Till exempel, när jag sommaren 2003 träffade den belarusiske presidentens förbundne Nikolaj Tjerginets, försökte han genom mig lobba för vad han framställde som ett ekologiskt initiativ: att rensa bort gamla kemvapen från Östersjöns botten. Då förstod jag inte varför, men senare blev det känt att dessa var ett hinder för byggandet av den ryska gasledningen Nordstream, ett projekt som strider mot Belarus nationella intressen.”

Jag har själv undrat om det inte var litet för bra för att vara sant. Och på perrongen i kväll bekräftade Englund för mig att akademin tyvärr måste backa från formuleringarna i brevet, som nog hade blivit litet ”olyckliga”. För det första tänker sig Englund att de två namnen bör kunna existera parallellt. För det andra menade han att akademin inte ensamt kan fatta beslut i sådana här frågor, utan bör göra det i samråd med andra aktörer inom det organ som kallas Språkrådet.

Det känns ändå som att detta rör sig åt rätt håll. Eftersom frågan ännu är öppen, vill jag härmed bidra men en ny idé: Belarusien. Jag tycker faktiskt det är både vackrare och mer svenskt än Belarus. Kanske kan det få några tvivlare att byta sida? Englunds brev och tidigare diskussioner kring det kan läsas på Martin Ugglas Belarusblogg. För egen del tog jag ställning i frågan 2006. Så här skrev jag på min dåtida engelskpråkiga blogg om Belarus den 4 juni det året.

Vitryssland, Weissrussland, Valko-Venäja or not

A few days ago, I was invited by the Belarusian programme of the Swedish radio to participate in a studio debate with Seppo Isotalo, the rather unique voice of the Lukashenko regime here in Sweden. The background was a letter that Isotalo had written to the chairwoman of the Belarusian Central Election Commission, Lidiya Yermoshina, on how sad he felt about the new EU restrictions on regime functionaries and how these constituted a violation of their human rights. Needless to say, perhaps, I did not agree with Isotalo on anything during the debate. The moderator Dmitri Plax banned all personal attacks from the start, and Isotalo threatened to leave immediately if I would bring up his old legal quarrel with the Swedish military (which had publicly disclosed his relation to Soviet special services). Although I felt somewhat inhibited by not being able to mention this, I think the debate turned out more or less alright anyway.

After the recording of the debate, Dmitri offered us tea, and I was interested to find out that Isotalo is now widening his activities from supporting Lukashenko to developing ties also with the Smirnov regime in the Russian-sponsored Trandnistr enclave in Moldova.

My deepest impression from this visit at the radio, however, was not finding out about Isotalo’s new plans, but rather Dmitri’s call for me to start naming Belarus Belarus. This is not a new issue, and lately it has repeatedly been raised by the Belarusian blogger br23. In Swedish, as in for example German and Finnish, the term for Belarus, ”Vitryssland” (or Weissrussland and Valko-Venäja in the other two languages), literally means White Russia. I agree with Dmitri (and br23) that this is unfortunate, for two reasons. First, because it is a flawed translation of the country’s real name, Belarus. Of course, ”Bela” does mean ”white”, but as anyone with an elementary grasp of the region’s history knows, ”Rus” predated Russia and was located in a geographically different area. Second, the current Swedish, German and Finnish names for the country conveys the image of it as an appendix to or part of Russia, which indirectly lends support to a political agenda for which I have no sympathy.

There are, as I see it, two arguments for why one could go on using the word ”Vitryssland”. One is that it conveys a meaning, though wrongful, in the Swedish language, which the alien word Belarus does not. The other is that this is the widely recognised name of the country here. Having thought about this for a while, I have come to the conclusion that these arguments are not convincing enough. And as I am now in the process of producing a new issue of the newsletter ”Vitryska Nyheter” (Belarusian news), in accordance with Dmitri’s wish I have made the perhaps somewhat bold decision to rename it ”Belarus-nytt” (Belarus-news). This is still somewat experimental. The adjective form of this word in Swedish would logically be ”belarusisk”, but I am not quite sure how to refer to a Belarusian national. I have tentatively settled for ”belarusier” in both the singular and plural senses. These details may have to be altered later.

As for the radio debate, which was conducted in Russian (mine and Isotalo’s flawed Russian was probably more agreeable to the listeners than Dmitri translating the whole thing into Belarusian), a lot of it circled around the usual democracy and human rights issues and I did not feel much strain in dealing with those. While answering the last question however, when Dmitri asked what kind of future Belarus we both imagined, I felt somewhat less confident. After all, this is not up to me but rather up to the Belarusian people to decide. And those democracy and human rights issues are ultimately about securing their right to do this. A very simple statement that I failed to produce at the moment.

Tyvärr uppfattade jag inte mer än så, och när vi reste oss för att gå var det tomt bakom krukväxterna. Det här hände för några år sedan på en hotellrestaurang i Östeuropa. I dag upptäckte jag genom Kalles blogg en sång om just en sådan general som avsågs. Det är gruppen DDT:s Jurij Sjevtjuk som återger en blöt kväll i dennes sällskap. Bland annat får man en inblick i vad generalerna gör med sina pengar från smugglingen. Jag tycker det är fullkomligt lysande och har nu försett videon med svensk text.

Jag hörde talas om honom av en bekant som tidigare levde i en före detta sovjetrepublik, men där förföljdes av lokala kollegor till Andrej och därför nu har fått asyl i Sverige. Andrej hade infiltrerat den dissidentgrupp min bekant tillhörde. Officiellt hade han kommit dit som medarbetare i det skumma gashandelsbolaget Itera, men med tiden kröp det fram att hans verkliga bakgrund var inom den ryska säkerhetstjänsten FSB. Där hade han bland annat varit med om så spännande saker som att underblåsa konflikten i Nagorno-Karabach.

Även om det förstås finns ett ganska omfattande samarbete mellan KGB:s efterföljare i de tidigare sovjetstaterna, så förekommer det även en del rackarspel, och i samband med en spionskandal återvände Andrej plötslig hem till Ryssland och hördes inte mera av.

Sedan gick det flera år innan han, ganska nyligen, oväntat kontaktade min bekant igen. Det visade sig att Andrej var på väg till Sverige, där han visste att min bekant nu vistades, och ville träffas. Vis av dyrköpt erfarenhet avvisade min bekant förslaget.

Vem som bjudit in Andrej Medvedev till Sverige vet jag inte, men som jag ser det finns det två generella möjligheter. Den ena är att han kommer hit i sin roll som Centralasien- och Kaukasienexpert inom Fonden för nationell och internationell säkerhet, som förresten leds av samme general som Fonden Ryssarna som jag för ett tag sedan skrev om här. Den andra möjligheten, som är mer trolig, är att han bjudits hit som representant för ryska affärsintressen, sannolikt inom energibranschen där han också är verksam.

Båda rollerna passar väl in i födelsedagsgratulationen från presidenten. Där talas om de ryska hemliga tjänsternas framskjutna roll i den globala ”konkurrensen om ekonomiska marknader, om politiskt inflytande och om dominans i informationssfären”. Ja, de kan dyka upp litet varstans, Andrej och hans kollegor.