Författararkiv: eastanalysis

Ökad öppenhet lovas om Stalin i ny kampanj

Den ryska affärstidningen Vedomosti rapporterar idag att president Medvedevs kommitté för mänskliga rättigheter, som han själv leder, planerar genomdriva en ökad öppenhet om Stalins terror.

Officiellt talas det om behovet av en ”av-stalinisering” av det ryska samhället, en term som refererar till den kritik mot stalinismen som bedrevs av Nikita Chrusjtjov i slutet av 1950-talet. Nu samverkar Medvedevs kommitté med den ryska människorättsorganisationen Memorial, för att öka öppenheten i frågan. Vad gäller öppenheten handlar det om en – ifall rapporteringen stämmer – radikalt ökad tillgång till arkivdokument från hela sovjeteran.

Man talar ordagrant om ”ett totalt avhemligande av sovjetiska arkiv”. Där tanken är att ”lyfta bort hemlighetsstämpeln på samtliga dokument från perioden innan perestrojka”. Vidare ska tillgången förenklas till arkiven från institutioner som säkerhetspolisen, även om vidare detaljer inte ges i Vedomostis artikel.

Detta är positivt. Min erfarenhet av att ha jobbat i ryska arkiv är förvisso god – väsentligt mycket mer material finns tillgängligt redan idag än vad som ibland förespeglas. Men mycket återstår att göra.

Jag hoppas  personligen att de släpper den något irriterande praktiken där vissa ”betrodda” historiker får tillgång till material som inte är fritt tillgängligt för forskningen. Att citera dokument som inte går att verifiera i en öppen granskning är källkritiskt vanskligt. Ett annat problem är arkivens bristande finansiering samt mödosamma byråkrati som tar upp dyrbar arbetstid för såväl besökare som personal.

Vidare så handlar kampanjen ytterligare om att exempelvis upprätta minnesplatser, identifiera arbetsläger samt förbättrad kompensationen till de hundratusentals människor i Ryssland, som än idag är levande bevis för Stalins repression. Även vissa normativa dekret, som fördömmer totalitarismens brott, planeras enligt artikeln – i linje med vad svensk media tidigare rapporterat i korthet.

Sobjanins nya riktlinjer för expats i Moskva

Dessa riktlinjer för utlänningar, som är på väg att införas i Moskva, bara skriker ”racial bias”. Utlänningar ska prata ryska, undvika folkdräkter och helst inte slakta får på öppna platser, i närheten av barn.

Jag tittade på den officiella hemsidan för Moskvas myndigheter, men kunde inte hitta någon mer info. Man undrar hur riktlinjerna är tänkta att implementeras? En lag för förargelseväckande beteende finns ju redan – melkij chuliganism – som ju också är namnet på en utmärkt svensk blogg.

Sergej Sobjanin nästa premiärminister?

Har inte uppdaterat denna blogg på bra länge, men mitt i allt fruktansvärt som hänt sista veckan har där också skett en stor politisk förändring. Den nya borgmästaren i Moskva heter Sergej Sobjanin.

Sobjanin, som handplockades av presidenten (i Ryssland sedan ett antal år utses guvernörer etc av presidenten), är egentligen en av Putins killar. Men han pratar lite som Medvedev. Moskva ska moderniseras, bilköerna minskas och det ena och det andra. Han exponeras dessutom ganska mycket i media, tillsammans med Putin på en skola och sen i möte med Medvedev etc.

Ett problem historiskt för alla världens ledare har varit planering för pension. Desto mer auktoritär ledaren är, desto viktigare blir denna fråga. Putin är med västerländska mått en tämligen auktoritär person. Vilket leder oss till 2012 års val. 

Eftersom hundratals journalister och statsvetare försörjer sig på att spekulera i vem som blir Rysslands nästa president ska jag slänga in min gissning, baserat på nästan inga fakta. Medvedev ställer upp som presidentkandidat i nästa val, och Sobjanin blir premiärminister. Med denna tandem får Putin en lugn pensionsavgång, så han kan ägna sig åt bilar eller något annat på heltid. Så nu har jag sagt det. Ifall det blir som jag gissar i mars 2012.

Medvedev lanserar stipendie till Gajdars minne

Rysk media rapporterar idag om att landets president, Dmitrij Medvedev, undertecknat ”lagen om förevigandet av E.T. Gajdars minne”. Från och med nästa år kommer 10 stipendier att delas ut till ekonomistudenter vid ryska universitet, och eventuellt kommer även en idag existerande institution att komma bära hans namn.

Etableringen av en sådan fond föreslogs redan tidigare av kända liberaler inom den ryska administrationen som German Gref (chef för Sberbank), Aleksej Kudrin (vice premiärminister) och Antatolij Tjubajs (chef för statliga ”Rusnano”).

Gajdar var i början av 1990-talet en centralt placerad reformpolitiker, och betydelsen av hans politiska arv är omstritt. Under Putins presidentskap lyftes många aspekter av reformåren fram som politikmisslyckanden. Det är därför intressant att se Medvedev nu ta initiativ till en, om än begränsad, symbolisk gest för att lyfta fram reformårens också positiva sidor. Det ligger också i linje med signaler som också kommit från Putin under veckan, om nödvändigheten av reformer av den statliga sektorn.

Återstår gör emellertid fortfarande konkreta resultat av den skiftade retoriken.

Lettlands kris jämförbar med stora depressionen

En ny rapport från CEPR argumenterar övertygande att den nuvarande politiken i Lettland leder till en ekonomisk situation jämförbar med den stora depressionen. I framtiden kommer människor kanske att prata om ”Lettlands förlorade årtionde”, allt för att politiker i EU och Lettland vägrade devalvera en grovt övervärderad valuta.

För att sätta detta i lite kvantitativa termer, så beräknar IMF att Lettland från sin peak (2007) till botten (2010) kommer ha tappat 30 procent i BNP. Arbetslösheten är nu över 20 procent. Samtidigt stiger statsskulden från ensiffriga tal till över 80 procent av BNP, vilket gör en EMU-anslutning ytterst problematisk (ifall det är för detta som den nuvarande politiken bedrivs).

De ekonomiska siffrorna är deprimerande, men hur står det till i politiska kretsar? Det är intressant att IMF – som av vissa debattörer fått så mycket kritik för sin ”chockterapi” – i dagsläget de facto står till vänster om Mona Sahlin i sin syn på ekonomisk politik. Det är något att begrunda, för alla de som ansett sig skåda sanningen i förespeglad ortodoxi.

Paul Krugman och Edward Hugh har de längre analyserna.

Dags att János Kornai får ekonomipriset!

I veckan som kommer annonseras årets pristagare i ekonomi till Alfred Nobels minne. Som regel ges priset till en amerikansk ekonom (eller britt som är bosatt i USA). Denna skevhet är begriplig, men samtidigt bedrövlig. Ekonomi är ett brett ämne, och de sista årens nomineringar har misslyckats i att fullt ut demonstrera denna bredd.

 Kornai

Visst kan man diskutera huruvida ett pris i ekonomi över huvud taget ska ges ut. Men så länge vi har ett, varför inte göra det bästa av situationen? Det är därför jag slänger in min röst för den ungerska ekonomen János Kornai.

Kornais teorier om de östeuropeiska planekonomierna var genombrytande, och har i mycket gott stöd från senare arkivbaserad forskning. Implikationerna från hans forskning är ännu centrala för att förstå de forna socialistiska ekonomiernas transition till marknadsekonomi.  

Det är dags att lyfta blicken!

Den lettiska krishanteringen: några resultat

Det är nu ett år sedan den lettiska ekonomin slängdes in i sin största kris sedan sovjetsystemets kollaps. Lettiska politiker har med stöd från EU vägrat låta landets valuta devalveras, trots varningar från ekonomer. Istället har de genomfört ett stålbad med syfte att pressa ner löner och utgifter i en så kallad interndevalvering. Ny statistik visar att de ekonomiska kostnaderna av denna politik är stora, samtidigt som det förväntade resultatet ännu uteblivit.

Syftet med en interndevalvering är att skydda banker och låntagare med skulder i den lettiska valutan (lats), men upplåning i utländsk valuta. Politikens företrädare menar att en ren devalvering – alltså en justering av valutans växelkurs nedåt – riskerar att skada det finansiella systemet. Interndevalveringen har försvarats med hänvisning till att landets konkurrensläge istället kan justeras på kostnadssidan.

Det är emellertid en paradox, att ett exportberoende land som Lettland tvingas spara sig ur den kris, som resten av världens ekonomier spenderar sig igenom med statliga stimulanspaket och låga räntor. Positivt är att landets handelsunderskott minskar, men det är endast tack vare att importen faller snabbare än exporten. I övrigt är det dyster statistik.

Under årets andra kvartal sjönk BNP med 18,7 procent mot samma period föregående år, näst sämst i hela EU. Någon vändning finns ännu inte i sikte. Enligt Danske Bank är landets offentliga utgifter samtidigt oförändrade mot perioden före krisen på grund av ökade sociala kostnader. Landets statsskuld kommer att öka till omkring 80 procent av BNP i år, upp från cirka 19 procent 2008.

Så hur går det med interndevalveringen? Halvdant är enda svaret. Konsumentprisindex sjönk förvisso med 1 procent mellan juli och augusti i år, men jämfört med augusti 2008 har konsumentpriserna otroligt nog ökat med 1,8 procent. Samma utveckling syns på den reala växelkurssidan, där lettiska latsen ännu visar tecken på att vara övervärderad. Och detta i ett läge med över 17 procents arbetslöshet. Hur mycket mer kan man spara? 

Fallande export och ökad arbetslöshet leder på sikt till fler inställda lån och växande bankförluster. Om lettiska gäldenärer ställer in sina betalningar riskerar det finansiella systemet en kollaps som kan vara väsentligt skadligare än en devalvering av valutan. En utdragen interndevalvering riskerar tvärtom att tillintetgöra sunda exportföretag, vars affärer idag skadas av en övervärderad valuta.

Den internationella valutafonden IMF förespråkade förra året en devalvering med omkring 30 procent. Det var efter uppmaningar från bland andra EU och den svenska regeringen som kravet slopades. EU vill förhindra kedjeeffekter i främst Östeuropa där andra länder redan kämpar med svaga finanser. Regeringen Reinfeldt vill skydda svenska banker i kris.

Bankernas ägarstruktur är viktig

Det bör också noteras att bankerna i Lettland har olika juridisk ägarstruktur, vilket kan påverka det pågående krisförloppet. De stora bankerna Nordea och Danske Bank har filialer, vilket innebär att huvudkontoren i Helsingfors och Köpenhamn juridiskt är obegränsat förpliktigade att svara för sina lettiska filialers samtliga åtaganden. Filialerna och huvudkontoren är med andra ord en och samma juridiska person.

I motsats till Nordea och Danske Bank har Swedbank, SEB och italienska Unicredit helägda lettiska dotterbanker, som alltså är separata juridiska personer, vilkas moderbanker har ”legal lending limits” vis-a-vis sina lettiska dotterbanker. Vad händer om Swedbank eller SEB når taket i sin utlåning till de lettiska döttrarna? Ska lettiska centralbanken, vars reserver redan börjat minska, stå för de lettiska dotterbankerna åtaganden? Eller kommer moderbankerna i Stockholm att skjuta till mer aktiekapital?

Vad gör den svenska regeringen, som ju har lovat, att vid behov stötta de svenska moderbankerna? Kommer den att stötta även svenska dotterbanker i Lettland?

Av historisk erfarenhet vet vi att en interndevalvering är en utdragen process som kan ta flera år. Det finansiella systemet i Lettland skulle givetvis förlora på en devalvering av latsen, men de gynnas än mindre av att deras gäldenärer går i konkurs. Skulle en bank dessutom falla, riskerar effekterna att bli än värre. Den nuvarande politiken motverkar sina egna syften. 

Denna artikel var ursprungligen skriven som diskussionsunderlag för mina studenter på Stockholms Universitet och Södertörns Högskola.

Ska Vitryssland erkänna de georgiska utbrytarstaterna?

Den ryska nyhetstidningen Vedomosti rapporterar idag att den vitryske diktatorn Aleksandr Lukasjenko öppnat för att erkänna utbrytarregionerna Abchasien och Sydossetien. ”Av mänsklig hänsyn borde vi sedan länge ha stött Ryssland”, rapporteras han ha sagt enligt hemsidan Chartija 97.

Han reserverar sig dock med att inflika, att hans ”åsikt grundas på det [vitryska] folkets åsikt”, och att han därför avvaktar parlamentets beslut, som tydligen återspeglar ”folkets åsikt”. Det förefaller dock som om det nu endast är en tidsfråga innan Vitryssland, jämte Ryssland, Venzuela och Nicaragua, också erkänt utbrytarrepublikernas självständighet.

Rysslands ekonomiska krishantering: några resultat

Det är i veckan omkring ett år sedan en finansiell härdsmälta förvandlades till en global ekonomisk kris. Olika länder drabbas emellertid på olika sätt. Exempelvis skyddas Ryssland av att dess finansiella system i allt väsentligt är underutvecklat, på så vis att hushållens skuldsättning är låg. Bostadshypotek motsvarar endast några få procent av BNP, i kontrast till 30-40 procent i EU och över 60 procent i USA. Å andra sidan innebär ett svagt finansiellt system att räntor förblir höga också under en recession.

  

Strukturella problem och krishantering

Landet har emellertid strukturella problem som är väsentligt allvarligare, och i vissa fall unikt ryska. Energi, inklusive olja och gas, står för cirka 65 procent av landets export, och två tredjedelar av landets federala och regionala skatteintäkter är baserade på samma källa.

BNP sjönk med 10,9 procent i andra kvartalet 2009 mot ett år tidigare, jämfört med ett fall på 9,8 procent i första kvartalet. Den ryska recessionen har med andra ord ännu inte börjat plana ut, och budgetunderskotten kommer att fortsätta växa. Standard & Poor räknar med att Rysslands kreditbetyg kan sjunka från sin nuvarande BBB-ranking, om underskotten fortsätter att växa utan någon vändning i tillväxten.

I allt väsentligt är ökad skuldsättning inget märkligt under en aktiv finanspolitisk stimulans av ekonomin. Men alla länder är inte jämlika vad avser nivån av skuld som geldenärer är villiga att hålla. Ryssland räknar med ett underskott på 8,9 procent av BNP i år, det första på ett årtionde. Regeringen avser att spendera mellan 850 miljarder rubel (cirka 27 miljarder dollar) per månad under detta år. I december planeras än ännu större stimulans. Frågan är vad som händer med rubelns växelkurs, som av ryska centralbanken aktivt upprättshålls inom ett bestämt spann mot en korg av utländska valutor.

Landets guld- och valutareserver har under de sista 12 månaderna använts frikostigt för att i) försvara rubelkursen samt att ii) stimulera inhemsk konsumtion. Av omkring 180 miljarder dollar i två reservfonder, kommer minst hälften att ha kunnat spenderats när stimulanser och skattesänkningar finansierats i ett program som beräknas kosta 79 miljarder dollar.  Under nästa år kommer Ryssland att vända sig till internationella finansmarknader för första gången sedan 1998, för att skaffa ytterligare, om än i sammanhanget marginella, lån.    

 

Centralbankspolitik

Den förste pristagaren i ekonomi till Alfred Nobels minne, Jan Tinbergen, är känd för sin modell för mål respektive medel i ekonomisk politik. Hans kritik var att länder ofta försökte tillämpa ett medel för att uppnå flera konkurrerande mål, vilket i slutändan ledde till målkonflikt. Hans slutsats var att beslutsfattare istället skulle tillämpa ett medel för ett mål.

En sådan modell tillämpas på exempelvis svenska Riksbanken, som har ett tydligt inflationsmål. Medlet är räntepolitiken. Ingen konflikt med andra ord, då svenska kronan får flyta fritt.  

Den ryska centralbanken har en klar målkonflikt, där det politiska målet att upprätthålla en växelkurs mot en korg av utländska valutor ska kombineras med det ekonomiska målet att uppnå en låg inflation. I flera år har beslutsfattare hävdat att de ska undlåta att intervenera i rubelkursen, och istället övergå till ett inflationsmål. Så också yttrade sig Aleksej Uljokajev, vise centralbankschef i Ryssland, i slutet av förra veckan. Putin har uttalat sig nyligen i liknande termer vid ett möte med utländska journalister och experter i Valdaj.

Min kollega Konstantin Sonin, en av Rysslands mest kända ekonomer och kolumnist på Vedomosti, är emellertid skeptisk. I praktiken är centralbanken behäft med tre problem: utan en fritt flytande växelkurs, tydliga inflationsmål och en politiskt självständig centralbank kommer inga mål att kunna uppnås. Och under tiden dräneras landets valutareserver samtidigt som inflationen förbli hög.

Historiemedvetande: Forum för levande historia

Den statliga inrättningen Forum för levande historia (FLH) har väckt en del debatt tidigare. Mest känt är antagligen historieruppropet, ett öppet brev undertecknat av svenska akademiker kritiska mot verksamheten. Det brevet fick i sin tur en del respons, av exempelvis Kristian Gerner i en ny bok.

Det har i debatten påpekats att där finns en viss ironi i att ha en statlig myndighet med uppdrag att undervisa en ”korrekt historieskrivning” avseende länder där staten kontrollerade just, hmm, bland annat historieskrivningen. Man kan givetvis undra, varför inte skolan kan undervisa om kommunismens och nazismens moderna historia utan statliga pekpinnar.

Jag har aldrig haft något större problem med myndigheten som sådan. Pragmatiskt har jag tänkt mig att kunskap är bra, oavsett budbäraren. Däremot har jag tyckt att materialet som myndigheten presenterat ofta varit något trivialt, utan försök till större kritiskt djup.   

Jag tröttnade dock häromdagen… På debattsiten Newmill.se reste tankesmedjan Timro nyligen den viktiga frågan om det ska vara en statlig myndighets uppdrag att hänga ut svenska medborgare. En av de utpekade, Gunnar Bergström (tydligen en före detta maoist som skolbarn måste lära sig att vara rädda för), har också kommenterat.  

För det första måste detta vara juridiskt mycket tveksamt, det FLH har gjort mot Jan Myrdal och Gunnar Bergström. Men reklamfilmen som de gjort, som också finns på youtube, är bisarr. De marknadsför på skämt ett par ”mao-glasögon” geom vilka man kan undgå att under årtionden se massmord och förtryck, precis sådana glasögon som alltså ovan nämnda maoister ska ha burit på 70-talet.

Karl Marx hade ett begrepp för denna typ av vanföreställning, han kallade det ”falskt medvetande”. Enligt i synnerhet Lenin förklarade detta koncept varför endast ett elitistiskt kommunistparti skulle kunna leda arbetarna mot revolution, eftersom vanliga människor ”inte såg sanningen”. Det är intressant att FLH anser att detta begrepp bäst förklarar vad maoister som Myrdal och andra gjorde på 70-talet.

Sen ska vi såklart inte glömma parallellerna till vad president Medvedev har kokat ihop nyligen för rysk historia.