Hela intervjun finns här på Lundagård.
Author Archive for Mi Lennhag
Ukrainas självständighetsdag firades igår, den 24 augusti.
RFE/RL (Radio Free Europe) har intervjuat Andew Wilson (författare av ”The Ukrainians: Unexpected Nation” och ”Ukraine’s Orange Revolution”. RFE återger den senaste opinionsmätningen från Ukraina, som visade att hela 45 % uppger att de tvivlar på om Ukraina är en verkligt oberoende stat. Vad tycker Wilson om det? Tvivlar han?
”I might agree that Ukraine has had a very mixed record both on state- and nation-building over
the last 19 years. Its economy has actually been in trouble recently, and with so many sectors falling under Russian influence, there is a question mark about how economically independent Ukraine really is.
Though, on the other hand, it’s interesting that Ukraine — like a lot of countries in the region — has developed a kind of neo-Titoist [eds: nonaligned] line in foreign policy. Ukraine doesn’t act like the EU states of Central Europe who became member states in 2004-07. It’s too independent-minded. It doesn’t really fulfill the Copenhagen criteria as it should. And Russia also talks of states like Ukraine being difficult to influence or control.”
Öppet seminarium om Ryssland och stormaktspolitik, 14/9 16.15
Den 14:e september anordnas ett öppet seminarium i en seminarieserie med fokus på Ryssland. Föredragshållare är Andrei Makarychev som kommer att tala på temat ”Russia, EU, and NATO: Any Prospects for ‘Great Power Management’?”.
Makarychev är professor vid Nizhny Novgorod Linguistic University och på Civil Service Academy. Hans forskning fokuserar på säkerhetspolitik, regionalism och relationer mellan Ryssland och EU.
Makarychevs beskrivning av vad diskussionen kommer att handla om lyder: ”The seminar will discuss Russia’s relations with its two key institutional partners in the West – NATO and EU – through the prism of the idea of ”great power management”. The Georgia war of August 2008 and its effects will be approached from the viewpoint of changing dynamics of relations between Moscow and Brussels.”
Föredraget ges på engelska och är öppet för forskare, studenter och allmänhet.
Lokal: Stora konferensrummet, Statsvetenskapliga institutionen, Paradisgatan 5H, Lund.
Tid: 16.15. Föredraget är ca en timme långt och följs av frågor och diskussion.
Seminarieserien finansieras av Fahlbeckska stiftelsen.
Vid frågor, kontakta Mi Lennhag (mi.lennhag@svet.lu.se; 046-2224602; 0709-509323). Sprid gärna informationen till intresserade.
Putin visade i veckan sitt helhjärtade stöd för Ryssland som arrangör av fotbolls-VM antingen 2018 eller 2022.
En Fifa-delegation har under några dagar besökt Ryssland. Kampanjen för att ”vinna” fotbolls-VM till Ryssland imponerade tydligen på besökarna. Putins kunskaper och engagemang gav god respons, och premiärministerns tal om ”fullständiga statliga garantier” föll väl ut hos Fifa.
Putin har därtill utlovat visumfrihet för spelare, gäster och funktionärer.
Tidigare besök av VM-delegationen har gjorts i Australien, Sydkorea, Japan samt Belgien och Nederländerna som ansökt gemensamt. Fyra länder återstår och beslut för både VM 2018 och 2022 fattas den andra december.
Bilden nedan visar de olika ”kluster” Ryssland föreslagit för ”sina” VM.
Även om Gazprom förra året var ett av världens mest vinstgivande företag väntar nu en rad problem. Företaget har monopol på rysk export av naturgas. Företaget Gazprom är verkligen enormt och svarar för 17% av Rysslands totala export och hela 7% av landets BNP. Många länder är starkt beroende av Gazprom. Det gäller inte bara Litauen och Bulgarien, utan även EU som importerar hälften av sin naturgas från Ryssland.
Gazprom är inte bara ett framgångsrikt företag där Putins anses vara delägare (med ungefär 5% av aktierna) utan också ett politiskt instrument som Ryssland försökt förstärka ytterligare. Staten äger en lagom mängd aktier för att ha majoritet: 50,002%. Gazproms VD är Alexei Miller, utsedd av Putin, och är även Rysslands vice energiminister. Genom projekten Nord Stream och South Stream (den sydligare motsvarigheten) var tanken att bolaget skulle minska sitt beroende av länder som Polen och Ukraina.
Jämfört med andra börsnoterade bolag är Gazprom på många sätt annorlunda, då värdet på aktien är nära kopplat till politiska spel, beslut och planer. Styr politikerna Gazprom, eller styr Gazprom den politiska utvecklingen?
Men marknaden för naturgas har förändrats. Överskottet av naturgas i världen är ovanligt stort. Både USA och Qatar har givit sig in på marknaden. Den nya situationen har tvingat Gazprom att omförhandla vissa av sina exportkontrakt, vilket inte varit till den ryska statens fördel. Därtill ska ryska staten öka skatten för naturgasutvinning med över 60% under nästa år.
Ukraina försöker på flera olika sätt att rädda landets ekonomi. Nu senast har regeringen föreslagit att pensionsåldern bör höjas. Planen är att pensionsåldern för kvinnor ska hamna på 60 år, jämfört med dagens 55. (Männens pensionsålder nämns inte.) Den här höjning var ett av många krav från IMF för att Ukraina skulle ges ett omfattande lån (15 miljarder dollar). Planen är att pensionsåldern för kvinnor ska höjas med sex månader varje år under tio år tid.
Förutom pensionsreformen har Ukraina lovat att ändra vissa administrativa rutiner, ändra lagar, samt att höja gaspriserna för hushållen med 50 % i april 2011. Gaspriserna ska därefter stiga var sjätte månad tills kostnaden för hushållen överensstämmer med importkostnaderna för Ukraina. Höjningen kommer, i procent, i stutändan att bli väldigt stor. Bortsett från de kommande höjningarna, höjdes gaspriserna med 50 % den första augusti i år.
Just nu pågår den stora ICCEES-konferensen i Stockholm. Agendan har omfattat en lång rad anföranden (även om Gorbatjov ställde in i sista sekund). Jag hade gärna varit där, om det inte vore för att jag ska delta i en korruptions-konferens i Prag.
Med anledning av konferensen skrev Birgit Schyter (professor i Centralasienstudier vid Stockholms universitet, med utmärkta språkkunskaper i uzbekiska) understreckaren ”Nya positioner i geopolitikens ’svarta hål’” i SvD.
Läsvärt – om gränser, kulturhistoria, maktpolitik och Turkiets nya roll. Mot slutet av texten skriver Schlyter, på tal om omvärldens kontakter med Centralasien:
”Medan Europa, inklusive Sverige, går försiktigt fram i sina förbindelser med Centralasien, erbjuder till exempel Kina regionen infrastrukturellt stöd och knyter kontakter för framtida råvaruhandel och råvarutransporter.”
Gorbatjovs tal (som lästes upp) finns på SvD.se i Staffan Skotts översättning.
DN har inför valet en följetong med partiledarintervjuer. Västerpartiets förhållningssätt till Östeuropa är ju onekligen intressant. När Lars Ohly intervjuades den 8:e juni (”Girighet som drivkraft får Ohly att se rött”) svarade han såhär på frågan om vad som förändrats i hans ideologi:
– Allt. Vi var alldeles för naiva i synen på världen, inte bara på Östeuropa utan också på befrielserörelser. I dag så menar jag att våldet som ett sätt att befria ett samhälle från förtryck nästan alltid leder till nytt förtryck. Fortfarande kan jag ge mitt stöd till dem som i extrema situationer tar till vapen, men jag tror att det alltid leder till att man får svårare att inse vikten av att bekämpa alla former av förtryck.
År 2004 bad Ohly om ursäkt för vänsterpartiets ”övergrepp” mot de så kallade Kirunasvenskarna, d.v.s. de kommunister som lämnat Kiruna på 20-talet och utvandrat till Sovjetunionen, men som när de flydde tillbaka till Sverige inte blev trodda i sina berättelser om Stalins Sovjet.
Under DN:s chatt mellan Ohly och läsare hösten 2009 fick partiledaren en fråga om när han skulle ta avstånd från regimen och förtrycket i Sovjet. Svaret löd:
- Vänsterpartiet och jag har sedan länge tagit avstånd från förtrycket och diktaturen i Sovjet och andra länder som kallade sig socialistiska.
På Uppdrag gransknings hemsida finns en sammanställning Ohly-citat. T.ex. kan man läsa:
- ”Jag har ett lik i garderoben. Jag var nämligen medlem i folkpartiets ungdomsförbund en gång i tiden. Det tycker jag är mycket svårare att försvara än att jag kallar mig kommunist.” (Aftonbladet 13/12 2003)
- ”Vi är ett demokratiskt parti. Därför tycker jag inte det finns någon anledning att ha Lenin på väggen.” (TV4 17/9 1998)
- ”Ingen i vänsterpartiet har Lenin som förebild.” (27/12 1998 i Dagens Nyheter)
- ”Jag står för en modern leninism baserad på klasskamp.” (våren 1999. Intervju i engelska tidskriften Renewal)
Jakob Hedenskog på FOI skriver i senaste så kallade ”RUFS Briefing” med rubriken ”Kyiv’s Rapid Drift Back to Moscow” om vad som hänt de allra senaste månaderna i de bilaterala relationerna mellan Ukraina och Ryssland.
Hedenskog skriver att efter det att Viktor Janukovitj valdes till president I februari 2010 har ”Ukrainian-Russian relations […] substantially strengthened” och att “the process has moved forward with remarkable pace and real substance”.
Janukovitj, som redan under 2006 deklarerade att Ukraina inte var redo för NATO-medlemskap, är nu som president, enligt Hedenskog, “proposing a ‘non-bloc’ status for Ukraine and has disbanded the two state commissions that used to handle Ukraine-NATO cooperation programmes”.
Den 20:e maj intervjuades jag i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga om att använda internet och bloggande som ett sätt ”att göra karriär”. Texten finns online här på E24.
Det har varit mycket nyhetsrapportering om korruption i media senaste månaden. Nedan några exempel på hur mycket man kunnat läsa, även i Sverige, om korruption senaste tiden.
(Jag har tidigare skrivit här om BBC:s videoklipp om korruption.) I Senaste korruptionsklippet på BBC – ”Russian MPs caught in voting scandal” – kan man se hur det går till i verkligheten inne i parlamentsbyggnaden när syftet är att ”förbättra” röstsiffrorna. ”We can no longer imitate democratic procedures”, menar en politisk analytiker i Moskva som intervjuas i videoinslaget.
I DN Ekonomi den 24:e maj kunde man läsa om hur korruption och företagsbedrägerier ökar vid lågkonjunkturer. Svenska företag ansågs vara hårt drabbade jämfört med världen i övrigt. Bakom undersökningen står Ernst & Young.
Två dagar tidigare kunde man på DN debatt läsa inlägget ”Risken för korruption ökar vid statliga upphandlingar”, skrivet av experter på offentlighet. Hemlighetsmakeriet kring regeringens så kallade E-delegation öppnar för korruption, menar skribenterna.
Uppdrag gransknings avslöjande reportage (28/4) om en misstänkt muthärva inom Göteborgs stadsförvaltning har skapat många rubriker. På SVT:s webbsida kan man om reportaget läsa att det ”radar upp bevis för hur kommunala tjänstemän fått förmåner, och också avslöja hur kommunens egen förvaltning försökt mörklägga det hela”.
Detta avslöjande ledde till ett formellt besked om avsked (26/5, t.ex. SVT)
I februari skrev Hanne Kjöller i DN (”Korruption: Finlands sak är vår”) om de finska mutskandalerna. Fastighetsbolaget Nova Group försökt köpa sig politiskt inflytande i Finland.
Ett par månader före allt detta annonserade riksåklagaren att fler krafttag mot korruption är önskvärt. I tidningen Omvärlden och artikeln Sverige klarar inte att utreda korruption yttrade riksåklagaren att ”Det är angeläget att få till stånd en långsiktig och hållbar lösning för att uppfylla alla de krav som kan ställas på bekämpningen av korruptionsbrott”.
Även Kalle Kniivilä (Sydsvenskan) har skrivit om korruption (22/5): ”Lackmustestet för rysk korruptionsbekämpning”.
De ryska protesterna är inte nådiga efter att Europadomstolen givit Lettland rätt i dömandet av en sovjetisk partisan för krigsbrott under andra världskriget.
Ryska utrikesministeriet kallar utfallet ett rättfärdigande av nazismen samt varnar för att situationen ytterligare kan öka stödet för extrema nationalistiska rörelser i Europa.
Mer att läsa:
- The European Court of Human Rights: ”CASE OF KONONOV v. LATVIA”
- Ryssland rasar mot Europadomstolen (SvD)
Det skrivs allt mer om rysk korruption ur nationalekonomiska och handelsmässiga perspektiv. Detta beror delvis på ett antal korruptionsskandaler i Ryssland där utländska företag varit inblandade. I BBC:s videoinslag Russian bribes culture hits international business sägs att ”the biggest criminal industry in Russia isn’t drugs, it’s corruption”.
Den ryska korruptionen sägs vara en “300 billion dollar industry” (TI:s siffror) vilket är likvärdigt med Danmarks BNP.
I artikeln ”Foreign firms pledge not to give bribes in Russia” rapporterar BBC att flera internationella företag som gör affärer med Ryssland nu gått samman och bestämt att man inte längre ska erbjuda mutor. (Nja, lite låter det allt som att man därmed erkänner att man brukat ge mutor.)
Notera den engelska dubbnings-rösten (i videoklippet) och den underhållande ryska ”brytningen”!
(Thanks Richard in Cambridge for the link!)
När jag förra våren befann mig i Ukraina på fältarbete fick jag berättat för mig många historier om hur Tymosjenkos förmögenhet skulle vara bedräglig (och baserad på mutor, orena oljepengar, skumraskaffärer) samt att hennes make mystiskt försvunnit (mördats av henne själv, enligt många). Jag förundrades så över hur folk beskrev henne som ”lyckad” i det nya Ukraina. Visst fanns kritik mot henne, men samtidigt hade folk en viss respekt för att hon blivit förmögen enligt de nya spelregler som ju alla andra också ville lära sig.
Idag rapporterade NRCU (The National Radio Company of Ukraine) att ukrainska riksåklagaren (PGU, Prosecutor General’s Office) återupptagit utredningen mot Tymosjenko för misstänkt försök att muta domare i högsta domstolen.
Riksåklagarens uttalar sig såhär om den tidigare nedlagda utredningen:
”This criminal action was brought in May 2004 and was closed early in January 2005 without complete fulfillment of all necessary investigations, as it is provided by Article 22 of the Criminal Procedural Code of Ukraine”
Utöver denna anklagelse meddelade den ukrainske vice premiärministern Volodymyr Sivkovych igår att Tymosjenkos regering förskingrat över 100 miljarder grivna under sin tid vid makten. En utredning ska enligt Sivkovych vara klar till hösten.
De felsta har åsikter om Julia. En person jag intervjuade i Kiev 2009, berättade för mig:
”Jag talade med min kollega på arbetet om politik. På TV handlar mycket om politik. Idag säger barn som är sex år att de vill bli politiker. När jag var sex år kände jag bara mor, far, faster och min lärarinna i skolan. Nu vet barnen vem Tymosjenko är.”
- Lite mer info finns i artikeln: “PGO renews investigation into criminal proceedings instituted versus Tymoshenko in 2004” publicerad på webbsidan för The National Radio Company of Ukraine.
Den senaste tiden har en rad (ovanligt många, tycker jag) skönlitterära och populärvetenskapliga böcker om Östeuropa kommit ut på svenska förlag. Här nedan listas de jag själv ser som de mer intressanta.
”Vladimir Putin och rysskräcken” av Sveriges Radios utrikeskorrespondent Vladislav Savic. Boken diskuterar hur nidbilderna av Ryssland i Sverige ökat de senaste åren, hur Sverige är en av de mest Rysslandskritiska staterna i EU, och hur ryssarna som människor allt oftare i svensk media och i underhållningsbranschen pekas ut som fuskare. ”Tingeling” är ett bland många exempel. Vidare är boken även ett försök till porträtt av Putin, med ambitionen att nyansera både den ryska och den västerländska historiesynen och rapporteringen om Ryssland.
Mer om boken finns att läsa här på Norstedts hemsida.
”Berättelser från ett land som inte finns – Människor, möten och miljöer i det forna Sovjetunionen” av journalisten och tidigare UD-analytikern Torgny Hinnemo. Under 40 år har Hinnemo rest i och arbetat med Östeuropa. Han är en av de mest kunniga på OSS-området som jag har mött. Under upprinnelsen till Georgienkriget befann vi oss båda två på UD:s Östeuropa- och Centralasienenhet.
Bokens baksidestext börjar med: ”Landet Sovjetunionen finns inte längre. Det gör däremot människorna som föddes där”. Jag har beställt mitt exemplar på Bokus.
En intervju med Hinnemo i SVT:s programserie ”En bok, en författare” sändes 10 maj. Intervjuare var journalisten Johanne Hildebrandt (som skrivit den läsvärda, självbiografiska boken ”Blackout” från tiden som reporter på Balkan.). Läs mer om Hinnemos bok på Norstedts sida eller i SvD:s recension.
”Daterat Moskva” av SVT:s och Aktuellts utrikespolitiske kommentator Stig Fredrikson. Boken sägs vara en personlig betraktelse över dagens Ryssland, vilket inbegriper både oppositionspolitik och vardagsliv. Stig Fredrikson var för övrigt under 1970-talet Nobelpristagaren Alexander Solsjenitzyns kurir som smugglade ut dokument och brev ur Sovjetunionen.
Kunskapskanalen har sänt en intervju med Fredriksson om boken som finns här. I SvD:s recension kan man läsa att ”Fredrikson skrivit en utmärkt bok om dagens Ryssland”.
”Om hur – jag växte upp under diktaturen”, som är Maria Nikolajevas självbiografi. Nikolajeva flyttade från Sovjetunionen till Sverige 1981, men boken beskriver hennes tid i Moskva där hon som tolk för svenska besökare tvingades försvara det sovetiska systemet som hon själv avskydde. På Norstedts sida går att läsa att Nikolajeva i boken berättar vad hon då, som tolk för svenskarna, inte kunde berätta om sitt och andra sovjetmedborgares vardagsliv. Hon beskriver ”livet i Moskva, uppväxten i en privilegierad konstnärsfamilj och tiden som gift i förortsslummen, i en enrummare som hon delade med svärmor, make och nyfödd son”.
Läs mer på Norstedts sida eller Per Landins recension i DN.
”Rysk energimakt : korruption och säkerhetsfixering i nationens namn” av Robert Larsson, statsvetare med Kaukasus som specialitet.
Boken utforskar, enligt Ersatz förlag, ” skuggsidorna av den ryska energipolitiken och avslöjar dess dolda agenda. Bilden som framträder är skrämmande: bakom en fasad av affärsmässighet styrs energihandeln av korrupta egenintressen och en säkerhetsfixering som gagnar vare sig Ryssland eller- de energiberoende konsumenterna i väst. När klimatet på den internationella energimarknaden hårdnar kan den framtida handeln vara i farozonen och Europas säkerhetsintressen äventyras.”
Mer på Ersatz förlags hemsida.
”Den röda grevinnan: en europeisk historia” av Yvonne Hirdman, blant annat professor i samtidshistoria vid Södertörns högskola.
På Ordfront förlags webbsida kan man om boken läsa att: ”Min mor föddes i efterskalvet av den första ryska revolutionen i Estland, då Tsarryssland. Familjen flyttade till Österrike-Ungerns allra östligaste gränstrakter, där hon levde sin barndom under det första världskriget, med östfronten hotande nära. Hon gifte sig med en urfattig baltisk greve, Alexander Stenbock-Fermor och levde det vilda livet i Berlin under de sista åren av Weimar-republiken, innan Hitler kom till makten. Hon förälskade sig i en kommunist och flydde med honom till Moskva via Zürich. Och hon var en av de få som lyckades komma ut ur Sovjetunionen innan den stora terrorn slog till på allvar, i början av 1937. Min mammas liv utgör en liten del av den europeiska mellankrigstidens historia. Alltid där ljuskäglan svepte fram. Ofta i mitten. Därför vill jag berätta den här historien för er.”
Mer finns att läsa t.ex. i SvD:s söndagsintervju från januari 2010.
Jag sitter och läser senaste rapporten från Freedom House om Ryssland, men reagerar på en viss mening:
”Academic freedom is generally respected, although the education system is marred by corruption and low salaries.”
Det senare – d.v.s. att utbildningsväsendet är tämligen korrupt och att detta inte precis blir bättre av låga löner – håller jag med om. Men kan man säga att Ryssland värnar om akademisk frihet?
(Rapporten finns här.)
För några dagar sedan var det 24 år sedan Tjernobylolyckan. Själv minns jag underligt nog tydligare Tjernobylolyckan (då jag var drygt fyra år) än jag minns Berlinmurens fall (när jag hunnit bli sju). Jag minns att jag inte skulle äta bär den där hösten 1986 och att det på landet pratades om ifall det gick att äta viltkött. Jag minns också hur det hemma talades om människorna i Ukraina. Kanske är det inte konstigt att jag i en familj med två aktiva kärnkraftsmotståndare till föräldrar fick tydliga minnesbilder från tiden efter Tjernobylolyckan.
När jag förra våren befann mig i Vitryssland kom jag ofta att tala om det ännu levande ”reaktivitets-hotet” bland vanliga vitryssar. Jag bodde granne med den stora Komarovskij-marknaden. Det fanns en lag som reglerade att vissa typer av varor skulle vara noggrant kontrollerade – vilket jag nog vågar säga att en majoritet av de människor jag mötte betvivlade starkt. De med pengar köpte inte svamp på marknaden. Ofta hörde jag rykten om vilka försäljare som köpte varor (kött, bär, svamp) från den förbjudna regionen, fraktade det till huvudstaden, och sålde illegalt. Hur mycket sanning som låg bakom det är såklart svårt att säga.
Jag genomförde i Minsk mycket intressant intervju med en professor som mer eller mindre ägnat hela sitt yrkesliv åt att upplysa om de faror han ännu ansåg var överhängande i Vitryssland. Min artikel – Kvar i skuggan av Tjernobyl – går att läsa här. Inför den artikeln ägnade jag säkert en hel vecka åt att läsa på om vad reaktorolyckan verkligen inneburit. Jag intervjuade NGO-aktiva i Minsk, talade med personal på vitryska FN-kontoret, och hemma i Sverige igen talade jag med personer på svenska FN. Ju mer jag läste desto mer fanns där att förstå. Dock skrev jag i blogginlägget – Bra länkar om Tjernobyl – där jag samlade vad jag tyckte var det bästa jag hittade under den veckan jag gjorde research.
Enligt vitryska staten har farorna och riskerna förknippade med olyckan ”upphört”. Det är inte precis påtagligt att folket skulle tro på detta.
Däremot – vilket förvånade mig något – uttalade Ukrainas minister i samband med 24-årsdagen att Tjernobyl ännu är ett hot. Enligt presidenten har idag två miljoner individer problem som går att relatera till olyckan, och reaktorn ”är inte bara ett hot för Ukraina, utan för Europa, Ryssland och Vitryssland”.
Kommer Vitryssland bemöta detta? Åtminstone jag är nyfiken på den saken. Till saken hör dock att Tjernobyl på ett helt annat vis är en del av den ukrainska nationella identiteten (tillsammans med svälten på 30-talet, t.ex.) och en viktig del när man önskar belysa sovjetiskt förtryck av Ukraina. I Vitryssland talar man inte riktigt om saker på det viset, även om Vitryssland drabbades hårdare av reaktorolyckan än vad Ukraina gjorde (p.g.a. bl. a. vindriktning och nederbörd vid tiden).
Bilden nedan 24-årsdagen vid en minnesplatsen över ukrainska offer för Tjernobyl.
(Bilden lånad härifrån.)
Nedanstående klipp kan verka absurt. Drygt 30 sekunder in i klippet börjar folk dessutom slåss inne i parlamentssalen och nöjer sig alltså inte med att kasta tomater, ägg eller rökbomber.
Trots detta godkände parlamentet det högst kontroversiella beslutet om fortsatt rysk flottbas på Krim. Oppositionen hävdar att Ukraina säljer ut sitt land.
Jag lägger just nu en sista hand vid den föreläsning om korruption jag ska hålla på Österlens folkhögskola i morgon. Nedanstående bild använder jag som illustration för ”politisk korruption”. Bilden visar arbetare som på första maj demonstrerar för demokrati och snart möter en parad som symboliserar välstånd, lobbyism – och en pansarvagn som står för ”campaign funding”. Briljant.
(Bilden lånad från denna adress.)
Tillsammans med Mattias Nowak har jag i senaste numret av Svensk-polsk bulletin skrivit artikeln/ krönikan ”EU:s Östliga partnerskap tappar fart”. En nätversion ligger nu uppe här på Webb-bulletinen.
Sammanfattningsvis handlar artikeln om hur det svensk-polska initiativet ”Eastern Partnership” tappat betydligt i fokus i svensk utrikespolitik, samtidigt som frågan ännu ges relativt stort utrymme i polsk politisk debatt. De polska förhoppningarna var stora att Sverige under ordförandeperioden i EU hösten 2009 skulle låta samarbetsstrategin bli en av ordförandeskapsprioriteringar, vilket allts å inte alls blev fallet. Artikeln diskuterar även svensk och polsk medierapportering i ämnet och hur den ekonomiska krisen påverkat européernas syn på fortsatt östutvidgning.
