Författararkiv: Mi Lennhag

Mi i ‘Studio Ett’ om Ukraina: Om synen på politiker, Ryssland och konflikten i öst (19/8)

Jag deltog i ‘Studio Ett’ (Sveriges Radio, P1) om vardagen i Ukraina, förtroendet för presidenten, oron både i östra och västra Ukraina om de alltmer vålsamma striderna, Putin-kritiken m.m.

Och jag fick frågan: Vem skyller man konflikten i Östukriana på? Regeringen, presidenten, armén och bristande resurser? 

Nej, ukrainarna jag intervjuat i sommar skyller rätt konsekvekt på Ryssland, och på Putin.

Inslaget finns här: ”Oron och kriget i Ukraina

Ett minne från min allra första dag i Ryssland


Ett foto (föga smickrande) från första dagen jag var i Ryssland. Jag var 18. Resan gick från Skåne, via Finland, och äntligen hade jag nått fram till rysk mark. Då hade jag längtat och drömt i många år. För att få råd att resa hade jag varit tidningsbud, jobbat i restau
rang och bar, och jag hade plockat morötter med polacker på skånska åkrar (inga andra svenskar ville ha de jobben). Vägen till Ryssland bestod bland annat av liftning, nattbuss och båt. Jag kunde tre fraser på ryska när jag anlände: ”tack så mycket” (användbart), ”jag kan bara lite ryska” (sjukt opraktiskt att kunna säga denna enda mening på korrekt ryska, för ingen trodde ju mig – och dessutom kunde jag inte ens ‘lite’ ryska!), samt ”jag förstår inte vad ni säger” (också sjukt opraktiskt eftersom ingen trodde mig då heller). 

På fotot äter jag hungrigt en hel karp med händerna, tidigt på morgonen, på en förortsgata utanför Sankt Petersburg. Detta var mitt första mål mat i Ryssland. (Jag vet att det ser ut som om jag äter en fågel, men det gör jag alltså inte.) Jag gick in i en fiskaffär och förstod inget alls, så jag valde något billigt, eftersom jag äter all fisk. Affären sålde enbart fisk och jag var för hungrig för att leta efter något mer ätbart att ha till. Eller bestick. (Först senare lärde jag mig vad karp hette på ryska.)

Bagaget var minimalt, mocka-rocken var från UFF, och resväskan var svenska försvarets avlagda M59 med stålram. Det enda av värde jag hade med var min dyra kamera. Jag sov med kamera-remmen runt halsen eller ena armen varje natt (på natt-tåg, vandrarhem, tågstationer, som inneboende, på bussar), eftersom jag inte ville bli bestulen på den. Tunnelbane- och gatuljud spelades in med en diktafon från 80-talet, och jag tecknade massor. Jag gjorde i princip bara saker som var gratis. Jag hann därmed se otaliga revolutionsmuseer och säkert lika många militärhistoriska museer, eftersom dessa tydligen alltid är gratis i postsovjetiska stater. Jag kom hem med mycket teckningar av propagandabilder, och sovjetiskt manliga män som krigade eller jobbade med tunga jordbrukssysslor, eller starka och bestämda kvinnor som slet i fabriker och traktorer. 

På en tunnelbane-biljett fick man stanna i underjorden så länge man ville, så jag såg senare under den resan faktiskt alla Moskvas metrostationer under ett par dagar (ett billigt nöje för ungefär en krona om dagen). 

Damen jag bodde hos i Sankt Petersburg lärde mig min första ryska: hon radade upp matvaror och saker från hemmet och övade glosor med mig. Kvällen efter var det förhör. Men det första jag lyckades säga på ryska bortsett de där tre fraserna jag kunde när jag kom dit var: ”det är kallt”, för kallt var det den hösten. Det tog inte lång tid innan rimfrosten frös på insidan av fönstren. 

Putin var ännu rätt okänd, och inte alls folkets man.

Jag hade med en liten parlör jag fått av en omtänksam släkting. Men den var så omodern att meningarna inte var användbara för att kommunicera. Däremot var det ett utmärkt sätt att få karga ryssar att skratta. Jag minns ännu andra kvällen hos damen i Sankt Petersburg, när hon och hennes släkt som var på besök fick bläddra i min parlör. Oj, jösses vad de skrattade. De skrattade så de grät. Jag tror parlören var från kanske 50- eller 60-talet. Den innehör, minns jag, bland annat meningen ”vill ni putsa mina polisonger?”. Tack vare den där parlören lyckades jag få många blyga eller tveksamma ryssar att spricka upp i stora leenden. En utmärkt parlör, alltså.

Jag fortsatte plugga ryska glosor hela resan. Men grammatiken lät jag bli. Jag lyckades efter några månader ändå kommunicera hyfsat okej genom att bara säga alla ord i grundform i en rad efter varandra. Vill man förstå, så kan det ju gå ändå. 

Första veckorna tyckte jag dock att ryssarna var de mest ohövliga människor jag någonsin träffat. Det var hemskt. Sedan gick det över. Jag började förstå mentaliteten, och jag började våga försöka tala ryska. Och inte ens en dag som denna kan jag egentligen tänka så värst ont om vanliga ryssar. Det kan vara viktigt att få berätta, eller påminna sig själv och andra om.

(Jag tycker fortfarande karp är rätt gott, trots att den ibland kan smaka lite väl mycket sump.)

Deltog i ”Radiokorrespondenterna” (Sveriges Radio) från Lviv, tema ukrainsk identitet (30/7)

Igår (30/7) deltog jag – direkt här från Lviv i Ukraina! – i Maria Persson Löfgrens 41 minuter långa radio-program ”Radiokorrespondenterna” på temat ukrainsk identitet och nationalism. Flera intressanta personer talade från olika perspektiv. 

Nu kunde jag rapportera hem till Sverige med headset från hotellrummet. Annat var den år 2000 (när Putin var ny på tronen i Ryssland) och jag skulle rapportera hem till svenska tidningar från bland annat Ukraina. Då gick jag till statliga postkontor i Kiev, Odessa m.m. och satt i små boxar utan fönster och skrev telegram hem. När jag rapporterade från Ukraina år 2009 (mitt under snöstorm, och finanskris, hög arbetslöshet och utbredd förtvivlan) satt jag i stället på sunkiga internet-kaféer i källare och skickade hem text från datorer som var för långsamma för att kunna öppna annat än enbart ren text.

Detta känns som en talande bild mot bakgrund av en Majdan-rörelse som varit mycket kunnig om sociala medier, som sänt live från Kiev dygnet runt sedan förra året, som har mobil-appar för att organisera och förmedla information, och som mobil-video-filmar t.ex. polismän som ses ta emot mutor och lägger upp på gemensamma hemsidor i syfte att förändra landet. 

(Som en parentes kan jag tillägga att jag är så glad över att bo i Sverige, där man kan delta i Public Service och faktiskt få kritisera eller kommentera just Public Service-rappoteringen om vissa ämnen. En otänkbarhet i så många andra länder.)

Jag började tala ca 30 minuter in i sändningen nedan, som finns här.

Jag är i Ukraina nu (juli/augusti)

Jag är i Ukraina nu, och nås på följande sätt: 

  • Mobil (svensk): 0709-509323. (Skicka helst sms, eller ring.)
  • Skype: ‘milennhag’
  • Twitter: @Lennhag
  • E-mail: mi@lennhag.com

Jag är här i jobb och genomför intervjuer om korruption, ekonomi och politik. Jag kan ha tid för vissa medie-uppdrag under tiden här. Jag kan inte alltid svara i telefon, men sms:a eller maila mig.

Att inte vilja tala om ett nytt kallt krig

Alldeles oavsett vem som orsakat det nedskjutna planet i Östukraina idag, och oavsett om det ens var avsikten att skjuta ned ett civilt flygplan, så är situationen mycket beklaglig. Fredlig diplomati, dialog – och även sanktioner – blir svårare och svårare. Och jag tycker det är så synd och sorgligt att de länder i Östeuropa som jag i grunden uppskattar på så många sätt, har hamnat/försatt sig i det här. Det gäller alltså både Ryssland och Ukraina.

Jag önskar nästan att någon kunde vrida tillbaka klockan till när jag var 18 år och reste till Ryssland och Ukraina första gången. Då, år 2000, gick utvecklingen inom så många områden i en helt annan riktning än den gjort sedan Majdan-protesterna i Ukraina började för mindre än ett år sedan och den ukrainska ekonomin långsamt rasat samman ännu mer, men även sett över flera år i Ryssland nu, där yttrandefrihet och mänskliga rättigheter alltmer inskränkts efter hand. Det känns faktiskt sorgligt, särskilt idag, när jag vet att flera av de europeiska tidningarnas ledarsidor i morgon kommer tala om ett nytt kallt krig i Europa.

Mi i TT om att Slovjansk ”återtagits” & att vapenvilan inte förlängdes i Ukraina

Jag intervjuades av TT (5/7) om att ukrainska styrkor återtagit Slovjansk och att ”separatister” flytt staden. Texten finns t ex här i GP (”Rebellkritik mot Putin efter förlust”).

Jag citerades därefter även i Dagens Industri (6/7) om osäkerheten i Ukraina efter att ”separatisterna” lämnat Slovjansk (”Proryska rebeller rasar mot Putin”).

Om svensk yttrandefrihet, och en kollega som in i det sista försvarade den

För exakt ett år sedan skickade jag och professor Lennart Lundquist in slutversionen av vår artikel om Snowden, svensk yttrandefrihet och visselblåsare till Svenska Dagbladets Brännpunkt-sida (”Sveket som drabbar oss alla”). Och nu finns inte Lennart mer, vilket känns djupt sorgligt. Han var en vass, obekväm, lekfull, provokativ och mycket rolig akademiker. De där sommarveckorna när vi skrev ihop för ett år sedan var så roliga. Han hade inte producerat gemensam text ihop med någon på över tio år, men han tyckte verkligen det var oväntat kreativt och roligt att få testa igen, och med någon så mycket yngre (han var född på 30-talet, jag på 80-talet). När medie-stormen som följde på vår artikel drabbade oss, hade jag precis lämnat mitt torp i Västergötland, och Lennart befann i en stuga på Gotland. Så han skickade all media på mig (”du är ung, du kan det där, och du gör det ju så bra”). 
Nu blir det mindre opera på jobbet för oss som jobbar kvällar och helg ibland, och mindre fotbollsprat i fikarummet. Jag minns Lennarts förtjusning när han som vanligt först tystnat i fotbollsdiskussionen vid tio-fikat, för att jag (dvs en icke-man) kom in i rummet, men jag i stället snappade upp ämnet och jämförde matchen som diskuterades med Brasilien-matchen vid VM 1994, och Tysklands bronsmatch 2006. ”Åh, du snackar fotboll! En tjej!” Men mest var han en akademiker med integritet, och civilkurage. En pålitlig kollega, ifall man var ärlig och engagerad när man talade med honom. Nu blir hans senaste bok inte färdig, och han kommer inte gästföreläsa på min kurs i höst. Jag kommer inte igen få säga till studenterna ”att nu ska ni ha en gästföreläsare som ni gärna får provocera, och som bara blir förtjust ju mer ni ifrågasätter hans forskning och tankar”.