[Denna text publicerades ursprungligen på bloggen Världen Österut, idag, den 17:e januari]
Den 14 januari började det nya året enligt den rysk-ortodoxa julianska kalendern. Vad kan man då anta att år 2013 kommer innebära för Ryssland och ryssarna? Spekulerande är en vansklig syssla, men jag ska ändå försöka skissa ett tänkbart scenario. Texten nedan är alltså en personlig reflektion över de tendenser man kan se i Ryssland just nu, och vad dessa skulle kunna innebära för utvecklingen under den närmaste tiden.
Jag tror att den vanlige ryssen känner att 2013 kommer bli ett lite besvärligare och lite svårare år än 2012 har varit. Det kan man lyssna sig till exempelvis via ryska radiokanaler, eller läsa i ryska tidningar på nätet. Men det kan även vara en rimlig gissning utifrån var Ryssland just nu befinner sig politiskt, ekonomiskt, juridiskt och medialt, vilket är det som kommer belysas här.
Jag gissar egentligen i svepande ordalag på ett rätt lugnt 2013 i Ryssland: inga stora folkliga protester likt de vi såg för ett drygt år sedan, en ekonomi som hamnar på kanske plus 3 % (vilket är något lägre än vad Världsbanken förutspått, men ungefär vad EBRD uppskattat), Putin i ungefär samma ledarroll (även om han kommer få kämpa hårdare för sin position), en långsam utveckling mot något hårdare lagar och domslut, ett klimat som gör det lite svårare för icke-statliga organisationer att verka (både i det praktiska arbetet och på nätet.). På vissa sätt kanske 2013 bli året då vi känner att Ryssland faktiskt uppvisar en tillbakagång till sovjettiden, vilket jag nu kommer försöka exemplifiera.
Euro-området drabbas sannolikt hårt av inbromsning i BNP-tillväxt under 2013, med hög arbetslöshet m.m. som följd. Även en negativ tillväxt (d.v.s. recession) förutspås av flera analysinstitut, t.ex. inflytelserika Morgan Stanley och OECD. Detta påverkar givetvis Ryssland. Råvaruexporten – som länge utgjort omkring 80 % av Ryssland export, och därmed även en stor del av landets BNP – kommer troligen minska. Redan 2009 uppmanade Världsbanken Ryssland att minska sitt beroende av råvaruexporten. Oljepriserna kommer rimligen heller inte kunna fortsätta stiga i den grad som Rysslands politiker säkert innerligt hoppas på. Putin har ju mycket av sina framgångar att tacka just det förut kraftigt stigande oljepriset för: under Putins åtta ”guldår” som president mellan 2000 och 2008 fyrdubblades världsmarknadspriset på gas och olja. År 2006 varvärldsmarknadspriset för naturgas som högst. Under samma period mer än fördubblades de ryska reallönerna. Putin personifierade det ryska undret. Nu kommer han i stället behöva anstränga allt mer för att vara en rysk motsvarighet till vår svenske landsfader Per Albin.
Ekonomiskt skulle 2013 på vissa plan ändå kunna bli lyckat för Ryssland. WTO-inträdet 2012 och ökad inhemsk konsumtion kan ge tydliga effekter på den ryska ekonomin. Ryska storföretag har på senare år erhållit relativt stora investeringar, även från utlandet, men nu är också den stora gruppen medelstora företag redo för investeringar. Att investerare verkligen skulle vilja satsa i Ryssland kan låta motsägelsefullt, när t.ex.korruptionen fortfarande är ett så utbrett och även tillagande problem, vilket ju vanligtvis skrämmer iväg investerare. I fallet Ryssland har korruptionen även varit så omfattande att man kan tala om en marknad som nästan är satt ut spel, eftersom enorma mutor kan sätta marknadsprinciperna åt sidan, på bekostnad av förutsägbarhet i ekonomin. Dock har ryska fonder och aktier gått bra under lång tid, och Ryssland ses inte längre per automatik som ett högriskområde för utländska investerare. East Capitals Rysslandsfond var t.ex. den fond som lyckades bäst mellan 2000 och 2009, vilket gjort att investerare och riskkapitalister ändå lockats alltmer till den ryska marknaden.
Vad gäller omfattande folkliga protester är det tveksamt om det hinner hända något nytt under 2013. Det finns inga givna tillfällen att protestera, såsom politiska val till duman eller presidentposten. Dock skulle en oväntat ansträngd ekonomisk situation kunna få fart på de mer omfattande protesterna igen, alternativt att en ny oppositionsledar-kandidat framstår som ett gott alternativ och även uppvisar potential att samla folk kring en övertygande agenda.
Vad kan man tänka sig händer med efterspelet efter rättegången mot punkgruppen Pussy Riot? Såvida det inte uppstår en liknande situation som den som föregick rättegångarna 2012, kan man tänka sig att det lär vara rätt tyst om saken framöver. Domen 2012, liksom arresteringar av oppositionella politiker, visar dock hur regimens och rättsstatens hantering av meningsmotståndare har hårdnat på senare tid. Detta lär rimligen inte avta under 2013. Regimkritiker, människorättsaktivister och organisationer kan enligt en ny lag som duman godkänt (men som ännu inte undertecknats av Putin) framöver komma att kunna åtalas för brottet högförräderi, något som Amnesty protesterat mot.
Parlamentet har röstat ja till nya lagar som inskränker mänskliga rättigheter och kriminaliserar förtal, och parlamentet har underlättat för nedstängning av ”besvärande” webbsidor. Putin har nyligen godkänt en lag som tvingar icke-statliga organisationer med utländskt finansiellt stöd att registrera sig som ”utländska agenter”, och demonstranter i fredliga möten hotas numera av mycket höga bötesbelopp (i vissa fall motsvarade en rysk årslön) vilket gör att allt fler ryssar kommer anse att de inte har råd att demonstrera. Kreml har återinfört vissa rutiner med tydligare ”instruktioner” till domare om hur domslut ska fastställas. Dessutom är medierna ofta statligt kontrollerade och journalister som bekant försiktiga eller rent av rädda, parlamentet är tämligen maktlöst, och den offentliga debatten är begränsad och ofta enkelspårig.
I december 2012 uppmanade åtta institutioner – däribland Transparency International, Amnesty, Greenpeace, Freedom House och Human Rights Watch – Ryssland att minska svårigheterna för det ryska civilsamhället.
Putin är nog just nu troligen rätt oroad över att han för tillfället har det lägsta folkliga stödet någonsin, och hans medarbetare har uppvisat oro över utvecklingen. Putin har inte råd att uppfattas som svag just nu, vilket säkert kommer återspeglas i åtstramningar, nya lagar och ett mer kontrollerat maktinnehav. Samtidigt kan Putin vara rätt trygg, eftersom han inte har några direkta motkandidater. Hur han ”hanterar” Medvedevs ökande popularitet kommer bli intressant att se. Likaså hur relationen till Vitryssland utvecklar sig, där man kan ana att förbindelserna kan komma att bli mer ansträngda. Ryssland kan tröttna på att subventionera Lukasjenkos kritiserade styre, men det lär nog dröja längre tid än ett år innan något tydligt avstånd markeras.
Slutligen har vi förberedelserna inför vinter-OS i Sotji 2014, som ju kommer äga rum bara några mil från gränsen mot Georgien, och som därmed sätter närbelägna konfliktområden på kartan även för en rätt ovetande omvärld. Något riktigt besvärligt som kan hända är om ett attentat riktas mot det evenemanget. Nu kommer säkerheten just i Sotji säkert vara mycket hög (särskilt efter avslöjanden om planerade attentat) men en attack hade likväl kunnat riktas mot andra mål i regionen eller någon rysk flygplats.
Sammanfattningsvis kommer 2013 bli en utmaning för Putin. Han kommer behöva se till att året blir lugnt – om än lite kämpigt för den vanlige ryssen – utan större folkliga protester eller upprop mot strängare lagar, utan oväntade ekonomiska bakslag, och utan en fortsatt nedgång i de egna popularitetssiffrorna.
;)
