Författararkiv: Mi Lennhag

Mina aktiviteter/kommentarer kring svenska valet 2014

[Uppdaterades 14/9]

VALDAGEN (inplanerade aktiviteter):

  • Under valdagen sitter jag i en panel på Statsvetenskapliga institutionen, Lund, där jag ska kommentera hur den svenska utrikespolitiken kan tänkas se ut efter valet. (21.30-22.00. Edens hörsal, Paradigatan 5H.)
  • Under söndagskvällen är jag expertkommentator i Helsingborgs Dagblads webb-TV för att kommentera riksdagsvalet. Jag deltar ca 20.40 (efter första ValU:n) och 22.30 (då ett preliminärt resultat troligen är tillgängligt för att kommentera).
  • Intervjuas av franska Radio France Internationale om svenska valet.

VECKAN FÖRE VALET (urval):

Mi modererade utrikespolitisk debatt – Ryssland i fokus

(Foto: Lukas J. Herbers)

Fem dagar före valet (9/9) modererade jag en debatt i Lund. Fokus var säkerhets-, försvars-, bistånds- och klimatpolitik.

I debatten deltog Lars Ohly (V), Hans Wallmark (M), Valter Mutt (MP), Désirée Pethrus (KD), Kenneth Forslund (S), Allan Widman (FP), Kerstin Lundgren (C), Markus Wiechel (SD), och Sarah Nilsson Dolah (F!).

Tidningen Lundagård rapporterade om evenemanget (”Rysk dominans i utrikespolitisk debatt”), och skrev bland annat: 

”Samtliga riksdagspartier och Feministiskt initiativ möttes under tisdagskvällen i en debatt om Sveriges utrikespolitiska utmaningar. Trots ett stundtals uppskruvat tonläge bjöds det på få överraskningar.

”Vilken utrikespolitik kommer Sverige föra de fyra kommande åren?”, det var frågeställningen när Utrikespolitiska föreningen bjöd in de potentiella makthavarna för att diskutera bland annat Nato, Ryssland, IS och det växande miljöhotet, modererade av statsvetardoktoranden Mi Lennhag.

Det var hanteringen av Ryssland som dominerade från start, med en höger som delvis vill se Natomedlemskap, en vänster som vill värna alliansfriheten i mer än ett avseende och SD som vill bygga en försvarsallians med de övriga nordiska länderna.

Allianspartierna framställer Ryssland som ett konkret hot mot stabiliteten i Sveriges närområde, som bäst möts av europeisk enighet och Natosammarbete. Lars Ohly från Vänsterpartiet anklagade den sittande regeringen för att försöka smyga in Sverige i Nato utan folkligt mandat. Han fick oväntat medhåll från både Folkpartiet och Moderaterna, även om slutsatserna av analysen skiljde sig. /…/ ” (Läs vidare på Lundagård.)

Evenemanget syns t.ex. här på Facebook. (Tyvärr var det fullsatt, och många fick vända i dörren.)

Mi i ‘Studio Ett’ om möjligheter till snar stabilitet i Ukrainas (27/8)

I slutet av augusti (27/8) deltog jag i ‘Studio Ett’, Sveriges Radio P1, för att tala om situationen i Ukraina, med fokus på hur man bör se på framtiden och möjligheterna till att på kort sikt lyckas ”lösa” situationen i (öst)Ukraina.

Inslaget fick rubriken ”Långvarig konflikt mellan Ryssland och Ukraina”, vilket ganska väl summerar vad Sten Sjöström och jag ansåg om just tidsperspektiven. 

Mi i ‘Studio Ett’ om Ukraina: Om synen på politiker, Ryssland och konflikten i öst (19/8)

Jag deltog i ‘Studio Ett’ (Sveriges Radio, P1) om vardagen i Ukraina, förtroendet för presidenten, oron både i östra och västra Ukraina om de alltmer vålsamma striderna, Putin-kritiken m.m.

Och jag fick frågan: Vem skyller man konflikten i Östukriana på? Regeringen, presidenten, armén och bristande resurser? 

Nej, ukrainarna jag intervjuat i sommar skyller rätt konsekvekt på Ryssland, och på Putin.

Inslaget finns här: ”Oron och kriget i Ukraina

Ett minne från min allra första dag i Ryssland


Ett foto (föga smickrande) från första dagen jag var i Ryssland. Jag var 18. Resan gick från Skåne, via Finland, och äntligen hade jag nått fram till rysk mark. Då hade jag längtat och drömt i många år. För att få råd att resa hade jag varit tidningsbud, jobbat i restau
rang och bar, och jag hade plockat morötter med polacker på skånska åkrar (inga andra svenskar ville ha de jobben). Vägen till Ryssland bestod bland annat av liftning, nattbuss och båt. Jag kunde tre fraser på ryska när jag anlände: ”tack så mycket” (användbart), ”jag kan bara lite ryska” (sjukt opraktiskt att kunna säga denna enda mening på korrekt ryska, för ingen trodde ju mig – och dessutom kunde jag inte ens ‘lite’ ryska!), samt ”jag förstår inte vad ni säger” (också sjukt opraktiskt eftersom ingen trodde mig då heller). 

På fotot äter jag hungrigt en hel karp med händerna, tidigt på morgonen, på en förortsgata utanför Sankt Petersburg. Detta var mitt första mål mat i Ryssland. (Jag vet att det ser ut som om jag äter en fågel, men det gör jag alltså inte.) Jag gick in i en fiskaffär och förstod inget alls, så jag valde något billigt, eftersom jag äter all fisk. Affären sålde enbart fisk och jag var för hungrig för att leta efter något mer ätbart att ha till. Eller bestick. (Först senare lärde jag mig vad karp hette på ryska.)

Bagaget var minimalt, mocka-rocken var från UFF, och resväskan var svenska försvarets avlagda M59 med stålram. Det enda av värde jag hade med var min dyra kamera. Jag sov med kamera-remmen runt halsen eller ena armen varje natt (på natt-tåg, vandrarhem, tågstationer, som inneboende, på bussar), eftersom jag inte ville bli bestulen på den. Tunnelbane- och gatuljud spelades in med en diktafon från 80-talet, och jag tecknade massor. Jag gjorde i princip bara saker som var gratis. Jag hann därmed se otaliga revolutionsmuseer och säkert lika många militärhistoriska museer, eftersom dessa tydligen alltid är gratis i postsovjetiska stater. Jag kom hem med mycket teckningar av propagandabilder, och sovjetiskt manliga män som krigade eller jobbade med tunga jordbrukssysslor, eller starka och bestämda kvinnor som slet i fabriker och traktorer. 

På en tunnelbane-biljett fick man stanna i underjorden så länge man ville, så jag såg senare under den resan faktiskt alla Moskvas metrostationer under ett par dagar (ett billigt nöje för ungefär en krona om dagen). 

Damen jag bodde hos i Sankt Petersburg lärde mig min första ryska: hon radade upp matvaror och saker från hemmet och övade glosor med mig. Kvällen efter var det förhör. Men det första jag lyckades säga på ryska bortsett de där tre fraserna jag kunde när jag kom dit var: ”det är kallt”, för kallt var det den hösten. Det tog inte lång tid innan rimfrosten frös på insidan av fönstren. 

Putin var ännu rätt okänd, och inte alls folkets man.

Jag hade med en liten parlör jag fått av en omtänksam släkting. Men den var så omodern att meningarna inte var användbara för att kommunicera. Däremot var det ett utmärkt sätt att få karga ryssar att skratta. Jag minns ännu andra kvällen hos damen i Sankt Petersburg, när hon och hennes släkt som var på besök fick bläddra i min parlör. Oj, jösses vad de skrattade. De skrattade så de grät. Jag tror parlören var från kanske 50- eller 60-talet. Den innehör, minns jag, bland annat meningen ”vill ni putsa mina polisonger?”. Tack vare den där parlören lyckades jag få många blyga eller tveksamma ryssar att spricka upp i stora leenden. En utmärkt parlör, alltså.

Jag fortsatte plugga ryska glosor hela resan. Men grammatiken lät jag bli. Jag lyckades efter några månader ändå kommunicera hyfsat okej genom att bara säga alla ord i grundform i en rad efter varandra. Vill man förstå, så kan det ju gå ändå. 

Första veckorna tyckte jag dock att ryssarna var de mest ohövliga människor jag någonsin träffat. Det var hemskt. Sedan gick det över. Jag började förstå mentaliteten, och jag började våga försöka tala ryska. Och inte ens en dag som denna kan jag egentligen tänka så värst ont om vanliga ryssar. Det kan vara viktigt att få berätta, eller påminna sig själv och andra om.

(Jag tycker fortfarande karp är rätt gott, trots att den ibland kan smaka lite väl mycket sump.)

Deltog i ”Radiokorrespondenterna” (Sveriges Radio) från Lviv, tema ukrainsk identitet (30/7)

Igår (30/7) deltog jag – direkt här från Lviv i Ukraina! – i Maria Persson Löfgrens 41 minuter långa radio-program ”Radiokorrespondenterna” på temat ukrainsk identitet och nationalism. Flera intressanta personer talade från olika perspektiv. 

Nu kunde jag rapportera hem till Sverige med headset från hotellrummet. Annat var den år 2000 (när Putin var ny på tronen i Ryssland) och jag skulle rapportera hem till svenska tidningar från bland annat Ukraina. Då gick jag till statliga postkontor i Kiev, Odessa m.m. och satt i små boxar utan fönster och skrev telegram hem. När jag rapporterade från Ukraina år 2009 (mitt under snöstorm, och finanskris, hög arbetslöshet och utbredd förtvivlan) satt jag i stället på sunkiga internet-kaféer i källare och skickade hem text från datorer som var för långsamma för att kunna öppna annat än enbart ren text.

Detta känns som en talande bild mot bakgrund av en Majdan-rörelse som varit mycket kunnig om sociala medier, som sänt live från Kiev dygnet runt sedan förra året, som har mobil-appar för att organisera och förmedla information, och som mobil-video-filmar t.ex. polismän som ses ta emot mutor och lägger upp på gemensamma hemsidor i syfte att förändra landet. 

(Som en parentes kan jag tillägga att jag är så glad över att bo i Sverige, där man kan delta i Public Service och faktiskt få kritisera eller kommentera just Public Service-rappoteringen om vissa ämnen. En otänkbarhet i så många andra länder.)

Jag började tala ca 30 minuter in i sändningen nedan, som finns här.