Author Archive for Sylvia Asklöf Fortell

Hur gick det för Olga? Inte så bra.

Vitryssarna längtar allt mer desperat efter att komma ut ur sitt fängelse. Gaza kallas ibland världens största utomhusfängelse, men ibland undrar jag om inte Belarus/Vitryssland gjort sig minst lika mycket ”förtjänt” av det uttrycket. Så här gick det för den vitryska journalisten Olga Karach på Vitebski Kurier i valet. Ur dagens BLT. Jag vill också passa på att tipsa om Isobel Sommerfelds radiokrönika om Belarus/Vitryssland som går nu på måndag, i OBS, i P1!

Sen ett litet tillkännagivande. Nu när det närmar sig valrörelse kommer jag inte ha så mycket tid till övers för att skriva på Sylvanien. Det kan vara svårt nog att hinna som det är. Därför tar jag en liten time-out för att lägga krut på riksdagsvalet istället. Om inget oförutsett inträffar förstås. Världen har ju en obeveklig förmåga att inte ligga still.

Olga Karach i BLT

Angående helgens lokalval i Vitryssland kan jag inte låta bli att puffa för ett brev som kom till vår ledarredaktion. Texten är publicerad med tillstånd av författaren, Olga Karach!
Läs här om Absurdistan på nya nivåer!

Medvedev och Putin möts inför pressen…

… efter tragedin i Smolensk. Ett talande klipp som röjer känslor som man annars sällan ser från Rysslands ledare. Textat på engelska.

Vad innebär Smolensk för framtiden?

Stort och smått blandas om vartannat när man är ledarskribent. BLT:s ledarsida är idag förstås dominerad av det som hände i Smolensk.

Jag noterar att en av de omkomna är legendaren Anna Walentynowicz, deltagare i och en av ledarna för de strejker som 1980 såg till att bryta upp Sovjets makt för första gången sedan andra världskriget. För den som någongång varit på det gamla varvet i Gdansk är det omöjligt att inte känna att man beträder helt unik historisk mark.

Maciej Zaremba skrev i helgen en gripande text om det inträffade. Han skriver om att Ryssland och Polen har en stormigt förflutet, men att dessa folk kan enas om att sörja denna katastrof. Han, Carl Bildt deltog i söndagens Agenda och och professor Kristian Gerner deltog i morgonsoffan under måndagen för att diskutera vad allt detta kan få för följder inför framtiden mellan de båda nationerna. De var eniga att flygolyckan kan bli någon form av vägskäl. Titta på Gerner nedan.

Jag funderar över om så såriga relationer kan helas med några gester. Men å andra sidan måste man säga att Kremls reaktioner är ovanliga: Medvedev lade mycket snabbt ut en kondoleans på polska på Kremls officiella hemsida. Det har nog aldrig hänt förut.




Snöa in på muslimer känns insnöat

När man sitter på tidning får man en massa kommentarer kring högt och lågt. Och nu kommer det givetvis in kommentarer kring att terroristerna i Moskva var muslimer. Det klagas på att svenska medier inte skriver ut det tydligt nog.

Som enskild medieperson kan man aldrig svara för vad andra medier gör och inte gör. Det får de minsann ansvara för själva. Men det är faktiskt ett logiskt felslut att definiera den stora gruppen muslimer utifrån ett utsnitt av galningar.

En truism möjligen, men man kan förtydliga:
Lika lite som katoliker blir terrorister för att IRA flitigt sprängde bomber på Nordirland och i London. Det fanns en tydlig religiös dimension i den konflikten, men den tenderade bara att uppmärksammas på plats. För omvärlden var det en politisk konflikt.

I grunden är Rysslands politik i kransrepublikerna och krigföringen där det ursprungliga problemet. Inte religionen. Tar man inte in detta i beräkningarna är man helt okunnig om hur dessa krig har sett ut och vilka fruktansvärda övergrepp som begåtts där.

Den politiska och samhälleliga miljön i exempelvis Tjetjenien är knappast heller blomstrande, med Kadyrov vid spakarna, denne ytterst obehaglige man. Att i detta fall snöa in på muslimer känns… tja, lite insnöat.

Jag intervjuade Anna Politkovskaja om kriget, 2003. Här är den intervjun.

Läs för övrigt gärna denna skildring, av Lars Lönnberg!

Massagen gick hem

Okej: Besök i Ryssland för att ge relationen mellan våra länder en välbehövd värmemassage. Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt verkar ha tagit med sig en ansenlig mängd massageolja, av rapporterna att bedöma. Med tanke på att det ändå verkar ha gått hyfsat bra.
Här skriver Carl Bildt om Medvedevs artikel om vikten av modernisering och här några rader om mötena i går, tisdag.

Dagens Nyheters huvudledare i dag resonerar klokt om förhållandet mellan Ryssland och Sverige. Så här är slutklämmen, och den sammanfattar väl vad texten handlar om:

Utveckla gärna kontakter och byt fler telefonnummer, men betona samtidigt att det finns betydande skillnader i synen på demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Dessa olikheter hindrar tills vidare en normal relation.

Detta illustrerades mycket tydligt i Medvedevs utspel igår mot Sverige. Han tog upp en av de saker som fungerat som effektiv kylklamp i förhållandet mellan Moskva – Stockholm. Ryssland vill att vi utelämnar personer som de uppfattar som terrorister, men som Högsta Domstolen gör en annan bedömning kring. Detta samtidigt som ledarna i Moskva håller en skurk och bandit som Ramzan Kadyrov bakom ryggen. En synnerligen obehaglig person.

Ofta beskrivs internationella relationer som rent svartvita. Ofta i debatten låter det som att man bara kan inta två ståndpunkter – klipp alla relationer, eller acceptera allt som händer i Ryssland som ”deras sätt att lösa sina problem”. Båda ståndpunkterna är förstås ohållbara. Ryssland ingår i ett internationellt samfund och om man vill betraktas som civiliserat land krävs det att vissa saker är uppfyllda. Att många saker i det häradet återstår att uppfylla, det har jag skrivit om ungefär tusen gånger och det kan ges lika många exempel. Men här är ett.

Uppdatering: Här är Svenska Dagbladets ledare idag och här en några frågor och svar i analysform av Jan Blomgren.

Urban Ahlin hade rätt på en punkt

Det var ganska mycket onödiga övertoner i gårdagens utrikespolitiska debatt. Urban Ahlin seglade ganska långt ut till vänster, förvånande med tanke på att han normalt sett är en person med hyfsat vettiga åsikter. ”Natofjäsk” – det är ju tramsigt. Det reella fjäskandet har varit minst lika stort under S-regeringar, men då har det skett under bordet. Och det vet han mycket väl. Det är tydligt att Vänsterpartiet influerar.

Men en sak har han faktiskt rätt i, och det var en kritik som jag tyckte träffade mitt i prick. Och det är när han kritiserar Sveriges märkligt vingliga hållning gentemot Ryssland. Vad trycker regeringen egentligen? Är det något annat än dag-till-dag-politik som avgör den saken? Ska man tina relationerna med gasledningen ena dagen, för att nästa dag kräva trupper på Gotland?

Det kan förefalla märkligt.

Jag har inget emot att man varnar för de strömkantringar som sker i Kreml. Det här skulle ju aldrig kunna ske i Tyskland, med motsvarande diktator. Sådant kan en omvärld inte stillatigande acceptera. Så jag förstår till exempel Allan Widman i Mediaplanets annonsbilaga idag (kom med Svenskan, inte på nätet), där han menar att nästa försvarsbeslut måste se lite mer till hur det säkerhetspolitiskt ser ut i vårt närområde.

Men Urban Ahlin lever själv i en politisk tradition, i ett politiskt parti, med ett minst sagt kluvet förhållningssätt till Ryssland. Han kritiserar godkännandet av gasledningen – och den kan man ha många synpunkter på, vilket läsare av den här bloggen och av BLT:s ledarsida är fullt medvetna om att jag har.

Men when push comes to shove så kan en regering inte på ett seriöst vis förhala ett beslut som måste komma. Ryssland vet att de har rätt att lägga ned en gasledning, och de vet att vi vet. Frågan är ju hur vi i Sverige väljer att hantera den uppkomna situationen.

Ingen ska inbilla mig att någon Socialdemokratisk regering skulle låtit bli att säga ja till gasledningen. Tvärtom. En alliansregering inser däremot vikten av att göra ett säkerhetspolitiskt motdrag. Den stora frågan är förstås om en rödgrön regering skulle det. Ser man till deras gemensamma försvarspolitiska förslag som kom på Folk och Försvar i januari framstår det som ganska otroligt.

DN2
Eskilstunakuriren
SvD

Stort genomslag – andra gången på ett år

Första dygnet efter Uppdrag gransknings avslöjande om dumpat ryskt avfall i Östersjön, var omvärlden ganska tyst. Men sen har det hänt saker. Reportaget har fått stor spridning.

Här skriver BBC om affären.
Här har Baltic Times tagit upp den.

Yle skriver i en artikel på fredagen att ”kommendören för den ryska Östersjöflottan förnekar att Ryssland skulle ha dumpat radioaktivt avfall”. Provokation, kallar han det. Ett standarduttryck för att avvisa jobbiga omständigheter. Swedish Wire skriver något mer utförligt. 

Radio Svoboda har skrivit en längre artikel om saken. Här finns den. De har intervjuat Sven Bergman vid Uppdrag Granskning. De säger att de inte har tänkt på att det ska hållas Helsingforsmöte nästa vecka, och att det har påverkat tiden för avslöjandet.

De Standard i Belgien skriver här, publicerat på lördagen.
Tagesspiegel, här.
Spanskspråkiga ABC, här.
Gazeta (rysk) här.
Postimees, Estland också ryskspråkig här.

Och så vidare, och så vidare.

Vi får väl se vad Uppdrag Gransknings program får för effekt på Helsingforsmötet. 
Det är bara att gratulera redaktionen, som för andra gången på ett år får internationellt genomslag. Ni minns väl SSPX? Biskop Williamson, som förnekade Förintelsen, ska nu ställas inför rätta.


Vem städar?

Uppdrag Granskning i går gjordes utan alla åthävor. Fakta talade för sig själv. Och Rolf K Nilssons debattartikel på Newsmill idag innehåller en hel del sanningar. Framför allt denna om den svenska regeringens undfallenhet: inte stöta sig med Ryssland. Förhoppningar om framtiden – att Ryssland så småningom skulle bli ”snällare”.

Nu kommer det bli ståhej och det kommer så småningom börja sökas. För vilken regering kommer ha guts att säga: vi gör inget, det får ligga där det ligger.

Det är möjligt att det hela bara blir skenmanövrar. För hur ska man veta var det finns om inte Ryssland hjälper till (inte så troligt)? Och vem ska dyka efter materialet, kan man undra. Det blir nog till att kalla in utländsk expertis.

En lättnad är förstås att gasledningen inte kommer gå över området, enligt reportaget. Men sådan koll har nog ryssarna, att de knappast skulle trampa i sitt eget skräp. Men om de nu ska röja andra saker för ledningen, kan de ju passa på att plocka upp vad de dumpat. Det vore det minsta man kunde begära.

Uppdatering: Här skriver jag om gasledningen och köpta viktiga beslut.

Gasledningen i Uppdrag granskning

Ikväll klockan 20.00 handlar Uppdrag granskning om dumpat ryskt avfall utanför Gotland. Josefsson lär också ta upp gasledningen, så vitt jag har förstått. Liksom makten bakom gasledningen. Vi får väl se vad som kommer avhandlas.
Trailer.

Bilden är från Verkö, Karlskrona.

Uppdatering: Nej, det blev inte så mycket om gasledningen. Men det kanske kommer vid ett annat tillfälle? Det finns som sagt mycket att ta upp kring hanteringen av den.

Nu vaknar Svenskan

I dagens Svenska Dagbladet rapporteras det – äntligen -  stort uppslaget om det vansinniga bygget i St. Petersburg, Ochta Tsentr, eller Gazprom City. Tyvärr ligger artikeln inte ute på nätet, så vitt jag kan se. (Om någon har hittat den skicka gärna länk.)

En av bilderna illustrerar precis saken i ett nötskal: Den fantstiska Smolnyjkatedralen till hälften dold bakom Gazprom Citys byggställningar.  Hur kommer det då inte bli när hela detta monstrum står på plats? Framtida generationer kommer att förbanna dess förfärliga placering som för alltid kommer att förstöra en av den stadens viktigaste och vackraste arkitektoniska mästerverk.

Enligt Svenskans artikel vill Putin säga nej till alltihop. Det vore i så fall en vällovlig gärning. Och han är förmodligen den enda personen i Ryssland som har tillräckligt mycket enskild makt att göra det.
Oppositionen jobbar på, Petersburgsborna är vansinniga.

Själv säger jag så här: Ett Petersburg med Ocha Tsentr i bakgrunden kommer för alltid att förstöra njutningen av att vandra i den gamla kejsarstaden, nu uppsatt på UNESCOS lista för världsarv.

Här skrev jag om detta i slutet av september på bloggen.

Fredriksson i Moskva

Har just fått Stig Fredrikssons nya bok till redaktionen, Daterat Moskva. Den ingår i en rad böcker som just nu ligger på mitt nattduksbord och väntar på att bli lästa.

En annan sådan är Anna-Lena Lauréns bok om Tjetjenien: I bergen finns inga herrar. (Rec. i Barometern-OT här) Och en tredje är Ryszard Kapuscinskis postuma bok Reporterns självporträtt. (Rec. i DN här) De ligger där och tynger mitt samvete, för jag vet att de är förmodligen är mycket bra och jag vet att jag borde läsa dem – snarast! Men i bland väljer man att sjunka tillbaka i romaner i stället. I en faktatung tid är det ju rena rama oasen.

Jag hoppas att Stig Fredrikssons bok känns fräsch. Inledningen verkar lovande. Och han är ju en fantastisk korre, som jag (tyvärr) ännu inte haft nöjet att träffa. Ser verkligen fram emot att ta del av hans tankar.

Uppdatering: Hör senare på kvällen att Fredriksson fått medalj av kungen ”för betydelsefulla insatser som journalist och korrespondent”. Trevligt!

Portalverk? Kanske.

Staffans Skotts essä idag i Dagens Nyheter idag (jag uppdaterar när den publicerats på nätet) handlar om ett nytt, tvåboksverk om Rysslands historia: История России. ХХ век: 1894 — 1939, 1939 — 2007. (För den som läser ryska, här finns ett intressant omdöme på en lettisk sida.)

Staffans Skott resonerar om problematiken kring den politiserade historieskrivningen i Ryssland, men konstaterar att detta nya verk, med redaktörskap av Andrej Zubov, har tagit ett viktigt steg bort från den.

Somliga skulle nog i och för sig kalla verket politiskt, då det uppenbarligen ganska skoningslöst skriver om fasorna under Sovjettiden. Man kan väl då tänka sig att det väcker reaktioner hos de mer chauvinistiska delarna av den ryska befolkningen.

Skott skriver: ”I många böcker mumlas det, lämnas lägre siffor. Den bok som talade mest klarspråk [om Stalintiden, min anm.] drog i senare upplagor ner på siffror och detaljer, som utslag av utvecklingen under Putin. Knappast på order. Känsligheten för vad som för stunden är gångbart är fortfarande högt utvecklad. ”

Men, menar han, detta verk har förutsättningar att bli normgivande för lång tid framöver.

Man kan då innerligt hoppas att redaktörerna får verka i en något friare intellektuell omgivning än sina föregångare.

Mycket Ryssland på FoF

Det pratas väldigt mycket om vår östliga granne här i Sälen. Alla säger att vi måste bevaka utvecklingen men att vi inte får överdriva hoten. Samtidigt var det igår ett scenario, ett rollspel, där Baltikum invaderades av, ja… guess who.

Läs uppdateringar från Folk och Försvar här.

Journalist dödsstörtade i Kaliningrad

Strumbyxor i all ära – men svenska medier har missat en annan viktig nyhet från Ryssland, denna gång från Kaliningrad (kanske därför har den missats…) Det handlar om den ryska journalisten Olga Kotovskaja, som dödsstörtade från fjortonde våningen för en månad sedan, den 16 november.

I BLT har vi skrivit om det här. Vi fick syn på fallet via denna hemsida, som i sin tur hänvisar till Reportrar utan gränser.
Hon har under flera år kämpat i rättsliga instanser för att få fastslaget, att hennes signatur har blivit förfalskad i ett antal säljdokument där hon uppges sälja av de medier som hon drivit i enklaven.

Reportrar utan gränser skriver:

Her family and colleagues and the Kaliningrad Union of Journalists all insist that it is impossible that this combative journalist, brilliant businesswoman and mother of two could have committed suicide just after winning a major legal battle. “No one in Kaliningrad believes that she killed herself,” said Novyie Kolessa editor Igor Rudnikov. She also had no reason to go to the building at the foot of which her body was found, he added.

Ryssland är och förblir ett av världens farligaste länder att arbeta i som kritisk journalist. När ska detta elände upphöra? Igår rapporterades det om Memorial, den ryska organisationen som fått Sacharovpriset för att bevaka mänskliga rättigheter i Ryssland och kartlägga förtycket under Sovjet. Deras arbete behövs. Tyvärr.

Bilder av ett förgånget rike

Jag har inte bloggat mycket på senare tid. Men när jag snubblade över detta i min RSS-läsare blev det bara för mycket att motstå.

Titta på de fantastiska bilderna, på en fattig men ändå hyfsat välskött landsbygd, och dessa människor som blir helt levande genom den underbara färgen i bilderna.

Tänk om kommunismen ändå aldrig hade inträffat….

Så blev det alltså

Regeringen har sagt ja till gasledningen. Det var ett beslut som var väntat.

”Regeringen har ställt tuffa krav för att säkerställa att den känsliga miljön i Östersjön inte äventyras. Vi har gjort en ytterst omfattande prövning av ledningens miljöpåverkan. Bolaget har krävts på flera kompletterande undersökningar och steg för steg tillgodosett remissinstansernas synpunkter. Jag kan konstatera att ingen central myndighet därefter har avstyrkt hela projektet. Därmed är ett ja till ansökan det enda möjliga beslutet” citeras på Svd.se.

Ja, det var ju precis vad jag skrev i ledaren i Barren tills idag.

Dagens Nyheter skriver också. Här finns mer på denna blogg om gasledningen.

Beslut om gasledningen närmar sig

I Barometern-OT skriver jag, torsdag 5/11, denna ledare om gasledningen och Putins något otåliga telefonsamtal till Reinfeldt häromsistens.

Inom två veckor kan vi räkna med besked från regeringen i ärendet. Inför toppmötet i Stockholm, alltså.

Här finns mer på denna blogg om gasledningen.

Passar på att illustrera med Nord Streams rör upplagda i Karlskrona. Jag tog dem i dag, på ett olidligt och iskallt och jäkligt blåsigt Verkö. BRRR!

Se Pax Baltica på SVT!

Uppdaterad 1/11

Suck så långt det blir mellan varven på bloggen just nu. Jag måste ju säga att betyget ”mycket inflytelserik” enligt denna länk känns något oförtjänt.
Men man får väl vara glad för det.

För två helger sedan arrangerade vi Pax Baltica i Karlskrona – det blev både välbesökt och uppskattat. SVT var på plats, och i veckan (27/10) sändes konferensen på SVT2. Den som skulle vilja kolla på den och vad som där sades (Bo Kragh rekommenderas!) kan gå hit, till SVT Play.

Det blev förstås en hel del säkerhetspolitik och rysk framtid diskuterad men det gav även plats för historiska tillbakablickar över hur Europa såg ut då, vid tiden för murens fall. Hur eller hur så är det nästan omöjligt att för unga återförmedla känslan av hur det var då: en delad värld, av att länderna ”på andra sidan” sågs som de fattiga och annorlunda kusinerna från landet. Jugoslav, polack, ungrare, det bar för oss som var barn och tonåringar då, något koldoftande och klart eftersatt med sig.
Därifrån kom bara fattiga människor med märkliga namn…

Känslomässigt verkligt hett blev det på Kungsholms fort när författaren Arne Bengtsson pratade om etnicitet i de Baltiska staterna. Diskussionen som bubblade upp var hur mycket EU egentligen ska lägga sig i hur balterna hanterar sina ryska minoriteter? Det rådde klart delade meningar i salen. De som tyckte att EU inte bör lägga sig i alls, och de som tyckte att EU:s roll verkligen är att ingripa. Att det är sådana konflikter som EU bildades för att lösa, i princip.

Nedan en bild från presskonferensen som hölls på förmiddagen. För fler bilder och länkar till pressmaterial om konferensen, gå till paxbaltica.blogspot.com.


… Med föreläsare o moderatorer i Blekinge länsresidens!

Ett artikeltips

Ett läsetips i all enkelhet. Jag vet att denna artikeln är lång som ett syndigt år, men den handlar om Rysslands förhållande till -istanländerna och den icke föraktliga del av ryssarna som faktiskt är muslimer. Mycket intressant. Men formatet är inte idealiskt för nätet, det medhålles. Men man kan skriva ut och läsa! :) Ur den brittiska tidsskriften Standpoints senaste nummer.

Tack Kalle för tips om denna länk där hela artikeln finns på en sida.

Här finns ett annat inlägg av mig om Standpoint.