Author Archive for Kalle

Oligarken i presidentens skugga

Det är en fascinerande historia om två kaospiloter – en berättelse om den nitiske KGB-agenten och den ambitiöse ungkommunisten som överlever Sovjetunionens skeppsbrott och sedan var på sitt sätt försöker använda de kvarvarande bitarna för att bygga en ny framtid. En av dem störtar till slut.

Den försiktige KGB-mannen klänger fast i det som finns kvar av systemet, lyder befälhavaren, manövrerar i byråkratin och klättrar tills han når toppen. Han blir Rysslands president.

Ungkommunisten ser möjligheter där andra ser en katastrof. Han importerar datorer, grundar en bank och blir stormrik på att sammanlänka bitar av den sönderfallande sovjetiska planekonomin med den kaotiska marknadsekonomi som håller på att ta form.

Också han når toppen – han blir ägare till Rysslands största oljebolag, landets rikaste man, och så småningom en kringresande predikant för marknadsekonomi, fri politisk konkurrens och öppenhet av västligt snitt.

Nu har det gått tio år sedan de två drabbade samman. Vladimir Putin pekade ut Rysslands väg och Michail Chodorkovskij blev världens mest kände politiske fånge.

I sin nya bok med den krångliga titeln “Oligarken mot presidenten – tvekampen mellan Chodorkovskij och Putin” berättar Stig Fredrikson historien som ledde till den ödesdigra dagen för tio år sedan, när Michail Chodorkovskij i direkt tv-sändning från rundabordsmötet i Kreml kritiserade Vladimir Putins omgivning för omfattande korruption och inkomptens – och vad som hände sedan.

Bitvis lyckas han riktigt bra, speciellt när Michail Chodorkovskij får tala med egna ord.

“Putin är smart, stark och elak”, förklarar Chodorkovskij. “Han har sina principer, sina regler som avgör hur han ska agera”, fortsätter han, och medger att han själv är väldigt lik Putin. “Skillnaden är att jag har lyckats (eller tvingats) bli vuxen. Det har inte han. Han ser allt som ett spel, visserligen farligt och allvarligt, men ändå bara ett spel där det inte existerar några människor, utan bara ‘pjäser’ som man ‘aldrig behöver skämmas’ inför.”

Citatet är ett av många som Fredrikson hämtat ur Chodorkovskijs färska bok Tiurma i volja (“Fängelse och frihet”). Boken kom ut på ryska i slutet av oktober 2012 och ger en unik inblick i Chodorkovskijs syn på Rysslands utveckling och sin egen roll i den.

Fredrikson tampas med de problem det innebär att huvudpersonen sitter i fängelse, med mycket begränsade möjligheter att kommunicera med omvärlden. Han har valt att inleda och avsluta boken med sin oredigerade korrespondens med Chodorkovskij, med inskjutna kommentarer. Det är förståeligt att han vill lyfta fram sitt unika material, men inte helt logiskt för läsaren, speciellt eftersom vissa av Chodorkovskijs formuleringar förblir enigmatiska även efter Fredriksons kommentarer.

Chodorkovskij har från fängelset brevväxlat också med de kända författarna Ljudmila Ulitskaja, Boris Akunin och Boris Strugatskij. Åtminstone brevväxlingen med Ulitskaja och Akunin finns tillgänglig även på engelska. Förra veckan publicerade sajten Snob.ru dessutom Chodorkovskijs intressanta brevväxling med den nu öppet oppositionella tv-stjärnan Ksenija Sobtjak.

Den största behållningen av Fredriksons bok finns på de tjugo sidor där Chodorkovskijs och Putins öden möts och bryts. Även kapitlet om Chodorkovskijs väg från ungkommunist till oljebaron är intressant och informativt – det har inte skrivits speciellt mycket om Chodorkovskij på svenska.

Halva boken handlar dock om Vladimir Putins väg till makten och hans politik, ett ämne som under de senaste åren redan avhandlats i en mängd böcker, även på svenska. Fredriksons slutsats är att Putin är en bakåtsträvare som inte har någon vision för ett modernt, demokratiskt och pluralistiskt Ryssland. Analysen är väl underbyggd och korrekt, men knappast nydanande. Oligarken hamnar i presidentens skugga.

Faktauppgifterna i boken är i huvudsak obestridliga, men på sidan 195 hävdar Fredrikson att “hundratusenatals ryssar emigrerar varje år eftersom de misströstar om att kunna bygga upp ett bra liv”. Någon källa till påståendet uppges inte. Enligt officiell statistik är det ungefär 30.000 personer som årligen flyttar från Ryssland, därav mindre än hälften till länder utanför före detta Sovjetunionen.

Fredrikson kan inte motstå frestelsen att avsluta boken med en kort sammanfattning av det senaste årets protestvåg. Där känns hans analys redan något daterad, även om han helt korrekt avläser en tendens till ökande förtryck av oppositionen.

Om inget oväntat sker (ett i och för sig helt orimligt antagande när det gäller Ryssland) släpps Michail Chodorkovskij på fri fot i oktober 2014. Då är han en helt annan man än den som greps i oktober 2003, och han möter ett helt annat Ryssland. Putins Ryssland.

En kortare version av texten publicerades i Sydsvenskan 2013-03-18

Mer på temat

Död man får skulden för allt

Suomeksi Esperante

”De vill ta död på mig”, sade den 37-årige revisorn Sergej Magnitskij till fängelseläkaren Aleksandra Gauss. Mannen är ju sinnessjuk, konstaterade hon, och tillkallade åtta vakter med batong. De satte handfängsel på Magnitskij och förde bort honom. Någon timme senare var han död.

Sergej Magnitskij dog i november 2009. När kroppen överlämnades till hans anhöriga upptäckte de blåmärken och sönderslagna fingrar. Enligt en rapport som dåvarande president Medvedevs människorättsråd tog fram kan det på goda grunder misstänkas att Magnitskij misshandlades till döds.

I dag inleds rättegången som skjutits upp flera gånger. Inte mot häktespersonalen – de har redan friats från alla brottsmisstankar. I stället är det den avlidne revisorn som anklagas för skattebedrägeri.

Härvan har lett till en storpolitisk konflikt. Kongressen i USA har tvingat Barack Obama att införa inreseförbud för ryska tjänstemän som misstänks för inblandning i Magnitskijs död. Ryssland hämnas med flera lagar som bland annat förbjuder adoptioner av föräldralösa ryska barn till USA. Den häftiga reaktionen tyder på att det handlar om korruption på mycket hög nivå.

Problemen började när det brittiska investmentbolaget Hermitage Capitals ägare Bill Browder för sju år sedan började gräva för djupt i ryska företag med kopplingar till högsta makten. Han förklarades vara ett hot mot Rysslands nationella säkerhet och kastades ut ur landet. Skattepolisen stormade Hermitage Capitals kontor i Moskva och beslagtog stora mängder dokument.

Några av dokumenten hamnade därefter på villovägar och användes för att begära ut en påhittad skatteåterbäring på motsvarande 1,4 miljarder kronor, den största i Rysslands historia, som sedan försvann spårlöst.

Sergej Magnitskij undersökte det hela på uppdrag av Hermitage Capital och kom fram till att några av de poliser som stormat företagets kontor troligen var inblandade i skatteaffären. Han vände sig till åklagarmyndigheten och vittnade mot poliserna.

Ärendet hamnade snabbt i händerna på de anmälda poliserna, som själva utredde fallet och kom fram till att de inte var skyldiga till något. I stället greps Magnitskij, misstänkt för samma brott som han hade anmält. Efter ett år i rannsakningshäkte, utan sina mediciner och utan läkarvård, dog han.

Av Magnitskijs efterlämnade papper framgår att han erbjöds villkorlig dom om han gick med på att vittna falskt mot Bill Browder, som offentliggjort information om korruption nära ryska regeringskretsar. När Magnitskij vägrade flyttades han gång på gång till allt sämre fängelseceller.

Ryska människorättsaktivister och internationella organisationer har krävt att de ansvariga för Sergej Magnitskijs död ställs inför rätta. I stället är det nu han själv som ställs till svars för allt.

Eftersom den åtalade redan är död och begraven kan han inte drabbas av någon påföljd. Men om domstolen kommer fram till att han själv låg bakom skattebedrägeriet kan saken läggas till handlingarna. Då finns det ingen anledning att följa andra spår som kan tänkas leda till höga befattningshavare.

Sydsvenskan 2013-03-04

Mer på temat

Folket vill ha Sovjet tillbaka

Stödet för sovjetsystemet är åter på väg upp. Västlig demokrati kan vara bättre än det nuvarande systemet i Ryssland, men allra populärast skulle det vara att återinföra enpartistaten, anser de tillfrågade i en färsk rysk opinionsundersökning.

Över hälften av ryssarna tycker att planekonomi är det bästa ekonomiska systemet, enligt den senaste opinionsundersökningen från det välrenommerade, oberoende institutet Levada.

När det gäller det politiska systemet vill 36 procent av de tillfrågade helst återinföra det sovjetiska enpartisystemet. 17 procent tycker att det nuvarande systemet är bra som det är, medan 22 procent helst skulle införa “demokrati efter västerländsk modell”.

Ända sedan mätningarna började 1996 har stödet för sovjetsystemet varit starkare än stödet för västerländsk demokrati – med ett enda undantag. I januari 2012, under den gigantiska protestvågen mot det manipulerade parlamentsvalet, sjönk stödet för sovjetsystemet till 29 procent. Stödet för västerländsk demokrati gick upp till exakt samma siffra.

Nöjdast med det rådande politiska systemet var ryssarna i februari 2008, när det var klart att Vladimir Putin skulle avgå som president och Dmitrij Medvedev skulle ta hans plats. Men Medvedev infriade inte förväntningarna, och stödet för återgång till sovjetsystemet ökade igen.

Ryska sociologer anser att det starka stödet för sovjetsystemet till stor del beror på statlig propaganda, nostalgi, brist på kunskap och missnöje. De fattiga åren på 1990-talet ses av många inte i första hand som resultatet av den sovjetiska modellens totalhaveri, utan som en konsekvens av demokrati och marknadsekonomi.

Sydsvenskan 2012-02-25

Mer på temat:

Ryssland, ett roligt dårhus

Ryssland är ett helt universum i sig, ett enormt land med med en outsinlig kultur som man aldrig tröttnar på att fördjupa sig i. Men ibland kan man drabbas av känslan att det är ett universum som är från vettet.

Som i går kväll när jag svalkade mig efter bastun och gjorde misstaget att sätta på den statliga nyhetskanalen Rossija24. Vem dyker då upp på skärmen om inte nationalisten, militaristen och vice premiärministern Dmitrij Rogozin, mannen vars främlingsfientliga valkampanj gjorde att hans parti stängdes av från valen 2005. Några år senare, när nationalismen hade blivit lite mer comme il faut i Ryssland, togs Rogozin till nåder och skickades till Bryssel som Rysslands Nato-ambassadör. Nu är han vice premiärminister som gärna vill bli Medvedev på Medvedevs plats.

Och i går kväll dök han alltså upp i min tv-ruta, under besök på den militära fordonsfabriken i Arzamas, söder om Nizjnij Novgorod. Vi får veta att Rogozin har beställt en egen bepansrad bil av märket Tigr, en lyxvariant som håller på att färdigställas här på fabriken. Vi får åka en runda i en vanlig Tigr. Tv-reportern som sitter bakom ratten får nästan skrika för att överrösta motorn, och hon påpekar att det behövs lastbilskort för att få framföra bilen som väger 7,4 ton. Men den är mycket lätt att styra, tillägger hon.

Den nya versionen av Tigr är rakt igenom rysk, utan en enda utländsk del. Motorn, som i tidigare modeller var amerikansk, har nu bytts ut mot en inhemsk variant, får vi veta. Så talar Rogozin själv och förklarar hur fel försvarsministeriets tidigare ledning tänkte när man på allvar funderade på att köpa in utrustning från utlandet. (Eftersom den var billigare och bättre – fast det säger inte Rogozin.) Allt ska tillverkas i Ryssland, meddelar han. Till minsta skruv, uppenbarligen – om det nu verkligen är sant att det inte finns en enda utländsk del i pansarbilen.

Nåväl, syftet med denna propagandaföreställning är i alla fall begriplig. Rogozin och hans stödtrupper vill signalera att det nu är annat ljud i skällan, nu ska det satsas på den inhemska militärindustrin, kosta vad det kosta vill, och att kretsen kring den förre, avskedade försvarsministern nu är helt ute i kylan.

Nästa inslag däremot är helt och hållet obegripligt.

Tjetjeniens ledare Ramzan Kadyrov har skaffat konto i fototjänsten Instagram, meddelar nyhetsuppläsaren. Kadyrov har redan 25.000 följare på Twitter, och tendensen tyder på att det blir minst lika många på Instagram, får vi veta. Några till blir det i alla fall efter inslaget, eftersom adressen till Kadyrovs Instagramkonto visas tydligt på skärmen.

Så får vi se den store ledaren – som utanför Ryssland mest är känd för tortyr, kidnappningar och försvunna politiska motståndare – mysa i en läderfåtölj, visa upp sina familjefoton i en modern Mac och vifta med sin iPhone5.

— Det är alltid god mat hos mamma, förklarar svärmorsdrömmen Ramzan, medan ett Instagramfoto från senaste familjemiddagen visas i rutan.

Därefter får hela Ryssland ta del Instagrambilderna av Kadyrovs besök hos tandläkaren. “Det där är Tjetjeniens modigaste man”, skojas det på Twitter strax efteråt. Inte patienten alltså, utan tandläkaren.

Det är den svarta humorn som är det bästa med Ryssland. De ryska politiska skämten är oslagbara. Fast det är klart att den emellanåt absurda verkligheten hjälper till. Som häromsistens, när Putin i sitt stora tal inför parlamentet slog fast att det ryska samhället lider av “klar brist på andliga fästen”.

Det dröjde inte länge innan det skojades om att “andliga fästen” säkert fungerar bra som tillhyggen – Putin har ju vid olika tillfällen lovat att de som demonstrerar på fel ställe (för fel sak, menar han väl) ska få en batong i skallen.

Och nu har teamet bakom hittepånyhetssändningen Hobosti kokat ihop Putins andliga fästen och den senaste tidens vurm för den inhemska militärindustrin till ett lysande inslag på knappt 90 sekunder. “Nyheten” går ut på att en stridsvagnsfabrik vid Uralbergen nu börjat tillverka andliga fästen, som även kan exporteras till utlandet, eftersom det finns stor efterfrågan på den gåtfulla ryska själen. (Se inslaget här ovan, med svensk text. Eller på YouTube.)

Ryssland kanske är ett dårhus – men ofta ett mycket roligt sådant. Fast ibland är gränsen mellan dikt och verklighet inte solklar. De påhittade nyheterna i satirprogrammet Hobosti är påfallande lika de riktiga nyheterna i rysk stats-tv. Och när Karen Sjachnazarov gör sin version av Tjechovs Paviljong 6 åker han till det verkligen existerande Psykoneurologiskt internat 3 som ligger i ett förfallet medeltida kloster – ett psyksjukhus där det inte alltid är helt lätt att se vem som är intagen och vem som tillhör personalen.

Mer på temat:

Barn blir spelbrickor i rysk politik

Varje dag dödas i genomsnitt sex barn i Ryssland. Häromdagen födde en rysk fyrabarnsmamma ett femte barn i en hink som hon ställde ute i kylan så att barnet dog, eftersom hon inte tyckte att hon kunde ta hand om barnet.

Men sådant väcker ingen större uppmärksamhet i Ryssland. Den stora nyheten har i stället i flera dagar varit en adopterad pojkes öde i USA.

Brådskande! Adoptivmamma har dödat en rysk treåring i Texas.

Det skrev ryska barnombudsmannen Pavel Astachov på sitt officiella Twitterkonto den 18 februari. Adoptivmamman hade drogat och misshandlat pojken till döds, informerade Astachov. Meddelandet blev startskottet till en omfattande politisk kampanj. Alla tv-kanaler hade den avlidne Maksim Kuzmin som sin huvudnyhet och ryska parlamentet höll en tyst minut till hans minne.

Polisen i Texas har inte kunnat slå fast att något brott begåtts. Enligt adoptivmamman kollapsade Maksim (som heter Max Shatto i USA) när han var ute på gården och lekte med sin lillebror. Preliminära obduktionsresultat tyder på att dödsfallet kan ha berott på det medfödda hjärtfel som Maksim enligt uppgift hade. Men sådant bryr sig inte politikerna i Ryssland om.

Alla barn som adopterats till USA ska hämtas tillbaka, kräver en del – och allra först Maksims lillebror, som adopterades till samma familj. Flera ryska familjer har redan ställt sig i kö för att ta hand om honom, meddelar ryska myndigheter. Och Vladimir Putin väntas snart besöka barnhemmet i Pskov i nordvästra Ryssland, där Maksim Kuzmin bodde innan han blev bortadopterad.

Dödsfallet kunde inte ha kommit lägligare för det styrande partiet, som i december drev igenom ett förbud för adoptioner av ryska barn till USA. Beslutet var en hämnd för USA:s visumsanktioner mot ryska statstjänstemän som misstänks för delaktighet i advokaten Sergej Magnitskijs död i ryskt fängelse.

Det formella argumentet var dock att amerikaner titt som tätt dödar sina ryska adoptivbarn – trots att det enligt statistiken är farligare att bli adopterad inom Ryssland. Lagen döptes efter Dima Jakovlev, en tvåårig pojke som avled av värmeslag i USA i juli 2008, efter att hans adoptivpappa glömt kvar honom i bilen. Nationalistiska politiker hävdade under diskussionen om lagen att ryska barn säljs till USA för att användas som transplantationsmaterial.

Förbudet mot adoptioner till USA upprörde många, eftersom det inte är lätt att hitta adoptivföräldrar i Ryssland, speciellt inte för barn med funktionshinder som bott länge på barnhem.

Alla politiska krafter i Ryssland från den liberala oppositionen till ärkekonservativa nationalister försöker nu använda barn som spelbrickor, anser den ryska forskaren Viktorija Sjmidt som vid universitetet i Brno skrivit en avhandling om omhändertagande av barn i Ryssland och väst.

- Barnen är ett ämne som med framgång används för att uppnå alla möjliga politiska mål, från misskreditering av politiska motståndare till nedskärning av sociala utgifter.

Adoptionsförbudet är i linje med den generellt antivästliga retorik som kretsen kring Vladimir Putin under det senaste året har använt för att försäkra sig om den konservativa ryska majoritetens stöd och för att svartmåla oppositionen som västagenter.

Det aktiva motståndet mot förbudet och den stora demonstrationen i Moskva mot lagförslaget blev dock tydligen en överraskning för Putin. Försöket att utmåla motståndarna som fosterlandsförrädare som vill sälja ryska barn till USA lyckades inte helt, eftersom många allmänt respekterade och folkkära personer protesterade mot lagen.

- Putin hade nog räknat fel där, reaktionen på lagen blev enorm. Men nu har han lyckats tömma protesten på innehåll genom att överta motståndarnas argument, att familjen är det viktigaste för barnet.

Putin har de senaste veckorna helt öppet allierat sig med ultrakonservativa krafter som vill att den ryskortodoxa kyrkan ska få en överordnad roll i alla vårdnadsbeslut. Och helst ska inga myndigheter blanda sig i “familjens suveränitet”, annars går det lika illa som i väst, där barn ohändertas till höger och vänster helt utan anledning, är budskapet från Kreml.

Men medan den antivästliga retoriken trappas upp på alla fronter syns ingen förändring i det praktiska arbetet. De ryska sociala myndigheterna är underfinansierade, och agerar ofta godtyckligt. Förebyggande arbete är i det närmaste ett okänt begrepp, och det behövs inget domstolsbeslut för tvångsomhändertagande av barn.

Därför är det ingen stor överraskning att många ryska barn hamnar på barnhem – eller dör en våldsam död.

En kortare version publicerades i Sydsvenskan 2012-02-22

Mer på temat

Familjens suveränitet ersätter barns rätt

I går lördag framträdde Vladimir Putin på en tillställning som kallas för “ryska föräldrakonferensen” i Moskva. I praktiken handlar det om en rörelse som motsätter sig en modernisering av barnskyddet i Ryssland. Bakom arrangemanget står den sovjetnostalgiska rörelsen Sut vremeni (“Tidens essens”) och den ärkekonservativa föräldraorganisationen ARKS som arbetar för “traditionella andligt-moraliska värden” och mot familjelagstiftning av västligt snitt.

Huvuddelen av deltagarna på mötet var ultrakonservativa “ryska patrioter” eller företrädare för bakåtsträvande kyrkliga grupper. Putins tal – samt det faktum att han överhuvudtaget väljer att framträda inför denna publik – är intressant och visar tydligt att han nu helt motsätter sig alla västliga idéer om barnskydd. Han pratar bland annat om “familjens suveränitet” som man inte ska kränka. Däremot nämner han inte barnens rättigheter eller barnskydd överhuvudtaget. I stället talar han om “den stora familjens tradition” i Ryssland, något som han vill återuppliva.

Det nya begreppet “familjens suveränitet” är intressant också därför att den påminner om Putins tidigare favoritbegrepp “suverän demokrati” som i praktiken innebär att Ryssland har sin egen version av demokrati som ingen utomstående bör ha synpunkter på, för det skulle innebära att man inkräktar på Rysslands självständighet.

Putin försvarar givetvis beslutet att stoppa adoptioner av ryska barn till USA, men det mest intressanta är hans ordval när han kommer in på begreppet “juvenalnaja justitsija”, vars tillämpning enligt honom kan leda till förfärliga konsekvenser och korruption. Han nämner också att ryska familjer i utlandet utsatts för regelrätta förföljelser, ett påstående som regelbundet fått spridning i ryska medier under de senaste månaderna.

Här ett kort avsnitt, i officiell engelsk översättning:

Russians and almost all the peoples of Russia have centuries-old traditions of a big family, which unites several generations. Care for the elderly and the children always had special importance. We must revive these traditions, while at the same time making every effort to avoid blindly copying other cultures’ experience. This is because the management models of social phenomena are controversial in these spheres and in those countries where the rules of juvenile justice are most widely applied.
There are some advantages and great many disadvantages. Incidentally, the general public is aware of these disadvantages as experienced by Russian families living abroad.
There are many examples where normal, loving and hard-working parents lose custody of their children. Some cases of interference in family life are just absurd and make a mockery of justice.
An ill-considered introduction of such mechanisms can lead to the violation of family sovereignty, cause distrust and discord between parents and children, and even outright corruption, when some unscrupulous officials take advantage of such situations.
Certainly, we must and will listen to your opinions. I want to assure you of that.

Originalet på ryska finns här.

I sitt tal tar Putin för första gången helt öppet ställning i den långdragna inrikespolitiska dispyten mellan västligt inriktade familjepolitiska experter som vill att beslut om omhändertagande av barn ska fattas av domstol, och konservativa krafter kring den ortodoxa kyrkan som talar om vikten av att behålla familjen intakt och som försöker stoppa ny lagstiftning på området.

I rysk politisk diskussion är “juvenalnaja justitsija” kodordet för det förhatliga västliga systemet. Det märkliga är att det här verkar vara en helt och hållet rysk lexikal uppfinning, visserligen formad efter det engelska “juvenile justice”, men med en helt annan innebörd.

En av talarna vid konferensen var förresten den ökände finske docenten(?) Johan Bäckman, som i sin blogg sätter likhetstecken mellan barnskydd av västlig modell (kodord “juvenalnaja justitsija”) och fascism. Dessutom framträdde givetvis representanter för ryskortodoxa kyrkan samt Rysslands officiellt erkända muslimska samfund. Och Putin lovade att lyssna noga på konferensens rekommendationer.

Lördagens tal är en logisk fortsättning på den linje Putin slog in på när han talade inför ryska ortodoxa kyrkans biskopsmöte den 1 februari. Då påpekade han att Ryssland visserligen är en sekulär stat, men att ordet “sekulär” inte ska tolkas “vulgärt och primitivt”, utan kyrkan måste få en stark roll i familjepolitiken och i stärkandet av den patriotiska andan inom försvarsmakten. Engelsk översättning av talet finns här, ryska originalet här.

Samma biskopsmöte antog sedan ett omfattande dokument om reformen av familjerätten. Dokumentet föreslår bland annat att kyrkans representanter ska vara delaktiga på alla nivåer och i alla organ där beslut om vårdnad och omhändertagande fattas.

Allt detta handlar givetvis inte speciellt mycket om barn. Putin har helt enkelt beslutat sig för att alliera sig med de konservativa, mot den västvänliga oppositionen.

Mer på temat

Skyltfönstret i Sotji visar för mycket

Putins glänsande OS-bygge ska visa världen hur långt Ryssland har kommit sedan Sovjets fall. Den svällande budgeten motsvarar nu Sveriges försvarsutgifter under 7 år. I lyftkranarnas skugga skymtar omfattande korruption och ett maffiamord i Moskva.

“Det här skulle alltså ha kostat 1,2 miljarder rubel? Och nu blir det åtta miljarder? Så ska det låta, killar! Ni jobbar bra.”

Vladimir Putin gör inget försök att dölja sin sarkasm när han framför tv-kamerorna inspekterar den kraftigt försenade och ännu inte helt färdigbyggda bobsleighbanan utanför Sotji. Där ska hans stora prestigeprojekt, Rysslands första vinter-OS genom tiderna, invigas om ett knappt år.

Utskällningen i tv-rutan ägde rum i förrgår. I går sparkade Vladimir Putin Achmed Bilalov, vice ordförande i ryska olympiska kommittén. Det var Bilalovs eget byggbolag som hade sugit åt sig miljarderna – men misslyckats kardinalt med bygget.

Genom att sparka honom visar Putin att det är han som bestämmer, men han blir inte av med problemen i Sotji: korruption, kriminalitet, fuskbyggen och nästan slavliknande exploatering av billig arbetskraft från fattiga före detta sovjetrepubliker i Centralasien.

Problemen är desamma som i hela Ryssland, men i Sotji framträder de i koncentrerad form. Stora delar av statens resurser har samlats här för att bygga upp ett skinande skyltfönster för Putins nya Ryssland. Världens största land och världens största oljeproducent ska givetvis även ha världens finaste vinter-OS. I alla fall blir det världens dyraste.

Jämfört med ursprungsplanen har budgeten redan femfaldigats. Enbart bygget av den fem mil långa motorvägen från Sotji vid Svarta havet till skidorten Krasnaja Poljana uppe i bergen kostade motsvarande 50 miljarder kronor. Den ryska upplagan av tidskriften Esquire räknade ut att man för samma pris hade kunnat täcka vägbanan med ett dubbelt lager av hundradollarssedlar – eller med ett 1,1 centimeter tjockt lager av svart kaviar.

Byggföretagen har försökt förklara de extremt höga kostnaderna med svåra markförhållanden och brist på byggmaterial, men de flesta bedömare är överens om att huvudanledningen är korruption som leder till att företag med rätt kontakter får jobben, oavsett priset.

Bilalovs superdyra kälkbacke är bara ett exempel. Redan 2010 åtalades sex höga befattningshavare på det statliga byggföretaget Olimpstroj för förskingring, och företagets högsta chef tvingades avgå. I somras inleddes två nya omfattande brottsutredningar som handlade om luftfakturor på motsvarande nästan fyra miljarder kronor vid fyra OS-byggen, varav bobsleighbanan var ett.

Sjuttio tusen byggjobbare arbetar nästan dygnet runt för att allt ska bli klart i tid. Av dem är minst 16 000 gästarbetare från andra före detta sovjetrepubliker. Enligt en färsk rapport från organisationen Human Rights Watch jobbar de flesta av dem tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan, i bästa fall med en ledig dag varannan vecka. Timlönen ligger mellan 10 och 17 kronor, men många har jobbat i månader utan att få betalt.

De enorma byggprojekten har förvandlat det idylliska semesterparadiset vid Svarta havet till ett inferno av lastbilar, betong, avstängda vägar och ständiga elavbrott. Det enda som fattas är ett maffiakrig.

I mitten av januari sköts 75-årige maffiabossen Aslan Usojan ihjäl av en kryptskytt i centrala Moskva. Krypskytten använde en sällsynt ljuddämpad automatkarbin som ingår i ryska specialstyrkors beväpning.

Usojans gruppering uppges ha styrt över många hotell och restauranger på OS-orten, och en av hans närmaste män sköts ihjäl i Sotji för två år sedan. De senaste veckorna har ytterligare två personer ur hans omgivning mördats.

Sydsvenskan 2013-02-08

Mer på temat:

Porr, pengar och syra på gyllene scen

“Teatern är en bild av hela Ryssland, det är vårt land i miniatyr.”

Så kommenterar Bolsjojteaterns förre balettchef Jurij Burlaka förra veckans händelser, när en maskerad attentatsman kastade svavelsyra i ansiktet på den nuvarande balettchefen Sergej Filin.

Det är lätt att förstå jämförelsen.

Efter årtionden av förfall och två inte helt lyckade sovjetiska renoveringar blev Bolsjojteatern, en av världens mest ärofyllda scener för opera och balett, föremål för ett statligt prestigeprojekt. Här skulle Rysslands nya storhet visas upp. Oljepengarna flödade och prislappen spelade ingen roll.

Byggarbetet drog ut på tiden, konflikter och beskyllningar om korruption duggade tätt. En huvudvattenledning i närheten av teatern brast på grund av de omfattande grävarbetena. Översvämningen stoppade trafiken på de kringliggande gatorna i Moskvas absoluta centrum. Arbetet med att lägga ett nytt fundament under teaterhuset från 1820-talet tog fyra år.

Slutnotan för totalrenoveringen hamnade på motsvarande 8 miljarder kronor. Men anledningen till den höga kostnaden var absolut inte korruption, försäkrade kulturministern Avdejev då. I stället handlade det enligt honom bland annat om att tegelstenar och cement hade gått upp i pris. Exakt vart alla pengarna tog vägen har inte kunnat utredas – många av företagen som sysslade med renoveringsarbetet fanns bara på pappret och har nu försvunnit spårlöst.

Även teaterns konstnärliga ledning har omgärdats av skandaler och ömsesidiga beskyllningar. Den största skandalen före förra veckans syraattack kretsade kring utnämningen av ny balettchef våren 2011, när Jurij Burlakas kontrakt tog slut.

En av toppkandidaterna var balettruppens ledare Gennadij Janin, men han tvingades plötsligt avgå och helt lämna Bolsjojteatern, när pornografiska bilder som uppgavs föreställa honom uppdagades på en porrsajt. En länk till bilderna mejlades från en anonym adress till tusentals personer kort före tillsättningen av chefstjänsten.

Även den andre toppkandidaten till chefstjänsten hoppade av i sista stund i sviterna av porrskandalen. I stället gick jobbet som Rysslands högste balettchef till den unga förmågan Sergej Filin, som under sina knappt två år stuvat om ordentligt i hackordningen på teatern. Han har bjudit in stjärnor från andra scener, även från utlandet, och gett yngre dansare från Bolsjojteaterns egen trupp stora roller, förbi näsan på tidigare erkända berömdheter.

De interna konflikterna har varit många, men för en månad sedan blev det allvar. Sergej Filin började få hotfulla telefonsamtal. Någon hackade hans e-postkonto och spred innehållet på nätet och alla däcken på hans bil skars sönder.

Natten mot fredagen, när Filin var på väg hem efter att ha firat 150-årsminnet av regissören Stanislavskij, stoppades han av en maskerad man som ropade hans namn, sprang i kapp honom och kastade svavelsyra i ansiktet på honom. Filin fick allvarliga frätskador i sitt ansikte och på sina ögon, men efter de första operationerna hoppas läkarna nu kunna rädda hans syn.

“Det är någon som inte gillar att jag har framgångar i mitt arbete på Bolsjojteatern”, säger Filin i en video som filmades på sjukhuset bara några timmar efter attacken..

Angreppet kan ha beställts av någon som vill peta bort Filin från chefsjobbet, tror också hans företrädare Jurij Burlaka. “Det förekommer alltid konflikter på en teater, men aldrig tidigare har konflikterna gått så här långt”, säger Burlaka i en intervju till tidningen Izvestija.

Teatern har förändrats till det sämre – på samma sätt som hela landet, menar han.

En version av texten publicerades i Sydsvenskan 2013-01-22

Mer på temat:

Pengarna spelar ingen roll

Pengar är bara siffror på pappret. Det var huvudregeln inom den sovjetiska militärindustrin. Nu är samma tänkesätt på väg tillbaka, fast åtminstone delvis av andra anledningar.

Under kalla kriget handlade det om terrorbalansen och en kapprustning som till slut knäckte den sovjetiska ekonomin. Under Vladimir Putin behöver Ryssland precis som på Sovjettiden en yttre fiende för att motivera hård inre disciplin – men dessutom är den omfattande militärindustrin en viktig arbetsgivare och dess anställda och chefer en tung stödtrupp för presidenten.

Ett tydligt tecken på att de som räknar pengar lidit ett nederlag var avskedandet av förre försvarsministern Anatolij Serdjukov i början av november. Formellt fick han gå på grund av korruptionsmisstankar, men den egentliga skälen är troligen den långdragna tvisten mellan olika maktgrupperingar om vem som ska bestämma över de lukrativa försvarskontrakten. Stridigheter om priser ledde under Serdjukovs tid som minister också till att exempelvis förhandlingar om inköp av atomubåtar drog ut på tiden. Nu har Vladimir Putin meddelat att sammanlagt 14 nya ubåtar ska byggas och sjösättas fram till 2020 till en kostnad av fyra biljoner rubel eller drygt 850 miljarder kronor.

Efter en svacka under krisen 2008 med fallande oljepriser är den ryska ekonomin återigen i relativt bra skick. Det finns ingen utlandsskuld och statens inkomster från oljeexporten kan användas för att hålla den ineffektiva tunga industrin under armarna. I så kallade enfabriksstäder, som på sovjettiden byggdes kring en enda jättefabrik, är hela stadens överlevnad beroende av fabrikernas fortbestånd. Anhängare av ekonomiska reformer har förespråkat avveckling av de olönsamma sovjetiska kolosserna och en modernisering av den ryska ekonomin. I stället verkar Vladimir Putin satsa på att hålla fabrikerna under armarna – det är där han har sin väljarbas.

Under förra vinterns protestvåg mot fusket i parlamentsvalet släpptes arbetare från en stridsvagnsfabrik vid Uralbergen fram i Putins direkstända telefonväkteri. Arbetarnas talesman Igor Cholmanskich lovade att de själva skulle komma till Moskva och sätta stopp för bråket före presidentvalet, “om inte polisen klarar det”.
Direkt efter presidentvalet besökte Putin stridsvagnsfabriken för att tacka arbetarna för stödet. Han passade på att utnämna stridsvagnsingenjören Cholmanskich till sin personliga representant i Uraldistriktet. Den inhemska försvarsindustrin har blivit en tydlig prioritet och priset spelar återigen ingen roll.

Under sovjettiden fick militärindustrin alla resurser den behövde. Det som blev över kunde användas till civila ändamål – om något blev över. Sovjetunionen hade toppmoderna, atomdrivna strategiska ubåtar. Den som däremot ville ha en bil fick köa i tio år för att få köpa en skraltig kopia av en gammal Fiat.

Efter Sovjetunionens fall har den ryska försvarsindustrin förföljts av katastrofer. Något av det första Vladimir Putin själv fick ta itu med var den nybyggda atomubåten Kursk som sjönk i augusti 2000, efter feltändning i en torped. Ingen ur besättningen på 118 man kunde räddas.

Många tvivlar också på att den planerade upprustningen av flottan verkligen kan genomföras inom utsatt tid. Bygget av jätteubåten Jurij Dolgorukij, som togs i bruk förra veckan, påbörjades redan 1996, men fick avbrytas flera gånger på grund av problem med finansieringen och ändrade ritningar. De misslyckade provskjutningarna med den strategiska missilen Bulava, som de nya ubåtarna ska bestyckas med, är så många att de blivit ett stående skämt.

Den indiska marinen väntar fortfarande på det ombyggda ryska hangarfartyget Amiral Gorsjkov. Köpeavtalet skrevs redan i oktober 2000. Sedan dess har den ryska sidan gång efter annan höjt priset medan renoveringsarbetet dragit ut på tiden. Vid en skarp övning förra året förstördes fartygets ångpannor på grund av dålig isolering, och leveransdatum är nu uppskjutet till slutet av 2013.

Den stora satsning på marinen som Vladimir Putin nu lovat handlar om återupprustning från relativt låg nivå. Mycket av de utlovade pengarna ska spenderas först mot slutet av planeringsperioden som sträcker sig till år 2020, och det är högst osäkert om alla fartyg som utlovats faktiskt blir verklighet.

Mer oroväckande är den allt mer aggressiva nationalistiska retoriken som även märks tydligt i de paranoida lagar som drivits igenom på löpande band det senaste året. Lagarna utpekar tydligt människorättsaktivister och oppositionella som fientliga utländska agenter och gör det möjligt att definiera nästan vilka som helst kontakter med utlänningar som landsförräderi. Putins tredje mandatperiod verkar bli en tid av ökande pseudopatriotism där yttervärlden utmålas som en fientlig omringning och oljepengar öses in i den ineffektiva militära industrin för att hålla arbetarna sysselsatta och den ryska flaggan högt.

En kortare version i Sydsvenskan 2013-01-16

Mer på temat:

Rasande Obelix är Putins bäste vän

Veckans största nyhet i det i övrigt helgslöa Ryssland var att den franske skådespelaren Gérard Depardieu blivit ryss. Alla ryska journalister som hunnit avsluta nyårsfirandet, men ännu inte inlett firandet av den ortoxoda julen som infaller på måndag, försökte komma i kontakt med Depardieu för att få reda på om han verkligen ansökt om ryskt pass, och var i Ryssland han tänkte bosätta sig.

Depardieu – på senare tid uppmärksammad för sin filmroll som den tjocke seriehjälten Obelix – skickade till slut ut ett brev adresserat till ryska journalister, där han öser beröm över Vladimir Putin och den ryska demokratin samt lovar att lära sig ryska. Delar av brevet lästes upp i ett fem minuter långt inslag i huvudnyhetssändningen om dagens hjälte i rysk stats-tv:

Jag älskar er kultur, ert sätt att tänka. På sin tid var min pappa kommunist och lyssnade på Moskvaradion!

Depardieu skriver att han är glad över att hans ansökan om medborgarskap beviljats och att han kan komma att bosätta sig på ryska landsbygden, där han känner till “sagolika ställen”.

Allt detta har han redan berättat för den franska presidenten, François Hollande, tillägger Depardieu:

Han vet att jag tycker väldigt mycket om er president Vladimir Putin, och att detta är ömsesidigt. Och jag sade till honom att Ryssland är ett land med stor demokrati, inte ett land där premiärministern skulle kunna kalla en medborgare för en ynklig människa.

I slutet av förra året köpte Depardieu ett hus i Belgien för att slippa franska skatter. När den franske premiärministern Jean-Marc Ayrault använde det ödesdigra ordet “ynkligt” om beslutet blev Depardieu rasande – och meddelade att han skulle avsäga sig sitt franska medborgarskap.

Att Depardieu i stället önskar att bli ryss är en stor propagandaseger för Vladimir Putin, som gärna vill ge Väst en knäpp på näsan. Det är därför den store fransmannen får gå förbi den långa kön, medan tusentals före detta sovjetmedborgare som vill få ett ryskt pass fastnar i den byråkratiska labyrinten och krävs på intyg på att de behärskar ryska till fulländning.

Och Depardieu är inte längre den ende kändisen som hotar att överge Frankrike för Ryssland. I går meddelade Brigitte Bardot att också hon tänker söka ryskt medborgarskap – om franska myndigheter inte stoppar planerna på att avliva två sjuka elefanter i en djurpark i Lyon.

Sydsvenskan 2012-01-05

Mer på temat

Högljudd härskarteknik

Den 20 december 1917 grundades Tjekan, Utomordentliga kommissionen för kamp mot kontrarevolution och sabotage, föregångare till Vladimir Putins mångåriga arbetsgivare KGB. “Tjekistens dag” firas fortfarande i Ryssland som säkerhetstjänstens professionella högtidsdag. Valet av dag angav också tonen för Putins maratonartade presskonferens.

Rysslands president svarade hjärtligt på inställsamma frågor från ryska journalister från provinsen som tog tillfället i akt att förmedla sina barns hälsningar till den stora ledaren. Majoriteten av deltagarna var just ryska journalister från provinsen, och alla hade fått en fin present dagen till ära: en lyxig svart låda med skrivdon och porträtt av alla tsarer i Romanovdynastin.

Stora delar av den fyra och en halv timme långa tillställningen var visserligen meningslösa transportsträckor med frågor om inte också bokhållarna borde få en professionell högtidstag, eller vad presidenten egentligen tror om världens stundande undergång. Men Putin fick stål i blicken när Sergej Lojko från Los Angeles Times frågade varför ryska myndigheter fortfarande inte ordentligt utrett omständigheterna kring juristen Sergej Magnitskijs död i ryskt rannsakningshäkte och det omfattande skattefusket han undersökte när han häktades. Den före detta sovjetiske underrättelseofficeren verkade se ryssen Lojko som en landsförrädare.

Я понимаю, что Вы работаете в газете «Лос-Анджелес таймс»”, а не в «Правде» и не в «Известиях», и Вы должны занять определенную позицию. Я хочу, чтобы была понятна наша позиция. Вопрос совершенно не в Магнитском. Вопрос в том, что американские законодатели, избавившись от одного антироссийского, антисоветского акта – Джексона-Вэника (а они вынуждены были это сделать по экономическим соображениям), посчитали необходимым тут же принять другой антироссийский акт. То есть мы восприняли это так, что американский законодатель нам всем как бы показал, кто здесь хозяин, чтобы мы не расслаблялись. Не было бы Магнитского, нашли бы другой повод.

Jag förstår att ni arbetar för Los Angeles Times, inte för Pravda eller Izvestija, och att ni måste inta en viss inställning. Jag vill att ni förstår vår inställning. Det här handlar inte alls om Magnitskij! Det handlar om att lagstiftarna i USA, efter att ha avskaffat en gammal, antisovjetisk lag, Jackson-Vanik-tillägget (det var de tvungna att göra av ekonomiska hänsyn), ansåg det nödvändigt att utan dröjsmål klubba en annan, antirysk lag. Vi uppfattade detta så att den amerikanska lagstiftaren liksom visade oss vem som är herre i huset, så att vi inte slappnar av. Hade inte Magnitskij funnits hade de hittat en annan förevändning.

Dessutom dog den 37-årige Magnitskij inte alls på grund av misshandel i fängelset, utan av hjärtinfarkt, slog Putin fast. Och i amerikanska fängelser dör det också många fångar, tillade han.

Den stora politiska frågan i Ryssland just nu är den stundande ryska hämnden för den amerikanska Magnitskij-lagen. Hämnden kommer nämligen i första hand att drabba ryska medborgare.

Enligt en ny lag, som ryska parlamentet ska klubba i dag, förbjuds adoptioner av föräldralösa ryska barn till USA, som årligen tagit emot ett tusental barn från ryska barnhem, många av dem handikappade. Dessutom stängs alla ryska medborgarorganisationer som tagit emot stöd från USA, om deras verksamhet bedöms ha politisk karaktär – om de exempelvis arbetar för demokrati, mänskliga rättigheter eller rättvisa val.

Inför Putins presskonferens förväntade många att han skulle plocka poäng genom att stoppa det hårt kritiserade adoptionsförbudet, eftersom det drabbar oskyldiga, föräldralösa barn som ofta har dystra framtidsutsikter i Ryssland. Men i stället ställde Putin sig entydigt bakom förbudet.

Gleb Pavlovskij, som några timmar senare intervjuades på Echo Moskvy, hade en tänkvärd förklaring till hur Putin tänker här: han tror verkligen på allvar att USA ligger bakom protestvågen efter fuskvalet till ryska parlamentet i vintras. Han anlägger moteld, inte bara genom att sätta käppar i hjulen för demokratiaktivister som har kontakter med USA, utan framför allt genom att så missämja i samhället och misstänkliggöra dem som själva inte är tillräckligt misstänksamma mot USA. Förbudet mot adoptioner av ryska barn till USA behövs framför allt för inhemskt bruk, menar Pavlovskij:

Это способ расколоть общество еще по одному достаточно унизительному признаку. Это как с иностранными агентами. Вы за то, чтобы отдавать детей американцам? Понимаете? Это больше, чем пропаганда – это отравление национального сознания.

Det här är ett sätt att dela samhället med en ganska förnedrande nyckelfråga. Det är samma sak som med de utländska agenterna. Är ni anhängare till att vi ska ge bort våra barn till amerikanerna? Förstår ni? Detta är mer än propaganda, detta är att förgifta det nationella medvetandet.

Adoptionsförbudet fungerar säkert bra som en undanmanöver, på samma sätt som den absurt överdrivna processen kring gruppen Pussy Riot tidigare i år: uppmärksamheten koncentreras på något annat än det som nyss var den viktigaste frågan på dagordningen och en ny skiljelinje som är fördelaktig för makthavarna skapas i samhället. I stället för skandalöst omfattande valfusk är det plötsligt några danssteg i en kyrka som är på agendan, i stället för omfattande skattefusk och dödsmisshandel av en jurist i rannsakningshäktet är det internationella adoptioner som diskuteras.

Dock kan man undra varför makthavarna i Kreml är beredda att gå så långt för att dölja vad som egentligen låg bakom Magnitskijs död, i stället för att helt enkelt utreda vem som fifflade bort 230 miljoner dollar i skattepengar och vart pengarna tog vägen. Det sistnämnda kan inte ens vara speciellt svårt, eftersom allt redan finns på papper. Namnen på de poliser som skrev över Hermitage Capitals ryska bolag till bulvaner och de byråkrater på mellannivå som sedan betalade ut den fiktiva skatteåterbäringen är väl kända, men ingen har åkt dit.

Los Angeles Times korrespondent Sergej Lojko, som ställde den mest uppmärksammade frågan på torsdagens presskonferens, har en intressant teori som skulle kunna förklara allt. Han menar att skattefusket inte har utretts, eftersom utredningen skulle kunna leda till Anatolij Serdjukov, som fram till februari 2007 var högsta chef för ryska skatteverket, och som därefter utnämndes till Rysslands försvarsminister.

Om det verkligen är så det ligger till vet vi givetvis inte. Det kan lika gärna vara någon annan högt uppsatt person som är inblandad och inte får avslöjas, även om priset är en internationell skandal och försämrade relationer med hela västvärlden. Serdjukov själv har ju sedermera fått sparken på grund av korruptionsmisstankar, men ännu har ingen brottsundersökning inletts mot honom, och troligen kommer ingen att inledas heller, för en rättegång mot en före detta försvarsminister skulle inte se bra ut och skulle dessutom kunna leda till olämpliga avslöjanden om spelet bakom kulisserna.

Av samma anledning kommer troligen omständigheterna kring Sergej Magnitskijs fängslande och död aldrig att ordentligt utredas. I stället måste uppmärksamheten riktas åt annat håll. Tyvärr innebär det att många föräldralösa ryska barn aldrig får en ny familj.

Mer på temat

Anfall i blindo är Putins bästa försvar

Suomeksi

Nu anklagas ryske antikorruptionsaktivisten Aleksej Navalnyj och hans bror för bedrägeri och pengatvätt. Ett viktigt skäl för de uppenbart påhittade anklagelserna verkar vara att man ska kunna smutskasta Navalnyj i stats-tv.

Som bekant är juristen Aleksej Navalnyj en av Rysslands mest kända oppositionsaktivister och en av landets mest populära bloggare. Han blev internationellt känd för två år sedan, när han startade antikorruptionssajten RosPil med pengar han på några veckor lyckades samla för ändamålet på nätet.

När utrikesminister Carl Bildt besökte Moskva i maj 2011 var Aleksej Navalnyj en av dem som han ville träffa. Någon spelade in deras samtal i smyg, och våren 2012 offentliggjordes delar av deras samtal i samband med en orkestrerad kampanj som syftade till att bevisa att den ryska oppositionen består av idel femtekolonnare som styrs av utländska krafter, däribland svenska militära underrättelsetjänsten Must.

Bara några månader efter det att Navalnyj startat antikorruptionsprojektet RosPil kom myndigheternas motdrag. Plötsligt misstänktes Navalnyj själv för “förskingring av skog” från det lokala statsägda skogsbolaget Kirovles i Kirovregionen. Men trots idogt arbete kunde åklagarmyndigheten inte hitta något brottsligt i Navalnyjs agerande. Gång efter annan lades ärendet ner, men lika många gånger återupptogs förundersökningen på order från högre instans.

Efter förra vinterns och vårens stora demonstrationsvåg mot valfusket var det uppenbarligen läge att klämma åt kritikerna ordentligt. I juni genomförde polisen grundliga husrannsakningar hos Navalnyj, både i hans hem och på hans kontor, samt hos ett antal andra oppositionella, med syfte att bevisa deras delaktighet i påstådda “massupplopp” – en våldsam men kort sammanstötning mellan polisen och en grupp demonstranter den 6 maj.

När inga bevis hittades valde myndigheterna att än en gång ta upp “skogsförskingringen”. I augusti åtalades Navalnyj för brottet, trots att det “drabbade” bolaget enligt den lokala guvernören inte lidit någon förlust. Navalnyj belades med reseförbud och hotas av tio år i fängelse – men sedan augusti verkar brottsundersökningen inte ha kommit ett steg längre. Den skeptiskt lagde kan lätt få för sig att syftet inte alls är att sätta Navalnyj bakom galler, utan snarare att skrämma honom till tystnad.

Men det har inte lyckats. Navalnyj har fortsatt sin verksamhet trots brottsundersökningen, blivit invald i oppositionens nya samarbetsorgan, och inför den protestaktion som lördagen den 15 december skulle äga rum framför säkerhetstjänsten FSB:s högkvarter (före detta KGB-högkvarteret) på Lubjankatorget meddelade han att demonstrationen skulle bli av oavsett om myndigheterna gav sitt samtycke eller inte.

Det var uppenbarligen då beslutet fattades att växla upp. På torsdagen den 13 december träffade Rysslands högste brottsutredare Aleksandr Bastrykin sin högste chef, president Vladimir Putin. Morgonen därpå, dagen före den planerade men förbjudna demonstrationen, meddelade Bastrykins myndighet, Federala undersökningskommissionen, på sin webbsida att en ny brottsundersökning hade inletts, denna gång inte bara mot Aleksej Navalnyj, utan också mot hans yngre bror Oleg. Meddelandet ansågs så viktigt att det inte bara publicerades i textform utan också lästes upp i en video som lades upp på webbsidan.

Samma dag genomförde polisen två husrannsakningar – denna gång inte hos Aleksej Navalnyj, utan på hans bror Olegs kontor samt i den korgflätningsfabrik som brödernas föräldrar äger. Senare samma kväll togs Oleg Navalnyj in för förhör och belades med reseförbud. Nu har även Aleksej Navalnyj belagts med ett nytt reseförbud – han får inte längre ens besöka Moskvalänet där hans föräldrar bor och arbetar, utan måste hålla sig strikt inom Moskvas stadsgräns.

De nya anklagelserna går ut på att bröderna Navalnyj under åren 2008-2011 skulle ha begärt “överpris” för frakttransporter som deras företag utfört för en utländsk beställare. Enligt åklagarmyndigheten borde transporterna ha kostat motsvarande 7 miljoner kronor, medan bröderna Navalnyj uppges ha fakturerat 12 miljoner kronor. Myndigheterna anklagar också bröderna för att ha tvättat pengar genom att föra över vinsten från sitt företag till ett konto som tillhör föräldrarnas korgflätningsfabrik.

Enligt Aleksej Navalnyj är de märkliga anklagelselna ett försök att skrämma honom till tystnad genom hot mot hans familj. Så är det säkert. Men dessutom finns det ytterligare ett syfte: anklagelserna kan användas för att smutskasta Rysslands mest kände antikorruptionskämpe genom att offentligt anklaga honom och hans familj för ekonomiska oegentligheter av precis samma slag som han själv varit med och avslöjat. Att det inte finns någon substans i anklagelserna stoppar inte statsmedierna.

Det fick vi se i den sammanfattande veckoöversikten, Vesti nedeli, i rysk stats-tv på söndagskvällen. Först visade man ett avsnitt ur ett tal som Putin höll den 10 december:

А мы все раздражены подчас тем, что у нас происходит, тем, что мы видим. И, конечно, посадки должны быть обязательно. Кстати говоря, их не так уж и мало. Но вопрос не в жестокости наказания. Вопрос в его неотвратимости. Это самое главное, это Вам любой юрист скажет. И мы должны стремиться именно к этому.

Vi är ju alla ibland upprörda av det vi ser. Och givetvis måste man sätta folk i fängelse. Förresten det är inte så få som redan har satts i fängelse. Men det handlar inte om straffets stränghet. Det handlar om dess oundviklighet. Det är det viktigaste, det kan vilken som helst jurist säga till er. Och det är vad vi måste sträva efter.

Sedan fick kommentatorn Dmitrij Kiseljov ordet:

Вообще, Послание президента – это не только то, что им произносится в конкретное время в конкретном месте, это и то, что происходит в стране.

О череде уголовных коррупционных дел Путин не говорил, но: – министр обороны уволен; – “Оборонсервис” следователи разматывают; – “Росагролизинг” – уголовное дело на миллиарды; – Питерских коммунальщиков – подпольных миллиардеров притащили в Москву; – По мошенничеству и отмыванию денег братьями Навальными обыски прошли.

Presidentens budskap är förresten inte bara det som han säger vid en bestämd tidpunkt på en bestämd plats, utan också det som sker i landet.

Putin talade inte om den långa raden av korruptionsaffärer men: – försvarsministern är avskedad; – förundersökningen gällande företaget Oboronservis rullas upp; – åtalet kring Rosagrolising handlar om miljardbelopp; – de hemliga miljardärerna bland fastighetsförvaltarna i Sankt Petersburg har forslats till Moskva; – Husrannsakningar gällande förskingring och pengatvätt av bröderna Navalnyj har genomförts.

Så fungerar den ryska propagandaapparaten. Anfall är bästa försvar mot korruptionsanklagelser, och ju mer absurda anklagelserna är, desto bättre. En del tror på allt de ser i stats-tv, andra får en tydlig varning: det spelar ingen roll om du tror att du följer lagarna. Vi kan alltid hitta en paragraf som vi kan tillämpa på dig om du inte tiger och gör som vi säger.

Det var vad som hände med Michail Chodorkovskij, det var vad som hände Sergej Magnitskij, och det skulle kunna hända med Aleksej Navalnyj. Fast i hans fall verkar makthavarna helst vilja skrämma honom till tystnad eller driva honom i exil.

Navalnyj själv är övertygad om att det är Vladimir Putin personligen som gett det slutgiltiga klartecknet till att starta den senaste kampanjen mot honom och hans familj. Osannolikt är det inte – i alla fall vill de som står bakom kampanjen få det att se ut så. Varför skulle annars anklagelserna offentliggöras dagen efter Putins möte med Bastrykin?

Den stora frågan är emellertid huruvida Putin själv tror på de ovanligt illa underbyggda påståendena om att Aleksej Navalnyj och hans familj skulle vara inblandade i ekonomisk brottslighet. Inte heller det verkar helt osannolikt. Vi har ju tidigare sett hur Putin utan några som helst bevis hävdat att den fängslade oligarken Michail Chodorkovskij skulle ha “blod på sina händer, upp till armbågarna”, och bara häromveckan kallade han Pussy Riot för “en antisemitisk grupp”, vilket är rent hittepå.

Mycket tyder på att Putin inte litar på någon annan än sina närmaste rådgivare – och att dessa rådgivare är allt mer benägna att ge honom de svar han vill höra, oavsett hur verkligheten ser ut. Är det så är det illa. En kärnvapenmakts högsta ledare bör inte utgå från vilda fantasier när han slår tillbaka mot sina motståndare.

Mer på temat:

Ingen vågar namnge beställaren

Två ryska före detta poliser, tre tjetjenska bröder och en redan morddömd tjetjensk affärsman med kopplingar till organiserad brottslighet har huvudrollerna när den andra rättegången om mordet på den ryska journalisten Anna Politkovskaja drar i gång i dag.

Härvan kring mordet som skakade världen på Vladimir Putins 54-årsdag för drygt sex år sedan är förvirrande. De som nu ställs inför rätta var utan tvekan inblandade i mordet, det anser Politkovskajas två barn och hennes tidning Novaja Gazeta som noga följt utredningen. Men de som vet vem som gav ordern håller tyst av rädsla för sitt eget liv.

Mordet skedde bara två dagar efter det att Anna Politkovskaja i en radiointervju hade berättat om sin pågående undersökning av de brott mot mänskliga rättigheter som hon ansåg att Tjetjeniens dåvarande starke man och blivande president Ramzan Kadyrov gjort sig skyldig till. Då hade hon under flera dagar skuggats av civilklädd polis.

Skuggningen organiserades av Dmitrij Pavljutjenkov som var anställd inom Moskvapolisens spaningsrotel men som uppges ha agerat i maskopi med en tjetjensk kriminell grupp.

Mannen som sägs ha hållit i trådarna, tjetjenen Lom-Ali Gajtukajev, är känd för sina nära kontakter med tjetjenska kriminella nätverk i Ukraina. Själv säger han sig vara en ärlig affärsman som bara knutit kontakterna för att samla information på uppdrag av ryska säkerhetstjänsten.

Det är uppseendeväckande många personer i utredningen som bevisligen arbetat inom den ryska polisen. Men det betyder inte att ryska myndigheter skulle ha beordrat mordet. Korruptionen inom den ryska polisen är utbredd och gränsen mellan polisuppdrag och privat företagsamhet flytande.

Anna Politkovskajas tidning Novaja Gazeta fick nyligen tag i och publicerade utdrag ur förhör med en före detta polis som var med och skuggade henne dagarna före mordet. Han säger att han egentligen var på semester, men ville tjäna extra pengar och deltog därför i operationen som organiserades av Pavljutjenkov.

Den förhörde polisen var själv osäker på om det handlade om officiellt sanktionerad övervakning, men det var polisens tjänstefordon som användes.

Pavljutjenkov, som i dag ställs inför rätta, har gjort en uppgörelse med åklagarsidan och erkänt sig skyldig till vapenbrott och delaktighet i mordförberedelserna. Det innebär att han får kortare straff, men också att rättegången mot honom kan hållas i ”särskild ordning”, bakom lyckta dörrar och utan vittnesförhör. Det sannolika är att rättegången mot honom därför kan avslutas redan i dag.

Anna Politkovskajas två barn, Ilja och Vera, hävdar att Pavljutjenkov inte berättat allt han vet. Därför kräver de att uppgörelsen med honom rivs upp och att rättegången hålls i vanlig ordning, med vittnen och korsförhör.

”Han vet åtminstone vem som var mellanhand, troligen även vem som beställde mordet”, sade Ilja Politkovskij på en presskonferens i Moskva i går.

Sydsvenskan 2012-12-12

De huvudmisstänkta

  • Rustam Machmudov – 38-årig tjetjen som misstänks ha hållit i vapnet. Greps i maj 2011. Hans två bröder misstänks för medverkan.
  • Dmitrij Pavljutjenkov – 44-årig före detta polis. Har enligt åklagarmyndigheten erkänt att han organiserat skuggningen av Anna Politkovskaja dagarna före mordet.
  • Sergej Chadzjikurbanov – 44-årig före detta polis. Har utpekats av Pavljutjenkov som delaktig i mordet.
  • Lom-Ali Gajtukajev – 54-årig tjetjensk affärsman som misstänks ha organiserat mordet. Redan dömd till 15 år i fängelse för delaktighet i ett annat mord.

Detta har hänt

  • 7 oktober 2006 – Anna Politkovskaja skjuts ihjäl med fem skott i sin trappuppgång. Det är president Vladimir Putins 54-årsdag.
  • Augusti 2007 – Ryska åklagarmyndigheten meddelar att tio misstänkta för inblandning i mordet har gripits.
  • September 2008 – Förundersökningsledaren byts ut.
  • Juni 2008 – Åtal väcks mot fyra av de misstänkta: den misstänkte tjetjenske mördarens två bröder – Ibrahim och Dzjebrail Machmudov – den före detta polisen Sergej Chadzjikurbanov samt Pavel Rjaguzov, en före detta anställd inom säkerhetstjänsten FSB. De andra sex släpps.
  • Juli 2008 – Åklagarmyndigheten meddelar att den misstänkte mördaren Rustam Machmudov lyckats fly från Ryssland och troligen gömmer sig i Västeuropa.
  • Nobember 2008 – Rättegången inleds.
  • Februari 2009 – Juryn frikänner de misstänkta för mordet ”i brist på bevis”. Domen överklagas.
  • September 2009 – En ny rättsprocess inleds när Rysslands högsta domstol upphäver den friande domen.
  • Februari 2010 – Den före detta polisen Sergej Chadzjikurbanov döms till åtta års fängelse för utpressning av en annan före detta polis, Dmitrij Pavljutjenkov, som var ett av huvudvittnen under mordrättegången.
  • Maj 2011 – Den misstänkte mördaren Rustam Machmudov grips i Tjetjenien.
  • Augusti 2011 – Dmitrij Pavljutjenkov grips misstänkt för delaktighet i mordet.
  • Oktober 2011 – Den tjetjenske affärsmannen Lom-Ali Gajtukajev åtalas för att ha organiserat mordet på Politkovskaja.
  • December 2012 – Huvudförhandling mot Dmitrij Pavljutjenkov inleder den nya rättegången om mordet på Politkovskaja.

Mer på temat

Glada nyheter från Ryssland

Olyckor, katastrofer och kriser inträffar bara i utlandet. Här hemma är allt bra och blir bara bättre. Så såg världen ut i sovjetiska tv-nyheter, och ungefär så borde den se ut också nu, enligt den ryske parlamentarikern Oleg Michejev.

Michejev, som representerar partiet Rättvisa Ryssland, har själv tagit fram ett lagförslag med titeln “Skydd av befolkningen mot information”. Förslaget går ut på att högst 30% av sändningstiden i tv ska tillåtas innehålla negativ information. Resten av tiden ska det vara glada nyheter i rutan, i annat fall bör de ansvariga straffas med fängelse i två till sex år, anser Michejev.

- Som det är i dag står inte befolkningen ut med den negativa information som sänds ut. Reportage från ställen där katastrofer ellet terrordåd har inträffat som visar närbilder på sönderslina människor skadar folks psyken. Det grundläggande kravet i lagförslaget är inte att man ska införa censur, det handlar om att skydda folk mot svartmålningen i massmedier. Man måste informera befolkningen, men inte gotta sig i blodiga detaljer, säger Michejev till tidningen Izvestija.

Det styrande partiet Enade Ryssland verkar vara positivt inställt till initiativet.

- Det är rätt inriktning, men Enade Ryssland kan komma att lägga fram ett tydligare och mer konkret lagförslag. Människorna ska informeras utan scener av våld och skräck, säger parlamentarikern Dmitrij Ananjev från Enade Ryssland till samma tidning.

I en kommentar på radiostationen Echo Moskvy föreslår journalisten Matvej Ganapolskij att Michejevs verksamhet begränsas till högst 30% av lagförslagen i parlamentet. Han ser också vissa metodologiska problem vid införandet av Michejevs förslag:

Тут первая мысль, которая приходит: вот новость о существовании этого законопроекта – это позитив или негатив?

Вроде позитив, потому что граждане России должны знать правду о своём парламенте – какие законы он предлагает и почему представляет реальную угрозу для своей собственной страны.

Но с другой стороны, узнав правду, сразу портится настроение и падает производительность труда. Вот вам и негатив.

Второй вопрос – это кто будет определять позитивную и негативную новость. Если комиссия каких-то мудрецов, то покажите мне их, буду рад познакомиться – это позитив. Но если они из кремлёвской администрации, то не надо, я этих мудрецов уже давно знаю – тут полный негатив.

Första tanken som dyker upp här är: nyheten om att det här lagförslaget existerar – är det en positiv eller negativ nyhet?

Nog är det positivt, för Rysslands medborgare bör känna till sanningen om sitt parlament, vilken sorts lagar det lägger fram och varför det är ett reelt hot mot sitt eget land.

Men å andra sidan, när man väl har fått reda på sanningen blir man nedstämd och produktiviteten minskar. Här har ni något negativt.

Och en annan fråga – vem är det som ska bestämma vilken nyhet som är positiv och vilken som är negativ? Om det är är en kommission av någon sorts vise män, så visa upp dem, jag vill gärna träffa dem – det skulle vara positivt. Men om det är administrationen i Kreml, då vill jag slippa, dessa vise män känner jag till sedan länge – det är helt negativt.

De vise männen i Kreml hade sagt sitt redan innan lagförslaget lades fram. I veckan förklarade Putins pressekreterare Dmitrij Peskov att han absolut inte vill att staten ska styra massmedierna:

Давайте не будем диктовать СМИ, что показывать. Давайте скажем, что нельзя показывать по закону, запретим, а все, что мы не запретим, пусть они показывают.

Låt oss inte diktera för massmedierna vad de ska visa. Låt oss säga vad man inte får visa enligt lag, det förbjuder vi, och allt som vi inte förbjuder, låt dem visa det.

Ridå.

Jo förresten. Häromveckan skrev den respekterade affärstidningen Vedomosti att banken Nomos anklagar parlamentsledamoten Michejev för att ha försnillat en kredit på 172 miljoner rubel, medan konkurrerande Promsvjazbank anklagar honom för att ha försökt lura till sig ytterligare 2 miljarder rubel.

Den aktuella artikeln faller säkerligen inom kategorin “negativ information” som befolkningen behöver skyddas mot med hjälp av det nya lagförslaget.

Mer på temat

Försov sig – kan missa frigivningen

Maria Aljochina, en av två medlemmar i performansgruppen Pussy Riot som dömts till två år i straffkoloni för en halvminuts dans i Frälsarkatedralen i Moskva, kan nu ha försovit sin rätt till halvtidsfrigivning.

Aljochina avtjänar sitt straff i straffkoloni nummer 28 i staden Berezniki vid Uralbergen, och är för tillfället placerad i isoleringscell – enligt fängelseledningen på grund av konflikt med andra intagna.

Alla fångar väcks klockan 6 på morgonen, och måste vara uppe på tio minuter. Förra veckan somnade Maria Aljochina om efter väckningen. Prick klockan 6.30 infann sig representanter för fängelseledningen i hennes cell, väckte henne igen och meddelade att hon får en formell varning för sin förseelse att inte vakna i tid, som skrivs in i hennes akt.

Varningen innebär i praktiken att Maria Aljochina troligen inte kan räkna med att bli villkorligt frigiven efter halva strafftiden, något som annars är vanligt i Ryssland.

Oljebaronen Michail Chodorkovskij, som greps 2003 och sedan dess suttit i fängelse dömd för påstått skattefusk, har fått motsvarande varningar bland annat för en saknad knapp på manschetten och för att ha druckit te på fel ställe. Varningarna användes senare som argument för att Chodorkovskij inte ”bättrat sig” och därför inte har rätt till villkorlig frigivning.

Den rättsliga kampen mot Pussy Riot fortsätter också på andra fronter. En domstol i Moskva har slagit fast att alla videoinspelningar från gruppens aktioner är ”extremistiska” eftersom innehållet kränker religiösa grupper. Därmed är inspelningarna förbjudna och webbplatser som inte censurerar dem kan stoppas i Ryssland.

Sydsvenskan 2012-12-07

Mer på temat

Sovjet på månens baksida

Vad skulle hända om en polis från dagens Ryssland plötsligt hamnade i 1970-talets Sovjet? Vad skulle han känna igen om han fick arbeta inom den sovjetiska milisen, vad skulle vara annorlunda, vad skulle vara obegripligt?

Det är precis vad höstens mest uppmärksammade tv-serie i Ryssland, Obratnaja storona luny (Månens baksida), handlar om. Förlagan är BBC:s världsberömda tv-serie Life on Mars, vars koncept det ryska produktionsbolaget Sreda skaffat rättigheterna till och vidareutvecklat. Precis som i den brittiska varianten skadas huvudpersonen i en bilolycka och vaknar sedan upp på samma ställe fast i en annan tidsålder.

Som sin brittiska förlaga Sam Tyler hamnar även den ryske polisen Michail Solovjov i ett helt annat land än det han är van vid. Men förändringarna som skett i Ryssland är mycket mer genomgripande än de Sam Tyler måste tampas med. Det är inte bara mobiltelefonerna och datorerna som har försvunnit, hela världen har vänts upp och ner. Landet heter återigen Sovjetunionen, polisen heter milisen och osanktionerat innehav av dollarsedlar är ett brott som kan straffas med döden.

Ändå är det mycket som är sig likt. I en talande scen bärs ett jättelikt porträtt av kommunistpartiets generalsekreterare Leonid Brezjnev förbi huvudpersonen i en korridor. När han blinkar förvandlas Brezjnev för ett ögonblick till Vladimir Putin. Sedan är allt som vanligt igen i 1979 års Sovjetunionen. Det är just dessa blinkningar som gör serien sevärd. Samtidigt är det intressant att fundera över vilken bild av Brezjnevs Sovjet som visas upp.

Den moderna ryska polisen Michail Solovjov är något av en superhjälte i jämförelse med sina lite tröga och fantasilösa sovjetiska kollegor. Men han är också brutal, våldsam och hänsynslös på ett sätt som får sovjetmiliserna att baxna. Han gör husrannsakan utan sanktion, klår upp misstänkta för att få dem att erkänna och lägger undan pengar som skulle bifogats förundersökningen som bevismaterial. (I den brittiska versionen är det tvärtom polisen från 2000-talet som baxnar när 70-talskollegorna struntar i lagparagraferna.)

Hela serien genomsyras av tanken att den sovjetiska milisen är ungefär som dagens ryska polis – fast lite mer naiv, men i gengäld mycket ärligare och laglydigare. Detsamma gäller bilden av hela sovjetsamhället – visst finns det bovar, och en del av dem är dessutom i maskopi med säkerhetstjänsten KGB, men på det hela taget litar människorna på varandra och framför allt på milisen.

Om man inte kan lita på milisen, då är hela samhället i upplösningstillstånd. Ungefär så säger Solovjovs sovjetiske chef i ett av avsnittet. Just det, svarar Solovjov, och tänker då uppenbart på dagens Ryssland. Många tittare nickar säkert igenkännande, och de små kritiska pikarna har säkert bidragit till seriens popularitet i Ryssland. Samhällskritik på den här nivån är tillåten även på statsstyrda ryska ettan, kanalen där serien sändes i november, speciellt när man samtidigt visar upp en bild av Sovjetunionen som passar den officiella historieskrivningen.

Köerna, varubristen och höga befattningshavares möjligheter att på otillbörligt sätt påverka polisens arbete visas upp som de huvudsakliga bristerna i sovjetsamhället, men på det hela taget är bilden av Brezjnevs Sovjet i tv-serien väldigt idealiserad. Slutet av 1970-talet var kanske Sovjetunionens höjdpunkt när det gäller ekonomin, men för att se en annan sida av verkligheten bör man förutom Månens baksida även se Aleksej Balabanovs film Gruz 200.

Trots den idealiserade bilden av Sovjetunionen – eller kanske delvis på grund av den – är Månens baksida en av de mest intressanta och välgjorda ryska tv-serierna jag sett på länge. Hur 1979 års Moskva beskrivs i serien säger mycket om vad dagens Moskvabor längtar efter – ordning och reda, en ärlig poliskår man kan lita på, en stark supermakt som hela världen respekterar, en stark tro på framtiden – och inga trafikstockningar på de breda, soliga avenyerna i Sovjetunionens huvudstad.

Beskrivningen av 1970-talets Sovjet är givetvis bara en liten, om än viktig, del i berättelsen. Dessutom ingår fantastiska inslag, en galen massmördare som Solovjov jagar både i 2000-talets Ryssland och i 1970-talets Sovjet samt Solovjovs mamma som i serien plötsligt blir hans fru eftersom han återuppstått i sin pappas kropp. Solovjov lämnar hemmet för att undvika den omöjliga ekvationen – precis som hans pappa gjorde i hans barndom – men lyckas inte lista ut hur han ska göra för att också lämna 1970-talet och ta sig tillbaka till sin egen värld.

Serien är som sagt välgjord, skådespelarna lysande, och den i och för sig helt irrationella berättelsen är skickligt sammanflätad med små blinkningar där 1970-talets Sovjet möter den värld vi känner igen. Där finns en spionsten, insmugglade Abbaskivor, en livs levande Vysotskij och mullret från en katastrof som närmar sig i Afghanistan.

Jag hade svårt att sluta titta och tog mig igenom alla 16 delar på en vecka. Nu undrar jag när nästa säsong kommer. Mycket tyder på att den kan handla om Solovjovs pappa från 1970-talet som plötsligt hamnar i sin sons kropp på 2010-talet. Blir det så kommer vi plötsligt mycket närmare dagens verklighet. Det kan bli intressant.

Mer på temat

Putin i blåbärsskogen

Två år i straffläger är väl ändå att ta i för några danssteg i en kyrka, tyckte Angela Merkel. Då tog Vladimir Putin till storsläggan och slog fast att Pussy Riot är en antisemitisk grupp. Var får han allt ifrån, undrar många nu.

- Vi hör vad våra partners säger. Men de hör det som pågår på långt håll. Fru förbundskansler nämnde tjejerna som sitter i fängelse för framträdande i kyrkan. Men vet hon att en av dem dessförinnan hade hängt en judedocka och sagt att man måste befria Moskva från sådana människor? Varken vi eller ni kan stödja dem som tar antisemitisk ställning, sade Putin under ett gemensamt framträdande i Moskva fredagen den 17 november.

Under en presskonferens senare samma dag undrade en tysk journalist vad det var för antisemitisk aktion Putin talade om, eftersom ingen annan kände till något liknande. Putin svarade att samma personer “eller i alla fall en av dem” för ungefär ett år sedan hade hängt tre dockor i ett köpcentrum i Moskva. Dockorna var enligt Putin försedda med skyltar: “jude”, “invandrare”, och ytterligare någon kategori människor som Moskva enligt skyltarna borde befrias från.

- Jag anser att detta var ett entydigt antisemitiskt angrepp. Jag tycker att vi måste förstå vilken sorts människor vi har att göra med. Jag tycker inte att det moderna Tyskland bör stödja antisemitism, svarade Putin.

Det är ovanligt tydligt att Putin inte alls vet vad han pratar om, annars hade han knappast kommit på den befängda idén att använda Pussy Riot-medlemmars påstådda antisemitism som argument. Nu hängs han ut som lögnare i tyska tidningar.

Sanningen är att det inte fanns några skyltar, att det inte fanns några dockor, och att hela aktionen i ett köpcentrum för över fyra år sedan (inte ett, som Putin säger) var en demonstration mot Moskvas dåvarande borgmästare Jurij Luzjkovs invandrarfientliga och gayfientliga politik. (De homosexuella var den “kategori människor” som Putin inte ville nämna på presskonferensen.) Den enda kopplingen till något judiskt var att en av deltagarna, queeraktivisten Oleg Vasiljev, har judisk bakgrund.

Och det var alltså inte några dockor som hängdes upp. Det var medlemmar i den kontroversiella konstgruppen Vojna (“Krig”) som hängde upp sig själva i rep. En av Pussy Riot-medlemmarna, Nazdezjda Tolokonnikova, var mycket riktigt med under aktionen, det har vi bildbevis på. Så här berättar queeraktivisten Vasiljev själv om aktionen i en färsk bloggtext:

Homosexuella och gästarbetare valdes ut som representanter för två av de mest uppenbart och öppet diskriminerade grupperna i det ryska samhället – och deras deltagande i aktionen skulle bekräfta minoriteters lika rättigheter som ett extremt viktigt element i det fria samhälle som “hängdes” denna dag.

Därigenom syftade aktionen absolut inte till att stödja främlingsfientligheten, utan var tvärtöm riktad mot den, i egenskap av en karikerad bild av den omgivande sociala och politiska verkligheten.

Judar nämndes överhuvudtaget inte under själva aktionen, bara i ett blogginlägg av en av gruppen Vojnas mediekonstnärer, Aleksej Plutser-Sarno, nämndes det att en av de hängda homosexuella därutöver också var jude.

Det syftade på min judiska härkomst. Som en queeraktivist är min roll i den här aktionen att vara en hängd homosexuell.

Att det är precis så det ligger till kan man själv se på alla bilder från aktionen som deltagarna själva och många andra lagt ut på nätet. Det enda ryska bloggare nu undrar över är om Putin smutskastar Pussy Riot med flit eller om han verkligen inte visste bättre. Det rätta svaret är troligen ja, och ja.

Och bilden? Jo, den andra av fredagens stora nyheter i Ryssland var ju att representanthuset i USA klubbade den så kallade Magnitskijparagrafen (Sergei Magnitsky Rule of Law Accountability Act), vilket i förlängningen kan innebära att alla ryska befattningshavare som bedöms ha ansvar för affärsjuristen Sergej Magnitskijs död i fängelse förnekas inresa i USA.

Höga ryska befattningshavare ser beslutet som inblandning i Rysslands inre angelägenheter och utlovar hämnd i form av “asymmetriska åtgärder”. Det får vi säkert anledning att återkomma till. Twittraren FakeNTV (som häcklar den Kremltrogna tv-kanalen NTV) var snabbt ute med ett förslag på lämplig åtgärd: att hänga ut den avlidna affärsjuristen som nazist. För då kan väl ingen vettig människa vilja försvara honom?

Mer på temat

Spionlag gör utlänningar farliga

Alla ryssar som lämnar över någon sorts information till utlänningar kan utan att veta det göra sig skyldiga till spioneri. Det är innebörden av den nya lag som trädde i kraft i går.

En ryss som samarbetar med en internationell organisation är från och med i går en landsförrädare, om ryska myndigheter bedömer att den internationella organisationens verksamhet riktar sig mot Rysslands säkerhet. Det stipulerar den nya ryska förräderilagen. Landsförräderi straffas med upp till tjugo år i fängelse.

Därutöver kan den som lämnar skadlig information till en utländsk medborgare dömas för spioneri, även om den överlämnade informationen i sig inte är hemlig.

Det är omöjligt för den enskilde att i förväg veta vilken information som kan bedömas som farlig för Rysslands säkerhet.

Det finns inte heller något sätt att i förväg veta vilka personer eller organisationer som kan bedömas arbeta mot Rysslands säkerhet.

Kritiker av den nya lagen har påpekat att det kan bli straffbart att exempelvis lämna uppgifter om ryska myndigheters brott mot mänskliga rättigheter till Amnesty eller andra internationella människorättsorganisationer.

Initiativet till lagändringen kommer från den ryska säkerhetstjänsten FSB.

När Dmitrij Medvedev var president stoppade han processen tillfälligt. Sedan Vladimir Putin tog tillbaka presidentstolen för ett halvår sedan har han infört ett antal lagskärpningar, däribland den nya spionlagen.

Lagen har kritiserats hårt även av Putins egna människorättsråd som samlades till sitt första möte i början av veckan. Efter att ha lyssnat på kritiken medgav Putin att formuleringarna bör ses över så att paragrafen om landsförräderi inte kan tolkas alltför brett. Två dagar senare skrev han under lagen utan några som helst ändringar.

Enligt säkerhetstjänsten FSB är lagändringen nödvändig, eftersom utländska spioner i Ryssland nu försöker ”maskera sitt arbete som laglig verksamhet”.

En annan rysk lagändring som snart träder i kraft tvingar människorättsorganisationer som tar emot något som helst stöd från utlandet att registrera sig som ”utländska agenter” och stämpla alla sina trycksaker med orden ”utländsk agent”.

Sydsvenskan 2012-11-15

Mer på temat

Fyra år för slagsmål med polisen

Första domen efter sammanstötningen mellan polis och demonstranter i Moskva den 6 maj blev fyra och ett halvt års fängelse. Sammanlagt 19 personer anklagas för “massupplopp” vid den stora demonstrationen i Moskva den 6 maj.

”Upploppet” var en våldsam men kortvarig sammandrabbning med polisen vid en avspärrning. Flera av de anklagade har suttit häktade sedan maj, och upp till 13 år i fängelse hotar. I Sverige dömdes nyligen några fotbollssupportrar till fängelse för våldsamt upplopp. Längsta strafftiden var 6 månader, vilket ansågs strängt.

Första domen blev hårdare än många väntat, och tyder på att flera långa fängelsestraff är att vänta. Den dömde är företagaren och kroppsbyggaren Maksim Luzianin som enligt åtalet slogs med en polis vars hjälm och skyddsväst han tog. En annan polis ska han ha fällt på marken. Han har suttit frihetsberövad sedan den 28 maj och han har erkänt sin skuld.

En av poliserna han bråkade med fick en skada på tandemaljen. Luzianin har träffat polismannen, bett om ursäkt och betalat hans tandläkarräkning. Eftersom Luzianin också erkänt sin skuld och visat ånger hade hans advokat räknat med att han skulle klara sig med villkorlig dom. I stället dömdes han på fredagseftermiddagen till 4,5 år i straffkoloni. Ingen av de inblandade poliserna vittnade i rätten.

Ryska kommentatorer ser domen som ännu en varning till oppositionen och ett tydligt tecken på att även andra åtalade kan vänta sig hårda straff, trots att en del av dem inte ens fanns i närheten av platsen där sammandrabbningen mellan polisen och demonstranterna ägde rum. Exempelvis oppositionsaktivisten Maria Baronova hotas av två års fängelse för att ha “organiserat” oroligheterna, eftersom hon var en av arrangörerna till den helt lagliga demonstrationen.

I början av juni genomförde polisen husrannsakan hos flera framstående oppositionella, uppenbarligen ett misslyckat försök att hitta bevis på att dessa personligen hade planerat sammandrabbningen i maj. Även anklagelserna mot de tre vänsteraktivisterna Sergej Udaltsov, Leonid Razvozzjajev och Konstantin Lebedev försöker åklagarmyndigheten uppenbarligen koppla ihop med sammandrabbningen den 6 maj.

På sitt sätt är fredagens dom logisk. Om straffet för dans i kyrkan är två år i straffkoloni kan man knappast komma lindrigare undan för att ha slagits med polisen. Men å andra sidan har vi ett rattfyllo som var anställd på ryska federala fängelsemyndigheten FSIN. Han fick också sin dom i veckan. Han är återfallsförbrytare och körde över fyra ungdomar varav en skadades allvarligt. Han klarade sig med villkorligt straff.

Ingen av poliserna som under det senaste årets protestaktioner i Moskva misshandlat demonstranter har ställts inför rätta, och det är väl inte så konstigt. Putin har för länge sedan meddelat att det är helt i sin ordning att slå demonstranter i skallen. Efter sammandrabbningen i maj tillade Putins pressekreterare Vladimir Peskov att polisen agerade för försiktigt. I samtal med parlamentsledamoten Ilja Ponomarjov som undrade vad Peskov menade ska han ha sagt att rätt hämnd för en skadad kravallpolis vore att smeta ut demonstrantens lever på asfalten.

PS: Vad jag känner till är det bara en rysk polis som de senaste åren dömts för våld mot demonstranter: Vadim Bojko som under en demonstration i Sankt Petersburg sommaren 2010 helt omotiverat brukade våld mot fredliga demonstranter i närvaro av tiotals journalister som filmade händelsen. Han klarade sig med villkorligt straff.

Mer på temat

Klanstrid, inte bara familjefejd

Möbelhandlaren Anatolij Serdjukov blev inte försvarsminister bara därför att hans svärfar är kompis med Putin. Men nog hjälpte det. En anledning till att hans fiender nu fått överhanden är att han inte längre tillhör familjen.

Anatolij Serdjukov fick många ovänner när han försökte reformera ryska försvarsmakten. Han var den första försvarsministern som själv inte var yrkesmilitär, och generalerna tyckte inte alls om att en möbelhandlare fick bestämma över deras pengar. Än mindre tyckte de om att Serdjukov krympte de väpnade styrkorna till ynka en miljon man. Dessutom talades det om att avskaffa militärtjänsten och införa yrkesarmé.

Men det kanske allra största stridsäpplet var beställningarna av materiel från den ryska försvarsindustrin. Försvarsministeriet ville under Serdjukov ofta inte betala de höga priser som den inhemska industrin krävde. Sommaren 2011 drog ministeriet tillbaka en beställning på 24 rysktillverkade stridsflygplan och 60 ryska övningsflygplan eftersom priset ansågs för högt.

Det militära upphandlingsmyndigheten Rosoboronpostavka som grundades 2007 var ursprungligen underställd premiärministern, men under sin presidentperiod flyttade Dmitrij Medvedev Rosoboronpostavka till försvarsministeriets ansvarsområde, och från och med förra året skulle all upphandling av materiel skulle gå genom myndigheten. Stridigheter om priser ledde till att exempelvis förhandlingar om inköp av atomubåtar drog ut på tiden Till slut behövdes inblandning från högre ort för att jämka försvarets och försvarsindustrins intressen. Inte heller var det populärt inom ryska försvarsindustrin att försvaret under Serdjukov köpte in utländsk materiel för stora pengar.

När Vladimir Putin tillträdde som president i maj beslutade han att flytta tillbaka ansvaret för Rosoboronpostavka från försvarsministeriet till hela regeringen, förmodligen för att möta krav från försvarsindustrin som ville ha bättre och större kontrakt. Men så sent som i september meddelade Serdjukov att Rosoboronpostavka ändå ska förbli försvarsministeriets ansvarsområde. Tvisten mellan olika maktgrupperingar om vem som ska bestämma över de lukrativa kontrakten kan mycket väl ha varit en viktig anledning till att Serdjukov nu tvingas gå.

Länge hade Serdjukov en mäktig vän: Viktor Zubkov, som var Vladimir Putins ställföreträdare i Sankt Petersburgs stadsstyrelse i början på 1990-talet, sedermera bland annat Rysslands premiärminister.

Efter att Serdjukov gift sig med Zubkovs dotter Julia Zubkova fick han först en hög befattning inom skattemyndigheten där svärfar var chef. I februari 2007 utnämndes Serdjukov till försvarsminister. Samma år blev svärfar premiärminister.

Trots kritik från mäktiga försvarsintressen lyckades Serdjukov hänga kvar som försvarsminister i fyra regeringar, först med Michail Fradkov som premiärminister, sedan svärfar Zubkov, därefter Putin själv och nu slutligen Medvedev. Vid senaste regeringsombildningen efter presidentvalet var Serdjukov beredd att lämna sin post, men fick förlängt förtroende. Generalerna gruffade men kunde inte rubba ministern.

Så var läget tills åklagarmyndigheten för tio dagar sedan fick klartecken att gå till attack. Först stormades en viss Jevgenia Vasiljevas lyxlägenhet i centrala Moskva. Vasiljeva var en av Serdjukovs närmaste medarbetare på försvarsministeriet där hon bland annat hade ansvar för ministeriets fastighetsinnehav. Uppenbarligen hade hon också ett långvarigt förhållande med Serdjukov som tydligen inte längre bor ihop med sin fru. Enligt uppgift befann han sig i Vasiljevas trettonrumslägenhet under husrannsakan, medan Vasiljeva själv verkar vara försvunnen. Enligt anonyma myndighetskällor kan hon ha lämnat landet.

Efter husrannsakan åkte åklagarmyndighetens personal vidare till företaget Oboronservis som lyder under försvarsministeriet och där Vasiljeva var styrelseledamot. Vasiljeva och ytterligare minst två personer misstänks för korruption och förskingring av statlig egendom till ett värde av motsvarande närmare en miljard kronor genom att försvarets fastighetsegendom sålts till underpris i utbyte mot mutor. Detta har knappats kunnat ske utan försvarsministerns kännedom – han uppges själv bo i samma lyxhus där Vasiljeva har sin trettonrummare.

Att det förekommer fiffel med fastigheter inom ryska ministerier och myndigheter är ingen överraskning för någon. Däremot är det relativt ovanligt att någon åker fast och åtalas. Speciellt ovanligt är det när de inblandade finns på ministernivå. För att sätta i gång en undersökning på denna nivå måste åklagarmyndigheten ha fått klartecken från mycket hög ort.

Serdjukov fick givetvis inte sparken bara därför att han inte längre bor med sin fru, dottern till Putins kompis. Men Serdjukov är inte längre medlem i familjen, och har därför inte längre samma immunitet mot anklagelser. Svärfar Zubkov, som nu har en hög post i gasjätten Gazprom, sägs vara sur på honom. Då är det mycket lättare för Serdjukovs ovänner att börja gräva kring hans svaga punkt.

Samma dag som åklagarmyndigheten genomsökte företaget Oboronservis lokaler tog Vladimir Putin emot Serdjukov. Det kan ses som ett tecken på att initiativet till brottsundersökningen inte kom från Putin och att Serdjukov personligen inte skulle ställas till svars. Så här skriver försvarsexperten Aleksandr Golts:

Ибо всем известно, что предназначенных к закланию Путин аудиенции не удостаивает. Но сигнал не сработал. Это стало ясно, когда итоговые новостные программы федеральных каналов начались именно с этого сюжета, окрашенного в откровенно антисердюковские краски. Стало быть, бюрократические кланы стали действовать, не спрашивая у Путина разрешения, лишь ставя его перед фактом. Назначение министром обороны Сергея Шойгу свидетельствует о форс-мажоре.

För alla vet ju att Putin inte ger audiens till någon som utsetts till offer. Men signalen fungerade inte. Det blev klart när rikskanalernas kvällsnyheter började med just det här ämnet som utmålades i klart Serdjukovfientliga färger. Alltså hade de byråkratiska klanerna börjat agera utan att fråga efter Putins tillstånd, de bara ställde honom inför faktum. Att Sergej Sjojgu utnämnts till försvarsminister vittnar om force majeure.

Den nya försvarsministern Sergej Sjojgu är det närmaste Putin kan komma om han vill hitta en opartisk figur. Sjojgu tillhör inte Putins gamla vänkrets, inte heller har han direkta kopplingar till försvarsindustrin eller försvaret. Han är den som suttit längst av alla i ryska regeringar – som räddningsminister i alla regeringar från 1991 till 2012. I våras utnämnde Putin honom till guvernör i Moskvaregionen, men nu är det nödsituation och han kallas in till regeringen igen.

Att Serdjukov nu tvingas avgå får de gamla generalerna och pamparna inom försvarsindustrin att jubla. Det finns mycket pengar i kommande års försvarsbudgetar att dela, och nu hoppas de få mer att säga till om.

Mer på temat