Author Archive for Wiseman

Strategiska realiteter – Del 4, Sveriges säkerhetspolitiska situation i förhållande till Ryssland

I tidigare delar av ”Strategiska Realiteter” har avhandlats den ryska statens ekonomiska situation, Rysslands strategi för Arktisområdet och den ryska nationella säkerhetsstrategin och militärdoktrinen. Det här inlägget kommer att avhandla hur innehållet i de tidigare inläggen påverkar den svenska säkerhetspolitiska situationen.

En aspekt som gärna framhålls på WW är att vi i Sverige inte har lyxen av att välja vårt geografiska läge. Utifrån det geografiska läget följer sedan vilken säkerhetspolitisk situation man har att förhålla sig till.

Som omtalades i del 1 och del 2 ses utvinning av råvaruresurser i Arktis, framförallt olja och gas, som den enda acceptabla lösningen för att bibehålla rysk ekonomisk tillväxt och för att ha en möjlighet att trygga det framtida ryska samhället. Av den anledningen kan man miljöminister Lena Eks uttalande i Ekots lördagsintervju som en smula naivt (se även Försvar och Säkerhet). Ett stopp för råvaruutvinning i Arktis skulle inom ett drygt decennium innebära den ryska statens undergång och dessförinnan Vladimir Putins. Så gott som hela den ryska ekonomiska återhämtningen som genomförts under 00-talet är spårbar till just energiexporten och många är de som omtalar att en hel del av dessa pengar hamnat i händerna på den styrande eliten. Den kände Putinmotståndaren Alexander Navalny, i väst ofta framställd som liberal men i själva verket rysk nationalist, drar paralleller mellan Putin och Gaddafis hanterande av oljerikedomar.

För svensk del innebär den ryska ekonomin ett säkerhetspolitiskt bekymmer. Stora delar av den ryska olje- och gasexporten går genom Östersjön och den förstnämnda därmed även genom Öresund. Följaktligen är det därmed också en icke-oansenlig del av den ryska bruttonationalprodukten som passerar förbi med påföljande ryskt intresse. Under konstruktionen av Nord Stream uttalades till exempel från ryskt håll att huvuduppgiften för Östersjöflottan framöver skulle vara skydd av energitransporterna.

Då Arktisregionen utgör en av Rysslands högsta prioriteringar stöps delar av de ryska väpnade styrkorna om för att bättre kunna verka i detta operationsområde. Som tidigare omtalat byggs de nya Mistralfartygen med en högre isklassning för att kunna verka i arktiska vatten och sedan i somras pågår arbetet med att upprätta minst två arktiska armébrigader med särskild utrustning och utbildning. Det har också skett en ökad resursprioritering av de förband och baser som tillhör den arktiska operationsriktningen, främst Norra Flottan och Östersjönflottan som har sina huvuduppgifter i Arktisområdet, men även armé- och flygvapenförband i västra militärområdet. Det är med andra ord en omfattande upprustning och förmågeåtertagning som sker i det svenska närområdet.

Ett annat stort orosmoment är de baltiska staterna med deras stora andelar rysk befolkning. De baltiska staterna är sedan 2024 NATO-medlemmar, vilket är ett stort irritationsmoment för många ryssar. Som omtalat i det förra inlägget ses NATOs utvidgning som en av de största militära farorna för Ryssland och många ryssar ser det som ett stort svek att NATO trots löften under tidiga 90-talet om motsatsen, tog in före detta sovjetiska satellitstater som medlemmar. För NATO innebär också de baltiska staterna visst huvudbry eftersom de är allt annat än lättförsvarade med sina gränser mot Ryssland. Efter Georgienkriget höjdes starka röster i Baltikum för att fast krigsplanläggning för att försvara de baltiska staterna och Polen skulle tas fram, vilket också skedde.

Det stora orosmolnet för Baltikum är att en operation liknande Georgienkriget genomförs för att återinförliva de baltiska staterna med Ryssland. Spänningen har tidvis ökat, bland annat vid den estniska statyincidenten då Estland utsattes för omfattande cyberangrepp. Vid en eventuellt mer omfattande spänningshöjning i Baltikum kommer NATOs högsta prioritet vara att förstärka de baltiska staterna. En sådan förstärkning kommer till stor del av behöva ske sjövägen. Motsvarande prioritet för rysk sida kommer att vara den motsatta – att hindra tilltransporter sjövägen. Ett nyckelområde för bägge parter, i syfte att hindra påverkan respektive att kunna påverka, kommer att vara Gotland då kustrobotar och strategiskt luftvärn grupperade på ön effektivt kommer att hindra den andra sidans möjligheter att operera. Sådana robotsystem stänger effektivt södra Östersjön för all oönskad trafik på vattnet och i luften. I och med det militära vakuum som det svenska försvarsbeslutet 2024 efterlämnade, har varken NATO eller Ryssland vid en djupare kris råd att låta motparten få den överlägsenhet som besittandet av Gotland medför.

Räckvidd för luftvärnssystem S-400 med räckvidd 240 km grupperat i Visby. Motsvarande räckvidd erhålls även med kustrobot Yakhont/Moskit. S-400 finns även med en robot med 400 km  räckvidd. Den varianten är för närvarande under gruppering i Kaliningrad. 

En trovärdig och permanent svensk militär närvaro på Gotland skulle därmed medföra en viss avspänningseffekt, samtidigt som en tillförsel av svenska förband i ett skymningsläge skulle riskera att få motsatt effekt. Situationen kompliceras ytterligare av den svenska solidaritetsförklaringen till grannländerna, där ett sätt att lämna stöd till Baltikum skulle kunna vara att upplåta flygbaser i Sverige för NATO. Att detta är politiskt känsligt visades inte minst under förra årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens då just ett scenario med ökad spänning i Baltikum spelades upp och ingen svensk politiker visade sig vara villig att göra några utfästelser om stöd. I vissa fall talades det till och med om att hindra svenskt flyg från att basera på Gotland för att inte provocera Ryssland. Detta är annars något som sker rutinmässigt. För Sverige att återgå till den tidigare (offentliga) linjen med neutralitet i en kris i Baltikum blir svårt.

Eftersom den arktiska operationsriktningen även är fundamental för Rysslands strategiska kärnvapenubåtsflotta, fortsätter Barentsområdet och därmed nordligaste Sverige, Finland och Norge, att ha samma stora betydelse som under det kalla kriget. Detta har fått som konsekvens att framförallt Norge, men även Finland förstärker sin militära förmåga i de nordliga delarna av länderna. Vid en ökad spänning i Arktis i kamp om de råvaruresurser som finns där kommer även nordligaste Sverige att beröras trots av vi saknar anspråk i Arktis.

Som nämnts ses NATOs utvidgning som ett hot i Ryssland. De baltiska staternas anslutning var illa nog, men Ryssland var inte i position att påverka detta. Däremot satte Georgienkriget stopp för Ukrainas och Georgiens önskemål om att ansluta sig till NATO. Såväl ett svenskt som finskt NATO-medlemskap har många gånger diskuterats och i bägge länder finns det tecken på att man kommer allt närmare att ansöka om medlemskap. Opinionen är dock fortfarande starkt negativ. En stor anledning till att Sverige inte ansökte om ett medlemskap tidigt under det kalla kriget var att ett sådant förfarande kunde ha tvingat Sovjetunionen att knyta Finland ännu närmare till sig. I praktiken var dock Sverige redan NATO-medlem, vilket bl a Mikael Holmström ingående beskriver i sin bok Den Dolda Alliansen. Ett svenskt eller finskt NATO-medlemskap idag skulle höja spänningen mellan Sverige och Ryssland då det inte skulle se med blida ögon i det Ryssland som känner sig inringat.

Sveriges relation till Ryssland är inte okomplicerad. Den svenska utrikespolitiska linjen är av tradition offentligt mycket försiktig gentemot Ryssland, samtidigt som till exempel det bistånd som lämnas till Ryssland ges för att stödja ökad demokrati i landet. I samband med vinterns ryska parlamentsval framställdes i detta rysk tv som att Sverige understödde samhällsomstörtande verksamhet i maskopi med USA, vilket påvisades med dokument från svenska ambassaden i Moskva. Ser man till det nu högaktuella valet, finns det anledning att bekymra sig över hur det går till och den ryska situationen i allmänhet. Läsare av Dagens Nyheter har kunnat ta del av utdrag ur den ryska journalisten Masha Gessens bok Mannen utan ansikte om Vladimir Putins väg till makten och utövande av densamma. Det är minsta sagt skrämmande läsning om korruption och politiska mord. I regeringens utrikespolitiska deklaration från i år tas Vitryssland och Ukraina upp som två länder där de demokratiska principerna, mänskliga rättigheter och rättstatens principer kränks. Ryssland däremot nämns i mycket mildare ordalag och det är sannolikt inte av en slump. Det svenska manöverutrymmet är starkt begränsat.

Den ryska militära rustningen är oroande. Den som hävdar att det idag finns ett ryskt invasionshot mot Sverige är lätt att avfärda. Vad som däremot oroar är samma sak som alltid när det gäller militär förmåga och hotbilder. En hotbild byggs såväl av förmåga som av avsikt. Förmågan tar mycket lång tid att skaffa sig, vilket återspeglas i t ex den svenska omorganisationen av försvaret som antas vara klar 2024, den svenska upprustningen vid andra världkrigets utbrott – klar ett drygt decennium efter krigsslutet eller den pågående ryska återupprustningen som ska vara klar 2024. Finns däremot grundförmågan, kan en politisk avsikt snabbt ändras varvid ett reellt hot uppstår. Att vid ett sådant tillfälle som grannland påbörja en egen förmågeuppbyggnad eller förstärkning kan snarast uppfattas om en provokation.

Även om militära maktmedel som tur är sällan används utgör de ändå en viktig hävstång på politisk nivå och diplomati. Det land som saknar en egen tillräcklig militär förmåga blir påverkbart för påtryckningar. Utrikesrelationer saknar tyvärr mycket av den hövlighet och reglering som vi är vana vid från det nationella samhället. De konventioner och avtal som styr relationer länder emellan är alltför lätta att tolka till egen fördel. När USA sänder förstärker sin närvaro med hangarfartyg i Persiska Viken är det en signal till Iran, en hävstång i diplomatiska förhandlingar. På samma sätt är det en signal till Norge när Ryssland låter sitt hangarfartyg Admiral Kuznetsov operera mitt i Norges största oljefält, Troll varvid transporter och arbete där störs. De stora ryska övningarna Ladoga och Zapad i det svenska närområdet 2024 ansågs tillräckligt för att en egen svensk beredskapsövning samtidigt skulle genomföras på Gotland med så gott som samtliga tillgängliga förband. Medan den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen i allmänhet har utvecklats till att omfatta bredare hotbilder och framförallt tidigt stävja interna konflikter, har man i Ryssland under senare år snarast vridit tillbaka den säkerhetspolitiska klockan till 1930-talet. Orsaken är svår att fastställa, men med en styrande elit hämtad ur säkerhetstjänsten och huvudsakligen fostrad under sovjetåren och därtill präglad av historien med andra världskrigets enorma lidande, är det lätt att spela på det yttre hotet för att förstärka sin egen position alternativt uppfatta omvärlden som ett reellt expansionistiskt hot.

Utgången av dagens ryska val är inte på något sätt oviss. Den närmaste konkurrenten till Putin är kommunistpartiets Zjuganov med sina ca 15 % av rösterna. Den i media framlyfta regimkritikern och nationalisten Alexander Navalnyj deltar inte ens i valet. De liberala krafterna minimala så även om valfusk inte skulle förekomma så är det tveksamt om det skulle kunna bli någon annan vinnare än Putin. Frågan är om Putin under sin nya mandatperiod kommer att lyckas hålla ekonomin på den nivå av utveckling som han lovat under valkampanjen. Det finns de som har svårt att se att den ekonomiska utvecklingen i Ryssland kommer att mäkta med att infria vallöftena, såväl när det gäller den militära upprustningen om 5000 miljarder kr till 2024 som på andra områden. Rysslands enda ekonomiska plan är dock den gällande – råvaruutvinningen, och inkomsterna av den berör i hög grad Sverige då en mycket stor del av oljan och gasen ska passera genom Östersjön. Även om vi helst skulle önska något annat så utgör såväl Gotland som Öresund och Övre Norrland viktiga områden i de större sammanhangen och kräver därmed ett svenskt ansvarstagande.

Svd, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10SR, 2, 3, 4, 5, 6, Exp, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SVT, 2, 3, 4, 5, 6, GP, HD

Strategiska Realiteter – Del 3

I inläggsseriens första del diskuterades den ryska ekonomin och de problem dess bristande diversifiering innebär. I del 2 avhandlades det som man i Ryssland ser som landets enda räddning, nämligen en exploatering av de naturresurser som finns i Arktis. I den ryska nationella säkerhetsstrategin från 2024 är just råvaruexporten listad som ett strategiskt område.

Utöver den ryska strategin för Arktis är det andra intressanta överordnade strategidokumenten den ovan nämnda nationella säkerhetsstrategin och ryska federationens militärdoktrin anno 2024.

Den nationella säkerhetsstrategin liknar mer de säkerhetspolitiska strategier man stöter på i västländer där en bredare bild än bara den militära tecknas avseende samhällsutveckling. Stor tyngd läggs dock i säkerhetsstrategin på att kampen om energiresurser världen över, inte minst i Arktis, kommer att utgöra ett centrum i den internationella politiken. Säkerhetsstrategin är bred och genomarbetad och tar till exempel upp flera av de hot som före detta s-ledaren Håkan Juholt uppmärksammade i sitt tal under Folk & Försvars Rikskonferens i år. Det är dock tveksamt om man i en liknande deklaration i ett västland skulle finna skrivelser som att den nationella säkerherheten säkerställs på kulturområdet bland annat genom inrättandet av ett system för ”andlig och patriotisk fostran”.

En genomgripande vilja som tecknas i den nationella säkerhetsstrategin är att Ryssland fortsatt ska ses som en stormakt och framstående internationell aktör. USA och Ryssland ska betraktas som jämbördiga partners på det globala planet. Just denna aspekt framhålls ofta av rysslandsanalytiker. Ryssland betraktar sig fortfarande som en supermakt och vill bli behandlad som en sådan.

De rent militära hoten som omnämns i den nationella säkerhetsstrategin utvecklas vidare i militärdoktrinen, vilken antogs 2024. Avseende vad som utgör problemområden för Ryssland delar militärdoktrinen upp dessa i externa och interna militära faror och militära hot. De yttre militära farorna anses vara hela elva stycken. Dessa är intressanta att jämföra med valfritt västerländskt lands, NATO:s eller EU:s säkerhetspolitiska strategier. De sistnämnda lägger mycket stor vikt vid spridning av massförstörelsevapen, internationell terorrism, cyberhot, miljöförstöring och andra mer asymmetriska hot. I militärdoktrinen finner man först på sjätte plats en gemensam nämnare med de västliga dokumenten, nämligen massförstörelsevapen och på åttonde plats internationell terrorism. Större fara
or utgör nämligen, i fallande ordning:
a) NATO och en utvidgning av organisationen
b) destabilisering i regioner och länder vilket undergräver den strategiska stabiliteten
c) framgruppering av andra nationers och organisationers militära förband till stater och farvatten som gränsar till ryska
d) uppbyggnad av robotförsvar, vilket undergräver den globala strategiska balansen sam
e) militarisering av rymden och utbyggnad av icke-nukleära precisionsvapen.

Efter spridning av f) massförstörelsevapen återfinner man
g) brytande av internationella avtal och icke följande av avtal om nedrustning
h) bruk av militärt våld i områden som gränsar till Ryssland i strid med FN-stadgan och andra internationella avtal
i) förekomst och upptrappning av väpnade konflikter i området som gränsar till Ryssland.
På sista plats kommer sedan j) internationell terrorism och k) etniska problem och internationella väpnade radikala grupper.

De inre militära farorna anses vara a) försök till ändring av konstitutionen, b) kränkning av Rysslands suveränitet, enighet och territoriella integritet och c) störning av funktionen hos viktiga civila och militära myndigheter samt informationsinfrastrukturen.

De fem militära hoten anses vara a) kraftig försämring av de internationella relationerna och skapande av förutsättningar för användande av militärt våld, b) störningar av landets statliga och militära ledningssystem och funktionen hos kärnvapenstyrkorna, robotvarningsanläggningar, andra kärnvapenanläggningar och andra viktiga funktioner, c) upprättande och utbildning av olagliga väpnade grupper i Rysslands närhet, d) provocerande militära övningar i områden som gränsar till Ryssland och Rysslands närområde, e) beredskapshöjningar och mobilisering av militära förband i närområdet.

Det är med andra ord en hel rad ”faror” och ”hot” som listas. I såväl den nationella säkerhetsstrategin som doktrinen tas NATO och organisationens utvidgning på flera ställen upp som problem för Ryssland. NATO omnämns inte uttryckligen under hot, men såväl USA som NATO kan anas utgöra vissa av hoten, men under omskrivning.

Intressant är att se att trots den ryska federationens omfattande problem med terrorism i framförallt de kaukasiska delrepublikerna och som ibland ger utslag i form av attentat i Moskva och andra storstäder, nämns inte terrorismen bland de största hoten. Ändå sker terrorbekämpningen i mycket hög grad med reguljära militära förband och utgör oftast kontext för stora försvarsmaktsövningar. Det utgör inte ens en intern fara utan en extern sådan. I Sverige och många västländer omnämns Fjärran Östern, dvs Kina som det allvarligaste hotet enligt ryskt bedömande. Märkligt nog går det vare sig igen i militärdoktrinen eller andra dokument. Istället är det de gamla vanliga misstänkta som utgör fokus – NATO och USA (omskrivet till vissa eller andra stater).

Den mest utstickande passusen i militärdoktrinen är den angående kärnvapen, där Ryssland förbehåller sig rätten att använda kärnvapen, inte bara som i andra kärnvapenländer då det egna landet blir anfallet med massförstörelsevapen, utan även om anfall skulle ske mot Ryssland med konventionella vapen. Orsaken till detta står förmodligen att finna i en egen osäkerhet avseende den egna konventionella militära förmågan. De vapensystem landet förfogar över och den taktik de väpnade styrkorna sedan decennier byggt sitt uppträdande kring är desamma som västerländska länder slagit i åtskilliga konflikter under de senaste två decennierna. Detta är en anledning till de ryska ansträngningarna att helt reformera de väpnade styrkorna. Framförallt har man noterat framgångarna för västerländska konventionella precisionsbekämpningssystem som kunnat användas för att slå ut mål av höga värden. På det här området ligger Ryssland fortfarande långt efter även om satellitpositioneringssystemet GLONASS och Iskanderrobotsystemet är sätt att hämta in efterläget. Fruktan för konventionella precisionsbekämpningssystem är även tydlig i militärdoktrinen, där de rankas på femte plats tillsammans med en militarisering av rymden.

Med Georgienkriget i färskt minne kan även ordalydelsen i doktrinen om de väpnade styrkornas huvuduppgifter och närmare bestämt skyddet av ryska medborgare i utlandet, väcka viss oro inte minst för de stater som tidigare utgjorde sovjetrepubliker. I Estland och Lettland är till exempel ca en fjärdedel av befolkningen ryssar.

Alla de tre nämnda strategiska dokumenten genomsyrar och styr den ryska materielanskaffning och inriktningen av de väpnade styrkorna. Ryssland har, som förmodligen bekant, påbörjat en massiv upprustning av de väpnade styrkorna. Under 2024-talet kommer motsvarande drygt 4000 miljarder kr att investeras i de väpnade styrkorna för modernisering av dessa och ett vallöfte från Putin inför presidentvalet talar om en ökning till 5000 miljarder kr istället. Detta kommer att innebära en kraftig modernisering av armén som samtidigt organiseras i brigader istället för tidigare divisioner. För Marinens del kommer ett antal nya hangarfartyg att anskaffas liksom ubåtar och inte minst de omtalade Mistral. Precis som en stor del av arméns materiel är dessa resultatet av den inhemska försvarsindustrins långa utvecklings- och konstruktionstider. Istället anskaffas nu materiel från Frankrike, Italien och Israel. De största skillnaderna mellan franska Mistral och de två nya ryska franskbyggda och efterföljande ryskbyggda, är beväpningen och isklassningen. I rysk version utökas beväpningen såväl avseende luftförsvar som ubåtsjakt. Anpassningen till uppträdande i Arktis är också direkt spårbar till den ryska marindoktrinen från 2024 som nämner Arktis som ett viktigt operationsområde med långsiktiga mål.

I somras tillkännagavs inrättandet av två arktiska armébrigader. Dessa kommer att modelleras efter bland annat svensk förebild och den hittills beskrivna materiellistan påminner rätt mycket om en viss mekaniserad Norrlandbrigad. För det ryska flygvapnet innebär materielomsättningen framförallt ersättning av Mig-29 och Su-27 med Su-35 och PAK-FA, samt Su-24 med Su-34. Det hittills starkt påkostade luftvärnet är ämne för ytterligare satsningar i syfte att öka förmågan att bekämpa mål på extremt långa avstånd och skydd mot ballistiska robotar. I enlighet med doktrinen sker också en omfattande satsning på modernisering och ersättning av äldre kärnvapenrobotar, inte minst de ubåtsbaserade. Inom den militära sektorn har man tidigare haft stora problem såväl med bemanning som med teknik och korruption. Krafttag tas nu för att komma till rätta med detta, där Georgienkriget i mångt och mycket även var en ögonöppnare för behovet av ökad materielförnyelse samt samövning och omorganisation av försvarsgrenarna. Avseende korruptionen meddelades förra året att ca 20 % av försvarsbudgeten försvinner till följd av korruption och Putin jämställer detta med förräderi och det nu måste bli ett slut på myglandet.

Orsaken till brådskan i upprustningen av de väpnade styrkorna är omdiskuterad. Klart är i alla fall att man anser sig ha så pass bråttom att det inte är aktuellt att lägga alla ordar på den inhemska försvarsindustrin som dras med långa leveranstider och tekniska problem. Typexemplet på detta är de ryska Mistralfartygen där man valt den franska lösningen istället för att ta fram en egen inhemsk konstruktion. En förklaring till brådskan kan vara just de arktiska operationsriktningen. Datumet för slutmålet för upprustningen överenstämmer förhållandevis väl med den period då fastlandsresurserna av kolväten behöver kompletteras med nya källor. Som beskrivet i del 1 av denna inläggsserie, utgör exploateringen av de arktiska råvaruresurserna det framtida fundamentet för den ryska ekonomin och därmed samhällsutvecklingen. Vad denna intresseriktning innebär för svensk del blir ämnet för en kommande inläggsdel.

Det brukar påpekas i svenska försvars- och säkerhetspolitisk debatt att den ryska upprustningen sker från en mycket låg nivå. Det faktumet har varit gällande i flera år och lågpunkten är sedan många år nu passerad. Tangentens riktning är tydlig liksom överensstämmelsen med de av presidenten fastställda doktrinerna. Hur långt man slutligen når och mäktar med återstår att se. Frågan är om utgången av presidentvalet egentligen spelar någon roll i det här avseendet.

För den som är Rysslandsintresserad rekommenderas helgens nummer av Dagens Nyheter som haft ett mycket stort Rysslandsfokus inför nästa helgs val. Wolodarskis ledare från idag är skrämmande läsning om den omfattande samhällskorruptionen, liksom SvD:s porträtt av Putin.

Strategiska realiteter – Del 2

© Banyanman

I det första inlägget avhandlades den ryska ekonomin och de grundförutsättningar denna sätter för landet. Detta andra inlägg är avsett att beröra fastställda övergripande ryska strategier.

Utan de statliga inkomster som den enorma energiindustrin erbjuder, utan energiexporten och utan ett lämpligt pris på olja och gas kollapsar den ryska ekonomin. Inkomsterna från framförallt olje- och gasexporten har inneburit att Ryssland under de senaste 15 åren kunnat resa sig ur den avgrund man befann sig i när Sovjetunionen rämnade, vilket säkert många svenskar märkt genom sina andelar i olika Rysslandsfonder. T ex är den ryska statsskulden nere på några få procent av BNP (Sverige ligger på ca 40 % av BNP och Grekland på 140 %) och det var inte utan illa dold glädje man kunder erbjuda EU lån under höstens skuldkris. Bidragande till den starka ryska statliga ekonomin har också varit regeringen Putins förstatligande av diverse företag inom energisektorn under 00-talet, varvid flera västerländska företag blivit utmanövrerade.

Den ryska staten är som sagt fullständigt beroende av sina energiinkomster för att kunna uppbära landet och ge medborgarna de sociala förmåner de förväntar sig. Detta beroende ses som ett av landets största problem tillsammans med den negativa befolkningstillväxten. Från centralt håll är man ytterst medveten om vad en förlust av energin som ekonomisk bas skulle innebära, när resurserna i fastlandsryssland nu förväntas sina inom en generation. För att den illa diversifierade ryska ekonomin ska ha en chans att överleva ser man från centralt håll den enda chansen vara att säkerställa tillgång till nya energiråvaror. Eftersom förhållandena varit kända länge har man också tagit fram en långsiktig strategi för att lösa problemet.

Grovt förenklat är strategin en långsiktigt och målmedveten utveckling för exploatering av de fyndigheter som bedöms finnas under Arktis is. Centralt i detta är det strategiska styrdokumentet från 2024 – Principer för ryska federationens politik för Arktis för perioden fram till 2024 och där bortom

I detta dokument, undertecknat av president Medvedev, slås fast att Ryssland har fyra grundläggande nationella intressen i Arktis. Det primära utgörs av Arktis som en strategisk resursbas för att möjliggöra fortsatt socio-ekonomisk utveckling i Ryssland. De övriga är Arktis som en zon av fred och samarbete, bevarandet av Arktis unika miljö och slutligen ett öppnande av Nordostpassagen som en alternativ och effektivare handelsrutt.

Dokumentet beskriver sedan vidare hur Ryssland ska gå till väga för att odla sina arktiska intressen. Stor vikt läggs vid prospektering och gränsdragningar mot andra länder i området, stöd till energisektorn, etablerande av militära förband för rysk säkerhet i Arktis, men samtidigt framhävs även miljöintressena. I det hela är den ryska Arktisstrategin mycket målmedveten och långsiktig. Genomförandet ska sedan ske i tre steg där det första under perioden 2024-2010 ska resultera i en kartläggning av vilka resurser som finns i området och sökande av samarbetspartners för framtida exploatering. Det är mot bakgrund av detta man t ex ska det ryska samarbetet med norska Statoil (1, 2, 3, 4), Total och ExxonMobil i området.

Steg två är tänkt att genomföras 2024-2015 och innebär framförallt ett internationellt fastställande av gränsdragningar i området. Ryssland har under de senaste åren varit oerhört aktivt med att med hjälp av prospekteringsfartyg och andra resurser kartlägga den ryska kontinentalsockelns utsträckning och att få internationellt stöd en för landet gynnsam gränsdragning. Under perioden ska även lämplig infrastruktur etableras i området. För några år sedan blev det stort rabalder när Ryssland sände ett forskningsfartyg med två miniubåtar mot Nordpolen för att ubåtarna skulle placera en rysk flagga på botten vid Nordpolen. Bilder från detta släpptes sedan av rysk stats-tv och övrig media, varvid man som läsare kunde slås av det faktum att bägge ubåtarna fanns med på bilden – tills någon vecka senare då bilderna granskats och befunnits vara från filmen Titanic.

Ryssland har sedan början av 00-talet försökt vinna gehör för att Nordpolen bör tillfalla Ryssland då man anser att den undervattensbergskedja som sträcker sig dit, Lomonosovryggen, är en förlängning av den ryska kontinentalsockeln. Såväl Danmark som Kanada har också rest anspråk på att Lomonosovryggen är utstickare från deras respektive territorier. Hittills har inte FN sagt sin mening i saken utan vill se mer bevis från alla inblandade parter.

Under det slutliga steg tre (2016-2020) ska det slutliga etablerandet av Arktis som strategiska resursbas för Ryssland färdigställas. Det är också i det här häradet som vissa menar på att fastlandsrysslands olja och gas blir otillräckligt.

Ser man till de senaste årens internationella nyhetsrapportering om Arktis och Ryssland finner man att strategin i stort sett följs till punkt och pricka. Det har varit mycket intressant att sitta med den ryska arktisstrategin i ena handen och därefter följa nyhetsrapporteringen om energisamarbeten, prospektering och militär uppbyggnad. Målmedvetenheten är stor och det är ingenting som bör förvåna. Den med historien i gott minne drar sig snabbt till minnes att Ryssland i form av Sovjetunionen var det land som utvecklade systemet med statliga 5-årsplaner och tog central planering till nya nivåer. Detta lever i högsta grad kvar än idag. Intressant är också att se att den ryska Arktisstrategin citeras i den svenska Arktisstrategin, liksom denna citerar övriga berörda länders strategier.

Förhoppningsvis kan man i framtiden från svenskt håll fortsatt skriva att Arktis är ett lågspänningsområde. Det är det än så länge, men det är också ett område där alla inblandade inom kort spelar med mycket höga insatser, inte minst Ryssland. Utan att kunna exploatera Arktis energitillgångar, eller om det visar sig att dessa fyndigheter är mindre än förväntat, ser det mycket dystert ut för den ryska ekonomin och Ryssland överhuvudtaget. Man kan också ställa sig frågan vad som händer den dagen även Arktis resurser tar slut, men problemet gäller i högre grad oss alla.

I nästa del kommer en annan omfattande strategi att avhandlas.

Strategiska realiteter – Del 1

I flera av de föregående inläggen har det pekats på att ”strategiska realiteter är överordnade politiskt önsketänkande”. För önsketänkande är mycket av det som vi i Sverige bygger vår utrikes- och säkerhetspolitik på när det gäller närområdet. Vad avser frågor rörande andra världsdelar har vi inga problem att ta en fast ståndpunkt, men när det gäller närområdet lägger man hellre locket på. Tyvärr finns det inga recept hur man ändrar sitt eget lands geostrategiska läge.

Den överlägset dominerande faktorn i det svenska närområdet är och förblir Ryssland. Så har det varit under århundraden och kommer att fortsätta vara så under all överskådlig tid. Visst har det funnits andra starka stater som påverkat den svenska säkerhetspolitiken, men dessa, framförallt Danmark och Tyskland, är inte längre i den positionen till följd av vissa historiska händelser och allianser. Av den anledningen kan det vara intressant att se vilka faktorer som idag driver Ryssland.

Ryssland har en lång och i mycket sorglig historia. Den som studerat rysk historia vet att landets invånare, med untantag av en knapp andel, plågats under än den ena, än den andra starka härskaren sedan Ivan den förskräckliges dagar. Vissa tsarer har behandlat folket bättre, andra sämre. Värt att nämna i historien är att Ryssland gick nästan direkt från det tsarernas feodalsamhälle till den hårdaste formen av kommunistdiktatur under Lenin och Stalin. Någon frigörelse liknande revolutionerna i Europa har inte existerat. Detta är den historia alla ryssar, mer eller mindre medvetet har med sig. Det är först under 90-talet vi sett en antydan till demokrati, vars låga i mångt och mycket falnat under 00-talet. Man ska då bära i åtanke att det avses demokrati i västerländsk bemärkelse, medan demokrati för en ryss betyder något helt annat. När Ryssland nu i december genomförde parlamentsval och om några veckor genomför nytt presidentval talas det mycket om demokratiska ansträngningar och en eventuell rysk vår. Ser man till opinionsundersökningar ser man att endast en tredjedel av ryssarna föredrar demokrati över en stark ledare. Ser man till valresultat är kommunistpartiet, med dess utlovade återgång till ett mer sovjetlikt samhälle, det enda parti som är i närheten av att utmana Putins Enade Ryssland.

Ryssland är idag ett samhälle med splittrad utveckling. I vissa av storstäderna förefaller landet vara närmast västeuropeiskt medan det på landsbygden och i landets mer avlägsna delar är på samma nivå som det varit tidigare under 1900-talet och för den delen också 1800-talet.

Den ryska ekonomin har under 00-talet fått ett ordentligt uppsving och då framförallt den statliga ekonomin. Orsaken till detta är främsta den statliga produktionen och exporten av energi i form av olja och gas. Få känner till det, men sedan 2024 är Ryssland världens främsta oljeexportör sedan landet passerat Saudi-Arabien. Att Ryssland är stort inom gas är betydligt mer känt, men kanske inte de omfattande globala ansträngningarna att knyta åt sig gas- och oljefyndigheter i andra länder, t ex Venezuela. Dessa tillgångar är vad som idag bygger den ryska ekonomin och ger det ryska samhället och statsapparaten möjlighet till utveckling eftersom ca 70 % av den ryska exporten är just olja och gas. Detta förutsätter också att såväl olje- som gaspriset hålls uppe. Kunder finns det gott om, särskilt med tanke på den kinesiska boomen och ett allmänt ökat oljeberoende hos andra växande ekonomier. Vad avser gas utgör Europa de främsta kunderna och inrättandet av Nord Stream och i framtiden också South Stream ger Ryssland möjlighet att enklare justera gaspriset och hantera ”trilskande” tidigare transitstater, såsom Ukraina. Att EU nu inför oljeembargo mot Iran passar förmodligen Ryssland mycket väl, då flera EU-länder, t ex Grekland, nu måste hitta andra leverantörer och priset på olja lär inte heller bli lägre vilket ytterligare gynnar den ryska ekonomin, även om priserna på vissa importprodukter kan stiga.

Rysslands resurser på energiområdet är dock inte oändliga, utan de nu kända reserverna på det ryska fastlandet kommer med största sannolikhet att ta slut. Den stora räddningen för Ryssland är de omfattande reserver av olja och gas som bedöms finnas under Arktis is. Det är i skenet av ovanstående ekonomiska realiteter man ska se de omfattande ryska ansträngningarna att muta in områden i Arktis och att få ett internationellt erkännande för ett utvidgande av den ryska kontinentalsockeln. På samma sätt bör man också se på andra nationers arktiska intressen, t ex Norge, Danmark, Kanada, USA och Kina.

Vad få svenskar också känner till är att majoriteten av den ryska energiexporten, nästan två tredjedelar, passerar ut genom Östersjön och Öresund på sin väg till utländska marknader, framförallt i Europa. Sedan några år tillbaka jobbar man också hårt med att anlägga en ny oljehamn i Finska Viken för att ytterligare kunna effektivisera oljeexporten. Vilka risker oljefrakten medför för miljön i Östersjön och dess strandstater behöver man nog inte förtydliga. När sedan Nordostpassagen i framtiden öppnas kortas ytterligare fartygens väg till marknaderna i Asien och framförallt Kina för den delen av exporten som inte går via pipeline till Kina. Därutöver behöver fartygen inte passera farligare områden som t ex i närheten av Somalia, utan följer istället den ryska kusten.

Följaktligen utgör oljeexporten, men också gasexporten genom Nord Stream, två av anledningarna till Östersjöns oerhörda vikt för Ryssland. De andra två är marinbaserna i Kaliningrad och St Petersburg. Båda två liksom Östersjöflottan kan sägas utgöra stöd till Norra Flottan i den arktiska operationsriktningen. Av samma vikt är också örlogsvarvet i St Petersburg som förser den ryska marinen med nya fartyg, men också svarar för stor del av exporten av örlogsfartyg för såväl ytstrid som undervattensstrid.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att den ryska ekonomin är fullständigt beroende av energiproduktionen och exporten. Skulle balansen i detta rubbas, t ex att oljepriset havererar, kommer det att få mycket allvarliga följder för den ryska statsekonomin. Skulle de ryska ansträngningarna att tillgodogöra sig arktiska råvarutillgångar också misslyckas skulle det innebära mycket allvarliga konsekvenser för den ryska ekonomin, såväl den allmänna som den statliga. Kvar blir i så fall export av metaller, trävaror och krigsmateriel, men dessa är jämfört med energiexporten av mycket mindre vikt. Ett beroende av oljeimport skulle ytterligare späda på problemen. Ovanstående problematik är man mycket medveten om i den ryska statsledningen och om detta kommer del 2 av denna inläggsserie handla.

På ämnet kan det även vara bra att läsa Cornucopia som idag skrev om Rysslands oljesituation.

Normalt sett…

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker

… sker såna här länkningar numera endast via Twitter, men den här länken kändes lite för intressant för att undanhålla de bloggläsare som inte följer Twitter. Twittrandet har ju annars varit frekvent från många håll under Folk och Försvars rikskonferens.

Nåväl. På SvD:s ledarblogg gör Allan Widman ett gästinlägg med anledning av SvD:s artikelserie om det svenska försvarets bekymmer. I inlägget börjar Widman med att såga Juholts säkerhetspolitiska framträdande under dagen, men inte av samma anledning som försvarsministern, utan hur han avhandlar säkerhetspolitiska hot.

”Håkan Juholt gick idag till attack mot ett påstått motstånd att uppfatta klimatförändringen, IT-säkerheten och terrorismen som säkerhetspolitiska hot. Vare sig i försvarsutskottet eller försvarsberedningen har dessa nya hot negligerats. Tvärtom nämns de i samtliga centrala, säkerhetspolitiska dokument sedan början av 2024-talet. De återfinns sedan samma tid även i EU säkerhetsstrategi.

De nya, icke-militära hoten är i alla delar dimensionerande. Det som förvånar är dock att Juholt i sitt anförande – så länge och med sådant allvar – beskriver den negativa utvecklingen i främst Ryssland och Kina utan att dra några som helst slutsatser avseende försvaret av Sverige. När han uppmanar till långsiktigt säkerhetspolitiskt tänkande gäller det uppenbarligen inte risken för militär våldsanvändning.”

Widman fortsätter sedan in på att avhandla något som även fp-ledaren Jan Björklund tog upp i sitt anförande, nämligen försvaret av Gotland. Widman vill där se att det i nästa försvarsbeslut återupprättas en Gotlandsbrigad:

”Gotland förtjänar sannerligen en brigad. En brigad vars stomme är den tunga kustroboten från gamla tiders rörliga amfibiebataljon och långräckviddigt, markbaserat luftvärn. Till sådana förband krävs självfallet också skydd och understöd från mekaniserade enheter. Bemanningen av dessa förband bör så lång möjligt ske med gotländska, tidvis tjänstgörande soldater.”

Widmans förslag är helt korrekt och varför kommer att bli ämnet för ett framtida inlägg – förhoppningsvis i helgen. I korthet kan man dock säga att Gotlands avsaknad av försvar utgör ett stort problem för såväl NATO, som Ryssland – förmodligen i högre grad än det gör för Sverige. Så länge ön är avmilitariserad och inte aktivt behärskas av egna förband alternativt svenska militära förband, måste man i sin planering utgå från att motståndarsidan har för avsikt att besätta ön. Dels för att förhindra den andre, men även för att skydda sin egen verksamhet. För NATOs del handlar det om att sjö- och luftvägen planera för att förstärka och skydda sina medlemsländer i Baltikum och för Rysslands del handlar det om att förhindra NATO att göra detta.

Det obehagliga faktumet kvarstår att från Gotland låser man all trafik på och över Östersjön med långräckviddiga sjömåls- och luftvärnsrobotar.

Att militärt överge Gotland är med största sannolikhet det största svenska strategiska misstaget sedan Sveaborg. Det har Allan Widman insett. Frågan är när fler politiker inser det.

Passa också på att läsa inlägget på Cynismer om obalansen i verksamhet och verksamhetsmedel. Ett inlägg ur verkligheten som förmodligen är lika ovälkommet hos försvarsministern som Juholts fadäs var välkommen.

Den singulära omöjligheten

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker

Att valet av F-35/JSF som nästa stridsflygplan kommer att stå Norge dyrt har påpekats ända sedan valet gjordes. Att det blir dyrt och försenat har också blivit allt tydligare sedan valet gjordes, nu senast utvecklat av Chefsingenjören. Nederländerna, där det sedan tidigare rått en kraftfull parlamentarisk tvekan, vänder sig nu till Danmark och uppmanar landet att gemensamt med Norge köpa F-35. Ett bredare inköp skulle onekligen lätta den nederländska bördan något. USA är som bekant hårt ekonomiskt belastat och de kommande åren kommer att innebära ekonomiska svårigheter för det amerikanska försvaret där inköpen av nya stridsflygplan, i synnerhet F-35, kommer att drabbas.

Ryssland å andra sidan satsar som aldrig förr på sitt försvar till följd av det starka ekonomiska uppsving landet har upplevt under 00-talet. 2024 passerade man slutligen Saudi-Arabien i oljeexport, där huvuddelen av oljan exporteras till Kina. Dock är man bekymrad över oljans ändlighet, och går av den anledningen ”all-in” i Arktis avseende exploatering av de råvaruttillgångar som döljs av isen. Under 10-talet kommer Ryssland att satsa hårt på att modernisera sin militära förmåga och enbart materielinköpen kommer att ligga någonstans mellan 60-70 mdr dollar – årligen, dvs 400-500 mdr kr.

Mantrat i den svenska politiska sfären är sedan något år att ”javisst Ryssland övar och har börjat upprusta, men man ska komma ihåg att det är från en mycket låg nivå”. Med tanke på att den politiska sfären i regel tar 5-10 år på sig att anamma ett nytt budskap (kul jämförelse är att se vilka politiker som nu ivrigast talar om vikten av ett insatsförsvar som var budskapet för ganska jämnt 10 år sedan), finns det starka skäl att påpeka att Ryssland idag övar på en nivå över vad man gjorde då Sovjetunionen lämnade in. Värt att betona är också att organisation och materiell förmåga tar ett drygt decennium att bygga – precis som tidigare. Att ändra inriktning för vad förmågan ska användas till handlar om dagar – också precis som tidigare.

I Norge vållar den ryska upprustningen naturligtvis stark huvudbry. Liksom Ryssland sätter Norge stort hopp till landets andel av Arktis dolda tillgångar och har av den anledningen sedan tidigare koncentrerat majoriteten av landets försvarsresurser till norra delen av landet. Norge är dessutom dubbelt drabbat av grannen i öster. Dels genom konkurrensen om tillgångarna i Arktis, men också som NATO-medlem då den ryska militära doktrinen från 2024 nämner NATO och organisationens expansion som det främsta hotet mot Ryssland.

Med tanke på det norska flygvapnets framtida ringa storlek (idag 3 divisioner F-16 om totalt 57 flygplan från 74 inköpta) om max 56 F-35 (sänks sannolikt till 52 av ekonomiska skäl), har man avsett att gå ner på en flygbas från idag två (Örlandet utanför Trondheim och Bodö). Mycket har talat för Bodö då basen ligger betydligt längre norrut och närmare det tilltänkta operationsområdet än Örlandet, men kostnaderna för att F-35-anpassa basen rör sig om flera miljarder. Ett annat alternativ som nämnts är en utbyggnad av krigsbasen och tillika civila flygplatsen Evenes utanför Narvik. Evenes har ett mer skyddat läge än Bodö, liggare ytterligare norrut och är dessutom inte beläget så nära civil och bullerkänslig bebyggelse som Bodö.

Med tanke på den starka nordliga fokuseringen av det norska försvaret väcker det naturligtvis starka känslor när den norske överbefälhavaren Harald Sunde nu vill styra om planerna för den norska framtida flygbasen till att utgöras av Örlandet. Detta har vållat stark debatt i Norge och planen att Avinor (motsvarande Luftfartsverket) ska köpa och driva Bodö för en halv miljard NOK från försvaret, vilket ska användas till att rusta upp Örlandet, kritiseras hårt. Kritik har också rests från de fackliga organisationerna som menar att det norska försvarsdepartementet underdriver den ryska verksamheten i närområdet och antalet starter som den norska incidentberedskapen gör. Å andra sidan kan man konstatera att det i Norge råder någon form av offentlig redovisning avseende incidentberedskapen medan man i Sverige får nöja sig med bilder och information från andra länder som stöter på den svenska incidentberedskapen…

Norge står därmed för samma svåra val som Sverige redan tagit utan större debatt. Att i fredstid helt lämna sin huvudstad utan luftförsvar eller att överge den strategiskt viktigare riktningen. Även i Sverige har en nedgång till en enda flygbas diskuterats, men än så länge alltid avfärdats som de galenskaper detta utgör. Att militärt överge Gotland är med stor sannolikhet det största strategiska misstaget sedan Sveaborg, men att gå ner på en enda flygbas, oavsett om denna heter F 17, F 21, Borlänge eller Östersund är minst lika dumt. Strategiska realiteter med detaljer som räckvidd, geografisk placering, vapensystem, med flera, är tyvärr överordnade politiskt önsketänkande. När ett land inte ens mäktar med sitt eget luftförsvar – hur ska man då även mäkta med grannländernas? Oavsett om landet heter Norge, Danmark, Sverige eller Finland måste det i grunden ta ansvar för sitt eget försvar.

Det återstår att se var det framtida norska flygvapnet hamnar – och vad det får betala för sina F-35.

Man får för övrigt hoppas att försvarsministern tagit till en reserv när han senare idag håller tal i Sälen på Folk och Försvars rikskonferens, med anledning av SvD:s artiklar om att det fortfarande tar 2 år att mobilisera försvaret och problemen att bemanna högvakten. Ingressen lär dock bli: Mikael Holmström har fel …

Förstärkning av Syrien

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker

T o m svenska TT rapporterade i natt om att det ryska lastfartyg lastat med vapen till Assadregimen i Syrien nu nått fram. DN tog också upp detta i sin ledare även om man på tidningen tydligen tycker att fångstsättet för musen på SAS-planet har större nyhetsvärde för svenska folket.
Fartyget ”Stridsvagnen” har sedan några dagar kvarhållits i Cypern till följd av EU:s vapenembargo mot Syrien och släpptes iväg först sedan man ”officiellt” ändrat destinanation från Syrien till Turkiet. Destinationen blev dock Syrien i alla fall – föga förvånande där fartyget ska ha anlöpt i torsdags efter att på internationellt vatten ha slagit av sin AIS-transponder och ändrat kurs från Turkiet.

I slutet av november kritiserade Ryssland kraven på ökade sanktioner mot Syrien, framförallt kravet på ett internationellt vapenembargo. Motivet för detta vore att ett vapenembargo endast skulle gynna oppositionens möjligheter att få tag i moderna vapen och hindra regimsidan från detta. Sedan tidigare har Ryssland deklarerat avsikten att exportera sjömålsroboten Yakhont till Syrien, vilket lär utgöra en del av hyran för den ryska marinbasen i Tartus. Yakhont är en sjömålsrobot med extrema prestanda med upp till 300 km räckvidd. Det mest spektakulära med roboten är dess enormt höga fart – upp till Mach 2,5 medan alla västerländska sjömålsrobotar endast har underljudsprestanda. Den höga farten, framförallt utnyttjad i slutfasen av anflygningen, gör det enormt svårt för målets luftvärnssystem att hinna bekämpa en anflygande robot. Det handlar om mycket korta förlopp mellan upptäckt och träff, vilket än mer ökar sårbarheten då flera robotar koordineras i tid mot ett och samma mål.

Frågan man kan ställa sig är huruvida Yakhont redan levererats till Syrien eller ingick i leveransen ombord på det nämnda lastfartyget. Det har tidigare rapporterats att en leverans av två system genomförts under senare delen av hösten 2024. Ett syriskt kustartilleri beväpnat med Yakhont och luftförsvarat av redan levererade Pantsir-S1 är ett stort problem utifall omvärlden (mot förmodan) skulle bestämma sig för en intervention i enlighet med responsibility to protect i Syrien. Naturligtvis vållar Yakhont också viss huvudvärk för Israel, därav tidigare israeliska protester mot exporten. Ett Yakhontbatteri på Gotland skulle effektivt stänga Östersjön för all oönskad trafik.

Sedan någon vecka finns som bekant också den ryska hangarfartygsgruppen Kuznetsov i Medelhavet.
Så länge som inte Kina och Ryssland tar sina händer från Assadregimen lär inbördeskriget i Syrien få fortsätta.

Exp, SvD

Ett annat sätt att kampanja

Via Twitter erhölls igår en länk till en intressant artikel om hur oberoende ryska medier och organisationer som försökte övervaka det ryska valet fick sina webbsajter nedstängda till följd av upprepade massiva DDOS-attacker under dagen för det ryska valet. Bland sajterna som attackerades återfanns den oberoende radiostationen Echo Moskvy och den kända valövervakningsorganisationen Golos. När man flyttade sajter till andra servrar följde attackerna efter, vilket tyder på ett mycket målmedvetet agerande. I en andra våg attackerades sedan sajter som berättade om tilltänkta protester mot valfusk.

Det gångna parlamentsvalet och rapporterna om valfusk reser en rad frågetecken och farhågor inför de närmaste månaderna. I mars 2024 är det tänkt att vara presidentval i Ryssland och planen är som bekant att Vladimir Putin ska återta posten som president. Efter parlamentsvalet är dock Putins popularitet lägre än någonsin tidigare. Frågan blir då om Putinkretsen accepterar att rakt av förlora presidentvalet eller om man tänker göra något för att höja populariteten och i så fall hur långt man kan tänka sig att gå. Den metod som flera gånger tidigare har använts har varit att försöka ena befolkningen mot ett yttre hot. Allt sedan revolutionen har yttre hot varit en av de starkaste sammanhållande faktorerna för såväl Sovjetunionen som Ryssland, även om de ibland funnits inom landet. USA är en klassisk nemesis, liksom Tjetjenien också varit under århundraden och det har ju bl a Putin använt sig av tidigare. Kriget mot Georgien stärkte i hög grad den inhemska populariteten samtidigt som det utgjorde ett lackmustest för övriga världen avseende hur Ryssland ser på sina grannländer. Nu är Georgien åter på tapeten eftersom landets önskan att gå med i NATO växt allt starkare sedan kriget och landet nu på nytt omtalas som aspirantstat, vilket mycket starkt ogillas i Moskva.

Sedan några dagar tillbaka har den ryska hangarfartygsgruppen Kuznetsov varit på väg från hemmahamnen i Murmansk mot Medelhavet. Det har tidigare omtalats att hangarfartygsgruppen, som även kommer att förstärkas med fartyg ur Östersjöflottan, varit på väg mot Syrien, vilket nu förnekas från officiella källor. Ett annat alternativ är Svarta Havet och i så fall är det Georgien som får bekymra sig. Ryssland sade häromdagen återigen nej till FN-sanktioner av Syrien och försöket att föra Syrien inför Internationella Brottsmålsdomstolen. Att placera hangarfartygsgruppen i östra Medelhavet nära Syrien skulle vara en mycket kraftig markering av vad Ryssland anser om att andra länder blandar sig i skeenden i Syrien. Ett eventuellt turkiskt ingripande skulle därmed omöjliggöras. Härom året då Kuznetsov befann sig i Nordatlanten passade man på att under två dagar öva mitt det norska Trollfältet, landets viktigaste oljefält, i vad som skulle kunna tolkas som en markering rörande energiintressen i ett framtida isfritt Arktis. Även Cornucopia har berört denna händelse.

I kopplingen Ryssland-Syrien ska man komma ihåg att redan Sovjetunionen hade en flottbas i Tartus, Syrien till stöd för sina operationer i Medelhavsregionen (även Libyen nyttjades) och sedan några år håller Ryssland på att renovera och bygga ut flottbasen. Enligt planerna kommer också Kuznetsovgruppen att besöka Tartus. Ryssland har också genom decennierna varit den största vapenexportören till Syrien och på senare år har man bl a sålt ett av sina senaste luftvärnssystem till landet, Pantsir-S1 och man vill säkerligen undvika att detta hamnar i västs händer, på samma sätt som SA-24 gjort i Libyen. Läs gärna mer på Försvar & Säkerhet om Kuznetsov och situationen i Syrien.




Man ska inte förvånas av ett plötsligt snabbt ryskt agerande i Syrien eller Georgien. Vid den tid då rysk militär förmåga ansågs som lägst chockade man världen genom att mitt under Kosovokriget omgruppera den ryska bataljonen tillhörande de fredsövervakande styrkorna i Bosnien och istället säkra flygplatsen i Pristina, innan NATO hunnit påbörja sin inmarsch i Kosovo. Budskapet var mycket tydligt. Att visa musklerna i anslutning till Syrien skulle möjligtvis kunna stärka den ryska regeringens ställning något i det egna landet, men det kräver fortsatt att man lyckas övertyga den egna befolkningen om hotet från en yttre fiende.

För den som missat den oerhört intressant och påkostade dokumentärserien i SVT Dokument Utifrån om Ryssland sedan Putins tillträde finns fortfarande möjligheten att se avsnitten på SVT Play. Man kan inte låta bli att imponeras av den samling av framstående och politiker och diplomater som BBC intervjuat.

Det vore alltså inte särskilt överraskande om vi någon gång under det tidiga 2024 kommer att se någon form av aktion mot ett externt hot i syfte att stärka sittande rysk regerings ställning.

Avspänning blir anspänning?

Utvecklingen i det f d Sovjet med avspänning verkar under 00-talet sakta ha bytt riktning för idag allt mer likna anspänning. Redan 2024lämnade Ryssland CFE-avtalet som begränsar avtalsparternas konventionella militära styrkor i Europa (Atlantkusten till Uralbergen) sedan USA börjat planera för ett framskjutet robotförsvar i Europa. Övriga stater i avtalet har sedan dess hållit fast vid det, men i veckan annonserade Storbritannien att man ledsnat på den allt hårdare ryska linjen och nu lägger CFE-avtalet gentemot Ryssland på is, men håller fast vid avtalet mot de andra länderna.

Robotförsvar mot interkontinentala robotar är förbjudna sedan 70-talet, eller snarare begränsade i och med ABM-avtalet från 1972. USA och Sovjetunionen begränsades då till en enda grupperingsplats med maximalt 100 robotar. Det amerikanska system ska täcka hela USA, medan det ryska endast är koncentrerat till försvar av Moskva.

Under det senaste året har det dock börjat skramla allt mer från rysk sida, officiellt till följd av USA:s planer på ett framskjutet robotförsvar i Östeuropa. En anledning till grupperingslinjen Turkiet till Bottenviken är att framtida iranska interkontinentala robotars närmaste rutt mot USA och Washingtonområdet går just där.

Ryssland motsätter sig kraftfullt det amerikanska robotförsvaret, även om landet förfogar över mångfalt många fler robotar än vad det amerikanska robotförsvaret mäktar med. Det ryska svaret har blivit att flytta fram landets positioner i väster genom att gruppera det avancerade Iskandersystemet ända framme i Kaliningrad. Från Kaliningrad är det tänkt att Iskander ska kunna verka mot amerikanska robotbatterier i Polen. En följd för Sverige är att såväl F 17 som örlogshamnen i Karlskrona befinner sig inom direkt räckvidd för Iskander. Iskander är ett imponerande system med en träffsäkerhet på ~5 m enligt öppna källor och en intressant slutfasmanöver med hög g-belastning för att undvika bekämpning från luftvärnssystem. I anslutning till Iskander i Kaliningrad har också det mycket långäckviddiga luftvärnsrobotsystemet S-400 grupperats, med räckvidd långt in över Sverige, Polen och Baltikum, vilket effektivt påverkar/hindrar andra länders möjlighet att flyga i detta område i händelse av ett allvarligare säkerhetsläge.

I helgen genomförde det ryska regeringspartiet Enade Ryssland sin partikongress med premiärministern, f d presidenten och tilltänkte presidenten Putin i spetsen. Vill man läsa mer om denna märkliga tillställning rekommenderas Kalle Kniiviläs blogg Diverse. I samma veva höll också sittande och avgående presidenten, samt tilltänkte premiärministern Medvedev ett tal till nationen där redogjorde för landets ståndpunkt i fråga om det nuvarande läget i robotsköldsfrågan. Efter en längre bakgrundsredogörelse meddelar Medvedev att han nu vidtagit fyra åtgärder med anledning av att USA inte tillfredsställande garanterar att inte det europeiska robotförsvaret är riktat mot Ryssland.

Den första åtgärden är att det långräckviddiga radarsystemet i Kaliningrad, avsett att upptäcka ballistiska robotar, försätts i stridsberedskap. Det andra åtgärden är att skyddet av Rysslands interkontinentala robotar ska förstärkas, vilket får tolkas som att luftvärn med robotförsvarsförmåga, som S-400 och kommande S-500 ska grupperas till skydd för dessa anledningar. Den tredje åtgärden är att nya ryska interkontinentala robotar ska utrustas med mer avancerade styrsystem för att förhindra att de bekämpas av robotförsvar. Den fjärde åtgärden som nämns är nästan den mest intressanta, där president Medvedev talar om att de ryska väpnade styrkorna nu fått i uppgift att utveckla sätt att neutralisera robotförsvar och styrsystem och att dessa åtgärder kommer att vara hög-effektiva och med låg kostnad. Detta för direkt tankarna till någon form av cyberangrepp, vilket Ryssland sedan tidigare visat sig vara duktigt på. Man har dock aldrig tidigare hotat offentligt med liknande förmåga.

Avspänningen börjar allt mer likna anspänning när Ryssland allt oftare skramlar med såväl konventionella vapen som kärnvapen. Den demokratiska utvecklingen är inte mycket att tala, vilket man med fördel läser om hos Kniivilä. Frågan är nu vad som händer när Putin åter tillträder som president. Riktningen behöver man nog inte fundera över, men däremot kan man fundera över takten. Baltstaterna har sin skäl att vara oroliga, men man kan också fundera över utvecklingen på Balkan och i Syrien.

Den som missade första delen av Dokument Utifrån serie om Putins väg till och makt och vart Ryssland är på väg, har fortfarande chansen på SVT Play. Nästa del går på söndag.

Läs även Gyllenhaal och O-platsen

DN, SvD, Ekot. Föredrar man den ryska regeringens internationella nyhetsorgan så väljer man Rysslands röst

Ökad aktivitet över Östersjön

Lars Gyllenhaal, Oplatsen och Klart Skepp! uppmärksammar alla att dansk statsmedia rapporterar om att danskt stridsflyg baserat i Litauen flera gånger förra veckan gått upp för att eskortera ryskt flyg nära baltiskt luftrum.

I artikeln från DR berättas att förra veckans aktivitet var betydligt högre än normalläget, vilket också överensstämmer med det ökade omfånget på militärövningar i Ryssland som Oplatsen och Brezjnevs Blog ofta rapporterar om, liksom rapporterna från de baltiska stater om ökad rysk militär aktivitet i närområdet. Norska flygvapnet, liksom det brittiska och nederländska har sedan tidigare rapporterat om en betydligt ökad rysk verksamhet med strategiska bombflygplan som följer den norska kusten ner till Nordsjön.

Svenska flygvapnet rapporterar aldrig om sina incidentuppdrag, men sågs tidigare i år ur en annan vinkel då Frankrike stod för incidentberedskapen i Baltikum. Det franska flygvapnet rapporterade i våras om en identifieringsinsats man genomfört mot en A-50 Mainstay eskorterad av två Su-27 Flanker. När man kom fram till Mainstay med eskort visade det sig att två svenska JAS 39 redan befann sig på platsen. En liknande episod ägde rum ca en månad senare när två franska Mirage 2024 gick upp för att identifiera ett ryskt flygplan som sände ut en transpondersignal ej överensstämmande med färdplanen. Vid identifieringen visade flygplanet sig vara ett ryskt signalspaningsflygplan och strax därefter dök två svenska JAS 39 upp (bild från franska försvarets webb nedan).

Liksom Lars Gyllenhaal kan man konstatera att ännu har inga svenska media uppmärksammat det som rapporterats av DR. Att det händer saker i närområdet omtalas sällan i svenska media, till skillnad från situationen i Afghanistan, där det nu står klart att Sverige kommer att lämna tre provinser under nästa år och i ett första steg minska insatsen med 100 soldater.

För svensk del kunde man härom veckan åter konstatera att Försvarets ekonomi är i lika mycket i balans som alltid, trots en rad inställda och uppskjutna övningar och en organisation beställd utifrån en annan säkerhetspolitisk situation än den nu rådande och prognosticerade.

Oberoende nyheter med en agenda?

Lars Gyllenhaal skrev härom dagen ett blogginlägg om ett ryskt reportage om landets moderna stridskrafter, där dessa jämfördes rakt av med NATO:s. I filmen finns också en del intressanta gliringar till Polen och Georgien. I filmen dyker några gånger Russia Todays logga upp och Gyllenhaal undrar vem som står bakom filmen. Än så länge är frågan obesvarad.

Russa Today, RT, är Rysslands svar på Al-Jazeera och är till stor del statligt finansierad. Huvudsakligen sänder man på engelska, men har nyligen även börjat sända på spanska och arabiska. Liksom Al-Jazeera är RT intressant att följa om man även vill få nyheter från ett annat än det klassiska amerikanska eller brittiska perspektivet. Man kommer dock inte från känslan att det finns en underliggande agenda bakom RT och kanalen har också mötts av internationell kritik. Av de inslag RT väljer som toppnyheter och framförallt de man trycker ut över Twitter, är majoriteten sådana som är negativa för USA och NATO. Höstens Twitterfeed från RT har till stor del varit nyheter om Occupy Wall Street där USA ”misshandlar sina egna medborgare och krigsveteraner” och oroligheter i västländer. Ytterst, ytterst få nyheter handlar om Ryssland och rysk kultur, vilket man skulle kunna tycka vore ett huvudintresse för en rysk statligt finansierad internationell tv-kanal. Oroligheter i Ryssland nämns så gott som aldrig.

Russia Today är oavsett agenda ett intressant inslag i nyhetsfloran.

Väntat resultat avseende Syrien

Ryssland och Kina lade i natt in sina veton mot att FN:s säkerhetsråd skulle anta en resolution mot regimen i Syrien. Resolutionsförslaget fördömde den syriska regimens agerande mot civilbefolkningen, krävde ett slut på våldsamheterna och att regimen skulle respektera de mänskliga rättigheterna. Vidare önskade man i resolutionen att generalsekreteraren skulle utse ett särskilt sändebud för Syrien. Resolutionsförslaget avslutades med att FN:s medlemmar bör överväga sanktioner enligt FN-stadgans artikel 41 (dvs ekonomiska) om den syriska regimen inte följer resolutionen inom 30 dagar.

Det är med andra ord en resolution som sänder ett tydligt och avvägt budskap till den syriska regimen. Kina menar å sin sida att omvärlden inte ska blanda sig i vad man anser är syriska interna angelägenheter. Ryssland menar på att ”vissa västerländska huvudstäder agerar för hastigt när det gäller att bedöma den syriska regimens illegitimitet” och hänvisar till ”vissa händelser i Nordafrika”.

Även om resolutionsförslaget bollats tidigare i Säkerhetsrådet, borde utgången av nattens omröstning inte komma som en överraskning för någon. Såväl Ryssland som Kina har avsevärda intressen i Syrien och därmed även den syriska regimens fortlevnad. För rysk del utgör Syrien grunden för landets marina närvaro i Medelhavet och man har investerat stort i att bygga ut och modernisera flottbasen Tartus. I och med den libyska regimens fall är Syrien det enda landet där Ryssland kan påräkna ett starkt stöd i Medelhavsregionen. Kina har också investerat i Syrien, bl a i oljesektorn, men framförallt för att man ser landet som en kommande språngbräda för en ny sidenväg in i Europa. En resolution mot den syriska regimen är också känslig vad gäller kinesisk inrikespolitik och landets efterlevnad av de mänskliga rättigheterna som ju lämnar lite att önska.

Såväl Ryssland som Kina hade även investerat i Libyen och den libyska regimen, men Gadaffi hade på något sätt lyckats förlora deras gunst eftersom resolution 1973 ändå gick igenom. Resultatet för rysk och kinesisk del blir nu med stor sannolikhet att ett antal redan ingångna kontrakt rivs upp, vilket det libyska övergångsrådet redan varnat för.

Fyra länder lade ner sina röster i nattens omröstning, Brasilien, Sydafrika, Indien och Libanon. Det sistnämnda landet kan man lätt förstå varför det lade ner sin röst. De övriga tre är egentligen värda ett separat inlägg.

För övrigt passerade det ryska landstigningsfartyget Cesar Kunikov härom dagen Bosporen för en seglats i Medelhavet och i november löper ut Rysslands enda hangarfartygsgrupp ut från Murmansk med destination Medelhavet.

Ryska armén inför uppdragstaktik

Just nu pågår en omfattande rysk övningsverksamhet. I Kaukasus genomförs övningen Center 2024, gemensamt med Vitryssland genomför övningen Gemensam Sköld och i Östersjön genomförs landstigningsövningar med ett 25-tal fartyg. En minst sagt omfattande samtidigt verksamhet för en försvarsamakt som många många fortfarande vill beskriva som på dekis.

De ryska väpnades styrkorna (försvarsmakten) genomgår just nu en omfattande modernisering på materielsidan där i princip all materiel ska omsättas till ny materiel inom det närmaste decenniet (O-platsen har för övrigt en intressant film som visar mobilisering av förrådsställda T-72 för Center-2011). Parallellt med detta håller Ryssland på att lämna värnpliktssystemet för att delvis alternativt gradvis övergå till ett yrkesförsvar.

Vad som är mer intressant är att läsa att en av målsättningarna med Center 2024 är att utprova en övergång till uppdragstaktik i den ryska manöverkrigföringen. Sovjet var en av pionjärerna inom manöverkrigföring och Ryssland tillämpade detta senast i Georgienkriget med stor framgång. Den avgörande skillnaden mellan västerländsk och rysk manöverkrigföring är på vilken nivå initiativet ligger. I många västländer (och ytterst situationsberoende) kan initiativet i strid ligga på mycket låg nivå utifrån vilka ramar som givits för stridens förande från högre stab, vilket är mer känt som uppdragstaktik. Man förlitar sig på att chefen längst fram i linjen kan bedöma situationen bäst och ger i förväg denne mandat att agera när möjlighet upptäcks, istället för att behöva vänta på beslut från chefer flera nivåer ovanför. I den sovjetisk/rysk modellen har initiativet varit förbehållet mycket hög nivå och man har istället tillämpat ordertaktik i sin manöverkrigföring.

Ryssland har nu sett sig tvunget att vända sig västerut för materielinköp för att tillräckligt snabbt hinna modernisera sina väpnade styrkor. Den inhemska industrin är inte tillräcklig, vilket bland annat Försvar & Säkerhet skriver om. Efter Georgienkriget har Ryssland tecknat utländska kontrakt på bland annat pansarfordon, UAV:er och lednings/landstigningsfartyg av typ Mistral. Efter Georgienkriget har de väpnade styrkor utvärderats med anledning av en rad upptäckta brister under kriget, varvid man i mångt och mycket tittat västerut. Av dessa anledningar är det nu mycket intressant att notera att man i en så stor övning som Center 2024 bestämt sig för att utprova uppdragstaktik.

Väljer man att fortsätta med uppdragstaktik är det sannerligen ett paradigmskifte vi skådar i de ryska väpnade styrkorna. Detta kommer att påverka all militär utbildning och doktrin i västländer som förutsätter att ryska förband agerar utifrån ordertaktik/kommandostyrning.

Som jämförelse kan nämnas att det svenska försvaret enligt nu gällande, kommande och gamla doktriner ska baseras på uppdragtaktik. Uppdragstaktik är inte något som bara beordras fram utan det är i det närmaste en kultur där initiativförmåga och ansvarstagande premieras på alla nivåer. Tyvärr måste man nog säga att vi kommer allt längre ifrån detta i den fredstida försvarsmakten, där högre nivåer känner ett mycket starkt kontrollbehov över detaljer och lägre nivåer inte längre vågar ta intiativ och försöker skjuta ansvar uppåt. Måhända behöver även Sverige en längre och mer omfattande övning likt Center 2024 för att åter hitta tillbaka till uppdragstaktiken.

(Intressant är naturligtvis också att läsa att lede fi i Center 2024 utgörs är radikalt islamistisk. Inget ”Stormakt Röd/Grön/Gul” etc där inte…)

En högst väntad rockad

Idag kom det bekräftelse på det som i flera år varit väntat, nämligen att Medvedevperioden endast var ett konstitutionellt mellanspel innan Vladimir Putin kan återinträda som Rysslands president för eventuellt 12 år till utöver de 8 år han redan suttit fram till 2024. President Medvedev bekräftar på dagens partikongress att detta gjordes upp redan då och att han nu föreslår Putin som presidentkandidat och att han själv avser kandidera till premiärminister. Många rysslandskännare och debattörer ansåg det redan 2024 troligt att det vi ser skulle bli fallet, men kritiserades då som alltför dystopiska. Historien har dock gett dem rätt och i Ryssland har nu dessutom konstitutionen ändrats så att en presidentperiod i framtiden kommer att vara 6 år och som president får man maximalt sitta två perioder på raken.

Som västerlänning är det ofta lätt att man går i fällan att tro att ett i det egna land välkänt och väldefinierat begrepp, till exempel demokrati, har samma betydelse i andra länder. Samspråkar man med ryssar så visar det sig att många har en helt annan uppfattning av demokrati än vad svenskar har. Historieprofessorn Kristian Gerner drar sig till exempel inte för att kalla rysk demokrati för en tragisk komedi. Bland de övriga bloggarna i Rysk Mosaik finns åtskilliga redogörelser för hur det har gått till vid lokalval de senaste åren när man tagit till diverse trick för att få valen att gå åt lämpligt håll. Nu senast på diVERse skildras lokalvalet i St Petersburg som inte offentliggjordes innan det var för sent för oppositionen att anmäla kandidater. Läsvärt är också inlägget om hur det går till att byta partiledare. Det kanske hade varit enklare för vänsterpartiet och centern om kungen hade bestämt åt dem.

Bekymrande är att den demokratiska utvecklingen i Ryssland i mångt och mycket närmast backat, med allt färre fristående tidningar och med hårdare lagar. Återupprättandet av Josef Stalin i landet historieböcker är ett annat illavarslande tecken om inställningen till demokrati och mänskliga rättigheter.

I duon Medvedev/Putin har Medvedev alltid framstått som den mer besinnade av de två. Det blir intressant att se hur pass mycket rodret kommer att läggas om när Putin återtar det. I rysk demokrati är det nämligen inte många som tvekar på att Putin kommer att bli återvald. Allt annat vore en mycket stor överraskning. Putin kan då sitta ändå till 2024 som är det år då han fyller 70. Därefter kan han återkomma som president som 76-åring. En inte helt ovanlig ålder för ryska ledare.

Det finns fortfarande all anledning att hoppas på en positiv utveckling i Ryssland och bland annat genom ökad handel bidrar vi till att en sådan är möjlig. Däremot ska vi i Sverige akta oss för att hamna i beroendeställning till Ryssland genom exempelvis rysk gas. Vi bör förbereda oss på att utvecklingen inte går åt det håll vi önskar. Vi kan nämligen inte göra så mycket åt vårt geografiska läge än att acceptera det som en grundparameter i vår säkerhets- och försvarspolitik.

Exp, SvD, DN, Aft, SR, SVT, GPRIA Novosti, Russia Today

Makt nog att försvara Sverige? (Uppdaterat 22/9 15.30)

Kristdemokraterna anordade idag tillsammans med Folk & Försvar seminariet ”Försvarsmakten 2024 – Makt nog att försvara Sverige?”. Seminariet direktsändes i SVT2 och man får också tacka F&F för den utmärkta servicen att spela in seminarier och lägga upp dem på hemsidan så att man kan se dem i efterhand. Orkar man inte läsa hela detta långa inlägg eller se hela seminariet, så rekommenderas i alla fall summeringen sist i inlägget och Mikael Oscarsson inledande och avslutande ord. Man går dock miste om något eftersom seminariet var mycket intressant och väl värt några av kvällens timmar.

Seminariet inleddes av Kd:s främste försvarspolitiker, Mikael Oscarsson, som redogjorde för bakgrunden till seminariet och de frågor han ställt till Försvarsmakten med stöd av Riksdagens utredningstjänst, också dessa med svar utlagda på F&F:s hemsida. Oscarsson tecknade en mycket allvarlig bild av utvecklingen i Försvarsmakten och framtidens osäkerheter. Sverige väcktes i en säkerhetspolitisk Törnrosasömn av Georgienkriget 2024, vilket nu ställt helt nya försvars- och säkerhetspolitiska krav. Oscarsson betonade också det arktiska perspektivet där han menar att vi inom 10-15 år sannolikt kommer att få se ökade spänningar och kamp om råvarorna. Vidare tog Oscarsson upp Solidaritetsförklaringen och Östersjöperspektivet där bl a en vid det här laget välkänd luftvärnsräckviddscirkel visades. På ämnet kan det också vara intressant att notera finska försvarshögskolans rapport där man konstaterar att Ryssland rustar upp kraftigt nära den finska gränsen, varvid nu Iskanderrobotar får täckning in över Stockholm.

Vad finska FHS mer konstaterar i sin rapport, och som också betonades av Oscarsson, är USA:s allt mer minskade intresse för Europa och USA och NATO-ländernas allt mindre handlingskraft till följd av den negativa ekonomiska utvecklingen, samtidigt som t ex Ryssland än så länge är relativt opåverkat. Finska FHS går så långt som att döma ut Norden som ett militärt vakuum.

Slutligen tog Oscarsson upp det som varnats för flera gånger på WW, senast igår, nämligen Försvarsmaktens annalkande materielkris, där en mycket stor del av försvarets grundläggande materielsystem måste ersättas inom det närmaste dryga decenniet, samtidigt som det inte finns pengar i framtida försvarsbudgetar att lösa ut detta. Materielsystem som berörs är bl a luftbevakningsradarsystemen, ubåtar, korvetter, stridsfordon, skolflyg, uppgradering av transport- och stridsflyg.

Vad som nu sker, och som gårdagens höstbudget är ett tydligt tecken på, är att Sverige likt statsekonomierna i Grekland, USA med flera, skjuter problemen på framtiden och låter dem växa till sig genom att ignorera dem idag. Likt USA:s budgetunderskott bordlägger man frågan till nästa mandatperiod.

Frågor som ständigt återkom i seminariet, med all rätt, var personalförsörjning, materielomsättning och beredskap. Flera gånger ställdes frågan vad som finns tillgängligt idag och imorgon, men något tydligt svar framkom inte. Försvarsmakten genom nye utvecklingschefen brigadgeneral Dennis Gyllensporre konstaterade att beredskapen kontinuerligt höjs, men ekonomin begränsar tillväxttakten på antalet anställda soldater. I dagsläget bemannas krigsförbanden huvudsakligen av icke repetitionsutbildade värnpliktiga, materiel finns till huvudsak, men är ofta inte fördelad på förbanden och förbanden har låg grad av samövning. Organisationen är har inte full förmåga förrän 2024 och 2024 kommer en enklare version vara klar, där huvuddelen av förbanden har kortare beredskapstid än 3 månader. Nuvarande ekonomiska ramar fungerar inte bortom 2024 och det med anledning av ersättning av materiel och att köpkraften reduceras. Läser man i svaren till Oscarsson ser man att ända fram till 2024 kommer förband att bemannas med värnpliktiga som EJ kommer att repetitionsutbildas.

Personalförsörjningen kritiserades på många punkter. Peter Hultqvist (s) konstaterade att USA genomförde sin övergång från värnplikt på 10-15 år. Inget land har försökt sig på att byta ut värnplikten så snabbt som Sverige. Tyvärr tar nog vissa detta som beröm eller något positivt.

En fråga som ställdes till Försvarsmakten var vilken förmåga det fanns för IO14 att växa i storlek om en svensk upprustning skulle behöva genomföras på vilket svaret blev att det finns ingen överkapacitet, vilket inte kommer som någon överraskning för den som är insatt i hur hårt svångremmen dras åt när förband bemannas upp i PRIO. Gyllensporre betonade också att man fram till 2024 räknar med ett lågt hot, men att det inte går att se längre bort än så. Vän av ordning brukar ju då påpeka att det är just därför man måste ta höjd och ha en organisation som snabbt kan växa och hantera det oväntade.

Försvarsdepartementet representerades av Michael Moore, bl a f d utvecklingschef i Försvarsmakten. Han inledde med en historisk utblick över vad som lett fram till kraven på dagens försvar och konstaterar att vi lämnade något som inte fungerade. Vän av historien kan ju då samtidigt konstatera att Moore själv varit högst bidragande till att Försvarsmakten ser ut som den gör idag avseende låg beredskap, underbemanning, stora investeringar i icke-existerande materiel (NBF). Moore satt ju nämligen själv som utvecklingschef och har därefter funnits på Försvarsdepartement i olika befattningar. Man kan också plocka fram Försvarsmaktsidé 2024 som Moore var med och tog fram och konstatera likheterna med dagens och för den delen gårdagens organisation.

I sin roll som departementets man på seminariet talade Moore om att förändringen i Försvarsmakten ska genom en prolongerad ekonomi och att det krävs en implementering av den nya materielstrategin och omfördelning från stödverksamhet till kärnverksamhet. Samarbete mellan nordiska länder och ”pooling” och ”sharing” betonades. Det sistnämnda är ju återigen en papperslösning eftersom lösningen endast går att använda vid övning och vid insatser i insatsområden där landet som står för hårdvaran inte själv har större användning för materielen på grund av nationella insatser. Det är med andra ord en förmåga som inte går att lita på.

Moore jämförde också hela tiden Sveriges försvar med övriga Europa, där han menar det ser mycket värre ut och speciellt avseende stridsflygplan. Moore använder sig då av samma knep som man alltid gjort före honom. Han relaterar till pappersförband. XXX antal JAS 39 Gripen låter ju mycket imponerande, men skrapar man på ytan och kontrollerar uppfyllnaden avseende den materiel och personal som krävs för att operera skarpt är bilden en helt annan, där Libyeninsatsen är ett slående exempel. Siffror på papper är alltid en sak, verkligheten en annan.

Det blev också tydligt när Moore upprepade gånger undvek att svara på den ytterst relevanta frågan om hur mycket de kontrakterade soldaterna kommer att kunna öva i större förband för det nationella försvaret, ställd av f d generalmajoren Jörn Beckman. Beckman konstaterade att de tidvis tjänstgörande soldaterna ska tjänstgöra i Försvarsmakten 20 % av sin kontraktstid och övrig tid i det civila, varvid soldaten kommer att tillbringa ca 1 år och 8 mån i uniform. Av dessa 20 mån kommer 2 x 6 mån att läggas på internationella insatser och Beckman undrade då hur mycket tid som egentligen blir över för större nationella övningar. En högst relevant fråga eftersom detta är kärnan i det kommande nationella försvaret, men Moore hänvisade bara till att det rörde sig om schablonvärden. Ett ej trovärdigt svar och Moore sade själv tidigare under seminariet att träningstiderna blev för korta i värnpliktsförsvaret.

Moore betonade också att Sverige nu ska kunna ge och ta emot militärt stöd. Det tidigare har förmodligen satt sig ordentligt i försvarsdebatten och påminner starkt om dagens internationella insatser. Det senare är ytterst förbisett. Att effektivt kunna ta emot stöd kräver stora investeringar i basstruktur, ledningsförmåga och inte minst stora mängder av samövning. Det senare påpekades också av Jörn Beckman som förde fram att ett förberett stöd är avsevärt bättre än bara ett stöd, vilket oppositionspolitikerna i form av Peter Rådberg (mp) och Peter Hultqvist (s) kontrade med att något NATO-medlemskap kommer inte på fråga och släpade återigen fram det gamla klassiska socialdemokratiska kärnvapenspöket ur garderoben, där nog de flesta trodde att malarna hade förvandlat det till damm.

Officersförbundets ordförande Lars Fresker talade också under seminariet påpekade att 80 % av OF:s medlemmar upplever att man i dagens situation har för låg personaluppfyllnad (officerare), saknar materiel och övar alldeles för lite för att kunna lösa uppgiften väpnad strid. Ett allvarligt betyg på situationen i dagens försvarsmakt. Fresker tog också upp det saknade lagstödet för att kunna skriva kontrakt med de tidvis tjänstgörande soldaterna, vilket Moore påpekade att det ju faktiskt kommer till sommaren. ”Till sommaren” innebär nästan två senare än grundplaneringen och därmed kommer det i hög grad påverka intagandet av den nya organisationen.

Politiker som deltog i seminariet var Allan Widman, Mikael Oscarsson, Peter Rådberg och Peter Hultqvist och diskussionen dem emellan var mycket intressant, där både Widman och Oscarsson öppnade upp för ökade försvarsanslag. Där kan också nämnas att KDU vill se 3-5 mdr ytterligare till försvaret.

Summa summarum: Seminariet är högst sevärt om man orkar sig igenom dess två timmar uppdelat på ett antal filmklipp. Det är ytterst upplyftande att se att försvarsdebatten nu börjar ta fart och att brister som tidigare endast påpekades i bloggosfären nu även återfinns på politisk nivå, som t ex osäkerheten i den nya personalförsörjningen och huruvida man kan behålla soldaterna under hela kontrakten, underfinansieringen av materielsidan, det militära vakuumet på Gotland och mycket annat. Fortfarande råder dock en mentalitet att vilja stoppa huvudet i sanden och skyffla över brister med slarviga uttryck, vilket är fallet avseende materielen och möjligheterna att öva förbanden.

När det som nu visar sig på seminariet att begreppet ”förmåga till väpnad strid” är i högsta grad odefinierat, inser man att det därmed vidöppet för tolkning till användarens fördel. Därmed kommer det att kunna användas som kryphål i försvarsdebatten då allt egentligen kretsar runt ”Försvarsmaktens förmåga till väpnad strid”. Försvarsmakten ägnar i del 2 av sitt svar till RUT två och en halv sida till att försöka förklara begreppet, men det är svårt att säga om man lyckas. Det är skickligt av Oscarsson att ha identifierat denna oklarhet.

Makt nog att försvara Sverige kommer att avgöras av utfallet av den nya personalförsörjningen och möjligheten att samöva organisationen, förmågan att anskaffa ny materiel och inte minst av graden av förberedelser att agera host nation vid emottagande av stöd, där det sistnämnda hittills är helt utan åtgärder eller närmare planering. Det är som bekant mycket känsligt att bedriva alltför nära samövningar, speciellt på svensk mark, med NATO-länder. Självfallet gäller även det sistnämnd vid lämnande av stöd till andra nordiska länder, där stödjande länder behöver basera i Sverige.

Uppdatering 22/9 13.30: Något som glömdes i gårdagens referat var Mikael Oscarsson referat av Försvarsmakten ökade kostnader för upphandling av tjänster, vilka 2024 ökade med 1,5 mdr kr, varav 700 milj kr var konsulttjänster. Oscarsson jämförde då med vad dessa 700 milj kr skulle kunna användas till, t ex betala lön för 2300 soldater eller återupprätta F 16 Uppsala och ändå få pengar över till annat. ”Konsulter behövs, men de skapar inga förband”, summerade Oscarsson.

Uppdatering 22/9 15.30: Staffan Danielsson skriver på SvD Brännpunkt att Sveriges samarbeten med NATO bör utredas inför nästa val. En inte alls dum tanke!

Bloggar: Oplatsen, Tokmoderaten, Cornucopia, Gyllenhaal, SvD ledarblogg, FM Utvecklingsblogg, Försvar & Säkerhet

Den dubbla måttstocken

I Syrien pågår det närmast ett folkmord där regimen sedan veckor tillbaka brukar kraftigt militärt våld mot civilbefolkningen i ”oppositionella städer”. De senaste rapporterna talar till och med om artilleribeskjutning av staden Latakia från fartyg. Det enda våldsmedlet man hittills inte brukat är stridsflyg. Kanske är det för att det var just regimens användning av stridsflyg som var avgörande för den internationella interventionen.

För civilbefolkningens del är det tyvärr dubbla måttstockar som gäller i fallet Syrien. Den libyske ledaren Gadaffi har på senare år inte varit särskilt populär bland övriga arabstater, vilket låg honom till last då han började bruka kraftigt våld. Däremot är hans ställning fortsatt stark inom Afrikanska Unionen, där han tillsammans med Zimbabwes ledare Mugabe åtnjuter en särställning och mycket stor respekt från övriga länder eftersom de suttit på sina poster längst på kontinenten. Samtidigt har Gaddafi tappat kraftigt i popularitet hos såväl Kina som Ryssland de senaste åren. Med tanke på FN:s säkerhetsråds konstellation är det ödesdigert.

Syrien däremot har fördelen av att såväl Ryssland som Kina är intresserat av landet och att nuvarande struktur fortsätter. Samtidigt är EU fortsatt Syriens största handelspartner. Ryssland bygger sedan något år tillbaka en ny stor flottbas som ska utgöra navet för landets marina medelhavsoperationer. Det är långt ifrån säkert att en ny folkvald regering har för avsikt att fortsätta på detta spår. Kina har ekonomiska intressen i Syrien, dels avseende olja, men också då man har för avsikt att använda Syrien som språngbräda för den nya sidenvägen som ska exportera varor till Europa. Att få igenom en resolution i Säkerhetsrådet mot den syriska regeringen och därtill få till en resolution där man liksom i det libyska fallet väljer att se till att R2P, skyldigheten att skydda civila, efterlevs, ter sig därigenom mycket otrolig. Det ligger helt enkelt inte i Rysslands och Kinas intressen.

Av den anledningen är det därför mycket intressant att se den nya turkiska reaktionen på de syriska övergreppen. ”Det här är sista varningen. Nästa gång blir det handling”. Turkiet är ett av Europas militärt starkaste länder och har ett avancerat flygvapen. Syrien har under många år befunnit sig under det turkiska Damoklessvärdet i form av Atatürk-dammen som, förutom att stå för turkisk elförsörjning, reglerar en mycket stor del av Syriens färskvattentillförsel. Syrien har fram till Gazakonflikten härom året funnit sig inklämd mellan en militärpakt mellan Turkiet och Israel. Pakten lär dock ha upplösts i och med Gazakriget och förra årets Ship-to-Gazahändelser. Hur avser Turkiet agera? Militärt eller med andra maktmedel? Kommer man att våga sig på att agera utan en föregående FN-resolution?

Man får även i detta fall instämma med Jan Eliasson i lördagens Nyhetsmorgon: Dubbla måttstockar råder tyvärr.

Amerikansk markering i Arktis

Som även Lars Gyllenhaal meddelar deltar USA med en B-52 i årets upplaga av den ryska flygmässan MAKS i Moskva. Det är inte första gången USA deltar och inte heller första gången med en B-52. Däremot är det första gången man väljer en rutt rakt över Nordpolen. Samtidigt som deltagande på MAKS är en gest av vänlighet så är valet av rutt en tydlig markering att USA inte har för avsikt att vika sig avseende intressen i Arktis.

Ikväll sänds tredje delen av den utmärkta serien Kampen om Arktis i SVT. Mycket sevärt.

Läsvärt om lettiska valet och ryskt inflytande

DN Debatt skriver riksdagsledamoten Mats Johansson (m) om det stundande valet i Lettland och ryska ambitioner att utöva inflytande över de baltiska staterna. Johansson pekar på en rad viktiga punkter och tar bl a upp den svenska solidaritetsförklaringen.

Han har dock fel i en sak: Det är inte bara baltiska politiker som undrar vad den svenska solidaritetsförklaringen innebär rent konkret. Det gör vi även här i Sverige och förmodligen även NATO. Om den svenska solidaritetsförklaringen gentemot de baltiska staterna har en militär sida bör denna framgå klart och tydligt i konkreta åtgärder. På så sätt kan ”försvaret” av Baltikum samordnas och bättre planeras. Ska vi t ex vara beredda på att sända över trupp till Baltikum måste vi planera för anskaffning av fartyg för detta ändamål. Ska vi t ex endast ställa upp som host nation för basering av NATO-stridskrafter bör också detta i detalj planeras och förberedas. Svenska baser är inte anpassade för basering av NATO-stridskrafter i skarpt läge. Det är inte så konstigt egentligen. De är ju efter den stora strategiska blackouten på 00-talet inte ens anpassade för användning av svenska stridskrafter i ett skarpt läge.

Så mycket för de militära implikationerna av solidaritetsförklaringen. Förhoppningsvis och troligen kommer den inte att behöva realiseras, men som med alla försvarsförberedelser minskar risken för att de ska behöva verkställas med förberedelsernas omfattning.

Intressant politiskt är de sex faktorer Johansson listar för vad som talar för ett fortsatt kyligt ryskt förhållande till de baltiska staterna. En av de mest avgörande är utan tvekan beroendet av Ryssland för energiförsörjning. Enerigvapnet är ett av de starkaste i något lands arsenal och Ryssland har sedan tidigare visat på dess möjligheter. Där kommer den svenska elkabeln till Baltikum väl till pass, även om det säkerligen kommer att innebära ett än större svenskt beroende av tysk brunkolsel och högre energipriser. Kanske skulle man ta och kombinera kabeln med en del sensorer nu när vi ändå ska samarbeta om övervakning av Östersjön?

Södra Östersjön stängs

Bloggen O-platsen som bevakar den militära utvecklingen i Ryssland, berättar idag att det ryska medieföretaget RIA Novosti rapporterar det de flesta väntat på, nämligen att det strategiska luftvärnssystemet S-400 / SA-21 nu grupperas i Kaliningrad.

S-400 är ett av de mest långräckviddiga luftvärnsystemen i världen och en utveckling av det 20 år gamla, men fortfarande mycket imponerande S-300 / SA-10. Beroende på vilken robot S-400 utrustas med är räckvidden för systemet upp till 400 km. Olika robotar har olika egenskaper och de mer korträckviddiga är mer lämpliga för mål av UAV och jaktflygplansstorlek, medan de mer långräckviddiga används för större och mer långsamtgående mål på långa avstånd. Dessa robotar når farten Mach 12 ≈ 4 km per sekund. S-400 har också TBM-förmåga, mer populärt kallad robotförsvar.

O-platsen bifogar en intressant karta, snarlik de som tidigare publicerats på WW, där man kan se räckvidden för S-400 med den mest långräckviddiga roboten utifrån grupperingar i det inre av Finska Viken och Kaliningrad. Svårare att se är den gröna ringen som visar på räckvidder om systemet grupperas på det av Sverige frivilligt demilitariserade Gotland. Värt att notera är också att det mest långräckvidda svenska luftvärnssystemet, RBS 97 Hawk, en drygt 40 år gammal konstruktion även om det uppgraderats under resans gång, har en räckvidd på en tiondel av S-400:s mest långskjutande robot – dvs 40 km. Ta alltså en ring som är tiondelen så stor som de ringar som presenteras på O-platsens karta.

Kombineras detta luftvärnssystem med ett kvalificerat landbaserat sjömålsrobotsystem har man effektiv kontroll över södra Östersjön både i luften och på havsytan. Återstår då vad som händer under havsytan. Vore jag Ryssland hade jag alla gånger kombinerat Nord Stream med sensorsystem motsvarande SOSUS. Med tanke på Gazproms ställning nära staten, den mycket suddiga gränsen mellan rysk storfinans, stat och militär, samt det faktum att en mycket stor del av den ryska ekonomin och de kommande 10 årens satsning om 4 biljoner (sic!) SEK på försvaret bygger på energiinkomster, vore det mycket märkligt om man inte  valde att utnyttja den givna möjligheten. Helt enkelt mycket oryskt.

En egen rysk SOSUS-linje i Östersjön ger möjlighet att kontinuerligt spåra NATO:s fartygstrafik och undervattensrörelser. NATO och framförallt USA har sedan tidigare deklarerat avsikten att öka närvaron i Östersjön. Till del kan detta förklaras med stöd av de baltiska staterna i enlighet med artikel 5, men också Östersjön är intressant ur amerikansk synvinkel för robotförsvar. Från fartyg i Östersjön med robotförsvarsförmåga har man möjlighet att bekämpa interkontinentala robotar avfyrade från t ex Iran mot USA.

När nu S-400 grupperats i Kaliningrad har man från rysk sida möjligheten att stänga södra Östersjön och polskt luftrum för dem som man inte vill ha där. NATO-flyg i baserat i Polen tvingas att operera på låg höjd om man ska undgå S-400. För svensk del handlar det om att uppträda under 5000 m höjd, såvida inte systemet kompletteras med externa sensorer med förmåga att se ”over the horizon”. Framförallt innebär S-400 att man inte längre kan uppträda ohotat med flygspaningsradarsystem i södra Östersjön, vilket både kommer att påverka NATO:s AWACS och svenska ASC 890. Dessa vill operera på höjd över 6000 m och har då ungefär samma räckvidd som S-400 som har ett fartöverläge om 11 gånger ljudets hastighet. S-400 kommer också med sina kraftfulla radarsystem att begränsa verkan hos stealthflygplan. Dessa upptäcks sannolikt inte framifrån förrän på mycket korta avstånd, men så fort man lämnar motkurs ökar risken för upptäckt avsevärt och därmed risken för bekämpning, vilket AUSAIRPOWER tagit upp i ett antal artiklar.

Folk & Försvars seminarieledare beskrev vid Sälenkonferensen förra året S-400:s förmåga för den politiska panel man utsatte för ett krigsspel grundat i solidaritetsförklaringen där NATO ville utnyttja svenskt territorium för att stötta de baltiska staterna. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin ansåg scenariot rappakalja och menade att NATO kunde basera i Polen och ville inte alls höra på något inspel om S-400.

Vad som inte syns på O-platsens karta är att de synliga grupperingar av S-400 tillsammans med en gruppering av samma system på Kolahalvön effektivt luftförsvarar halva den europeiska ryska fronten – med endast tre system. Alla flygstridskrafter som närmar sig Ryssland på höjder över 5000 m kommer att kunna bekämpas. Lägg därtill sedan kompletterande luftvärnssystem som S-300 och arméförbandens taktiska luftvärn samt jaktflyg och man har ett mycket komplett luftsvarssystem utom mot mycket lågtflygande och snabba mål.

Med tanke på Kaliningrads ringa yta kommer långskjutande artilleri grupperat i Polen att kunna påverka S-400 och allt annat som grupperas i Kalingrad, men det är ett vapensystem som fungerar åt bägge håll. S-400, liksom grundsystemet S-300, kan dessutom användas som en enklare version av långräckviddig markrobot.

I grundläget innebär grupperingen av S-400 i Kaliningrad för svensk del att man vid uppträdande med incidentroten samt ASC 890 i södra Östersjön ständigt kommer att befinna sig inom porté för ryskt luftvärn, även om man uppträder i svenskt luftrum. I vardagen betyder detta inte så mycket, men vid den minsta höjning av hotbilden kommer S-400 bli en faktor att räkna med, liksom det faktum att såväl Karlskrona som Ronneby ligger inom porté för den kvalificerade markroboten Iskander, vilken frambaserades till Kaliningrad som svar på amerikanska Patriotrobotar i Polen.

I skenet av ovanstående dystra uppgifter känns det skönt att man kan gotta sig i att NATO, enligt Försvarsdepartementet, ger det svenska försvaret mycket höga betyg för framtida försvarsplanering. Synd bara att man inte bekymrat sig det minsta om Gotland eller svensk luftvärnsförmåga. Ett demilitariserat Gotland kommer med sitt strategiska läge att vara oerhört attraktivt för alla aktörer att besätta i händelse av risk för ofred.

Huggsexan om Arktis närmar sig

DN har hittills varit den enda svenska tidning som visat Barentsfrågorna något intresse och det fortsätter man med idag då man på nytt skriver om den förestående huggsexan om Arktis naturtillgångar. De till Arktis gränsande länderna fortsätter att försöka positionera sig på bästa sätt inför framtiden och göra anspråk på så stora områden som möjligt i syfte att komma åt de mineral-, gas- och oljefyndigheter som bedöms finnas gömda under isen och havet. I bästa fall löses dessa på fredlig väg vid förhandlingsbordet, liksom Norge och Ryssland förra året gjorde med en segdragen gränsfråga.

Vad som oroar är dock att en arktisk kapprustning verkar vara under uppsegling sedan Ryssland tidigare i år annonserat att man avser starta två nya arktiska brigader. Premiärminister Putins lämnar inget tvivel om avsikterna, när han meddelar att Ryssland inte kommer att ge upp sina territoriella krav i Arktis och att landet ska skydda sina geopolitiska intressen ”fast och konsekvent” (DN). Intressant för svensk del är att man säger sig komma att modellera dem efter svenska, norska och finska förebilder. I slutet av maj meddelades också från rysk sida att man avsatt 20 biljoner rubel (ca 4 biljoner SEK!) för modernisering av de väpnade styrkornas utrustning under den kommande tioårsperioden. Det är motsvarande 400 miljarder kr per år, jämfört med de svenska 40 miljarderna för hela försvarsbudgeten. Det vore intressant att veta var dessa finanser kommer ifrån.

Kanada avser återigen att genomföra militära övningar i landets absolut nordligaste delar och har även talat om att anlägga nya baser där. Som bekant har Norge sedan några fastställt att den absoluta tyngdpunkten i landets försvar ska ligga i landets norra del. Man har därför flyttat högkvarteret dit och efter inköpet av Joint Strike Fighter förväntas endast en flygflottilj bli kvar. Denna blir då antingen i Bodö eller också en helt ny etablering på Evenes (Narviks flygplats). Även från amerikanskt håll har man blivit mer och mer intresserad av marina operationer i arktiska farvatten.

Sverige har inga anspråk på landområden i Arktis, men ingår däremot i Barentsområdet och kommer i högsta grad beröras av grannländernas kamp om Arktis naturresurser. Inte minst genom att Sverige sedan maj är ordförande i Arktiska rådet, men även i hög grad om den säkerhetspolitiska situationen i Barentsregionen skulle förvärras just genom vårt geografiska läge mellan flera av aktörerna.

Läs gärna Cornucopia om hur peak oil och gas snart drabbar grannländerna.

Bloggar: Gyllenhaal, Observationsplatsen