Författararkiv: Wiseman

Sprickor i den ryska fasaden?

Uppföljning från förra inlägget:

SVT Rapport hade ikväll ett intressant inslag (ca 13.30 in) om de stupade ryska fallskärmssoldaterna. Inslaget innehöll även en intervju med journalisten och politiker Lev Shlosberg, som var den som först uppmärksammade de nyligen begravda fallskärmsjägarna i Pskov. I en tv-intervju återgiven av den ryska nyhetssajten NEWSru berättar Shlosberg om de intervjuer han fått med överlevande fallskärmsjägare. De uppger att förbandet kommenderades till Rostov-regionen på övning och väl där ställdes man inför fullbordat faktum att man skulle fortsätta in i Ukraina. Vidare berättades om det ”anhörigstöd” som lämnats de efterlevande. Antingen håller man tyst eller så försvinner vissa förmåner. Idag kunde man också läsa om att de ryska förbanden på Kolahalvön också begravt sina första döda. Officiellt heter det att de omkommit på övningar som ägt rum i Rostov-regionen (nära ukrainska gränsen och det område där frivilliga till de pro-ryska styrkorna tidigare utbildats). Fler och fler ryssar blir nu medvetna om det hemliga krig som förs i Ukraina.

BBC har lagt ner stor energi på att dokumentera det hemliga ryska kriget i Ukraina och då även fokuserat på nedskjutningen av MH17. Ikväll sändes en dokumentär på BBC One där man lyckats intervjua tre civila i trakten av Snizhne, Ukraina varifrån luftvärnsroboten tidigare förmodas ha avfyrats. De tre berättar var för sig att de har sett ett robotfordon opererat av vad de uppfattade som ryska soldater, då dessa talade ryska utan ukrainsk dialekt. Förhoppningsvis går dokumentären senare att se på nätet.

EU skulle idag införa nya sanktioner mot Ryssland, men införandet har skjutits fram några dagar. Fortfarande ikväll råder oenighet om sanktionernas utformning, där särskilt ett EU-land (oklart vilket) uppges kämpa emot. De sanktioner som bli aktuella blir också förhållandevis lindriga i syfte att få med så många stater som möjligt och drabbar därför inte heller något område där det verkligen skulle svida. För Ryssland som har haft gott om tid för förberedelser är det bara att effektuera nästa motdrag, vilket man redan tidigare varnat för, nämligen att förbjuda europeisk flygtrafik genom ryskt luftrum. Därmed kommer många europeiska flygbolag som redan har det ekonomiskt svårt att drabbas hårt och inte osannolikt riskera konkurs.

EU ger sig här på ett spel man inte har förstånd nog att spela annat än halvdant och blir därmed övertrumfat av Ryssland som kan spelet utan och innan liksom EU:s svagheter. Det finns inget som tyder på att Ryssland kommer att vika sig för några sanktioner utan att det här är snarast åtgärder som man kalkylerat med och är beredd på. Sålunda kan sanktionstrappan komma att fortsätta. Carl Bildt gjorde därför klokt i att varna i lördagens Dagens Industri för investeringar i Ryssland. Fortsätter sanktionsspiralen kommer Ryssland till slut att hota med förstatligande av utländska företag i vissa väl valda länder.

Fortfarande håller Ryssland en av Estlands mest meriterade säkerhetspoliser fången anklagad för spioneri efter att ha kidnappat honom från estniskt territorium. Fler och fler bedömare, däribland FOI är nu övertygade om att aktionen var avsiktlig och ett sätt att näpsa Estland, USA och NATO efter Obamas besök dagarna innan. En enstaka estnisk tjänsteman är inte nog att trigga någon självförsvarshandling enligt artikel 5. Här visar Ryssland återigen prov på hur man bemästrar konsten att koka upp vattnet så långsamt så att groda aldrig hinner hoppa ur innan det är för sent.

De svenska  och finska lärdomarna av detta måste bli att om Ryssland nu inte ser några problem med att från ett NATO-lands territorium kidnappa en hög tjänsteman – vad är man i så fall beredd att göra och vilka risker är man beredd att ta mot ett land som inte är medlem i NATO eller annan försvarsallians?

Av ovanstående kan vi sluta oss till att Ryssland inte drar sig för att utnyttja och straffa EU:s ekonomiska svagheter, medan man låter USA komma lindrigare undan. Man vet att EU med dess ekonomiska känslighet och svårigheter att komma överens inbördes, är den svaga länken i västvärldens hållning. Vi ser återigen bevis för att Putin läser västvärlden som en öppen bok, vilket inte är så konstigt med tanke på att hans tidigare profession och studier, medan USA och Europa famlar i mörkret när det gäller hur Ryssland fungerar.

HIttills tyder tyvärr ingenting på att den negativa säkerhetspolitiska spiralen är på väg att hävas. Istället uppvisas allt starkare tecken på en ideologisk konflikt mellan Ryssland och västvärlden. De sprickor som börjat anas i den ryska fasaden verkar än så länge inte gå djupare än putslagret.

Läs gärna Försvar och Säkerhet om läget i den svenska försvarspolitiken. Ett mycket bra, men oroande inlägg.

Vad är krediten på ett guldkort i NATO?

Utvecklingen i Ukraina
Den säkerhetspolitiska utvecklingen fortsätter i en rasande takt och det tyvärr åt fel håll. I Ukraina har regeringsstyrkorna sedan Ryssland kraftigare inblandning i kriget för drygt två veckor sedan lidit mycket svåra förluster och retirerat ut ur större delar av Donbass-regionen. Det är svårt att tänka sig idag, men för bara tre veckor sedan var de pro-ryska styrkorna i princip inringade i Luhansk och Donetsk. Striderna har också blivit mycket kostsamma för Ryssland och flera ryska media granskar nu öppet de ryska förlusterna i Ukraina. Elitförbandet 76. luftlandsättningsdivisionen uppges ha förlorat ett helt kompani på en gång vid en strid, med upp till 140 döda enligt soldater i förbandet som varit i kontakt med ryska journalister (transkription av samtal med soldater). Den som kan sin krigsvetenskap, vet att skadeutfallet i regel är proportionerligt till dödstalen och sin tur proportionerligt till antalet stridande. 140 stupade skulle i så fall innebära flera tusen stridande ryska soldater. Som av en händelse genomförde det ryska strategiska transportflyget i västra militärområdet en evakuerings- och sjuktransportövning under tre dagar i början av förra veckan. Rysk stats-tv hade idag ett inslag om begravningen av en fallskärmsjägare från 98. luftlandsättningsdivisionen i Kostroma. På semestern hade han begett sig för att strida i Ukraina för en månad sedan och där stupat, enligt rysk tv. Som av en händelse tillhörde han samma regemente som det 10-tal fallskärmsjägare som tillfångatogs i östra Ukraina vid ungefär samma tidpunkt efter att ”ha kört vilse” enligt ryska myndigheter.

Efter de omfattande ukrainska förlusterna och den oväntade motoffensiven givet de pro-ryska styrkornas materiella och personella status, meddelade den ukrainske försvarsministern Valerij Geletey i måndags att de ukrainska styrkorna nu har retirerat ut ur Donbass och att all kraft nu måste fokuseras på att försvara övriga Ukraina. Vidare meddelades att Ryssland under de gångna dagarna hotat Ukraina med kärnvapen. Ett hot som är mycket svårt att verifiera, men som samtidigt skulle vara oerhört effektivt. Vem har råd att syna en motståndare som drar sig till att hota med taktiska kärnvapen? Skulle världens övriga kärnvapenländer initiera ett globalt kärnvapenkrig för att Ukraina blivit utsatt för ett antal mindre kärnvapenladdningar? Knappast.

Den ukrainska lärdomen för världens övriga mindre kärnvapenstater är tyvärr att aldrig ge upp de kärnvapen man har. De garantier om skydd som Ukraina erhöll mot att överlämna sina kärnvapen till Ryssland har idag visat sig värdelösa. Det visar också hur sårbar en stat är som inte har egna kärnvapen eller omfattas av en försvarsorganisation med kärnvapen.

Det återstår nu att se vilka möjligheter som finns att deeskalera situationen i östra Ukraina, där president Putin närmast slår knut på sig sig själv i ambitionen att förhandla fram en vapenvila och samtidigt försöka behålla masken att Ryssland inte alls är en part i kriget. För Rysslands del räcker det gott och väl med att situationen utvecklas till en frusen konflikt med ett permanentat vapenstillestånd. Detta skulle medge att hålla NATO utanför Ukraina, vilket har varit en av Rysslands övergripande målsättningar. Därtill har den lyckade motoffensiven inneburit att de pro-ryska områdena nu till stor del innefattar den för Ryssland kritiska vapenindustrin. Hur man ska säkra försörjningen till Krim är fortsatt ett problem, men kan kanske lösas vid förhandlingsbordet i utbyte mot vissa eftergifter. Den vapenvila som undertecknades i Minsk igår och som skulle träda i kraft under gårdagskvällen, har inte hållit på alla platser. Stalltipset är ändå att de östra delarna av Ukraina är att betrakta som ryska framöver, på samma sätt som Transnistrien, Abkhazien och Syd-Ossetien.

Intresseområden och kolvätefyndigheter i Arktis. Grafik från International Institute for Strategic Studies


Ringar på vattnet
Rysslands annektering av Krim och därefter kriget i Ukraina har av naturliga skäl skapat reaktioner i Europa och lett till en allmänt höjd beredskap i NATO och sanktioner från USA och EU gentemot Ryssland. Det kom därför inte som en överraskning att Ryssland under onsdagen meddelade att man nu kommer att genomföra en revision av sin säkerhetsdoktrin (jag har skrivit om den förra från 2010 här). I årets version kommer USA och NATO att uppgraderas till stora hot mot den globala freden och Ryssland. Likaså säger man i den nya doktrinen att kampen om energiresurser i framtiden kommer att forma de internationella relationerna, vilket kan komma att medföra väpnade konflikter längs Rysslands gränser. Den som har läst Rysslands tidigare säkerhetsdoktriner och doktrin för Arktis, och följt den ryska upprustningen under de senaste åren, vet att upprustningen i hög grad fokuseras mot just operationer i Arktis och Arktis pekas även direkt som fokusområde för den nya doktrinen. Majoriteten av rysk BNP härrör från gas- och oljeexport och under 2020-talet förväntas de nu kända ryska resurserna börja sina och därmed försvinner den ekonomiska basen för den ryska basen. Främst av denna anledning utgör Arktisområdet och dess hittills oexploaterade resurser ett mycket stort ryskt nationellt intresse, vilket 2008 föranledde Ryssland att anta en särskild doktrin för Arktis. I doktrinen stipuleras bland annat målsättningen att använda Arktisområdet som framtida resursbas för att lösa landets socioekonomiska problem. Arktisområdets gränsdefinitioner listas, liksom att de kan komma att förändras genom beslut i Ryssland samt internationella avtal.

I torsdags landade president Obama in i Estland. I sitt tal i Tallinn, vilket utan tvekan kan jämföras med president Kennedys berömda tal i Västberlin 1963 (Ich bin ein Berliner), utlovade Obama att USA alltid kommer att ställa upp till de baltiska staternas försvar och underströk därtill allvaret i NATO-stadgans artikel 5 om kollektivt självförsvar. Vidare hade Obama tidigare under dagen utlovat att USA kommer att basera stridsflygplan i Estland för att bl.a. delta i övningar i Norden och Baltikum. Detta är en för Ryssland högst oönskad händelseutveckling. Jag tror heller inte att detta är den sista förstärkningen NATO genomför i Baltikum. Ryssland ser av naturliga skäl NATO:s förstärkningar som opåkallade, och båda sidor talar om den andres agerande som brott mot avtalet från 1997 om relationerna mellan NATO och Ryssland. Det viktiga är egentligen inte vem som har rätt, utan att meningsskiljaktigerheter råder. Därmed riskerar ytterligare ett samarbetsavtal rörande förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder i Europa att fall.



Implikationer för Sveriges säkerhetspolitiska situation
För svensk del är ovanstående ytterligare nyheter av det dåliga slaget. I svenskt medvetande skulle Sverige efter murens och Sovjetunionens fall befinna sig i den lugnaste avkroken av världen. Nu är istället situationen den att Sverige ligger mitt emellan två av de säkerhetspolitiska tyngdpunkter som existerar mellan Ryssland och övriga nationer. Som påpekat i flera tidigare inlägg är Östersjön av mycket stor ekonomisk vikt då denna utgör transportled för en mycket stor del av Rysslands BNP. Mer bekymrande är att det säkerhetspolitiska läget nu och i framtiden innebär att Östersjöområdet kommer att utgöra den primära friktionsytan mellan EU/NATO och Ryssland. Endast i Östersjöområdet har NATO direkta landgränser till Ryssland och det senaste året har inneburit flera otrevliga kraftmätningar i och över Östersjön och med största sannolikhet även under ytan. För båda aktörer utgör svenskt territorium nyckelterräng, vilket placerar Sverige i ett mer bekymrande läge nu än under det Kalla Kriget då Centraleuropa var huvudskådeplatsen.

Den säkerhetspolitiska situationen i Europa sägs nu av det svenska politiska toppskiktet vara den allvarligaste sedan 1945. Tyvärr finns det inte mycket som tyder på att utvecklingen överhuvudtaget kommer att vända. Denna utveckling har föranlett flera av de svenska politiska partierna att tala om öka försvarsanslag (läs gärna valguiden som är länkade i spalten till höger). I själva verket är de föreslagna ökningarna knappt en puts i marginalen, vilket var något jag uttalade mig om i DN igår. De av Alliansen på DN Debatt i onsdags annonserade ökningarna, handlar om en förstärkning på knappt 0,8 % under perioden fram till 2018. Detta är alltså resultatet av sommarens upptrappning av kriget i Ukraina och det allvarligt försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa med tonvikt på Ukraina och Östersjöområdet. För vidare diskussion i anslagsfrågan rekommenderas Försvar och Säkerhet, där Johan Wiktorin indexerar de senaste årens negativa säkerhetspolitiska utveckling mot de svenska försvarsanslagen. Det är ingen vacker syn.

Jag kan konstatera att där en brandslang skulle behövas för att kunna skydda hemmet mot omvärldens bränder så har politiken budgeterat för en blomspruta. Krona för krona. Sverige har dock enligt media fått ett guldkort av NATO som partner. Frågan är vilken kredit ett guldkort har. Uppväger krediten de 0,85 % av BNP som Sverige underskrider den rekommenderade försvarsanslagsnivån?


Övrigt:
Igår påbörjades en märklig händelseutveckling genom kidnappningen av den estniske säkerhetspolisen Eston Kohver vid en gränsstation nära den ryska gränsen, där såväl rökhandgranater och radiostörning uppges ha använts. Initialt lät detta som något som hade med organiserad brottslighet att göra, men som nu visat sig vara en FSB-operation då Ryssland i en kommuniké meddelat att man gripit en estnisk spion på ryskt territorium med pengar, vapen och radio. Bilden bekräftas av att FSB för tre år sedan pekade ut Kohver som en av de främsta underrättelseofficerarna som är aktiva i Pskovs oblast. Därmed kan detta bli en historia som riskerar att dra ut på tiden, där Ryssland nu medvetet provar gränser för hur man kan agera, inte minst efter president Obamas utfästelser till Baltikum.

President Putin har också enligt uppgift en ”personlig relation” till Estland, då hans far som genomförde sabotageuppdrag bakom de tyska linjerna i Estland förråddes av lokalbefolkningen (nämns i bl.a.”Ryska elitförband” samt denna artikel från Moscow Times).


DN

Ett krig i Europa (uppdaterat 31/8 06.10)

Larmet ska inte utlösas 
Situationen i östra Ukraina fortsätter sin nedåtgående spiral och de ryska maktansträngningarna har kraftigt intensifierats de senaste två veckorna, sedan ukrainska regeringsstyrkor sommaren haft stora framgångar. Ryssland med president Putin vid rodret har ansträng,att utnyttja det västerländska politiska systemet och kulturen på bästa sätt. EU, NATO och USA är kraftigt efter i beslutscykeln och begränsas av svårigheter att enas kring en handlingslinje samt att inte vilja acceptera situationen för vad den är. Den ryska desinformationen där man över tiden jobbar med dubbla budskap, fokuserar mot just dessa områden. Typiska exempel är de ständiga motstridiga budskapen från ryska politiker och makthavare, och inte minst hur man den senaste veckan väljer att trappa upp offensiven samtidigt som toppmötet i Minsk ska påbörjas? Det ska förefalla orimligt att ett land som kallar till toppmöte samtidigt väljer att trappa upp sitt militära maktutövande. Det är också på detta sätt vi ska se nattens utspel från Kreml. Ett utspel där president Putin uppmanade milisen i sydöstra Ukraina (i själva verket ryska styrkor) att öppna för ukrainska förband som inringats där att dra sig ur genom en ”humanitär korridor”. Utspelet var sannolikt också tajmat till att presenteras först efter president Obamas rätt intetsägande tal i går kväll. Återigen appellerar Putin till dem i väst som fortfarande vill greppa ett sista halmstrå, medan den faktiska händelseutvecklingen fortsatt kommer att gå en annan väg. Att skapa förvirring i beslutsprocessen är ett mycket effektivt verktyg.

Vad gäller de militära insatserna har man i Ryssland varit mycket noggrann med att inte utlösa den i väst efter invasionen av Krim höjda larmberedskapen för militära aktioner. När den västerländska kritiken blivit tillräckligt stark mot ryska truppsammandragningar längs den ukrainska gränsen, har man helt sonika dragit tillbaka de förband man förnekat funnits där och lite senare upprepat proceduren igen. På detta sätt har man framkallat något av en ”Peter och vargen”-effekt av den västliga retoriken. Under våren tillfördes därför östra Ukraina endast frivillig personal och utan tyngre materiel. Under början av sommaren fördes de första tre stridsvagnarna över gränsen, vilket visade att detta inte var tillräckligt för att utlösa några starkare reaktioner i väst, då det hette att rebellerna tagit över stridsvagnar från ukrainska förråd. Under sommaren fortsatte så tillförseln av tyngre materiel i allt större skala, men i så pass låg grad att det inte utlöste några kraftigare reaktioner i en västvärld som inte ville inse situationen. Ett mycket smart tillvägagångssätt som jag och Oscar Jonsson analyserat i tidigare inlägg under sommaren.
Det enda bakslaget har varit nedskjutningen av Malaysian Airways MH17, som innebar att fokus i för hög grad kom att vändas mot situationen i östra Ukraina. En fokus som annars låg på situationerna i Gaza, Syrien och Ebolautbrottet i västra Afrika. Här kunde ukrainska armén utnyttja situationen till att intensifiera sin offensiv och ta tillbaka stora landområden då det blev tillfälligt avbrott i de ryska förstärkningarna. Samtidigt lyckades den ryska propagandaapparaten till stor del diskreditera den information som pekade ut Ryssland som ansvarigt för nedskjutningen. Den ukrainska offensiven öppnade dock dörren för en möjlighet att spela ut kortet om en förestående humanitär katastrof i östra Ukraina, med möjligheten att ryska fredsbevarande styrkor skulle kunna avhjälpa detta. Förslaget vann dock inget stöd i FN:s Säkerhetsråd.

Konvoj 

Istället lanserade Ryssland en ”humanitär” hjälpkonvoj till östra Ukraina. Av förståeliga skäl motsatte sig Ukraina detta, men gick så småningom med på att släppa in hjälpen om denna lastades om till andra fordon innan gränspassage och eskorterades av Röda Korset. Inspektionen av de ryska lastbilarna visade att många var närmast tomma så när på några få mjölsäckar. Ryssland valde också att köra in konvojen i Ukraina utan bistånd av Röda Korset och på en helt annan plats än den som motvilligt godkänts av Ukraina. Här börjar egentligen det intressanta.
Efter att hjälpkonvojen korsat gränsen satte den kurs på industristaden Lugansk i östra Ukraina, vilken Ryssland utpekat som i stor nöd. I bl.a. Lugansk lastades lastbilarna återigen av utan internationell övervakning, men återvände inte direkt och definitivt inte tomma. Istället påbörjades en extraktion av delar av den för Rysslandkritiska ukrainska krigsindustrin. Under den tid som den ryska konvojen spenderade i östra Ukraina lastades maskineri, delar och produkter från bl.a. en fabrik i Donetsk som tillverkar radar- och telekrigssystem, en fabrik som tillverkar delar till några av de ryska kärnvapenrobotsystemen samt den fabrik som är den enda i f d Sovjetunionen som tillverkar turbinblad till flygmotorer och därtill andra kritiska komponenter till flygmotorer. Dessa industrier är arv från det gamla Sovjetunionen efter vars upplösning industrier kommit att ligga i olika länder, varvid Ryssland till stora delar varit tvunget att importera krigsmateriel till sin upprustning. Konstigt nog höll Ukraina igång exporten av krigsmateriel till Ryssland ända till juni då president Poroshenko beordrade att den skulle avbrytas. President Putin yttrade tidigare under våren att Ryssland inom ett år skulle ha ersatt bortfallet av krigsmaterielimport med egen produktionen. Ett uttalande som förkastades av internationella bedömare. Det var nog dock få som då gissade sig till att plundring skulle vara ett led i detta. Återigen var det en mycket skickligt genomförd operation, genomförd framför näsan på såväl den ukrainska regeringen som resten av världen. I veckor hade Ryssland berättat om denna hjälpkonvoj man vill genomföra till stöd för de nödlidande och hur de hemska ukrainarna försökte förhindra det. Ett snilledrag som innebar vinst för Ryssland på alla plan. Ukraina tvingades rätta sig efter den ryska viljan och man kunde därtill genomföra uthämtningen av krigsmateriel/industri. Inte omöjligt en av världens skickligast genomförda operationer, väl i klass med Glomar Explorer. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov utlovade under början av veckan också att en ny ”hjälpkonvoj” snart ska skickas.
Satellitbild av ryska lastbilar ur hjälpkonvojen i anslutning till ukrainsk krigsmaterielfabrik
En andra front 
I helgen kom rapporter om stora ryska trupprörelser över gränsen in på ukrainskt territorium och för första gången tillfångatogs under förra veckan personal från ryska reguljära förband. Samtidigt upptäcktes också gravar i Ukraina för soldater från det ryska elitförbandet 76. luftlandsättningsdivisionen i Pskov (en gång i tiden tillmätt så stort värde att svensk beredskap justerades utefter var divisionschefen befann sig). Veckan innan hade också brittiska journalister rapporterat egna observationer om reguljära ryska mekaniserade förband som korsade gränsen in i Ukraina. Under början av denna vecka kom ytterligare rapporter om att stora förband korsat gränsen och att hårda strider stod längs kusten till Azovska sjön, varvid det blev uppenbart att Ryssland öppnat en ny front i kriget.
Denna andra front i söder längs Azovska sjön bedömer jag ha som mål att öppna en landkorridor från Ryssland till Krim. Krim är sedan annekteringen en rysk logistisk huvudvärk då området ej är självförsörjande på el, vatten och livsmedel. Även här har Ryssland offentliggjort en plan bl.a. byggandet av en bro över Kerch-sundet. Detta är dock ett projekt som beräknas ta minst 5 år. Tills dess är försörjningen av Krim mycket osäker och egentligen beroende av ukrainsk välvilja. Sålunda lär det stå högt upp på den ryska agendan att trygga Krims försörjning.

Ryska ekonomiska och industriella intressen i Ukraina
I förrgår kom uppgifter om att ett hemligt möte mellan USA och Ryssland hade hållits i Finland under sommaren för att diskutera en lösning på Ukraina-krisen (även bekräftat från finska myndigheter). Bland de krav som Ryssland lagt fram återfinns också just tryggandet av det ukrainsk-ryska försvarsindustrisamarbetet och försörjningstrygghet för Krim. Jag bedömer också dessa som två av de övergripande strategiska målen med de ryska operationerna i östra Ukraina, liksom att hålla Ukraina utanför NATO (återfinns indirekt i kraven som framfördes i Finland). Bidragande mål är även tryggande av rysk basering i sydvästlig operationsriktning, stärkande av nationell självkänsla och ett försvagande av EU. Troligast bedömer jag är att Ryssland nu fortsätter de militära operationerna längs med Azovska sjöns nordkust med tillägg av ytterligare viss geografisk massa som senare vid ett förhandlingsbord kan lämnas tillbaka medan man behåller en korridor, eventuellt i form av en frusen konflikt med ”ryska fredsbevarare” på marken. Farligast vore fortsatta operationer västerut för att upprätta Novorossija, men det folkliga stödet i Ukraina för något sådant är lågt, varvid det skulle binda stora ryska styrkor för att upprätthålla detta. Besvärande är dock att president Putin i natt talade i termer av Novorossija, vilket han inte gjort förut. För ukrainsk del är frågan när och om man ska utlysa allmän mobilisering. En sådan skulle drabba den redan mycket hårt ansträngda ukrainska ekonomin, vilket sannolikt bidragit till att ett sådant beslut aldrig fattats, trots många förespråkare.
Man ska vidare bära i åtanke att den ukrainska operationen i sig endast är en delmålsättning för Ryssland i ett längre perspektiv (Rekommenderar läsning av min inläggsserie Strategiska Realiteter 1-4 från 2012).
Oviljan att acceptera situationen
Putin har haft initiativet hela vägen sedan invasionen av Krim i början av mars och inte tappat det för ett ögonblick. Inte ens i samband med MH17. Man kan därtill konstatera att de västliga sanktionerna inte ger någon effekt. De hårdare sanktioner som effektuerades efter MH17 var man redan förberedd på i Ryssland och kunde snabbt tillämpa egna motsanktioner som vid första anblicken tedde sig som riktade mot den egna befolkningen. I själva verket har dessa matimportsanktioner visat sig effektiva i att splittra viljan i EU, då man i Ryssland helt korrekt analyserat att EU:s jordbrukspolitik, med en överproduktion som kräver avsättning i andra länder, är en av unionens stora svagheter. Sverige är visserligen inte direkt drabbat av sanktionerna, men kommer att drabbas indirekt när andra europeiska jordbruksvaror nu ska avsättas till låga priser inom unionen. Redan nu protesterar bönder i södra Europa mot de sanktioner mot Ryssland som orsakat motsanktioner, vilka i sin tur gör att böndernas inkomster är i fara. Den västerländska oviljan att tillämpa hårdare sanktioner bevisar återigen att det handelsutbyte som liberal säkerhetspolitik utpekat som krigsavhållande, snarast istället visat sig vara ett hinder för effektiva sanktioner mot en aktör som väljer att inte spela enligt den västerländska regelboken.
Statsminister Fredrik Reinfeldt hör till dem som fortsatt greppar efter det sista halmstrået genom att under eftermiddagen i radio säga att situationen nu är så nära krig man kan komma. För de flesta står det dock fullständigt klart att det nu utspelas ett krig mellan Ryssland och Ukraina och att förlusterna på bägge sidor är kraftigt stigande. ”Premiärministern” i ”Folkrepubliken Donetsk” meddelade idag att hans styrkor har stöd av 3000 ryska soldater. De ryska soldatmödrarna, en intresseorganisation skapad ur Tjetjenienkrigets fasor för ryska soldater, beräknar att Ryssland har ca 15 000 man insatta i Ukraina. Av dessa beräknar man att ca 400 nu har stupat, sårats eller saknas – bara ur de ryska förband som tagit från sydvästra Ryssland. De ryska militära operationerna i Ukraina har nu också tagit sig in i vissa ryska media, bl.a. tv-kanalen Dozdj (regn) som kartlagt ryska soldatgravar, samt tidningen Vedomosti som på ledarplats kräver svar om vilka militära operationer Ryssland just nu genomför i Ukraina.
Hemma i Sverige sker nu över tiden en viss tillnyktring bland svenska politiker som börjat förstå att Europaåterigen går en dyster framtid till mötes. Flera partier börjar nu tala om att återinföraen värnplikt, men att vidta den för stunden absolut viktigaste åtgärden – att omedelbart tillföra Försvarsmakten pengar för att öva, är det ingen som vågar sig på. Den enda ljuspunkten är regeringens beslut om att underteckna ett värdlandsavtal med NATO, men detta måste sedan tröskas igenom Riksdagen där bl.a. Vänsterpartiet lovat motsätta sig avtalet. Hade regeringen agerat tidigare, hade ett riksdagsbeslut redan kunnat vara färdigt innan valet, istället för att man nu ska riskera att Socialdemokraterna ska behöva göra upp frågan med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Vad vi än tycker om utvecklingen just nu bör det påminnas om att Försvarsmakten enligt försvarsbeslutet 2009 behöver upp till 6 månaders förvarning för att höja sin beredskap. Hade regeringen beslutat om höjd beredskap vid invasionen av Krim hade Försvarsmakten kunnat ha den intagen till på måndag. Man kan inte annat än beklaga att det var det systemet som beställdes, men så var det också billigare än reell förmåga. Frågan är dock vilken signal som ska vara tillräckligt kraftig för att föranleda en beredskapshöjning, men samtidigt tillräckligt ofarlig för att ge 6 månader tills operationer i svenskt närområde påbörjas?
Likaså bör man också ställa sig frågan hur en insatsorganisation beställd 2009 ur en numerär och grundorganisation för endast internationella insatser beställd 2004 och därtill inte fullt bemannad och utrustad förrän på 2020-talet (om finansiering tillförs), kan vara fortsatt operativt relevant i ett Europa som nu upplever ett mellanstatligt krig, där angriparen dessutom är ett av våra grannländer.

Som en påminnelse om vårt geografiska läge, vill jag påpeka att det från Stockholm är närmare till Kiev än till Bryssel.


Uppdatering 11.30: Det ryska justitiedepartementet har nu beslutat att organisationen för de ryska soldatmödrarna, ska listas som ”utländska agent”. Ett öde som de nu delar med i stort sett alla andra NGO:er och organisationer för mänskliga rättigheter i Ryssland. De ryska soldatmödrarna har en mycket stark ställning i Ryssland och är en kraft som Kreml hittills undvikit att stöta sig. Organisationen har sedan sin tillkomst 1989 slagits för de ryska soldaternas rättigheter och har blivit mest känd för sitt arbete under det första Tjetjenienkriget, samt kampen mot dedovsjtjina, den kraftiga penalismen inom de ryska väpnade styrkorna. Det torde vara uppenbart att dagens beslut har att göra med organisationens uttalanden angående de ryska styrkorna och operationerna i östra Ukraina.

Läs mer om de ryska soldatmödrarna på Östgruppen blogg för mänskliga rättigheter i Ryssland

Uppdatering 13.00: Från presidentens råd för mänskliga rättigheter (i Ryssland) kommer uppgifter att vid en och samma händelse i mitten av augusti stupade 100 ryska soldater, sedan den kolonn man färdades i träffades av ukrainskt raketartilleri. Vi får se om Kreml framgent anser sig behöva ett råd för mänskliga rättigheter.



 Uppdatering 30/1 22.50: Till ny ”utrikesminister” för EU valdes idag Federica Mogherini, en vänsterpolitiker från Italien som säger sig tro på mer dialog med Ryssland. Italien har hittills varit ett av EU-länderna som varit minst positiv till sanktioner mot Ryssland. EU är nu ikväll också fortsatt oenigt till hur utökade sanktioner mot Ryssland ska se ut. Uppenbarligen fungerar söndra och härska lika utmärkt som alltid. 

Uppdatering 31/8 06.10: Peter Woodarski har idag en mycket bra ledare i DN där han konstaterar att det pågår ett krig i Europa och att detta måste ta större plats i valrörelsen. Jag Instämmer till fullo. Att det de facto pågår ett krig i Europa måste bli en större fråga i valrörelsen. Detta är inte ett snabbt övergående fenomen utan tyvärr bara början på ett nytt och oönskat skede i historien. Det måste värderas in att här är angriparen och det land som gör allt för att underblåsa konflikten ett av Sveriges grannländer, liksom att tyngdpunkten i framtiden kommer att utgöras av vårt omedelbara närområde, vare sig man avser Östersjön (kort sikt), eller Arktis (lång sikt). Vilket parti som är bäst skickat att hantera detta och förbereda Sverige för en sådan framtid, måste bli en central fråga för väljarna. 



Ryska UD och svensk sekretess om kränkningar och incidentberedskap (uppdaterat 22.45)

Jag trodde väl aldrig att jag skulle säga att något som kom från det ryska utrikesdepartmentet angående det svenska försvaret var läsvärt, men så är faktiskt fallet denna gång. Detta pressmeddelande från ryska UD visar hur man där tolkar, eller i alla fall vill utnyttja, den sekretessen rörande vilka nationer som kränker svenskt luftrum.

Ryska UD frågar sig varför Sverige vill undanhålla informationen från sin befolkning att amerikanska flygplan har kränkt landets luftrum och försöka ställa sig in hos USA. Att det amerikanska flygplanet försökt undkomma ryskt luftvärn avfärdar man som nonsens och framhåller att det är USA och NATO som eskalerar situationen i Östersjön. Ett område som enligt ryska UD fram tills nu varit ett område för fred och stabilitet.


Detta är ytterligare ett exempel på det negativa i att inte vara öppen med kränkningar av svenskt territorium och incidentberedskapens verksamhet. Det är en situation som exempelvis Finland inte behöver bekymra sig om eftersom man där i princip omedelbart skickar ut ett pressmeddelande med information om kränkningen och vilket land som ligger bakom. Här har nu det svenska hemlighetsmakeriet istället spelat Ryssland rakt i händerna.

Dra ifrån förlåten vad avser kränkningar av svenskt luftrum och territorium så att vi slipper liknande situationer som denna igen. Allt i denna händelse har skadat svensk försvarsförmåga och säkerhetspolitik mer än vad det gjort om man från början kört med öppna kort.


Tack för tipset på Twitter. Tyvärr förlorat vem det var ifrån.


Uppdatering 22.45: Om man tyckte att det ovanstående var lite magstarkt så ska man absolut inte läsa denna artikel från rysk statsmedia (RIA Novosti) där finske Johan Bäckman, känd för sina många konstiga ställningstagande för Ryssland och Sovjetunionen, får breda ut sig med sina konspirationsteorier om den aktuella händelsen med den amerikanska kränkningen och läget i Ukraina. Bland annat får läsarna och lyssnarna veta att U 137 i själva verket var en iscensatt provokation för att Sverige och Finland skulle gå med i NATO. Några detaljer om hur Sverige och USA såg till att den sovjetiska ubåten hamnade på grund i Karlskrona skärgård ger dock Bäckman inte. Och ja, det är alltså detta som alltså presenteras som sanningen för den ryska befolkningen av ryska statsmedia.

Se även The XX Committee om kränkningen och ryska UD:s uttalande.

En oönskad och farlig utveckling (uppdaterat 6/8 09.45)

Se senaste uppdateringen i botten av inlägget!

I förra veckan kunde SvD rapportera att ett utländskt statsluftfartyg genomfört en grövre kränkning av svenskt luftrum över Gotland och i närheten av Öland. Genom ett slarvigt uttalande från Utrikesdepartementet kunde SvD senare rapportera att det rörde sig om ett amerikanskt signalspaningsflygplan. Historien har sedan dess fått ytterligare kött på benen sedan CNN kunnat berätta att flygplanet försökt undkomma en rysk markbaserad radar och rysk incidentberedskapsjakt.

Svenska media återrapporterar dock inte helt och hållet vad CNN fått fram, utan skriver i stil med ”observerades av rysk radar” eller till och med ”mötte en rysk radar”, vilka i sammanhanget betyder något helt annat. Utifrån CNN:s uppgifter kan man förmoda att det handlade om radarn till ett av de långräckviddiga luftvärnssystem som Ryssland har i Kaliningrad och som har räckvidd långt ut över Östersjön. Att ett luftvärnssystems spaningsradar är aktiv är inga konstigheter, men är det så att en eldledningsradar tänds och därtill kvarligger med en låsning är det betydligt mer ovanligt. Detta händer då och då över hav och från fartyg, men att ett markbaserat luftvärnssystem skulle göra motsvarande mot ett flygplan som flyger i internationellt luftrum och i en annan stats luftrum skulle vara en mycket kraftig provokation.
Det avslöjas som sagt inte av CNN huruvida så var fallet, men att ett RC-135 signalspaningsflygplan skulle fly undan en vanlig luftbevakningsradar är mycket osannolikt. Likaså är normalt sett luftvärnsradarsystem av mycket högt underrättelsevärde, för att inte säga det högsta, vid signalspaning (i alla fall teknisk sådan). Operatören av ett luftvärnssystem brukar därför försöka undvika att använda radarsystemen när utländska signalspaningsresurser finns i närheten för att inte röja skyddsvärd information. Ett sådant agerande skulle bidra till att händelsen uppfattades som så allvarlig att man försökte undkomma utom räckvidd, där räckvidden för de mest långräckviddiga ryska luftvärnssystemen går just över Gotland och södra Sverige, överensstämmande med det färdtillstånd RC-135 begärde hos den svenska flygtrafikledningen: passera Gotland västerut mot Jönköping och därefter sydväst ut. Är så fallet tyder det på att Ryssland nu har aktiverat luftvärnssystemet S-400 i Kaliningrad, vilket det varit tal om länge. Ett system som i princip låser luftrummet över södra Östersjön, Baltikum och Polen.
Om en rysk eldledningsradar för luftvärn påbörjat följning, torde det även har bidragit att förloppet inträffade dagen efter nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 över sydöstra Ukraina, där det inledningsvis inte stod klart om roboten avfyrats av reguljära ryska styrkor eller inte och från ukrainskt eller ryskt territorium.
Slutsatser
Oavsett om följning skett med eldledningsradar påvisar händelsen den 18 juli än en gång den mycket ökade spänningen i Östersjön, där andra halvan av juni medförde en rad incidenter mellan ryska flygplan och fartyg och andra aktörer i området. Bland annat rapporterades starkt provocerande flygning och det är inte omöjligt att så har ägt rum även denna gång, precis som CNN rapporterade om att det ägt rum i Japanska sjön. Jag vidhåller att läget i och över Östersjön just nu är det allvarligaste sedan 80-talet. Fördelen då var att respektive sidor visste var man hade varandra och att linjerna var fasta. Idag ser vi inledningen på en ny tid där man just genomför en kraftmätning om intresseområden.
För svensk del innebär detta ett mycket allvarligare läge än vad någon tidigare föreställt sig. Krimkrisen och kriget i Ukraina med nedskjutningen av MH17 som ytterligare oönskat bränsle på elden, har raserat relationerna mellan USA, NATO och Ryssland. Medan det kalla krigets verklighet innebar att det fanns en lång gemensam gräns genom Europa mellan Sovjetunionen och NATO, innebär dagens situation att det enda område där NATO och Ryssland står direkt emot varandra och med gemensamma landgränser är i Sverige omedelbara närhet – i Baltikum och i Polen. Östersjön utgör därmed de bägge aktörernas tyngdpunkt i den säkerhetspolitiska manövreringen. Lägg därtill att en stor del av rysk BNP ska passera genom Östersjön, vilket ökar dess betydelse för Ryssland. Mycket talar därmed för att den militära aktiviteten kommer att vara fortsatt mycket hög i Östersjön, för att inte säga öka ytterligare. Det här är en situation som utvecklas just nu och som svensk försvars- och säkerhetspolitik de senaste 20 åren inte tagit höjd för och där Försvarsberedningens rapport från i våras visar ett visst uppvaknande, men dock utan omedelbara åtgärder för den situation som just nu utspelas.
När den militära verksamheten ökar och spänningen stiger ökar risken för strategiska misstag kraftigt. Det har redan omtalats ett antal händelser i närområdet där provokationer skulle kunnat få oönskade och katastrofala följder. Incidenten med SAS-flygplanet är i mars är ett. Nedskjutningen av MH17 är ett exempel på hur illa det kan gå.
Slutligen kan man återigen konstatera att den enda anledningen att allmänheten och många makthavare får kännedom om händelser liknande dessa är läckor till media och publicerande av uppgifter i andra länder, t ex den danska haverikommissionens beslut att inte utreda incidenten mellan SAS och rysk signalspanare. En kort slutsats är att det med all sannolikhet är som med isberg. Det är bara toppen som är synlig, om ens det.
För övrigt har Ryssland nyss påbörjat en övning med över 100 flygplan och helikoptrar nära den ukrainska gränsen och övningen ska även omfatta det centrala militärområdet och övriga delar av det västramilitärområdet. Jag håller det därför för troligt att detta kommer att få vissa efterverkningar även i det svenska närområdet.

Uppdatering 5/8 08.10: DN berättar nu om ytterligare en kränkning av svenskt luftrum under sommaren. I det här fallet rörde det sig om två flygplan som kränkte svenskt luftrum under övningen BALTOPS. Återigen tillåts inte Försvarsmakten meddela vilket land det är som har kränkt.  Det förefaller mig mycket märkligt om svenskt luftrum inte ingick i övningen, med tanke på att övningen till del ägde rum både på svenskt vatten och i svensk luft.

Samtidigt med BALTOPS, som Sverige deltog i och som Ryssland var inbjudet att delta i, genomförde Ryssland en egen oannonserad motövning vilket medförde den mycket höga militära aktiviteten på och över Östersjön. Som exempel kan nämnas att finskt luftrum kränktes tre gånger på samma dag och att den baltiska incidentberedskap som för några år sedan hade 4 skarpa starter på ett helt år, under BALTOPS hade genomfört 4 starter bara fram till den tidiga eftermiddagen.

Det är bra att Försvarsmakten nu ytterligare lättar på förlåten, men det återstår att konstatera att den senaste 5 åren har över 50 kränkningar av svenskt luftrum skett och för allmänheten är det fortsatt höljt i dunkel i vilket sammanhang de andra kränkningarna genomförts och av vem. Det vore som sagt högst önskvärt om Sverige anammade samma modell som Finland, där man mycket snabbt går ut med pressmeddelande om kränkningen och vilket land som ligger bakom. Detta är i första hand en politisk fråga.

Uppdatering 09.15: Det är mindre troligt att ett land som deltog i övningen skulle kränka svenskt luftrum på den aktuella platsen med tanke på att det aktuella området (öster Östergarn på Gotland) ingick i övningsområdet

Återstår då länder som inte deltog i övningen, främst Ryssland och eventuella länder i den baltiska incidentberedskapen som inte deltog i övningen. Det lettiska försvarsdepartementet lägger ofta ut vilken verksamhet den baltiska incidentberedskapen genomfört. Man kan för 20/6 konstatera att under dagen genomfördes identifiering av 1 An-26 (transport), 2 Su-24 (attack/spaning/sjömål), 4 Su-27 (jakt) och 8 Su-34 (attack). Den baltiska incidentberedskap har dock föga att göra borta vid den svenska kusten, särskilt vid så hög aktivitet eftersom man då lämnar sina skyddsobjekt och eftersom uppgiften är ryskt flyg skulle i så fall ytterligare kränkning ha ägt rum. @GripenNews har räknat på hastigheten i enlighet med mediauppgifterna och kommit fram till att det rör sig om drygt 450 knop (ca 850 km/h), vilket är väl över hastigheten för en helikopter eller ett transport/signalspaningsflygplan på låg höjd. Däremot skulle antalet och profilen stämma väl överens med t.ex. Su-24.

Övningsområde  BALTOPS (Luftfartsverket)


Uppdatering 10.45: Det är säkerligen inte okänt att Försvarets Radioanstalt har anläggningar runtom i Sverige och på Gotland som är den punkt i Sverige som låg närmast Sovjetunionen och därför var bäst lämpad för att lyssna på sovjetisk radiokommunikation. En av dessa anläggningar ligger enligt Aftonbladet nära Folhammar på Gotland, vilket i sammanhanget med kränkningen på midsommarafton är av stort intresse.

Enligt DN kom de kränkande flygplanen från öster och flög sedan en mil in i svenskt luftrum innan man svängde åt sydöst och lämnade svenskt luftrum. Hela kränkningen varade 1 minut och 43 sekunder och var på 28 km i svenskt luftrum. Det ger en hastighet på 965 km/h, vilket är än högre än vad jag skrev i förra uppdateringen och att jämföra med anfallsfart för ett attackflygplan. Ser man på den karta som Försvarsmakten bifogat i det avhemligade dokumentet som DN fått ta del av ser man att inflygningsbenet pekar rakt mot Folhammar. Givet flygprofilen med skarp sväng genomförs sedan antingen ett simulerat attackanfall eller ett oblique-foto (flygspaningen där man vill avbilda målet från sidan). Därmed ökar sannolikheten för att de kränkande flygplanen var av typ Su-24 eller Su-34. Ja, sen kan det ju vara så att någon bara navigerat fel också, om än väldigt exakt fel. Det har ju hänt tidigare, till exempel 1981. (Tiden får utvisa om jag har rätt eller fel och att ha fel här vore faktiskt välkommet)

Om ovanstående uppgifter är korrekta, skulle en flygning på motsvarande sätt tyda starkt på att man återigen vill genomföra en maktdemonstration mot Sverige, särskilt när man väljer att genomföra en kränkning av svenskt luftrum. Vill man kan man även dra paralleller mellan denna händelse och ”uppvaktningen” av den amerikanska RC-135 som flydde in i svenskt luftrum.

Det kan i så fall inte råda några tvivel om att läget i Östersjön är i grunden förändrat.

Uppdatering 15.55: Utrikesminister Carl Bildt skriver på sin blogg om läget i skogsbrandområdet, utvecklingen i Ukraina, men också om kränkningar av svenskt luftrum. Han säger sig inte kunna se någon tendens till kränkningar som är riktade mot Sverige. Ett resonemang som skulle tala emot det jag skriver i den föregående uppdateringen. Jag kan bara hoppas att han har rätt och jag fel och att det i själva verket rört sig om t.ex. ett vänligt sinnat lands misstag. 

För övrigt ett inlägg värt att läsa.

Uppdatering 18.15: Flygområdet för BALTOPS slutade gälla den 19 juni varvid man av misstag kan ha flugit in över Gotland. Det som talar emot detta är att övningen avslutades nere i Tyskland, medan den ryska motövningen fortsatte några dagar till.


Uppdatering 6/8 09.30: DN lyfter nu åter kränkningarna den 20 juni och tar upp delar av de resonemang som förs här ovanför. Därtill har Ewa Stenberg en analyskolumn kring sekretessen kring kränkningarna. Det förtjänar återigen att påtalas att öppenhet kring incidentberedskap och kränkning av det slag som man har i Finland är förtroendeskapande både gentemot allmänheten och gentemot andra länder. I Finland skickas omedelbart pressmeddelande ut vid en kränkning, där det framgår var kränkningen ägt rum och vilket land som ligger bakom. I Sverige blir resultatet att några få myndigheter och personer får kännedom om vad som ägt rum liksom det kränkande landet som redan vet, medan allmänheten och i princip hela Riksdagen får leva i ovisshet.


Uppdatering 6/8 09.45: Utrikesminister Carl Bildt verkar nu ha tröttnat på spekulationerna kring kränkningarna den 20 juni och meddelar att flygplanen var polska och att det sannolikt rör sig om ett rent misstag. Utifrån att flygplanen var polska är det en bedömning jag delar.
Därmed kan man konstatera att resonemanget i ovanstående uppdateringar var felaktigt, och det är felaktigheter jag står för. Som ovan skrivet var det här gärna en fråga jag ville ha fel i.
Det jag framförallt vill beklaga är att man inte redan från början kunde vara öppen med att kränkningarna ägt rum och vilken nation som låg bakom istället för att få en debatt kring bristande svensk försvarsförmåga. Med tanke på alla de olika turer som framkom i olika riktningar kring ryska påsken är det nu som bäddat för att människor kommer att fortsätta tvivla på att flygplanen verkligen var polska.

Öppenhet är förtroendeskapande – särskilt i oroliga tider av det slag som föreligger i Europa just nu.

Binda ris åt egen rygg

 Under måndagen genomförde den ryska generalstaben en offentlig presentation där man redovisade den ryska sidan av händelseförloppet kring haveriet med Malaysian Airlines MH17. Av förklarliga skäl är den helt annorlunda än den version som är förhärskande i västliga media och de versioner som framhållits av dels Ukraina och dels USA där de två sistnämnda utpekar ett ryskt luftvärnsrobotsystem som orsaken till nedskjutningen.
Den presentation som genomfördes var högst intressant, anser jag eftersom den sade väldigt mycket mellan raderna och att man genomförde både en och annan pokerbluff gentemot media. Den första delen koncentrerades kring en visualisering av de flygplan som var i rörelse över sydöstra Ukraina vid haveritillfället. Visualiseringen koncentrerades kring spekulationer att ett okänt flygplan, sannolikt en ukrainsk Su-25 hade skjutit ner MH17, varvid resten av presentationen lades på att påvisa just denna möjlighet.
Vad gäller det absurda i att en Su-25 skulle ha skjutit ned en Boeing 777 på 10 300 m höjd har jag lagt alldeles för mycket tid i att diskutera detta i en av kommentarstrådarna till ett tidigare inlägg. Istället kommer detta inlägg att avhandla kärnan i den andra halvan av presentationen i form av den radarbild som presenteras som stöd för påståendena om att ukrainskt flyg skulle ha skjutit ned MH17. Här undrar jag verkligen om inte den ryske generalstaben binder ris åt egen rygg i och med offentliggörandet av denna presentation. Från minut 20 i nedanstående film börjar det intressanta.
Det som visas är den korrelerade radarbilden där målspåren i form av olika flygplan presenteras. Korrelation har gjorts mellan tre ryska radarstationer enligt talarrösten. Därtill har korrelation gjort mellan primärradar och sekundärradar (en sekundärradar visar bara transpondersvar). Bredvid målspåren anges den information operatören bedömer intressant. För vissa målspår i filmen är det transponderkod, höjd och fart. I vissa fall annat eller inget alls. Vid ca minut 20 inleds MH17 haveriförlopp och man kan se hur målspåret snabbt förlorar fart och samtidigt ändrar kurs. Detta är typiskt för ett flygplan som blir nedskjutet eller på annat sätt fått sina grundläggande flygegenskaper påverkade.
Strax efter detta pekar den ryska generalstaben på att ytterligare ett eko uppträder i närheten av MH17. Ett eko som har lägre fart, 200 km/h omtalas, och som heller inte avger ett transpondersvar. Detta eko uppger man sig ha följt i upp till fyra minuter innan det försvann och säger då att det cirklade över haveriplatsen. Avsaknaden av transpondersvar anser man bero på att det är ett ukrainskt militärt flygplan som flyger utan transponder för att det inte vill synas (jämför hur ryska militära flygplan uppträder i Östersjön numera, vilket bl.a. föranlett en nära kollision med ett SAS-flygplan)
Det nya ekot presenteras dock ej med data i form av höjd och fart för åskådarna. Ingen klocka presenteras heller som kan påvisa hur snabbt förloppet, vilket är grundläggande för radaruppspelningar just för att en åskådare ska kunna bedöma ett händelseförlopps utveckling (det är möjligt att klocka presenteras utanför det område Rossija24 filmar).
Min analys utifrån mina yrkeskunskaper är följande:
Det som presenteras är helt enkelt MH17 som störtar. I samband med det som förorsakar haveriet, sannolikt en träff av tyngre luftvärnsrobot, har flygplanet sönderdelats rejält i luften i åtminstone två större delar. Vid sönderdelningen startas automatiskt ett nytt målspår på den sekundära flygplankroppsdelen, vilket överensstämmer väl med den låga farten hos det nya målspåret. Radarbilden uppvisar sedan samma karakteristika som en radar som utsätts för remsfällning och med dålig undertryckning av dessa då radarn sedan under någon minut kvarhåller oroliga ekon i området. Jag bedömer dessa som varande vrakdelar från MH17 som hänger kvar i luften likt remsor efter att flygplanet sönderdelats. Betänk här att det är en lång färdväg till marken från drygt 10 km höjd. Det statiska läget för det kvardröjande ekot uppvisar dessutom ett uppträdande som ett flygplan inte skulle klara av. 
Slutsats: den ryska radarbildspresentation för MH17 uppvisar normalbeteendet för ett flygplan som sönderdelats i luften – inte att det skulle finnas ett annat flygplan kvar i området.
Att framställa detta förlopp såsom presenterat är en djärv pokerbluff av den ryska generalstaben, där man förlitar sig på att bländverk och teknik kan förleda journalister och därmed opinionen. För mig framstår det dock som närmast amatörmässigt såväl i val av orsak till haveriet som hur detta motiveras.
Den kommande haveriutredningen får påvisa hur korrekt min analys är – om nu haveriutredningen någonsin kan fullföljas.

Vård, skola, omsorg – igen

Ursprungligen var avsikten att skriva det här inlägget tidigare i veckan men den tragiska nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 kom emellan och gjorde även att denna nyhet helt drunknade i mediaflödet.
I torsdags meddelades från Moskva att den ryska statsbudgeten för åren 2015-2017 nu lagts fast och man kan av detta konstatera att den massiva ryska upprustningen både fortsätter och accelererar, trots alla förhoppningar om motsatsen och trots att ekonomin börjat stagnera.
För ganska jämnt två år sedan skrev jag ett inläggmotsvarande det du nu läser, men utifrån den budget som då offentliggjorts. Då handlade det om att försvarsbudgeten för 2013-2015 fastställts. I denna budget ökades de ryska försvarsutgifterna med 25,8 % jämfört med 2012, vilket kompenserades med att man sänkte utgifterna för hälsovård, utbildning, kultur, socialpolitik och nationalekonomi. Detta var långt innan Ukrainakrisen och innan de händelser i Östersjön som innebar en ögonöppnare för många vad avser den ryska militära upprustningen. Fortfarande vid den här tiden kommenterade många bedömare i Sverige de ryska upprustningsplanerna som orealistiska och något Ryssland aldrig skulle kunna ha råd med.
Problemet man ofta omedvetet försätter sig i är att man utgår ifrån sin egen kulturella förförståelse och drar slutsatsen att andra agerar utifrån samma logik som man själv. För oss svenskar ter det sig helt ologiskt att agera på det sätt som den ryska regeringen gör och genomföra detta enorma upprustningsprogram. Man vill då hitta förklaringar som passar bättre in i den egna bilden, till exempel att det är något som främst är riktat åt ett annat håll, t.ex. Kina. ”Ryssland rustar från en låg nivå”, hette det när företrädare för regeringspartierna pratade försvarspolitik i Almedalen samma sommar som det förra inlägget skrev, och de ryska fartygen i Östersjöflottan omtalades av försvarsberedningens ordförande som rostiga skrothögar. Det var en sanning 15 år tidigare, men knappast 2012.

I torsdags kom dock ytterligare bekräftelser på att den ryska upprustningen fortsätter, helt enligt plan trots att den ryska ekonomin går knackigt. Det handlar helt enkelt om prioriteringar och trots att det för oss svenskar förefaller helt ologiskt, precis lika ologiskt som att idag få för sig att flytta gränser i Europa med militärmakt, så väljer Putin att fortsätta prioritera den militära upprustningen. Inte i den takt som ekonomin medger som i fallet med den svenska försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009, utan i den takt man tidigare bestämt.
Budgeten för perioden 2015-2017 som nu offentliggjorts innebär att de ryska försvarsutgifterna ökar ytterligare och det ordentligt. 2017 ska de ryska försvarsutgifterna utgöra 25 % av den ryska statsbudgeten, att jämföra dagens andel på 17,9 % (som jämförelse kan nämnas att den svenska försvarsbudgeten utgör 5,0 % av statsbudgeten för 2014). Hur ska då president Putin och premiärminister Medvedev finansiera denna ökning? Helt riktigt. Genom ytterligare reduktioner av de sociala utgifterna. Det bådar helt enkelt inte gott för det ryska samhällets utveckling på längre sikt, men likväl väljer man denna väg.
En lärdom det är hög tid att dra är att det Ryssland i doktriner och reformer sagt sig vilja åstadkomma har man också sett till att förverkliga – trots all skepsis i västvärlden och i Sverige. Det är därför hög tid att fundera över vad man föresatt sig inom andra områden.
Den övergripande frågan är fortsatt: till vad syftar den ryska upprustningen? Vad har man så bråttom till?
Se gärna inläggsserien ”Strategiska Realiteter” från 2012 om bl.a. 2010 års ryska militärdoktrin och 2008 års strategi för Arktis. Vissa delar i inläggen har tyvärr besannats sedan de skrevs.
Det ska även understrykas att det alltid råder oklarheter vad som ingår i ryska försvarsekonomiska siffror. Exempelvis brukar den ryska försvarsbudgeten som andel av BNP redovisas exklusive inrikesministeriet trupper, gränstrupperna och andra paramilitära delar, vilket då adderar ytterligare ca 1 % av BNP.

Om den ryska försvarsbudgeten 2015-2017:

Gästinlägg: Att föra krig utan att det uppfattas som krig


I natt problematiserade jag i ett inlägg kring när det är krig respektive vad som utgör en krigshandling. Vad som skett i östra Ukraina under våren är en gradvis stegring av konfliktnivån där man kan konstatera att hade dagens konfliktnivå nåtts redan första dagen av strider i östra Ukraina, hade det definierats som krig mellan Ryssland och Ukraina. Nedan följer ett gästinlägg av doktoranden i krigsvetenskap, Oscar Jonsson, med anledning av det ovan beskrivna inlägget.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Att föra krig utan att det uppfattas som krig

Innan man räknar det exakta antalet stridsvagnar i Ryssland bör man förstå tankegången om hur man vill använda dessa och när man känner sig berättigad att göra så. Det argumentet ledde mig in på att studera uppfattningen av krig och konflikt i Ryssland, något Wiseman efterlyste i sitt inlägg. Därav kändes det lämpligt att skriva detta inlägg.

Det mest traditionella sättet att se krig är det som grundar sig från Clausewitz definition att krig är en våldsakt för påtvinga motståndaren din vilja. Man kan tro att detta skulle vara en enkel start på diskussionen, men icke så. Gewalt som det originalet på tyska heter kan både innebära makt, kraft, och våld (power, force and violence). Men även om vi går med på att det är våld som avses, vilket känns som det närmast Clausewitz och det mest intuitiva, så är frågan om vad för typer av våld (jmf. diskussionen om strukturellt våld, verbalt våld etc. ad infinitum).

Hur som haver, den främsta skolan i den ryska militärteorin (i likhet med de flesta i Väst) insisterar på att fysiskt våld är den definierande faktorn om något är krig eller inte. Är våld frånvarande kan det vara en intensiv ekonomisk-/diplomatisk-/energimässig-/informationsmässig-/cyber konfrontation, men inte krig. En framträdande förespråkare för detta är generalen Gareev som har varit självständiga Rysslands tyngsta militärteoretiker (och kämpat i andra världskriget för övrigt) skrev 1995:

väpnad kamp är en del av krig – krig som ett komplext socialt och politiskt fenomen som inkluderar alla sfärer av livet i nationerna engagerade, med olika medel att bekämpa fienden inklusive: industriella, politiska och psykologiska medel, där den väpnade kampen är den främsta.

Detta sätt att definiera krig håller fortfarande den väpnade kampen främst och skulle jag säga är representativ för de flesta i rysk militärteori. Dock så utvecklas världen och Rysslands övertygelse att Väst är ute efter dem stärks avsevärt på de sista åren av 90-talet och därefter går både hotbilden och synen på krig utför.

Efter färgrevolutionerna uppkom en förståelse i Ryssland att Väst blivit så effektiva att använda icke-militära medel, som subversion och propaganda, i namn av demokratifrämjande att man inte behöver militära medel. Denna uppfattning vart stärkt efter den arabiska våren och speciellt efter oroligheterna kring det ryska valet 2011-2012.

Detta har lett generalstabschefen Gerasimov att säga att icke-militära medel är fyra gånger så viktiga som militära. Detta leder mig oundvikligen till slutsatsen att om det militära är långt ifrån det viktigaste, så tappar det statusen som definierande faktor i krig. Detta leder oss till en mycket mindre definitiv bild av vad krig är, men en, i mitt tycke, som bättre fångar verklighetens komplexitet. Det var säkerligen det Gerasimov avsåg när han argumenterade att karaktären av moderna konflikter är att gränsen mellan krig och fred suddas ut.

Det främsta förkroppsligandet av detta är hur Rysslands doktriner kring informationssäkerhet innehåller en förståelse där information i sig självt kan uppfattas som ett säkerhetshot och handlingar som kan påverka statens (läs regimens) stabilitet. Detta innefattar då all form av kritik mot Rysslands regering, arbete för demokratisk reform och yttrandefrihet som del i informationskrigföringen.

Detta är även illustrerande för vad som styr våldsanvändningen. I grunden ligger en intressekonflikt (vilket det finns många av) där maktmedel används. När man känner sig tvingad att använda militär makt och/eller när man ser sig ha möjlighet att främja sina intressen, så gör man det. Definitivare än så är det svårt att vara, förutom att man kan lägga till att Ryssland, av olika anledningar, har väldigt förlåtande etiska och juridiska begränsningar i när och hur man använder våld.

Rent folksrättsligt är det relativt enkelt: stater har en inneboende rätt att försvara sig mot en väpnad attack (vilket kräver en viss intensitet, t.ex. inte en gränsvakt som ger sig ut på en egen räd), vilket är den enda gången det är tillåtet enligt FN att använda vapenmakt utan Säkerhetsrådets godkännande. Vad som utgör väpnad attack är, såklart, under debatt i dessa cyber-tider, men enklast är det att se det som att slutsatsen från internationella domstolens yttrande 1970 om legaliteten av kärnvapen gäller. Det ser att det är effekten och intensiteten i en attack och inte medlen som avgör om use of force har skett. Vidare går tolkningen av Artikel 2(4) i FN-stadgan att ifall en grupp agerar med omfattande logistiskt stöd och direktion från en stat kan dess beteende attribueras den staten, vilket ser möjligt ut att göra i Ukraina. Dock är frågan, som Wiseman påpekar, till vilken nytta detta är för Ukraina då det svåra med folkrätten är att den kräver makt att upprätthålla.

Till syvende og sidst är detta med att vara i krig, trots alla invecklade sett att klassificera och bedöma det, som att vara kär, man bara vet det när man är det.

Oscar Jonsson är doktorand i Krigsvetenskap på King’s College London och driver bloggen Säkerhetspolitiska Reflektioner

När är det krig?

När är det egentligen krig och när är en konflikt mellan-statlig och inte intern? Det är frågor som brukar kunna sysselsätta folkrättsspecialister för oändlig tid.

Vad avser konflikten i Ukraina är detta en gråzon som Ryssland utnyttjat till fullo. Annekteringen av Krim började med de små gröna männen som plötsligt en dag dök upp överallt på Krim. Varken fordon eller uniformer hade några märken som skulle kunna bekräfta varifrån de kom (även om man i vissa fall misslyckades med att dölja ryska registreringsskyltar och liknande). Först efter att folkomröstningen på Krim hållits och Krim tagits upp i Ryssland, erkände president Putin att det varit ryska soldater. Något som alla redan vetat. Varför var det då så viktigt att förneka att det rörde sig om en ockupation med rysk trupp och istället hävda att det handlade om lokala förmågor? Därför att den internationella folkrätten förbjuder att folkomröstningar om nationstillhörighet hålls på ockuperat område.

Vad avser utvecklingen i sydöstra Ukraina har det inte på samma sätt gått att hävda områdets tillhörighet till Ryssland. Visserligen hölls en folkomröstning under våren med mer än tveksamt resultat och valdeltagande. Den krigföring som använts i sydöstra Ukraina har sedan inledningen gått från att vara renodlad infanteristrid från den pro-ryska sidan till att bli allt mer mekaniserad och nyttjande system för avståndsbekämpning, såsom raketartilleri och bandhaubitsar. De pro-ryska styrkorna har också kommit att förfoga över ett alltmer potent luftvärn, där nu senast igår ett ukrainskt flygplan sköts ned flygandes på en höjd som ligger över räckvidden för de enklare luftvärnssystem som tidigare uppvisats.

Vilka de pro-ryska soldaterna är råder det naturligtvis delade meningar om. Från pro-rysk sida omtalas de som huvudsakligen lokala kämpar, medan såväl utländska journalister i området, den ukrainska regeringen och även avhoppade pro-ryska soldater, talar om att uppåt 80 % är tillresta ryssar som dessutom utbildats i Ryssland innan man körts över gränsen in i Ukraina. En av de senaste och starkaste uppgifterna om detta är denna intervju med en pro-rysk (armenisk) soldat som deltog i de mycket hårda striderna om Donetsk flygplats för en dryg månad sedan, vilket ledde till en svidande förlust för den pro-ryska sidan. Soldaten berättar också i intervjun om hur rekryteringen skedde i Ryssland och hur utbildning gick till innan han och hans förband sattes in i östra Ukraina.

För några veckor sedan dök de första pro-ryska stridsvagnarna upp på bilder där man såg hur dessa korsat gränsen från Ryssland och fortsatt in i Ukraina för att delta i strider där. Först omtalades det som erövrade ukrainska stridsvagnar, men sedan dess har en stor mängd stridsvagnar, stridsfordon, luftvärnspjäser, raketartilleripjäser med mera korsat gränsen – inte dolt utan närmast helt öppet vid gränsstationer där de ryska gränsvakterna inte lyfter ett finger. Från att till en början ha varit enstaka fordon handlar det nu om större förband. Under tisdagen kom uppgifter om att >30 stridsvagnar, >30 bandhaubitsar och därutöver stridsfordon korsat gränsen, varav vissa fordon med rysk flagg. Det rör sig liksom tidigare dock inte om materiel som återfinns i ryska frontförband utan materiel från 70-talet och som därmed återfinns i motsvarande den ryska mobiliseringsreserven. Dagens förstärkning handlar dock om materiella numerärer som börjar närma sig de som återfanns i en svensk mekaniserad brigad tills dessa försvann. Det publicerades också under dagen en rad filmer som visar stridsvagnar och bandhaubitsar under framryckning i Donetskområdet med ryska flaggor, även antalet i dessa filmer inte stämmer med de publicerade vittnesmålen. Här är ett filmklipp och hos Interpretermag finns tre andra. Lägg märke till att samma vita, smutsiga lastbil följer kolonnen i alla filmklippen.

För att återgå till huvudfrågan – när är det egentligen krig? Det beror som sagt på hur man definierar krig, där vissa vill använda matematik (antal döda) för att definiera att det rör sig om krig. Däremot kan man tala om krigshandlingar. Att ockupera och sedan annektera ett annat lands territorium är utan tvekan en krigshandling. Där hade nog många hoppats att det skulle vara ”Krim, men inte mer”. Eftersom Ryssland heller inte erkänner någon inblandning i östra Ukraina har det också gett möjligheter för dem som så önskar att se mellan fingrarna med det som händer där. Den gradvisa stegringen i vilka förband som används har inneburit en sannolikt fullt avsiktlig tillvänjning hos det internationella samfundet till den okonventionella krigföringsmodell som används. Hade man redan i april-maj inlett striderna i östra Ukraina med att köra en mekaniserad brigad från Ryssland in i Ukraina hade ingen tvekat att beteckna det som en krigshandling och att krig då skulle råda mellan de bägge länderna. Att det skulle vara annat än en krigshandling att från land A köra över gränsen till land B med en mängd stridsfordon med land A:s flagga och i land B ta upp strid med B:s stridskrafter, råder det inga tvivel om. Nu har utvecklingen varit gradvis stegrande och det är bara att jämföra med det gamla talesättet om konsten att koka en groda levande utan att den hoppar ur vattnet.

Ukraina har naturligtvis mest att förlora på att förklara Ryssland krig eftersom detta skulle ge Ryssland de möjligheter man så hett eftersträvar att gå in fullt ut med militär i Ukraina. Detta ska dock inte hindra det internationella samfundet med EU i spetsen från att agera – förutom den gradvisa tillvänjningen. Hade dagens förflyttning genomförts direkt i våras, hade nästa våg av sanktioner redan effektuerats. Nu har så inte blivit fallet. Onekligen är det en mycket effektiv strategi som man valt i Moskva understödd med mycket skickliga och långsiktiga informationsoperationer. Det återstår nu att se när de ryska fredsbevarande trupperna dyker upp med tanke på koncentrationen av förband med sådan märkning längs den ukrainska gränsen. Än är vi inte riktigt där.

Det finns oerhört mycket att analysera i den ryska krigföringen och läxor som måste identifieras och göras. Inte minst vad detta har för innebörd för framtiden och hur utvecklingen blir i vårt omedelbara närområde som blivit den säkerhetspolitiska tyngdpunkten i Europa mellan NATO och Ryssland. En av frågorna som då måste analyseras är ”när är det krig?” och vad oklarheterna avseende detta innebär i ett scenario som utspelas i vårt omedelbara närområde.

Rekommenderar starkt den under måndagen publicerade Frivärld-rapporten om rysk informationskrigföring mot civilsamhället.

Amerikanska UD om Rysslands tillförsel av krigsmateriel till östra Ukraina

Gästinlägg: Är läget i Östersjön på väg att bli lika spänt som när U-137 gick på grund?

Det säkerhetspolitiska läget i Östersjön har blivit avsevärt tuffare under den senaste tiden. Därför har Kristdemokraterna tagit initiativ till ett extrainsatt seminarium under Almedalsveckan med anledning av utvecklingen i Östersjön.

Tid: Tisdag 1 juli kl 16.30-17.15. Plats: Försvarspolitisk Arena, St Hansgatan 11. Det kommer gå att följa eventet live på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=D6PyuBP60XQ
Medverkande: Karlis Neretnieks, Kungliga Försvarsvetenskapsakademin, Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet, Stefan Olsson, Fri Värld, Mikael Oscarsson, försvarspolisk talesperson (KD)

Östersjön har blivit arenan där NATO och Ryssland demonstrerar sin makt. Vissa bedömare menar att läget inte har varit så tufft sedan U137 gick på grund. Under tiden 9 juni till midsommarafton den 20 juni genomförde Ryssland en stor ”motövning” mot Nato.

Bloggaren Skipper skriver att: ”Uppgifter gör gällande att officerare på det Amerikanska ledningsfartyget Mount Whitney var chockade över intensiteten vilket säger en del

Bloggen Jägarchefen sammanfattar övningen så här: Totalt sett kan man anse att både sjöstridsförbanden och luftstridsförbanden utifrån denna övning har en god förmåga och den är på väg att bli hög, dvs man befinner sig i gränslandet mellan god och hög, troligtvis vad som är begränsningen just nu för att uppnå en hög är ett fortsatt teknikförsprång inom EU och NATO länderna. Bedömt är Ryssland ikapp detta teknikförsprång inom en två (2) års period, varvid förbanden inom Rysslands västra militärdistrikt bör vara likvärdiga med EU och NATO förbanden. Sett ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är detta mycket illavarslande främst utifrån det retoriska och praktiska agerandet som Ryssland utsätter vissa av sina grannländer för.

Hur ska Sverige hantera den utsatthet vi befinner oss i? Ska vi ta den oro som uttrycks i de baltiska staternas på allvar?

Välkommen till ett av Almedalens allra mest brännande seminarier!

Mikael Oscarsson (KD)
Riksdagsledamot och försvarspolitisk talesperson