Författararkiv: Wiseman

Gästinlägg: Behovet av fungerande folkrätt

Igår skrev jag ett kortare inlägg för att uppmärksamma de grova folkrättsliga övergreppen mot ukrainska krigsfångar och framförallt den aktiva roll som ryska media tar i detta (film tillgänglig i förra inlägget). Glädjande nog har saken även uppmärksammats av Sveriges Radio och även Radio Free Europe/Radio Liberty. RFE/RL tar även upp en annan incident som jag inte ville uttala mig om eftersom det är mer oklart av materialet exakt vad som har hänt där. Det man däremot kan säga är att fångarna tillhandahålls inte den vård de skyndsamt har rätt till utan förödmjukas istället. Se reportaget på egen risk.

Nedan följer ett gästinlägg av signaturen Security Sanity i samma ämne.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––

Behovet av fungerande folkrätt

Dagen jag skriver detta inlägg högtidlighålls 70-årsdagen av befrielsen av Auschwitz-Birkenau, koncentrations- och förintelselägret som kommit att bli en av de starkaste symbolerna för ett av världshistoriens största övergrepp på mänskligheten.

De som överlevde förintelsen och som fortfarande finns med oss har alltsedan kriget tog slut gång på gång försökt inpränta budskapet ”aldrig igen” för oss som inte erfor detta den hårda vägen. ”Aldrig igen” tycks även de allra flesta av världens länder stämt in i när Genévekonventionerna kom till 1949, i vart fall när det gäller mellanstatliga aggresionshandlingar. Vad gäller interna angelägenheter har istället den så kallade non-interventionsprincipen vunnit stark auktoritet, vilket innebär att varje land måste reda ut sina egna interna problem, vilket av suveräna nationer ibland har ansetts angenämt eftersom andra stater inte kommit och lagt näsan i blöt när den egna befolkningen mördats av de styrande. Denna princip har på senare tid luckrats upp något genom så kallad responsibility to protect, men kan inte på något vis sägas utgöra den härskande folkrättsliga principen, vilket vi kan se uppenbart i en rad konfliktzoner.

Den traditionella synen inom folkrätten, och den absolut härskande meningen, är att Genévekonventionerna är tillämpliga i mellanstatliga krig, och vissa betydligt färre regelverk tillämpas i icke-internationella väpnade konflikter, just eftersom hoten efter andra världskrigen främst ansågs komma utifrån.

Det videoklipp som Wiseman länkade till till i sitt inlägg den 26 januari visar på ett tydligt sätt hur fullkomligt vidriga krigsbrott begås i det öppna utan att detta ifrågasätts i tillräcklig grad av de västmedier som bevakar konflikten. Ryska medier spelar krigsförbrytarna i händerna i ett välregisserat propagandespel där Ukrainska soldater skändas och blir därmed medgärningsmän. Likaså visar videoklippet på den minimala konsekvensrisk den som bryter mot folkrättsliga regler tar, trots bred publik spridning av brottet och att brottet i sig är tydligt utan en egentlig problematik kring att identifiera tillämpliga folkrättsliga regelverk.

Detta inlägg tar avstamp i den tredje Genévekonventionens artikel 13:

”Krigsfångar skola städse behandlas med humanitet. Varje otillåten handling eller underlåtenhet från den kvarhållande maktens sida, som medför krigsfångens död eller allvarligt äventyrar krigsfångens hälsa, är förbjuden och skall anses såsom svår överträdelse av denna konvention. I synnerhet må krigsfånge icke underkastas fysisk stympning eller vetenskapligt eller medicinskt experiment av vad slag det vara må, annat än om detta rättfärdigas av läkarbehandling av fången och företages i hans eget intresse. Krigsfångar skola vidare städse skyddas särskilt mot våldshandlingar eller hot, förolämpningar och allmänhetens nyfikenhet. Repressalieåtgärder gentemot dem äro förbjudna.”

Artikeln är närmast i sin helhet tillämpbar på videoklippet, med undantag för det som sägs om medicinska experiment. Rörande medicinska experiment tog för övrigt artikel 13 ursprungligen bland annat sikte på att förhindra alternativt sanktionera de typer av medicinska övergrepp som gjordes av nazistisk medicinsk personal där Josef Mengele eller ”dödsängeln” gjort sig till en föga smickrande symbol.

Grundtanken skulle vara ”aldrig igen”. I varje fall inte när det kommer till mellanstatliga konflikter.

Båda sidor, men tveklöst främst den ryska, spelar på denna villfarelse kring att Genévekonventionerna inte skulle vara tillämpbara närmast i sin helhet i icke-internationella väpnade konflikter. Och media spelar tyvärr villigt med som synes i det länkade klippet.

Det stämmer inte att Genévekonventionerna som togs fram för mellanstatliga konflikter inte måste respekteras fullt ut i Ukraina, oavsett om man som de flesta i Sverige anser att konflikten är internationell till sin karaktär, eller om man anammar det ryska offficiella synsättet att konflikten är icke-internationell.

Folkrätten utgörs av två ”ben”, varav det ena utgörs av det traktaträttsliga och det andra av det som benämns allmän folkrätt eller sedvanerätt.

Traktaträtt tillkommer genom överenskommelser mellan folkrättsliga subjekt som undertecknar dessa i form av avtal, eller traktat. Långt ifrån all folkrätt utgörs dock av sådana kodifierade regelverk. I själva verket utgörs lejonparten av folkrätten av sedvanerätt som inte går att slå upp i en lagbok.

Förenklat kan det sägas att en sedvanerättsligt bindande regel tillkommer på ett paradoxalt vis, och utgörs av statspraxis i kombination med en rättsövertygelse. Alltså måste en part tro sig vara bunden av en regel (som inte behöver vara det) och handla som om denna vore bunden för att sedvanerätt ska uppstå.

2005 genomförde internationella röda korset en mycket omfattande sedvanerättsstudie som både tog sikte på vilka regler som måste anses sedvanerättsligt bindande (dock publicerades ingen uttömmande lista), och slog fast en metod för att identifiera nyuppkommen sedvanerätt. Artikel 13 diskuterades ingående och fastslogs gälla fullt ut med samma rättstyngd både under icke-internationella och internationella väpnade konflikter. Det duger alltså inte för männen i klippet att göra som de gör eftersom de själva inte tror sig vara bundna eftersom dessa regler redan skapats genom andras övertygelse och handlande.

Vad som visas i klippet utgör således krigsbrott oavsett om man tillämpar Genévekonventionerna på ett traditionellt ”mellanstatligt” vis, tillämpar det magrare tilläggsprotokoll två, artikel 7, eller Genévekonventionerna såsom sedvanerättsligt gällande i icke-internationella väpnade konflikter.

Den stora problematiken utgörs av att sedvanerätt är svårare att sanktionera, eftersom bestämmelserna inte alltid står att finna i var förbands folkrättsmanualer. Likväl gäller de och skall respekteras och om detta inte görs så skall handlingarna sanktioneras. Det är hög tid för världssamfundet att finna en duglig sanktionsmekanism som tar sikte på lagföring av enskilda som bryter mot sedvanerättsliga regleringar i syfte att förhindra att de krigsövergrepp som återigen sker i Europa. Det är uppenbart att folkrättsbrott begås i ett många gånger förvirrat töcken kring vilka folkrättsliga rättsregler som egentligen gäller.

Kodifiera mer bindande sedvanerätt och lagför de som bryter mot denna mer effektivt.

Det är ingen dålig, eller orealistisk, önskan för att hedra minnet av alla de miljoner som till oss yngre 70 år senare fortfarande basunerar ut ”aldrig igen” så slipper vi själva göra det om ett antal år enbart med den skillnaden att vår konflikt startades av små gröna män.

Security Sanity

”Journalismen”, oberoendet och folkrätten

Följande videoklipp är inte så trevligt att titta på eftersom det involverar övergrepp på hjälplösa personer. 

I denna video misshandlas och förnedras tillfångatagna ukrainska soldater och paraderas sedan inför civilbefolkningen där dessa ges möjlighet att fortsätta slå dem. Deltar i videon och paraderandet gör också ledaren för ”Folkrepubliken Donetsk”, Alexander Zachartjenko, som dagen efter det inspelade beordrar att inga ukrainska fångar längre ska tas som hämnd för de döda i beskjutningen av en buss i Donetsk.

Det är illa nog att ”krigets banditer” ignorerar folkrätten och begår dessa övergrepp. Det som är allvarligare och något man måste reagera mot, oavsett om man tycker att den ena sidan är värre än den andra i konflikten, är att ryska nationella tv-kanaler deltar i förnedringen och sedan använder materialet i ”nyhetsreportage”. 

Ryssland säger sig stå utanför konflikten i östra Ukraina och borde då agera därefter. Likaså torde det ligga i den journalistiska etikens grund att inte göra sig till brottsling enligt Génèvekonventionernas skydd för krigsfångar och personer som ”upphört att delta i fientligheterna” eller ”på annat sätt berövats sin frihet” (III:e Génèvekonventionen alternativt Tilläggsprotokoll II till Génèvekonventionerna beroende på om man anser att det pågår en mellan-statlig eller intern väpnad konflikt i Ukraina).

Det man får se i filmklipppet är att jämföra med hur Saddam Husseins tv-kanaler filmade och ”intervjuade” misshandlade allierade krigsfångar under Gulfkriget. Det är oerhört svårt att tänka sig att SVT eller TV4 någonsin skulle få för sig att börja ställa frågor till fångar som nyss misshandlats, men det är just det som tre av de ryska tv-kanalerna gör i detta filmklipp.

Medias bristande förståelse för den egna rollen i informationskriget

Tidigare i veckan framkom det att holländsk åklagare har fotografier som ska visa på rökplymer efter luftvärnsrobotskott från Snizhnetrakten i östra Ukraina mot MH17. Sannolikt föranledde detta att man i Ryssland i veckan drog igång en ny omfattande desinformationskampanj kring MH17. Förra gången använde man sig av ett fejkat satellitfoto som lätt kunde skjutas i sank vid en grundläggande granskning. Den här gången säger man sig ha ett vittne från en ukrainsk flygbas som sett en ukrainska Su-25 lyfta den 17 juli med bl.a. R-60 jaktrobotar i lasten för att senare komma tillbaka utan dessa robotar. Vittnet fortsätter sedan med att berätta vem piloten var. Detta ska enligt Komsomolskaja Pravda utgöra bevis för att MH17 sköts ned av en ukrainsk Su-25. Knappast något som skulle hålla i en rättegång, men det duger utmärkt som desinformation där receptet är att ta något som påminner om sanningen, lägga till en egen version som inte ens behöver förefalla vara helt sann, men som ändå skapar tillräckligt mycket brus och tvivel runt sanningen. Mest beklagligt och något som påvisar just lucka 23 i WW julkalender (Dagens brist på ett psykologiskt försvar) är att Dagens Nyheter nu juldagskväll ogenerat kör Komsomolskaja Pravdas story, vilket jag återkommer till i slutet av inlägget.

Som stridspilot kan jag nämligen helt och hållet avfärda Komsomolskaja Pravdas uppgifter bara baserat på Su-25 och R-60. Lite grundläggande fakta.

Su-25 vid flyguställning. På robotbalken längst ut på varje vinge kan hängas en R-60

Su-25
Su-25 är ett attackflygplan från 70-talet avsett för bekämpning av framförallt stridsvagnar och andra mål bland motståndarens markförband och därför aerodynamiskt och motormässigt optimerat för flygning på lägsta höjd. Flygplanet kan ses som en motsvarighet till den amerikanska A-10 med huvuduppgift markunderstöd. Det är alltså inget jaktflygplan avsett att skjuta ner andra flygplan med och den enda jaktbeväpningen utgörs av två jaktrobotar R-60 för självförsvar mot jaktflygplan och helikoptrar. Som attackflygplan saknar det också radar och har därför ingen möjlighet att upptäcka andra flygplan annat än med pilotens ögon och eventuellt genom invisning av med radio. På grund av dess uppgifter för markunderstöd är flygplanet också kraftigt bepansrat som skydd mot luftvärnseld, vilket ytterligare försämrar flygegenskaperna på högre höjder. På tillverkaren Sukhoi:s hemsida kan man läsa att tjänstetopphöjden för Su-25 är 7 km utan vapenlast – en höjd man förmodligen efter viss kamp skulle kunna nå med begränsad vapenlast. Toppfarten utan vapenlast anges till M0.82. Toppfarten anges av flygplanstillverkare som den fart flygplanet inte får passera. Detta är särskilt viktigt för underljudsflygplan eftersom de aerodynamiska förändringarna i olika fartspektra är mycket större i underljudsfart än vad de är när ljudhastigheten är passerad. I regel nås också bara en toppfart i underljud genom dykning såvida man inte har mycket starka motor i förhållande till flygplanets vikt. Det har inte Su-25. Min bedömning är att med vapenlast ligger Su-25 toppfart i planflykt någonstans runt M0.7 och det är en fart man då når i lägre höjdspann.


Jaktrobot R-60. IR-målsökaren avsedd för spektrat 3-5 µm syns tydligt i nosen


R-60
R-60 är en sovjetisk jaktrobot från 70-talet, med modifiering av målsökare i början av 80-talet och det är den modifierade som kommer att avhandlas här eftersom de äldre robotarna inte finns kvar. Roboten har en kyld IR-målsökare av äldre generation, vilket ger den en mycket begränsad förmåga att låsa på mål i framsektor (ca 20 gr framför rak sida anges på ryska öppna sidor) och roboten är istället begränsad till att låsa på mål i baksektorn där motorutblåset är mer tydligt (IR-målsökare ser värmen i ett mål). Prestanda för R-60 målsökare är därmed inget man behöver bekymra sig över i framsektor som motståndare, särskilt inte om man sitter i flygplan med dubbelströmsmotorer (det första fläktsteget i motorn låter en stor mängd av luften passera utanför brännkammaren och den agerar därmed även som kylning) och än mindre om man dessutom använder ett lågt motorpådrag. Vad som skiljer R-60 från de flesta andra jaktrobotar är dess vikt. Den är i jämförelse ytterst lätt med sina 45 kg, men den låga vikten gör samtidigt att dess stridsdel är oerhört lätt – endast 3,5 kg med funktionen continuos-rod (kan ses som ett expanderande kedjelod avsett att såga sönder en flygplansmotor eller vinge). Som jämförelse kan nämnas att en robot 98 IRIS-T som fyller samma funktion på en JAS 39 väger drygt 90 kg och har en stridsdel på mer än 10 kg. Räckviddsmässigt motsvarar R-60 andra korthållsjaktrobotar från 70-talet med ca 3-5 km praktisk skottvidd. Denna ökas vid hög fart, hög höjd och kommande mål med högt motorpådrag till möjligtvis det dubbla, medan den i baksektor och fart motsvarande målets behöver avfyras från ca 1 km håll uppskattar jag. R-60 är med andra ord en högst medioker jaktrobot och dess enda styrka ligger egentligen i dess mycket korta inre skjutavstånd och möjlighet till avfyring under hög egen belastning, vilket gör den lämplig för användning i kurvstrid med andra jaktflygplan där också den lilla stridsdelen kan komma till sin rätt.

Möjligheterna för en Su-25 att skjuta ned MH17
MH17 var en tvåmotorig Boeing 777 som vid tiden för nedskjutningen befann sig på en höjd av 33 000 fot (ca 10 km) och en fart av Mach 0.82, enligt den preliminära haverirapporten baserad på uppgifter från det kraschsäkra minnet. Båda motorerna gick på marschvarvtal. Vädret vid platsen för nedskjutningen var molnigt med ett heltäckande molntäcke som sträckte sig från relativt låg höjd upp till 10 000 fot. Man hade nyss kommit ut ur ett område där molnen sträckte sig upp till de höjder där MH17 färdades och sannolikt också med åskmoln eftersom MH17 begärde kursändring just på grund av molnigheten. Öster om haveriplatsen fanns också ett större område med tjocka moln. Från normal flygning gick det på ett ögonblick till MH17 hade brutits sönder i två större delar och ingen reaktion från cockpit har kunnat identifieras vare sig på radioinspelningar eller i de kraschsäkra minnena.

Möjligheterna att med en R-60 träffa MH17 skulle bedömt kräva ett anfall i baksektor eller på sin höjd kl 4-5/7-8 för att robotens målsökare skulle få låsning. Denna målvinkel innebär för ett flygplan som saknar fartöverskott att avfyringsavståndet blir mycket kort, sannolikt ner till en kilometer i baksektor ut till två kilometer vid större dragning åt sidan. För att placera sig i denna vinkel skulle det skjutande flygplanet behöva anflyga framifrån och därefter genomföra ett kurvanfall, vilket samtidigt skulle innebära en fartförlust. Skulle man lyckas skrämma upp en Su-25 på den höjd MH17 flög på skulle den redan i planflykt ha mycket låg fart till följd av sin aerodynamik och sina motorer. Att genomför en sväng för kurvanfall skulle förmodligen göra att man samtidigt tappade flygläget och jag bedömer det som överhuvudtaget inte genomförbart.

Skulle nu någon mot all fysisk rim och reson ändå ha lyckats ta sig till ett läge där en Su-25 hade kunnat avlossa en jaktrobot R-60 mot MH17 hade roboten sökt sig mot någon av de två heta punkterna på MH17, nämligen motorerna. Robotens stridsladdning hade varit nog för att slå ut en motor och eventuellt också vingen, men inte mer än så. Den hade inte gett det snabba haveriförlopp som var fallet med MH17. Den preliminära bedömningen från haveriutredarna var att haveriet initierade av att MH17 träffades i cockpit och främre delen av en stor mängd små föremål i hög hastighet vilka sedan fick flygplanet att brytas sönder i luften. Det är varken skador som åstadkoms av en R-60 eller ett område R-60 söker sig mot. Däremot skulle de vara typiska för en BUK luftvärnsrobot som har en stridsdel på 70 kg med en mycket stor mängd förfragmenterade splitter – avsedd att nå verkan mot stora bombflygplan och även kryssningsrobotar trots nära miss.

Tittar man tillbaka historiskt finns det faktiskt minst två fall där R-60 skjutits mot civila flygplan. Det första exemplet är en 4-motorig Boeing 707 från Korean Airlines där flygplanet flugit vilse in över Sovjetunionen och där besköts av sovjetiska jaktflygplan. En av två avfyrade R-60 träffade och slog av en vingspets. Piloterna lyckades därefter nödlanda flygplanet på en frusen sjö efter länge ha sökt efter en flygplats. 


Korean Air Lines 902 efter nödlandning på en frusen sjö på Kolahalvön. Yttersta delen av vänster vinge saknas efter att ha träffats av en R-60


Det andra exemplet är en businessjet med den botswanske presidenten som träffades av en R-60 avfyrad från en angolansk Mig-23 varvid högermotorn slogs ut. Även här lyckades man nödlanda flygplanet. Det är som synes ingen större kraft i en R-60, men tillräcklig för att bekämpa andra stridsflygplan.


Botswanske presidentens Bae 125 efter träff av en R-60

Med andra ord kan man därigenom helt avfärda den senaste ryska utsagan om hur MH17 sköts ned bara utifrån uppgifterna att det skulle handla om en Su-25 beväpnad med R-60 jaktrobotar.

Varför denna desinformation?
Varför har man då valt att basera desinformationen på en Su-25? I det här fallet är det en fortsättning på uppgifter från den ryska generalstaben i somras där man plötsligt sade att man inte kunnat detektera några ukrainska luftvärnsrobotskott, men att man hade radaruppgifter som pekade på en Su-25 som skulle ha varit i närheten av MH17. Dessa uppgifter synade jag redan i somras och uppgifterna är inte mer trovärdiga de som nu släppts. Desinformationen syftar heller inte alltid till att presentera en version som framstår som sann, utan i lika hög grad att få målgruppen att börja ifrågasätta sanningshalten i all information som presenteras – även den korrekta.

Den senaste kampanjen var från början inte riktad mot extern publik är min bedömning eftersom den inte skedde i form av ett samordnat släpp i ryska nationella media och de kanaler som är avsedda för internationell publik. De nådde dock dit så småningom, men har inte följts upp lika hårt som tidigare versioner. För den inhemska publiken är MH17 tacksam att referera och att upprätthålla en statlig version. Långt över 90 % av den ryska befolkningen hämtar sina nyheter från statliga tv-kanaler enligt Levada-institutets undersökningar. Endast 1 % av befolkningen surfar på det internationella internet och där innebär också språket en grundläggande barriär. Skulle någon vilja söka sig mer information om MH17 kommer man inte att skriva in MH17 på yandex.ru eller google.ru, utan боинг
(Boeing) eftersom det är så händelsen kallas i ryska media. De sökträffar man får upp då är antingen den ryska statliga versionen av händelseförloppet eller också träffar rent generellt om flygplanstillverkaren Boeing och dess flygplan. Bidragande till namnvalet för händelsen är säkert också att bokstaven H inte finns på ryska, vilket ju också gör det svårare att söka.


Tyvärr noterade jag nu på kvällen att Dagens Nyheter fallit för den ryska desinformationen och publicerat en artikel baserat på informationen som Komsomolskaja Pravda spridit. Anledningen till DN:s publicering är förmodligen att brittiska The Guardian publicerat en liknande artikel. Tyvärr har detta flera gånger tidigare använts som ursäkt när svenska tidningar vidarebefordrat propagandaartiklar: ”Tidningen XX har ju skrivit om det och vi tog vår information därifrån”. Tyvärr duger inte det som ursäkt för att inte göra sin källkritik, särskilt inte när det handlar om ren och skär desinformation. Bara för att en annan tidning begår ett stort misstag så friar det inte en själv. Så länge som man inte själv värderar informationen och tydligt skriver att det handlar om desinformation så bidrar man också till målsättningen med desinformationen – att diskreditera sanningen genom att prestera alternativa versioner av den. Till slut får man målgruppen att tvivla på alla versioner. Något som passar rätt bra om det någon dag framkommer bevis på att det var just en rysk BUK luftvärnsrobot som sköt ner MH17. Varför skulle det vara sant när det inte var sant att det var en ukrainsk Su-25?

Som påpekat i inledningen så framstår bristen på ett psykologiskt försvar i Sverige mycket tydligt när informationskriget rasar runt omkring oss och DN:s publicering är bara ytterligare ett i raden av exempel på detta.

Uppdatering 23.45: Den ursprungliga DN-artikeln har nu reviderats. Vissa nya uppgifter har lagts till, The Guardian har slopats som källa till förmån för AFP. Samtidigt har artikeln också tagits bort från förstasidan.

Spegeltänk och förkrigstillstånd

Spegeltänk
Omedvetet gör vi alla oss själva otjänsten att tänka in vår egen logik och rationalism hos andra människor. Hade världen fungerat såsom vårt undermedvetna lurar oss att tro, hade vi aldrig hamnat i fejd med grannen om tvättstugan och antalet krig i världen hade varit ringa.

Tyvärr fungerar inte världen så. Vi är alla fångar i vår egen förförståelse och kultur. Här i Sverige är de flesta av oss på det klara med att det både är ett fruktansvärt brott att slå barn och därtill också kontraproduktivt som uppfostran. Vi behöver dock inte resa långt för att träffa människor som är fast övertygade i åsikten och logiken att om man inte slår barn när de gör fel, hur ska de då lära sig vad som är rätt och fel? Vad som är rationellt avgörs av våra tidigare erfarenheter – inlärda eller självupplevda.

Exakt samma grundproblem återfinns i säkerhetspolitik och internationella relationer. När andra världskriget bröt ut 1939 efter att Hitler invaderat Polen kom det som en kalldusch i Berlin. Bedömningen var att Storbritannien och Frankrike inte skulle göra någon stor sak av Polen. Istället bröt det stora kriget ut åratal innan den tyska upprustningen var klar – som tur var. På samma sätt som Chamberlain hos Hitler trodde sig se en resonabel man som skulle kunna nöja sig med vissa eftergifter som plåster på såren för Versaillesfreden, trodde sig Hitler senare veta att Storbritannien och Frankrike skulle böja sig. Det hade man ju gjort tidigare.

Vi ser spår av detta fenomen inom internationella relationer även idag i det pågående kriget i Ukraina och Krimkrisen med den påföljande annekteringen. Vid ockupationen av Krim uttryckte statsminister Reinfeldt stor förvåning över att Ryssland och presidenten Putin och premiärministern Medvedev hade agerat på detta sätt. Det var ju emot all rim och reson när det gällde handel och Reinfeldt hade inte kunnat skönja några signaler åt detta håll vid de tillfällen han träffat de bägge. Likaså hade ingen av de svenska företagare som verkar i Ryssland informerat honom om någon utveckling som tydde på att händelser liknande Krim skulle inträffa. Varför gjorde de då så här? Man kan även konstatera en viss konfirmationsbias då regeringen tydligen hellre lyssnade på svenska företagare som de facto hade något att förlora själva vid en otrevligare utveckling i Ryssland, än rapporterna från FOI, Försvarsmakten och Säkerhetspolisen som varnade för det allt sämre läget. Man ser helst de tecken man vill se. Men Reinfeldt hade faktiskt i viss mån rätt. Ur vår synvinkel där vi premierar ekonomisk utveckling och ser handel som det viktigaste instrumentet för detta är det ju fullständigt vansinnigt att med militärmakt flytta gränser i Europa och på kuppen rasera sin egen ekonomi.

För Putin med flera är uppenbarligen det rationella valet ett helt annat, eftersom man har valt att handla på det sätt vi nu sett sedan i februari. Det går därför inte annat än beklaga när utrikesminister Margot Wallström från sitt besök i Kiev säger att ”Putin är irrationell”. Ja, med våra glasögon så är agerandet irrationellt, och det är förmodligen också avsett att framstå som irrationellt. Vi ska i sammanhanget inte glömma bort att Putin och hans närmaste krets samtliga är utbildade under Sovjetunionen för att verka mot Väst, i flera fall också med erfarenhet av att verka och bo i Väst. De har därför en mycket god inblick i hur våra samhällen och våra kulturer i Europa och USA fungerar, och vad våra svagheter är. Samtidigt finns det idag inte någon ledande politiker i Europa eller USA som har motsvarande erfarenheter av Ryssland och hur det ryska samhället fungerar. Gissa vem som därmed har övertaget i beslutsprocessen.

Förkrigstillstånd
Allt oftare dyker nu ordet ”förkrigstillstånd” upp i diskussionen kring Ryssland och dess relationer med omvärlden. En uppfattning som när den uttalas i Sverige säkerligen ses som alarmistisk, men i SvD kunde man under onsdagen läsa ett tänkvärt reportage om hur man i Ryssland upplever situationen efter införandet av sanktionerna. En av de intervjuade ur S:t Petersburgs medelklass talar just om att det nu känns som ett förkrigstillstånd, där handeln sjunker, företag får slå igen och folk har inte råd att resa.

Den nuvarande ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov skrev i februari 2013 i den ryska militära tidskriften Vojenno-Promyshlennij Kurjer (Militär-Industriella Kuriren) om hur han såg på dagens och framtida krig mellan-statliga krig utifrån att ha studerat den arabiska våren. Gerasimov konstaterade där att icke-militära medel idag är mycket mer effektiva än klassiskt militära medel för att uppnå politiska och militära målsättningar. I artikeln illustrerade Gerasimov sina tankar kring hur ett framtida krig förlöper med den följande skedesindelningen. Lägg märke till hur Gerasimov värderar vikten av informationsoperationer som 4 till 1 gentemot rent militära medel och fundera över de enorma satsningar som Ryssland just nu gör på internationella tv-kanaler.


Gerasimovs operationslinjal i FOI:s översättning


Det är alltså på detta sätt den ryske generalstabschefen ser dagens mellan-statliga konflikter och krigföring framför sig. Som synes av bilden på operationslinjalen kommer de klassiska militära medlen först till användning i mitten av linjalen medan andra medel har satts in långt tidigare. FOI publicerade i våras en intressant rapport om annekteringen Krim där man bland annat just tog upp Gerasimovs tankar och det är lätt att se en spårbarhet i hur Ryssland agerat på Krim. Sannolikt är det så här som Ryssland nu ser på den spänning som finns mellan EU, USA med flera på ena sidan och Ryssland på den andra sedan oroligheterna i Ukraina började för ett drygt år sedan. Även om vi själv inte upplever utvecklingen på detta sätt är det i högsta grad relevant att försöka förstå hur Ryssland upplever den och vart den är på väg – och det ser inte positivt ut. 


I slutet av september publicerade Johan Wiktorin en mycket intressant analys på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg av var vi befinner oss enligt Gerasimovs operationslinjal. Det är ingen trevlig läsning, men definitivt tillnyktrande. Det tydligaste exemplet torde vara just de ekonomiska och politiska sanktionerna.

Johan Wiktorins analys den 25 september 2014 av läget enligt Gerasimovs operationslinjal


För svensk del kan det också vara intressant att titta på organizing political opposition eftersom det bland annat är så Ryssland uppfattar Sveriges agerande med det bistånd i form av demokratistöd som genomförs. Det är dessutom en post som regeringen har haft för avsikt att öka.


State of the nation
Under torsdagsförmiddagen höll Putin sitt årliga tal till den federala församlingen. Den som hade förväntningar på deeskalation och upptinande i relationerna fick sina förhoppningar grusade. Istället utgjordes kärnan i Putins tal av att det existerar en konflikt mellan Ryssland och västerländska intressen. Hade inte Ukraina inträffat hade Väst hittat en annan förevändning att straffa och avskärma Ryssland. Ryssland står dock starkt med en ljus framtid och alla fiender som tidigare har gett sig på Ryssland har fått betala därefter. Se gärna denna sammanställning av citat från talet som Russia Today lagt ut (talet finns utskrivet på engelska här). Frågan är hur långt framåt vi har gått på operationslinjalen i och med detta tal, morgonens märkliga terrorattentat i Tjetjenien och inordnandet den 24 november av den abkhaziska utrikespolitiken och de abkhazisiska väpnade styrkorna under rysk kontroll.

Så fortsätter alltså utvecklingen sin nedåtgående spiral och hur den ska hävas är det svårt att se. Den ryska ekonomin är på väg att krackelera även om president Putin utlovade en ljus framtid för den med en lång rad ekonomiska åtgärder. Frågan är dock vilka reella möjligheter Putin har att påverka ekonomin med tanke på såväl sanktionerna och oljepriset. Att backa är inte ett godtagbart alternativ eftersom det samtidigt skulle innebära en förlust av makten. Samtidigt har den ryska finansministern omtalat för två veckor sedan att i dagsläget kostar oljepriset och den fallande rubeln Ryssland 140 miljarder USD om året och en av premiärminister Medvedevs tidigare ekonomiska rådgivare, Sergej Guriev har nyligen talat om en rysk ekonomisk härdsmälta inom två år. Lyckas man inte förändra grundförhållandena till dess är hela regimen hotad, anser Guriev.

I den svenska riksdagen ställde Allan Widman i förra veckan en interpellation till försvarsministern där Widman konstaterar att Europa befinner sig i ett förkrigstillstånd och undrar vad försvarsministern avser vidta för omedelbara åtgärder för att stärka Sveriges försvar och säkerhet. Frågan är välmotiverad, givet omvärldsutvecklingen. Den nu pågående regeringskrisen är också mycket allvarlig då handlingskraft och starka mandat att agera nu behövs. Därtill kommer arbetet med den nya inriktningspropositionen för försvaret att kollidera med vårens extra val, vilket riskerar att fördröja processen.

Det finns god sannolikhet för att 2015 blir ett än mer spännande år än 2014. Riksdagen har tyvärr nyss antagit en försvarsbudget som inte tagit höjd för det. Händelseutvecklingen kanske är för irrationell med svenska ögon.

Ett mycket allvarligt tecken

ITAR-TASS ”förstasida” 141024 kl 10.00

Klockan 10 på torsdagen ska Försvarsmakten hålla en presskonferens om den nu avbrutna operationen i Stockholms skärgård. Det tyder på att man antingen inte kunnat påvisa främmande undervattensverksamhet i området eller att man bedömer att den/det som stått för undervattensverksamheten har lämnat området. Förhoppningsvis berättar man lite mer om de indikationer man haft både i denna operation och framförallt de som konteramiral Grenstad i helgen nämnde hade pågått i flera år. Det ska även bli intressant att se om man bekräftar de uppgifter som Expressen publicerade i natt om bottenspår.

Ett mycket allvarligt tecken i sammanhanget är den presskommuniké som i morse släpptes av det ryska försvarsministeriet (engelsk version något omskrivet via TASS). Det heter att Sverige genom sin underrättelseoperation i skärgården hotar den ekonomiska utvecklingen i Östersjön. Det intressanta är att det inte är Försvarsmakten eller regeringen som pekas ut, utan explicit Försvarsdepartmentet. Det har knappast gått det ryska försvarsdepartmentet förbi att det är Försvarsmakten som myndighet som initierar en operation av detta slag, eller att Försvarsdepartementet och försvarsministern hållit en låg profil under den operativa delen. Här ser man snarare möjligheten att måla ut försvarsministern och Försvarsdepartementet som är den del av regeringen som är mest realpolitisk och därför mest av ett bekymmer för Ryssland, förmodligen med förhoppningen att övriga regeringen och opinionen i Sverige ska reagera.

Talet om hot mot den ekonomiska utvecklingen är en mycket allvarlig retorik som man absolut inte ska vifta bort betydelsen av.

Ryssland har två stora intressen i Östersjön och Östersjöområdet. Det ena är att en mycket stor del av Rysslands BNP passerar genom Östersjön, antingen på köl eller på havsbottnen (Nordstream). Som illustration kan nämnas att Öresund idag klassas som en lika betydelsefull handelspassageområde som Suezkanalen. Hotas dessa flöden kommer Rysslands ekonomi att få det mycket svårt till dess ekonomin i högre grad diversifierats mot Kina. Det andra intresset som även går in i det första är att hålla NATO ifrån sig. Det var av goda skäl som NATO i våras genomförde sin marina förstärkningsoperation av Baltikum med endast minsvepare eftersom dessa ingalunda kan sägas utgöra ett offensivt hot mot Ryssland eller de ekonomiska flödena. I den ryska säkerhetsdoktrinen är NATO och en expansion av organisationen högt upp på listan över nationella hot och faror. Ett icke-acceptabelt faktum för Ryssland vore t.ex. om USA lät segla in Aegis-jagare med förmåga mot ballistiska robotar i Östersjön, även om dessa från den grupperingen inte skulle kunna hota de ryska interkontinentala ballistiska kärnvapenrobotarna som är riktade mot USA, utan endast robotar med mål i Norden och norra Europa, uppskjutna från västligaste Ryssland.

Av dessa skäl är det därför två starka strategiska intressen för Ryssland som står på spel i Östersjön.

Perspektivet på att Sverige utgör ett hot mot den ekonomiska utvecklingen i Östersjön är också intressant. Sverige har genomfört en operation med ca 200 personer och ett antal fartyg. Inga svenska myndigheter har pekat ut Ryssland som ansvarig, utan det har endast gjorts av SvD. Detta anser Ryssland vara ett hot mot den ekonomiska utvecklingen och säkerheten i Östersjön. Att Ryssland 2013 genomförde en mycket stor övning i området med 70 000 personer och en uppsjö av fartyg, flygplan och stridsfordon, ska tydligen inte ses som ett bekymmer.
Värt att notera är också att ryska försvarsdepartementet följer receptet med förlöjligande då man i sin tv-kanal jämför chanserna för att lyckas i sökandet med möjligheterna för Fille och Rulle att fånga Karlsson på taket (Se gärna min artikel i Expressen om desinformation och informationskrigföring!). I sin kommentar till att Försvarsmakten nu avbryter operationen, tar det ryska försvarsdepartementet återigen upp sin utsaga att det skulle kunna vara en Nederländsk ubåt, medan denna i själva verket spenderat helgen förtöjd väl synligt i Tallinn (korrigerat från Riga). En liten del sanning, ett förvrängt budskap och en del anpassning till skuld, obehag eller andra lämpliga känslor hos mottagaren. Ett klassiskt recept.

Inte helt oväntat hugger svenska media direkt på detta utan vidare kommentarer än att vidarebefordra den ryska kommunikén, här i DN via TT. Mission accomplished. Något förvånande har dock TT utelämnat delen om Sverige som hot mot den ekonomiska utvecklingen i Östersjön.

Den genomförda underrättelseoperationen har varit lärorik och intressant på många sätt. Det lär bli mer sökande efter främmande undervattensverksamhet framöver.

DN:s ”förstasida” 141024 09.50

Informationskrigföringens roll i modern rysk krigföring

Ikväll skriver jag åter i Expressen och denna gång om hur Ryssland nyttjar desinformation och informationskrigföring som medel i sin krigföring. Förhoppningsvis väcker det lite tankar hos läsarna och det blir säkert en del höjda ögonbryn.

Tyvärr finns inga länkar i artikeln så nedan finns därför en youtubelänk till den motorcykelshow som nämns. Vill man se Krimmedaljen finns det snygga bilder här. Jag tar också upp min granskning av den ryska generalstabens version av nedskjutningen av MH17. Den återfinns här.

Europas nya friktionsyta

Att kränkningen i onsdags av svenskt luftrum är ett resultat av det nya säkerhetpolitiska läget i Europa, förklarar jag i en krönika i Expressen. Det är i vårt närområde de enda landgränserna finns mellan EU/NATO och Ryssland, vilket jag diskuterade djupare i ett inlägg härom veckan så se detta för ett utvecklat resonemang.

Jägarchefen gör en bra analys av läget och pågående övningsverksamhet i Östersjön och bedömer kränkningen som en del av en maktdemonstration i syfte att Sverige ska avhålla sig från ett NATO-medlemskap och att man avsiktligt gör detta i den politiska osäkerheten som råder i Sverige efter valet. Jag vill trycka på en sak i Jägarchefens resonemang och det är delen om Försvarsmaktens perspektivstudie från 2013, vilken förutspådde att Sverige kan utsättas för påtryckningar med militära maktmedel. Om det ser ut på det här sättet när så sker öppet, vad händer då i det fördolda, t.ex. under vattnet?

Jag vill vidare även tipsa om Skippers inlägg om händelsen samt gårdagens diskussion med Johan Wiktorin på Försvarshögskolan inom ramen för Folk och Försvars projekt #ungsäk. Samtalet är ca 30 minuter långt och det är värt tiden att lyssna till Johans resonemang om hur Ryssland genomför komplexa informationsoperationer som stöd för sin krigföring i Ukraina.

Fippla inte med materielen!

Fippla inte med materielen!

En order som många svenska soldater genom åren känner igen alltför väl. På allmänsvenska betyder det att man ska hålla ordning på sina grejor så att de inte går sönder eller försvinner.

Fortfarande finns det vissa som envist tror att Ryssland inte deltar/deltagit aktivt i kriget i Ukraina eller förser de pro-ryska styrkorna med utbildning och materiel. Mängder av redogörelser från såväl ryska soldater som deras foton och videor visar på motsatsen liksom rapporter från journalister och därtill också fordonsvrak på slagfältet. Här följer dock en något annan historia som visar på krigets friktioner och osäkerhet.

För ca en månad sedan kom de första rapporterna om att större förband börjat gå över den ryska gränsen in i Ukraina. Den ukrainska krigslyckan vände mycket snabbt i östra Ukraina efter att man tidigare haft Donetsk och Lugansk närmast helt inringade. På några dagar vände situationen helt och de tidigare helt överlägsna ukrainska styrkorna började retirera. Den som följde läget via t.ex. http://liveuamap.com kunde se en inringning börja ta form runt staden Illovajsk (det går utmärkt att använda sidan datum-funktion för att backa tillbaka och följa utvecklingen dag för dag). De ukrainska styrkorna drog sig dock aldrig ur i tid. I förhandlingarna i Minsk i slutet av augusti som ägde rum parallellt med motoffensiven i östra Ukraina uppmanade Putin till en humanitär korridor för ukrainska trupper ut ur Illovajsk. När reträtten till slut inleddes genom den påstådda korridoren visade den sig vara allt annat än humanitär med stora förluster som följd för de ukrainska styrkorna.

Här är ett tv-reportage från ett tyskt tv-team som följde den sista ukrainska bataljonen in i Illovajsk och vars bil blev det enda fordonet att ta sig ut ur Illovajsk.

Här är ett annat klipp från ett av utbrytningsförsöken från inringen filmat från ukrainsk hjälmkamera.

Det här reportaget av VICE News visar tydligt den enorma förstörelsen som plötsligt drabbade de ukrainska styrkorna. Notera de mångaelevers eldrören på de utslagna vagnarna. Det är den vedertagna internationella signalen för att man är icke-stridande ung. motsvarande parlamentärflagg. VARNING för mycket obehagliga bilder!

Under striderna i området rådde som ofta i krig viss förvirring i form av krigets friktioner där information inte alltid går fram som den ska, materiel går sönder, fienden dyker upp på oväntade platser och situationer misstolkas. En ukrainsk överste redogjorde nyligen för sina upplevelser i samband med ett av utbrytningsförsöken, där han fann sig opererandes en ny rysk stridsvagn av typen T-72B3. Den som har bra minne, minns att i augusti blev det visst rabalder när brittiska reportrar såg ett kolonn med ryska reguljära stridsfordon köra över den ukrainska gränsen på natten. Runt denna tidpunkt filmades en annan kolonn inne i Ukraina med ett antal T-72 stridsvagnar, där den sista var av just T-72B3 variant med det modernare reaktiva pansaret Kontakt-5, som är mycket lätt igenkänt på sin speciella spetsiga form. En modifiering som ukrainska armén inte har på sina stridsvagnar. T-72B3 är nämligen endast något år gammal och är ett resultat av den ryska krigsmaterielimporten från Västeuropa då vagnen bland annat har uppgraderats med nya IR-sikten för vagnchef och förare. Siktena benämns Sosna-U och tillverkas i Vitryssland, men med komponenter från franska Thales.

Den ukrainske överstens förband lyckades enligt hans uppgifter skadskjuta en T-72B3 i strider med ryska förband och när dessa retirerade övergav de den aktuella vagnen, som ukrainarna då lyckades reparera hjälpligt även om vissa systemkomponenter slagits ut. Tv-kanalen Espresso TV gjorde detta reportage om händelsen där de ukrainska soldaterna visar upp diverse ryska dokument man funnit i vagnen. Reportaget har fått kritik på ryska bloggar för att vara felaktigt, men i kommentarerna återfinns också kommentarer som pekar på detaljer som tyder på att vagnen skickats direkt från fabrik till striderna i Ukraina.

Under utbrytningsförsöket ska den ukrainske översten ha använt just denna stridsvagn då han var en av få med T-72 erfarenhet. Vagnen fick sedan åter överges under utbrytningen sedan den skadats. När man först läste historien kändes den stimulerande, men kanske inte nödvändigtvis sann och det behöver den fortfarande inte vara.

Dock dök igår denna video upp från den pro-ryska sidan där pro-ryska soldater stolt klättrar på sitt ukrainska krigsbyte som de nu försöker reparera och vad syns på videon om inte just en T-72B3 där man till och med filmar Sosna-U siktet inne i vagnen, vilket därmed bekräftar den som rysk. Det behöver dock inte vara samma vagn som den ukrainska översten beskrev.

Vad videon gör är dock att den bekräftar att ryska stridsvagnar av en modell som bara funnits något år finns inne i Ukraina där de vita igenkänningsstrecken på sidorna visar att vagnen dessutom hunnit vara i ukrainska händer. Det är därmed inte helt omöjligt att det är överstens vagn eller åtminstone en på filmen ovanför.

Slutsats: Det gäller att personalen inte fipplar med materielen om man ska kunna upprätthålla fasaden att Ryssland inte deltar aktivt i kriget i Ukraina.

Mer om T-72B3 inkl detaljerade bilder på bl.a. Sosna-U

Så här tyckte för övrigt ett av mina mest aktiva ryska troll om att jag twittrade om denna T-72B3.

Sprickor i den ryska fasaden?

Uppföljning från förra inlägget:

SVT Rapport hade ikväll ett intressant inslag (ca 13.30 in) om de stupade ryska fallskärmssoldaterna. Inslaget innehöll även en intervju med journalisten och politiker Lev Shlosberg, som var den som först uppmärksammade de nyligen begravda fallskärmsjägarna i Pskov. I en tv-intervju återgiven av den ryska nyhetssajten NEWSru berättar Shlosberg om de intervjuer han fått med överlevande fallskärmsjägare. De uppger att förbandet kommenderades till Rostov-regionen på övning och väl där ställdes man inför fullbordat faktum att man skulle fortsätta in i Ukraina. Vidare berättades om det ”anhörigstöd” som lämnats de efterlevande. Antingen håller man tyst eller så försvinner vissa förmåner. Idag kunde man också läsa om att de ryska förbanden på Kolahalvön också begravt sina första döda. Officiellt heter det att de omkommit på övningar som ägt rum i Rostov-regionen (nära ukrainska gränsen och det område där frivilliga till de pro-ryska styrkorna tidigare utbildats). Fler och fler ryssar blir nu medvetna om det hemliga krig som förs i Ukraina.

BBC har lagt ner stor energi på att dokumentera det hemliga ryska kriget i Ukraina och då även fokuserat på nedskjutningen av MH17. Ikväll sändes en dokumentär på BBC One där man lyckats intervjua tre civila i trakten av Snizhne, Ukraina varifrån luftvärnsroboten tidigare förmodas ha avfyrats. De tre berättar var för sig att de har sett ett robotfordon opererat av vad de uppfattade som ryska soldater, då dessa talade ryska utan ukrainsk dialekt. Förhoppningsvis går dokumentären senare att se på nätet.

EU skulle idag införa nya sanktioner mot Ryssland, men införandet har skjutits fram några dagar. Fortfarande ikväll råder oenighet om sanktionernas utformning, där särskilt ett EU-land (oklart vilket) uppges kämpa emot. De sanktioner som bli aktuella blir också förhållandevis lindriga i syfte att få med så många stater som möjligt och drabbar därför inte heller något område där det verkligen skulle svida. För Ryssland som har haft gott om tid för förberedelser är det bara att effektuera nästa motdrag, vilket man redan tidigare varnat för, nämligen att förbjuda europeisk flygtrafik genom ryskt luftrum. Därmed kommer många europeiska flygbolag som redan har det ekonomiskt svårt att drabbas hårt och inte osannolikt riskera konkurs.

EU ger sig här på ett spel man inte har förstånd nog att spela annat än halvdant och blir därmed övertrumfat av Ryssland som kan spelet utan och innan liksom EU:s svagheter. Det finns inget som tyder på att Ryssland kommer att vika sig för några sanktioner utan att det här är snarast åtgärder som man kalkylerat med och är beredd på. Sålunda kan sanktionstrappan komma att fortsätta. Carl Bildt gjorde därför klokt i att varna i lördagens Dagens Industri för investeringar i Ryssland. Fortsätter sanktionsspiralen kommer Ryssland till slut att hota med förstatligande av utländska företag i vissa väl valda länder.

Fortfarande håller Ryssland en av Estlands mest meriterade säkerhetspoliser fången anklagad för spioneri efter att ha kidnappat honom från estniskt territorium. Fler och fler bedömare, däribland FOI är nu övertygade om att aktionen var avsiktlig och ett sätt att näpsa Estland, USA och NATO efter Obamas besök dagarna innan. En enstaka estnisk tjänsteman är inte nog att trigga någon självförsvarshandling enligt artikel 5. Här visar Ryssland återigen prov på hur man bemästrar konsten att koka upp vattnet så långsamt så att groda aldrig hinner hoppa ur innan det är för sent.

De svenska  och finska lärdomarna av detta måste bli att om Ryssland nu inte ser några problem med att från ett NATO-lands territorium kidnappa en hög tjänsteman – vad är man i så fall beredd att göra och vilka risker är man beredd att ta mot ett land som inte är medlem i NATO eller annan försvarsallians?

Av ovanstående kan vi sluta oss till att Ryssland inte drar sig för att utnyttja och straffa EU:s ekonomiska svagheter, medan man låter USA komma lindrigare undan. Man vet att EU med dess ekonomiska känslighet och svårigheter att komma överens inbördes, är den svaga länken i västvärldens hållning. Vi ser återigen bevis för att Putin läser västvärlden som en öppen bok, vilket inte är så konstigt med tanke på att hans tidigare profession och studier, medan USA och Europa famlar i mörkret när det gäller hur Ryssland fungerar.

HIttills tyder tyvärr ingenting på att den negativa säkerhetspolitiska spiralen är på väg att hävas. Istället uppvisas allt starkare tecken på en ideologisk konflikt mellan Ryssland och västvärlden. De sprickor som börjat anas i den ryska fasaden verkar än så länge inte gå djupare än putslagret.

Läs gärna Försvar och Säkerhet om läget i den svenska försvarspolitiken. Ett mycket bra, men oroande inlägg.

Vad är krediten på ett guldkort i NATO?

Utvecklingen i Ukraina
Den säkerhetspolitiska utvecklingen fortsätter i en rasande takt och det tyvärr åt fel håll. I Ukraina har regeringsstyrkorna sedan Ryssland kraftigare inblandning i kriget för drygt två veckor sedan lidit mycket svåra förluster och retirerat ut ur större delar av Donbass-regionen. Det är svårt att tänka sig idag, men för bara tre veckor sedan var de pro-ryska styrkorna i princip inringade i Luhansk och Donetsk. Striderna har också blivit mycket kostsamma för Ryssland och flera ryska media granskar nu öppet de ryska förlusterna i Ukraina. Elitförbandet 76. luftlandsättningsdivisionen uppges ha förlorat ett helt kompani på en gång vid en strid, med upp till 140 döda enligt soldater i förbandet som varit i kontakt med ryska journalister (transkription av samtal med soldater). Den som kan sin krigsvetenskap, vet att skadeutfallet i regel är proportionerligt till dödstalen och sin tur proportionerligt till antalet stridande. 140 stupade skulle i så fall innebära flera tusen stridande ryska soldater. Som av en händelse genomförde det ryska strategiska transportflyget i västra militärområdet en evakuerings- och sjuktransportövning under tre dagar i början av förra veckan. Rysk stats-tv hade idag ett inslag om begravningen av en fallskärmsjägare från 98. luftlandsättningsdivisionen i Kostroma. På semestern hade han begett sig för att strida i Ukraina för en månad sedan och där stupat, enligt rysk tv. Som av en händelse tillhörde han samma regemente som det 10-tal fallskärmsjägare som tillfångatogs i östra Ukraina vid ungefär samma tidpunkt efter att ”ha kört vilse” enligt ryska myndigheter.

Efter de omfattande ukrainska förlusterna och den oväntade motoffensiven givet de pro-ryska styrkornas materiella och personella status, meddelade den ukrainske försvarsministern Valerij Geletey i måndags att de ukrainska styrkorna nu har retirerat ut ur Donbass och att all kraft nu måste fokuseras på att försvara övriga Ukraina. Vidare meddelades att Ryssland under de gångna dagarna hotat Ukraina med kärnvapen. Ett hot som är mycket svårt att verifiera, men som samtidigt skulle vara oerhört effektivt. Vem har råd att syna en motståndare som drar sig till att hota med taktiska kärnvapen? Skulle världens övriga kärnvapenländer initiera ett globalt kärnvapenkrig för att Ukraina blivit utsatt för ett antal mindre kärnvapenladdningar? Knappast.

Den ukrainska lärdomen för världens övriga mindre kärnvapenstater är tyvärr att aldrig ge upp de kärnvapen man har. De garantier om skydd som Ukraina erhöll mot att överlämna sina kärnvapen till Ryssland har idag visat sig värdelösa. Det visar också hur sårbar en stat är som inte har egna kärnvapen eller omfattas av en försvarsorganisation med kärnvapen.

Det återstår nu att se vilka möjligheter som finns att deeskalera situationen i östra Ukraina, där president Putin närmast slår knut på sig sig själv i ambitionen att förhandla fram en vapenvila och samtidigt försöka behålla masken att Ryssland inte alls är en part i kriget. För Rysslands del räcker det gott och väl med att situationen utvecklas till en frusen konflikt med ett permanentat vapenstillestånd. Detta skulle medge att hålla NATO utanför Ukraina, vilket har varit en av Rysslands övergripande målsättningar. Därtill har den lyckade motoffensiven inneburit att de pro-ryska områdena nu till stor del innefattar den för Ryssland kritiska vapenindustrin. Hur man ska säkra försörjningen till Krim är fortsatt ett problem, men kan kanske lösas vid förhandlingsbordet i utbyte mot vissa eftergifter. Den vapenvila som undertecknades i Minsk igår och som skulle träda i kraft under gårdagskvällen, har inte hållit på alla platser. Stalltipset är ändå att de östra delarna av Ukraina är att betrakta som ryska framöver, på samma sätt som Transnistrien, Abkhazien och Syd-Ossetien.

Intresseområden och kolvätefyndigheter i Arktis. Grafik från International Institute for Strategic Studies


Ringar på vattnet
Rysslands annektering av Krim och därefter kriget i Ukraina har av naturliga skäl skapat reaktioner i Europa och lett till en allmänt höjd beredskap i NATO och sanktioner från USA och EU gentemot Ryssland. Det kom därför inte som en överraskning att Ryssland under onsdagen meddelade att man nu kommer att genomföra en revision av sin säkerhetsdoktrin (jag har skrivit om den förra från 2010 här). I årets version kommer USA och NATO att uppgraderas till stora hot mot den globala freden och Ryssland. Likaså säger man i den nya doktrinen att kampen om energiresurser i framtiden kommer att forma de internationella relationerna, vilket kan komma att medföra väpnade konflikter längs Rysslands gränser. Den som har läst Rysslands tidigare säkerhetsdoktriner och doktrin för Arktis, och följt den ryska upprustningen under de senaste åren, vet att upprustningen i hög grad fokuseras mot just operationer i Arktis och Arktis pekas även direkt som fokusområde för den nya doktrinen. Majoriteten av rysk BNP härrör från gas- och oljeexport och under 2020-talet förväntas de nu kända ryska resurserna börja sina och därmed försvinner den ekonomiska basen för den ryska basen. Främst av denna anledning utgör Arktisområdet och dess hittills oexploaterade resurser ett mycket stort ryskt nationellt intresse, vilket 2008 föranledde Ryssland att anta en särskild doktrin för Arktis. I doktrinen stipuleras bland annat målsättningen att använda Arktisområdet som framtida resursbas för att lösa landets socioekonomiska problem. Arktisområdets gränsdefinitioner listas, liksom att de kan komma att förändras genom beslut i Ryssland samt internationella avtal.

I torsdags landade president Obama in i Estland. I sitt tal i Tallinn, vilket utan tvekan kan jämföras med president Kennedys berömda tal i Västberlin 1963 (Ich bin ein Berliner), utlovade Obama att USA alltid kommer att ställa upp till de baltiska staternas försvar och underströk därtill allvaret i NATO-stadgans artikel 5 om kollektivt självförsvar. Vidare hade Obama tidigare under dagen utlovat att USA kommer att basera stridsflygplan i Estland för att bl.a. delta i övningar i Norden och Baltikum. Detta är en för Ryssland högst oönskad händelseutveckling. Jag tror heller inte att detta är den sista förstärkningen NATO genomför i Baltikum. Ryssland ser av naturliga skäl NATO:s förstärkningar som opåkallade, och båda sidor talar om den andres agerande som brott mot avtalet från 1997 om relationerna mellan NATO och Ryssland. Det viktiga är egentligen inte vem som har rätt, utan att meningsskiljaktigerheter råder. Därmed riskerar ytterligare ett samarbetsavtal rörande förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder i Europa att fall.



Implikationer för Sveriges säkerhetspolitiska situation
För svensk del är ovanstående ytterligare nyheter av det dåliga slaget. I svenskt medvetande skulle Sverige efter murens och Sovjetunionens fall befinna sig i den lugnaste avkroken av världen. Nu är istället situationen den att Sverige ligger mitt emellan två av de säkerhetspolitiska tyngdpunkter som existerar mellan Ryssland och övriga nationer. Som påpekat i flera tidigare inlägg är Östersjön av mycket stor ekonomisk vikt då denna utgör transportled för en mycket stor del av Rysslands BNP. Mer bekymrande är att det säkerhetspolitiska läget nu och i framtiden innebär att Östersjöområdet kommer att utgöra den primära friktionsytan mellan EU/NATO och Ryssland. Endast i Östersjöområdet har NATO direkta landgränser till Ryssland och det senaste året har inneburit flera otrevliga kraftmätningar i och över Östersjön och med största sannolikhet även under ytan. För båda aktörer utgör svenskt territorium nyckelterräng, vilket placerar Sverige i ett mer bekymrande läge nu än under det Kalla Kriget då Centraleuropa var huvudskådeplatsen.

Den säkerhetspolitiska situationen i Europa sägs nu av det svenska politiska toppskiktet vara den allvarligaste sedan 1945. Tyvärr finns det inte mycket som tyder på att utvecklingen överhuvudtaget kommer att vända. Denna utveckling har föranlett flera av de svenska politiska partierna att tala om öka försvarsanslag (läs gärna valguiden som är länkade i spalten till höger). I själva verket är de föreslagna ökningarna knappt en puts i marginalen, vilket var något jag uttalade mig om i DN igår. De av Alliansen på DN Debatt i onsdags annonserade ökningarna, handlar om en förstärkning på knappt 0,8 % under perioden fram till 2018. Detta är alltså resultatet av sommarens upptrappning av kriget i Ukraina och det allvarligt försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa med tonvikt på Ukraina och Östersjöområdet. För vidare diskussion i anslagsfrågan rekommenderas Försvar och Säkerhet, där Johan Wiktorin indexerar de senaste årens negativa säkerhetspolitiska utveckling mot de svenska försvarsanslagen. Det är ingen vacker syn.

Jag kan konstatera att där en brandslang skulle behövas för att kunna skydda hemmet mot omvärldens bränder så har politiken budgeterat för en blomspruta. Krona för krona. Sverige har dock enligt media fått ett guldkort av NATO som partner. Frågan är vilken kredit ett guldkort har. Uppväger krediten de 0,85 % av BNP som Sverige underskrider den rekommenderade försvarsanslagsnivån?


Övrigt:
Igår påbörjades en märklig händelseutveckling genom kidnappningen av den estniske säkerhetspolisen Eston Kohver vid en gränsstation nära den ryska gränsen, där såväl rökhandgranater och radiostörning uppges ha använts. Initialt lät detta som något som hade med organiserad brottslighet att göra, men som nu visat sig vara en FSB-operation då Ryssland i en kommuniké meddelat att man gripit en estnisk spion på ryskt territorium med pengar, vapen och radio. Bilden bekräftas av att FSB för tre år sedan pekade ut Kohver som en av de främsta underrättelseofficerarna som är aktiva i Pskovs oblast. Därmed kan detta bli en historia som riskerar att dra ut på tiden, där Ryssland nu medvetet provar gränser för hur man kan agera, inte minst efter president Obamas utfästelser till Baltikum.

President Putin har också enligt uppgift en ”personlig relation” till Estland, då hans far som genomförde sabotageuppdrag bakom de tyska linjerna i Estland förråddes av lokalbefolkningen (nämns i bl.a.”Ryska elitförband” samt denna artikel från Moscow Times).


DN