Author Archive for Wiseman

Den ryska teddybjörnen

Published by
Wiseman
at 30 maj 2010 in Försvaret, Mosaik and Ryssland. Closed

F d ministern, ambassadören och landshövdingen i Stockholm, Mats Hellström skriver på DN debatt om att är läge att frosta av förbindelserna med Ryssland. På Expressens ledarsida skriver Anna Dahlberg om i stort sett samma ämne, men fokuserar mer än Hellström på den ryska björnen numera är en snäll björn och att fp-ledaren Björklunds försvarslinje är sällsynt dåligt tajmad i en värld där Ryssland och USA åter närmas. Den ryska björnen framställs mer som en teddybjörn av Hellström, medan Dahlberg varnar för att det inte är det militära hotet från Kreml som är det troligaste.

Det är även min stora förhoppning att Ryssland får en positiv utveckling och närmar sig Europa än mer. Medvedev har i sin roll som president betytt mycket för att få in Ryssland på ett bättre spår än landet hade när Putin var president. Dock ska man inte ta ut segern i förskott. Det finns en rad positiva tecken, men också en hel rad med mindre positiva tecken. Ryssland är inte den starka demokrati vi önskar att landet skulle vara och det har en lång väg dit. Kursen kan snabbt svänga beroende på vem som sitter vid makten. Samma gamla metoder att styra informationsflödet som användes på Sovjettiden, används ofta än idag. Frispråkiga journalister har en tendens att försvinna och regimkritiker (inte endast de som är kritiska mot Moskva, utan även de som är kritiska mot det lokala styret) åtalas på märkliga grunder.

Sverige måste ta höjd för och utforma sin säkerhetspolitik och försvarsplanering utifrån ett Ryssland där pendeln åter svängt tillbaka till aggression mot väst. Gud förbjude att något sådant skulle hända, men sådant är tyvärr Sveriges geografiska läge. I dagsläget existerar just ingen försvarsplanering alls för att försvara Sverige. Det har under 00-talet inte funnit något politiskt intresse för en sådan. Man kan tycka att det borde finnas planering för situationer där Ryssland kommit på kant med balstaterna, ett Ryssland som aktivt vill skydda den nya gasledningen i Östersjön o s v, men icke. Liksom Dahlberg, anser jag att det krävs betydligt mer än bara militärt försvar för att Kremls agenda för sina grannstater. Stark och aktiv utrikespolitik och ett ordentligt IT-försvar, är bara några av redskapen.

Ryssland är till stor del beroende av handeln med Europa på samma sätt som stora delar av Europa är beroende av rysk gas. Tyvärr tenderar inte alla människor att agera utifrån samma logik, vilket gör att utvecklingen är långtifrån helt förutsägbar. Försvarsplanering handlar om att vara förberedd för det värsta och sedan hoppas att det aldrig inträffar. Ju mer förberedd man är, desto otroligare är att det inträffar. Målet med ett försvar är att aldrig behöva använda det, men behöver man göra det duger inga halvmesyrer och rockärmslösningar.

Sanning?

Published by
Wiseman
at 06 maj 2010 in Absurditeter, Mosaik, Ryssland and Vapenexport. Closed

Pravda betyder inte bara sanning på ryska. Namnet på den gamla sovjetiska dagstidningen blev ett helt begrepp i västvärlden. Pravda skulle av yngre idag översättas med ”sanning”, d v s att man gör citationstecken på vänster och höger sida om huvudet med händernas lång- och pekfingrar samtidigt som säger ordet. Det handlar alltså om en påstådd sanning eller propaganda.

Idag kan man i Pravdas engelska nätupplaga läsa om det hemska Sverige som driver kapprustningen i Östersjöområdet och vars mål ”enligt experter” är att peta ner Ryssland från platsen som andra största krigsmaterielexportör i världen, där den vidare målsättningen ska vara att sälja krigsmateriel till f d delrepubliker och satellitstater till Sovjet och ”profitera” på eventuella fiender till Ryssland.

Hela artikeln får en minst sagt att dra på läpparna, inte minst uppräkningen över den stora och skrämmande svenska armén. Man ska dock komma ihåg att Pravdas rykte i Ryssland inte heller är det bästa, så dra inte hela Ryssland över en kam. Det hindrar inte svenska media från att citera Pravda som dagens sanning. Senast det skedde var i samband med övningen Loyal Arrow för ett år sedan, när man citerade samme expert från Pravda som även figurerar i den ovan nämnda artikeln.

Arktisk osämja

Published by
Wiseman
at 30 mars 2010 in Barents, Danmark, Kanada, Mosaik, Norge, Peak Oil and Ryssland. Closed

Det är inte första gången som de i övrigt så goda vännerna USA och Kanada uppvisar osämja när det handlar om Arktis. Nu kritiserar USA:s utrikesminister Hillary Clinton Kanada för att inte ha bjudit in Sverige och Finland till ett möte om Arktis. Tidigare har även Danmark och Kanada varit i luven på varandra angående Arktis, men bedriver nu i alla fall militära övningar tillsammans i nordligaste Kanada, samtidigt som Ryssland ska genomföra fällning av fallskärmsförband i Arktis. Arktisk och subarktisk militär förmåga i form av fartyg och förband som klarar att uppträda i det kärva klimatet blir allt viktigare, där nu Ryssland avser att sätta upp ett speciellt arktiskt förband.

Allt handlar naturligtvis om att markera närvaro och skapa sig så långt framskjutna positioner som möjligt inför de i framtiden åtkomliga naturrikedomar som isens tillbakadragande blottlägger. Alla de angränsande länderna hyser inofficiellt viss farhåga över Peak Oil, där Arktis energiresurser skulle bidra till att försena effekterna. Länderna gör nu sitt yttersta för att påvisa att kontinentalsockeln är en förlängning av det egna landets fastlandssockel, vilket ger rättigheter till de nya områdena. Ryssland har t ex pekat ut Arktis som den viktigaste källan för rysk energiförsörjning under nästa decennium, vilket antyder vilken vikt man kommer att lägga vid ryskt inflytande över området. En intressant fundering är naturligtvis vilken roll de ca 5+5 hangarfartyg och helikopterfartyg som landet har beställt, kommer att ha i denna maktprojektion. Det är inte för inte som Norge på senare år i princip helt har koncentrerat sitt militära försvar till den nordligaste delen av landet.

Även om Sverige och Finland inte har direkta gränser till Arktis, tillhör man i alla fall Barentsområdet och en eventuell framtida kris eller konflikt om naturresurserna som nu döljs av isen kommer definitivt att beröra Sverige och Finland, på samma sätt som Sverige och Finland tidigare under det kalla kriget utgjorde ett ytterst viktigt område för NATO och WP. Det är inte Sverige och Finland i sig man vill åt, utan passage genom länderna för att antingen verka västerut . För Rysslands del handlar det om att säkra baser för flyg och passage för Norra Flottan ut i Atlanten och för väststaternas del att kunna verka med flyg in i Ryssland. (Mikael Holmströms artikel i Gula Tidskriften härom året utgör intressant läsning i ämnet)

För svensk försvars- och säkerhetspolitisk del gäller det att säkerställa ett bibehållande och utvecklande av den subarktiska förmågan.

SvD, HD

Läs mer och initierat hos Gyllenhaal och Hammarbergh

Både och – då, nyss och här och nu

Published by
Wiseman
at 14 mars 2010 in Armén, Barents, Flygvapnet, Försvaret, Försvarsberedningen, IO 2014, Marinen, Mosaik, NATO, Norge, Regeringen, Ryssland, Socialdemokraterna, Solidaritetsförklaringen, Sovjet and Värnplikt. Closed

Hädangångne generalmajoren Claës Skoglund var redan under sin aktiva tid en legendar inom Försvarsmakten, framförallt inom Armén. Inom mångt och mycket var han många år före sin tid. Hans aktning var så stor att han t o m inkallades efter sin pension i den fiktiva romanen ”Operation Garbo”, där hans gestalt bar namnet Maximilian Stenberg.

Varför skriver jag nu om generalmajoren Skoglund? Framförallt för att hans tankegångar åter är högaktuella. För det andra för att en mycket intressant bok av och om just Claës Skoglund nyligen kommit ut som handlar om mycket av det jag skrivit om nedan. Den rekommenderas varmt.

Skoglund var generalstabsofficer* och började sin karriär på Älvsborgs regemente, I 15. Han blev en snabbt stigande stjärna inom Armén med höga omdömen och platser som kursetta och lade särskild vikt vid studier av taktik, men framförallt operationskonst. Han handplockades också att gå flera utbildningar i andra länder och växeltjänstgjorde även tidvis i Flygvapnet och Marinen. Karriären gick sedan via brigadchef, till regementschef och sedan stf militärbefälhavare i västra milo:t. Han var ett tag tilltänkt som försvarsstabschef, men blev istället chef för Försvarshögskolan och sedan militärbefälhavare intill pensionen 1981. Under hela sin karriär förde han aktivt och intensivt debatter och diskussioner om försvarets framtid och redan under tiden som major och lärare på Krigshögskolan, gav han tillsammans med några andra generalstabskaptener och majorer 1957 ut boken ”Både och”, i vilken Sveriges framtida försvar diskuterades.

Både och
Dagens officer känner tvivelsutan igen ”Både och”, men då i form av förre ÖB Håkan Syrén, som anspelade på att Försvarsmakten skulle kunna agera både för att försvara Sverige, men även genomföra internationella insatser. Syréns ”Både och” kom året innan Georgienkriget och roar man sig med att läsa igen lite tidningsartiklar om detta märker man att politikerna inte riktigt förstod varför den ”nationella” biten var tvungen att vara med. Någon omedelbar hotbild fanns ju inte på världkartan ett år före Georgienkriget. På samma sätt ser man idag från politiskt håll fortfarande inget behov av någon anpassningsdoktrin, trots de vidsträckta säkerhetspolitiska åtaganden Sverige förbundit sig vid i och med solidaritetsförklaringen.

Skoglunds (m fl) ”Både och” syftade på den tidens stora problem. Hur skulle Sverige kunna ha råd med ett starkt försvar samtidigt som social välfärd. Bakgrunden till ”Både och” fick författarna under en vintersemester i norra Sverige, när man turistade i Nordnorge och där fick upp ögonen för den enorma upprustning av sovjetiska Norra Flottan som norrmännen identifierat. Det stod klart att Sovjet prioriterade sin norra flank och tillträdet till Atlanten enormt högt. Den säkerhetspolitiska debatten i Sverige var i detta skede mer inställd på att Sveriges situation skulle vara den av en randstat, då ett nytt krig skulle ske i centrala Europa enligt politikerna. Att Nordkalotten, och därmed också Sverige, hade ett så stort strategiskt värde för stormakterna ville man inte höra talas om. Det passade inte in i de aktuella politiska målsättningarna. Skoglund m fl tonade också kraftigt ner risken för ett kärnvapenkrig, då man identifierat vad terrorbalansen skulle komma att innebära. Samtidigt ansåg man att det ökade risken för Sverige. Om det ena blocket, skulle sätta sig på Sverige, skulle det andra då våga bistå Sverige med risk för kärnvapenkrig? Några år senare besannades den utveckling för Nordkalotten ”Både och”-gruppen tidigare hade talat om, vilket politikerna då inte kunde blunda för.

I dagens läge kan det vara mycket intressant att reflektera över dessa tankegångar från mitten av 50-talet och dåtidens säkerhetspolitiska situation på Nordkalotten under brinnande kallt krig i jämförelse med dagens situation med ett återigen mycket tilltagande intresse för Nordkalotten och de energitillgångar som isens tillbakadragande blottlägger. Då byggde Sovjetunionen nya ubåtar och helikopterkryssare i mycket hög takt för att säkra tillgången till Nordatlanten och skära av USA förbindelser till Europa. Idag har Ryssland beställt 5 st egenbyggda hangarfartyg (landet har aldrig haft mer än ett hangarfartyg i taget operativt), samt beställer fyra st franska Mistral helikopter/landstigningsfartyg, eftersom man inte anser sig ha tid att utveckla egna. Till sommaren kommer även rysk fallskärmstrupp att övningsfällas över Nordpolen. Riktningen ser ut att vara utstakad.

Urholkning och stålbad
Skoglund var ytterst bekymrad över försvarsbeslutet 1967 som innebar en 10 % sänkning av försvarsbudgeten och ett slopande av kompensationen för den tekniska faktorn, medan uppgifterna och deras omfattning för försvaret förblev desamma. Resultatet var ett svart hål för Försvarsmakten som sedan dess bara vidgats. Istället för att anpassa sig, valde framförallt Armén (Marinen hade genomgått ett stålbad ett decennium tidigare och Flygvapnet valde att lägga ner några flottiljer) att bibehålla numerären och övergå till ”sega gubbar” där numerären upprätthölls på bekostnad av materiel och kvalitet. Alla brigader kunde inte längre vara lika välutrustade och övade. Skoglund var här betydligt före sin tid och ville skära ner antalet brigader till 20 och anpassa antalet inkallade värnpliktiga till detta, vilket inte ansågs förenligt med socialdemokratin. Vidare ville han rationalisera Armén varvid specialtruppslagen i brigaderna skulle koncentreras till samma ort som det regemente som utgjorde brigadstommen. Därigenom skulle man kunna göra sig av med stora och onödiga administrativa kostnader. Inom Flygvapnet ville han bibehålla numerären, men utöka flottiljerna till 3 divisioner istället för 2 och därigenom komma åt att lägga ner flottiljer. Krigsorganisationen upprätthölls genom spridning på krigsbaser. Många av dessa tankegångar har vi sett prov på under slutet av 90-talet och under 00-talet, men alldeles för sent för att det skulle få någon verkan. Inte förrän i slutet av 90-talet genomgick Armén det stålbad som redan drabbat Marinen och Flygvapnet. Förmodligen hade det inte behövt bli lika stort om det skett långt tidigare och kanske hade man sluppit se brigader med tolkande cykelskytte och traktorekipage in på 90-talet. Skoglund var också noggrann med att påpeka att den stora nerläggningsvågen 1925 aldrig fick det ekonomiska resultat man förväntat. Detsamma kan man utan tvivel säga om 00-talets nerläggningsvåg, när de fasta kostnaderna istället för att minska, flerfaldigats. Det kan vara värt att hålla i minnet inför nästa nerläggningsvåg 2012.

Samövade förband
Redan som ung officer insåg Skoglund vikten av att förband måste vara samövade ända upp till fördelningsnivå, vilket även tyska och amerikanska erfarenheter från VK 2 understödde. Han drev en hård linje att det inte dög att öva lägre förband utan övning och framförallt, regelbundna krigsförbandsövningar, skulle ske i brigadförband. Utan samtränade brigader var Armén ineffektiv. Det kan också vara något att reflektera över i dagens situation när Armén består av separata och spridda bataljoner, som ska kunna slås samman till brigader. För ändamålet finns två brigadstaber som aldrig övat sina brigader på riktigt. Även nutida erfarenheter, framförallt amerikanska från Irakkriget, visar på vikten av kunna uppträda i brigad. Man kan också undra hur det egentligen är ställt när man vid övningar som ska identifiera under 00-talet tappad förmåga, aktivt väljer bort mycket viktiga och väsentliga komponenter för att det annars ”blir för jobbigt”.

Här och nu!
En av de mest intressanta käpphästarna hos Skoglund var hans syn på beredskap och mobilisering. Skoglund var en av de drivande bakom idén att hotet mot Sverige aldrig skulle utgöras av sovjetisk normandieinvasion över Östersjön. Istället var hotet det som senare blev känt under namnet strategiskt överfall. Som en blixt från klar himmel skulle Sovjetunionen kunna anfall Sverige, Norge och Finland genom luftlandsättningar och mindre landstigningar. Det gällde då att ha en hög beredskap för att omedelbart kunna slå mot infallsportarna innan de vidgades. Sålunda skulle stora delar av Försvarsmakten ha (och hade faktiskt också) 24 h beredskap trots att det var ett värnpliktsförsvar. Talet om beredskapsgrader på 30 dagar, 90 dagar, 3 år (t o m 10 dagar) som var aktuellt vid Skoglunds död måste ha förefallit honom mycket, mycket bisarrt och försvarsminister Sten Tolgfors tankar om 10 dagar som högsta beredskap ”Här och nu!”, ska man inte ens tala om. ”Här och nu” förr var söder om Dalälven 24 h, punkt slut.

Svidande kritik mot försvarspolitiken
Skoglund försökte långt in på ålderns höst påverka och upplysa svensk försvarspolitik, men utan större framgång. Tillkomsten av Försvarsberedningen istället för tidigare försvarskommittéer sammanfattade Skoglund som ”Den militära sakkunskapen undanmanövrerad” och omdömet om försvarsberedningen löd: ”Ledamöternas kvalifikationer (särskilt i jämförelse med tidigare försvarsutredningar) och avdelade militära experters bristande kunskaper, erfarenhet och vilja att göra en insats, medförde katastrofer.”

Omdömet om dagens Högkvarteret var inte mycket bättre: ”HKV kompetens för den synnerligen omfattande och svåra uppgiften att framlägga förslag till krigs- och grundorganisation var begränsad. Förr handlade skickliga stabsofficerare – avdelningschefer av överstelöjtnant eller majors grad – ärendena inom försvars- och försvarsgrensstaber. Nu skulle Försvarsmaktens 20-tal generaler och amiraler alla sammanfösta i ett högkvarter under ständig omorganisation, lösa den av försvarsdepartementet ställda uppgiften”… ”Det innebar för det första att vår militära sakkunskaps militärstrategiska uppfattning om vilket försvar vi faktiskt behövde i föreliggande militärpolitiska läge aldrig kom till uttryck eller blev känt. Det var ju pengarna som styrde, inte behovet av stridskrafter. Till råga på allt skrev dessutom överbefälhavaren år 2005 på DN Debatt, att det inte fanns utrymme för honom att informera svenska folket om de verkliga förhållandena.”

Somliga av dessa tankar känns säkert igen från den här bloggen och några av bloggkollegorna. Den bristande viljan (modet?) hos Regeringen idag att inkalla Försvarsberedningen,trots helt förändrade förutsättningar i närområdet, t ex resultatet av det ”kaukasiska lackmustestet” (Georgienkriget) och den ökade spänningen i Östersjöområdet och Barentsregionen, anser jag tyder på att man inte vill få en omvärldsbedömning i knäet som inte överensstämmer med de ekonomiska ramarna som man redan satt.

Det finns också ett långt och intressant stycke i boken som beskriver Skoglunds brevväxling med dåvarande försvarsministern von Sydow och ”Insatsförsvarets” stora pådrivare, f d ÖB Johan Hederstedt och nuvarande utvecklingschefen för Försvarsmakten, generalmajor Michael Moore. Båda då aktuella som rådgivare till von Sydow.

Det är inte utan att man undrar om Skoglund roterar i sin grav över Försvarsmakten idag och framförallt den kommande omställningen av Försvarsmakten.

*För yngre och utomstående läsare kan tilläggas att fram till slutet av 30-talet motsvarades dagens insatsledning i HKV av generalstaben. 1937 bildades en generalstabskår av arméofficerare som ansågs lämpliga för tjänstgöring i försvars- och arméstaberna, samt fördelningsstaber och lämpliga yngre officerare handplockades under sin krigshögskoletid till generalstabskåren.

Varför är närområdet ointressant?

Published by
Wiseman
at 14 mars 2010 in Medierapportering, Mosaik, Ryssland and Solidaritetsförklaringen. Closed

Man kan glädjas åt att ett nytt nedrustningsavtal mellan USA och Ryssland verkar vara nära förestående efter att 80-talets START-avtal löpte ut förra året. Det vore mycket glädjande om man ytterligare kunde få ner antalet kärnvapen i världen.

Vad som inte rapporteras av svensk media är något som borde vara av större svenskt intresse, nämligen det mer spända läget i det svenska närområdet. NATO kommer i dagarna att genomföra flygövningar i Baltikum (mig veterligen första gången), som ett svar på de enorma ryska övningarna Ladoga och Zapad som genomfördes sensommaren/hösten 2009 med uppåt 60 000 man och under vilka Sverige genomförde beredskapsövningen Dagny II. Baltstaterna oroades mycket av Ladoga och Zapad som genomfördes nära ländernas gränser och som bl a innefattade massfällningar av fallskärmstrupp på ett sätt som inte förekommit sedan 80-talet och närvaron av ett stort antal ryska landstigningsfartyg från andra flottor än Östersjöflottan. NATO bestämde då att genomföra flera övningar i Baltikum under 2010, bl a den stundande flygövningen och en markstridsövning med bl a ett förband ur amerikanska marinkåren. Dessa övningar har föranlett en hel del rysk oro, när amerikanska förband nu ska öva endast några mil från den ryska gränsen.

Vad som uppmärksammats i svensk press är genomförandet av en svensk-amerikansk flygövning i Norrbotten i sommar, med huvudfokus på bombfällning, där man i media antyder att övningen, som i media verkar snarast motsvara andra världskrigets Ruhr-räder i omfattning, hotar försämra svensk-ryska förbindelser. Från ryskt håll verkar man inte bry sig alls om denna övning.

Jag finner det mycket märkligt att man inte nämner något om de baltiska övningarna i svensk media, men så var inte heller de ryska övningarna något som uppmärksammades trots att Försvarsmakten, som sagt, höjde sin beredskap. Just i skenet av den svenska säkerhetspolitiska solidaritetsförklaringen gentemot de baltiska länderna finns det all anledning att hålla ordentlig koll på utvecklingen runt de baltiska länderna.

Solidaritet mot och för vem?

Published by
Wiseman
at 06 februari 2010 in Folk och försvar, Försvaret, Mosaik and Ryssland. Closed

Igår meddelade Ryssland att landet har antagit en ny militär doktrin. I förra veckan offentliggjorde USA sin motsvarighet.

I den ryska doktrinen fastslås bl a att NATO:s utvidgning och gruppering av utländsk trupp i närliggande nationer utgör ett direkt militärt hot mot Ryssland. Även om doktrinen framhåller landets rätt att använda kärnvapen slås det fast att sannolikheten för en kärnvapenkonflikt ska bryta har minskat. Man fortsätter att framhålla landets rätt att med militär makt skydda ryska medborgare i andra länder.

Samtidigt sänker USA i sin Quadrennial Defence Review landets militära ambitioner. Istället för att som tidigare ha målsättningen att samtidigt kunna hantera två fullskaliga krig, är nu ambitionen sänkt till att kunna hantera två regionala insatser (läs Irak/Afghanistan) samtidigt, vilket kan ses som en anpassning till följd av 00-talets erfarenheter. Det framgår tydligt att man anser sig vara nödgad att vara kvar i Afghanistan för lång tid framöver.

Dessa nya ryska och amerikanska doktriner måste definitivt vägas in i den tidigare avgivna svenska solidaritetsförklaringen. Ryssland markerar återigen att man inte ser med blida ögon på att NATO expanderar österut och markeringen om utländsk trupp i grannländer, är närmast att tolka som grupperingen av amerikanska luftvärnsförband till Polen, men i viss mån även andra liknande företeelser som t ex NATO:s nya transportbas Pápá i Ungern som även Sverige är delaktig i. Omnämnandet av rättigheterna att i utlandet militärt försvara ryska medborgare bör också oroa Sverige med tanke på de stora ryska minoriteterna i Baltikum. Frågans stora vikt visade sig med all tydlighet under incidenten med bronssoldaten i Estland 2007. Efter baltiska propåer intensifieras nu NATO:s övningsverksamhet i Baltstaterna.

Samtidigt visar USA:s nya doktrin att man nu anser sig ha en ytterligare minskad möjlighet att ingripa i Europa och föra ett reguljärt krig där. Visserligen behålls en stor mängd trupp i Europa, men framförallt av politiska och avskräckande skäl. Fokus ligger på terrorbekämpningen, eller vad som i QDR beskrivs som regionala angripare.

Den svenska solidaritetsförklaringen innebär att Sverige ska kunna ge och ta emot militärt stöd i händelse av att Sverige, något av nordiska länderna eller något av EU-länderna behöver detta. Det torde framstå som självklart för var och en att kärnan i den svenska solidaritetsförklaringen är just att Sverige ska kunna ta emot stöd. Vem som ska lämna det är oklart, men man får hoppas på att, i händelse av att stöd skulle behövas, de andra EU-länderna inte anser att ett militärt stöd till Sverige går emot ”det egna landets särskilda säkerhetspolitiska natur”. Att Sverige ska kunna ge militärt stöd i enlighet med solidaritetsförklaringen ter sig helt orealistiskt.

Ställer man upp en enkel översikt över vilka länder solidaritetsförklaringen innefattar och vilka som inte innefattas och därmed skulle kunna vara aktuella för Sverige att giva stöd emot, blir följande snabbt tydligt.

Omfattas av solidaritetsförklaringen: De nordiska länderna och EU.

Omfattas inte av solidaritetsförklaringen och skulle kunna utgöra ett hot eftersom de gränsar till länder som omfattas: Schweiz, Ryssland, Vitryssland/Belarus, ett antal länder på Balkan, Nordafrika.

Av dessa länder kan man direkt avfärda Schweiz. Balkanländerna, om än mer eller mindre instabila, befinner sig alla i mer eller mindre långt framskridna förhandlingar om EU-medlemskap och de Nordafrikanska länderna saknar helt militär förmåga som kan projiceras mot Europa. Kvar blir alltså Ryssland och Vitryssland/Belarus.

Oavsett vilket land i Europa som skulle kunna tänkas hamna i klammeri med Ryssland är det en militär omöjlighet för Sverige att skicka militärt stöd dit, med tanke på Sveriges geografiska läge i Rysslands intressesfär. En militär konflikt på annat håll skulle omedelbart utgöra ett hot mot den svenska territoriella integriteten om svensk trupp sändes till stöd. Försvarsmakten av idag och imorgon är så fruktansvärt underdimensionerad att den inte skulle klara av att hantera ett sådant hot, än mindre kunna bidra till någon annans stöd.

Man kan tycka vad man vill om spelupplägget under Sälenkonferensen. Det framstod dock med all tydlighet att våra svenska försvarspolitiker inte ansåg sig kunna stödja ett baltiskt land i dess behov av hjälp med att skydda den territoriella integriteten. Vidare erkände man också att den svenska försvarspolitiken absolut inte är dimensionerad för att kunna hantera en eventuell militär konflikt i Östersjön under analyserad tid (fram till 2014). För tiden efter 2014 finns ingen analys värd namnet gjord och det är just för den perioden som den nuvarnade försvarsorganisationen är framtagen…

Vad blir då det reella värdet av en svensk solidaritetsförklaring? Inte mycket.
Det har med all säkerhet inte gått obemärkt förbi i våra närmaste grannländer.

Jag noterar också att min kommentar på Karin Enströms blogg i ämnet fortfarande står obesvarad.

Uppdatering 7/2 kl 09.45: Claes Arvidsson har på dagens ledarsida i SvD:s ett samtal med Allan Widman, som är ordförande i Folkpartiets grupp för utformning av en nytt försvarspolitiskt program. Som jag ser det idag finns det inte många andra politiska alternativ i höstens val om man vill värna försvaret. Dock lär det bli hårda diskussioner med de övriga partierna vid en Alliansseger i valet. Nu gäller det att påverka de övriga partierna så de också svänger. Jag vet vem jag skulle vilja se som försvarsminister i en Alliansregering efter hösten. Samtidigt vet jag att det finns många av kollegorna i HKV som fasar inför denna utveckling.

Andra om nya doktriner och en ny försvarspolitik: Chefsingenjören, Chris Anderson, Rolf K Nilsson, Tokfransen, Forsno, Hammarberg

Missiler vid svenska gränsen?

Published by
Wiseman
at 29 januari 2010 in Folk och försvar, Luftvärnet, Mosaik, NATO and Ryssland. Closed

Kalle Kniivilä skriver i Sydsvenskan om den amerikanska utplaceringen av luftvärnsrobotar (Patriot) i Polen, vilket väcker förargelse i Moskva. Som bekant drog Obama tillbaka förslaget om ett robotförsvar placerat i östra centraleuropa för att istället ersätta det med Patriotsystem. USA lovade en gång Gorbatjov att aldrig placera amerikanska baser i de forna WP-länderna, men det ryska intåget i Georgien resulterade i att Polen lovades få luftvärnsskydd. Eftersom det inte handlar om en permanent basering, är agerandet snarast att se som en politisk markering.

Artikeln är i Sydsvenskan är mycket intressant ur svensk synvinkel då den visar lite på vad moderna luftvärnssystem har för räckvidder och vad deras utgruppering innebär i form av maktprojektion. Kniviliä redovisar här det äldre S-300:s räckvidd då systemet är grupperat i Kaliningrad. Tidigare har man från ryskt håll talat om att också gruppera den senaste systemet, S-400, i Kaliningrad. Detta skulle då nå en bra bit in i svenskt luftrum och t ex täcka in flottiljen F 17.

Under Hugemarks och Tunbergers säkerhetspolitiska panelspel med Baltikumtema under Sälenkonferensen för snart två veckor sedan fick panelen spelkortet att NATO önskade basera flyg i Sverige för att stödja det baltiska landet som var utsatt för ryska påtryckningar eftersom S-300 och S-400 i Kaliningrad gjorde det mycket svårt för NATO att operera från Polen. Den socialdemokratiske paneldeltagaren Urban Ahlin (utrikespolitisk talesman för s) ifrågasatte då kraftfullt detta. (video, ca 1.04 in)

Jag har tidigare skrivit om vad en gruppering av S-400 eller liknande system på Gotland skulle innebära. Det finns all anledning att fundera över S-400 i Kalingrad också eller vad som händer när Iran får systemet (i dagsläget är det endast en senare variant av S-300PMU som är aktuell för försäljning). I Sverige har vi idag inget lufvärnssystem som har räckvidd över 40 km. Det är också det enda med riktig allvädersförmåga och höjdtäckning. Kanske också något att fundera över.

Solidaritetsförklaringen synad (uppdaterad 24/1 kl 10.00)

Published by
Wiseman
at 19 januari 2010 in Mosaik, Regeringen, Ryssland and Solidaritetsförklaringen. Closed

Staffan Danielsson menar i en replik till mitt föregående inlägg (Så dog solidaritetsförklaringen), samt Rolf K Nilssons inlägg från igår, att solidaritetsförklaringen inte alls är död. Måhända inte för tillfället. Däremot har den blivit ordentligt synad och den visade sig vara mycket ihålig. Jag finner mycket av Staffan Danielssons argumentation intressant.

Vad innebär (innebar) då solidaritetsförklaringen? Solidaritetsförklaringen lyder: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Jag tycker inte det lämnar så mycket utrymme för tvivel. Sverige är mycket nära säkerhetspolitiskt förbundet med inte minst de andra nordiska länderna. Som försvarsminister Sten Tolgfors brukar framställa det: ”Säkerhet byggs tillsammans med andra, våra grannar i Norden och EU. Det går inte att se en situation där ett militärt hot endast påverkar ett av länderna i vårt närområde. Därför är det nödvändigt att samarbeta för att hindra hot från att växa och påverka oss.” (Svd 8 dec)

Scenariot som målades upp i Sälen grundade sig i att Ryssland utövade påtryckningar mot ett baltiskt land och samtidigt började genomföra stora militärövningar längs landets gräns. Det baltiska landet önskade då bistånd. Hur ska Sverige då kunna neka denna begäran med den deklarerade solidaritetsförklaringen i bakhuvudet?

För att då citera ur Staffan Danielssons replik: ”Skulle detta [ett ryskt hot om militärinvasion i det baltiska grannlandet] vara en realistisk möjlighet i närtid borde ju det svenska försvaret flerdubblas, och scenarieförfattarna vill också – i ett första steg? – öka försvarsbudgeten med ca 35-40 procent. Varken försvarsberedningen, riksdagen eller jag själv har ju bedömt en sådan utveckling som sannolik under överskådlig tid framåt.”

Det är just det som är problemet. Jag och flera andra har upprepade gånger påpekat att den svenska solidaritetsförklaringen och den försvarsorganisation som Alliansregeringen har fastställt inte är förenliga. Sverige saknar helt och hållet handlingsfrihet och förmåga att backa upp det som sägs i solidaritetsförklaringen. Minst möjliga militära hot i vårt omedelbara närområde och Sverige tvingas helt prioritera det egna försvaret. Det går inte att vänta tills ett militärt angrepp på ett grannland påbörjats innan solidaritetsförklaringen aktiveras och åtgärder börjar vidtas. Sverige saknar nämligen överskeppningsförmåga för att kunna agera militärt i ett efterhandsläge.

För att anknyta till den sista meningen i citatet från Staffan Danielssons replik. Jag tvingas återigen konstatera, liksom jag gjorde med försvarsministerns blogginlägg från i torsdags, att Regeringen har beslutat om en försvarsorganisation som ska verka under period som ingen har gjort en säkerhetspolitisk analys för. Det försvar man bygger idag är det man har om 10 år. Det gäller såväl USA som Sverige och Burkina Faso. Så lång är omställningstiden.

Jag vill i sammanhanget också påminna om ÖB:s tal om situationen idag: ”Dygnet runt övervakar våra förband Sveriges luft och sjöterritorium. Under förra året genomfördes i stort sett varje dag en jaktstart för att hävda det svenska territoriet. Vid behov avvisas fartyg och flygplan som kränker våra vatten eller vår luft.”

Den svenska incidentroten var alltså engagerad ca 365 ggr förra året. Hur många av starterna som genomfördes i samband med de ryska övningarna Zapad och Ladoga redovisas icke, men det finns all anledning att tro att antalet inte var ringa. Däremot kan man jämföra med Norge som förra året deklarerade att man genomfört starter mot 82 ryska bombflygplan, vilket var nytt rekord. Visserligen tvingas Sverige även att starta mot västflygplan till skillnad från Norge, men man kommer inte ifrån att aktiviteten ökat dramatiskt i Östersjön. Det är inte en situation som förutspåddes för något år sedan av våra politiker.

Sverige fortsätter att agera co-sinuskurva och vara en fas efter omvärlden försvars- och säkerhetspolitiskt. I Sverige hävdar man från politiskt håll att Rysslands fokus idag ligger i Kaukasus. Fokus låg mycket riktigt helt och hållet där för några år sedan. Sedan dess har fokus alltmer förskjutits norrut mot Östersjön och Barentsområdet. Det har våra grannländer identifierat och agerar därefter, utan att för den skull sluta samtala, handla och på andra sätt interagera med Ryssland. Man vill dock säkerställa en handlingsfrihet. Mycket tänkvärda är chefen för MUST ord på mil.se apropå kapitlet ”Ett är säkert – vi blir överraskade” i Tunberger/Hugemarks skrift ”Trovärdig solidaritet – försvaret och solidaritetsförklaringen”:

”Blotta rubriken indikerar att Must inte löser sin uppgift, nämligen att se till så att våra uppdragsgivare, regering/Regeringskansliet respektive ÖB, inte blir negativt överraskade. Alternativt att våra uppdragsgivare valt att göra andra bedömningar än de som vi presenterat. Men jag tror att författarna har rätt i att det är psykologiskt svårt att ta till sig oroande tendenser och obehagliga bedömningar som går stick i stäv med gällande politiska inriktning eller försvarets planering.”

Av just den anledningen skulle jag vilja se en opolitisk, oberoende säkerhetspolitisk analysgrupp komplettera eller ersätta den försvarsberedning som försvarsministern i alla fall inte vågar kalla in, i arbetet med att formulera omvärldsanalyser och säkerhetspolitik. (Även SvD:s ledarredaktion vill gärna se en oberoende analys)

Urban Ahlin beklagade sig över Sälenspelet eftersom Ryssland med säkerhet följer vad som försiggår i Sälen och de kalla krafterna där då tar spel som det genomförda som argument för att Ryssland är hotat. Jag kan informera Ahlin, Danielsson m fl att det är inte bara Ryssland som har följt Rikskonferensen. Det har även våra grannländer inför vilka vi hittills har gett sken av att stå för en solidaritetsförklaring, men som i realiteten visade sig vara inte mer än en vänlig klapp på axeln och en önskan om bättre lycka nästa gång.

Man kunde också konstatera att Urban Ahlin ifrågasatte att ÖB frambaserade stridsflyg till Gotland, vilket faktiskt helt och hållet ligger inom ÖB:s befogenhet.

Samma socialdemokratiska ”rysskräck” (för att använda det av Rolf K Nilsson myntade uttrycket) som Sten Andersson gav uttryck för när han 1989 hävdade att Baltikum inte alls var ockuperat av Sovjetunionen, lever fortfarande kvar i den svenska politiken. Jag tror inte man är ett dugg imponerad på andra sidan Östersjön, vare sig i Finland, Estland, Lettland, Litauen eller Ryssland. För det sistnämnda landet visar Sälenkonferensen snarast att Sverige kommer att ge landet ett carte blanche för agerande i Östersjön.

För de röd-gröna var nog upplevelsen av solidaritetsförklaringsspelet mycket otrevlig och jag betvivlar att solidaritetsförklaringen lever kvar hos en eventuell röd-grön regering i höst.

UNT

Uppdatering 24/1 kl 10.00: Bo Hugemark kommenterar Sälenspelet och Solidaritetsförklaringen i SvD: ”Var det detta vi beslutade? Det hade jag aaaaning om!”

Kalla nordliga vindar

Published by
Wiseman
at 02 december 2009 in Barents, Försvaret, Mosaik, NATO, Norge and Ryssland. Closed

Kalla nordliga vindar sveper ner längs norska kusten och påminner om tiden före 1989. NRK rapporterar att för andra året i rad verkar det bli nytt rekord i antalet ryska flygplan, företrädesvis strategiska bombflygplan, som identifieras av norska flygvapnet när de flyger längs norska kusten. Trenden verkar också gå mot allt mer komplexa sammansättningar med bombflygplan, eskorterande långräckviddiga jaktflygplan och tankflygplan som understödjer.

Ryssland blir allt mer tydligt i sin vilja att återta Sovjetunionens forna ställning. Med största sannolikhet handlar det om att visa styrka i det allt viktigare Barentsområdet med alla dess råvaror som isens tillbakadragande frilägger. Ryssland har som bekant tidigare i år annonserat avsikten att bygga fem nya hangarfartyg och när det gäller landstigningsfartyg (som troligen kommer att baseras i Östersjön eller Svarta Havet) har man så bråttom att man inte anser sig ha tid att bygga en ny egen modell, utan vill köpa ett franskt på stört och licenstillverka ytterligare 3-5 st.

Även inom NATO framhåller man Barentsområdet som ett allt viktigare område för alliansen i framtiden. I Norge har man redan koncentrerat huvuddelen av sin försvarsmakt till nordligaste delen av landet och man har sedan något år tillbaka börjat fokusera om mot mer nationella uppgifter.

Inställningen i Sverige? Det heter fortfarande att Ryssland är mycket försvagat och inte har råd med sina väpnade styrkor, precis som det gjort i den svenska politiken sedan muren föll. Inteckningen av det svenska försvaret fortsätter.
I början av 90-talet talade man om ett antal tecken som om de upptäcktes i så fall skulle leda till en svensk ”återtagning” (återtagningen skrotades officiellt i sin helhet vid försvarsbeslutet 2004). De tydligaste tecknen ansågs bl a vara:

En negativ demokratisk utveckling i Ryssland (1)
Återtagning av landstigningsförmåga i Östersjön (2)
Återtagen förmåga att genomföra storskaliga luftlandsättningar (3)
Ökad närvaro globalt (4)

Det är bara att konstatera att vi de senaste åren har sett alla de ovan listade. Den demokratiska utvecklingen backar snarast med en stor rättsosäkerhet, historierevisionism, förföljelser av journalister och allt större avsaknad av fri media.

Landstigningsförmågan förbättras enormt genom köp av Mistral, men redan ombaseringen av Svarta Havsflottans landstigningstonnage till Östersjön under övningen Zapad i höstas talade sitt tydliga språk och var upphov till en del hicka inom Försvarsmakten och inte minst de baltiska staterna och Polen.

Likaså demonstrerade Ryssland åter en mycket god förmåga att genomföra luftlandsättningar av stora förband under Zapad och Ladoga i höstas på ett sätt som få trodde var möjligt.

Den ökade närvaron, och likt förortsungdomar, ökade kravet på ”respekt” har också manifesterats genom patrulleringarna med bombflyg i Arktis och Atlanten och expeditioner till t ex Karibien och Afrikas Horn med örlogsfartyg. Från att tidigare utåt ha talat om kärnvapen som ett defensivt vapen, talar man nu om att kärnvapen kan komma att användas i alla skalor av konflikter där man så finner lämpligt.

Samtidigt håller Sverige återigen på och monterar Försvarsmakten till en ny lägstanivå. Föga förvånande har inget av de tecken man politiskt formulerade på 90-talet som skäl för återtagning tagits på allvar. Istället bortförklaras de friskare än någonsin tidigare.

På samma sätt skedde med Georigenkriget (det s k kaukasiska lackmustestet). Försvarsberedningen fastställde året innan att Ryssland agerande mot sina grannländer kommer att vara ett lackmustest för Rysslands framtida väg. Noll och ingen reaktion politiskt förutom att man parkerar 14 stridsvagnar på Gotland!

Det finns ingen anledning för Ryssland att ge sig på Sverige, men det farligaste scenariot är det där Sverige blir ett säkerhetsvakuum, vilket historiskt uppfattas som problem av grannstater när det börjar blåsa snålt. Det andra stora problemet är att Sverige gladeligen skrivit ut säkerhetsgarantier till grannstaterna, men saknar fullständigt förmåga att infria dem. Det finns inget konfliktscenario som enbart drabbar ett av våra grannländer varvid vår egen säkerhetssituation tillåter att vi skickar delar av vårt försvar till grannländernas bistånd. Speciellt inte när drygt 1/8 av stridskrafterna konstant kommer att befinna sig i en annan världsdel.

Uppdatering 5/12 16.45: Johan Tunberger och Bo Hugemark kommenterar Mikael Nilssons debattartikel i SvD tidigare i veckan, med fokus på innebörden av den svenska solidaritetsförklaringen

Den nya Ententen

Published by
Wiseman
at 29 november 2009 in Frankrike, Försvaret, Mosaik and Ryssland. Closed

De som regelbundet läser mina bloggkollegor som listas i högerspalten, har säkert hunnit läsa en del om att det franska landstigningsfartyget Mistral nu gästar St Petersburg för att ryska flottan ska få stifta närmare bekantskap.

Tidigare i år offentliggjorde Ryssland avsikten att under de närmaste åren anskaffa uppåt fem st nya hangarfartyg av större modell än det nuvarande och problemtyngda Admiral Kuznetsov. Under sommaren började man också tala om att anskaffa ett antal franska landstigningsfartyg av Mistral-klassen. Avsikten har sedan dess varit att köpa ett och sedan licenstillverka resten. Man anser det vara av yttersta vikt att det första köps in snabbt eftersom man inte har råd att vänta på att egna fartyg av samma slag utvecklas (beräknat ca 6-7 år, men dylika företag brukar lätt dra över tiden).


Reportage i rysk tv om Mistral

I Ryssland har ett inköp av Mistral redan fått ett parlamentariskt godkännande. I Frankrike har man närmast hoppat jämfota av glädje över det ryska intresset. Varvet i St Nazaire som bygger Mistral kommer snart att drabbas av arbetsbrist och en försäljning till Ryssland skulle trygga jobben ett tag framöver. En affär har dock ännu inte godkänts från fransk sida, men president Sarkozy har gett sitt godkännande att inleda förhandlingar. Mistrals närvaro i St Petersburg torde dock tala sitt eget tydliga språk om inriktningen.

Om affären går i lås blir det för Ryssland första gången man har ett fartyg som både kan genomföra landstigningsoperationer och dessutom utgöra bas för helikopteroperationer. Tidigare har ryska flottans landstigningsfartyg inte haft någon helikopterförmåga och den största fartygsklassen, som var ett av det svenska invasionsförsvarets primärmål, Ivan Rogov, har endast ca halva Mistrals deplacement. Ropucha, Alligator, Polnocny och Pomornik som säkert är bekanta från invasionsförsvarets dagar, är dvärgar i jämförelse med Mistral.

Den ryska marinchefen motiverar en anskaffning med att med ett Mistral kan man på 40 min landsätta samma styrka som det tog 26 h att landsätta under Georgienkriget. Det är tveklöst så att man har dragit en rad erfarenheter från Georgienkriget som man nu försöker åtgärda.

För Sverige är ett ryskt köp av Mistral mycket dåliga nyheter. Den svenska försvarsförmågan och hela hotbilden har sedan 90-talets mitt baserats på framförallt en enda sak – att Ryssland saknar överskeppningsförmåga i Östersjön. Den tidigare mycket omfattande landstigningsdelen av Östersjöflottan rostade under 90-talet sönder i sina hamnar och sedan drygt tio år saknar Ryssland reell landstigningsförmåga i Östersjön.
Därför var det åtskilliga som fick hicka när det visade sig att Ryssland ombaserade stora delar av sin landstigningsförmåga från Svarta Havet till Östersjön under övningen Zapad tidigare i höst, trots att relationerna med Georgien just då var de sämsta sedan kriget 2008.

Landstigningsfartyg av den typ som Mistral utgör har ingen användning i defensiva operationer, utan är ett i högsta grad offensivt instrument att användas för maktprojektion. Mistral kan för med sig personal och materiel väl motsvarande och överstigande en av de 8 manöverbataljoner som Försvarsmaktens markstridskrafter nu ska omorganiseras till. För såväl Sverige/Östersjöländerna som Georgien och Ukraina är det läge att fundera över framtiden, då ryska Mistral sannolikt baseras i Östersjön och Svarta Havet. Det är i så fall för svensk del också i högsta grad över den säkerhetsgaranti Sverige sedan något år uttalat för grannländerna. Redan nu uttrycker såväl Georgien som flera av de baltiska staterna sin oro över ett ryskt köp av Mistral, medan saken i Sverige gått helt obemärkt förbi.

Frågan återstår ändå vad Ryssland ska använda Mistral till och varför det är så bråttom med en anskaffning att fartyget ska anskaffas under det närmaste året. Ryssland signalerar nu kraftfullt med sina intentioner att bygga nya hangarfartyg och landstigningsfartyg att man vill vara en kraft att räkna med. Ej heller verkar pengar längre vara ett problem. Sedan tidigare har man deklarerat en avsikt att omsätta i princip all materiel hos frontförbanden till 2020 och nu talar man, utöver hangarfartygen, om köp av 5 st Mistral à ca 5 mdr kr per st.

Samtidigt är det intressant att notera de ytterligare närmare banden mellan Frankrike och Ryssland, där Frankrike utöver Mistralaffären även lovat att bistå med kompetens vid rysk helikopterutveckling. Frankrike har också blivit en av de starkaste förespråkarna för den för svenskar numera välbekanta gasledningen North Streams sydliga tvilling, South Stream. Frankrikes agerande i medlingen i samband med Georgienkriget kommer också i en högst ny dager. I Ryssland och Frankrike talar man nu om ett frankrikeår, respektive ett rysslandsår och nu i dagarna besökte premiärminister (jag var nära att skriva president…) Putin Paris, där Mistral och South Stream var några av toppnumren. I ryska media jämförs Putins besök med Peter den Stores ”stora ambassad”, vilken förde med sig en del elände för Sverige på sin tid.

Kanske ser vi nu en ny Entente formas, där nu Tyskland med sitt behov av North Stream utgör det tredje benet.

Gyllenhaal, 2, 3, 4
Chefsingenjören
Sverige och Världen
Mistral i genomskärning (RIA Novosti)
Världen idag, 2, 3 (Det kan tyckas lite lustigt att en av Sveriges kristna tidningar faktiskt är den som är mest uppdaterad på säkerhetspolitiken i Östersjöområdet, men så är det)
Mer et Marine

Uppdatering 1/12 21.30: Bo Pellnäs skriver på SvD Brännpunkt om Frankrikes flirt med Ryssland och björnens nyvunna aptit på landstigningsfartyg.

Uppdatering 2/12 08.00: Mikael Nilsson skriver också han på Brännpunkt om solidaritetsdeklarationen. Han pekar på samma problem som jag tidigare pekat på. Det finns ingen reell möjlighet för Sverige att lämna något militärt stöd till våra grannländer eftersom det inte finns några resurser att avvara. Ett krig som drabbar något av våra grannländer kommer även att beröra Sverige och tvinga oss att prioritera det nationella försvaret framför stöd.

Sent ska syndaren vakna

Published by
Wiseman
at 09 oktober 2009 in Absurditeter, Flygvapnet, Försvaret, Marinen, Mosaik and Ryssland. Closed

Nästan en månad för sent har SvD publicerat en artikel om det ryska återtagandet i Östersjön och Sveriges närområde. Artikeln i sig är mycket korrekt (förutom i numerärer) och intressant när det gäller slutsatser, men hade varit mer aktuell för några veckor sedan när övningarna var i full gång och rysk tv svämmade över av heroiska landstigningsbilder, pansarslag och attackhelikoptrar. Visst fick det efterverkningar även i Sverige. Det var inte en slump att det fanns en rote JAS 39 i luften vid den okristliga tid som Helikopterrånet genomfördes.

Förra veckan genomförde Försvarsmakten som bekant en av sina numera mycket, mycket sällsynta beredskapsövningar där naturligtvis ekonomin styrde och inte läget i övrigt. Att övningen klickade med finalen på de ryska övningarna vet jag inte om man ska se som lycklig omständighet eller god planering. Att beredskapsövningen skulle genomföras aktuell har varit känt sedan lång tid tillbaka. Av en händelse koncentrerades också verksamheten till de två områden våra politiker sedan länge tömt på militära resurser, trots idoga protester om vansinnet i det hela – nämligen Stockholm och Gotland. Bo Pellnäs mantra ”För övrigt anser jag att även Gotland ska försvaras”, var för några dagar verklighet.

Vad som är intressant i sammanhanget är att Ryssland nu återtagit den förmåga vi i Sverige på 90-talet och så sent som i början av 2000-talet sade att man inte skulle kunna återta under överskådlig tid. Samtidigt planerar vi i Sverige för fullt för att lägga ner ytterligare förband och göra vårt luftförsvar mer eller mindre obrukbart (mycket bra redogörelse för situationen i KKRVA:s blogg!) genom att lägga ner basförbanden samt stridsledningen och luftbevakningen. Den andra försvarsgren som har som främsta uppgift att hävda den territoriella integriteten och utgöra första linjen vid ett försvar mot väpnat angrepp, Marinen, har snart en ryggrad av korvetter som snart tio år efter sjösättning ännu inte avfyrat eller utrustats med något annat vapensystem än automatkanoner och det talas om ytterligare tio år innan korvetterna är fullt operativa. På militärt fackspråk: en s k Syltrygg!

Som sagt, vansinnet fortsätter inom den svenska försvarspolitiken…

Regeringen, var god läs!

Published by
Wiseman
at 07 september 2009 in Försvaret, Gasledning, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

Hear, hear för denna ledare i Borås Tidning.

Mysteriet fortsätter

Published by
Wiseman
at 23 augusti 2009 in Mosaik and Ryssland. Closed

Precis som jag trodde blir det bara fler och fler frågetecken i turerna runt den påstådda kapningen av Arctic Sea på svenskt vatten. SvD har en artikel som belyser ett antal av frågorna. En av de intressantaste som slagit mig är varför man fraktat hem besättning och kapare med tre (!) st Il-76? Den som kan sina militära flygplan vet att Il-76 länge utgjort ryggraden i det ryska/sovjetiska transportflyget och lastar drygt dubbelt så mycket som en Hercules. Försvarsmakten hyr t ex ofta in Il-76 från olika transportföretag för att frakta materiel till Utlandsstyrkan.

Varför använder man då tre st stora transportflygplan för att flyga hem drygt 20 personer från Kap Verde istället för ett vanligt passageraflygplan? En mycket bra och intressant fråga som det lär dröja innan det kommer något svar på om alls något.

Fortsätt också läsa Tobias Ljungvalls blogg om Arctic Sea.

Det lär aldrig bli några definitiva klarlägganden om Arctic Sea, däremot lär vi få dras med en rad olika konspirationsteorier.

Zapad i svensk press

Published by
Wiseman
at 17 augusti 2009 in Gasledning, Mosaik and Ryssland. Closed

DN är en av få tidningar i Sverige som uppmärksammat att Ryssland just nu genomför övningen Zapad i Östersjön och Vitryssland. Parallellt med den genomförs övningen Ladoga, som innefattar i princip alla resurser i St Petersburgs militärområde, längs den finska gränsen. Ryssland har som jag skrivit tidigare förflyttat fartyg från Norra respektive Svartahavsflottorna till Östersjön. Från Svarta Havet kommer bl a tre st landstigningsfartyg, vilket om de stannar kvar i Östersjön är rätt intressant för svensk del eftersom hotbilden mot Sverige till stor del byggts på att Ryssland ej längre har någon landstigningsförmåga i Östersjön. Visserligen har Ryssland på pappret ett par andra fartyg av den aktuella Ropuchaklassen i Östersjön, men deras status är inte så bra. Tre fartyg är inte heller någon större maktfaktor i sig då vart och ett tar upp till två kompanier marininfanteri. Men lägg därtill att man för första gången på många år övar fällningar av stora fallskärmsförband så börjar det bli lite intressant.

Man får definitivt beteckna det som än mer intressant att Ryssland flyttar en kritisk resurs från ett potentiellt konfliktområde (Georigen) till Östersjön med tanke på hur det har låtit i media de senaste veckorna om mindre skärmytslingar i Georigen och muller från Moskva. Det betyder förmodligen att georgierna kan andas ut, men kanske säger det också något om hur Ryssland nu värderar Östersjön.

Från vissa håll i Sverige talas det om att Ladoga och Zapad skulle vara svar på att NATO höll flygövningen Loyal Arrow i Norra Sverige, men det är nog att smickra Sveriges betydelse i sammanhanget. Loyal Arrow hade ca 2000 man i övningen, medan de ryska övningarna sysselsätter flera tiotusen man.

Hotbilden som vi (officiellt) bygger vår försvars- och säkerhetspolitik på har sedan länge förutsatt ett militärt svagt Ryssland med en demokratisk utveckling. Den demokratiska utveckling har nu varit på allt halare och tunnare is sedan Putin kom till makten och den militära verksamheten slår nya rekord varje år. Vår försvars- och säkerhetspolitik ligger dock fast. Intressant i DN-artikeln är uttalandet från Försvarsdepartementet att ”det inte är något nytt att Ryssland generellt ökat frekvensen och storleken på sina militära övningar”. Exakt samma sak sade försvarsministern i våras i anslutningen till Loyal Arrow-övningen. Fast det är tydligen helt betydelselöst för den förda politiken. Och är talet om ändamålet med övningen att försvara Nord Stream ett sätt att motivera budgeten eller på riktigt? Spelar det någon roll om det inte bara lurar svenskar utan även ryssar?

Även BLT och Världen Idag kommenterar övningarna.

Det är också kul att notera att bloggen vid midnatt sprängde 300 000 besökare på den officiella räknaren. Det är en siffra jag aldrig hade räknat med vid starten för två år sedan.

Mysteriet Arctic Sea än dimmigare

Published by
Wiseman
at 16 augusti 2009 in Algeriet, Gasledning, Mosaik and Ryssland. Closed

Turerna fortsätter runt den försvunna Arctic Sea, som enligt uppgift kapades när hon befann sig mellan Öland och Gotland. Fortfarande finns det dock betydligt fler frågetecken än utropstecken. Det är nu 12 dagar sedan fartyget skulle ha nått Algeriet.

Vilka bevis finns för att fartyget egentligen blev kapat?

Uppgifterna om att fartyget kapats kom som bekant via ryska myndigheter en dryg vecka efter att den påstådda kapningen ägt rum, vilket i sig är mycket märkligt. Normalt vill man så fort som möjligt offentliggöra att man har kapat ett fartyg så att man då kan kräva en lösensumma. Så verkar inte vara fallet med Arctic Sea.

Chefsingenjören pekar på det sorgliga faktum att svensk radartäckning i området nu avslöjas som så dålig att man inte kan säga om någon annan båt närmade sig Arctic Sea vid det påstådda kapningstillfället.

Varför lösensumma nu?

Finska polisen vidhåller att man under gårdagen fick krav på en lösensumma för fartygets frisläppande, medan ryska myndigheter dementerar detta. En möjlighet är naturligtvis att någon skojare och opportunist hört av sig till finska polisen och försöker göra sig lite pengar vid sidan av.

Vad innehåller lasten som är så intressant att man om man kapat fartyget inte ens offentliggör kapningen?

Om kapningen gått till så som den tidigare beskrivits (vilket ingen vet), är det en ganska stor och riskfylld operation att med RIB och personal utklädda till poliser kapa ett fartyg under gång. Något i lasten måste vara värt all den energi som lagts ner och framförallt risken att genomföra kapningen nära Ryssland, men framförallt nära Sverige och i ett hav där utfarten går att blockera.

Ryssland och Algeriet har under 2000-talet kommit varandra allt närmare. Liksom Ryssland är Algeriet en gasstat (världens 8:e största tillgångar) och Ryssland har försökt skapa en gaskartell mot EU tillsammans med Algeriet. De senaste åren har Algeriet gjort mycket stora inköp av mycket kvalificerad militärmateriel av Ryssland. Kiloubåtar, T-90 stridsvagnar, S-300PMU2 och Pantsir luftvärnssystem, Su-30MKA och Mig-29SMT stridsflygplan (dock blev det retur på Mig-29SMT) hör till den materiel som köpts. 2007 hade den ryska exporten sjufaldigats jämfört med tidigare år på 2000-talet.

Algeriet är naturligtvis intresserat av att använda denna krigsmateriel mot de islamistiska rebeller som genomför attentat med viss regelbundenhet.

Arctic Sea var dock lastat med trävaror från Finland. Ingen kapar ett fartyg för en harmlös trälast. Dock är det inte omöjligt att det fanns någon annan mindre krigsmateriel ombord innan trävarorna lastades i Finland, då fartyget utgått från Kaliningrad.

Ett annat alternativ är att man helt enkelt behöver ett fartyg för andra ändamål. Ett kan vara att fylla det med någon intressant laddning och sedan segla in det i någon av världens större städer eller hamnar och detonera laddningen. Om detta scenario förefaller troligt lär det amerikanska intresset för affären snart explodera. Ryssland samordnar nu sökandet med NATO.

Var är fartyget nu?

Det intressanta är att ryska flottan nu fått order om att söka efter fartyget och gör så i Atlanten väster om Gibraltar och Nordafrika. Uppenbarligen vill man ha tillbaka fartyget även om man hemma i Ryssland inte ger det hela så mycket publicitet.

Sist men inte minst, hur påverkar en kapning den säkerhetspolitiska situationen i Östersjön?

Möjligheten att genomföra en kapning av det här slaget visar mycket väl hur Ryssland se sig tvunget att aktivt skydda sin gasledning genom Östersjön och det bör vara det sista vi vill vara med om från svensk sida. Östersjön ökar ständigt i värde för Ryssland som ett av landets viktigaste exportcentra och det är inte en slump att man därför förstärker sina marina styrkor där. Den nya bloggen Morgonsur skriver mycket bra om implikationerna för svensk del.

I övrigt rekommenderar jag läsning på frilansjournalisten Tobias Ljungvalls blogg. Han verkar ha gett sig attan på att följa hela affären.

Smickrande

Published by
Wiseman
at 08 augusti 2009 in Cyberkrigföring, Mosaik and Ryssland. Closed

Under några timmar igår kväll kom jag inte på bloggen. När adressen skrivits in möttes jag av ett meddelande från Google i stil med att mina anslutningsförsök kategoriserades som angrepp mot Google och därför blockerades.

Även andra bloggare drabbades av samma sak. Enligt uppgifter Googles serviceavdelning handlade det om samma typ av angrepp som tidigare i veckan riktats mot bl a Twitter. Hos Blogger (Googles bloggtjänst som den här bloggen går under) drabbades framförallt bloggar som speglar utrikespolitik och Rysslandsfrågor.

Det är ju inte utan att man får känna sig smickrad.

Solidaritetsparadoxen

Published by
Wiseman
at 07 augusti 2009 in Afghanistan, Mosaik, Ofog, Ryssland and Vänstern. Closed

Stundom får jag tips till bloggen av läsarna. Ofta är det om bra och intressanta artiklar i landsortstidningarna.

I Norrbottens-Kuriren har man idag en mycket träffande ledare apropå den paradox som uppenbarligen finns hos folk när det gäller solidaritet med andra länder. Jag har ofta själv funderat över den, inte minst när det gäller den svenska insatsen i Afghanistan.

Oftast, men inte alltid, är det människor som befinner sig på den vänstra spelhalvan i politiken som i ena stunden kräver Sveriges uttåg ur Afghanistan, dessförinnan Kosovo och icke att förglömma Bosnien. Utåt sett beskriver sig dessa människor som otroligt goda och jobbandes hårt för den internationella solidariteten. Men så fort svenska liv är i fara höjer man kraftfullt rösterna. Uppenbarligen är svenska liv mycket mer värda i sammanhanget, vilket man ju kunde tro skulle vara en ståndpunkt från långt till höger. Solidaritet på pappret, men inte i aktion! Den f d talmannen och försvarsministern Thage G Petersson med sitt kraftfulla motstånd mot insatsen i Afghanistan är ett mycket bra exempel på denna företeelse, liksom en stor del av vänsterpartiet.

Uppenbarligen har man på Norrbottens-Kuriren också funderat över detta och speciellt i samband med den NATO-flygövning som försiggick i området under försommaren. Norrbottens-Kuriren är så vitt jag vet ett av få medium i Sverige som uppmärksammat och uppmärksammar Rysslands stora övningar i Sveriges närområde. Nu i augusti är det dags för jätteövningen Zapad och som Norrbottens-Kuriren skriver, det är pinsamt tyst i Sverige om övningen och Rysslands förehavanden. Inte minst hos de som mest kraftfullt fördömde NATO-flygövningen. Från Norrbottens-Kuriren: ”Det är inte vår sak” säger till exempel en
miljöpartistisk riksdagsman.” Varför blir jag inte förvånad?

Att t ex aktivistsammanslutningen Ofog, som gjorde sitt yttersta för att störa övningen i norra Sverige, skulle ta sig i kragen och protestera på plats mot de ryska övningarna är helt otänkbart. Man ska veta att Ryssland vid den här storleken på övningar alltid övar med kärnvapen. Ofog är ju å det kraftigaste emot kärnvapen, men vågar bara förlägga sina protester i Väst. Det är ju säkrast så. I Ryssland daltar man nämligen inte med meningsmotståndare och framförallt inte sådana som tar sig in på militärt område. Jag skulle t o m vara ytterst förvånad om Ofog ens nämner Zapad eller Ladoga på sin hemsida.

Nu i dagarna är stora delar av den ryska Svarta Havsflottan liksom delar av Norra Flottan under omgruppering till Östersjön för att delta i Zapad. En sak kan man dock glädja sig över i detta, nämligen att om Ryssland omgrupperar stora delar av sitt numera fåtaliga landstigningstonnage i Svarta Havet till Östersjön, är det inte särskilt troligt med en ny rysk operation mot Georgien i närtid (ryska militära operationer bygger på agerande över ytan och på djupet med landstigningar och luftlandsättningar. Denna gamla, men fortfarande gällande ryska doktrin prövades för första gången någonsin mot Georgien, medan USA genom ett antal konflikter under de senaste 30 åren kunnat utveckla sin manöverkrigföring). Men vad innebär detta för oss i Sverige och för baltstaterna?

Syftet med övningarna Zapad i Vitryssland och Ladoga längs finska gränsen kan man ju fundera över. Ryska övningar beskrivs allt som oftast som ”anti-terrorövningar” av Ryssland. När man i väst talar om sådan övningar handlar det t ex om att polisens nationella insatsstyrka ska borda ett fartyg, att man övar agerande mot kapade flygplan etc. Genom att Ryssland aktivt utnyttjar detta språkbruk är det lätt för västopinionen att bara rycka på axlarna. Vad övningarna i själva verket handlar om brukar närmast vara mellan-statliga konflikter, där man övar mot en fiende med egen armé, flotta och flygvapen. I Ryssland är man t ex noga med att alltid beskriva Tjetjenienkriget som en anti-terroroperation och jämföra med kriget i Afghanistan. Även kriget mot Georgien har beskrivit som en anti-terroroperation. Slut på utvikningen om Ryssland.

Läs gärna den ytterst välskrivna och välformulerade artikeln och förundras över solidaritetsparadoxen!

Glöm inte

Published by
Wiseman
at 30 juni 2009 in Barents, Mosaik and Ryssland. Closed

att läsa del 2 i Lars Gyllenhaals artikelserie i NSD om den säkerhetspolitiska situationen på Nordkalotten. Gyllenhaal ställer en rad konsekventa frågor om Sveriges säkerhetspolitik. Flera känns säkert igen.

Intressant är också att läsa Gyllenhaals ord om Makarovdoktrinen. Makarov gör sitt yttersta för att förnya den ryska krigsmakten. I likhet med Sverige arbetar man för att skära bort pappersförbanden, varvid en reduktion i personal från 1,1 milj till 900 000 man är aktuell. En viss skillnad mot vad som sker i Sverige. En annan likhet är också att Makarov vill att alla hans förband ska vara direkt gripbara, men istället för att som vår försvarsminister tala om dagar, vill Makarov att alla förband ska vara insatsberedda på en (1!) timme. Makarov har gett order om att till 2012 ska 30% av den ryska krigsmaktens materiel vara omsatt till helt ny och till 2020 i princip samtlig materiel, vilket är en enorm skillnad mot Sverige.

Som tillägg till Gyllenhaals slutkläm är väl ett tecken på det allmänna ointresset för Sveriges säkerhet och försvarsfrågor att dessa två artiklar förts in på NSD:s kultursidor. Det känns inte riktigt som rätt plats för ämnet.

Vad man definitivt ska ta med sig från artiklarna är de ryska uttalandena om att Sverige och Finland tillhör Arktis. Med andra ord är vi i Sverige högst berörda av de ryska ansträningarna att säkra råvarutillgångarna i Arktis.

Rysslandskoll

Published by
Wiseman
at 28 juni 2009 in Barents, Georgien, Mosaik and Ryssland. Closed

I sitt radioprogram i kanalen Echo Moskvy riskar den ryska journalisten Yulia Latunina för ett nytt Georgienkrig. Framförallt framhåller hon paradoxen att Ryssland å det kraftigast vill få bort FN och OSSE från området (vilket man nu som bekant lyckats med) samtidigt som den ryska regeringen i allt högre grad påstår att Georgien förbereder ett nytt krig. Om nu Ryssland hyser rädsla för ett nytt krig och säger sig vilja verka för freden, borde det ligga i landets högsta intresse att det finns internationella observatörer i området som kan hjälpa till att observera händelseutvecklingen och bidra till stabiliteten. Moscow Times har en klart läsvärd och tänkvärd artikel om det hela (även skildrat på Rysk Mosaik).

Författaren, journalisten och Rysslandskännaren Lars Gyllenhaal har dessutom fått den första av två artiklar om Ryssland, Sverige och de nya spänningarna i Barentsområdet publicerad. Också denna mycket läsvärd och tänkvärd. Även om det inte längre kommer att vara Fuldagapet som blir huvudskådeplatsen för en eventuell konflikt mellan NATO och Sovjet/Ryssland, har inte norra Sveriges strategiska värde minskat överhuvudtaget. Förutom i svensk försvarspolitik…

FN, en blek säkerhetsgarant

Published by
Wiseman
at 16 juni 2009 in FN, Georgien, Mosaik, NATO and Ryssland. Closed

Idag visade det sig återigen hur tandlöst FN är genom sin struktur där de fem segrarmakterna från andra världskriget har vetorätt i säkerhetsrådet.

Ryssland använde idag sitt veto mot en förlängning av FN:s samt OSSE:s observationsuppdrag i Georgien och Abkhazien. Det ligger ju som bekant i högst grad i Ryssland intresse att det är så lite insyn som möjligt i Georgien. Enligt Ryssland är det Västs fel att det inte blir någon förlängning.

På samma sätt använde Kina sitt veto som straff mot Makedonien under 90-talet, då Makedonien erkänt Taiwan. Som tur var spred sig aldrig Balkankrigen till Makedonien.

Här finns en ordentlig läxa för Sverige att lära. Som nation där hotbilden innefattar en av vetorättsinnehavarna i säkerhetsrådet, kan man inte förlita sig på FN-hjälp i händelse av en kris eller konflikt. Man måste söka säkerhetssamarbeten och säkerhetsgarantier på annat håll.

Ett nordiskt samarbete i alla ära, men det är än så länge mer än ihåligt, inte minst Sveriges ”garantier” att man inte skulle stå passiv om ett av våra grannländer blir indraget i en konflikt. Även om man står fast vid garantin är frågan vad den ska backas upp med? De få militära förband vi har kvar täcker inte ens vår egen nation och hur ska man då kunna avsätta resurser till andra delar av Norden? Norden är inte större än att det är en samlad stridsteater där avstånden gör att en konflikt snabbt kan spridas över ytan.

EU har heller inte visat sig vara något starkt kort i säkerhetsfrågan. Historiskt har EU en rad misslyckanden i ryggsäcken, inte minst Balkan, Rwanda och Georgien. Ju större organisationen har blivit, desto spretigare har viljorna blivit. Nu verkar det dock som om man lyckats bättre med Tchad och Somalia.

NATO är ännu så länge den enda organisation som har någon form av trovärdighet, men den är som bekant än så länge tabu. Förhoppningsvis är detta på väg att förändras. Till skillnad från vad stora delar av befolkningen tror (inte så märkligt med tanke på de senaste 60 årens indoktrinering), är NATO en organisation där medlemmar förbinder sig att försvara varandra, inte föra krig i andra världsdelar. När det gäller allt annat än att försvara sig och andra medlemmar är det för varje stat att besluta vad man vill göra. Faktum är att FN på denna punkt är hårdare än NATO. Här är kanske det mest intressanta med NATO. Som medlem kan man vara med och påverka vad organisationen ska göra och hur. Är man som Sverige idag inte medlem, men deltar i operationer ledda av NATO, är det bara att tacka och bocka och göra som de andra säger utan något större inflytande.

Sverige måste börja ta sin och andras säkerhet på allvar. Frågan från Folk och Försvar i Sälen 2005 till ÖB Håkan Syrén är lika aktuell som alltid: ”Är det möjligt att planera en försvarsmakt som i krig är beroende av hjälp utifrån, utan att ha uttryckliga säkerhetsgarantier?” Våra grannar runt omkring oss har alla ett klart svar på den frågan. Det hade ÖB också. Trots att svaret blev detsamma har ändå inget hänt på 4 år förutom att Försvarsmakten är än mer beroende av hjälp utifrån.

« Previous Entries