Författararkiv: Wiseman

Medial normalisering av propaganda kring segerdagen

Det var med viss förvåning jag igår tog del av svenska medias rapportering från det ryska firandet av segerdagen. I den svenska rapporteringen lyste nämligen problematiseringen och perspektiven på företeelsen med sin frånvaro. Istället återgav huvuddelen av svenska media närmast plikttroget det budskap Moskva vill få fram: Det var Sovjetunionen som besegrade Tyskland till priset av oerhörda uppoffringar, att Ryssland nu verkar för en ny världsordning och att det nya Ryssland är en militär maktfaktor att räkna med. En bild som t.ex. TV4 förmedlar utan kommentarer (samtidigt som man i sina kommentarer kring den kinesiska närvaron helt missar de mycket omfattande samarbetsavtal som dagen innan undertecknades mellan länderna – något som är väl värt ett eget blogginlägg senare).

Vapenstilleståndet i Europa trädde i kraft den 8 maj 1945 kl 2301 då de tyska styrkorna lade ner sina vapen. I Sovjetunionen hade klockan redan passerat midnatt, varvid den 9 maj blev dagen man högtidlighöll i Sovjetunionen och numera högtidlighåller i Ryssland och de övriga f.d. Sovjetrepublikerna. Men där andra länder nöjer sig med att minnas de stupade och krigets offer och gör detta genom uppvisning av veteranmateriel, går segerdagen i Ryssland liksom i Sovjetunionen lika mycket ut på att uppvisa makt och användas som ett redskap för avskräckning. En central del i förmedlingen utgörs av tv-kanalen RT där journalisterna på den tydligaste av brittisk engelska förmedlar det ryska perspektivet och den ryska historieskrivningen, iklädda St Georgsbandet och talandes om ”våra förfäder” i ”det stora patriotiska kriget”, för att i nästa stund tala beundrande om den nya ryska militära makten. Lyssnar man bara på språket, går tankarna närmast till Sky News eller BBC, men det är också syftet.

De senaste veckorna har nyhetsrapporteringen varit full av ryska krokodiltårar över att ingen av de västerländska världsledarna avsåg att närvara vid gårdagens firande. En rapportering som upprepats i svenska media, så även igår och som bidrar till hur svenska media omedvetet nu gör sitt i normaliseringen av den ryska propagandan. Ingen journalist frågar sig varför inte Putin kommer till London eller Paris den 8 maj för att högtidlighålla segerdagen där. När Sovjetunionen drogs in i kriget mot nazismen, hade Storbritannien och Frankrike redan bekämpat densamma i två år och tagit aktiv ställning mot den. Nu förväntar sig Putin att ledarna i dessa länder ska komma till Moskva så att de kan visas upp och stödja den ryska historieskrivningen, som alltmer blir en återgång till den sovjetiska. I den svenska rapporteringen igår ifrågasattes inte heller denna historieskildring som nu åter förmedlas. Ingen påpekar faktumet att Stalin under andra världskriget två tidigare år var allierad med Hitler och att dessa delat Europa mellan sig, varvid Stalin erhöll rätten till östra Polen, Baltikum och Finland. Det är heller inte det andra världskrigets slut som firas såsom svenska media påstår, utan just slutet på ”det stora patriotiska kriget”, utspelat mellan den 22 juni 1941 och den 9 maj 1945.

Ingen journalist problematiserar heller varför just de sovjetiska förlustsiffrorna var så enormt höga jämfört med andra länder. Dagens officiella ryska historieskrivning har reviderat ner sifforna till 8,7 miljoner stupade soldater, mot 5 miljoner för Tyskland (på alla fronter). Den tidigare sovjetiska historieskrivningen talade om väl över 15 miljoner stupade och det gör även annan forskning (se t.ex. Journal of Slavic Military Studies vol 9, nr 2, 1996). En orsak till de oerhörda förlustsifforna var 30-talets grymma utrensningar, som inom Röda Armén innebar att kanske så många som drygt 7 % av alla officerare avrättades, företrädesvis högre chefer och högre officerare. Det ledningsvakuum som detta medförde i Röda Armén bidrog självfallet till de höga förlustsiffrorna. Media nämner heller inte hur de sovjetiska soldaterna sågs som kanonmat, där människoliv lätt kunde offras, hur sovjetiska soldater i början sändes i strid utan vapen, för att om de överlevde, plocka vapen från stupade. Ej heller Stalins order om att skjuta retirerande och att det inte fanns några sovjetiska krigsfångar, bara förrädare vars familjer skulle arresteras. Ingen nämner heller hur krigsfångar som återkom från Tyskland efter kriget sändes till Gulag liksom befolkning som hamnat på områden ockuperade av Tyskland. Vissa blev kvar i lägren ända till 1955, när de släpptes i den allmänna amnestin under Chrustjovs avstalinisering av Sovjetunionen. Det sovjetiska föraktet för den egna sidans människoliv under kriget saknar närmast historiskt motstycke. De umbäranden Sovjetunionen fick utstå i de allierades gemensamma besegrande av nazismen ska inte förringas, men man ska heller inte glömma det egna ansvaret till att förlusterna blev så höga, eller landets ursprungliga ställningstagande i andra värlskriget.

Idag gäller det för Kreml att åter exploatera Sovjetunionens kamp mot nazismen till fullo för att stärka den ryska självkänslan, nationalismen och för att fokusera befolkningen på ett yttre hot. I sina tal i samband med firandet manade president Putin åter till kamp mot nazismen i världen, vilket återmatas genom media då det är ett budskap många vill ta till sig. Ingen problematisering erbjuds dock kring budskapet och det faktum att de nynazistiska rörelserna i Europa erhåller stöd från just Ryssland. För bara några veckor sedan bjöd det ryska partiet Rodina (vars tidigare partiledare numera är förste vicepremiärminister för rustningsfrågor) in Europas extremhöger och nazistpartier till möte i St Petersburg. Från Sverige deltog Svenskarnas parti. Ett möte där det fåtal motdemonstranter som fanns, snabbt togs om hand av rysk polis. Ur rysk synvinkel är den europeiska högerextremismen nämligen dubbelt tacksam. Man kan både utmåla den som något att försvara sig mot (som nazismen i Putins tal), men framförallt eftersom den bidrar till att söndra EU och därmed öka de ryska möjligheterna till inflytande.

Där det förlorande Tyskland sedan länge gått vidare, vänder sig Ryssland återigen till nationalismen och fornstora dagar för nationens sammanhållning. Tyvärr med bidrag även från svenska media, där den mest nyanserade bilden faktiskt förmedlades av Aftonbladet TV, trots att tidningens kultursida anslutit sig till den sovjetiska versionen av andra världskriget. Vi står nu mitt inne i en ny tid av säkerhetspolitisk osäkerhet där Ryssland gör sitt yttersta för att positionera sig och där informationsvapnet spelar en avgörande roll. Den normaliseringen av propagandan som vi kunnat bevittna de senaste dagarna är precis vad man vill uppnå. Det krävs framledes betydligt mer av reflektion från svenska journalister kring det budskap som Kreml pumpar ut.

Oviljan att förstå omvärldsutvecklingen

Ett av besöksmålen den gångna veckan
Det finns en otrevlig tendens av säkerhetspolitiska komplikationer när jag lämnar Sverige. Den gångna veckan har spenderats i fotspåren av den allierade landstigningen i Italien och knappt hade gränsen passerats förrän Ryssland drog igång en massiv beredskapsövning i det västra militärområdet. Förra gången var det den s.k. ryska adventen, gången dessförinnan massakern på Maidan och innan dess övningen Zapad 2013.

Skämt åsido så har den gångna veckan bjudit på en rad säkerhetspolitiska orosmoln. Det första var den massiva beredskapsövning president Putin beordrade direkt vid sin återkomst till civilisationen. Övningen kulminerade under fredagen och bör orsaka oro i Sverige. På mycket kort varsel och utan förvarning inleddes en övning som snabbt växte från drygt 30 000 man till 80 000 man och omfattade såväl den norra flottan på Kolahalvön som Östersjönflottan och 220 flygplan i Sveriges närområde.

Det sistnämnda kan jämföras med övningen Arctic Challenge Exercise 2015 (en flygövning som hålls varannat år i Norge, Sverige eller Finland) som hittills kallats årets största flygövning med drygt 100 deltagande flygplan. Den ryska beredskapsövningen ska också jämföras med den norska övningen Joint Viking i Finnmark för två veckor sedan, vilken väckte irritation i ryska medier som ett stort hot mot Ryssland. Den övningen omfattade 5000 man och var den första sedan kalla kriget så långt nordöst ut. Det påminner onekligen om hur höstens svenska ubåtsjakt i Stockholms skärsgård utmålades som ett hot mot hela Östersjöområdets ekonomiska utveckling.

Retoriken mot Sverige har dock varit nedtonad de gångna veckorna, även efter Säpo:s årsrapport där man meddelar att var tredje rysk diplomat i Sverige sysslar med underrättelsetjänst. Spionaget inriktas mot militärteknologi och under underrättelser för stöd av militära operationer, vilket i klartext innebär krigsförberedelser. Istället har retoriken vänts mot Finland, där folk under firandet av årsdagen av Krims annektering skrek slagord om att ta tillbaka Finland. I slutet av veckan talade sedan Nikolaj Patrushev, sekreterare i det ryska säkerhetsrådet, fd chef FSB, om en ökande revanschism i Finland för att ta tillbaka Karelen (som landet förlorade till Sovjetunionen under andra världskriget). Det starkaste uttalandet kom dock från den ryske ambassadören i Danmark som hotade landet med att bli mål för kärnvapen om man fortsätter linjen att integrera avancerade luftförsvarssensorer på de nya danska fregatterna. Dessa skulle i så fall kunna användas i ett gemensamt robotförsvar i NATO.

Uttalandet från den ryske ambassadören är något som får utrikesminister Margot Wallströms hantering Saudi-Arabien att framstå som oerhört smidig. Det råder inga större tvivel om att såväl Danmark som övriga NATO-länder redan är mål för ryska kärnvapen, men så är även Sverige vare sig vi är medlemmar i NATO eller inte. Kärnvapen är en integrerad del av den ryska militära doktrinen och används där man så finner lämpligt. I den uppmärksammade ryska ”dokumentären” om Krims annektering som sändes förra söndagen, berättar Putin att han var beredd att säkra ockupationen av Krim med kärnvapen. Den ryska militärdoktrinen föreskriver egentligen att kärnvapen kan användas i försvar även mot konventionella vapen, men här ser vi alltså hur man är beredd att hota med kärnvapen även för att uppnå offensiva mål. Då ska man bära i åtanke att Ryssland bl.a. under Ryska påsken genomförde simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, liksom övningen Zapad 2009 som avslutades med simulerade kärnvapenangrepp mot Baltikum och Warzawa.

Under veckans ryska beredskapsövning frambaserades stridsflyg, men även Iskanderrobotar till Kaliningrad, samtidigt som ett amerikanskt luftvärnsrobotförband omgrupperades till Polen. Ett löfte sedan tidigare från USA till Polen. Den kraftiga ryska verkamheten, långt utanför proportion mot den verksamhet som genomförs av NATO-länder är mycket bekymrande. Den verksamhet som nu genomfördes är typfallet för hur en uppladdning skulle se ut inför ett anfall mot Baltikum särskilt då Ryssland väljer att genomföra verksamheten utan de förhandsmeddelanden som varit centrala för avspänningen sedan slutet av kalla kriget. Chefen för de amerikanska arméstridskrafterna i Europa varnade i början av mars just för att Ryssland skulle kunna utnyttja ett angrepp mot Baltikum för att försöka splittra NATO. Här är den amerikanska närvaron i Baltikum det bästa sättet att avskräcka från detta, då ett ryskt angrepp in i Baltikum, öppet eller dolt, skulle innebära att USA dras in redan från starten. Sista stycket i detta pressmeddelande från ryska UD är också ett intressant sätt att kommunicera – det ska framstå som att för Ryssland är det öppna kriget inte långt borta.

För svensk del lär vi få vår del av den ryska propagandasleven kommande veckor och senare under våren när först de svensk-finsk-amerikanska flygövningarna drar igång över Bottenhavet och senare i maj när flygövningen Arctic Challenge Exercise 2015 (ACE) börjar. ACE är en övning som genomförs vartannat år sedan 2013 och ersätter föregångaren Nordic Air Meet på det sättet att den både är större och nyttjar luftrum och basering i både Sverige, Finland och Norge. Med sina 100 flygplan från 8 länder blir den ungefär hälften så stor som den ryska beredskapsövningen. Ryssland har sedan tidigare reagerat starkt på övningar av det här slaget och lär så fortsätta. Veckan efter ACE drar sedan marinövningen Baltops 2015 igång. Ryssland har tidigare alltid deltagit i denna övning, men gör inte så sedan något år. Förra året genomförde Ryssland istället en egen beredskapsövning parallellt med Baltops, vilket föranledde en kraftig intensfiering i den militära verksamheten i Östersjön och för den svenska incidentberedskapen. Inte osannolikt kommer antalet observationer av främmande undervattensverksamhet att stiga i anslutning till dessa perioder.

Det finns de som inte vill kalla den nuvarande situationen ett nytt kallt krig. Inte osannolikt är det för att det skulle innebära att hela den säkerhetspolitik som förts under det gångna dryga decenniet varit helt felaktiga. Enligt min mening råder det inga tvivel om att det är ett nytt kallt krig vi just nu ser. Det är inte samma kalla krig som tidigare, men ett nytt kallt krig är vad det är. Där det gamla kalla kriget under sitt slutskede (vilket är det folk minns) var någorlunda förutsägbart i form av väl etablerade intressesfärer, är dagens situation mer jämförbar med decennierna efter andra världkriget. Skillnaden är också att vi nu har ett krig i östra Europa med en mycket skör vapenvila och att det nyttjas en retorik från rysk sida som inte går att jämföra med det kalla krigets slutskede. Då fanns väl implementerade funktioner och avtal för att understödja avspänning och undvika missförstånd, vilket det inte gör idag, särskilt inte då Ryssland lämnat CFE-avtalet och kringgår Wiendokumentet.

Våra grannländer hotas med kärnvapen, det genomförs simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, det genomförs krigsförberedelser mot Sverige och vår territoriella integritet kränks gång efter annan även djupt in på svenskt vatten. Likväl kretsar försvarspolitiken fortsatt kring vårens försvarsbeslut, där regeringens bud är en bråkdel av det Försvarsmakten satt som en skamgräns för bibehålla nuvarande förmågor. Att nå nivån för försvarsbeslutet 2009, taget utifrån hur världen såg ut då, och innan Sveriges närområde kom att bli det primära området för friktionerna mellan Ryssland och EU/NATO, kommer det aldrig bli tal om. Medan omvärldsläget forsätter utför gör så även den svenska försvarsförmågan i brist på finansiering och politisk förståelse. Av allianspartierna är det endast Folkpartiet som valt en finansieringsnivå som skulle motsvara en ökning av försvarsförmågan, men ”decemberöverenskommelsen” kommer med all sannolikhet att innebära att regeringens förslag blir det som antas. 

Bristen på förståelse för vad som händer i vår nära omvärld eller snarare viljan att ta in detta, forsätter att vara densamma i svensk politik. 

Läs gärna min krönika i dagens Expressen om hur Putins handlingsfrihet är på väg att minska och att landets problem inte försvinner bara för att Putin skulle göra det.

Seminarium om rysk propaganda

I onsdags kväll höll Försvarsutbildarna/Psyops-förbundet ett seminarium om rysk propaganda där jag, Oscar Jonsson, Joakim von Braun, Ekaterina Kalinina, Johan Wiktorin, Patrik Thomé och Fredrik Konnander deltog. Seminariet var mycket välbesökt med ca 300 anmälda till 150 platser.

Vi som var talare hade alla tio minuter var på oss att redogöra för våra perspektiv och jag talade om rysk propaganda och informationskrigföring i praktiken och gav exempel på hur man nyttjar olika media och hur man både använder och fruktar sociala media. Jag tror jag lyckades bjuda på lite nytt även för dem som följer mig på Twitter, t.ex. försöket att skära av höstens stora fredsdemonstration från Twitter genom ett ”kirurgiskt angrepp” som inte drabbade övriga Twitter-användare i Ryssland.

Det hade varit intressant att se fler journalister på plats eftersom ämnet i högsta grad är något som berör dem.

Seminariet webbsändes och finns även att se i efterhand på Youtube. Mitt framträdande kan ses från ca 53.30.

SR

Lokala gruvarbetare ur minoriteten vann kriget?

Förra måndagen skrev jag om deltagandet med reguljära ryska förband i kriget i östra Ukraina och då striderna kring staden Debaltseve som de ukrainska styrkorna sedan dess retirerat från. En stor förändring sedan förra måndagen är att benämningarna i delar av svenska media samt hos regeringen svängt till att nu tala om ryska förband istället för ”pro-ryska separatister”. Tydligast var utrikesminister Margot Wallström.


Senare under veckan publicerade den ryska tidningen Kommersant ett reportage från Debaltseve där reportern beskrev hur ryska soldater förstärkte frivilligförbanden. Till skillnad från sensommaren när hela förband sattes in i Ukraina, tillämpar man nu även metoden att dela upp förbanden i små enheter och låta dem korsa gränsen separat för att sedan assimileras i frivilligförbanden. De reguljära enheter får sköta huvuddelen av stridandet och därefter får frivilliga ta över och tala med journalisterna. (Engelska versioner: International Business Times, The Examiner)

De senaste veckorna har det mycket riktigt också visat sig att en stor minoritet av syd-sibirier jobbar i gruvorna i Donbass precis som herrarna på bilden nedan. Man skulle annars lätt kunna få för sig att det rör sig om soldater ur ryska armén med tanke på att en av dem bär en AK-74M automatkarbin med fällbar kolv på ryggen. En automatkarbin som började tillverkas 1991 och som aldrig använts av ukrainska armén (AK-74 med träkolv). Det är dock standardvapnet i ryska armén.

Vissa ur den lokala minoriteten vill dessutom skicka sina hälsningar hem sedan frihetskampen nu påbörjats. (Ja, texten kan innehålla vissa inslag av ironi)

Andra blir sura på ”turister från Moskva” som nu börjat längta hem.

Frågan är hur länge den nuvarande låga intensiteten i striderna håller i sig. Finns det någon som på allvar tror att det nya Minsk-avtalet kommer att hålla ens i den form det tagit efter att Ukraina givit upp Debaltseve? De här grabbarna i Belgorod (2 mil från ukrainska gränsen) från ett förband i Samara tror i alla fall inte det. De tror att de ska till Ukraina och panga.

Bekräfta närvaro av misstag eller med vilje?

Under slutet av förra veckan visade USA upp en rad satellitbilder på ryska förband i Ukraina, vilket som vanligt motsades av Ryssland. Bland annat visades bilder på ryska förband kring Debaltsevegrytan där de hårdaste striderna stått under februrari.


Information från satelliter är alltid svår att tolka om man inte kan bekräfta den genom andra sensorer eller genom andra källor. Det för yrkesmän tydligaste beviset på Rysslands kraftiga inblandning och stöd till kriget i östra Ukraina är logistiken. Mekaniserade förband och artilleri behöver enorma mängder underhåll i form av framförallt ammunition och drivmedel för att överhuvudtaget kunna fungera. Det är hundratals fordon om dagen för att hålla igång en krigsapparat av det slag vi bevittnat de senaste månaderna i östra Ukraina. Enklare för lekmannen att identifiera är förekomsten på pro-rysk sida av materiel som är exklusiv för Ryssland. Jag har i två tidigare inlägg tagit upp två av dessa materielsystem, nämligen stridsvagn T-72B3 som började tillföras den ryska armén 2012, samt luftvärnssystemen SA-15 och Pantsir-S.

De senaste veckorna har det kommit allt mer material på internet i form av foton och filmer tagna av privatpersoner och journalister på exklusivt rysk materiel och materiel med ryska förbandsbeteckningar.  Igår dök återigen bilder på T-72B3 upp på nätet då en brittisk ”journalist” med starkt pro-rysk böjelse (går klädd i rysk uniform med Novorossija-märken på ärmen. Känner man inte till personen från början så finns det mycket att läsa om honom och hans ”journalistik”) i ett av sina videoreportage filmade en pluton T-72B3 vid Debaltseve. Återigen en förekomst som inte går att bortförklara.

Tydligaste id-punkterna på T-72B3 är avsaknaden av IR-strålkastare och tillkomsten av det franska IR-siktet (Sosna-U i rysk benämning). Andra id-punkter som skiljer T-72B3 från andra modeller är tillkomsten av väderstation för ge siktet meteorologiska data, bandaggregat, typ av reaktivt pansar.
Mer om T-72B3 – använd Google Translate eller liknande

Vad som är intressant att reflektera över i videoklippet är den centrala roll som stridsvagnarna spelar i sekvensen. Filmas de för att fotografen har ett stridsvagnsintresse, för att de utgör en tacksam bakgrund eller för att de är just ryska stridsvagnar?

Här är för övrigt några exempel på den uppmärksamhet man får på Twitter om man påtalar förekomsten av exklusivt rysk materiel:

”Separatister” med robotförsvar

I lördags skrev jag en analys om de kvalificerade ryska luftvärnssystem som synts på bild under januari i östra Ukraina. I slutet av januari omtalades också att ”folkrepublikerna” beskjutits med SS-21 Scarab (Tochka-U på ryska) av ukrainska armén, men att robotarna ”sönderdelats i luften” innan de kunde nå sina mål. Min slutsats utifrån förekomsten av bilderna och uppgiften var att robotarna i själva verket skjutits ned, samt att förekomsten av kvalificerat luftvärn i området visade på vad som utgör tyngdpunkten i den pro-ryska offensiven med understöd av ryska stridskrafter.

Under eftermiddagen idag publicerades två filmreportage från ryska nyhetskanaler samt pro-rysk media att man skjutit ned Tochka-U som därefter störtat i en stad i östra Ukraina.

Det kan inte råda några tvivel om Rysslands aktiva del i kriget.

Observationer och tyngdpunkter

SA-15 och Pantsir-S1 är två av Rysslands nyaste och mest kvalificerade luftvärnssystem. De är inte lika allmänt kända som SA-21 (S-400) som ofta förekommer i den säkerhetspolitiska debatten runt Östersjön av den enkla anledningen att de är korträckviddiga system. Dock mycket kapabla sådana och utan direkta motsvarigheter.

SA-15

SA-15 utvecklades under 80-talet som nytt korträckviddigt luftvärn till de ryska väpnade styrkorna. Systemet är radarbaserat och utnyttjar kommandostyrning för att leda in roboten och räckvidder på omkring 12 km i sida och 6 km i höjd. Redan från början gavs förmåga mot svårbekämpade precisionsvapen som kryssningsrobotar och styrda bomber, varvid bekmämpningsförloppet i hög grad automatiserats. Som ofta på ryska system finns en optronisk sökare som backup i störda miljöer. (För övrigt meddelades i veckan att SA-15 som skyddade OS i Sotji hade avvärjt flera försök till terroristattacker med drönare. Trovärdigheten kan man fundera över)


Pantsir-S1

Pantsir-S1 är ett betydligt nyare system än SA-15 och nyttjar en kombination av 30 mm automatkanoner och robotar för att bekämpa luftmål. Systemet har en ännu bättre förmåga mot inkommande precisionsvapen än SA-15 och är framst avsett att närskydda högvärdiga mål. Eldledningsradarn nyttjar den lilla lucka i K-bandet där en radar kan verka utan att snabbt dämpas ut. Detta ger flera fördelar, både i upplösning men också då mycket få motmedelssystem ännu har förmåga i K-bandet, allra minst störsändare (som kuriosa kan nämnas att det svenska rbs 23 BAMSE som avbeställdes i mitten av 00-talet, också nyttjade K-bandet). Bekämpningsförloppet är högt automatiserat med tanke på den typ av mål som är prioriterade. Räckvidden på automatkanonerna uppges till ca 4 km, medan robotarna kan bekämpa mål upp till 15 höjd och 20 km i sida. Hade jag fått välja fritt och utan förbehåll så hade jag faktsikt valt Pantsir-S1 som luftvärnparaply åt de svenska flygbaserna och liknande objekt just med tanke på systemets förmåga mot precisionsvapen.

Detta är som sagt två mycket kapabla system med mycket högt underrättelsevärde, inte minst Pantsir-S1 med dess avancerade radar.

Förekomst i Ukraina
Varför då detta inlägg om ryska korträckviddiga luftvärnssystem? Under januari har ett antal bilder dykt upp på just dessa två system i östra Ukraina. Redan under hösten har hittats robotrester som skulle kunna komma från Pantsir-S1, men bilder har saknats på systemen i sig. Den första är en SA-15 med omladdningsfordon som sågs i Shakhtersk, öster om Donetsk den 20 januari.

För några dagar sedan dök även bilder upp på nosen på en 9M331, d.v.s den luftvärnsrobot som används. Den här gången ska bilden ha varit tagen i Nizhnyaya Krynka.

Nosen kan jämföras med denna bild på SA-15 i avfyrningsögonblicket

Den senaste veckan har även Pantsir-S1 börjat figurera bild. Först i form av bilder inifrån Ryssland nära den ukrainska gränsen, där systemet på en bild faktiskt har de klassiskt övermålade beteckningarna som är normalprocedur för rysk materiel som sänds in i Ukraina (söker man vidare på de bilder som finns i nedanstående tweets, hittar man även en bild i serien med en soldat stående på bandaggregatet till en SA-15). Vkontakte-profilen (VKontakte = ”I kontakt” är den ryska motsvarigheten till Facebook) där bilderna först publicerades, är nu raderad.

Den vänstra bilden i tweeten ovanför har flera gånger omnämnts som tagen i Shakhtersk, men skulle lika gärna kunna vara tagen där de föregående tagits. För några dagar sedan dök det även upp en bild tagen i trakten av Donetsk på en Pantsir-S.

Enligt de ursprungliga uppgifterna skulle bilden vara tagen i Makeevka, dit den också geolokaliserats.

Värdet av observationerna
Varför är då dessa observationer så intressanta? Som beskrevs i inledningen så är dessa system av mycket högt värde för Ryssland och att skulle tekniken hamna i ett annat lands händer skulle det vara en nationell katastrof eftersom det då sannolikt till slut skulle hamna i amerikanska händer. Som jämförelse erbjöd CIA mycket stora summor pengar under 80-talet till UNITA-gerillan för att få tag på SA-8, den dåtida motsvarigheten till SA-15 och som Sovjetunionen hade satt in i Angola för att få den fälttestad.

Syftena med att sätta in SA-15 och Pantsir-S1 i Ukraina kan vara två. Det första är just att få dem fälttestade på riktigt, på samma sätt som man i somras satte in den senast levererade stridsvagnsmodellen T-72B3 och en rad andra nyligen levererade system. Testade mot vad är en rimlig frågeställning, som besvaras längre ner.

Det andra syftet är att man bedömer luftförsvarsuppgiften och framgångarna i östra Ukraina som så viktiga att de kräver ett kapabelt luftförsvar. När bilderna först dök upp på SA-15 och Pantsir-S1 i Ukraina gjorde jag bedömningen att de skulle kunna använda som indikator på huvudriktning. Med tanke på systemens art och värde lär detta ske i det man utsett som huvudriktning för den pågående offensiven eftersom är system man knappast vill sprida alltför mycket med tanke på förlustrisken/konsekvenserna. 

Med tanke på att det ukrainska flygvapnet inte längre flyger, sannolikt både till följd av Minsk-avtalet och av logistiska skäl, har det varit ett frågetecken varför Ryssland skulle sända in så pass kvalificerat luftvärn i Ukraina, och varför man under januari ska har skjutit SA-15 en bra bit inne på pro-ryskt territorium.

Liksom det ukrainska säkerhetsrådet publicerar lägeskartor varje dag över situationen, så gör även den pro-ryska sidan det och framförallt genom bloggen dragon_first_1. Till namnet låter det som en amatörblogg, men sett till kvaliteten på lägeskartorna är det knappast det. De är mycket detaljerade och uppdateras mycket regelbundet och väl överensstämmande med de ukrainska. Likaså är den underrättelseinformation som skrivs ut om de ukrainska förbanden mycket detaljerad och har stämt mycket väl. 

I torsdags publicerades denna lägeskarta, där punkten 13 i dygnets händelser var av synnerligt intresse.


Tochka-U, eller SS-21 Scarab som den kallas av NATO, är det vassaste av ukrainska arméns kvarvarande vapensystem. Det är en korträckviddig ballistisk robot avsedd mot högvärdiga mål av typen stabsplatser, underhållsförband, truppkoncentrationer etc. Ursprungligen framtagen för kärnsstridsdelar finns roboten även med konventionell stridsdel om ca 500 kg. Med tanke på den mediokra träffsäkerhet (≈ 70 m) är det inte mycket att komma med, men i salva kan god effekt uppnås. Det är dock ett dyrbart vapen och sätts därför endast in mot mål av mycket högt värde. I början av augusti satte Ukraina in systemet för första gången, vilket väckte stora rubriker och fick ryska medier att gå i spinn med konstruktiva filmer på hur befolkningen terrorbombades. Sedan dess ska systemet ha använts ytterligare någon gång enligt den pro-ryska sidan. Med tanke på situationen kring Debaltseve är det inte otänkbart att ukrainska armén satt in SS-21 mot högvärdiga mål som kunnat identifieras. Den intensitet i striderna som föreligger där innebär en hög ammunitions och drivmedelsåtgång för de mekaniserade förbanden och likaså artilleriet, varvid logistikförband blir mycket viktiga förband att bekämpa.

Som synes av lägeskartan, samt denna sida (publicerad efter kartan) ska robotarna ha ”sönderdelats i luften” och därför inte träffat sina mål. Det är en synnerligen intressant företeelse när det inte bara händer en robot utan flera.

Det verkar därmed onekligen som om det i närheten finns luftvärn som har förmåga att inkommande robotar. Det är bara att gratulera folkrepublikerna Donetsk och Lugansk till att man trots ett mycket trångt ekonomisk läge lyckats skaffa sig en förmåga som det svenska försvaret enligt Luftförsvarsutredning 2040 aldrig kommer att lyckas anskaffa på egen hand. Nu är det på inget sett bekräftat att det skulle vara just SA-15 eller Pantsir-S1 som skjutit ned Tochka-U. Båda systemen figurerar nämligen som närförsvar åt mer kvalificerat luftvärn som SA-11 och S-300/400 vilka har förmåga mot ballistiska robotar. De sistnämnda skulle till och med kunna ha genomfört bekämpning inifrån ryskt territorium.

Slutsats
Det kvalificerade luftvärnsskyddet i området gör att jag stärks i min tidigare bedömning att Debaltseve är tyngdpunkten för den ryska sidan i deras pågående offensiv i östra Ukraina. I samband med att striderna kring flygplatsen i Donetsk intensifierades, bröt strider även ut längs hela frontlinjen. Sedan dess har den ryska sidan lagt stor energi för att skapa en inringning runt staden Debaltseve och de ukrainska förband som finns där. Fullbordas inringningen (vilket sannolikt sker inom något dygn att döma av den information som sprids) kommer det att sannolikt att innebära ett nytt Illovajsk för Ukraina med förluster som blir mycket svåra att hantera psykologiskt. Tillsammans med förlusten av flygplatsen i Donetsk med mycket högt symbolvärde, skulle detta kunna skapa den obalans som behövas för att nå framgång på ett annat frontparti. Beroende på hur stora förband som Ukraina kan lyckas rädda från Debaltseve kan det till och med innebära att man får ge upp kriget.

Det är för övrigt intressant att se på lägeskartorna hur fronten legat närmast stilla de senaste månaderna till dess att offensiven sattes igång på allvar mot flygplatsen i Donetsk. Jämför valfri karta på dragon_first_1 från hösten (18 november, kanske?) med någon av de senaste dagarnas. Lägg gärna också märke till utvecklingen den senaste veckan. 


Se även uppföljning 2/2

Frivilliga självförsvarsstyrkor

Svenska frivilliga har förstört en sovjetisk stridsvagn längs vägen Kemijärvi-Märkäjärvi under Vinterkriget
Den 30 november 1939 anfölls Finland av Sovjetunionen sedan Finland nekat till de territoriella eftergifter som Sovjetunionen krävt. Sedan 3 månader rasade i Europa det som skulle bli det andra världskriget sedan först Tyskland och därefter Sovjetunionen anfallit och annekterat var sin del av Polen i enlighet med den pakt man tecknat i slutet av augusti. Sovjetunionen hade därefter fortsatt med att annektera Estland, Lettland och Litauen på motsvarande sätt som användes på Krim förra året. De baltiska staterna ockuperades och ”folkomröstningar” genomfördes med resultaten att de tre staterna önskade bli upptagna i Sovjetunionen. Något som självfallet beviljades.

Om Molotov-Ribbentroppakten var en rejäl kalldusch för Sverige och dess illa rustade krigsmakt, så var Vinterkriget att strö salt i såren. Det svenska försvaret var i ett mycket dåligt skick sedan det ödesdigra försvarsbeslutet 1925. Under 30-talet hade viss upprustning påbörjats, men resultaten kom ideligen att försenas av krav på nya utredning från olika politiska partier. Följden blev ett omodernt och illa övat svenskt försvar vid krigsutbrottet 1939, där mobiliseringen var ett stort kaos.

Inte heller krigsplanläggningen hade hängt med utan stommen i krigsplanläggningen var från 1927, med viss revidering från 30-talet. De två krigsfall som förberetts var mot ett sovjetiskt anfall genom Finland, respektive ett anfall från någon av västmakterna i väster. Någon krigsplanläggning mot Tyskland existerade inte. När så Vinterkriget bröt ut fann sig Sverige stående med önskemål från Finland att verkställa det gemensamma försvar av Åland som förberetts så att den finska armén kunde koncentreras i öster. Regeringen vägrade och utrikesminister Sandler avgick i protest. En ambivalens infann sig också huruvida Sverige skulle förklara sig neutralt eller gå med i kriget på finsk sida. Beslutet blev att avvakta och se hur Danmark och Norge gjorde. Från Norge kom snabbt beskedet att man inte tänkte förklara sig neutralt. Sverige höll fortsatt inne med neutralitetsförklaringen.

Försvarsstabschefen (ÖB om några dagar efter som ÖB då inte fanns i fredstid) vill genomföra Ålandsplanen enligt den krigsplanläggning som fanns samt omedelbart mobilisera två fördelningar för att gruppera i Tornedalen om Röda Armén snabbt skulle bryta igenom norra Finland. Regeringen ville bara gå med på en fördelning, då farhågan fanns att det kunde verka aggressivt och därtill ansåg vissa statsråd det farligt att ha för många soldater som var sysslolösa. Från Finland kom nya propåer om materiellt stöd och även militärt. Den avgående utrikesministern som förespråkat detta meddelade statsministern att han själv kunde meddela den finska regeringen att hans löfte från tidigare under hösten om Åland inte skulle bli av.

Stödet för Finland var starkt hos den svenska befolkningen och inte minst Högerpartiet. Den socialdemokratiska regeringen kände sig till slut tvungen att gå med på ett stöd till Finland med pengar, materiel och en statligt sanktionerad frivilligkår (redan från krigsutbrottet hade frivilliga satt upp ett värvningskontor i Stockholm). Vid Lucia kunden en samlingsregering bildas och besluten fattas. Samtidigt började rapporter komma från svenska förband i norr att det kunde röra sig om dagar innan sovjetiska trupper nådde Torne älv om inte de trängda finska förbanden höll stånd. ÖB fick till slut mobilisera ytterligare en fördelning.

Något senare meddelade Finland att man nu sökt stöd hos Storbritannien och Frankrike, vilket dessa ställt sig positiva till. Det tog skruv i Stockholm där regeringen plötsligt insåg att man nu var hotad från tre håll. Sovjet i öster, Tyskland i söder och Storbritannien i nordväst, där farhågan var stark att en transitering av brittisk förband till Finland genom Sverige samtidigt skulle medföra en ockupation av malmfälten. Det skulle i sin tur tvinga Tyskland att anfall Sverige för att åter öppna upp malmtransporterna. De noter som togs emot från Storbritannien och Frankrike vid jul gjorde dock att regeringen kunde dra en lättnadens suck. Det ställdes inga krav på transitering utan endast uppmaningar till ökad svenskt stöd till den finska kampen, vilket ytterligare ökade incitamenten för ett svenskt agerande. Sverige måste hållas utanför kriget!

Den svenska hjälpen till Finland kom att bli mycket omfattande och insättandet av den svenska frivilligkåren i norra Finland avlastade de hårt trängda finska förbanden och fick den sovjetiska anfallskraften att avta. Ser man till siffror så medgav den svenska regeringen till slut att totalt 12000 värnpliktiga och 660 officerare skulle få delta i kriget i Finland, temporärt avskedade från Krigsmakten. Avseende materiel överfördes mycket stora delar av det den illa rustade svenska Krigsmakten förfogade över vintern 1940, däribland:
– En tredjedel av alla jaktflygplan (12/36)
– En dryg fjärdedel av artilleriet (144/544 pjäser)
– Nästan hälften av luftvärnet (100/244 pjäser)
– Två tredjedelar av pansarvärnet (92/145 pjäser)
– 347/1800 kulsprutor
– 135 000 gevär
– 51 miljoner(!) patroner

Regeringen gav till en början noggranna förhållningsregler för att försvåra för Sovjetunion att anmärka på det omfattande svenska stödet till Finland. De första 4000 man som skulle utgöra frivilligkåren skulle utrustas med en helt ny uniformsmodell som ännu inte tagit i bruk av Krigsmakten. Från all materiel, framförallt flygplanen skulle svenska beteckningar tas bort. Det visade sig dock till slut att Sovjetunionen hade svårt att anmärka på det svenska deltagande. Sovjetunionen ansåg sig nämligen inte som en part överhuvudtaget utan att man deltog i en intern finsk konflikt bistod den ”lagliga” finska regeringen i den karelska semesterorten Terijoki.

Så gick det alltså till med det svenska deltagandet i Vinterkriget, där det svenska stödet inte på det minsta sätt var försumbart även om det satt långt inne och anlände sent. Sverige klarade sig dock undan kriget och Finland klarade sig förhållandevis lindrigt undan i freden i mars 1940 jämfört med de ursprungliga krav som ställts.

Med ovanstående i åtanke återstår två frågor:

– Var de svenskar som slogs i frivilligkåren svenska soldater utsända för att genomföra svensk säkerhetspolitik?

– Om ja, vad säger då det om de ryska soldater som ”under tjänstledighet” strider i östra Ukraina med materiel ur ryska armén och övermålade markeringar?

BPM-97 alternativt Dozor-N pansarterrängbil i Lugansk. Enda brukare: Ryssland. Video. Se även Bellingcat för fler bilder


Tid 0:20. Grad-K raketartillerisystem infört i ryska armén 2012 framrycker efter eldgivning. Fotografen tar upp kameran lite för tidigt.


Inlägget om Vinterkriget bygger på följande böcker: Neutralitetens uppgång och fall (Ove Bring), Per-Albin och kriget (Alf W. Johansson), Sveriges militära beredskap 1939-45 (Wangel), Solidaritet på prov (Erik Carlquist), Det kringrända Sverige (Gunnar Hägglöf), Politiska anteckningar september 1939-mars 1943 (K.G. Westman), Spelaren Christian Günther (Henrik Arnstad), Den bräckliga barriären – Finland i svensk säkerhetspolitik 1948-1962 (Olof Kronvall), Finlands sak (Alf Johansson), Mellan Hitler och Stalin (W.M. Carlgren).

Gästinlägg: Behovet av fungerande folkrätt

Igår skrev jag ett kortare inlägg för att uppmärksamma de grova folkrättsliga övergreppen mot ukrainska krigsfångar och framförallt den aktiva roll som ryska media tar i detta (film tillgänglig i förra inlägget). Glädjande nog har saken även uppmärksammats av Sveriges Radio och även Radio Free Europe/Radio Liberty. RFE/RL tar även upp en annan incident som jag inte ville uttala mig om eftersom det är mer oklart av materialet exakt vad som har hänt där. Det man däremot kan säga är att fångarna tillhandahålls inte den vård de skyndsamt har rätt till utan förödmjukas istället. Se reportaget på egen risk.

Nedan följer ett gästinlägg av signaturen Security Sanity i samma ämne.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––

Behovet av fungerande folkrätt

Dagen jag skriver detta inlägg högtidlighålls 70-årsdagen av befrielsen av Auschwitz-Birkenau, koncentrations- och förintelselägret som kommit att bli en av de starkaste symbolerna för ett av världshistoriens största övergrepp på mänskligheten.

De som överlevde förintelsen och som fortfarande finns med oss har alltsedan kriget tog slut gång på gång försökt inpränta budskapet ”aldrig igen” för oss som inte erfor detta den hårda vägen. ”Aldrig igen” tycks även de allra flesta av världens länder stämt in i när Genévekonventionerna kom till 1949, i vart fall när det gäller mellanstatliga aggresionshandlingar. Vad gäller interna angelägenheter har istället den så kallade non-interventionsprincipen vunnit stark auktoritet, vilket innebär att varje land måste reda ut sina egna interna problem, vilket av suveräna nationer ibland har ansetts angenämt eftersom andra stater inte kommit och lagt näsan i blöt när den egna befolkningen mördats av de styrande. Denna princip har på senare tid luckrats upp något genom så kallad responsibility to protect, men kan inte på något vis sägas utgöra den härskande folkrättsliga principen, vilket vi kan se uppenbart i en rad konfliktzoner.

Den traditionella synen inom folkrätten, och den absolut härskande meningen, är att Genévekonventionerna är tillämpliga i mellanstatliga krig, och vissa betydligt färre regelverk tillämpas i icke-internationella väpnade konflikter, just eftersom hoten efter andra världskrigen främst ansågs komma utifrån.

Det videoklipp som Wiseman länkade till till i sitt inlägg den 26 januari visar på ett tydligt sätt hur fullkomligt vidriga krigsbrott begås i det öppna utan att detta ifrågasätts i tillräcklig grad av de västmedier som bevakar konflikten. Ryska medier spelar krigsförbrytarna i händerna i ett välregisserat propagandespel där Ukrainska soldater skändas och blir därmed medgärningsmän. Likaså visar videoklippet på den minimala konsekvensrisk den som bryter mot folkrättsliga regler tar, trots bred publik spridning av brottet och att brottet i sig är tydligt utan en egentlig problematik kring att identifiera tillämpliga folkrättsliga regelverk.

Detta inlägg tar avstamp i den tredje Genévekonventionens artikel 13:

”Krigsfångar skola städse behandlas med humanitet. Varje otillåten handling eller underlåtenhet från den kvarhållande maktens sida, som medför krigsfångens död eller allvarligt äventyrar krigsfångens hälsa, är förbjuden och skall anses såsom svår överträdelse av denna konvention. I synnerhet må krigsfånge icke underkastas fysisk stympning eller vetenskapligt eller medicinskt experiment av vad slag det vara må, annat än om detta rättfärdigas av läkarbehandling av fången och företages i hans eget intresse. Krigsfångar skola vidare städse skyddas särskilt mot våldshandlingar eller hot, förolämpningar och allmänhetens nyfikenhet. Repressalieåtgärder gentemot dem äro förbjudna.”

Artikeln är närmast i sin helhet tillämpbar på videoklippet, med undantag för det som sägs om medicinska experiment. Rörande medicinska experiment tog för övrigt artikel 13 ursprungligen bland annat sikte på att förhindra alternativt sanktionera de typer av medicinska övergrepp som gjordes av nazistisk medicinsk personal där Josef Mengele eller ”dödsängeln” gjort sig till en föga smickrande symbol.

Grundtanken skulle vara ”aldrig igen”. I varje fall inte när det kommer till mellanstatliga konflikter.

Båda sidor, men tveklöst främst den ryska, spelar på denna villfarelse kring att Genévekonventionerna inte skulle vara tillämpbara närmast i sin helhet i icke-internationella väpnade konflikter. Och media spelar tyvärr villigt med som synes i det länkade klippet.

Det stämmer inte att Genévekonventionerna som togs fram för mellanstatliga konflikter inte måste respekteras fullt ut i Ukraina, oavsett om man som de flesta i Sverige anser att konflikten är internationell till sin karaktär, eller om man anammar det ryska offficiella synsättet att konflikten är icke-internationell.

Folkrätten utgörs av två ”ben”, varav det ena utgörs av det traktaträttsliga och det andra av det som benämns allmän folkrätt eller sedvanerätt.

Traktaträtt tillkommer genom överenskommelser mellan folkrättsliga subjekt som undertecknar dessa i form av avtal, eller traktat. Långt ifrån all folkrätt utgörs dock av sådana kodifierade regelverk. I själva verket utgörs lejonparten av folkrätten av sedvanerätt som inte går att slå upp i en lagbok.

Förenklat kan det sägas att en sedvanerättsligt bindande regel tillkommer på ett paradoxalt vis, och utgörs av statspraxis i kombination med en rättsövertygelse. Alltså måste en part tro sig vara bunden av en regel (som inte behöver vara det) och handla som om denna vore bunden för att sedvanerätt ska uppstå.

2005 genomförde internationella röda korset en mycket omfattande sedvanerättsstudie som både tog sikte på vilka regler som måste anses sedvanerättsligt bindande (dock publicerades ingen uttömmande lista), och slog fast en metod för att identifiera nyuppkommen sedvanerätt. Artikel 13 diskuterades ingående och fastslogs gälla fullt ut med samma rättstyngd både under icke-internationella och internationella väpnade konflikter. Det duger alltså inte för männen i klippet att göra som de gör eftersom de själva inte tror sig vara bundna eftersom dessa regler redan skapats genom andras övertygelse och handlande.

Vad som visas i klippet utgör således krigsbrott oavsett om man tillämpar Genévekonventionerna på ett traditionellt ”mellanstatligt” vis, tillämpar det magrare tilläggsprotokoll två, artikel 7, eller Genévekonventionerna såsom sedvanerättsligt gällande i icke-internationella väpnade konflikter.

Den stora problematiken utgörs av att sedvanerätt är svårare att sanktionera, eftersom bestämmelserna inte alltid står att finna i var förbands folkrättsmanualer. Likväl gäller de och skall respekteras och om detta inte görs så skall handlingarna sanktioneras. Det är hög tid för världssamfundet att finna en duglig sanktionsmekanism som tar sikte på lagföring av enskilda som bryter mot sedvanerättsliga regleringar i syfte att förhindra att de krigsövergrepp som återigen sker i Europa. Det är uppenbart att folkrättsbrott begås i ett många gånger förvirrat töcken kring vilka folkrättsliga rättsregler som egentligen gäller.

Kodifiera mer bindande sedvanerätt och lagför de som bryter mot denna mer effektivt.

Det är ingen dålig, eller orealistisk, önskan för att hedra minnet av alla de miljoner som till oss yngre 70 år senare fortfarande basunerar ut ”aldrig igen” så slipper vi själva göra det om ett antal år enbart med den skillnaden att vår konflikt startades av små gröna män.

Security Sanity

”Journalismen”, oberoendet och folkrätten

Följande videoklipp är inte så trevligt att titta på eftersom det involverar övergrepp på hjälplösa personer. 

I denna video misshandlas och förnedras tillfångatagna ukrainska soldater och paraderas sedan inför civilbefolkningen där dessa ges möjlighet att fortsätta slå dem. Deltar i videon och paraderandet gör också ledaren för ”Folkrepubliken Donetsk”, Alexander Zachartjenko, som dagen efter det inspelade beordrar att inga ukrainska fångar längre ska tas som hämnd för de döda i beskjutningen av en buss i Donetsk.

Det är illa nog att ”krigets banditer” ignorerar folkrätten och begår dessa övergrepp. Det som är allvarligare och något man måste reagera mot, oavsett om man tycker att den ena sidan är värre än den andra i konflikten, är att ryska nationella tv-kanaler deltar i förnedringen och sedan använder materialet i ”nyhetsreportage”. 

Ryssland säger sig stå utanför konflikten i östra Ukraina och borde då agera därefter. Likaså torde det ligga i den journalistiska etikens grund att inte göra sig till brottsling enligt Génèvekonventionernas skydd för krigsfångar och personer som ”upphört att delta i fientligheterna” eller ”på annat sätt berövats sin frihet” (III:e Génèvekonventionen alternativt Tilläggsprotokoll II till Génèvekonventionerna beroende på om man anser att det pågår en mellan-statlig eller intern väpnad konflikt i Ukraina).

Det man får se i filmklipppet är att jämföra med hur Saddam Husseins tv-kanaler filmade och ”intervjuade” misshandlade allierade krigsfångar under Gulfkriget. Det är oerhört svårt att tänka sig att SVT eller TV4 någonsin skulle få för sig att börja ställa frågor till fångar som nyss misshandlats, men det är just det som tre av de ryska tv-kanalerna gör i detta filmklipp.