Author Archive for Wiseman

Ett nytt paraply till Syrien?

Published by
Wiseman
at 19 maj 2013 in Israel, Mosaik, Ryssland and Syrien. Closed

Återigen har vi fått se den interna konflikten i Syrien ta en ny vändning. Under veckan kom först mycket illavarslande rapporter om att regimstyrkor skulle ha använda kemiska vapen mot civilbefolkning i slutet av april, sedan en BBC-journalist fått material från den lilla staden Saraqeb utanför Aleppo. I veckan aktualiserades också åter en rysk försäljning av luftvärnsrobotsystemet S-300 till Syrien – något som legat på is sedan början av 90-talet. Denna leverans sker tillsammans med ytterligare leveranser av det mycket kvalificerade sjömålsrobotsystemet Yakhont i dess kustartilleriversion Bastion-P.

Veckans rapport om användandet av kemiska vapen i Syrien är inte den första. Flera gånger under våren har rapporter kommit att båda sidor använt sig av kemiska vapen. Denna gång kunde BBC visa mycket otrevliga bilder av människor som uppgavs ha utsatts för gasen. Vilket kemstridsmedel som ska ha använts har ej fastställts. Ett bekräftat och utbrett användande av kemiska vapen från endera sidan i konflikten är en faktor som skulle kunna trigga en internationell intervention i Syrien. En annan är överförande av kemiska vapen till Hizbollah. Vad som triggade de israeliska flyganfallen mot Syrien i början av maj är omtvistat, men sannolikt rörde det just vapenleveranser till Hizbollah av en typ som Israel inte kan acceptera utifrån sin nationella säkerhet. Framgrupperingen av raketförsvarssystemet Iron Dome till norra delarna landet tyder också på detta.

För det internationella samfundet och framförallt USA är det av största vikt att ett användande av kemiska stridsmedel är otvivelaktigt bekräftat innan man agerar med tanke på att Säkerhetsrådet med tanke på de ryska och kinesiska inställningarna, sannolikt aldrig kommer att godkänna en intervention. En av de viktigaste frågorna i bevisföringen är att fastställa vilket kemiskt stridsmedel som har använts. USA har som sagt en mindre smickrande historia när det gäller att i krig för att förneka stater massförstörelsevapen. Skulle det i efterhand framkomma att det varit en koncentrerad form av tårgas som använts i till exempel Saraqeb, vore det katastrofalt för de intervenerande staternas trovärdighet.

Inte otroligt är det just de israeliska flyganfallen mot mål i Syrien samt de allt högre kraven på en flygförbudszon över Syrien som nu föranleder Ryssland att leverera luftvärnsrobotsystem S-300 och kompletteringsleverera Bastion-P. Dessa skulle avsevärt försvåra införandet av en flygförbudszon respektive en internationell intervention i Syrien. Bastion-P har en räckvidd på upp till 300 km och har en flygprofil som gör den extremt svårbekämpad av de luftvärnssystem som idag finns på fartyg, särskilt om man tidssamordnar ett anfall med flera robotar då robotarna inte bara anflyger i nästan Mach 3 utan även uppges ha en slutfasmanöver initierad just när roboten ska passera in i porté för eldrörsluftvärn, vilket förnekar detta träffmöjlighet. Bastion-P finns enligt uppgift redan i anslutning till den ryska marinbasen Tartus sedan 2011, men ska nu kompletteras med ytterligare radarsystem för att möjliggöra skott på längsta räckvidderna.

Var S-300 ska grupperas går ej att utläsa av öppna källor och ej heller vilken version av systemet som avses. Med tanke på det snabba förloppet under våren handlar det knappast inledningsvis om nybyggda system utan i alla fall inledningsvis ryska system på lån opererade av rysk personal, då det kommer att ta lång tid för syrisk personal att lära sig operera detta kvalificerade system. Rysk media talar om leveranser av nya system under tidigast 2015, vilket låter rimligt.

Var S-300 ska grupperas är oklart. Ett troligt alternativ är i anslutning till den ryska marinbasen Tartus där man åtnjuter skydd av det ordinarie basförsvaret och detta skulle även förenkla logistiken. Gissningsvis handlar det om varianter av S-300 med 150-200 km räckvidd. Detta skulle placera Damaskus strax innanför max räckvidd, vilket egentligen inte är tillräckligt för ett fullgott luftvärnsskydd. Samma sak gäller för staden Aleppo som under åren har sett några av de hårdaste striderna mellan regeringssidan och dess motståndare. En komplettering med ytterligare ett S-300 system i Damaskus förefaller rimlig, men ökar å andra sidan den ryska insatsen markant då man i så fall i högre grad blir beroende av syriskt närförsvar, till dess syriska styrkor är mogna att själva operera och underhålla systemet.

Det är lätt att förstå den israeliska kritiken mot de ryska avsikterna. Tillförsel av S-300 kommer avsevärt att försvåra israeliska flygoperationer och redan en gruppering av S-300 i Tartus stänger det libanesiska luftrummet. Ryssland har sedan tidigare försett Syrien med det mycket potenta korträckviddiga luftvärnssystemet Pantsir-S1, vilket dock inte förmått stoppa de israeliska flyganfallen, vare sig innan den arabiska våren eller idag. S-300 grupperat i Damaskus skulle dock förneka Israel möjligheten att använda de långräckviddiga glidbomber man hittills förmodas ha använt, avfyrade från eget eller libanesiskt luftrum. Minskad tillgång till libanesiskt luftrum innebär även att operationer mot vapentransporter till Hizbollah allvarligt försvåras. Grupperat i Damaskustrakten kan S-300 också påverka flygoperationer över norra halvan av Israel. Visserligen har så även varit fallet med det betydligt äldre S-200, men till skillnad mot det obsoleta S-200 så har S-300 även mycket god förmåga mot små mål. Att inte kunna ha handlingsfrihet med flygstridskrafterna över eget territorium lär inte vara acceptabelt för Israel.


S-300 i version med ca 200 km räckvidd, grupperat i Tartus respektive Damaskus


I och med de iranska planerna under 00-talet på att anskaffa S-300 blev det högaktuellt för Israel att utvärdera sin egen förmåga att operera mot detta system. Israel är en av världens ledande nationer vad avser elektronisk krigföring, vilket visades exempelvis under anfallet hösten 2007 mot en syrisk anläggning för kärnvapenutveckling. Grekland anskaffade under 00-talet S-300, vilket ledde till kraftiga turkiska protester när man avsåg gruppera systemet på Cypern. Istället kom det att grupperas på Kreta där det inte når turkiskt luftrum och heller inte kan påverka turkiska möjligheter att använda flygstridskrafter till stöd för den turkiska delen av Cypern. Israel utverkade snabbt ett samarbete med Grekland där man fick möjlighet att öva mot och utvärdera den version av S-300 som levererades till Grekland (S-300PMU1), varvid man sannolikt har rätt god kännedom om denna versions styrkor och svagheter. Det lär dock vara viss skillnad på ryska inhemska system och exportversionerna, likaså vad avser operatörernas färdighet.

En ytterligare aspekt på en gruppering av S-300 i Syrien är att såväl Israel som andra stater som kan tänkas intervenera i Syrien kommer att hamna i samma dilemma som Israel gjort under 60- och 70-talen krig mot grannländerna, liksom USA i Vietnam, nämligen risken att döda ryska (då sovjetiska) instruktörer. Detta gör det svårt att operera mot S-300 med en hard-kill taktik, vilket ur perspektivet uppdragssäkerhet skulle vara eftersträvansvärt (USA lovade också tidigare under våren att sälja just signalsökande robotar till Israel). Istället får man fokusera på soft-kill i form av telekrigsåtgärder där problemet blir att S-300 är ett av de mer komplicerade systemen att störa ut med tanke på dess målsökarprincip (track-via-missile).

Summa summarum är det ett kraftigt ökat ryskt engagemang för regeringssidan vi nu ser i den syriska konflikten med tanke på leveranserna av mycket kvalificerade vapensystem. Indirekt är det också ett kraftigt stöd för Hizbollah då organisationen i sin tur åtnjuter ett starkt stöd från den syriska regeringen och nu i hög grad också kommer att kunna åtnjuta kvalificerat luftvärnsskydd för sina transporter till och från Libanon. Det stämmer att inga av de vapensystem Ryssland nu levererar kommer att kunna användas direkt mot regimmotståndarna, men den indirekta effekten blir mycket tydlig då de syriska luftstridskrafterna hittills varit ett av regimsidan trumfkort och nu ostört kan fortsätta vara det. Paraplyet över Hizbollah skulle också öka risken för en ytterligare destabilisering av situationen i Libanon. Än så länge finns inga från Ryssland bekräftade rapporter om att S-300 kommer att tillföras Syrien. Med tanke på den israeliska premiärministern Netanyahus snabba besök i Ryssland i veckan och de alltmer högljudda israeliska protesterna mot slutet av veckan, förefaller det dock sannolikt att så kommer att bli fallet.

I helheten ska även vägas in permanentantandet av en rysk flottstyrka i Medelhavet med enheter ur Svarta Havsflottan och Stilla Havsflottan, vilket också sänder en tydlig signal om hur man värderar Syrien.

Vad nästa steg i Syrien blir är lika svårt som alltid att förutspå. Att insatserna blir allt högre står dock klart.

Kombinationen S-300 och Bastion-P framgrupperat till Gotland är för ett av de stora orosmomenten för NATO vad avser skydd av baltstaterna. Det ska som sagt bli mycket intressant att se hur Gotlandsproblemet hanteras av NATO respektive Ryssland i höstens stora övningar i närområdet.

DN, SvD, SVT, SR

Markera – markera inte?

Published by
Wiseman
at 05 maj 2013 in Försvaret, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

En uppmärksammad aspekt på svenska internationella insatser, särskilt Afghanistaninsatsen har varit den mycket bristande samordningen mellan olika svenska myndigheter då t ex Försvarsmaktens och SIDAs insatser i bästa fall saknat samordning och i andra fall varit rent kontraproduktiva. Gång efter annan har på WW den sista tiden tagit upp DIME, menandes hur en aktör påverkar en annan aktör på den internationella arenan genom något eller flera av medlen diplomati, information, militära ansträngningar eller ekonomiskt. Ju fler av dessa verktyg som appliceras, desto större påverkan kan påräknas.

Det har nu snart gått två veckor sedan den svenska allmänheten genom Svenska Dagbladet blev informerad om hur ryska flygplan utnyttjade blottor i den svenska incidentberedskapen för att öva attacker mot Sverige. En övning som ingick som del i den beredskapsövning för det ryska strategiska bombflyget som president Putin beordrade under den västerländska påskhelgen. Något som hittills förvånat i debatten är att ingen grävt djupare i de andra gånger liknande verksamhet genomförts i anslutning till Sverige och vad som då skett, när nu Expressen redan den 23 april berättade att liknande händelser inträffat med jämna mellanrum.

Hittills har Sverige inte genomfört någon officiellt markering mot Ryssland och enligt såväl försvarsminister som utrikesminister är det heller inte aktuellt. Flera intervjuade har avfärdat det inträffade som ”fullt normal övningsverksamhet”. Jag kan tänka mig att en fyrgrupp JAS 39 som genomför en profil för anfall med sjömålsrobot 15 inne i Kaliningrads flyginformationsregion skulle uppfattas som mycket provocerande av Ryssland och leda till högljudda och fullt motiverade protester. Anledningen att oanmält öva i svensk flyginformationsregion, med avslagen transponder och utan att besvara radioanrop får anses ringa om man bara avser att öva mot vilket mål som helst. Man kan lika gärna öva i eget luftrum såvida man inte samtidigt vill sända ett budskap med uppträdandet – i enlighet med DIME. Trots avsaknaden av svenska protester markeringar mot denna incident (och förmodligen även andra incidenter) har andra länder i Östersjöområdet offentligt reagerat starkt på det inträffade, t ex Polen.

I fredags kunde SVT berätta att Sverige tillsammans med de övriga nordiska länderna till veckan kommer att lämna över protestnoter till det ryska utrikesministeriet med anledning av att ryska myndigheter genomförde en aktion mot Nordiska rådets kontor i Kaliningrad i enlighet med den i höstas antagna agentlagen. Intervjuad var utrikesminister Carl Bildt som sakligt föredrog händelsen och varför de nordiska länderna nu överlämnar protestnoter. Att markeringar sker mot denna ur ett demokratiskt perspektiv mycket absurda lag är att applådera.

Det märkliga är dock att dagen innan fattade regeringen beslut om försvarsrelaterat samarbete med Ryssland. Föredragande, då försvarsministern är på utlandsresa, var ingen mindre än utrikesminister Carl Bildt.

Nu kan det ju hypotetiskt vara så att Regeringen fattade ett negativt beslut avseende försvarsrelaterat samarbete med Ryssland, men det förefaller ej troligt med tanke att en kommuniké då gått ut för att förstärka budskapet. Vän av ordning kan fråga sig varför vi ska bejaka försvarsrelaterat samarbete med Ryssland, samtidigt som landet övar överraskningsanfall mot oss och vi samtidigt försöker markera mot ryska övertramp inom området mänskliga rättigheter?

SvD

Vill även slå ett slag för den nystartade försvarsbloggen Jägarchefen som igår diskuterade ryska påsken som del i ett större övningsmönster

Ett lackmustest av Sverige (uppdaterat 29/4 13.05)

Published by
Wiseman
at 28 april 2013 in Baltikum, Försvaret, Mosaik, Polen, Regeringen and Ryssland. Closed

I den mycket sevärda dokumentären om Palme uttrycker Carl Bildt om utrikespolitiken på 70- och 80-talen under Palme att man aldrig fick utrycka kritik eller fördömande mot Sovjetunionen och övriga diktaturer i Östeuropa utan Palmesverige kunde bara agera utrikespolitiskt i frågor i andra världsdelar.

Det var inte utan att uppleva en viss déja-vu jag i vintras såg den nuvarande utrikesministern uttrycka detta. Faktum är att vi idag befinner oss i en mycket snarlik situation.

Idag är dock diktaturerna i Östeuropa hädangångna liksom Sovjetunionen. Däremot har vi fått en nytt starkt och odemokratiskt land i vårt närområde i form av Putins Ryssland. En närmast autokratisk stat vars framtida ambitioner till stor del verkar bygga på militär rustning och kraftspråk mer än ekonomiska och sociala reformer. Liksom situationen med regeringarna Palme under det kalla kriget verkar Sverige inte ha något manöverutrymme gentemot Ryssland om man får tolka svensk utrikespolitik.

Följer man svenska regeringars utrikesdeklarationer ett antal år tillbaka i tiden finner man att de är märkligt milda gentemot Ryssland jämfört med situationerna i Vitryssland och Ukraina, trots att situationen där i många fall är jämförbar eller värre.

Sedan sommaren har vi bjudits på betydligt fler exempel, men då inom det säkerhetspolitiska området. Ett är den dåvarande ryske generalstabschefen Makarovs besök i Finland och sedan Sverige. I Finland gjorde Makarov det mycket tydligt vad han och Ryssland anser vara ryskt intresseområde och vad man anser att de nordiska länderna ska göra och inte göra. Medan Finland uttryckte sin ståndpunkt offentligt var det pinsamt tyst från svenskt håll. Ett annat område där den svenska tystnaden varit pinsam är de ryska ”agentlagarna” där biståndsorganisationer och medborgarrättsorganisationer sedan förra året måste registrera sig som ”utländska agenter”.

Det mest flagranta exemplet är dock ”ryska påsken”. Statsminister Reinfeldt har hittills inte yttrat ett ord i frågan, men kallar däremot till presskonferens för något som han som djurgårdare tydligen anser vara ett allmänintresse mer än ett särintresse, nämligen att Djurgårdens tränare och ordförande valt att avgå efter hot. Med andra ord fotboll. Nog för att utvecklingen kring svensk toppfotboll och de svansar som står för denna utveckling är mycket oroväckande för samhället. Prioriteringen blir ändå märklig när statsministern håller helt tyst avseende händelser som för svensk politisk handlingsfrihet är mycket bekymrande.

Minst lika dålig smak får man av utrikesminister Carl Bildts tystnad gentemot de ryska övningarna med tungt bombflyg i svensk flyginformationsregion och hur han försöker översläta den icke-existerande jaktincidentberedskap genom att försöka få det att framstå som att det var ett medvetet val. Tystnaden är dock inte lika massiv i andra länder utan Bildts kollega i Polen går däremot ut och fördömer det ryska agerandet (Lars Gyllenhaal har också en länk till en polsk analys av ryska påsken).

Uppenbarligen är den svenska utrikespolitiska handlingsfriheten gentemot Ryssland kraftfullt begränsad. Det bådar inte gott. Är vår handlingsfrihet redan i djupaste fredstid så pass begränsad betyder det att redan nu har rysk DIME* haft framgång. Baltikum ska nog inte vänta sig alltför mycket solidaritet från Sverige om det skorpar till sig.

Den ryska påsken var inte bara ett lackmustest för svensk beredskap utan även för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

*DIME är ansträngningar inom områdena diplomati, information, militär och ekonomi som används av en aktör för att påverka en annan på den internationella arenan. Bäst resultat anses uppnås ju fler av områden som samordnas.

Se även The Atlantic Council om ryska påsken.

SvD, BT, NA, UNT, AB

Uppdatering 29/4 13.05: Nu kommer enligt SvD även reaktioner från Estland på ”ryska påsken”.

En incident utan beredskap?

Published by
Wiseman
at 22 april 2013 in Flygvapnet, Försvaret, Försvarsberedningen, Incidentberedskap, Mosaik, Regeringen, Ryssland and Solidaritetsförklaringen. Closed

Incidentberedskap – vad är det? Försvarsmakten har en rad olika verksamheter under beteckningen incidentberedskap där den som löses med jaktflyg är den mest kända (därav frågan till försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren förra veckan om vad hon avsåg med sin debattartikel).

Incidentberedskapen är Sveriges första försvarslinje. Den ska kunna svara upp mot ett uppdykande hot, som idag även kan vara asymmetriskt, till exempel i form av ett kapat flygplan. Sin viktigaste roll fyller dock jaktincidentberedskapen genom att lösa Försvarsmaktens skarpaste verksamhet – att hävda landets territoriella integritet genom att markera närvaro i svenska intresseområden. Incidentberedskapen är det i fredstid spetsigaste säkerhetspolitiska instrumentet som Sverige förfogar över.

Vilken beredskapstid som jaktincidentberedskapen har är av naturliga skäl omgärdat av stark sekretess. Det är därför högsta anmärkningsvärt att SvD fått tag i dessa uppgifter kring det som på Twitter nu kallas ”ryska påsken”. Lika anmärkningsvärt var det när förre ÖB Bengt Gustafsson gick ut i en debattartikel på Newsmill i vintras och hävdade att Sverige av ekonomiska skäl och gällande arbetsrättsliga regler inte har möjlighet att hålla incidentberedskap dygnet runt.

Genom signal- och radarspaning lär Sveriges grannländer och de som förfogar över strategiska spaningsresurser ha en mycket god uppfattning om hur ”normalbilden” för svensk incidentberedskap. Om Bengt Gustafsson skulle ha rätt så skulle det i så fall endast vara en överraskning för svenska skattebetalare som förmodligen lever i tron om något annat. Regeringen har ingen anledning att vara överraskad eftersom man är den uppdragsgivare som lägger ambitionen i dessa frågor.

Uppgifterna om incidentberedskapens tider etc. är dock som sagt omgärdade av sekretess och det skulle inte förvåna mig om det kommer att inledas en undersökning om vem som har gett uppgifterna till SvD och därmed sannolikt brutit mot sekretessen.

Nu är i vilket fall som helst informationen ute. För rysk del lär det inte spela så stor roll då man ju själv lär ha full koll på var och när man flyger och med vilken avsikt. De enda som inte får reda på något om incidentberedskapen är den svenska allmänheten. Att skriva om incidentberedskapen är en balansgång i sekretessen och inlägg i ämnet får därmed avgränsas därefter.

För att påverka andra aktörer inom internationella relationer brukar man inom säkerhetspolitiken tala om fyra olika medel: diplomatiska medel, information, militära medel och slutligen ekonomiska medel. Ett exempel på det sistnämnda kan t.ex. vara ekonomiska sanktioner. Militära medel kan utgöras i ena änden av rena stridshandlingar och i andra änden av övningsverksamhet eller militär närvaro, såsom till exempel när USA sänder in ett extra hangarfartyg i Persiska Viken eller genomför flygningar över Sydkorea med strategiskt bombflyg. Man vill sända ett budskap. Att tro att situationen skulle vara annorlunda i Sveriges närområde är ytterst naivt. Det är bara att se på hur förra upplagan av övningen Zapad (år 2009) föranledde en samtidig svensk beredskapsövning på Gotland med i stort sett allt Försvarsmakten kunde ställa på fötter i normal organisation.

Det är dock aningen sorgligt att många först nu upptäcker att världen tydligen ser lite annorlunda ut än vad man trott. Det borde egentligen inte komma som en överraskning att händelser liknande den under påsken även förekommer i Sveriges absoluta närområde eller att den ryska övningsverksamheten och förmågan i närområdet kraftig ökat de senaste åren när pressen i våra svenska grannländer rapporterat om liknande verksamhet under en rad år.

Påskens händelse är intressant på en rad sätt. Den visar på att den svenska beredskapen då inte fungerade. Att man utifrån transpondersvar skulle kunna utläsa syftet med en flygning såsom försvarsmaktens insatschef Anders Silwer påstår i media, låter mycket, mycket märkligt. Nu fanns ingen svensk jaktincident att tillgå. NATO:s baltiska incidentberedskap, då i form av danska F-16 startades dock i vanlig ordning. I media förekommer uppgifter om att dessa skulle ha startat för att stötta Sverige. Jag delar inte den analysen. Den baltiska incidentberedskapen har som uppgift att markera NATO:s ståndpunkt avseende Baltikum och ingeting annat. Tar man denna start som incitament för att NATO täcker Sveriges brister begår man ett allvarligt misstag.

Vän av ordning bör nu ställa sig frågan om detta var en engångshändelse eller inte. Det intressanta med denna flygning var, som tidigare omskrivits på WW, att den demonstrerar en kraftigt ökad rysk förmåga då man parallellt genomförde tre stora övningar, varav två direkt ur fredstida beredskap (den nu avhandlade med strategiskt bombflyg samt den stora övningen vid Svarta Havet som Ryssland ej ansåg sig behöva förvarna om i enlighet med Wiendokumentet).

I somras genomförde Ryssland en annan flygning med tungt bombflyg i Östersjön, eskorterat av jaktflyg. Det som skiljde den gången från påskens var att man då passade på att släppa ett tydligt budskap i media genom ett pressmeddelande där man berättade att flygningen genomförts i Östersjön utan att kränka någon nations territoriella luftrum och att man genomförde den med skarpa kryssningsrobotar ombord. Vem som var mottagare av budskapet specificerades dock inte, men händelsen kan dock direkt jämföras med USA:s övningar med strategiskt bombflyg i Sydkorea i samband med att Nordkorea började skramla med kärnvapen. Återigen M:et i DIME. Sommarens händelse resulterade dock inte i något uppmärksammande i svenska media.

Ett gammalt bittert talesätt säger att man betalar för. Jag brukar hävda att krig är en materielsport, men de ekonomiska förutsättningarna styr självfallet även spelarlönerna och hur mycket man har råd att träna. Måhända har Bengt Gustafsson rätt. I så fall går vi en mycket dyster framtid till mötes då ett av Regeringens senaste uppdrag till Försvarsmakten där myndigheten i syfte att få pengarna att räcka till för de av regeringen alldeles för högt ställda kraven på bland annat materielinköp, uppdras att se över sina personalramar. Målbilden är att en betydligt högre del av personalen ska vara tidvistjänstgörande (det vill säga reservofficerare och dito specialistofficerare och soldater) och att antalet heltidstjänstgörande anställda ska utgöras av endast det antal som krävs för att driva Försvarsmakten en vanlig vardag. Med andra ord – inte påskafton. Jag rekommenderar vidare att läsa hos Väpnaren hur allokering av Försvarsmaktens resurser påverkar möjligheterna.

Summa summarum: Incidentberedskap är Sveriges i fredstid yttersta säkerhetspolitiska instrument. Att då misslyckas så kapitalt som man gjorde under påsken är inte förtroendeingivande för svensk försvarsförmåga. Till hösten kommer nästa förannonserade stora ryska övning i Sveriges närområde, där Ryssland, Vitryssland och övriga stater i CSTO ska öva försvar mot NATOs robotsköld. Förhoppningsvis finns det en bättre incidentberedskap då. Även om Sverige själv vill hålla sig utanför blir man automatiskt indragen i såväl NATOs egen övning Steadfast Jazz som övningen Zapad -13 då svenskt territorium för bägge sidor utgör en nyckel till militära operationer i Baltikum. Då vill det till att kunna uppträda trovärdigt, särskilt om man därtill avgivit en solidaritetsförklaring till såväl Baltikum som övriga EU.

Som tur är har flera svenska försvarspolitiker fastställt att Ryssland drar sig österut och ser sina största säkerhetspolitiska hot i söder och i öster. Tyvärr visar varken dispositionen av kvalificerad materiel eller andra indikatorer på samma sak. Inte heller verkar den ryske biträdande försvarsministern instämma. Låt oss heller inte för allt i världen glömma att de ryska försvarssatsningarna är en modernisering från ”en mycket låg nivå”, enligt flera moderata försvarspolitiker. Konstigt nog lyckas Ryssland trots ett decennium av mycket kraftigt ökade försvarsanslag och övningsverksamhet ständigt hålla sig på en låg nivå, medan alliansregeringen med med minskade försvarsanslag sedan 2006 lyckats bygga ett närmast otroligt bra svenskt försvar. Är det inte märkligt, så säg?

Att svenska media nu sent omsider börjar uppmärksamma vad som händer i närområdet är en välbehövlig vitalisering av svensk försvars- och säkerhetspolitisk debatt. Än så länge skrapar man dock bara på ytan. Det lär bli anledning att återkomma till dagens händelser såväl som andra i nya inlägg.

Media: SvD 1 2 3 4, SvD Direktrapportering, SvD Chat, SvD Ledare, SvD, Aftonbladet 1 2, 3, DN 1 2 3 4, 5, 6, Exp 12, SR 1 2 3 4 5 6 7, Corren, GP, SVT, Db, VG, BT, HBl, NT, 2, BLT, 2, SydS, 2, GP, VK, HD

Bloggar: Skipper, Cornucopia 1 2, Johan Westerholm, 2, OJ, Väpnaren, Staffan Danielsson, Borneo, 6:e mannen, Gyllenhaal, Rolf K Nilsson, Mikael Jansson, Westerholm och 6:e mannen på Newsmill

Försvarsberedningens vita blad börjar fyllas

Published by
Wiseman
at 07 april 2013 in Försvaret, Försvarsberedningen, IO 2014, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed
Försvarsberedningen påbörjar sitt arbete

Det drar ihop sig för Försvarsberedningen. Till sommaren ska den första rapporten inför försvarsbeslutet 2015 presenteras i form av en omvärdsanalys. Inte är det någon lätt omvärldssituation att tolka och använda som avstamp. Utifrån en lågpunkt under 00-talets första halva har situationen i det svenska närområdet blivit alltmer dynamisk och trenden pekar fortsatt uppåt under 2013 och kommande år.

För The Center for European Policy Analysis skriver The Economist journalisten Edward Lucas en intressant artikel om nu kommande och kända händelser i delar av vårt svenska närområde som i allra högsta grad bör påverka hur vi i Sverige ser på vår säkerhetspolitiska situation. Några av dem är sådant som redan avhandlats på WW. Läser man därtill finska försvarshögskolans rapport The Development of Russian Military Policy and Finland breddas bilden ytterligare.

En aspekt av det som berör och som tidigare tagits upp på WW är hur Eurasianismen och den politiska ortodoxin växer sig allt starkare i Ryssland och där vice premiärministern tillhör rörelsens frontfigurer. Eurasianismen framstår förmodligen för svenskar som närmaste absurd, men är trots allt något många ser som en verklig världsbild i Ryssland.

I den politiska debatten i Sverige får vi ofta från regeringskretsar höra hur Ryssland vänder sig österut och söderut och att det är där landet har sin hotbild. Som påvisades i serien Strategiska realiteter här på WW är det inte den bild som tecknas i vare sig den ryska doktrinen eller säkerhetsstrategin. Enligt en polsk källa som Försvar och Säkerhet refererar är det något man noterat även i Moskva, men då från NATO-håll: ” Ryssland måste reagera på NATO:s utbyggnad i öster, särskilt som NATO (sic!) försöker övertyga Ryssland om att hoten mot landet finns i söder, Afrika och Fjärran Östern” (även polsk källa). En indikator på var man lägger tyngdpunkten är var nyckelförband och nyckelmateriel återfinns – och det är vare sig längs den södra eller östra gränsen.

Georgienkriget

 Eskapaden med Georgien för snart fem år sedan vände upp och ner på tidigare sanningar i den svenska försvarspolitiken, men resultatet av det av den dåvarande försvarsberedningen formulerade lackmustestet låter fortsatt vänta på sig. Georgienkriget var ur liberal ögon en omöjlighet. Enligt den liberala teorin skulle Ryssland aldrig riskera sin livsviktiga handel med Europa för ett krig. Tyvärr blev fallet ett annat. Förvisso var Georgien varken medlem av EU eller NATO, men väl aspirerande medlem. Men Georgienkriget var inte bara ett lackmustest avseende Rysslands förhållande till sina grannländer.

Det var i synnerhet ett lackmustest för den liberala tolkningsmodellen och för EU:s enade front vad avser försvars- och säkerhetspolitik. Nu kunde inte EU uppvisa en fast och enad front gentemot den ryska aggressionen mot Georgien, vilket riskerar att ha sänt en mindre lyckad signal (vissa EU-länder uttryckte till och med stöd för Ryssland). Istället tog sig Frankrike och president Sarkozy på sig att mäkla fram ett fredsavtal med Ryssland. Intressant är sedan att inom ett år skrev Frankrike avtal med Ryssland om tillverkning och leverans av två Mistral-fartyg, vilket räddade livet på delar av den franska försvarsindustrin ett tag till. Signalen som därmed sänds är inte speciellt lyckad. ”Låt oss glömma att ni nyss löste en gränstvist med militärt våld, business as usual”.

Det är inte utan att man förstår den starka oron som än mer förstärktes hos de baltiska staterna. Vad är EU och NATO villigt att betala för att stå upp för ett fåtal miljoner balters frihet, när det är en geografisk position som ytterst svårförsvarad och med mycket stora insatser på spel? De historiska tankegångarna lär gå till Rhenlandet 1936 och Sudetområdet 1938 och Chamberlains eftergifter.

Frågan man här får ställa sig om Europa är moget att hantera sin egen säkerhet? Varken inom ekonomiska eller säkerhetspolitiska frågor är EU enad aktör, utan har att hantera många nationella viljor. Det senaste säkerhetspolitiska provet för EU var Libyen, där unionen inte denna gång heller kunde uppvisa en enad front. Europa är i högsta grad beroende av amerikanskt stöd och när USA allt mer drar sig ur Europa blir framtiden säkerhetspolitiskt oviss.

Den baltiska huvudvärken

Georgienkriget blev naturligt också starten för allt starkare krav från de baltiska staterna på att NATO skulle återuppta sin försvarsplanering för att hantera försvaret av Baltikum. Så skedde också härom året och mindre övningar har genomförts i området.

Det är dock först i år som en verkligt stor övning kommer att genomföras i form av Steadfast Jazz 13 och Baltic Host, vilka utöver undsättning av Baltikum även syftar till att öva de baltiska ländernas förmåga att ta emot stöd (en förmåga som är synnerligen väsentlig även för svensk del, men som hittills aldrig övats och det heller inte verkar finnas några planer på att öva). Enligt Lucas kommer scenariot att utgå ifrån krisplaneringen där det till en början blir en polsk uppgift att förstärka Baltikum. Denna uppgift lär inte vara helt uppskattad i Polen då man själv har en omfattande gräns mot Vitryssland. Intressant att notera är tidpunkten för Steadfast Jazz, nämligen senhösten 2013, det vill säga några veckor efter årets största ryska övning, Zapad 13 vilken genomförs i september enligt officiella uppgifter.

Zapad 13 är en årets stora samövning i den ryska övningsserien som roterar mellan landets regioner (Zapad betyder väst på ryska). I år är Zapad även en övning för CSTO, Collective Security Treaty Organization, (vars medlemmar är Ryssland, Vitryssland, Armenien, Kazakstan och Tadjikistan) och insättande av organisationens snabbinsatsstyrkor. 2009 var scenariot för Zapad försvar mot ett anfall av litauiska separatister med polsk uppbackning. Övningen avslutade med användande av taktiska kärnladdningar (ej skarpt av naturliga skäl) för att slå motståndaren. Scenariot för årets Zapad är något mer bekymrande då det grundar sig i försvar mot NATO:s robotsköld, vilken man tidigare från ryskt håll meddelat kan motivera insättande av kärnvapen. Det finns alltså rimliga skäl att misstänka att årets Zapad slutar liknande den föregående.

Övningens genomförande inte alltför långt ifrån gränsen till Litauen och Polen lär vålla viss oro inte minst i dessa länder och de ryska styrkorna i Kalingrad lär också ingå i övningen.

De gångna åren har vi kunnat se en mycket stark återtagning av tidigare förmåga inom de ryska stridskrafterna, där inte minst beredskapsövningen häromveckan visade prov på förmågan att inom timmar förflytta centrala luftlandsättningsförband till operationsområdet. I luftarenan har man återtagit förmågan till samordnat uppträdande med ledningsflygplan, tungt bombflyg och eskorterande jaktflyg och som visades nu senaste veckan på den stora luftförsvarsövningen Ladoga 13 i Karelen, förmågan till lufttankning i mörker. På den marina arenan har man återtagit förmågan till anfall med sjömålsrobotar samordnade i tid och rum från olika håll i syfte att överkomma motståndarens luftförsvar. Utöver dessa finns också en mängd andra exempel på förmågor som återtagits och vilka inte var tänkbara för bara några år sedan. Likväl heter det i den politiska retoriken i Sverige att återtagningen sker från en ”mycket låg nivå”. Uttalandet är i och för sig sant, men säger däremot inget om vilken nivå man idag bedömer att återtagningen nått.

Den ryska militärreformen som nylanserades efter Georgienkriget innebär enorma satsningar inom den militära sektorn, vilket väl inte riktigt är vad det ryska samhället mest skulle behöva. Likväl görs det ändå. Många betvivlar att man i Ryssland kommer att ro i land med reformen ekonomiskt. Hittills verkar dock satsningarna ha fallit väl ut och man har genomfört och lyckats med det man föresatt sig. Nu återstår sju år till dess en ny rysk militär grundplatta har skapats.

Den ryska ekonomin är i hög grad beroende av landets råvaruinkomster. Det råder vissa farhågor om hur länge dessa räcker. Vad som står klart är däremot att det finns en marknad att avsätta dessa på. Europa har länge utgjort en av de viktigaste kunderna för olja och gas och Ryssland seglade härom året upp som världens största producent av olja, före Saudi-Arabien. Gaskranarna har tidigare använts för att påverka bångstyriga grannstater i rätt riktning. När nu ett stort gasavtal blivit klart med Kina finns det anledning att oroa sig i Europa då det finns ytterligare en marknad att avsätta produkterna på.

För svensk del

Ur svensk, liksom finsk synvinkel bör man vara bekymrad över utvecklingen i närområdet. För svensk del utgör denna utveckling, liksom USA:s urdragning ur Europa, något som måste tas på allvar i försvarsberedningens kommande omvärldsanalys. Likaså måste vägas in Rysslands allt mer avoga inställning till internationella avtal för säkerhet och stabilitet såsom CFE-avtalet som man frånträdde i december 2007 och Wiendokumentet vars framtida giltighet man kan fundera över efter den nyligen genomförda ryska beredskapsövningen. Vidare utgörs en av de mest intressant frågorna för svenskt vidkommande av hur Sverige och svenskt territorium hanteras i respektive övningsscenario för Steadfast Jazz liksom Zapad. Dessa övningar äger dock rum efter att rapporten lämnats och det är tveksamt om svenska observatörer vid övningarna har tillräcklig insyn för att få veta detta.

Om man ska sänka blicken till samtiden kan det bli en intressant höst för svenskt försvar. Då Zapad 09 genomfördes tidssamordnat med Ladoga 09 med dess luftlandsättningar, föranledde detta den svenska beredskapsövningen Dagny II. Frågan är vad som skulle kunna finnas gripbart i höst då IO 14 är långt från uppfylld och Försvarsmaktens som bekant inte längre har några inneliggande värnpliktskullar. Vidare kommer stora delar av Flygvapnet under september att delta i den stora nordiska flygövningen Arctic Challenge Exercise i norra Sverige, Norge och Finland.

President Putin lär 2008 som premiärminister i en intervju om NATO:s expansion ha citerat Bismarck att förmåga inte avsikt, är vad som räknas. Det sades för övrigt om Bismarck att han bara skrattat en gång och det var när han såg Vaxholms fästning. Jag hyser dock starka misstankar att han skulle kunna ha ägnat en rungande skrattsalva åt tidigare svenska försök till försvarspolitik där seden varit att anpassa omvärlden till pengapåsen.

Att den aktuella försvarsberedningen började med vita blad låter lovande. Men var de verkligen så vita? Vad döljer sig i de ej offentliga anvisningarna till försvarsberedningen bakom anteckningsblocket? Från kommittédirektivet till Luftförsvarsutredning 2040 vet vi att en rad avgränsningar gjorts, inte minst i fråga om ekonomi.

I vilket fall som helst hade Bismarck rätt i det förstnämnda citatet. Förmåga tar lång tid att bygga. En avsikt kan ändras över en natt, såsom det kaukasiska lackmustestet påvisade. En omvärldsbeskrivande rapport (helst utan förbehåll) är det första steget, men sedan gäller det att omsätta slutsatserna till handling. Där har det många gånger brustit tidigare.

Det ska betonas att materialet i detta inlägg endast bygger på öppna källor företrädesvis tillgängliga på nätet. För den som önskar fördjupa sig rekommenderas i första hand artikeln av Edward Lucas samt rapporten The Development of Russian Military Policy and Finland från finska försvarshögskolan. Den sistnämnda innehåller material som man sällan finner som öppen handling. Läs gärna också Arménytt 1/2013 om ny rysk operationskonst och militär förmåga, liksom Försvar och Säkerhet på samma ämne som detta inlägg.

SvD

Att koka en groda

Published by
Wiseman
at 03 april 2013 in Baltikum, CFE, Försvaret, Försvarsberedningen, Georgien, Incidentberedskap, Mosaik, NATO, OSSE and Ryssland. Closed

Under påsken nåddes vi av nyheten av president Putin beordrat en hastig beredskapsövning i Svarta Havsområdet. Drygt 7000 man, 36 fartyg och 250 stridsfordon ställdes på krigsfot på några timmar. Det underlättar naturligtvis att den ortodoxa påsken i år infaller i början av maj och inte samtidigt som den protestantiska och katolska.

Orsaken till den ryska beredskapsövningen kan diskuteras och görs likaså. Vissa ser den som en reaktion på EU:s behandling av Cypern, då det finns mycket stora ryska ekonomiska intressen i de cypriotiska bankerna. Andra menar på att det är ett svar på den amerikansk-georgiska övningen där 350 amerikanska marinsoldater övat med en georgisk bataljon fram till den gångna helgen.

Som bloggen Observationsplatsen mycket riktigt analyserar kan denna ryska övning bli grund för ändrade beredskapskrav hos Rysslands grannländer och så även Sverige. Från rysk sida menar man på att man enligt Wiendokumentet inte behöver informera om dylika övningar då man låg under rapporteringsgränsen. Förvisso låg man under gränsen på 9000 man, 250 stridsvagnar och 500 stridsfordon, men genomförandet av luftlandsättningar och landstigningar lär däremot vara skäl för rapportering. Att agera såsom Ryssland nu har gjort föder en stor osäkerhet för grannländerna. Sannolikt är det också ett av syftena med övningen.

Parallellt med denna övning genomfördes en stor flygövning i Karelen inte långt från den finska gränsen och även det strategiska bombflyget beordrades upp i en annan beredskapskontroll. Denna mörkerövning kunde man ta del av på finsk tv. Delar av den drabbade också Östersjön och de danska flygplan som utgör NATO:s incidentberedskap i Baltikum beordrades upp under natten mot fredagen för att identifiera och möta de av jaktflygplan eskorterade bombflygplanen, vilket man kunde läsa om i media i Baltikum, bl a litauisk press. Tyvärr har inte något skrivits i svensk media eller kommit från Försvarsmakten då händelsen även har ett starkt svenskt intresse. Denna gång har heller inget pressmeddelande om flygningen släppts till skillnad från i somras då man från det ryska försvarsministeriet meddelade att flygning skett över Österjön med skarpa kryssningsrobotar och man underströk sin rätt att göra det över internationellt vatten intill territorialvattengränser.

Vad som oroar är den ryska inställningen till internationella avtal syftande till avspänning och ökad internationell säkerhet. I december 2007 införde Ryssland ensidigt ett moratorium för CFE-avtalet med motiveringarna att NATO utvidgat sina positioner mer än vad som avsetts då avtalet tecknades i början av 90-talet, samt USA:s planer på ett missilförsvar i Europa (från NATO-håll har man däremot under 00-talet uppmärksammat Rysslands bristande efterlevnad av ”flankbegränsningarna”). Ett halvår efter moratoriet inleddes mobiliseringen av stridskrafter i området runt Georgien. Det är oroande att vi nu ser en liknande inställning till OSSE och Wiendokumentet. Som Kungliga Krigsvetenskapsakademins Johan Wiktorin ofta påpekar så pekade den förra försvarsberedningen på CFE-avtalet som en hörnsten för europeisk säkerhet. Så här skrev försvarsberedningen i sin rapport ”Säkerhet i samverkan”, inlämnad 4 dec 2007 – en vecka före Ryssland frånträdde CFE-avtalet:

Nedrustningsavtal och andra kontrollregimer är betydelsefulla förtroendeskapande medel för säkerhet. Genom avtal kan transparens och förutsägbarhet mellan länder uppnås. Europa har genom CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in Europe) sedan 1992 kombinerat begränsningar av mängden tung materiel med informationsutbyte och inspektioner. Avtalet innehåller en särskild flankregel av särskild betydelse för Sverige, då den reglerar den ryska militära närvaron i vårt närområde. 1999 skrevs ett anpassat avtal, som ännu inte har ratificerats av alla parter.

 CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.

Den nämnda försvarsberedningsrapporten innehöll också den vid det här laget mycket kända formuleringen om ”lackmustestet”. Som Wiktorin också så klokt påpekar ska det bli mycket intressant att se hur den nya försvarsberedningen väljer att behandla frågan kring CFE-avtalet. Ryssland meddelade också idag att man inte ser någon framtid för CFE-avtalet. Att framtiden ser mörk ut för CFE-avtalet är mycket illa, men än värre är det om nu även Wiendokumentet ska börja luckras upp. Det här blir som sagt frågor som försvarsberedningen måste behandla och som man inte kan avgränsa sig ifrån.

Bortsett från avtalen står det klart att vi återigen ser tydliga tecken på hur man i Ryssland snabbt har återtagit förmåga som bara för några år sedan bedömdes som orimlig. Värt att notera är t ex den mycket snabba förflyttningen av luftlandsättningsförband från centrala Ryssland till insatsområdet. Den ”mycket låga” ryska förmågan som allt som ständigt framhålls i den försvarspolitiska debatten ter sig allt högre. Det är inte utan att man börjar fundera i termer kring vandringssägnen hur man kan koka en groda utan att den märker att det kalla vattnet värms upp.

Sägnen om grodkokningen har på senare år påståtts vara inkorrekt. Det är dock svårt att hitta någon som försökt sig på ett experiment på riktigt, vilket förhoppningsvis är ett tecken på att mänsligheten trots allt utvecklas.

Uppdatering 18.25: TT uppmärksammar nu att den ryska flygverksamheten ökar – utanför den norska kusten… DN, SvD, Aft

Gulrött för Bildt om den ryska upprustningen (uppdaterat 11/2 17.45)

Published by
Wiseman
at 10 februari 2013 in Försvaret, Moderaterna, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed


På onsdag kommer utrikesminister Carl Bildt att presentera den utrikespolitiska deklarationen i Riksdagen och sannolikt var det av just den anledningen SVT Agenda lyckats få honom att ställa upp i kvällens program.

Huvudfrågan i den del som berörde utrikesministern var hur den massiva ryska militära upprustningen påverkar Sverige. Det är svårt att säga att tittarna bjöds på något egentligt svar. Carl Bildt agerade mest undflyende och man kunde lugnt pricka in ett antal rätt i den moderata försvarspolitiska floskelbingon. (Se även Stagecoachs variant)

Vad gällde upprustningen i Ryssland avfärdade Bildt den på samma klassiska manér som man kunnat höra sedan Putins första mandatperiod. Man uppmanas komma ihåg att upprustningen sker från en låg nivå och är långt ifrån vad Sovjet var.

Förvisso är det långt ifrån den sovjetiska nivån. Man ska dock bära i åtanke att nu är det Ryssland och att stora delar av Sovjetunionen inte längre ingår i den ryska försvarsbudgeten. Ej heller ingår att hålla igång försvarsbudgetarna till ett antal Warzawapaktsländer respektive att finansiera ett stort antal krigsmakter i tredje världen.

”Den låga nivån” vi idag pratar om är en nivå avsevärt förbi den högsta nivå den ryska försvarsbudgeten någonsin haft sedan Sovjetunionens fall och vartåt trenden pekar torde det inte råda något tvivel om. Tyvärr kan man inte länka direkt till tabeller hos SIPRI, men det är bara att välja Ryssland och se efter själv. Tyvärr har SIPRI inte fört in 2012 ännu, men till ett tidigare inlägg om de ryska försvarsutgifterna skapades nedanstående graf.

Rysslands försvarsutgifter enligt SIPRIs tabell, med tillägg för 2012 enligt SIPRI (Guardian) och 2013 enligt officiella ryska uppgifter

Ett intressant parti följer sedan vid 02.50 i Agendaklippet, där Mats Knutson frågar om inte Rysslands militära upprustning, närområdesfokus och prioritering av energileveranser direkt påverkar Sverige. Här svarar Bildt mycket skickligt och leder iväg tittarna och Knutson på en intressant exkursion längs alla ryska gränser – utom Östersjön och Arktis. Detta är områden som direkt påverkar Sverige, där det förstnämnda utgör leveransväg för en mycket omfattande del av Rysslands BNP och det sistnämnda nationellt ses som landets räddning och framtida finansiering.

Samtalet fortsatte sedan med att Knutson hörde sig för om Bildt åsikt om det svenska försvaret behöver upprustas. Här trillade nästa poäng in på bingobrickan. Enligt Bildt fick nu Försvaret mer pengar, speciellt för att kunna köpa in JAS 39E. Den aspekten, med det massiva underskottet i materielbudgeten och Regeringens underfinansiering av JAS 39E har berörts gång efter annan på den här bloggen. I samma veva fick tittarna också veta av Bildt att Försvaret visserligen är mindre, men också mycket mer kapabelt och avancerat än tidigare. Också det en åsikt som titt som tätt manifesteras i den moderata försvarsretoriken och återsänds ute i landsortstidningarna av lokalt förankrade riksdagspolitiker. Därtill också ett budskap som gavs rött ljus i ett inlägg på WW förra helgen.

Bildts gamle försvarsminister håller uppenbarligen inte med sin gamle statsminister om Försvarsmaktens status idag, då han för en vecka sedan i debatt med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren replikerade hennes ”försvaret har blivit smalare och vassare” med ”nej, smalare och kassare”. Tydligen verkar inte folkpartiledaren Jan Björklund heller dela de moderata åsikterna i försvarsfrågorna med tanke på det budskap Björklund förde fram i intervjun i Agenda och som också återsänts i SVT:s nyhetsprogram under dagen och kvällen. Det återstår att se om Björklund menar allvar eller om det är ett sanktionerat utspel i syfte att rädda kvar försvarsröster i Alliansen efter den senaste månadens moderata klavertramp i försvarspolitiken som gett partiet ett än sämre rykte inom försvarskretsar.

Knutson och Bildt diskuterar sedan den svenska försvarsförmågan 2019 (ej idag som säkert många tror) och det så kallade enveckas-försvaret. Här följer ett något luddigt resonemang från Bildts sida om det som militärt benämns uthållighet. Utan att gå in för djupt på området kan man konstatera att Bildts dåtidsperspektiv rörde en reell motståndarförmåga. Perspektivet 2019 rör ett angrepp med motsvarande 2 bataljoner (dvs ca 2000 man) enligt de uppgifter som förra året publicerades på Armébloggen. Ett scenario som känns mer ekonomiskt gångbart än troligt.

Det ska bli intressant att se hur årets utrikespolitiska deklaration kommer att formuleras kring utvecklingen i Ryssland. Det är svårt att bortse ifrån att relationerna mellan Ryssland och framförallt USA, men på många sätt även EU, förvärrats under året. Tidigare års utrikespolitiska deklarationer har varit milda avseende kritik mot Ryssland. Tonen har då varit betydligt hårdare mot Vitryssland och Ukraina, fastän kritiken rört samma samhälleliga problemområden som man även ser i Ryssland med korruption, godtyckligt rättsväsende och ett auktoritärt styre.

Avseende kvällens program hade varit betydligt mer intressant att höra Mats Knutson fråga ut Bildt om hans åsikter om Rysslands nye hök, vice premiärministern Rogozin respektive vilket inflytande den politiska ortodoxin som Rogozin företräder har och kommer att ha på president Putin. Att utrikesminister Carl Bildt skulle säga något annat än sina partikollegor om förvarspolitiken var knappast att vänta.

Betyget blir gulrött också för utrikesminister avseende intervjun i Agenda. Han gjorde dock avsevärt mycket bättre ifrån sig än sina ministerkollegor och partivänner Reinfeldt och Enström vad avser att få budskapet att låta trovärdigt. Den ryska militära upprustningen till redan nu mycket höga nivåer är och kommer att vara ett svenskt säkerhetspolitiskt problem, dels som medlem av EU, dels som utfästare av en solidaritetsdeklaration för de nordiska länderna och Baltikum (vilket vi redan i fallet med Island har fått mycket svårt att realisera) och framförallt för att stora delar av den ryska upprustningen förläggs till Militärdistrikt Väst, det vill säga Sveriges närområde. Det är svårt att sätta dit utrikesministern på direkta felaktigheter förutom de som redan avhandlats i det tidigare trafikljusinlägget, men samtidigt är det som sagt många snygga kringgångar istället för att svara på frågorna.

Läs gärna även SvD:s ledare om utvecklingen i det ryska samhället, respektive Kalle Kniiviläs inlägg om ett av president Putins senaste framträdanden.

 Kuriosa: På Twitter fanns Sveriges journalistelit (med få undantag) kvällens Agenda vara intressant av två orsaker.
1. Utrikesministerns glasögon som verkade sneda på något sätt.
2. Att utrikesministern uttryckte att SVT och Agenda var särintressen.
De säkerhetspolitiska frågorna var tydligen av betydligt mindre intresse. Det är bara att ge Mats Svegfors rätt.

Media: SVT, 2, DN, 2, 3, 4, SvD, 2, 3, 4, 5, Aft, 2, SR, 2, Sydsvenskan,
Bloggar: Chefsingenjören, Johan Westerholm

Uppdatering 11/2 17.45: Aftonbladets Wolfgang Hansson länkar i en artikel till den ovan synliga grafen över de ryska försvarsutgifterna sedan Sovjetunionens undergång. Det står honom fritt att göra. Bättre för Wolfgang Hansson och Aftonbladet hade dock varit att läsa hela detta inlägg och länka till det eftersom hans slutsats är att man rustar från en låg nivå. Den låga nivån är dock sedan länge passerad.

Obehaglig, men tom retorik? (uppdaterat 13/1 09.00)

Published by
Wiseman
at 11 januari 2013 in Mosaik and Ryssland. Closed

I Ryssland står det alltmer klart att ett av landets långsiktiga mål är att inrätta en eurasiatisk union som ska hävda sig gentemot EU i och med att president Putin själv tog upp frågan i sitt tal till nationen innan jul. Unionen ska bl a bestå av Ryssland, Vitryssland och Kazakstan.

Den eurasiatiska tanken är en grundpelare inom den ryska ”Eurasianismen” och även den nykonservativa ”politisk ortodoxin”, vilken filosifie doktorn vid Uppsala Universitet Maria Engström, skrivit om i en artikel i SvD utöver sin egen avhandling. Det har varit osäkert åt vilket håll Ryssland ska fortsätta sin utveckling. Den liberala tankesmedjan ”Valdai Klub” har under många år varit mycket inflytelserik i Kreml, men har på sistone fått konkurrens av den politiska ortodoxins motsvarighet, Izborskij Klub. Den politiska ortodoxin kan på många sätt jämföras med den kristna högern i USA med dess starka konservativism och vapenskrammel, och man ser sig själv och Ryssland som mänsklighetens beskyddare mot det onda.

I och med president Putins utnämnande av Rysslands tidigare NATO-ambassadör Dimitrij Rogozin till ny vice premiärminister, har eurasianismen och den politiska ortodoxin definitivt stärkt sitt grepp om Kreml och Rysslands framtida utveckling, vilket den kommande unionen är ytterligare ett tecken på.

I veckan levererades Jurij Dolgorukij, den första ubåten i den nya ryska klassen av strategiska robotubåten till Norra Flottan. Leveransen kommenterades av vice statsminister Rogozin på följande vis på Twitter:

”Darra västborgare! Er tid är över!” (Дрожите, буржуи! Кирдык вам)

 En retorik som inte ter sig värst lämplig för ett land som utger sig ha demokratiska ambitioner och som fick Norges utrikesminister att återigen understryka att han är bekymrad över den kalla-krigsretorik som kommer från Ryssland.

Den massiva ryska upprustningen och tendenser till att återgå till retorik och handlingar från Kalla Kriget har även diskuterats i Sverige. Bland annat Regeringen menar på att retoriken är ägnad för ett internt bruk för att stärka den ryska regeringens egna ställning i landet och att det därför inte är något att bekymra sig om. Frågan är om så verkligen är fallet. Spelar man an på nationalistiska strängar och blandar dem med vapenskrammel är det lätt hänt att man till slut tappar kontrollen över utvecklingen även om man haft en annan avsikt från början.

Det finns all anledning att noga följa utvecklingen i Ryssland och de nykonservativa strömningarna.

Uppdatering 13/1 09.00: DN skriver om bl a Rogozins uttalande i en artikel om rysk upprustning.

Vård, skola, omsorg (uppdaterad 22/7 10.45)

Published by
Wiseman
at 21 juli 2012 in Försvaret, Försvarsberedningen, Mosaik and Ryssland. Closed

De oroväckande signalerna från Ryssland består. Den tidigare journalisten och numera Human Rights Watch-medarbetaren Rachel Denber konstaterade i en artikel i Wall Street Journal i början av veckan att det tog Putin 60 dagar att omintetgöra de steg i riktning mot ökad demokrati som Medvedev tog under sina fyra år vid makten. Igår skrev även Kalle Kniivilä såväl i Sydsvenskan som på sin egen blogg om denna utveckling. Med detta i åtanke så är det kanske inte så förvånande att två ryska oppositionsledare nu söker asyl i EU efter vårens tillslag mot den ryska oppositionen.

Tidigare i veckan kom ett pressmeddelande från det ryska försvarsdepartementet om eskorterade flygningar med bombflyg beväpnade med kryssningsrobotar i Östersjön. Detta togs dock aldrig upp av svenska media, även om nyheten bl a spreds av Interfax. Om man ska översätta detta pressmeddelande till svenska förhållanden skulle det bli något liknande detta:

”Från Försvarsmakten meddelas idag att fyra JAS 39 Gripen utrustade med sjömålsrobot 15 genomfört övningsflygningar i Finska Viken. Flygningarna skedde i syfte att öva piloterna i nödvändiga kunskaper.

Alla det svenska flygvapnets flygningar genomförs i fullständig överensstämmelse med internationella regler för internationellt luftrum, utan att bryta kränka främmande nationers territorialvattengränser.”

Sannolikt skulle Ryssland känna sig mycket provocerat av detta uttalande, inte minst med tanke på debatten i Västvärlden om ryska krigsmaterieltransporter till den syriska regimen, vilka ofta går genom Östersjön.

I förrgår meddelades det att det ryska försvarsanslaget höjs med 25,8 % till nästa år. Det är en svårslagen ökning vars like sannolikt inte går att hitta någon annanstans i världen. Så fort man talar om de under Putin starkt ökande ryska försvarsanslagen, möts man ofta av argumentet att man måste se till utifrån vilken nivå ökningarna sker. Av den anledningen kan det intressant att se hur den ryska försvarsbudgeten utvecklats historiskt sedan Sovjetunionens fall och det moderna Rysslands födelse.

Rysk försvarsbudget i miljarder US Dollar i 2010 års värde
Procentuell förändring jämfört med föregående år. 1992 satt till 0 % som landets första självständiga år

Uppgifterna i tabellerna kommer från SIPRI för år 1992 till 2011. Även 2012 är från SIPRI, men via The Guardian. 2013 är ökat enligt förrgårdagens pressmeddelande om 25,8 %.

Som synes av tabellen kan man konstatera att försvarsutgifterna sedan förra året tangerat den nivå de hade 1992 efter Sovjetunionens fall. Argument om tidigare nivå kunde vara relevant i början av 00-talet, men har nu spelat ut sin roll. Endast under ett år sedan Putins tillträde som president har de ryska försvarsutgifterna minst och då högst marginellt. Ser man till försvarsutgifternas andel av statsbudgeten var den enligt Jane’s 13,8 % 2011 för att 2012 stiga till 14,5 %. 2013 väntas andelen vara 17,2 %.

Intressant är också hur nästa års kraftiga ökning av försvarsanslagen finansieras – genom minskade anslag till det vi i Sverige refererar till som vård, skola och omsorg. Ser man till hur det ryska samhället utvecklas och dess framtidsprognoser borde prioriteringen vara den motsatta och under sina presidenttid tog också Medvedev vissa steg i denna riktning. Den ryska befolkningsutvecklingen har sedan Sovjetunionens fall pekat åt helt fel håll, för att de senaste åren vända åt det positivare hållet med lägre dödstal och högre födslotal så pass att befolkningen nu åter stiger även tack vare migration. Den ryska folkhälsan fortsätter dock att vara ett problem. Den lär heller inte förbättras när hälsovårdsbudgeten till nästa år sjunker från 17,2 mdr USD till endast 12 mdr USD, dvs ca 13 % av försvarsbudgeten.

Paradoxalt nog när man talar om vård, skola, omsorg så ska omorganisationen av de ryska väpnade styrkorna till en högre del anställda soldater genomföras med just sådana förmåner och framtida statliga anställningar som lockbete. En modell som föreslagits i Sverige, men förkastats.

Ett annat argument man ofta möter är att det är osäkert om den ryska ekonomin kommer att fortsätta utvecklas åt samma håll när den är så råvarutung och drabbad av korruption. Korruptionen är ett av Rysslands största problem och drabbar de statliga utgifterna hårt, liksom privata företag. Statsekonomin är i högsta grad beroende av priserna på olja och gas eftersom dessa utgör grunden. På 2020-talet kan vi sannolikt se tillbaka och minnas bensinpriser på 15 kr som något enastående. Den som sitter på oljeresurser kommer att ha en god inkomst. Den som behöver köpa olja får betala dyrt. Har man en ekonomi helt baserad på olja och gas är man också nödgad att fortsatt säkerställa tillgång till dessa. Att basera sina säkerhetspolitiska framtidsutsikter på en förhoppning om att oljepriset är fortsatt lågt eller lägre, känns något naivt på samma sätt som en förhoppning om att korruptionen omöjliggör reell effekt för de ökade försvarsanslagen. Ser man till vilken effekt man i Ryssland fått för det senaste decenniets ökade försvarsanslag är den mycket omfattande.

Ja, Ryssland dras med en rad problem som är mycket allvarligt för landets utveckling. Frågan är dock vad som är mest bekymrande, en alltmer fallerande rysk stat med stora försvarssatsningar och retorik hämtad från 30-talet eller en rysk stat som utvecklas ekonomiskt och socialt, men med stora försvarssatsningar och retorik hämtad från 30-talet? Såväl 1991 som 1993 genomfördes statskupper i Ryssland. Bägge fallen var tillräckligt oroande för att beredskapen skulle höjas ordentligt i Sverige och tidningarna ägna helsidesuppslag om hur man läser sin krigsplaceringsorder. Som tur var fick bägge statskupperna fredliga upplösningar.

Vare sig vi vill det eller inte är den politiska utvecklingen i Ryssland, de allt större satsningar på de väpnade styrkorna ett problem för säkerheten och stabiliteten i vårt närområde. Försvars- och säkerhetpolitik ska i låg grad ta hänsyn till situationen idag utan istället fokusera på vad som kan hända i framtiden och där utgör förmåga en viktigare parameter än nutida avsikter. Förmåga tar ett decennium eller mer att bygga – en avsikt kan ändras inom loppet av några dagar. Tur är oftast avgörande, men tur och förhoppningar är inget man ska bygga en politik på. Sverige och EU bör göra allt för att hjälpa landet framåt och att utvecklas i positiv riktning, men man måste ändå ta höjd för att det inte går som man hoppas och tyvärr pekar trenden såväl i retorik som aktion åt helt fel håll. Varken PAK-FA, S-400, Mistral eller arktiska brigader är något man använder vid upprorsbekämpning i Kaukasus.

Den nya försvarsberedningen har en hel del att fundera över…

Se även Väpnaren

DN

Uppdatering 22/7 10.45: Förslaget kom på Twitter från @GripenNews att även lägga försvarsanslagens andel av BNP i Sverige och Ryssland. Det blev även de övriga nordiska länderna. Siffrorna kommer från Världsbanken och tyvärr sträcker de sig inte längre än den visade perioden. Hacket i den ryska kurvan 2009 kommer av ett kraftigt fall i BNP pga finanskrisen. Det hindrade inte försvarsanslaget från att öka som synes i den första tabellen. De svenska försvarsanslagen har som synes sjunkit med 30 % som andel av BNP. Under perioden har Sveriges BNP fördubblats, Norges tvåochenhalvdubblats och Rysslands mer än femdubblats.

Data from World Bank

Engångsföreteelse eller normalbild?

Published by
Wiseman
at 17 juli 2012 in Flygvapnet, Försvaret, Mosaik, Ryssland and Syrien. Closed

Den ryska nyhetsbyrån Interfax meddelade vid lunchtid att två rotar ryskt strategiskt bombflyg, beväpnade med långräckviddiga kryssningsrobotar, genomfört patruller över Österjön och Svarta Havet. Sagesman för detta var chefen för det ryska försvarsministeriets flygvapenavdelning, överste Drik. Ett annat pressmeddelande talar om att flygningarna gjordes med bombflygplanet Tu-22M3 Backfire från baserna i Kaluga och Niznij Novgorod.

Sedan några år tillbaka har det ryska strategiska bombflyget med flygplanen Tu-160 och Tu-95 kraftigt ökat sina patrull- och övningsflygning över Nordatlanten, Nordsjön och även Stilla Havet. Detta har givit incidentberedskapen i såväl Norge som Danmark, Storbritannien och Nederländerna en hel del att göra. Det är numera inte ovanligt att flygövningar i Nordsjön får avbrytas då ryskt bombflyg flyger in i området och detsamma hände utanför Alaska härom veckan. Dock kan nog antalet gånger Tu-160 flugit över Östersjön räknas med ena handens fingrar. Den har helt enkelt inget där att göra normalt sett. Tu-22M i olika versioner har dock vistats i Östersjön flera gånger, och den första bilden någonsin av flygplanet lär ha tagit av Sverige. Att flygplanen dock övar samverkan med eskorterande jaktflyg som omnämns i det andra meddelandet lär höra till ovanligheterna, men samtidigt är det inte helt oväntat med tanke på den omfattande ökningen av flygverksamheten vid Su-27-förbandet i Kaliningrad som bloggen Observationsplatsen rapporterade om i våras.

Räckvidd för Kh-555 från Engels, samt Kh-22 i Östersjön, respektive Svarta Havet


Som synes av kartan ovan finns det ingen anledning att flyga över Österjön för att kunna bekämpa mål i länderna kring Östersjön med den nya långräckviddiga roboten Kh-555. Man kan till och med göra det utan att lämna landningsvarvet för Tu-160 hemmabas Engels i Saratovs Oblast. Huruvida Tu-22M3 kan bära Kh-55 och -555 är omtvistat, men sannolikt är man begränsad till kryssningsrobotarna Kh-22 och Kh-15 med ca 40 respektive 30 mils räckvidd. Även med dessa kan man alltså uppträda och öva långt ifrån målområdet.

Däremot blir det inte samma signaleffekt om man inte visar upp resurserna i anslutning till målet för påtryckningarna. Skulle det handla om rena övningsflygningar finns det inga större anledningar till att förlägga dessa till Östersjön och Svarta Havet, förutom för att erbjuda möjligheter för Su-27 förbandet i Kaliningrad att öva eskort av bombflyg. Det finns heller inga anledningar att vara så explicit i pressmeddelandet eller att ens ge ut ett sådant.

Frågan är då vad som är målet för påtryckningarna. Det finns sedan tidigare ett omfattande ryskt missnöje med USA:s planer på ett robotförsvar i Östeuropa och Östersjön för att kunna försvara sig mot iranska kärnvapenrobotar. Senast i juni uttryckte Rysslands motsvarighet till ÖB, general Makarov i Finland Rysslands starka missnöje med detta. Han har därtill tidigare hotat med pre-emptiva anfall mot robotförsvaret. Vidare uttryckte Makarov vid sitt besök i Finland starkt missnöje mot finska nationella militärövningar i östra Finland. Vad Makarov sade till ÖB och försvarsminister Karin Enström vid sitt besök i Stockholm lär vi dock aldrig få veta. Robotförsvaret är alltså en möjlig aspekt, som även kan spåras till uppdraget i Svarta Havet där några av NATO:s strandstater är möjliga grupperingsplatser.

I Svarta Havet förbereds också övningen Kavkaz 12 som ska gå av stapeln senare i höst, där bl a de tre fartygsgrupper ur Norra Flottan, Östersjöflottan och Svarta Havsflottan som nu är på väg mot Syrien senare ska delta. Ett annat mål för påtryckningar i anslutning till Svarta Havet är naturligtvis Georgien, såväl för bombflyget som Kavkaz 12. En tredje anledning till uppträdandet i Svarta Havet kan vara just konflikten i Syrien där Turkiet sedan förlusten av ett spaningsflygplan antagit en allt högre ton och sammanträffandet med Rysslands meddelande att man kommer att nyttja sitt veto i Säkerhetsrådet mot nya resolutioner i Syrienfrågan. Därutöver finns en rad andra skäl till varför Ryssland kan se sig tvunget att sända signaler till länder runt Östersjön och Svarta Havet.

Oavsett motivet till flygningarna lär det inte komma någon information från Försvarsmakten kring att händelserna i Östersjön. Det är oerhört synd att Försvarsmakten ska envisas med denna locket på-mentalitet kring de uppgifter som löses och har lösts av incidentberedskapen. Istället lär det bli till att se vad som rapporteras från finskt, danskt och polskt håll då samtliga dessa länder har stort intresse av vad som försiggår i Östersjön. Polen även så med anledning av att man för tillfället har ansvar för NATO:s baltiska incidentberedskap. Enda chansen att läsa något om svensk incidentberedskap brukar också vara rapporter från länderna som stöter på den medan man löser uppgifter i svenskt närområde.

Frågan för svensk del är om närvaron av eskorterat ryskt bombflyg i Östersjön är av karaktären engångsföreteelse eller början på en ny normalbild. Det är en förmåga man inte hade förväntat sig för tio år sedan. Frågan är naturligtvis också vem som är den avsedda mottagaren av budskapet.

Nytt försök att leverera attackhelikoptrar

Published by
Wiseman
at 11 juli 2012 in Mosaik, Ryssland and Syrien. Closed

Barents Observer rapporterar idag att fartyget Alaed nu har lämnat Murmansk på väg mot Syrien. Alaed är fartyget som tidigare i juni fick avbryta sin resa mot Syrien med sin last av tre st Mi-25 attackhelikoptrar som varit på service i Ryssland. Försäkringsbolaget annullerade nämligen fartygets försäkring, varvid fartyget satte kurs mot Murmansk, där det nu flaggats om till rysk flagg.

Leveransen av syriska attackhelikoptrar är alltså så pass viktig för Ryssland att man vidtar extraordinära åtgärder för att fullfölja den. Extraordinärt hade det också varit om David Cameron gjort allvar av sina planer att låta Special Boat Service borda fartyget när det passerade Storbritannien, då det är svårt att hitta stöd för detta folkrättsligt. Å andra sidan är de brittisk-ryska förbindelserna redan rätt frostiga sedan några år tillbaka.

Frågan är nu om Alaed seglar ensam eller tillsammans med den flottstyrka ur Norra Flottan som igår lämnade hamn på kurs mot den ryska flottbasen Tartus i Syrien för senare deltagande i övningen Kavkaz 2012 i Svarta Havet. I styrkan ingår bland annat ett par landstigningsfartyg och tanken är att denna flottstyrka i Medelhavet ska sammanstråla med en annan styrka ur Östersjöflottan och en tredje ur Svarta Havsflottan innan man anlöper Tartus.

Syftet med denna kraftsamling av marinstridskrafter är en intressant fråga. Handlar det endast om en styrkedemonstration eller handlar det om en evakueringsoperation? Ryssland har sedan tidigare förstärkt upp sitt närskydd av Tartus med marininfanteri. Intressant är också huruvida Alaed och fler lastfartyg skyddas av de ryska fartygen. Ett sändebud från den syriska oppositionen har under dagen träffat den ryske utrikesministern, men några vidare framgångar verkar inte ha nåtts. Ryssland har i alla fall vidhållit att man avser fortsätta leveranserna av krigsmateriel för luftförvar enligt tidigare kontrakt med Syrien. Samtidigt har det syriska försvaret under de närmaste dagarna hållit stora övningar med sina luftstridskrafter.

Om några dagar lär det ha klarnat vad de ryska avsikterna är med besöket i Tartus. Fram till dess lär det genomföras en hel del havsövervakningsuppdrag, inte minst från norsk sida. De första enheterna ur Svarta Havsflottan går dock in i Medelhavet redan idag och man kan fråga sig vad Turkiet anser om de ryska styrkedemonstrationerna.

SR

Sverige är inte Nya Zeeland (uppdaterat 10/7 10.30)

Published by
Wiseman
at 09 juli 2012 in Försvaret, Moderaterna, Mosaik, Regeringen and Ryssland. Closed

Ständigt denne Pellnäs och hans Gotland, muttrar nog en del när pensionerade översten av första graden Bo Pellnäs nu publiceras på DN Debatt där han går till hårt angrepp mot den moderata försvarspolitiken. Han har i allt väsentligt helt rätt även om försvarsprisindex lär innebära en betydligt större skillnad än 4 miljarder på 20 år.

Det går inte att som Moderaterna bortse från strategiska realiteter som gäller i den del av världen Sverige är beläget i. Även om vi hoppas på en positiv och liberal utveckling i Ryssland talar alla tecken för raka motsatsen. Ren liberalism lär inte att räcka för att hålla i schack en stat som gör allt för att återgå till 1930-talet och vars huvudsakliga arbetsmetod är realpolitik. Det är inte för inte som Ryssland satsar på att bygga ut pipelines mot sin granne i öster för att skapa ytterligare en möjlig marknad. Möjligheterna att då spela ut olika marknader mot varandra ökar väsentligt.

Sverige är inte helt beroende av rysk gas och olja (Ca 50 % 2011)ännu och förhoppningsvis fortsätter det att vara på detta sätt, så länge Norge och Danmark kan leverera. Däremot är Ryssland i dagsläget i hög grad beroende av Östersjön och dess utlopp för mycket stora delar av landets BNP. Att öka gasanvändningen i Sverige skulle däremot ge ett betydligt ökat beroende av Ryssland, på samma sätt som Tyskland idag är närmast helt beroende av Ryssland till följd beslutet att lägga ned kärnkraften. Incitamenten att finna andra drivmedel är med andra ord större än enbart miljömässiga.

Svensk säkerhets- och försvarspolitik kan inte baseras på ett fåfängt hopp att oljepriset fortsätter på en låg nivå och därmed bromsar den ryska ekonomin och utvecklingen. Oljepriset kommer att stiga och därmed de ryska skatteintäkterna som ska finansiera försvarsreformen som i sin tur är avsedd att säkra de naturtillgångar landet är helt beroende av för sin ekonomiska utveckling. Tyvärr är den ryska statskassan och exportinkomsterna helt baserade på råvaror och i viss mån även krigsmateriel. Försök gärna finna någon förädlad produkt som säljs i Sverige och EU som är ”Made in Russia”. Det är oerhört svårt. Man kan därmed också fundera över de ryska incitamenten att få till en fredlig utveckling i området kring Persiska Viken. Ju oroligare, desto högre oljepris och därmed större intäkter för världens största oljeexportör, Ryssland som sedan några år gått om Saudi-Arabien.

Pellnäs har helt rätt i att avsaknaden av en trovärdig nationell försvarsförmåga gör att ett land ligger helt öppet för yttre påtryckningar. Var det av en händelse de största ryska militärövningarna i närområdet på 30 år inklusive landstignings- och luftlandsättningsmoment genomfördes strax innan Sverige skulle fatta ett slutgiltigt beslut om godkännande av Nord Stream? Tydligen var det i alla fall tillräckligt för att så gott som alla militära resurser som fanns i landet skulle koncentreras till Gotland och Mälardalen i form av en beredskapsövning.

Visst föreligger det avsevärda hinder för Ryssland att ro i land sin försvarsreform, inte minst i frågan om korruptionen. Medvetandet finns dock där att det i hög grad är vinna eller försvinna. Kan man inte förverkliga reformen kan det ytterst innebära att den ryska staten får svårt att överleva för att man inte kunnat hävda de naturtillgångar i Arktis man anser sig ha rätt till.

Tyvärr lär varken Anders Borgs eller EU:s liberalism räcka till för att rå på det Ryssland ser som sina intressen. Anders Borg har däremot alla möjligheter att påverka den svenska försvarsbudgeten och därmed landets möjlighet att självständigt föra utrikes- och säkerhetspolitik och även möjligheterna att verka för demokratiska värderingar och en demokratisk utveckling i Ryssland. Sverige är tyvärr inte Nya Zeeland.

Strategiska Realiteter 1, 2, 3, 4

Uppdatering 10/7 10.30: SvD Ledarsida tar upp upprustningen i Ryssland och Pellnäs debattartikel i DN. Frågan debatterades också av Pellnäs och Cecilia Widegren i P1 Morgon.

Solidaritetsförklaring i teori och praktik (uppdaterad 17.20)

Published by
Wiseman
at 23 juni 2012 in EU, Finland, Island, Mosaik, NATO, Regeringen, Ryssland and Solidaritetsförklaringen. Closed

Svensk säkerhetspolitik är fantastisk, eller snarare politik överhuvudtaget. Hur snabbt man kan glömma något man själv var med och tog fram eller diskuterade bara några år tidigare.

I torsdags berättade SvD att Sverige i form av försvarsdepartementet deltagit i NATO:s årliga krishanteringsövning, CMX (Crisis Management Exercise). I artikeln anklagades Regeringen för att mörka det svenska deltagandet i denna övning, vars grundscenario är kriser som framkallar nyttjande av NATO-stadgans artikel 5. Sverige, liksom Finland, deltar i denna övning som medlemskap i Partnerskap För Fred, PFF.

Som stabsövning för politisk-strategisk nivå är övningen inte unik. Motsvarande övningar har genomförts i Sverige under efterkrigstiden, framförallt i form av Försvarshögskolans Solbackaövning. I EU-sammanhang genomförs årligen motsvarigheten CME, där Sverige deltar.

Vad finns det då att vara upprörd över? Inte mycket egentligen. Deltagandet i CMX är helt i enlighet med PFF och Sverige och Finland bjöds in även för att övningen skulle utspelas i Nordeuropa. Att i spelet ingripa till Norges försvar är helt i enlighet med den svenska solidaritetsförklaringen och det är mycket positivt att så sker. En rad politiker ställer sig i SvD kritiska till att man inte informerats om deltagandet i CMX. Må så vara, men det årliga deltagandet kan inte komma som en överraskning. Söker man i Riksdagens arkiv hittar man snabbt Regeringens skrivelse 2008/2009:137 som tar upp Sveriges återkommande deltagande i CMX. Det kan alltså inte vara någon överraskning för övriga partier. Än mindre så när man ser vilka riksdagsledamöter som motionerat mot skrivelsen.

Redan i höstas tog Försvar & Säkerhet upp det svenska deltagandet i CMX sedan man bl a uppmärksammat det pressmeddelande i vilket NATO beskriver övningen och tar upp det svenska deltagandet. Återigen är det alltså ”gammheter” (Cornucopiskt uttryck) som beskrivs i media.
Se även Chefsingenjören om CMX, liksom FOI-analytikern Stefan Olsson på Newsmill

Avseende crisis management och CMX finns det också skäl att fundera på övriga delar av solidaritetsförklaringen, eller snarare solidaritetsdeklarationen i form av Lissabonfördraget och då främst ett motsvarande scenario som utspelar sig i Finland. Det är nu två veckor sedan den ryske generalstabschefen Makarov under sitt besök i Finland uttryckte sig i mycket hårda ordalag kring Finlands samröre med NATO, det nordiska försvarssamarbetet och även finska militära övningar i östra Finland. Högintressant var också den karta Makarov presenterade där Finland och delar av Sverige utgjorde en rysk intressesfär. Om Makarovs besök i Stockholm följande dagar sades inte mycket i svenska media förutom att man uppmärksammade att Makarov är misstänkt för krigsförbrytelser i Tjetjenien. Analysen här på WW i samband med uttalandena i Finland var då att detta inte var Makarovs egna intiativ utan att budskapet är sanktionerat från högsta ort.

Av den anledningen var gårdagens nyheter från Moskva väntade, där Putin i samband med att han tog emot Finlands president Niinistö, bekräftade Makarovs ord. Att detta tas upp i svenska media förefaller osannolikt med tanke på att man inte ens tog upp ståndpunkten att delar av Sverige är rysk intressesfär.

Frågan är då hur EU skulle klara av att hantera ett Finlandsscenario motsvarande det som användes i CMX. Man kan också konstatera att det svenska övningsmässiga agerandet i CMX var mycket mer självsäkert än stödet för Finland och det nordiska försvarssamarbetet vid Makarovs besök, eller för den delen den isländska luftrumsövervakningen. Måhända hade försvarsminister Enström att säga general Makarov, men det kommer aldrig att komma till allmän kännedom. På samma sätt kommer inte Makarovs budskap till Enström att bli känt.

Om en dryg vecka inleds årets upplaga av Almedalsveckan, vilket är en av två säkerhets- och försvarspolitiska höjdpunkter under året. Utmärkt läsning inför denna är Mannen utan ansikte av Masha Gessen. Den utgör en skrämmande beskrivning av den man som under kommande decennium kommer att dominera den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde. Mannen utan ansikte rekommenderas starkt till alla landets försvarspolitiker – samt inte minst finansminister Anders Borg.


Vill man inte köpa boken går den utmärkt att låna på landets bibliotek och om man är lite modern av sig lånar man den som e-bok till sin Ipad/Android-platta

Se även Observationsplatsen och Rolf K Nilsson: ”Pratar Putin också strunt enligt Reinfeldt?”


Uppdatering 17.20: SvD undrar återigen varför det svenska deltagandet i CMX hemlighållits. Man ger dessutom återigen sken av att det tillskott på 2-3 mdr kr Försvarsmakten behöver efter 2014 ska användas för att rymma nya stridsflygplan, vilket är helt felaktigt. Summan krävs för att överhuvudtaget kunna färdigställa Insatsorganisation 2014 till år 2019. Beställning av nya stridsflygplan, transportflygplan, radarstationer, ubåtar, luftvärn, stridsfordon och en hel rad andra materielsystem som faller för åldersstrecket fram till 2025 ligger helt utanför detta och är med andra ord ofinansierade.

Syrien och den ryska trumfen

Published by
Wiseman
at 13 juni 2012 in FN, Iran, Israel, Libyen, Mosaik, Ryssland and Syrien. Closed

Det råder inga större tvivel om att det är ett inbördeskrig som pågår i Syrien och att det har så gjort under det senaste året. De senaste siffrorna talar om 14 000 döda sedan upproret började för drygt ett år sedan. Situationen är som vanligt inte så svart-vit som den gärna beskrivs i media. Den syriske presienten Bashar Al-Assad och dennes regering tillhör minoritetsgruppen Alawiter om ca 10 % av befolkningen. Alawiterna står nära shia-grenen av islam, medan den stora majoriteten av syrierna om ca två tredjedelar utgörs av sunnimuslimer. Det behöver säkerligen inte förklaras närmare att Assad stöds av det shiamuslimska Iran och den sunnimuslimska oppositionen av övriga Gulfstater med Qatar och Saudiarabien i täten. Utöver dessa folkgrupper finns även två andra minoriteter, vilka är kristna och druser. Dessa fruktar i hög grad ett sunnimuslimskt maktövertagande eftersom den nutida historien ifrån bl a Irak och Egypten visar att det gått mycket illa för de kristna minoriteterna där. Vad som skulle hända om regimen Assad faller går bara att spekulera om, men risken är stor att renderar i stora ringar på vattnet genom hela Mellanöstern.

Regimen Assad har hittills aktat sig noga för att använda stridsflyg i kampen mot oppositionen, förmodligen av rädsla för att det ska bli droppen som får bägaren att rinna över för ett internationellt ingripande liknande det i Libyen. Däremot har helikoptrar beväpnade med attackraketer använts flera gånger, tillsammans med artilleri och stridsfordon. Assad lär inte vara omedveten om att han har omvärldens ögon på sig.

Kofi Annan medgav härom dagen att den tidigare fredsplanen nu är överspelad. Istället vill Annan prova ett nytt koncept och ta med Iran, vilket USA och Storbritannien kraftigt motsätter sig. Tanken är god från början med tanke på de täta kontakterna och ömsesidiga beroendet mellan Syrien, Hizbollah och Iran. Däremot är det mycket lätt att tänka sig vad Iran kommer att kräva för att ställa upp och ta en aktiv del i en fredsprocess i Syrien och vad man kommer att använda landets nya legitimitet till att befästa – det iranska kärnvapenprogrammet. Denna situation är inte bara ohållbar för USA och Storbritannien utan även Israel. Vad världen definitivt inte behöver är ännu en skurkstat med kärnvapenförmåga.

Ryssland kommer sannolikt aldrig att gå med på en intervention i Syrien och på samma sätt kommer Västländerna aldrig att pressa Ryssland att byta ståndpunkt. Huvudorsaken till det senare stavas Afghanistan. Reträtten ur Afghanistan är påbörjad och Ryssland utgör sedan några år den huvudsakliga försörjningsleden för de västerländska förbanden i Afghanistan, sedan Pakistan och de afghanska gränsområdena mot Pakistan blivit alltför oroliga och Pakistan dessutom helt stängt försörjningsleden för NATO sedan november. Relationerna mellan USA och Pakistan har varit frostiga sedan Usama Bin Ladins död och förvärrades ytterligare i november av en gränsstrid som dödade 24 pakistanska soldater. Så sent som igår fick USA:s förhandlare åka hem tomhänta efter flera veckors försök att få till stånd ett återöppnande av den pakistanska försörjningsleden. Stänger därför Ryssland möjligheten för västländerna att försörja sina förband i Afghanistan blir läget snabbt närmast ohållbart. Även om Sverige nu öppnar för en förlängning av den militära insatsen bortom 2014, tidigarelägger allt fler västländer sina återtåg från Afghanistan. Nu senast är det Frankrike som till nyår kommer att ha avvecklat större delen av sitt truppdeltagande med undantag för mentorer – ett år tidigare än ursprungligen planerat. Ingen verkar vilja bli sittande kvar sist i Afghanistan. Här sitter Ryssland otvivelaktigt med trumf på handen och även om den brittiske utrikesministern William Hague har börjat tala om en militär intervention, är det ytterst tveksamt om någon sådan kommer att genomföras.

Ryssland har sedan sovjettiden en flottbas i hamnstaden Tartus, vilket sedan Gadaffis fall utgör landets enda marina baseringsmöjlighet i Medelhavet. Ryssland har också under senare år sålt en rad av landets mest högteknologiska vapensystem för luft- och kustförsvar till Syrien. Så sent som förra veckan anlöpte ett ryskt lastfartyg lastat med vapen Syrien. När president Putin fick försvara sig mot anklagelserna att de vapen Ryssland förser Syrien med används i massakrer på civilbefolkningen förnekade han det bestämt. Det är inte omöjligt att han har rätt. De förhållandevis enkla vapensystem som används mot civilbefolkningen är inget som Syrien lider brist på. Däremot kommer den ryska exporten av Pantsir-S1 luftvärnssystem och kustrobotsystemet Bastion allvarligt att försvåra en internationell militär intervention. Skulle den syriska regimen falla skulle det också innebära att västerländska underrättelsetjänster mycket snabbt skulle få lägga vantarna på dessa system, varvid de omedelbart skulle bli närmast obsoleta. En oerhörd nesa för Ryssland. Dock meddelas på tisdagskvällen från utrikesminister Hillary Clinton att Ryssland enligt amerikanska uppgifter just nu har en leverans av attackhelikoptrar på väg till Syrien. Stämmer dessa uppgifter är det mycket oroväckande eftersom dessa defintivt är sådan krigsmateriel som kan användas mot civilbefolkningen till skillnad från tidigare nämnd materiel. Så skedde också för första gången härom dagen då attackhelikoptrar sattes in mot ett luftvärnsförband som hoppat av till oppositionen.

En närmast lika stor nesa skulle det innebära för Putin att ändra sin tidigare ståndpunkt avseende Syrien. Det är tveksamt om Putin har råd att ändra ståndpunkt då mycket av hans ställning och därmed Rysslands, åtminstone i hans egna ögon, bygger på att visa handlingskraft. Att byta ståndpunkt avseende Syrien riskerar att tolkas som att Putin låter sig dikteras av väst istället för tvärtom. Om det nu blir så att Ryssland svänger och ställer sig bakom en skarp FN-resolution mot regimen Assad finns det alla skäl att fråga sig vad som har varit handelsvaran. Med tanke på den trumf man besitter är det frågan om det räcker med ett löfte om att Ukraina och Georgien aldrig kommer att tillåtas bli NATO-medlemmar.

Så länge som Ryssland ställer sig negativt till en intervention i Syrien, lär också Kina göra det. Kina har till skillnad från Ryssland inte lika mycket att bevisa, då världen i allt högre grad är beroende av Kina och kinesiskt kapital. Kina motsätter sig av tradition allt som innebär att andra länder tillåts blanda sig i ett lands interna angelägenheter. Risken ökar för varje intervention att kuvade folkgrupper i Kina vädrar morgonluft i sina strävanden efter självständighet.

Att genomföra en militär intervention utan ett mandat i Säkerhetsrådet är inte bara otroligt med tanke på den afghanska gisslan, utan framförallt utifrån det farliga exempel det skulle sätta för framtiden. Frågan är om världen och FN har råd med att Säkerhetsrådet ännu en gång rundas och får sin legitimitet ifrågasatt. Risken ter sig stor att FN i så fall kommer att vandra samma väg som Nationernas Förbund. Det är heller inte troligt att USA och Storbritannien vill erbjuda Ryssland och Kina ytterligare möjligheter att agera på egen hand utanför Säkerhetsrådet såsom Ryssland gjorde med Sydossetien och Georgien med hänvisning till Kosovo.

Hur hemsk situationen än är i Syrien lär det dröja innan en militär intervention verkställs. De som påkallar en sådan bör också först tänka sig hur de har tänkt sig att fred och stabilitet sedan ska vinnas när den syriska krigsmaskinen slagits i spillror och Assad försvunnit från makten. Exemplen är många på hur bra det gått att hantera en militär fiende, men hur dåligt det gått därefter där de senaste exemplen heter Afghanistan, Irak, Egypten och Libyen. Scenariot med syriska massförstörelsevapen och moderna ryska vapen i händerna på Hizbollah är en mardröm och definitivt inget som grannlandet Israel kommer att acceptera. En militär intervention i Syrien oavsett vilket land eller organisation riskerar att starta en kedjereaktion i området som blir än mer svårstoppad. Det är en ytterst delikat balans som just nu upprätthålls. Om nu en resolution i Säkerhetsrådet skulle gå att få fram återstår ändå frågan huruvida det NATO som tyngdes mycket hårt av Libyeninsatsen har råd och förmågan att ta sig an en större insats i Syrien. Stor sanning låg i USA:s förre försvarsminister Robert Gates kritik mot det Europa som nedrustat så mycket att bara några få veckors krig över Libyen ledde till tomma ammunitionsförråd och att USA fick ställa upp med flera kritiska komponenter såsom lufttankning och telekrigresurser. Eller för den delen, den svenska flygspaningen.

Sannolikt kommer det syriska lidandet att få pågå länge till.

Se även Försvar och Säkerhet på samma ämne.

SvD, DN, 2, Aft, 2, 3, 4, SR, 2, 2, SVT, 2, 3

Strategiska realiteter fortfarande aktuella (uppdaterad 21.15)

Published by
Wiseman
at 07 juni 2012 in Finland, Försvaret, Mosaik and Ryssland. Closed

Rysslands högste general har i dagarna besökt Finland och idag Sverige. Under besöket i Finland gick general Nikolaj Makarov ut i hårda ordalag mot Finland och finsk säkerhetspolitik. Bland annat ifrågasätta han enligt finska Yle Finlands rätt att hålla militärövningar på landets eget territorium. Närmare bestämt rör det sig om övningar i östra delen av Finland och generalen ställde frågan mot vem dessa övningar syftar. Generalen varnade också Finland för att ytterligare närma sig NATO, vilket han ser som ett hot mot Ryssland. Makarov anklagade också Finland för att stödja Georgien i fråga om Sydossetien och Abchazien. Makarov ifrågasättande av övningar i östra Finland ter sig rätt märkligt med tanke på de stora ryska Ladogaövningarna, såväl 2009 och 2012 nära den finska gränsen. Just Ladoga 2009 som hölls samtidigt som Zapad 2012 lär ha varit en av anledningarna till tidpunkten för den svenska beredskapsövningen Dagny II som utgjorde starten för det svenska nationella försvarets pånyttfödande.

Makarov träffade sedan president Ninistö, som enligt Huvudstadsbladet upplyste Makarov om att hans felaktiga slutsatser bygger på felaktiga analyser av Finlands säkerhetspolitik.

Idag är Makarov på besök i Sverige. Vad han meddelar Sverige under sitt besök är höljt i dunkel och än så länge har endast SvD och Aftonbladet uppmärksammat Makarovs uttalanden i Finland. I Riksdagen ställde Lars Ohly frågor till försvarsminister Karin Enström med anledning av att Makarov anklagas för krigsförbrytelser i Tjetjenien. Makarov ska under sitt besök träffa såväl Enström som ÖB Sverker Göransson. Varken på Försvarsdepartementets eller Försvarsmaktens sidor (utlagt nu) finns information om besöket.

Den ryska utrikes- och säkerhetspolitiken utgör ett reellt problem för Sverige. I Sverige vill vi gärna leva i tron om att världen avseende utrikes- och säkerhetspolitik har utvecklats bort från det Kalla kriget, vilket den i stort sett har. Problemet är dock att man i Ryssland alltmer är benägen att återgå till den typ av utrikespolitik som fördes i världen på 30-talet där det var stat mot stat, mer än dagens globalisering. I söndagens Agenda talade försvarsminister Enström om att Sverige får hålla koll på utvecklingen i Ryssland och i media betonas ofta att den ryska upprustningen sker från en mycket låg nivå och att huvudfokus ligger i Kaukasus. Frågan är om åskådarplatsen är tillräcklig. Ser man dock till var den modernaste materielen grupperas är det inte i Kaukasus eller Fjärran Öster utan framförallt i det Västra Militärområdet, dvs Östersjön och Arktis. Med andra ord Sveriges närområde. SvD:s Rysslandsexpert Jan Blomgren talar i en analys av Makarovs utspel om att Ryssland känner sig alltmer trängt av NATO. Det är naturligtvis en anledning, men bidragande är också att just i det Västra Militärområdet finns det som ses som nyckeln till Rysslands framtid. Analyserna i serien Strategiska Realiteter är fortsatt gällande.

Man ska ha fullständigt klart för sig att hot är en helt annan sak än förmåga. Ryssland har knappast någon avsikt under att använda militärt våld mot någon av sina grannländer. Att däremot återta förmågan är något som bör leda till åtgärder. Att bygga en förmåga tar ett decennium. Att ändra en avsikt går avsevärt snabbare.

Bloggar: Staffan Danielsson (c)

Uppdatering 21.15: Under sitt tal i Finland visade general även en karta över Europa, där en gräns var dragen mellan Sverige och Finland. Det som ligger öster om gränsen, dvs Finland och Baltikum, ansåg Makarov utgöra Rysslands intressesfär och det väster därom NATO:s. Finlands deltagande i samövningar med NATO samt det nordiska försvarssamarbetet ansågs vidare kunna utgöra hot mot Ryssland och de finska övningarna ansågs inte vara försvarsövningar utan riktade mot Ryssland.

Tomt ryskt ordskrammel om återinstiftande av gamla tiders gränsdragning från Sovjetunionens dagar har förekommit många gånger tidigare. Dock är det första gången någon i samma position som Makarov, dvs rysk ÖB, yttrar åsikter som dessa och dessutom i ett grannland. Hade det rört sig om en groda torde Makarov snabbt ha blivit uppläxad av presidenten kombinerat med en ursäkt till Finland. Så har dock inte skett och kommer sannolikt inte att ske heller.

Makarovs framträdande gör det än mer intressant att få veta vad han hade att säga idag till försvarsminister Karin Enström och hans motsvarighet Sverker Göransson. Det lär dock aldrig komma ut någon annan version än att det var ett ytterst trevligt besök med en rad artighetsfraser och löften om framtida samarbeten. Oavsett vilket är berör Makarovs utspel i Finland i högsta grad genom såväl solidaritetsförklaringen med de nordiska länderna som genom EU:s solidaritetsdeklaration.

Glädjande var att se att SVT Aktuellt i 21-sändningen uppmärksammade Makarovs utspel i Finland. Mindre imponerande var att man inte med ett ord nämnde att Makarov i skrivande stund befinner sig i Sverige.

Strategiska realiteter – Del 4, Sveriges säkerhetspolitiska situation i förhållande till Ryssland

Published by
Wiseman
at 04 mars 2012 in Baltikum, Barents, Finland, Försvaret, Gotland, Mosaik, Norge, Putin, Ryssland and Solidaritetsförklaringen. Closed
I tidigare delar av ”Strategiska Realiteter” har avhandlats den ryska statens ekonomiska situation, Rysslands strategi för Arktisområdet och den ryska nationella säkerhetsstrategin och militärdoktrinen. Det här inlägget kommer att avhandla hur innehållet i de tidigare inläggen påverkar den svenska säkerhetspolitiska situationen.

En aspekt som gärna framhålls på WW är att vi i Sverige inte har lyxen av att välja vårt geografiska läge. Utifrån det geografiska läget följer sedan vilken säkerhetspolitisk situation man har att förhålla sig till.

Som omtalades i del 1 och del 2 ses utvinning av råvaruresurser i Arktis, framförallt olja och gas, som den enda acceptabla lösningen för att bibehålla rysk ekonomisk tillväxt och för att ha en möjlighet att trygga det framtida ryska samhället. Av den anledningen kan man miljöminister Lena Eks uttalande i Ekots lördagsintervju som en smula naivt (se även Försvar och Säkerhet). Ett stopp för råvaruutvinning i Arktis skulle inom ett drygt decennium innebära den ryska statens undergång och dessförinnan Vladimir Putins. Så gott som hela den ryska ekonomiska återhämtningen som genomförts under 00-talet är spårbar till just energiexporten och många är de som omtalar att en hel del av dessa pengar hamnat i händerna på den styrande eliten. Den kände Putinmotståndaren Alexander Navalny, i väst ofta framställd som liberal men i själva verket rysk nationalist, drar paralleller mellan Putin och Gaddafis hanterande av oljerikedomar.

För svensk del innebär den ryska ekonomin ett säkerhetspolitiskt bekymmer. Stora delar av den ryska olje- och gasexporten går genom Östersjön och den förstnämnda därmed även genom Öresund. Följaktligen är det därmed också en icke-oansenlig del av den ryska bruttonationalprodukten som passerar förbi med påföljande ryskt intresse. Under konstruktionen av Nord Stream uttalades till exempel från ryskt håll att huvuduppgiften för Östersjöflottan framöver skulle vara skydd av energitransporterna.

Då Arktisregionen utgör en av Rysslands högsta prioriteringar stöps delar av de ryska väpnade styrkorna om för att bättre kunna verka i detta operationsområde. Som tidigare omtalat byggs de nya Mistralfartygen med en högre isklassning för att kunna verka i arktiska vatten och sedan i somras pågår arbetet med att upprätta minst två arktiska armébrigader med särskild utrustning och utbildning. Det har också skett en ökad resursprioritering av de förband och baser som tillhör den arktiska operationsriktningen, främst Norra Flottan och Östersjönflottan som har sina huvuduppgifter i Arktisområdet, men även armé- och flygvapenförband i västra militärområdet. Det är med andra ord en omfattande upprustning och förmågeåtertagning som sker i det svenska närområdet.

Ett annat stort orosmoment är de baltiska staterna med deras stora andelar rysk befolkning. De baltiska staterna är sedan 2004 NATO-medlemmar, vilket är ett stort irritationsmoment för många ryssar. Som omtalat i det förra inlägget ses NATOs utvidgning som en av de största militära farorna för Ryssland och många ryssar ser det som ett stort svek att NATO trots löften under tidiga 90-talet om motsatsen, tog in före detta sovjetiska satellitstater som medlemmar. För NATO innebär också de baltiska staterna visst huvudbry eftersom de är allt annat än lättförsvarade med sina gränser mot Ryssland. Efter Georgienkriget höjdes starka röster i Baltikum för att fast krigsplanläggning för att försvara de baltiska staterna och Polen skulle tas fram, vilket också skedde.

Det stora orosmolnet för Baltikum är att en operation liknande Georgienkriget genomförs för att återinförliva de baltiska staterna med Ryssland. Spänningen har tidvis ökat, bland annat vid den estniska statyincidenten då Estland utsattes för omfattande cyberangrepp. Vid en eventuellt mer omfattande spänningshöjning i Baltikum kommer NATOs högsta prioritet vara att förstärka de baltiska staterna. En sådan förstärkning kommer till stor del av behöva ske sjövägen. Motsvarande prioritet för rysk sida kommer att vara den motsatta – att hindra tilltransporter sjövägen. Ett nyckelområde för bägge parter, i syfte att hindra påverkan respektive att kunna påverka, kommer att vara Gotland då kustrobotar och strategiskt luftvärn grupperade på ön effektivt kommer att hindra den andra sidans möjligheter att operera. Sådana robotsystem stänger effektivt södra Östersjön för all oönskad trafik på vattnet och i luften. I och med det militära vakuum som det svenska försvarsbeslutet 2004 efterlämnade, har varken NATO eller Ryssland vid en djupare kris råd att låta motparten få den överlägsenhet som besittandet av Gotland medför.

Räckvidd för luftvärnssystem S-400 med räckvidd 240 km grupperat i Visby. Motsvarande räckvidd erhålls även med kustrobot Yakhont/Moskit. S-400 finns även med en robot med 400 km  räckvidd. Den varianten är för närvarande under gruppering i Kaliningrad. 

En trovärdig och permanent svensk militär närvaro på Gotland skulle därmed medföra en viss avspänningseffekt, samtidigt som en tillförsel av svenska förband i ett skymningsläge skulle riskera att få motsatt effekt. Situationen kompliceras ytterligare av den svenska solidaritetsförklaringen till grannländerna, där ett sätt att lämna stöd till Baltikum skulle kunna vara att upplåta flygbaser i Sverige för NATO. Att detta är politiskt känsligt visades inte minst under förra årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens då just ett scenario med ökad spänning i Baltikum spelades upp och ingen svensk politiker visade sig vara villig att göra några utfästelser om stöd. I vissa fall talades det till och med om att hindra svenskt flyg från att basera på Gotland för att inte provocera Ryssland. Detta är annars något som sker rutinmässigt. För Sverige att återgå till den tidigare (offentliga) linjen med neutralitet i en kris i Baltikum blir svårt.

Eftersom den arktiska operationsriktningen även är fundamental för Rysslands strategiska kärnvapenubåtsflotta, fortsätter Barentsområdet och därmed nordligaste Sverige, Finland och Norge, att ha samma stora betydelse som under det kalla kriget. Detta har fått som konsekvens att framförallt Norge, men även Finland förstärker sin militära förmåga i de nordliga delarna av länderna. Vid en ökad spänning i Arktis i kamp om de råvaruresurser som finns där kommer även nordligaste Sverige att beröras trots av vi saknar anspråk i Arktis.

Som nämnts ses NATOs utvidgning som ett hot i Ryssland. De baltiska staternas anslutning var illa nog, men Ryssland var inte i position att påverka detta. Däremot satte Georgienkriget stopp för Ukrainas och Georgiens önskemål om att ansluta sig till NATO. Såväl ett svenskt som finskt NATO-medlemskap har många gånger diskuterats och i bägge länder finns det tecken på att man kommer allt närmare att ansöka om medlemskap. Opinionen är dock fortfarande starkt negativ. En stor anledning till att Sverige inte ansökte om ett medlemskap tidigt under det kalla kriget var att ett sådant förfarande kunde ha tvingat Sovjetunionen att knyta Finland ännu närmare till sig. I praktiken var dock Sverige redan NATO-medlem, vilket bl a Mikael Holmström ingående beskriver i sin bok Den Dolda Alliansen. Ett svenskt eller finskt NATO-medlemskap idag skulle höja spänningen mellan Sverige och Ryssland då det inte skulle se med blida ögon i det Ryssland som känner sig inringat.

Sveriges relation till Ryssland är inte okomplicerad. Den svenska utrikespolitiska linjen är av tradition offentligt mycket försiktig gentemot Ryssland, samtidigt som till exempel det bistånd som lämnas till Ryssland ges för att stödja ökad demokrati i landet. I samband med vinterns ryska parlamentsval framställdes i detta rysk tv som att Sverige understödde samhällsomstörtande verksamhet i maskopi med USA, vilket påvisades med dokument från svenska ambassaden i Moskva. Ser man till det nu högaktuella valet, finns det anledning att bekymra sig över hur det går till och den ryska situationen i allmänhet. Läsare av Dagens Nyheter har kunnat ta del av utdrag ur den ryska journalisten Masha Gessens bok Mannen utan ansikte om Vladimir Putins väg till makten och utövande av densamma. Det är minsta sagt skrämmande läsning om korruption och politiska mord. I regeringens utrikespolitiska deklaration från i år tas Vitryssland och Ukraina upp som två länder där de demokratiska principerna, mänskliga rättigheter och rättstatens principer kränks. Ryssland däremot nämns i mycket mildare ordalag och det är sannolikt inte av en slump. Det svenska manöverutrymmet är starkt begränsat.

Den ryska militära rustningen är oroande. Den som hävdar att det idag finns ett ryskt invasionshot mot Sverige är lätt att avfärda. Vad som däremot oroar är samma sak som alltid när det gäller militär förmåga och hotbilder. En hotbild byggs såväl av förmåga som av avsikt. Förmågan tar mycket lång tid att skaffa sig, vilket återspeglas i t ex den svenska omorganisationen av försvaret som antas vara klar 2019, den svenska upprustningen vid andra världkrigets utbrott – klar ett drygt decennium efter krigsslutet eller den pågående ryska återupprustningen som ska vara klar 2020. Finns däremot grundförmågan, kan en politisk avsikt snabbt ändras varvid ett reellt hot uppstår. Att vid ett sådant tillfälle som grannland påbörja en egen förmågeuppbyggnad eller förstärkning kan snarast uppfattas om en provokation.

Även om militära maktmedel som tur är sällan används utgör de ändå en viktig hävstång på politisk nivå och diplomati. Det land som saknar en egen tillräcklig militär förmåga blir påverkbart för påtryckningar. Utrikesrelationer saknar tyvärr mycket av den hövlighet och reglering som vi är vana vid från det nationella samhället. De konventioner och avtal som styr relationer länder emellan är alltför lätta att tolka till egen fördel. När USA sänder förstärker sin närvaro med hangarfartyg i Persiska Viken är det en signal till Iran, en hävstång i diplomatiska förhandlingar. På samma sätt är det en signal till Norge när Ryssland låter sitt hangarfartyg Admiral Kuznetsov operera mitt i Norges största oljefält, Troll varvid transporter och arbete där störs. De stora ryska övningarna Ladoga och Zapad i det svenska närområdet 2009 ansågs tillräckligt för att en egen svensk beredskapsövning samtidigt skulle genomföras på Gotland med så gott som samtliga tillgängliga förband. Medan den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen i allmänhet har utvecklats till att omfatta bredare hotbilder och framförallt tidigt stävja interna konflikter, har man i Ryssland under senare år snarast vridit tillbaka den säkerhetspolitiska klockan till 1930-talet. Orsaken är svår att fastställa, men med en styrande elit hämtad ur säkerhetstjänsten och huvudsakligen fostrad under sovjetåren och därtill präglad av historien med andra världskrigets enorma lidande, är det lätt att spela på det yttre hotet för att förstärka sin egen position alternativt uppfatta omvärlden som ett reellt expansionistiskt hot.

Utgången av dagens ryska val är inte på något sätt oviss. Den närmaste konkurrenten till Putin är kommunistpartiets Zjuganov med sina ca 15 % av rösterna. Den i media framlyfta regimkritikern och nationalisten Alexander Navalnyj deltar inte ens i valet. De liberala krafterna minimala så även om valfusk inte skulle förekomma så är det tveksamt om det skulle kunna bli någon annan vinnare än Putin. Frågan är om Putin under sin nya mandatperiod kommer att lyckas hålla ekonomin på den nivå av utveckling som han lovat under valkampanjen. Det finns de som har svårt att se att den ekonomiska utvecklingen i Ryssland kommer att mäkta med att infria vallöftena, såväl när det gäller den militära upprustningen om 5000 miljarder kr till 2020 som på andra områden. Rysslands enda ekonomiska plan är dock den gällande – råvaruutvinningen, och inkomsterna av den berör i hög grad Sverige då en mycket stor del av oljan och gasen ska passera genom Östersjön. Även om vi helst skulle önska något annat så utgör såväl Gotland som Öresund och Övre Norrland viktiga områden i de större sammanhangen och kräver därmed ett svenskt ansvarstagande.

Strategiska realiteter del 1, del 2, del 3

Svd, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SR, 2, 3, 4, 5, 6, Exp, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SVT, 2, 3, 4, 5, 6, GP, HD, 

Strategiska Realiteter – Del 3

Published by
Wiseman
at 26 februari 2012 in Barents, Mosaik and Ryssland. Closed

I inläggsseriens första del diskuterades den ryska ekonomin och de problem dess bristande diversifiering innebär. I del 2 avhandlades det som man i Ryssland ser som landets enda räddning, nämligen en exploatering av de naturresurser som finns i Arktis. I den ryska nationella säkerhetsstrategin från 2009 är just råvaruexporten listad som ett strategiskt område.

Utöver den ryska strategin för Arktis är det andra intressanta överordnade strategidokumenten den ovan nämnda nationella säkerhetsstrategin och ryska federationens militärdoktrin anno 2010.

Den nationella säkerhetsstrategin liknar mer de säkerhetspolitiska strategier man stöter på i västländer där en bredare bild än bara den militära tecknas avseende samhällsutveckling. Stor tyngd läggs dock i säkerhetsstrategin på att kampen om energiresurser världen över, inte minst i Arktis, kommer att utgöra ett centrum i den internationella politiken. Säkerhetsstrategin är bred och genomarbetad och tar till exempel upp flera av de hot som före detta s-ledaren Håkan Juholt uppmärksammade i sitt tal under Folk & Försvars Rikskonferens i år. Det är dock tveksamt om man i en liknande deklaration i ett västland skulle finna skrivelser som att den nationella säkerherheten säkerställs på kulturområdet bland annat genom inrättandet av ett system för ”andlig och patriotisk fostran”.

En genomgripande vilja som tecknas i den nationella säkerhetsstrategin är att Ryssland fortsatt ska ses som en stormakt och framstående internationell aktör. USA och Ryssland ska betraktas som jämbördiga partners på det globala planet. Just denna aspekt framhålls ofta av rysslandsanalytiker. Ryssland betraktar sig fortfarande som en supermakt och vill bli behandlad som en sådan.

De rent militära hoten som omnämns i den nationella säkerhetsstrategin utvecklas vidare i militärdoktrinen, vilken antogs 2010. Avseende vad som utgör problemområden för Ryssland delar militärdoktrinen upp dessa i externa och interna militära faror och militära hot. De yttre militära farorna anses vara hela elva stycken. Dessa är intressanta att jämföra med valfritt västerländskt lands, NATO:s eller EU:s säkerhetspolitiska strategier. De sistnämnda lägger mycket stor vikt vid spridning av massförstörelsevapen, internationell terorrism, cyberhot, miljöförstöring och andra mer asymmetriska hot. I militärdoktrinen finner man först på sjätte plats en gemensam nämnare med de västliga dokumenten, nämligen massförstörelsevapen och på åttonde plats internationell terrorism. Större fara
or utgör nämligen, i fallande ordning:
a) NATO och en utvidgning av organisationen
b) destabilisering i regioner och länder vilket undergräver den strategiska stabiliteten
c) framgruppering av andra nationers och organisationers militära förband till stater och farvatten som gränsar till ryska
d) uppbyggnad av robotförsvar, vilket undergräver den globala strategiska balansen sam
e) militarisering av rymden och utbyggnad av icke-nukleära precisionsvapen.

Efter spridning av f) massförstörelsevapen återfinner man
g) brytande av internationella avtal och icke följande av avtal om nedrustning
h) bruk av militärt våld i områden som gränsar till Ryssland i strid med FN-stadgan och andra internationella avtal
i) förekomst och upptrappning av väpnade konflikter i området som gränsar till Ryssland.
På sista plats kommer sedan j) internationell terrorism och k) etniska problem och internationella väpnade radikala grupper.

De inre militära farorna anses vara a) försök till ändring av konstitutionen, b) kränkning av Rysslands suveränitet, enighet och territoriella integritet och c) störning av funktionen hos viktiga civila och militära myndigheter samt informationsinfrastrukturen.

De fem militära hoten anses vara a) kraftig försämring av de internationella relationerna och skapande av förutsättningar för användande av militärt våld, b) störningar av landets statliga och militära ledningssystem och funktionen hos kärnvapenstyrkorna, robotvarningsanläggningar, andra kärnvapenanläggningar och andra viktiga funktioner, c) upprättande och utbildning av olagliga väpnade grupper i Rysslands närhet, d) provocerande militära övningar i områden som gränsar till Ryssland och Rysslands närområde, e) beredskapshöjningar och mobilisering av militära förband i närområdet.

Det är med andra ord en hel rad ”faror” och ”hot” som listas. I såväl den nationella säkerhetsstrategin som doktrinen tas NATO och organisationens utvidgning på flera ställen upp som problem för Ryssland. NATO omnämns inte uttryckligen under hot, men såväl USA som NATO kan anas utgöra vissa av hoten, men under omskrivning.

Intressant är att se att trots den ryska federationens omfattande problem med terrorism i framförallt de kaukasiska delrepublikerna och som ibland ger utslag i form av attentat i Moskva och andra storstäder, nämns inte terrorismen bland de största hoten. Ändå sker terrorbekämpningen i mycket hög grad med reguljära militära förband och utgör oftast kontext för stora försvarsmaktsövningar. Det utgör inte ens en intern fara utan en extern sådan. I Sverige och många västländer omnämns Fjärran Östern, dvs Kina som det allvarligaste hotet enligt ryskt bedömande. Märkligt nog går det vare sig igen i militärdoktrinen eller andra dokument. Istället är det de gamla vanliga misstänkta som utgör fokus – NATO och USA (omskrivet till vissa eller andra stater).

Den mest utstickande passusen i militärdoktrinen är den angående kärnvapen, där Ryssland förbehåller sig rätten att använda kärnvapen, inte bara som i andra kärnvapenländer då det egna landet blir anfallet med massförstörelsevapen, utan även om anfall skulle ske mot Ryssland med konventionella vapen. Orsaken till detta står förmodligen att finna i en egen osäkerhet avseende den egna konventionella militära förmågan. De vapensystem landet förfogar över och den taktik de väpnade styrkorna sedan decennier byggt sitt uppträdande kring är desamma som västerländska länder slagit i åtskilliga konflikter under de senaste två decennierna. Detta är en anledning till de ryska ansträngningarna att helt reformera de väpnade styrkorna. Framförallt har man noterat framgångarna för västerländska konventionella precisionsbekämpningssystem som kunnat användas för att slå ut mål av höga värden. På det här området ligger Ryssland fortfarande långt efter även om satellitpositioneringssystemet GLONASS och Iskanderrobotsystemet är sätt att hämta in efterläget. Fruktan för konventionella precisionsbekämpningssystem är även tydlig i militärdoktrinen, där de rankas på femte plats tillsammans med en militarisering av rymden.

Med Georgienkriget i färskt minne kan även ordalydelsen i doktrinen om de väpnade styrkornas huvuduppgifter och närmare bestämt skyddet av ryska medborgare i utlandet, väcka viss oro inte minst för de stater som tidigare utgjorde sovjetrepubliker. I Estland och Lettland är till exempel ca en fjärdedel av befolkningen ryssar.

Alla de tre nämnda strategiska dokumenten genomsyrar och styr den ryska materielanskaffning och inriktningen av de väpnade styrkorna. Ryssland har, som förmodligen bekant, påbörjat en massiv upprustning av de väpnade styrkorna. Under 2010-talet kommer motsvarande drygt 4000 miljarder kr att investeras i de väpnade styrkorna för modernisering av dessa och ett vallöfte från Putin inför presidentvalet talar om en ökning till 5000 miljarder kr istället. Detta kommer att innebära en kraftig modernisering av armén som samtidigt organiseras i brigader istället för tidigare divisioner. För Marinens del kommer ett antal nya hangarfartyg att anskaffas liksom ubåtar och inte minst de omtalade Mistral. Precis som en stor del av arméns materiel är dessa resultatet av den inhemska försvarsindustrins långa utvecklings- och konstruktionstider. Istället anskaffas nu materiel från Frankrike, Italien och Israel. De största skillnaderna mellan franska Mistral och de två nya ryska franskbyggda och efterföljande ryskbyggda, är beväpningen och isklassningen. I rysk version utökas beväpningen såväl avseende luftförsvar som ubåtsjakt. Anpassningen till uppträdande i Arktis är också direkt spårbar till den ryska marindoktrinen från 2001 som nämner Arktis som ett viktigt operationsområde med långsiktiga mål.

I somras tillkännagavs inrättandet av två arktiska armébrigader. Dessa kommer att modelleras efter bland annat svensk förebild och den hittills beskrivna materiellistan påminner rätt mycket om en viss mekaniserad Norrlandbrigad. För det ryska flygvapnet innebär materielomsättningen framförallt ersättning av Mig-29 och Su-27 med Su-35 och PAK-FA, samt Su-24 med Su-34. Det hittills starkt påkostade luftvärnet är ämne för ytterligare satsningar i syfte att öka förmågan att bekämpa mål på extremt långa avstånd och skydd mot ballistiska robotar. I enlighet med doktrinen sker också en omfattande satsning på modernisering och ersättning av äldre kärnvapenrobotar, inte minst de ubåtsbaserade. Inom den militära sektorn har man tidigare haft stora problem såväl med bemanning som med teknik och korruption. Krafttag tas nu för att komma till rätta med detta, där Georgienkriget i mångt och mycket även var en ögonöppnare för behovet av ökad materielförnyelse samt samövning och omorganisation av försvarsgrenarna. Avseende korruptionen meddelades förra året att ca 20 % av försvarsbudgeten försvinner till följd av korruption och Putin jämställer detta med förräderi och det nu måste bli ett slut på myglandet.

Orsaken till brådskan i upprustningen av de väpnade styrkorna är omdiskuterad. Klart är i alla fall att man anser sig ha så pass bråttom att det inte är aktuellt att lägga alla ordar på den inhemska försvarsindustrin som dras med långa leveranstider och tekniska problem. Typexemplet på detta är de ryska Mistralfartygen där man valt den franska lösningen istället för att ta fram en egen inhemsk konstruktion. En förklaring till brådskan kan vara just de arktiska operationsriktningen. Datumet för slutmålet för upprustningen överenstämmer förhållandevis väl med den period då fastlandsresurserna av kolväten behöver kompletteras med nya källor. Som beskrivet i del 1 av denna inläggsserie, utgör exploateringen av de arktiska råvaruresurserna det framtida fundamentet för den ryska ekonomin och därmed samhällsutvecklingen. Vad denna intresseriktning innebär för svensk del blir ämnet för en kommande inläggsdel.

Det brukar påpekas i svenska försvars- och säkerhetspolitisk debatt att den ryska upprustningen sker från en mycket låg nivå. Det faktumet har varit gällande i flera år och lågpunkten är sedan många år nu passerad. Tangentens riktning är tydlig liksom överensstämmelsen med de av presidenten fastställda doktrinerna. Hur långt man slutligen når och mäktar med återstår att se. Frågan är om utgången av presidentvalet egentligen spelar någon roll i det här avseendet.

För den som är Rysslandsintresserad rekommenderas helgens nummer av Dagens Nyheter som haft ett mycket stort Rysslandsfokus inför nästa helgs val. Wolodarskis ledare från idag är skrämmande läsning om den omfattande samhällskorruptionen, liksom SvD:s porträtt av Putin.

Strategiska realiteter del 1, del 2, del 4

Strategiska realiteter – Del 2

Published by
Wiseman
at 29 januari 2012 in Barents, Mosaik, Peak Oil and Ryssland. Closed
© Banyanman

I det första inlägget avhandlades den ryska ekonomin och de grundförutsättningar denna sätter för landet. Detta andra inlägg är avsett att beröra fastställda övergripande ryska strategier.

Utan de statliga inkomster som den enorma energiindustrin erbjuder, utan energiexporten och utan ett lämpligt pris på olja och gas kollapsar den ryska ekonomin. Inkomsterna från framförallt olje- och gasexporten har inneburit att Ryssland under de senaste 15 åren kunnat resa sig ur den avgrund man befann sig i när Sovjetunionen rämnade, vilket säkert många svenskar märkt genom sina andelar i olika Rysslandsfonder. T ex är den ryska statsskulden nere på några få procent av BNP (Sverige ligger på ca 40 % av BNP och Grekland på 140 %) och det var inte utan illa dold glädje man kunder erbjuda EU lån under höstens skuldkris. Bidragande till den starka ryska statliga ekonomin har också varit regeringen Putins förstatligande av diverse företag inom energisektorn under 00-talet, varvid flera västerländska företag blivit utmanövrerade.

Den ryska staten är som sagt fullständigt beroende av sina energiinkomster för att kunna uppbära landet och ge medborgarna de sociala förmåner de förväntar sig. Detta beroende ses som ett av landets största problem tillsammans med den negativa befolkningstillväxten. Från centralt håll är man ytterst medveten om vad en förlust av energin som ekonomisk bas skulle innebära, när resurserna i fastlandsryssland nu förväntas sina inom en generation. För att den illa diversifierade ryska ekonomin ska ha en chans att överleva ser man från centralt håll den enda chansen vara att säkerställa tillgång till nya energiråvaror. Eftersom förhållandena varit kända länge har man också tagit fram en långsiktig strategi för att lösa problemet.

Grovt förenklat är strategin en långsiktigt och målmedveten utveckling för exploatering av de fyndigheter som bedöms finnas under Arktis is. Centralt i detta är det strategiska styrdokumentet från 2008 – Principer för ryska federationens politik för Arktis för perioden fram till 2020 och där bortom

I detta dokument, undertecknat av president Medvedev, slås fast att Ryssland har fyra grundläggande nationella intressen i Arktis. Det primära utgörs av Arktis som en strategisk resursbas för att möjliggöra fortsatt socio-ekonomisk utveckling i Ryssland. De övriga är Arktis som en zon av fred och samarbete, bevarandet av Arktis unika miljö och slutligen ett öppnande av Nordostpassagen som en alternativ och effektivare handelsrutt.

Dokumentet beskriver sedan vidare hur Ryssland ska gå till väga för att odla sina arktiska intressen. Stor vikt läggs vid prospektering och gränsdragningar mot andra länder i området, stöd till energisektorn, etablerande av militära förband för rysk säkerhet i Arktis, men samtidigt framhävs även miljöintressena. I det hela är den ryska Arktisstrategin mycket målmedveten och långsiktig. Genomförandet ska sedan ske i tre steg där det första under perioden 2008-2010 ska resultera i en kartläggning av vilka resurser som finns i området och sökande av samarbetspartners för framtida exploatering. Det är mot bakgrund av detta man t ex ska det ryska samarbetet med norska Statoil (1, 2, 3, 4), Total och ExxonMobil i området.

Steg två är tänkt att genomföras 2011-2015 och innebär framförallt ett internationellt fastställande av gränsdragningar i området. Ryssland har under de senaste åren varit oerhört aktivt med att med hjälp av prospekteringsfartyg och andra resurser kartlägga den ryska kontinentalsockelns utsträckning och att få internationellt stöd en för landet gynnsam gränsdragning. Under perioden ska även lämplig infrastruktur etableras i området. För några år sedan blev det stort rabalder när Ryssland sände ett forskningsfartyg med två miniubåtar mot Nordpolen för att ubåtarna skulle placera en rysk flagga på botten vid Nordpolen. Bilder från detta släpptes sedan av rysk stats-tv och övrig media, varvid man som läsare kunde slås av det faktum att bägge ubåtarna fanns med på bilden – tills någon vecka senare då bilderna granskats och befunnits vara från filmen Titanic.

Ryssland har sedan början av 00-talet försökt vinna gehör för att Nordpolen bör tillfalla Ryssland då man anser att den undervattensbergskedja som sträcker sig dit, Lomonosovryggen, är en förlängning av den ryska kontinentalsockeln. Såväl Danmark som Kanada har också rest anspråk på att Lomonosovryggen är utstickare från deras respektive territorier. Hittills har inte FN sagt sin mening i saken utan vill se mer bevis från alla inblandade parter.

Under det slutliga steg tre (2016-2020) ska det slutliga etablerandet av Arktis som strategiska resursbas för Ryssland färdigställas. Det är också i det här häradet som vissa menar på att fastlandsrysslands olja och gas blir otillräckligt.

Ser man till de senaste årens internationella nyhetsrapportering om Arktis och Ryssland finner man att strategin i stort sett följs till punkt och pricka. Det har varit mycket intressant att sitta med den ryska arktisstrategin i ena handen och därefter följa nyhetsrapporteringen om energisamarbeten, prospektering och militär uppbyggnad. Målmedvetenheten är stor och det är ingenting som bör förvåna. Den med historien i gott minne drar sig snabbt till minnes att Ryssland i form av Sovjetunionen var det land som utvecklade systemet med statliga 5-årsplaner och tog central planering till nya nivåer. Detta lever i högsta grad kvar än idag. Intressant är också att se att den ryska Arktisstrategin citeras i den svenska Arktisstrategin, liksom denna citerar övriga berörda länders strategier.

Förhoppningsvis kan man i framtiden från svenskt håll fortsatt skriva att Arktis är ett lågspänningsområde. Det är det än så länge, men det är också ett område där alla inblandade inom kort spelar med mycket höga insatser, inte minst Ryssland. Utan att kunna exploatera Arktis energitillgångar, eller om det visar sig att dessa fyndigheter är mindre än förväntat, ser det mycket dystert ut för den ryska ekonomin och Ryssland överhuvudtaget. Man kan också ställa sig frågan vad som händer den dagen även Arktis resurser tar slut, men problemet gäller i högre grad oss alla.

I nästa del kommer en annan omfattande strategi att avhandlas.

Övriga delar av Strategiska realiteter: del 1, del 3, del 4

Strategiska realiteter – Del 1

Published by
Wiseman
at 23 januari 2012 in Gasledning, Mosaik, Peak Oil, Putin and Ryssland. Closed

I flera av de föregående inläggen har det pekats på att ”strategiska realiteter är överordnade politiskt önsketänkande”. För önsketänkande är mycket av det som vi i Sverige bygger vår utrikes- och säkerhetspolitik på när det gäller närområdet. Vad avser frågor rörande andra världsdelar har vi inga problem att ta en fast ståndpunkt, men när det gäller närområdet lägger man hellre locket på. Tyvärr finns det inga recept hur man ändrar sitt eget lands geostrategiska läge.

Den överlägset dominerande faktorn i det svenska närområdet är och förblir Ryssland. Så har det varit under århundraden och kommer att fortsätta vara så under all överskådlig tid. Visst har det funnits andra starka stater som påverkat den svenska säkerhetspolitiken, men dessa, framförallt Danmark och Tyskland, är inte längre i den positionen till följd av vissa historiska händelser och allianser. Av den anledningen kan det vara intressant att se vilka faktorer som idag driver Ryssland.

Ryssland har en lång och i mycket sorglig historia. Den som studerat rysk historia vet att landets invånare, med untantag av en knapp andel, plågats under än den ena, än den andra starka härskaren sedan Ivan den förskräckliges dagar. Vissa tsarer har behandlat folket bättre, andra sämre. Värt att nämna i historien är att Ryssland gick nästan direkt från det tsarernas feodalsamhälle till den hårdaste formen av kommunistdiktatur under Lenin och Stalin. Någon frigörelse liknande revolutionerna i Europa har inte existerat. Detta är den historia alla ryssar, mer eller mindre medvetet har med sig. Det är först under 90-talet vi sett en antydan till demokrati, vars låga i mångt och mycket falnat under 00-talet. Man ska då bära i åtanke att det avses demokrati i västerländsk bemärkelse, medan demokrati för en ryss betyder något helt annat. När Ryssland nu i december genomförde parlamentsval och om några veckor genomför nytt presidentval talas det mycket om demokratiska ansträngningar och en eventuell rysk vår. Ser man till opinionsundersökningar ser man att endast en tredjedel av ryssarna föredrar demokrati över en stark ledare. Ser man till valresultat är kommunistpartiet, med dess utlovade återgång till ett mer sovjetlikt samhälle, det enda parti som är i närheten av att utmana Putins Enade Ryssland.

Ryssland är idag ett samhälle med splittrad utveckling. I vissa av storstäderna förefaller landet vara närmast västeuropeiskt medan det på landsbygden och i landets mer avlägsna delar är på samma nivå som det varit tidigare under 1900-talet och för den delen också 1800-talet.

Den ryska ekonomin har under 00-talet fått ett ordentligt uppsving och då framförallt den statliga ekonomin. Orsaken till detta är främsta den statliga produktionen och exporten av energi i form av olja och gas. Få känner till det, men sedan 2011 är Ryssland världens främsta oljeexportör sedan landet passerat Saudi-Arabien. Att Ryssland är stort inom gas är betydligt mer känt, men kanske inte de omfattande globala ansträngningarna att knyta åt sig gas- och oljefyndigheter i andra länder, t ex Venezuela. Dessa tillgångar är vad som idag bygger den ryska ekonomin och ger det ryska samhället och statsapparaten möjlighet till utveckling eftersom ca 70 % av den ryska exporten är just olja och gas. Detta förutsätter också att såväl olje- som gaspriset hålls uppe. Kunder finns det gott om, särskilt med tanke på den kinesiska boomen och ett allmänt ökat oljeberoende hos andra växande ekonomier. Vad avser gas utgör Europa de främsta kunderna och inrättandet av Nord Stream och i framtiden också South Stream ger Ryssland möjlighet att enklare justera gaspriset och hantera ”trilskande” tidigare transitstater, såsom Ukraina. Att EU nu inför oljeembargo mot Iran passar förmodligen Ryssland mycket väl, då flera EU-länder, t ex Grekland, nu måste hitta andra leverantörer och priset på olja lär inte heller bli lägre vilket ytterligare gynnar den ryska ekonomin, även om priserna på vissa importprodukter kan stiga.

Rysslands resurser på energiområdet är dock inte oändliga, utan de nu kända reserverna på det ryska fastlandet kommer med största sannolikhet att ta slut. Den stora räddningen för Ryssland är de omfattande reserver av olja och gas som bedöms finnas under Arktis is. Det är i skenet av ovanstående ekonomiska realiteter man ska se de omfattande ryska ansträngningarna att muta in områden i Arktis och att få ett internationellt erkännande för ett utvidgande av den ryska kontinentalsockeln. På samma sätt bör man också se på andra nationers arktiska intressen, t ex Norge, Danmark, Kanada, USA och Kina.

Vad få svenskar också känner till är att majoriteten av den ryska energiexporten, nästan två tredjedelar, passerar ut genom Östersjön och Öresund på sin väg till utländska marknader, framförallt i Europa. Sedan några år tillbaka jobbar man också hårt med att anlägga en ny oljehamn i Finska Viken för att ytterligare kunna effektivisera oljeexporten. Vilka risker oljefrakten medför för miljön i Östersjön och dess strandstater behöver man nog inte förtydliga. När sedan Nordostpassagen i framtiden öppnas kortas ytterligare fartygens väg till marknaderna i Asien och framförallt Kina för den delen av exporten som inte går via pipeline till Kina. Därutöver behöver fartygen inte passera farligare områden som t ex i närheten av Somalia, utan följer istället den ryska kusten.

Följaktligen utgör oljeexporten, men också gasexporten genom Nord Stream, två av anledningarna till Östersjöns oerhörda vikt för Ryssland. De andra två är marinbaserna i Kaliningrad och St Petersburg. Båda två liksom Östersjöflottan kan sägas utgöra stöd till Norra Flottan i den arktiska operationsriktningen. Av samma vikt är också örlogsvarvet i St Petersburg som förser den ryska marinen med nya fartyg, men också svarar för stor del av exporten av örlogsfartyg för såväl ytstrid som undervattensstrid.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att den ryska ekonomin är fullständigt beroende av energiproduktionen och exporten. Skulle balansen i detta rubbas, t ex att oljepriset havererar, kommer det att få mycket allvarliga följder för den ryska statsekonomin. Skulle de ryska ansträngningarna att tillgodogöra sig arktiska råvarutillgångar också misslyckas skulle det innebära mycket allvarliga konsekvenser för den ryska ekonomin, såväl den allmänna som den statliga. Kvar blir i så fall export av metaller, trävaror och krigsmateriel, men dessa är jämfört med energiexporten av mycket mindre vikt. Ett beroende av oljeimport skulle ytterligare späda på problemen. Ovanstående problematik är man mycket medveten om i den ryska statsledningen och om detta kommer del 2 av denna inläggsserie handla.

På ämnet kan det även vara bra att läsa Cornucopia som idag skrev om Rysslands oljesituation.

Övriga delar av Strategiska realiteter: del 2, del 3, del 4

Normalt sett…

Published by
Wiseman
at 16 januari 2012 in Folk och försvar, Folkpartiet, Försvaret, Gotland, IO 2014, Luftvärnet, Mosaik, NATO, Personalförsörjningen, Regeringen and Ryssland. Closed

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker

… sker såna här länkningar numera endast via Twitter, men den här länken kändes lite för intressant för att undanhålla de bloggläsare som inte följer Twitter. Twittrandet har ju annars varit frekvent från många håll under Folk och Försvars rikskonferens.

Nåväl. På SvD:s ledarblogg gör Allan Widman ett gästinlägg med anledning av SvD:s artikelserie om det svenska försvarets bekymmer. I inlägget börjar Widman med att såga Juholts säkerhetspolitiska framträdande under dagen, men inte av samma anledning som försvarsministern, utan hur han avhandlar säkerhetspolitiska hot.

”Håkan Juholt gick idag till attack mot ett påstått motstånd att uppfatta klimatförändringen, IT-säkerheten och terrorismen som säkerhetspolitiska hot. Vare sig i försvarsutskottet eller försvarsberedningen har dessa nya hot negligerats. Tvärtom nämns de i samtliga centrala, säkerhetspolitiska dokument sedan början av 2000-talet. De återfinns sedan samma tid även i EU säkerhetsstrategi.

De nya, icke-militära hoten är i alla delar dimensionerande. Det som förvånar är dock att Juholt i sitt anförande – så länge och med sådant allvar – beskriver den negativa utvecklingen i främst Ryssland och Kina utan att dra några som helst slutsatser avseende försvaret av Sverige. När han uppmanar till långsiktigt säkerhetspolitiskt tänkande gäller det uppenbarligen inte risken för militär våldsanvändning.”

Widman fortsätter sedan in på att avhandla något som även fp-ledaren Jan Björklund tog upp i sitt anförande, nämligen försvaret av Gotland. Widman vill där se att det i nästa försvarsbeslut återupprättas en Gotlandsbrigad:

”Gotland förtjänar sannerligen en brigad. En brigad vars stomme är den tunga kustroboten från gamla tiders rörliga amfibiebataljon och långräckviddigt, markbaserat luftvärn. Till sådana förband krävs självfallet också skydd och understöd från mekaniserade enheter. Bemanningen av dessa förband bör så lång möjligt ske med gotländska, tidvis tjänstgörande soldater.”

Widmans förslag är helt korrekt och varför kommer att bli ämnet för ett framtida inlägg – förhoppningsvis i helgen. I korthet kan man dock säga att Gotlands avsaknad av försvar utgör ett stort problem för såväl NATO, som Ryssland – förmodligen i högre grad än det gör för Sverige. Så länge ön är avmilitariserad och inte aktivt behärskas av egna förband alternativt svenska militära förband, måste man i sin planering utgå från att motståndarsidan har för avsikt att besätta ön. Dels för att förhindra den andre, men även för att skydda sin egen verksamhet. För NATOs del handlar det om att sjö- och luftvägen planera för att förstärka och skydda sina medlemsländer i Baltikum och för Rysslands del handlar det om att förhindra NATO att göra detta.

Det obehagliga faktumet kvarstår att från Gotland låser man all trafik på och över Östersjön med långräckviddiga sjömåls- och luftvärnsrobotar.

Att militärt överge Gotland är med största sannolikhet det största svenska strategiska misstaget sedan Sveaborg. Det har Allan Widman insett. Frågan är när fler politiker inser det.

Passa också på att läsa inlägget på Cynismer om obalansen i verksamhet och verksamhetsmedel. Ett inlägg ur verkligheten som förmodligen är lika ovälkommet hos försvarsministern som Juholts fadäs var välkommen.

« Previous Entries